Sök i Ratio Lex

Bankoutskottets utlåtande Nr 11

1912-03-12 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1912:11, Bankoutskottets utlåtande Nr 11

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

1

m- il

Ankom till Riksdagens kansli den 12 mars 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af vädd motion om rätt för fullmäktige i

riksbanken att medgifva räntegodtgörelse för medel innestående

å depositionsräkning.

1 en inom Första kammaren af herr Bäckström väckt, till bankoutskottet

hänvisad motion nr 12 hemställes, att Riksdagen ville för sin

del besluta, att sista stycket af 16 § i lagen för Sveriges riksbank den

12 maj 1897 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering

i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning

mot räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna

af fullmäktige medgifvas för medel, innestående ä depositionsräkning.»

Till stöd för berörda hemställan anför motionären följande:

»I den af senaste Riksdag antagna, den 22 juni 1911 utfärdade Lag

om bankrörelse innehåller § 1 följande stadgande:

Förutom Sveriges riksbank må ej annan här i riket drifva bankrörelse

än 1) bankaktiebolag, 2) solidariskt bankbolag, 3) enskild man eller

handelsbolag, i hvars firma ingår personnamn. Med bankrörelse förstås

i denna lag sådan verksamhet, i hvilken ingår inlåning från allmänheten

på räkning, som af bank allmänneligen begagnas.

Häraf skulle man kunna tro, att Sveriges riksbank hade rättighet

att drifva sådan verksamhet, i hvilken ingår inlåning från allmänheten

på räkning, som af bank allmänneligen begagnas. Så är emellertid icke

fallet: riksbankslagens § 16 innehåller visserligen att riksbanken äger att

på deposition eller giroräkning »afgiftsfritt» emottaga penningar, men förbjuder

lämnandet af räntegodtgörelse, utom i ett undantagsfall.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 8 sand. 9 käft. (Nr 11.)

Motionärens

hemställan.

Motionärens

motivering.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

En inlåning från allmänheten, baserad på principen att ingen räntegodtgörelse.

får lämnas, kan naturligtvis aldrig få någon omfattning, och

häraf följer att privatbankerna gentemot statsbanken praktiskt taget hafva

monopol på att bedrifva inlåningsrörelse.

För att belysa anledningen till att privatbankerna fått detta inlåningsmonopol

må det tillåtas mig att ur förhandlingarna vid 1897 års Riksdag,

då den nu gällande riksbankslagen antogs, anföra följande.

Särskilda utskottet yttrade beträffande § 16:

Slutligen har utskottet, med bifall till ett yrkande i herr Dahns i

Andra kammaren väckta motion, till denna paragraf lagt en bestämmelse,

genom hvilken riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel,

som hos banken insättas på upp- och afskrifningsräkning eller depositionsräkning.

Utskottet delar visserligen den uppfattningen, att en centralbank

icke bör skaffa sig driftkapital genom att mot ränta upplåna medel,

men en sådan befogenhet, som den här afsedda, anser utskottet dock af

skäl, som här nedan nämnas, böra bibehållas för riksbanken. Att denna

befogenhet skulle komma att missbrukas af riksbankens styrelse synes vara

så piycket mindre att befara, som den hittills vunna erfarenheten alldeles

icke gifver anledning till en sådan farhåga. För öfrigt lära de grunder,

på hvilka banken är byggd, häremot lämna full trygghet, då i en statsanslag,

sådan som riksbanken är, det enskilda intresset icke kan föranleda

till spekulation med upplånade medel. Däremot har det synts utskottet,

att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å upp- och

afskrifningsräkning, bör i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med

goda affärshus, som önska att hafva direkt växeldiskontering hos riksbanken,

hvarjämte riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga

penningar äfven å deposition har ett medel att vid sidan af och i

samverkan med andra sådana, som stå densamma tillbuds, användas för att

åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till

dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa

verkande anstalt.

(Det ifrågavarande stycket hade följande lydelse: Dessutom må fullmäktige

kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och

ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning mot

räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna af fullmäktige medgifvas

för medel, innestående å deposition sräkning, när sådant anses vara

med riksbankens fördel förenligt.)

Emot utskottets beslut reserverade sig ledamöterna från Första kammaren,

hvilka ansågo att en centralbank, som, genom den honom tillerkända

rättigheten att ensam utgifva sedlar, erhållit den stora förmånen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

3

att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke finge bedrifva inlåning mot

räntegodtgörelse, samt fördenskull, med vidhållande af denna jämväl i de

förnämsta utländska centralbanker upptagna grundsats, ansett att det borde

förbjudas riksbanken att emot räntegodtgörelse emottaga penningar, hvarigenom

gränserna för dess verksamhet skulle uppdragas med den stränghet,

som betingades af dess uppgift. Denna riktiga grundsats o. s. v.

Vid åtgörande!, i Riksdagen följde bägge kamrarna sina utskottsrepresentanter

utan votering.

Särskilda utskottet framlade nu ett sammanjämkningsförslag, hvilket

af begge kamrarna antogs. Enligt detta bibehölls första hälften af det

omstridda stycket, innehållande tillåtelse att öppna upp- och afskrifningsräkning

mot räntegodtgörelse åt firmor, som hafva växeldiskontering i

riksbanken, medan den andra hälften af stycket, som innehöll rättigheten

för fullmäktige att medgifva räntegodtgörelse för medel, innestående på

depositionsräkning, ströks.

