Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utredning och förslag i fråga om förändringar i riksbankens organisation och förvaltning.
1912-05-07 · 10 sidor, varav 10 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 10 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BU 1912:35, Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utredning och förslag i fråga om förändringar i riksbankens organisation och förvaltning.
Dokumentets text
Bankoutskottets utlåtande Nr 35.
1
]STr 85.
Ankom till Riksdagens kansli den 7 maj 1912 kl. 1 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående utredning och
förslag i fråga om förändringar i riksbankens organisation
och förvaltning.
I särskilda till bankoutskottet remitterade motioner, väckta dels
inom Första kammaren (nr 43) af herrar K. A. Wallenberg och A. Hedenlund,
dels ock inom Andra kammaren (nr 162) af herr A. Rune, ha
sådan hemställan formulerats i förstnämnda motion, föreslagits, »att Riksdagen
ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta med största möjliga skyndsamhet utreda, huruvida förändringar
i fråga om riksbankens organisation och förvaltning äro af
behofvet påkallade, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
denna utredning kan gifva anledning».
Herrar Wallenberg och Hedenlund hafva i sin motion anfört följande:
»Frågan om ändrad organisation åt riksbanken har under 1800 talet vid
åtskilliga tillfällen varit föremål för behandling. De framställda förslagen hafva
hufvudsakligen afsett dels att åt regeringen bereda större inflytande på lagstiftningen
för riksbanken samt plats i förvaltningen och kontroll öfver densamma
och dels att genom enskilda delägares inrymmande gifva banken karaktären af
ett enskildt, ehuru under statsmakternas stränga uppsikt stående bankinstitut.
Af särskildt intresse äro de ståndpunkter, som intagits af 1881 och 1889
års bankkommittéer.
1881 års bankkommitté fann den mest vägande anmärkningen mot riksbankens
organisation och förvaltning vara den, som afsége »det olämpliga och
oegentliga i riksbankens undantagsställning såsom tillhörande och uteslutande
styrd af Riksdagen». Kommittén upptog äfven det flera gånger framställda förslaget
att i riksbanken inrymma enskilda delägare. Man skulle gifva riksbanken
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 8 sand. 28 käft. (Nr 35.) 1
2
Banicoutshottets utlåtande Nr 35.
ökad styrka genom att medelst enskilda delägares inrymmande bilda ett slags
bolag, som, i likhet med andra bolag, skulle äga och förvalta sin egendom på
det kontraktsenliga aftalets grund, och riksbankens privaträttsliga ställning skulle,
genom att dess verksamhet byggdes på de för ett dylikt bolag från tid till annan
gifna oktrojer, blifva starkare framhållen och bevarad än som kunde ske därigenom,
att grunderna för dess rörelse och förvaltning bestämdes i allmän civillag.
Kommittén föreslog, att eu tredjedel af riksbankens grundfond skulle tillskjutas
af enskilda delägare, Indika jämväl skulle genom delegerade i den högsta myndigheten
öfver banken, bankstämman, deltaga i valet af fullmäktige och i utfärdande
af reglemente för banken.
I likhet med 1881 års kommitté fann 1889 års bankkommitté det innebära
vissa vådor, att riksbanken vore uteslutande beroende af Riksdagen. Ett
upptagande i riksbanken af enskilda delägare kunde visserligen innebära beaktausvärda
fördelar. Betydelsen af detta delägareskap af enskilda borde dock ej
skattas allt för högt, då deras inflytande på bankens rörelse och förvaltning ej
kunde blifva af afgörande betydelse; och då förslaget om enskilda delägares inrymmande
i riksbanken icke" kunde påräkna tillräckliga sympatier, ville icke
kommittén föreslå någon förändring i riksbankens karaktär att uteslutande vara
en statsbank. Den åsyftade tryggheten ansåg kommittén böra sökas på eu annan
väg, nämligen genom att med bibehållande af riksbankens karakter af statsbank,
åt Konungen inrymma rätt att utse en tredjedel af fallmäktiges antal, som därvid
borde ökas till nio, äfvensom att i lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt,
inrymma de väsentliga bestämmelserna angående riksbankens rörelse
och förvaltning.
Genom 1897 års lag, som ställde de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt
på afskrifning, blefvo omsider de viktigaste bestämmelserna rörande riksbankens
organisation och verksamhet ordnade genom allmän lag, hvarjämte Konungen
medgafs rätt att utse en ledamot i bankens styrelse. I öfrigt förblef dock banken,
såsom förut, under Riksdagens vård och förvaltning. Riksbankens reglemente
fastställes sålunda fortfarande, som bekant, af Riksdagen, bankoutskottet är fullmäktiges
närmaste öfverordnade, och genom sina elektorer utser Riksdagen 6 af
banken 7 fullmäktige.
