Sök i Ratio Lex

Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i mörk cell.

1912-05-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1912:21, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i mörk cell.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

1

✓

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

Nr 2 K

Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 4 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i fråga

om en af herr Persson i Norrköping inom Andra kammaren

väckt motion, nr 187, om skrifvelse till Kungl. Maj:t

angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i

mörk cell.

I en inom Andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 187, har herr Persson i Norrköping, med åberopande

af den motivering, som anförts vid en af honom väckt motion, nr 186,

hemställt, att Riksdagen må besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,

det Kungl. Maj:t ville ur instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångstaten

borttaga straffbestämmelsen om inneslutning i mörk cell.

Motionärens yrkande tillstyrktes af Andra kammarens utskott och bifölls

af kammaren, hvarefter ärendet öfverlämnats till Första kammaren,

som hänskjutit detsamma till behandling af sitt första tillfälliga utskott.

I fråga om motiveringen till nyss anförda hemställan får utskottet hänvisa

till förutnämnda motion, nr 186.

Andra kammarens utskott yttrar beträffande nu förevarande motion

följande:

»I Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten Andra kommen

16 december 1910 stadgas i 51 §, att fånge, som bryter mot anbefalld

ordning, må tillrättavisas med förlust af sysselsättning under högst trettio rande.

dagar eller med hårdt nattläger under högst åtta dagar eller med inneslutning

i mörk cell likaledes under högst åtta dagar. I svårare fall må,

efter inhämtande af fängelseläkarens yttrande, manliga fångar, som undergå

straffarbete eller tvångsarbete, bestraffas med prygel till ett antal af högst

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 saml. 1 afd. 17 höft. (Nr 21.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

fyrtio. Vidare bestämmes i fråga om inneslutning i mörk cell, att sådant

straff ej må tillämpas, utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder

därför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter.

I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 april 1911 har Eiksdagens

justitieombudsman ifrågasatt, huruvida bestämmelsen i Öl § af instruktionen

för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, enligt hvilken fånge kunde tillrättavisas

med inneslutning i mörk cell under åtta dagar i rad, kunde

anses stå i öfverensstämmelse med humanitetens fordringar.

Kungl. fångvårdsstyrelsen, som anbefallts att i anledning af justitieombudsmannens

framställning afgifva utlåtande, har i skrifvelse till Kungl.

Maj:t anfört bl. a.: Inom ett fängelse måste först och främst, framförallt

annat, disciplinen upprätthållas och medel härtill måste finnas af sådan

beskaffenhet, att eu eller annan utomstående, som ej lärt sig inse nödvändigheten

häraf, möjligen kunde anse dem inhumana. Styrelsen hade i

förevarande fråga inhämtat yttrande af professorn i fysiologi vid karolinska

medikokirurgiska institutet Johan Erik Johansson, hvilken, enligt hvad ett

i afskrift bilagdt intyg utvisade, satt sig i förbindelse med specialister å

ögonsjukdomarnas och hygienens område. Af intyget framginge, att något

fall ej vore af dem kändt, då permanent skada i följd af vistelse i mörkt

rum under ifrågavarande tid uppkommit, om ock denna strålform, såsom

hvarje annan, kunde utöfva en allmänt försvagande verkan. Då enligt

styrelsens åsikt bestraffningen af mörk cell i högst åtta dagar å rad icke

kunde innebära våda för hälsan, hemställde styrelsen, att justitieombudsmannens

ifrågavarande framställning icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.

Kungl. medicinalstyrelsen, som jämväl anbefallts att i ärendet inkomma

med yttrande, har i afgifvet utlåtande förklarat, att då medicinalstyrelsen

icke hade sig bekant, att — med den tillämpning, som ifrågavarande

strafform för närvarande torde äga å fångvårdsanstalterna — något

fall förekommit, där genom straffet permanent skada för hälsa uppstått,

ansåge sig styrelsen för sin del icke hafva anledning att ur hälsosynpunkt

yrka ändring i nu ifrågavarande straffbestämmelser, därest det från andra

synpunkter ansåges af större vikt, att desamma bibehölles.