Det skäl, som förmådde Andra kammaren att gå med på denna magra

förlikning, var naturligen dess önskan att få bort de enskilda bankernas

sedelutgifningsrätt.

De skäl äter, som förmådde Första kammaren att borttaga den inlåningsrätt

riksbanken tidigare haft, synas väsentligen varit tvenne, dels

hänsyn till de enskilda bankerna, Indika förlorade sin sedelutgifningsrätt

och därför ansågos rimligen böra hafva något vederlag, dels äfven en från

flere håll framförd åsikt om oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol

och inlåningsrörelse.

Det första skälet kommer fram i reservanternas här ofvan citerade

yttrande och antydes flerestädes i debatten, t. ex. i följande ord af herr

Asker: »Om man besinnar, att riksbanken, därest lagen antages, blir ensam

sedelutgifvande bank inom landet, och att denna sedelutgifning belöper sig

ända till 140 millioner, utan att riksbanken behöfver erlägga ett öre i

skatt för sin rörelse eller för sedelutgifningen, tror jag för min del, att

vinsten blir så stor, att det ingalunda bör från riksbankens sida ifrågasättas

att jämväl hafva någon inkomst af medel, som insättas på deposition

eller giro.»

Man kan förstå, att de enskilda bankerna önskade ett vederlag för

sedelutgifningsrättens indragande, liksom äfven att denna önskan på många

håll ansågs billig och därigenom påverkade riksdagens för femton år sedan

fattade beslut. Men man torde dock kunna ifrågasätta, huruvida icke

alla billiga anspråk på vederlag blifvit uppfyllda genom att privatbankerna

under den långa tid, som sedan dess förflutit, gentemot riksbanken praktiskt

taget haft monopol på inlåningsrörelsen.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande AV 11.

Det andra skälet, den påstådda oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol

och inlåning mot ränta, berördes i Första kammarens debatt

bl. a. af f. d. finansministern Hans Forssell, som i ett tämligen reserveradt

anförande till förmån för utskottets förslag uttalade, att han icke

kunde godkänna såsom doktrin, att det skulle vara absolut oförenligt med

riksbankens uppgift såsom allena sedelutgifvande bank att mottaga lån

mot ränta. Han ville vidare »erinra därom, att här i Sverige hafva de

enskilda bankernas målsmän, som nu tala så högt om oförenligheten mellan

sedelutgifning och depositionsrörelse, alldeles icke erkänt den doktrinen

i afseende på egen rörelse».

Under Andra kammarens debatt karaktäriserade herr Sixten von

Friesen oförenlighetsskälet på följande träffande sätt: Men det är med

detta ungefär som med latinet i skolfrågan: det har blifvit en dogm för

alla rättrogna — och det här är latindogmen i bankfrågan, nämligen att

en centralbank icke får taga emot penningar på ränta. Detta har så gått

in i uppfattningen hos det ringa fåtal, som teoretiskt sysslar med bankfrågor,

att det för dem blifvit en dogm, och lika ogärna, som skolfackmännen

släppa latinet i skolfrågan, lika ogärna släppa bankfackmännen

detta latin i bankfrågan.

Jag skall här icke uppehålla mig vid de icke särdeles många inlägg,

som sedan 1897 gjorts i denna fråga. Trots uppriktiga försök att

förstå motsidans skäl är jag mest böjd för att tro, att herr von Friesens

karaktäristik kommer det riktiga närmast. Måhända torde dock påståendet

om oförenligheten mellan sedelutgifningsmonopol och inlåningsrörelse

innehålla en kärna af sanning, hvilken synes kunna uttryckas sålunda:

Riksbankens hufvuduppgift är att förse landet med nödiga rörelsemedel.

Ju enklare bankens rörelse är, desto lättare kan bankledningen

bedöma storleken af behofvet af rörelsemedel; en utvidgning af rörelsen

kommer därför att försvåra ett sådant bedömande.

Jag är icke tillräckligt sakkunnig för att afgöra, huruvida argumentet,

äfven i denna anspråkslösare form, är värdi någonting, men jag

vågar dock uttala den förvissningen, att den eventuellt ökade svårigheten

att bedöma behofvet af rörelsemedel icke kan vara större, än att den skall

af bankofullmäktige kunna öfvervinnas, om mottagandet af penningar mot

räntegodtgörelse göres ej till en skyldighet utan till en rättighet för riksbanken,

hvarigenom riksbanksledningen får i sin hand att införa, respektive

utvidga inlåningen mot ränta endast i den mån fullmäktige anse sig

kunna göra detta utan att förlora öfversikten öfver behofvet af rörelsemedel.

Jag tror därför att man utan risk kan gå så långt som Andra Kammaren

1897 utan votering ville gå och till § 16 lägga orden: äfvenså

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

5

må räntegodtgörelse kunna af fullmäktige medgifvas för medel, innestående

å depositionsräkning, när sådant anses vara med riksbankens fördel

förenligt.

Härifrån skulle jag dock vilja stryka slutorden ’när sådant anses

vara med riksbankens fördel förenligt.’. Detta af två skäl, dels därför att

man väl icke ens behöfver ifrågasätta, att fullmäktige skulle vidtaga en

åtgärd, som vore med riksbankens fördel oförenlig, och dels — och detta

är för mig reformens kärnpunkt — att motivet, för införande af inlåning

mot räntegodtgörelse icke bör vara den krassa affärssynpunkten, utan fastmer

hänsynen till den svenska allmänhetens fördel.