Den förändrade ställning, riksbanken numera intager i vårt ekonomiska
lif, har låtit spörsmålet om bankens organisation framstå såsom mera betydelsefullt
och brännande än tillförene. På senaste tiden har frågan blifvit föremål
för eu liflig pressdiskussion, hvilken, genom de uttalanden, som därunder från
sakkunnigt håll gjorts, ådragit sig berättigad uppmärksamhet.
I ett inlägg i denna diskussion har från riksbanksstyrelsens sida erinrats,
bl. a., att det visserligen vore af stor betydelse, att grunderna för riksbankens
sedelutgifuing och de förnämsta reglerna för bankens utlåning och öfriga rörelse
sedan år 1897 fastställas i allmän lag, men att hufvudvikten dock läge därpå,
att bankens förvaltning komme i lämpliga händer och att bankens styrelse, ostörd
af för banken och dess egentliga uppgift främmande intressen, finge omhänderhafva
sitt värf.
Från andra håll har med styrka framhållits, att hvad som tarfvas är eu
sådan förändring af riksbankens organisation, att den icke längre behåller sin
egenskap af statsbank.
Bankoutskottets utlåtande Nr 35. 3
Den omständigheten, att riksbanken och dess nuvarande organisation tid
etter annan bringas under diskussion och kritiseras, låter i och för sig en ingående
undersökning rörande kritikens berättigande framstå såsom nödvändig. När
man vidare uppmärksamma!’, att, förutom i Sverige, den sedelutgifvande centralbanken
numera är statsegendom i intet annat land med undantag af Ryssland
vinland, Bulgarien och Uruguay, måste man ledas till den slutsatsen, att tungt
vägande skal föranleda de sedelutgifvande centralinstitutens placerande på neutral
grund. Den tanken ligger nära, att dessa skäl äga bärkraft äfven i fråga om
den svenska riksbanken; i hvarje fall lärer angifna faktum jämväl tala för verkställandet
af en undersökning, huruvida riksbankens konstruktion är den rätta.
Sedan riksbanken genom 1897 års lag blifvit allena sedelutgifvande och således
dess sedlar som enligt § 72 Regeringsformen äro lagliga betalningsmedel i riket
utgöra, landets enda rörelsemedel, är det af så mycket större vikt, att starka
garantier skapas mot en minskning af dessa sedlars pålydande värde, när och
om landet en gång blir utsatt för inre eller yttre olyckor. Äfven om man bortser
tran det olampliga 1 att riksbanken styres och ledes afen lagstiftande församling
och därigenom kan indragas i politiska strider, kan man dock icke undgå att
taga hänsyn till den långt större fara, som, i händelse landet invecklas i ett kria
uppstår till följd däraf, att landets enda sedelutgifvande bank är statsegendom’
Dess kredit sammanhänger nämligen på det allra närmaste med landets egen och
den torde därför vid krigstillfälle ej längre kunna fullgöra sina åligganden’som
centralbank. Men med det djupgående inflytande riksbanken numera utöfvar på
landets hela affärshf, skulle en sådan katastrof komma att i hög grad skärpa de
svårigheter, som åtfölja ett krig. 1
Om arten af den reform, hvarigenom en tidsenlig och betryggande ribsbanksorgamsation
kunde skapas, äro, såsom nämndt, meningarna delade I alla
händelser. bör emellertid eu .reform kunna ske på sådant sätt, att staten, såsom
iaJM an de flesta länder, bibehåller såväl inflytande öfver riksbanken som ock
vidtgående ekonomiska fördelar af densamma.»
Herr Runes motion lyder:
»Den ställning riksbanken numera intager i vårt ekonomiska lif har låtit
spörsmålet om bankens organisation framstå såsom mera betydelsefullt än tillförene.