I anledning af kungl. fångvårdsstyrelsens och kungl. medicinalstyrelsens

yttrande har justitieombudsmannen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den

30 september 1911 bemött de i yttrandena mot ifrågavarande framställning

gjorda invändningar. Justitieombudsmannen åberopar därvid ett af t. f.

öfverläkaren vid Stockholms hospital Harald Eröderström afgifvet utlåtande.

I detta utlåtande yttras följande:

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

»Erfarenheten synes tala för, att friska och normalt motståndskraftiga

individer i regel uthärda det gängse mörkcellstratfet utan att däraf taga

Destående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomenen från hjärnans

syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig till följd af dagsljusets

långvariga utestängande, kunna icke betraktas som sjukliga symptom

enligt vanlig uppfattning.

Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de första straffdygnen

till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade i

ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma

symptom från nervsystemet, hvilka jag som militärläkare upprepade gånger

varit i tillfälle att konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna

eller efter straffets uttj duande och föranleda sällan ett ingripande

från läkarens sida.

Hos tvenne af mig iakttagna militärer, hvilka före interneringen i

mörk cell icke företedde några sjukdomssymptom, utbröt under första resp.

andra straffdygnet en häftig akut sinnessjukdom, som på grund af därmed

förenade hallucinationer, ångestkänslor och själfanklagelser ledde till själfmordsförsök

i cellen; i bägge dessa fall, hvilka föranledde sjukhusvård,

kunde sedermera genom efterfrågningar påvisas befintligheten af sjukliga

anlag, hvilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet.

I ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar,

förvandlades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade

röjt så stark ''mörkrädsla’, att läkaren förklarade honom ur stånd att

aftjäna återstoden af de ådömda åtta dagarna.

Dessa erfarenheter gälla uteslutande mörkcellstraff, ådömda enligt

krigslagarna. Att lagstiftaren räknat med särskild hälsovådlighet af ifrågavarande

straff framgår tydligt däraf, att enligt disciplinstadgan för krigsmakten

(af 1907) sträng arrest är den enda straffart, angående hvilken

föreskrifves, att läkares yttrande bör inhämtas, om fara för den straffskyldiges

hälsa genom straffets aftjänande anses föreligga. Denna uppfattning

bestyrkes ytterligare däraf, att det i forna tider permanenta mörkcellstraffet

mildrats genom ljusa mellandagar. Till jämförelse må anföras,

att enligt den tyska militärstraffrätten (af 1872) de ljusa dagarna medräknas

i det utmätta mörkcellstraffet, och att i hvarje fall läkarundersökning skall

föregå internering.

Då inspärrning i mörk cell beröfvar kroppen en viktig kraftkälla och

upphäfver synorganets förnämsta verksamhet, hvarigenom hjärnan försättes

i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika

hälsovådlig som svältstraffet (vatten och bröd), hvilket hos oss redan blifvit

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

afskaffadt såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktadt de flesta individer

otvifvelaktigt utan permanent skada kunna uthärda åtta dygns svältkost.

Ehuru jag icke äger kännedom om något fall af psykisk eller annan

rubbning, framkalladt genom mörkcellstraff inom fängelserna, synes det mig

dock sannolikt, att en dylik strafform, tillämpad under åtta (eller flera)

dygn utan afbrott, måste i ännu högre grad vara vådlig för den fängslades

psykiska hälsa, desto mera som abnorma anlag äro ojämförligt mycket

vanligare bland de å straffanstalterna internerade än annorstädes; då dessa

individer under inflytande af sin abnorma sinnesbeskaffenhet, som under

nuvarande förhållanden sällan konstateras, ofta begå sådana förseelser,

bvilka föranleda extra judiciella bestraffningsåtgärder, så torde den faran

ligga nära till bands, att en hälsovådlig straffart bringar dessa individers

anlag till definitivt utbrott och därigenom invalidiserar dem för all framtid.»