Riksbanken har en uppgift i tillhandahållandet, af nödiga rörelsemedel,

men den bör äfven så småningom kunna åtaga sig en annan, nämligen

att tillse att dessa rörelsemedel tillhandahållas till skäligt pris. Det

ligger i privatbankernas intresse, att skillnaden, marginalen, mellan inlåningsräntan

och utlåningsräntan är stor; det kan därför vara nyttigt att

statens bank, som endast behöfver göra denna marginal så stor, att den

täcker omkostnaderna, gifves befogenhet att vid behof kunna reglerande

ingripa till skydd för allmänhetens intressen.

Likaså torde det efter de stora ökningar af bankernas egna fonder,

som på senaste tiden ägt rum, nu mer än förr ligga i privatbankernas

intresse att den allmänna räntenivån hålles hög. Här skulle därför en

uteslutande för det allmänna bästa, arbetande statsbank kunna bidraga till

att räntorna icke stegrades utöfver den punkt, som oundgängligen betingas

af de internationella förhållandena. Då man känner i huru hög grad

den för vårt lands ekonomiska framtid så viktiga industrien måste byggas

på lånadt kapital, inses betydelsen af att dess utveckling icke hämmas

genom onödigt stor tribut åt långifvarna.

Men för att riksbanken på ett effektivt sätt skall kunna bevaka den

svenska allmänhetens intressen behöfver den i högre grad än hvad nu är

fallet komma i direkt beröring med allmänheten utan förmedling af mellanhänder.

Riksbanken får icke vara blott en »bankernas bank»; talet

härom bemöttes redan vid 1897 års debatt bl. a. i ett anförande af herr

von Friesen, som här må återges:

''Hvad beträffar nödvändigheten i allmänhet af att, då riksbanken

skall blifva ensam sedelutgifvande, dess verksamhet skall i väsentlig mån

begränsas, så kan jag för min del icke tycka annat än att man gått för

långt i den riktningen. Man har vetat göra riksbanken till en ytterst »fin»

institution, som skulle ha endast med banker och bankirer att göra och

mycket litet med den stora allmänheten; och, såsom en talare sade vid en

föregående riksdag, man vill icke att den stora allmänheten egentligen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

skall känna riksbanken annat än par renommé. Jag tror att denna uppfattning

af riksbankens ställning icke är riktig. Jag tror att riksbanken

— jämte den stora uppgiften att vara centralbank — tillika bör bibehålla

en viss känning äfven med den stora allmänheten.’

Skall emellertid riksbanken kunna blifva något mer än en ''bankernas

bank’; skall den i vidare utsträckning kunna stödja den lånebehöfvande

svenska allmänhetens intressen, då måste den tillföras ökade rörelsemedel

genom inlåning. Att riksbanken för att placera de inlånade medlen

skulle nödgas riskera att få åtnöja sig med mindre bankmässiga säkerheter

än de öfriga bankerna, har visserligen sagts, men det är helt enkelt

orimligt att den icke framdeles som hittills skulle kunna göra anspråk

på särskild! goda säkerheter, då den är i tillfälle lämna något billigare

ränta.

De skäl jag här anfört för upphäfvande! af privatbankernas inlåningsmonopol

kunna sammanfattas med 1897 års särskilda utskotts ännu

ovederlagda ord: ’i rättigheten att mot ränta mottaga penningar äfven på

deposition har riksbankens styrelse ett medel att vid sidan af och i samverkan

med andra sådana, som stå densamma tillbuds, användas för att

åt riksbanken trygga det inflytande på penningväsendet i landet, som till

dettas fromma bör tillkomma denna uteslutande för det allmänna bästa

verkande anstalt’. Det är just beredandet af ökadt inflytande åt ''denna

uteslutande för det allmänna bästa verkande anstalt’, som är syftet med

denna motion.

Jag tillåter mig att till slut ytterligare betona, att det är denna

social/politiska synpunkt, som för mig är den förnämsta. Man kan nämligen

äfven anlägga en fiskalisk synpunkt på frågan: riksbanken kommer

naturligen att förtjäna på inlåningsrörelsen och härigenom en ökad inkomst

tillföras statskassan. Denna fiskaliska synpunkt kan emellertid komma i

strid med den socialpolitiska och måste därför underordnas densamma:

riksbanken skall främst arbeta i det allmännas intresse; om den härigenom

därjämte erhåller en ökad inkomst, skall detta betraktas söm en ingalunda

ovälkommen biprodukt.

Att riksbankens inlåningsrörelse skötes efter de grunder 1897 års

särskilda utskott tänkt sig och till hvilka jag här anslutit mig, och att

den icke får antaga sådana dimensioner att riksbankens hufvuduppgift

äfventyra», detta har Riksdagen i sin hand att dirigera genom valet åt

riksbanksfullmäktige. Att genom rätten att lämna ränta å deponerade

medel gifva dem ett vapen att användas i allmänhetens intresse kan därför

icke medföra någon risk.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

JBankoutskottets utlåtande Nr 11.

7

Frågan om rätt för riksbanken att drifva inlåning mot räntegodt- Historik.

görelse var år 1909 föremål för Riksdagens behandling, då föranledd bi Motion 1909.

en inom Andra kammaren af herrar Lundgren och Forssell väckt motion,

hvari hemställdes, »att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning beträffande inrättande af inlåningsrörelse vid

riksbanken och dess afdelningskontor samt framläggande för Riksdagen af

det förslag, hvartill utredningen kan föranleda.»