På senaste hd har frågan äfven blifvit föiemål för liflig pressdiskussion
hvilken genom de uttalanden, som därunder från sakkunnigt håll gjorts ådragit
sig stor och berättigad uppmärksamhet. ’
Den omständigheten, att riksbanken och dess nuvarande organisation på
senare tider alltmera diskuterats och äfven kritiserats, torde redan det framstå
såsom ett skäl för en ingående undersökning i frågan. Då man därtill tager i
.betraktande, att den sedelutgifvande statsbanken i nästan alla kulturländer ''icke
ar statsegendom måste man antaga, att starka skäl måste förefinnas för att
statsbaukerna sålunda 1 allmänhet ställts på mera neutral grund och att dessa
skal måste vara tillämpliga äfven på den svenska riksbanken. Åtminstone måste
man uti dessa omständigheter finna full anledning till verkställandet af eu allsidig
utredning rörande riksbankens konstruktion och förhållanden i öfrigt. Hänsyn
torde härvid tagas äfven till de svårigheter, som kunna uppstå, i händelse
Historik.
4 BankoutsTcottets utlåtande Nr 35.
landet invecklas i krig, särskild! då man tager i betraktande, huru litet prägladt
guldmynt här i landet användes som vanligt betalningsmedel, hvarigenom en
stockning i allmänna rörelsen lättare kan uppstå. ........ ,
Huru en tidsenlig reform af riksbankens organisation bör ske,, är en sak,
hvarom skilda meningar nog råda, särskild! beträffande frågan, huruvida enskilda
delägare böra finnas eller icke, men att det icke i alla utseenden är bra beställd!
som det är, därom tror jag, att numera de allra flesta äro ense. Det synes mig
emellertid, att en reform i alla fall bör ske på sådant sätt, att staten bibehåller
lämpligt inflytande öfver riksbankens skötsel samt äfven tillförsäkrar sig eu fullt
lika stor årlig inkomst af banken, som hittills kommit staten till godo.
Då jag således anser eu utredning rörande riksbankens organisation och
alla förhållanden synnerligen önsklig, hemställer jag, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om en allsidig
utredning, huruvida förändringar i fråga om riksbankens organisation och förvaltning
äro af behofvet påkallade, samt därefter för Riksdagen framlägga de
förslag,0till Indika utredningen kan gifva anledning.»
Utskottet har till en början ansett det vara lämpligt att i största
korthet erinra om de viktigare förändringar, som hittills företagits i fråga
om riksbankens styrelse och dess ställning till Riksdagen.
Den ständernas makt och myndighet i afseende på riksbanken som
genom år 1668 utfärdadt tillståndsbref blifvit af Konungen till rikets
ständer öfverlämnad och som 1772 års regeringsform bekräftat, bibehölls
i 1809 års regeringsform orubbad. I 72 § stadgades nämligen, att rikets
ständers bank hädanefter, som dittills varit, skulle förblifva under rikets
ständers egen garanti och vård, så att den ostörd måtte förvaltas af de
fullmäktige, hvarje stånd därtill förordnade, enligt af rikets ständer antagna
ordningar, stadgar och reglementen. I fråga om val af bankofullmäktige
föreskrefs i 1810 års riksdagsordning, att rikets ständer skulle
vid hvarje riksdag, hvart stånd för sig, utse fullmäktige, tre af hvarje
stånd. Genom riksdagsbeslut af åren 1830 och 1834 vidtogs sedermera
den ändring; i 72 § regeringsformen, att riksbanken ställdes under
Konungens och rikets ständers gemensamma garanti, samt att lagar och
stadgande!! för banken och dess styrelse fingo karaktär af utaf Konung
och rikets ständer gemensamt stiftad lag. Såsom sådan blef ock 1834 års
banklag antagen.
Representationsreformen år 1866 påkallade förändrade anordningar i
fråga om bankofullmäktiges tillsättande. 1866 års riksdagsordning innehåller
bestämmelser härutinnan i §§ 71 och 73. Fullmäktiges antal nedsattes
till sju med tre suppleanter. De skulle utses för ett års tid af en
valnämnd på 48 personer, af hvilka Riksdagens kammare hvardera valde
Bankoutslcottets utlåtande Nr 35.
5
halfva antalet. § 71 ändrades sedermera år 1894, hvarvid, för betryggande
af kontinuitet i bankstyrelsen, nu gällande bestämmelse infördes därom, att
val af fullmäktige ske för en tid af tre år och att blott två af fullmäktige
årligen ställas under omval.
Grundlagsstadgandena om riksbankens styrelse fingo, som kändt,
sin nuvarande lydelse vid 1897 års riksdag. Genom detta år slutligen
antagen grundlagsändring inrymdes åt Kungl. Maj:t rätt att utse en af de
sju fullmäktige jämte suppleant för denne, hvarvid den af Kungl. Maj:t
förordnade ledamoten skulle vara fullmäktiges själfskrifne ordförande.