På grund af jusitieombudsmannens ofvanberörda framställning bar

Kungl. Maj:t genom kungl. kungörelsen den 10 november 1911 vidtagit

sådan ändring i Öl § af gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen och

fångvårdsstaten, att, där inneslutning i mörk cell ålagts för längre tid än tre

dagar, efter hvar tredje dag afbrott i bestraffningen skall ske under en dag.

Nu ifrågavarande motion afser emellertid att helt och hållet borttaga

mörkrumsstraflet ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.

Utskottet, som vid behandlingen af motionen ansett det vara af vikt

inhämta kungl. fångvårdsstyrelsens yttrande rörande det af motionären framställda

förslag, bar från styrelsen emottagit ett utlåtande i ämnet (se Bilagan).

Den nu ifrågavarande strafformen, inneslutning i mörk cell, torde i

sin egenskap af kroppsstraff vara förenad med de brister, som, enligt hvad

allmänt erkänts, vidlåda detta slag af straff. Från medicinskt båll har

framhållits, att mörkcellsstraffet på en hel del individer verkar psykiskt

nedbrytande och medför, att latent sinnessjukdom han bringas till utbrott.

Detta straff kan således medföra icke blott ett öfvergående ondt, utan ock

ett för framtiden stadigvarande lidande.

Den fara för fångarnes hälsa, som sålunda är förknippad med mörkcellsstraffets

användande, kan i viss mån anses mildrad genom bestämmelsen

i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, att fånge

icke må inneslutas i mörk cell utan att läkarens förklaring inhämtats att

hinder härför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter. Den uppgift,

sota denna föreskrift lägger på läkaren, är emellertid, enligt fackmäns

utsago, synnerligen vansklig, då det ofta, trots de allra noggrannaste undersökningar,

kan vara omöjligt att på förhand afgöra, i hur hög grad

den ena eller andra individen äger nödig motståndskraft mot ett hälsovid
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

rigt straff. En fängelseläkare, hvilken afgifvit utlåtande öfver det vid

1906 års riksdag framlagda förslag angående skärpning af vissa frihetsstraff,

har i sitt utlåtande framhållit, huru dessa straffskärpningar måste

anses särskildt hälsovådliga just för den kategori af människor, som företrädesvis

befolka våra fängelser, då det härvidlag i mycket stor utsträckning

är fråga om personer, som på grund af umbäranden, dryckenskap

och oregelbundet lefnadssätt äro i hög grad nedbrutna, och en stor del af

dem därtill äro i andligt hänseende mer eller mindre defekta eller på annat

sätt abnorma. Endast en mycket stor nödvändighet kan därför enligt

utskottets förmenande försvara bibehållandet af denna form för bestraffning,

som icke synes utskottet stå väl öfverens med berättigade fordringar

på en human lagstiftning.

Utskottet vill särskildt betona, att kungl. fångvårdsstyrelsen i sitt

ofvannämnda utlåtande förklarat, att borttagande af nu ifrågavarande slag

af bestraffning skulle kunna från disciplinär synpunkt låta sig genomföra,

om än enligt styrelsens förmenande en dylik åtgärd komme att medföra

en kännbar förlust af praktiska utvägar för ordningens upprätthållande

inom fångvårdsanstalterna. Utskottet är fullt ense med styrelsen i fråga

om nödvändigheten af att disciplinen upprätthålles vid våra fängelser, men

anser utskottet, att denna disciplin säkerligen skulle kunna upprätthållas,

äfven om mörkcellsstraffet borttoges. Fångvårdsmyndigheterna hafva nämligen

enligt gällande författning och praxis till sitt förfogande äfven andra

korrektionsåtgärder för disciplinens effektiva bevarande. Sådana medel äro

bl. a. prygelstraffet, hårdt nattläger och inneslutning i isoleringscell. Hvad

den förstnämnda af dessa straffarter beträffar, torde dock dess förmenta

nytta kunna starkt ifrågasättas. Denna straffarts tillämpning inom fängelserna

är numera, enligt hvad utskottet inhämtat, synnerligen ringa. Utskottet

anser ock, att detta straff står i strid mot fordringarna på en human

lagstiftning å straffrättens område. Däremot äro, enligt utskottets

förmenande, de tvenne sistnämnda straffarterna synnerligen effektiva, samtidigt

som de äga förmånen af att ej innebära en så onödig brutalitet som

prygelstraffet eller eu sådan risk för den straffades själsliga hälsa, som

mörkcellsstraffet kan innebära. Utskottet vill äfven framhålla, att mörkcellsstraffet