Bankoutskottet, till hvars förberedande behandling motionen öfverlämnades,

ansåg lämpligt inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande i

ärendet. Detta yttrande var med uteslutande af ingressen af följande

lydelse:

»Frågan om rätt för riksbanken att bedrifva inlåningsrörelse har i sam -Fullmäktige

manhang med utarbetandet af de nu gällande grunderna för bankens verksamhet * riksbanken

upprepade gånger utgjort föremål för pröfning. Bankkommittén af den 18 no- ar

vember 1881 uttalar i detta afseende, bland annat, att en bank, som genom den

honom tillerkända rättighet att ensam utgifva sedlar erhållit den stora förmånen

att af allmänheten upptaga räntefria lån, icke borde tillika bedrifva inlåning mot

räntegodtgörelse. Genom att afhålla sig från detta slags rörelse — fortsätter

kommittén — frigör sig banken från tvånget att behöfva uppsöka affärer för att

kunna genom utlåning göra fruktbärande medel, å hvilka den själf skall erlägga

ränta; och en bank, som måste söka efter låntagare, löper tydligtvis alltid större

fara att råka ut för mindre goda sådana, än den bank, som kan i allt lugn vänta

på att affärer skola erbjudas honom och bland dessa för sig utvälja de säkraste

och mest passande. Genom att icke mottaga depositioner till förräntning, blifver

bankens ställning äfven i det hänseende tryggare, att banken då ej behof ver,

jämte omsorgen om sina sedlars inlösning, äfven draga omsorg om inlösen af sina

depositionsbevis, hvilka under ogynnsamma affärstider vända sig liksom sediarne

mot dess guldkassa; och den omsorgen är ingalunda lätt, eftersom fluktuationerna

i en banks depositionsrörelse oftast äro större än i dess sedelemission. Ännu

mindre lämpligt är naturligtvis, att en sådan bank till förräntning mottager å

giroräkning insatta medel, hvilka han då, för att göra fruktbärande, själf tvingas

att i utlåningsväg placera, fastän de hvilket ögonblick som helst kunna honom

åter afkräfvas. Härtill kommer ett ytterligare och icke mindre viktigt skäl för

en sådan bank att afhålla sig från räntebärande inlåningsrörelse, nämligen att

den utväg, som en dylik rörelse öppnar för allmänheten, att för den del af sedelstocken,

som öfverskjuter omsättningens behof, söka en räntebärande placering

hos den sedelutgifvande banken själf, måste vara ägnad att vilseleda uppfattningen

om storleken af landets behof af rörelsemedel, att, så att säga, minska

känsligheten hos den mätare, som bör visa bankstyrelsen, när sedelutgifningen

nått den punkt, då densamma icke utan våda kan ytterligare utsträckas. Ställningen

måste nämligen i detta hänseende framträda vida klarare, om de sedlar,

hvilka rörelsen icke kan upptaga eller icke utan anspråk på räntegodtgörelse vill

anförtro banken att förvara, så fört som möjligt vända sig mot banken med begäran

om mynt eller utländska valutor.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Äfven bankkommittén af den 5 oktober 1889 uttalar sig för nödvändigbeten

af att riksbankens rörelse inskränkes till de tryggaste grenarna af bankverksamhet.

Med åberopande jämväl af hvad 1881 års bankkommitté anfört,

framhåller denna kommitté såsom ytterligare stöd för sin uppfattning, hurusom

de förnämsta utländska centralbankernas rökelse, utom sedelutgifning, allenast

omfattade, å ena sidan mottagande af penningar i räkning utan ränta, och å

andra sidan diskontering af korta affärs växlar samt beviljande af lån på kort tid

mot pant af säkra värdepapper eller handelsvaror af vissa slag, hvarjämte de bedrefve

köp och försäljning af värdepapper och ädla metaller äfvensom mottoge

värdeföremål till förvaring. I öfverensstämmelse därmed anser kommittén, att

det borde i regel förbjudas riksbanken att mot räntegodtgörelse mottaga penningar

ä deposition eller i löpande räkning.

Det förslag till lag för riksbanken, hvilket af Kungl. Maj:t framlades för

1897 års Riksdag, anslöt sig till den uppfattning, som sålunda uttalats af de. båda

bankkommittéerna af 1881 och 1889, och upptog i 16 § en föreskrift, att riksbanken

ej finge godtgöra ränta för medel, som innestode å giroräkning, äfvensom

i 19 § ett stadgande därom, att riksbanken mottoge till förvar penningar att utan

räntegodtgörelse återbetalas vid anfordran eller å tid, som vid insättningen bestämdes.

Emellertid framställdes i en inom Andra kammaren väckt motion det

yrkandet, att riksbanken skulle erhålla rätt att godtgöra ränta å medel, som hos

banken insattes på upp- och afskrifningsräkning eller å deposition. Dåvarande

bankofullmäktige förklarade sig i afgifvet yttrande ej hafva något att erinra mot

ofvan anförda bestämmelser i Kungl. Maj:ts förslag. Det nyss nämnda i motion sväg

framställda yrkandet blef likväl af särskilda utskottet godkändt, dock under

reservation af halfva antalet utskottsledamöter. Utskottet delade visserligen den

uppfattningen, att en centralbank icke borde skaffa sig driftkapital genom att mot

ränta upplåna medel; men en sådan befogenhet som den ifrågavarande ansåge utskottet

dock af särskilda här nedan omförmälda skäl böra bibehållas för riksbanken.