Bestämmelserna om fullmäktiges tillsättande i öfrigt bibehöllos oförändrade.
Hvad den direkta ledningen af riksbanken beträffar, beslöts vid
1867 års riksdag, att fullmäktige skulle inom sig utse två deputerade för
den dagliga förvaltningens handhafvande, med rättighet därjämte att, om
så ansåges nödigt, välja en bland öfriga fullmäktige att jämte endera af
deputerade besörja bankens växelärenden. År 1870 borttogs emellertid
rättigheten att utse den särskilde deputeraden. Vid 1874 års riksdag,
bestämdes åter, att fullmäktige skulle inom sig utse en biträdande deputerad,
hvilken hade att under den tid, då ordinarie deputerad åtnjöt
ledighet, äfvensom vid tillfälligt förfall för deputerad fullgöra dennes
åligganden. Deputeradeinstitutionen förändrades sedermera år 1901, då
i § 38 bankoreglementet den bestämmelsen intogs, att fullmäktige inom
sig skulle utse en förste och en andre deputerad^ Den vikarierande
deputeradebefattningen bibehölls därvid oförändrad. År 1907 förändrades
slutligen sistnämnda befattning till ytterligare en andre deputeradebefattning,
så att deputerade blefvo en förste och två andre.
Af den här ofvan intagna historiska redogörelsen framgår, att de
nuvarande föreskrifterna rörande riksbankens förvaltning i hufvudsakliga
delar äro desamma som i äldre tider. Åtskilliga förändringar hafva visserligen
genomförts, företrädesvis med afseende å bankens styrelse. Till de
viktigaste af dessa lära otvifvelaktigt böra räknas dels den Kungl. Maj:t
medgifna rätten att bland fullmäktige utse ordförande jämte suppleant
för denne, dels ock föreskriften att fullmäktige skola väljas för en tid
af tre år.
Nu får man emellertid icke bortse från den omständigheten, att
sedan genom 1897 års lagstiftning riksbanken öfvertagit sedelutgifningen
inom landet och sålunda öfvergått till att vara en verklig centralbank,
riksbanken kommit att intaga en helt annan ställning i vårt ekonomiska
lif än tillförne. Det förtjänar i detta sammanhang erinras, hurusom vid
Utskottets
yttrande.
6
Bankoutskottets utlåtande Nr 35.
fastställandet af de bestämmelser, enligt hvilka sedelutgifningsrätten öfverflyttades
på riksbanken, såväl från de enskilda bankernas sida som ock
af målsmän för våld näringslif uttalades farhågor för att riksbanken ej
skulle kunna på ett fullt tillfredsställande sätt motsvara de kraf, näringslifvet
hädanefter måste komma att ställa på riksbanken. Genom särskilda
bestämmelser blef det ock åt de enskilda bankerna förbehållet att fortfarande
utgifva egna sedlar intill utgången af år 1903, hvarjämte åt dessa
banker medgåfvos vissa förmåner i afseende å anlitandet för deras lånerörelse
af kredit hos riksbanken. Och hvad beträffade sådana enskilda
banker, som före utgången af den därför bestämda tiden afstått från
sin sedelutgifningsrätt, bereddes dessa banker möjlighet att erhålla
särskilda förmåner, dock endast för tiden intill 1910 års utgång. Vid
sidan af dessa åtgärder, som uppenbarligen vidtagits för att icke öfvergången
skulle blifva alltför hastig och föranleda rubbningar i affärslifvet,
har riksbanken såsom ensam sedelutgifvande bank åt de enskilda bankinstituten
medgifvit en rediskonteringsrätt som af dessa i stor utsträckning
begagnats.
Ö o o t
Under sådana förhållanden är det tydligt, att riksbanken icke blott
legalt utan äfven faktiskt kommit att intaga en ställning, som gör den till
ett verkligt stöd för de enskilda bankerna och därigenom för landets
näringslif i dess helhet. Desto angelägnare framträder då nödvändigheten
att åt riksbanken trygga den fasthet och stadga, som erfordras, för att
banken skall kunna fylla denna sin uppgift. Det måste således ligga
synnerlig vikt uppå, att riksbankens styrelse vid fullgörandet af sitt ansvarsfulla
uppdrag blifver i stånd att år från år utan störande inverkan
af mera tillfälliga förhållanden fullfölja en för utvecklingen af landets
näringslif nyttig affärspolitik.
Som kändt står riksbanken under Riksdagens garanti och vård.