under senare tider användts i synnerligen ringa utsträckning

och att dess borttagande därför ej torde vara förenadt med större olägenheter.

»

Mot utskottets beslut anfördes reservation af herrar Westman, Mörtsell

och Larsson i Bondarfve, hvilka anfört:

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Utskottet.

»På grund af hvad ltungl. fångvårdsstyrelsen i ärendet yttrat, och

då enligt vår mening tillräckliga skäl ej föreligga för borttagandet af inneslutning

i mörk cell såsom extra judiciell bestraffning för fångar, så

mycket mindre som denna straffart förekommer såväl i allmänna strafflagen

som i strafflagen för krigsmakten, hafva vi ansett, att utskottet bort

föreslå, att den ifrågavarande motionen icke måtte föranleda till någon

kammarens åtgärd.»

Den genom förevarande motion väckta frågan sammanhänger på det

närmaste med de yrkanden, som af samme motionär gjorts i en vid innevarande

års Riksdag inom Andra kammaren väckt motion, nr 186, och

hvilka åsyfta afskaffandet af s. k. sträng arrest (d. v. s. arrest i mörkt

enrum), hvarom stadgas i strafflagen för krigsmakten, och af mörkcellstraff

såsom skärpning af vissa enligt allmänna strafflagen ådömda straff. Den

till utskottets behandling nu hänskjutna motioneu hemställer om borttagandet

af samma strafform, använd såsom disciplinstraff inom fängelserna.

I anledning af förstnämnda yrkande hemställde lagutskottet, att Riksdagen

ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga

i öfvervägande, under hvilka villkor inneslutning i mörkt enrum såsom

särskild strafform eller straffskärpning må kunna ur strafflagstiftningen

utgå, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande

kan gifva anledning. Denna utskottets hemställan bifölls af Andra kammaren,

men afslogs af Första kammaren.

Hela denna fråga, äfven den de! däraf, som utskottet nu bär att behandla,

synes utskottet vara ömtålig och svårlöst. Det torde få medgifvas,

att åtskilliga bland de skäl, som af motionären såväl som från andra håll

framförts för afskaffandet af det disciplinära mörkcellstraffet vid fängelserna,

äro i viss män behjärtansvärda, och utskottet vill ej förneka, att

denna strafform, såsom ock andra straff af liknande art, är behäftad med

vissa olägenheter. Å andra sidan synes det utskottet tydligt, att starka

skäl äfven tala för bibehållandet af straffet i fråga.

Det har förefallit utskottet anmärkningsvärdt, att trots de invändningar,

som med större eller mindre fog gjorts mot straffet, inga direkta

klagomål öfver missbruk däraf försports. Detta synes innebära, att straffet

tillgripits endast i fullt berättigade fall. Ett bevis härför torde också

ligga i den uppgift, som af kungl. fångvårdsstyrelsen lämnats i fråga om

antalet fall, då inneslutande i mörkt enrum skett, och som återfinnes

i ett af nämnda styrelse afgifvet yttrande, såsom bilaga fogadt till Andra

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 81.

kammarens utskotts utlåtande i anledning af förevarande motion. Denna

uppgift ger vid handen, att särskildt under de senare åren nämnda straff

tillgripits i endast ett fåtal fall, något som otvifvelaktigt visar, att den

största varsamhet iakttagits vid straffets ådömande, samtidigt som det är

tydligt, att möjligheten till misstag i fråga härom varit synnerligen liten.