Att denna befogenhet skulle komma att missbrukas af riksbankens styrelse,

syntes vara så mycket mindre att befara, som den dittills vunna erfarenhet alldeles

icke gåfve anledning till en sådan farhåga. För öfrigt ansåg utskottet de

grunder, på hvilka banken vore byggd, lämna full trygghet däremot, då i en

statsanslag, sådan som riksbanken vore, det enskilda intresset icke kunde föranleda

till spekulationsaffärer med upplånade medel. Däremot hade det synts utskottet,

att möjligheten att lämna räntegodtgörelse för medel, insatta å upp- och

afskrifningsräkning, borde i särskilda fall kunna underlätta samarbetet med goda

affärshus, som önskade att hafva direkt växeldiskontering hos riksbanken, hvarjämte

riksbankens styrelse i rättigheten att mot ränta mottaga penningar äfven å

deposition hade ett medel att vid sidan af och i samverkan med andra densamma

till buds stående medel användas för att åt riksbanken trygga det inflytande på

penningväsendet i landet, som till dettas fromma borde tillkomma denna uteslutande

för det allmänna bästa verkande anstalt. I sammanhang därmed har utskottet

vidare nämnt, att rättighet att lämna räntegodtgörelse för inlånade medel

äfven vore medgifven centralbanker i andra länder, oaktadt dessa helt eller delvis

vore aktiebanker.

I anslutning till hvad utskottet sålunda uttalat, föreslog utskottet, att i

16 § af lagförslaget skulle införas ett tillägg af innehåll, att fullmäktige skulle

kunna åt firmor, som hade växeldiskontering i riksbanken och ej själfva drefve

s. 9 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

9

bankrörelse, öppna, upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse, samt att

räntegodtgörelse äfven skulle kunna af fullmäktige medgifvas för medel innestående

å depositionsräkning, när sådant ansåges vara med riksbankens fördel förenligt.

Utskottets ofvannämnda förslag blef af Andra kammaren godkändt, hvaremot

Första, kammaren uteslöt det ifrågavarande tillägget. De båda olika besluten

blefvo därefter på utskottets förslag sålunda samman]’ämkade, att bestämmelsen

om upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse bibehölls, hvaremot förslaget

om räntegodtgörelse äfven för depositionsräkning af Riksdagen afslogs.

I öfverensstämmelse med hvad Riksdagen sålunda beslutat, innehåller 1897

års lag i § 16 ett stadgande därom, att fullmäktige må kunna åt firmor, som

hafva växeldiskontering i riksbanken och ej sj kifva drifva bankrörelse, öppna

upp- och afskrifningsräkning mot räntegodtgörelse, hvaremot enligt samma paragraf

någon räntegodtgörelse icke får medgifvas för medel, som hos riksbanken

innestå på depositions- eller giroräkning.

Den rätt till inlåning mot räntegodtgörelse, som gällande lag medgifver

riksbanken, har, allt sedan lagens trädande i kraft endast i mycket ringa omfattning,

tagits i anspråk. Sammanlagda beloppet af insättningarna på upp- och

afskrifningsräkning hos riksbanken utgjorde:

år 1904 kr. 605,473:45, däraf upplupen ränta kr. 279: 71

* 1905 » 430,932:49, » » » » 141:99

» 1906 » 358,488:89. > » > » 119:22

» 1907 » 395,497:53, » > » » 135:87

» 1908 » 362,807:38, » » » » 76:07*)

Att riksbankens inlåningsrörelse sålunda, oaktadt det gifna bemyndigandet,

inskränkt sig till en ren obetydlighet i jämförelse med bankens öfriga rörelse,

står i fullkomlig öfverensstämmelse med förhållandena inom de större centralbankerna

i utlandet. Såvidt fullmäktige känna, förekommer icke vid någon af

de ledande sedelutgifvande bankerna någon inlåningsrörelse mot ränta. Äfven i

de fall, då formell rätt att mot ränta upplåna penningar af allmänhetan blifvit

genom lagstiftningen någon centralbank tillerkänd, kommer denna rätt icke till

någon praktisk användning. Så har t. ex den tyska riksbanken, som enligt banklagen,

af den 14 mars 1875 är berättigad att mot ränta emottaga penningar å

depositions- eller giroräkning intill sammanlagda beloppet af bankens grund- och

reservfonder, icke sedan år 1879 begagnat sig af detta medgifvande. Det förtjänar

äfven nämnas, att någon förändring i detta afseende icke blifvit ifrågasatt

i det förslag till ändringar i den tyska banklagen, hvilket nu föreligger såsom

resultat af den s. k. bankenquétekom missionens mycket omfattande arbeten, och

detta ehuru på kommissionens program upptagits bland annat just frågan om

ökning af bankens rörelsemedel genom inlåning mot räntegodtgöreise.

