Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst åläggande för tillverkare af brännvin och innehafvare af anläggning för rening däraf.
1912-02-16 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1912:6, Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst åläggande för tillverkare af brännvin och innehafvare af anläggning för rening däraf.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
1
Xr 6.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 3 e. m.
Betänkande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående visst åläggande för tillverkare af brännvin
och innehafvare af anläggning för rening däraf.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren af herr Larsson i Klagstorp väckt
motion, nr 148, hvilken hänvisats till bevillningsutskottet, hemställes,
»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utreda lämpligheten af att tillverkare af brännvin såväl som
innehafvare af anläggning för rening af brännvin åläggas skyldighet att
försälja allt af honom tillverkadt eller renadt brännvin, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill denna utredning kan föranleda.»
Till stöd för detta förslag har motionären anfört följande:
»Under de senare åren har såväl på enskild väg som genom sammanslutningar
och äfven genom statsmakternas försorg, mycket åtgjorts
för att minska alkoholförbrukningen och höja folknykterheten. Frukterna
af detta arbete hafva heller icke uteblifvet, utan har man nog skäl kunna
säga, att vi äro ett jämförelsevis nyktert folk.
Denna folknykterhet har framkallats icke enbart af det intensiva
upplysningsarbete, som på detta område bedrifvits och fortfarande pågår,
utan äfven genom lagstiftarnes åtgöranden att genom restriktiva bestämBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 7 samt. 5 käft. (Nr 6.) 1
2
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
meker försvåra åtkomsten af drycker med större alkoholhalt. Genom tilllämpandet
af sådana bestämmelser hafva stora delar af landsbygden
befriat sig från all utskärning och utminutering af spritdrycker.
Ett förhållande, hvarigenom superiet på vissa trakter inom landet
bibehålies och frodas, som torde böra göras till föremål för statsmakternas
uppmärksamhet, är brännvinstillverkares rätt att för eget behof få använda
det af honom tillverkade brännvinet. Vore det så att denna rätt
icke missbrukades — vore därom kanhända icke mycket att säga, men
för den, som känner till hur rätten handhafves, ter sig saken annorlunda.
Det torde vara för mången bekant, att det icke är tillverkaren
ensam, som använder sig af sill rätt i förevarande fall, utan att äfven
en del af den arbetspersonal, som finnes anställd i bränneriet eller spritfabriken,
gör anspråk på att af sina respektive arbetsgivare till skänks
erhålla af det tillverkade brännvinet. Samma är förhållandet mången
gång med hos bränneriidkaren anställda tjänare.
Då det nu oftast är så, att brännerier och spritfabriker äro andelseller
bolagsföretag med många delägare och hvarje delägare anser sig
hafva skyldigheter i förevarande fall mot sina underlydande, inses lätt
hvad följden blir. Brännerierna blifva dessutom gärna ett tillhåll för
kringvandrande personer med tvetydig existens. Därtill kommer äfven,
att för det brännvin, som på detta sätt af tillverkaren uttages, erläggas
inga försäljningsafgifter, utan tillverkaren åtnjuter en förmån framför
andra medborgare och det allmänna förlorar en del inkomster. Det torde
bland flertalet af befolkningen i närheten af brännerier och spritfabriker
vara ett önskemål, att det påpekade missförhållandet rättas och äfven
en del af brännvinstillverkarna själfva hafva uttalat sig för ändring i
berörda afseende.
Frågan torde kunna lösas genom att i förordningen angående tillverkning
af brännvin stadgas, att tillverkare är skyldig att försälja allt
af honom tillverkadt brännvin.
Huru det i ofvan omförmälda afseende tillgår vid reningsverk, torde
äfven tarfva en undersökning.
Då det för enskild motionär är förenad! med stora svårigheter att
verkställa Undersöknin»’ af frågan i hela dess vidd, såväl som att föreslå
lämplig ändring i eller tillägg till gällande förordning, har detta icke försökts,
utan torde uttalade önskemålet bäst kunna tillgodoses af Kungl. Maj:t.»
3
Bevillningsutskottets betänkande Nr 6.
Den 17 november 1911 tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté med
vidsträckt befogenhet att afgifva förslag till reformer i afseende å nykterhetslagstiftningen.
Kommittén har sålunda, förutom vissa uttryckligen
angifna uppgifter, fått i uppdrag »att efter behörig utredning framlägga
förslag till jämväl andra välberäknade och verksamma anordningar för att
begränsa rusdryckshandteringens skadliga verkningar».
Enligt hvad utskottet inhämtat, kommer därvid äfven det af motionären
upptagna spörsmålet att blifva föremål för kommitténs uppmärksamhet,
äfven om motionen icke skulle föranleda till någon Riksdagens
Ö l o o
åtgärd.
Vid sådant förhållande och då kommitténs arbete lärer komma att
bedrifvas med största skyndsamhet, finner utskottet skäl ej föreligga, att
något uttalande i ärendet göres från Riksdagens sida.
Utskottet får därför hemställa,
att herr Larssons i Klagstorp förevarande motion,
II : 148, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående visst
åläggande för tillverkare af brännvin och innehafvare
af anläggning för rening häraf, icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 16 februari 1912.
Utskottet.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.