Af fångvårdsstyrelsens förut omnämnda yttrande framgår, att styrelsen

ställt . sig mycket tveksam inför förslaget att borttaga mörkcellstraffet

såsom diciplinär åtgärd. Styrelsen framhåller, huru viktigt det är, att

disciplinen inom fängelserna hålles strängt uppe, och därom torde endast

en mening råda. Med hänsyn härtill har det synts utskottet mindre välbetänkt

att genom straffets borttagande beröfva fängelse myndigheterna en

utväg, som är möjlig att tillgripa, då mindre kraftiga disciplinära medel

visat sig overksamma. Mörkcellstraffet torde emellertid hafva betydelse

ej blott såsom direkt korrektionsåtgärd, utan synes därjämte såsom afskräckande

medel hafva en kanske ännu viktigare uppgift. Detta förhållande

får, enligt utskottets mening, ej förbises, då det gäller att bedöma

frågan om straffets bibehållande eller afskaffande.

Det enligt utskottets mening viktigaste bland de skäl, som anförts

för afskaffande af mörkcellstraffet, är den möjlighet, som enligt

fackmäns utsago finnes förbunden därmed, att dess tillämpning han medföra

fara för den straffades hälsa, särskildt i psykiskt hänseende. Fränsedt

den omständigheten, att knappast något fall torde vara kändt, då

detta straff verkligen varit orsak till permanent ohälsa, synes dock risken

i detta hänseende vara synnerligen ringa, dels emedan straffets användande,

såsom ofvan är påpekadt, är mycket sällsynt, dels emedan läkares

utlåtande inhämtas i hvarje fall, då straffet ifrågasättes. Utskottet medger

dock, att det understundom måste vara vanskligt för eu läkare att

fälla ett fullt säkert omdöme i detta afseende, särskildt om fängelseläkaren,

såsom hittills ofta varit fallet, saknar större erfarenhet på det

psykiatriska området. Det är utskottet ej heller obekant, att klagomål

framställts öfver många fängelseläkares relativt bristfälliga utbildning i

berörda hänseende. Utskottet vill emellertid erinra därom, att innevarande

års Riksdag beslutit hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning af frågan

om fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatriskt afseende, och torde

det vara sannolikt, att de af Riksdagen framhållna synpunkterna i fråga

härom vid framtida tillsättande af fängelseläkarbefattningar komma att

göra sig i märkbar mån gällande. En fängelseläkarkår med god psykiatrisk

utbildning synes utskottet ännu mer förminska möjligheterna till misstag

vid tillämpningen af mörkcellstraffet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

Att den största varsamhet vid ådömandet af sagda straff hädanefter

som hittills bör iakttagas, anser utskottet vara själffallet. En noggrann

observation af det psykiska tillståndet hos fångar, som begå disciplinförseelser,

bör enligt utskottets mening äga rum, och de fångar, hos hvilka

abnorma symptom kunna iakttagas, böra öfverflyttas till en särskild afdelning

för sinnessjuka fångar. Ett dylikt afskiljande har redan påbegynts

vid ett par fängelser, och det är att hoppas, att liknande anordningar

komma att vidtagas vid samtliga centralfängelser. Att mörkeellstraffet bibehålies

för att vid synnerligt behof användas på psykiskt normala fångar,

synes utskottet då ej innebära någon fara.

Af det sagda framgår, att utskottet ej funnit det tillrådligt att tillstyrka

bifall till motionärens hemställan och anslutning till Andra kammarens

fattade beslut, särskildt med hänsyn till mörkcellstraffets egenskap

att vara ej blott ett i nödfall tillgripet korrektionsmedel utan äfven ett

afskräckande straffmedel. Därjämte synes det utskottet lämpligt att afvakta

följderna af den skärpning af fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatrisk

hänseende, hvars önskvärdhet Riksdagen nyligen framhållit.

På grund af hvad nu anförts, får utskottet, med afstyrkande af bifall

till nu ifrågavarande motion, hemställa,

att Första kammaren ej måtte biträda Andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 14 maj 1912.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMARSKJÖLD.