Det torde icke vara en tillfällighet, att de sedelutgifvande centralbankerna

afhålla sig från inlåningsrörelse. En sådan rörelse kan, för så vidt de i deposition

mot ränta emottagna medlen måste af banken i sin tur göras räntebärande,

*) År 1909 kr. 228,574: 14, däraf upplupen ränta kr. 48: 26

» 1910 » 310,750: 84, » » » » 48: 28

» 1911 » 136,354:41, » » » ■» 6:41

Bihang till Riksdagens ''protokoll 1912. 8 samt. 9 käft. (Nr 11.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

1909 års

bankoutskott
-

lätt blifva förenad med mera risk, än som vidlåder en centralbanks utlåning i

allmänhet, och i följd däraf synes en inlåningsrörelse, som ej starkt begränsades,

ock kunna menligt inverka på bankens förmåga att fylla de uppgifter, som sedelmonopolet

ålägger densamma. En inlåning mot ränta skulle måhända också kunna

verka därhän, att näringslifvet finge undvara förmånen af lägsta möjliga utlåningsränta,

då nämligen de öfriga bankerna, i konkurrens med centralbanken,

för att uppväga den större säkerhet, som denna skulle erbjuda, möjligen blefve

tvungna att höja sin inlåningsränta utöfver hvad som eljest skulle påfördras; en åtgärd,

som i sin ordning ej kunde undgå att inverka äfven på deras utlåningsränta.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, få fullmäktige såsom sin åsikt

uttala, att någon ändring i hvad för närvarande gäller beträffande riksbankens

inlåning icke är önskvärd.

En af fullmäktige, herr von Frusen, hade vid ärendets föredragning hos

fullmäktige följande särskilda anförande:

Genom lagen för Sveriges riksbank den 12 maj 1897 fråntogs riksbanken

så godt som fullständigt den rätt den förut haft att godtgöra ränta på inlånade

medel. Mot denna anordning inlade jag då min gensaga. Men då nu lagen varit

i kraft i snart 12 år, och någon olägenhet af lagens ifrågavarande bestämmelser

under den gångna tiden icke försports, vill icke heller jag nu förorda någon

ändring af riksbankslagen i förevarande hänseende.»

Utskottet yttrade sedermera i ämnet följande:

»Motionärerna anse, att, om riksbanken får rätt att inlåna penningar mot

ränta, detta helt säkert skulle medföra stort gagn för riksbanken, allmänheten

och staten och framhålla, att en god början till inlåning under statens garanti

är gjord genom postsparbankens inrättande.

I förbigående vill utskottet påpeka, att postsparbanken icke inrättades för

att förskaffa staten någon direkt fördel utan för att uppmuntra och möjliggöra

sparsamhet öfver hela landet, äfven på sådana trakter, där inga bankkontor finnas.

Det var företrädesvis de små besparingarne, som genom postsparbanken skulle

uppsamlas. Detta sker nu genom öfver 3,000 postanstalter, och var medelbehållningen

per bok för år 1907 kronor 89:39 på 566,976 motböcker.

Frågan angående den sedelutgifvande centralbankens rätt att inlana penningar

mot ränta har upprepade gånger och i åtskilliga länder diskuterats, men

ständigt med samma resultat.

Tyska banklagen af den 14 mars 1875 medgifver tyska riksbanken rätt att

mottaga penningar mot eller utan ränta, men redan den 31 maj 1879, beslöts, att

riksbanken icke vidare skulle godtgöra ränta å hos banken insatta medel och uti

de allmänna bestämmelserna af december 1908, som reglera riksbankens rörelse,

heter det: jx insatta penningar godtgör riksbanken icke ränta.

Då förnyelsen af franska bankens privilegium behandlades på 1890- talet, framdrogs frågan om att låta banken erlägga i''änta å insatta medel. °Det

anfördes, att om endast 1 procents ränta godtgjordes insaltare, skulle en sådan

åtgärd tillföra banken betydliga summor, men man fann, att detta icke allenast

ej skulle gagna vare sig banken eller det allmänna, utan att hopandet af depositioner

hos den monopoliserade sedelbanken kunde medföra faror och ej öfverensstämde

med dess ställning som centralbank. , Privilegiet blef ock år 1897 förnyadt

utan sådan bestämmelse.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

11

När den svenska riksbankslagen af den 12 maj 1897 behandlades, stannade

kamrarne i olika beslut angående riksbankens rätt att godtgöra ränta å i riksbanken

insatta penningar. Resultatet af en sammanjämkning blef sista momentet

af § 16 så lydande:

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering i

riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning

mot räntegodtgörelse.

_ 1897 gjorde sig inom riksbankens fullmäktige olika åsikter gällande rörande

lämpligheten att inrymma rättighet för riksbanken att godtgöra ränta å insatta

medel. Nu, efter vunnen erfarenhet, äro fullmäktige ense om att ändring i hvad

för närvarande gäller beträffande riksbankens inlåning icke är önskvärd. Som

skäl . för denna sin _ uppfattning anföra fullmäktige dels 1881 och 1889 års kommittéers

uttalanden i ämnet, dels den ringa omfattning, i hvilken medgifvandet i

ofvannämnda § 16 tagits i anspråk.