Riksdagen fastställer alltså bankens reglemente och utöfvar för öfrigt
sina funktioner dels genom bankoutskottet dels ock, oafsedt statsrevisionen,
genom särskilda valnämnder, elektorer, hvilka hafva att utse fullmäktige
i banken och deras suppleanter samt revisorer för bankens afdelningskontor.
Hvad först bankoutskottet angår, är att märka, att denna delegation
— som för öfrigt nu fått sitt verksamhetsområde utvidgadt — då
den fungerar endast under en del af året, icke enligt sakens natur kan
göra stadigvarande tjänst såsom en rådgifvande myndighet, hos hvilken
riksbanken kan vid förefallande behof äfven mellan riksdagarna erhålla stöd.
Bankoutskottets utlåtande Nr 35.
7
Beträffande vidare frågan om val af revisorer, torde kunna ifrågasättas,
huruvida det sätt, hvarpå dessa utses, kan anses fullt betryggande
för att kompetenta personer må erhållas.
Hvad härefter angår den synnerligen viktiga frågan om tillsättande
af bankens styrelse, utses denna som bekant för närvarande på det
sätt, att Kungl. Maj:t för en tid af tre år förordnar ordförande och
suppleant för denne, hvarjämte öfriga fullmäktige tillika med suppleanter
för dem väljas af särskilda, af hvardera kammaren utsedda elektorer.
Dessa fullmäktige väljas likaledes för en tid af tre år, dock så att en
tredjedel årligen underkastas omval; suppleanterna åter väljas endast för
ett år i sänder. Den ändring har sålunda vidtagits, att valen numera
afse en tidsperiod af tre år och faran för alltför hastiga förändringar
inom bankens styrelse kan alltså sägas hafva i brågon mån minskats.
Emellertid kvarstå åtskilliga olägenheter, som vidlåda själfva valsättet.
Årligen har Riksdagens valnämnd att utse två fullmäktige, af
hvilka i regel en har att fylla en förste eller andre deputerads viktiga
plats, och därjämte tre suppleanter, som skola vara kvalificerade att ersätta
ordinarie fullmäktig. Den begränsade tid, som står Riksdagens valmän
till buds, försvårar en omsorgsfull förberedelse af valen och torde
vara en af orsakerna till att svårigheter stundom yppat sig att till
dessa platser finna de lämpligaste personerna. Härtill kommer faran för
att vid valen andra synpunkter än de rent sakliga kunna göra sig
gällande.
Slutligen må äfven framhållas den olägenhet, som kan uppstå,
därest under tiden mellan riksdagarna förste eller någon af andre deputerade
afgår utan att bland öfriga fullmäktige eller bland suppleanterna
en lämplig ersättare finnes att tillgå. Med det nuvarande valsättet
måste i dylikt fall ett nyval uppskjutas, till dess nästa Riksdag sammanträder.
Af det anförda torde framgå, att åtskilliga olägenheter med afseende
å riksbankens nuvarande organisation och förvaltning förefinnas,
och det lärer under sådana förhållanden med fog kunna sättas i fråga,
huruvida icke en undersökning borde vidtagas för att utröna, i hvilken
mån förändringar i denna organisation och förvaltning kunna anses vara
af behofvet påkallade.
Det torde ock vara kändt, hurusom såväl inom som utom riksdagen
röster höjts till förmån för en närmare undersökning, på sätt
ofvan blifvit antydt, äfvensom att åtskilliga förslag till förändrad organisation
af banken redan framkommit. I detta afseende har sär
-
8
BankoutshotteU utlåtande Nr 35.
skildt ett, afgifvet från sakkunnigt håll, tilldragit sig en viss uppmärksamhet.
Enligt detta förslag skulle banken som hittills förblifva under
Riksdagens garanti samt förvaltas af därtill förordnade fullmäktige, under
inseende af ett bankråd, hvars medlemmar skulle utses till en mindre
del af Kungl. Maj:t och i öfrigt af Riksdagen. Åt bankrådet skulle anförtros
bland annat val af fullmäktige och deras suppleanter. I alla
viktigare frågor skulle bankrådets beslut underställas Riksdagens godkännande.
I motionerna har äfven framhållits den fara, som förmenas ligga
däri, att staten under tryckta tider kunde frestas att till men för landets
penningväsen sammanblanda sina egna och riksbankens affärer, äfvensom
den våda, som i händelse af krig läge däri, att landets enda sedel utgifvande
bank vore statsegendom. Äfven dessa nu angifna synpunkter torde
vid en blifvande utredning böra komma till beaktande.