Reservation

af hrr Gullberg och A. Petrén, som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Första kammaren ville biträda Andra kammarens beslut i frågan.

Herr Stadener har begärt få antecknadt, att han icke varit närvarande

vid behandlingen af denna fråga.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.

9

Bilaga.

Till Riksdagens Andra hammares andra tillfälliga utskott.

I anledning af en inom Riksdagens andra kammare väckt motion, nr 187,

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur nådiga instruktionen för

fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen om inneslutning i mörk

cell har Kungl. Maj:t under den 15 dennes anbefallt fångvårdsstyrelsen att till

Eder afgifva begärdt yttrande, huruvida styrelsen hade något att erinra mot de

af motionären föreslagna ändringar i nämnda instruktion.

Med föranledande häraf får styrelsen anföra följande:

Motionären har till stöd för sin hemställan hänvisat till motiv, som anförts

i motion nr 186 om borttagande ur strafflagen och strafflagen för krigsmakten

af strafformen inneslutning i mörkt enrum. I sistnämnda motion har motionären,

under erinran om den framställning Riksdagens justitieombudsman i skrivelser

till Kungl. Maj:t den 20 april och den 30 september 1911 gjort rörande sådant

tillägg till bestämmelsen om inneslutning i mörk cell såsom extra judiciellt straff

för fångar, att dylik bestraffning icke måtte pågå mera än tre dagar i följd, hänfört

sig till ett i denna fråga afgifvet utlåtande af t. f. öfverläkaren Harald Fröderström,

hvarjämte motionären framhållit att mörk cell verkade högst olika på

olika individer samt innebure en allvarlig hälsofara för dem, som däraf drabbades.

Doktor Fröderström yttrar i sitt åberopade utlåtande bland annat, att erfarenheten

synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel

uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att däraf taga bestående skada, samt

att han icke ägde kännedom om något fall af psykisk eller annan rubbning, framkalladt

genom mörkcellstraff inom fängelserna, men dock funne sannolikt, att en

dylik strålform, tillämpad under åtta eller flera dagar utan afbrott, måste i ännu

högre grad än det gamla vatten- och brödstraffet vara vådlig för den fängslades

psykiska hälsa. Vid sidan af detta uttalande må här anföras ett af fångvårdsstyrelsen

i anledning af justitieombudsmannens ofvanberörda skrifvelse till Kungl.

Maj:t den 20 april 1911 inhämtadt yttrande af styrelsens.biträdande läkare, professoren

J. E. Johansson, hvilken efter samråd med specialister å ögonsjukdomarnas

och hygienens område intygat, att något fall ej vore af dem kändt, då permanent

skada i följd af vistelse i mörkt rum under ifrågavarande tid uppkommit,

om ock denna strafform, såsom hvarje annan, naturligtvis kunde utöfva en

allmänt försvagande verkan.

Sedermera har genom Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 10 november

1911 sådan ändring vidtagits i 51 § af nådiga instruktionen för fångvårdsstyrelsen

och fångvårdsstaten den 16 december 1910, att, där inneslutning i mörk cell

ålagts för längre tid än tre dagar, efter hvar tredje dag afbrott i bestraffningen

skall ske under eu dag. Då tillika finnes stadgadt, att sådant straff ej må tilllämpas

utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder därför med hänsyn till

fångens hälsotillstånd ej möter, synas nödiga garantier vara för handen, att denna

form af extra judiciell bestraffning icke skall medföra någon verklig hälsofara

för de fångar, som därmed tillrättavisas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912, 12 samt. 1 afd. 17 käft. (Nr 21.)

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.

För fångvårdsstyrelsen är icke något fall kändt, då framtida men följt af

mörkcellstraffet. Om likväl kunde tänkas inträffa, att, såsom doktor Fröderström

anför, befintliga, men dolda sjukdomsanslag framkallas genom det ådömda straffets

beskaffenhet, gäller tydligen detsamma om hvarje straffart. Ett långvarigt

frihetsstraff kan utöfva en försvagande inverkan såväl i fysiskt som psykiskt afafseende.