Till de skäl fullmäktige anfört, vill utskottet lägga följande:

Rätten att å räkning i riksbanken få åtnjuta ränta medgifves i § 16 endast

firmor, som hafva växeldiskontering i riksbanken och icke själfva drifva

bankrörelse. Bestämmelsen att gynna de af riksbankens kunder, som icke drifva

bankrörelse, är en yttring af de åsikter, som förr gjorde sig gällande, då riksbanken

och de enskilda bankinrättningarne konkurrerade med hvarandra såväl

i sedelutgifning som om allmänhetens gunst. Numera äro emellertid förhållandena

helt annorlunda, i det att bankerna äro riksbankens förnämsta kunder. Då

alltså det gifvetvis icke kan ifrågakomma att, om en ny bestämmelse införes i

riksbankslagen i det syfte motionärerna afse, utestänga bankerna från åtnjutande

af ränta på i riksbanken insatta medel, synas där af vissa olägenheter kunna

uppstå. Riksbanken kan nämligen beträffande inlåningssatsernas storlek lika

litet konkurrera med öfriga bankinrättningar i riket, som postsparbanken i detta

afseende kan konkurrera med sparbankerna, och i följd häraf skulle det, enligt

utskottets åsikt, hufvudsakligen blifva bankerna, som under normala eller matta

tider anförtrodde riksbanken sina kassareserver för att åter under lifligare konjunkturer

eller kristider uttaga dem.

Skulle det åter genom att gynna den ene och utestänga den andre lyckas

1’iksbanken att samla ett afsevärdt belopp från allmänheten inlånade pengar, så

komme helt säkert de anspråk med förnyad kraft att söka göra sig gällande,

som fordra, att riksbanken skall utsträcka sin utlåning och uppträda som förläggare.

Men riksbankens uppgift är icke att förlägga rörelser utan att förse landet

med rörelsemedel. Detta sker genom att riksbanken i utbyte mot sina sedlar

får sådana valutor, som enligt banklagen kunna tjäna till underlag för de utelöpande

sedlarne. Skulle riksbanken genom att drifva inlåning frestas att i någon

större utsträckning utlämna sina sedlar mot inteckningar, aktier, varor eller

andra Hypotek, som icke kunna tjäna till underlag för sedelutgifningen och i

dåliga tider icke realiseras, så är det klart, att, när depositionerna återfordras,

riksbankens förmåga att förse landet med rörelsemedel snart minskas till stort

men för det allmänna.

Utskottet anser, således ej att återinförande för riksbanken i vidsträcktare

män. än nu är medgifvet af rätt att godtgöra ränta på inlånade medel skulle

medföra gagn vare sig för riksbanken, allmänheten eller staten.»

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Under anslutning till hvad fullmäktige i ärendet anfört hemställde utskottet

om afslag å ifrågavarande motion.

Denna hemställan blef ock af båda kamrarna utan votering bifallen.

Motion 1910. Vid 1910 års riksdag förelåg till behandling en liknande motion,

väckt af samma motionärer som år 1909.

Fullmäktige Fullmäktige i riksbanken, som hördes öfver motionen, förklarade sig

i riksbanken vidhålla sin år 1909 uttalade åsikt, att någon ändring i hvad rörande

riksbankens inlåning gällde icke vore önskvärd.

1910 års Bankoutskottet yttrade, att då utskottet så sent som år 1909 ägnat

bankout- clet i motionen framställda förslaget eu ingående granskning och med

stöd af denna funnit sig böra afstyrka förslaget och då motionärerna icke

syntes hafva förebragt några sådana skäl, som kunde anses bringa frågan

i ett ändradt läge, finge utskottet, under hänvisning till hvad i förevarande

ämne förut anförts af utskottet, hemställa, att motionen icke måtte bifallas.

Kamrarna biföllo hvar för sig utan votering denna hemställan.

ö o

Äfven öfver förevarande motion har bankoutskottet ansett sig böra

inhämta fullmäktiges i riksbanken yttrande; och hafva fullmäktige såsom

svar härå åberopat ett med skrifvelse den 29 nästlidna februari till utskottet

öfverlämnadt utdrag af fullmäktiges protokoll för samma dag, så

lydande:

Fullmäktige »S. D. Genom utdrag af sitt protokoll för den 13 februari 1912 hade banko
i

riksbanken^tskottet beslutit inhämta fullmäktiges yttrande öfver eu inom Första kammaren

år 1912. af herr Bäckström väckt motion om rätt för fullmäktige i riksbanken att medgifva

räntegodtgörelse för medel, innestående å depositionsräkning.

Förste deputeraden friherre Langenskiöld anförde:

»Fullmäktige hafva redan vid föregående riksdagar varit i tillfälle att

yttra sig angående motioner i samma syfte som den nu föreliggande, och, därest

fullmäktige fortfarande omfatta de åsikter, som därvid framhållits, torde fullmäktige

i hufvudsak endast böra hänvisa till dessa sina tidigare yttranden och

särskildt till fullmäktiges uttalande vid 1909 års riksdag i anledning af eu då

inom Andra kammaren väckt motion.

Det kunde möjligen förefalla, som om det icke vore af någon betydelse,

om i lagen för riksbanken en rätt att erlägga ränta å depositioner medgåfves, då

det tillika öfverlämnades åt fullmäktige att afgöra, när och i hvilken utsträckning

sådan inlåning skulle äga rum. Emellertid gifva motionens anda och uttryck

vid handen, att det ingalunda vore meningen, att denna inlåningsrätt

blefve endast ett teoretiskt medgifvande, utan torde det kunna förutses, att fordran

snart nog skulle komma att framställas därpå, att fullmäktige med denna rätt

skulle reglerande ingripa i landets ränteförhållanden för att »stödja den lånebe
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

13

hafvande svenska allmänhetens intressen». Man lärer lätt kunna tänka sig, hvilka

förhoppningar, omöjliga att uppfylla, då skulle väckas hos de lånebehöfvande och

hvilka fordringar sannolikt skulle komma att ställas på riksbanken, om en gång

banken komme att inslå på denna väg att mot ränta upplåna penningar från allmänheten

för att med sådana medel på billiga villkor förlägga industri och näringar.