Utan att inlåta sig på ett närmare bedömande af huru ofvan angifna
olägenheter böra undanröjas, har utskottet likväl ansett angeläget,
att en utredning i ämnet kommer till stånd i syfte att, med bibehållande
af nödig kontroll från Riksdagens sida, och hittillsvarande ekonomiska
fördelar för staten, undersöka, hvilka ändringar i nu gällande bestämmelser
lämpligen må kunna genomföras.
Utskottet har alltså funnit sig böra hemställa om eu skrifvelse till
Kungl. Maj:t med begäran att eu dylik utredning måtte snarast möjligt
verkställas.
Åberopande hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet hemställa,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
må i skrifvelse till Kungl Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta snarast möjligt utreda, hvilka
förändringar i fråga om riksbankens organisation och
förvaltning må finnas vara af behofvet påkallade, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna
utredning kan gifva anledning.
Stockholm den 7 maj 1912.
På bankoutskottets vägnar:
I. von STAPELMOHR.
Bankoutskottets utlåtande Nr 35
9
Reservation
af herrar Henricson i Karlslund, Kristensson, Vahlquist, Leander
och Forssell, hvilka ansett, att utskottets yttrande bort hafva följande lydelse:
»Såsom af ofvan intagna historiska redogörelse framgår, undergick
riksbanken för ej längre tid tillbaka än för omkring 15 år sedan en
ganska väsentlig reformering, och äfven därefter hafva vissa mindre förändringar
vidtagits i syfte att ytterligare befästa verkan af nämnda reform.
Det har också visat sig, att några befogade anmärkningar mot bankens
skötsel icke förekommit, vare sig inom eller utom Riksdagen eller ens
från deras sida, som påyrka ändrade grunder i fråga om bankens organisation
och förvaltning, och det oaktadt, som k än dt, en ganska allvarsam
ekonomisk kris för ej många år sedan öfvergått vårt land. Det vill därför
synas, som om man icke med fog kunde göra gällande, att några
verkliga brister vidlåda riksbankens organisation och förvaltning. Under
sådana förhållanden lärer det ock möta synnerligen stora svårigheter att
angifva de riktlinjer, efter hvilka en eventuell utredning borde komma
till stånd, något som uppenbarligen är en nödig förutsättning för verkställandet
af en dylik utredning.
I motionerna har äfven berörts det vid flera föregående tillfällen
framkastade förslaget om enskilda delägares inrymmande i banken. Man
har i detta afseende gjort gällande, att i händelse af krigiska förvecklingar
banken såsom ej uteslutande statsegendom skulle i större grad än
eljes säkerställas gent emot obehörigt intrång såväl från statens som från
yttre fienders sida, och har äfven ur denna synpunkt en utredning ansetts
nödig. Oafsedt huruvida den omständigheten att enskildt kapital
tillföres banken må anses utgöra en borgen för att under de ano-ifna
förutsättningarna bankens egendom skall respekteras, vill det synas,Ösoin
om en utredning i berörda syfte skulle vara ägnad att redan på förhand
tilldraga sig eu viss uppmärksamhet, särskildt utom landet, hvaraf olägenheter
skulle kunna föranledas. Med afseende å den förmenta faran° för
att vid krigstillfälle bankens egendom skulle fålla i fiendehänder må för
öfrigt erinras om den i bankoreglementet intagna bestämmelsen därom
att ''fullmäktige skola alltid vara beredda på sådana anstalter, hvarigenom
riksbankens redbarheter samt angelägna handlingar och dokumenter må
kunna, om så fordras, utan tidsutdräkt till säker ort förflyttas’.
Äfven om en eller annan anmärkning i detalj må kunna framställas
mot bankens nuvarande organisation, synes likväl rättelse härutinnan
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 8 samt. 28 käft. (Nr 35). 2
10
BanJcoutskottets utlåtande Nr 35.
kunna ske, utan att en så vidlyftig åtgärd behöfver tillgripas som den
utredning, hvilken här blifvit ifrågasatt.
Hvad sålunda anförts torde tillräckligt ådagalägga, att något verkligt
behof af en dylik utredning icke föreligger och får utskottet alltså
hemställa
att förevarande motioner I: 43 och II: 162 icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.»
Herr Söderberg i Stockholm har begärt få antecknadt, att han icke
deltagit i den slutliga behandlingen af detta ärende inom utskottet.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1912.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.