Särskild! gäller detta om cellstraffet. Men frihetsstraffen lära ej för

denna möjlighets skull kunna undvaras i straffsystemet, och inneslutningen i cell

måste i allt fall såsom regel, åtminstone vid kortare tids straff, anses innebära

öfvervägande förmåner. Fängelseläkaren har att iakttaga frihetsstraffets och det

vanliga cellstraffets inverkan å den straffades hälsotillstånd och att föreslå nödiga

modifikationer. • Så ock i fråga om inneslutning i mörk cell, äfvensom beträffande

öfriga extra judiciella straffmedel, som stå fångvården till buds. Också

dessa sistnämnda: förlust af sysselsättning, hårdt nattläger och prygel verka högst

olika på olika individer och kunna alltid i någon mån vara skadliga för den

straffades andliga eller kroppsliga hälsa.

I underdånig skrifvelse den 4 maj 1911 har styrelsen i föreliggande fråga

uttalat, att inom ett fängelse måste först och främst, framför allt annat, disciplinen

upprätthållas, äfven om de medel, som härtill äro nödvändiga, kunde för en

eller annan utomstående te sig inhumana. Också har Justitieombudsmannen i

sin af motionären åberopade framställning förklarat sig till fullo inse fängelsedisciplinens

vikt och i sammanhang därmed betonat, att den gjorda framställningen

icke afsåge borttagande af bestämmelserna om rätt för vederbörande att under

åtta dagar innesluta fånge i mörk cell.

Om mörkcellstraffet utginge, funnes för fånges tillrättavisande ej andra medel

att använda än de ofvan omnämnda: förlust af sysselsättning eller hårdt nattläger,

hvilka å somliga förhärdade individer dock äro tämligen overksamma, samt

i svåraste fall prygel. Sistnämnda straffart tillgripes för närvarande mycket sällan,

nämligen då till och med inneslutning i mörk cell under åtta dagar anses för

ringa. Fara vore för handen, sedan sistnämnda mellanstraff bortfallit, att man

nödgades i större utsträckning anlita prygelbestraffningen, i sitt slag vida inhumanare

än mörk cell. Eller ock skulle en fängelsedirektör, för att undvika denna

sista utväg, i sina bedömanden att upprätthålla lugnet inom anstalten och

värja bevakningen mot vildsinta och oregerliga fångar kunna föranledas att personligen

ingripa på ett sätt, som ej vore för fångvården gagneligt.

Till upplysning om den utsträckning, i hvilken inneslutning i mörk cell

under senare år förekommit, meddelas följande tabell:

år 1901

21 fall

år 1907

5 fall

» 1902

29 »

* 1908

4 »

» 1903

20 »

> 1909

10 »

» 1904

19 » .

» 1910

6 »

» 1905

16 »

» 1911

• 5 »

» 1906

11 »

Ehuru ifrågavarande straff orm således haft en ganska ringa användning,

synnerligast under sista åren, har dess tillvaro dock, såsom ofvan erinrats, en

väsentlig betydelse för upprätthållande af ordning och diciplin inom fångvårds
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21. 11

anstalterna, hvilkas tjänstemän på grund af sitt relativa fåtal väl äro i behof af

de maktmedel, som effektiva strafformer innebära.

Med anslutning till hvad sålunda anförts får styrelsen såsom sin mening i

ärendet uttala, att, om än borttagandet af bestämmelsen om inneslutning i mörk

cell såsom extra judiciell bestraffning för fångar skulle kunna från disciplinär

synpunkt låta sig genomföra, en dylik åtgärd dock komme att medföra en kännbar

förlust af praktiska utvägar för ordningens upprätthållande inom fångvårdsanstalterna.

Stockholm den 18 mars 1912.

# Viktor Almquist.

Joll. Robber t.

N. Sandell.

A. Lundqvist.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.