Det vore nog fara värdt, att det för bankens styrelse då skulle blifva

svårt att tillgodose bankens egentliga uppgift eller att i främsta rummet upprätthålla

banksedlarnas värde och tillhandahålla de för varuomsättningen erforderliga

rörelsemedlen.

Motionären framhåller mycket riktigt, att riksbanken bör vara en »uteslutande

för det allmänna bästa verkande anstalt». Men af denna riksbankens uppgift

torde icke kunna hämtas något skäl för att utsträcka bankens verksamhet

till områden, som icke lämpligen tillhöra en sedelutgifvande bank. Ehuru motionären

anser den ekonomiska sidan af saken vara af mindre betydelse, framhålles

dock i motionen, att en inlåningsrörelse skulle för riksbanken komma att

medföra ökad vinst. Jag befarar, att sådan inlåning mot räntegodtgörelse tvärt

om skulle för riksbanken komma att innebära en afsevärd ekonomisk uppoffring,

enär riksbanken icke hade samma frihet vid iltlåningen som en enskild bank,

hvilken i kristider kan söka stöd hos den sedelutgifvande centralbanken och därför

också kan mer effektivt än denna bank utnyttja de upplånade kapitalen.»

Fullmäktige beslöto att såsom svar på remissen åberopa sina tidigare yttranden

och särskild! sitt uttalande vid 1909 års riksdag i anledning af en då

inom Andra kammaren väckt motion; och skulle genom protokollsutdrag svar å

remissen lämnas till bankoutskottet.»

Att ånyo upprepa de skäl, som tillförne anförts mot medgifvande af

rätt för riksbanken till inlåning mot räntegodtgörelse, anser utskottet icke

vara nödigt, utan vill utskottet inskränka sig till att åberopa innehållet i

utskottets vid 1909 och 1910 års riksdagar afgifna utlåtanden äfvensom

fullmäktiges i riksbanken här ofvan intagna yttranden. Enligt utskottets

mening har icke heller något inträffat, som kan gifva anledning att frångå

den af utskottet förut uttalade samt af Riksdagen godkända uppfattningen.

Under sådana förhållanden har utskottet ansett sig böra afstyrka bifall till

motionen.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion I: 12 icke må af Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 12 mars 1912.

På bankoutskottets vägnar:

1912 årsbankoutskott.

I. von STAPELMOHR.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

Reservation

af herrar Söderberg i Stockholm och Kristensson, som anfört

följande:

»Grundtanken i motionärens framställning synes oss vara den, att

då det måste ligga i privatbankernas intresse att utlåningsräntan hålles

hög, så måste, med afseende på den lånebehöfvande allmänheten, en motvikt

mot detta intresse skapas. En sådan motvikt torde emellertid, enligt

vår uppfattning, svårligen kunna vinnas på annat sätt än att staten genom

ett sitt ägande bankinstitut drifver utlåning med däraf följande inlåning

med räntegodtgörelse i större utsträckning än hvad hittills varit fallet

genom riksbanken.

Huruvida denna verksamhet bör bedrifvas af den sedelutgifvande

centralbanken eller af något annat af staten upprättadt institut, torde

eventuellt böra i en framtid, då denna rörelse tagit större omfattning,

blifva föremål för vidare undersökning och pröfning.

Då motionären genom sitt yrkande dock endast afser att skapa en

rättighet för fullmäktige att, då dessa anse lämpligt, emottaga penningar

på deposition mot räntegodtgörelse, så torde, genom ett sådant stadgande,

icke kunna befaras att fullmäktige skulle på sådant sätt handhafva denna

rättighet, att riksbankens öfriga uppgifter skulle därpå blifva lidande.

Utskottet har emellertid, vid sitt bedömande af och beslut i frågan,

utelämnat den socialpolitiska synpunkt motionen i sig innebär och afstyrkt

densamma, väsentligen på de skäl, som redan af 1881 och 1889 års bankkommittéer

anförts mot rätten till inlåning mot ränta. Dessa skäl underkändes

emellertid af en eu in Andra kammare vid den nuvarande riksbanks
O

<

lagens tillkomst 1897, och kunna vi icke se någon anledning att frångå

den ståndpunkt Andra kammaren då intog.

Då härtill kommer, att rörelsen vid flera afdelningskontor i landsorten

är så obetydlig att desamma gå med förlust, synes oss häruti föreligga

ännu ett skäl, utöfver dem motionären anfört, som talar för en utvidgning

af riksbankens verksamhet.

På grund af hvad vi här anfört, hemställa vi,

att Riksdagen, med bifall till hr Bäckströms motion, måtte för sin

del besluta, att sista stycket af § 16 i lagen för Sveriges Riksbank den 12

maj 1897 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

s. 15 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 11.

15

Dessutom må fullmäktige kunna åt firmor, som hafva växeldiskontering

i riksbanken och ej själfva drifva bankrörelse, öppna upp- och afskrifningsräkning

mot räntegodtgörelse; äfvenså må räntegodtgörelse kunna

af fullmäktige medgifvas för medel, innestående å depositionsr åkning.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.