Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i mörk cell.
1912-05-14 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1912:21, Skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i mörk cell.
Dokumentets text
1
✓
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.
Nr 2 K
Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 4 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 21, i fråga
om en af herr Persson i Norrköping inom Andra kammaren
väckt motion, nr 187, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående borttagande ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten af bestämmelsen för inneslutning i
mörk cell.
I en inom Andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott
hänvisad motion, nr 187, har herr Persson i Norrköping, med åberopande
af den motivering, som anförts vid en af honom väckt motion, nr 186,
hemställt, att Riksdagen må besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det Kungl. Maj:t ville ur instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångstaten
borttaga straffbestämmelsen om inneslutning i mörk cell.
Motionärens yrkande tillstyrktes af Andra kammarens utskott och bifölls
af kammaren, hvarefter ärendet öfverlämnats till Första kammaren,
som hänskjutit detsamma till behandling af sitt första tillfälliga utskott.
I fråga om motiveringen till nyss anförda hemställan får utskottet hänvisa
till förutnämnda motion, nr 186.
Andra kammarens utskott yttrar beträffande nu förevarande motion
följande:
»I Kungl. Maj:ts instruktion för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten Andra kommen
16 december 1910 stadgas i 51 §, att fånge, som bryter mot anbefalld
ordning, må tillrättavisas med förlust af sysselsättning under högst trettio rande.
dagar eller med hårdt nattläger under högst åtta dagar eller med inneslutning
i mörk cell likaledes under högst åtta dagar. I svårare fall må,
efter inhämtande af fängelseläkarens yttrande, manliga fångar, som undergå
straffarbete eller tvångsarbete, bestraffas med prygel till ett antal af högst
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 saml. 1 afd. 17 höft. (Nr 21.)
2
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.
fyrtio. Vidare bestämmes i fråga om inneslutning i mörk cell, att sådant
straff ej må tillämpas, utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder
därför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter.
I skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 april 1911 har Eiksdagens
justitieombudsman ifrågasatt, huruvida bestämmelsen i Öl § af instruktionen
för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, enligt hvilken fånge kunde tillrättavisas
med inneslutning i mörk cell under åtta dagar i rad, kunde
anses stå i öfverensstämmelse med humanitetens fordringar.
Kungl. fångvårdsstyrelsen, som anbefallts att i anledning af justitieombudsmannens
framställning afgifva utlåtande, har i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anfört bl. a.: Inom ett fängelse måste först och främst, framförallt
annat, disciplinen upprätthållas och medel härtill måste finnas af sådan
beskaffenhet, att eu eller annan utomstående, som ej lärt sig inse nödvändigheten
häraf, möjligen kunde anse dem inhumana. Styrelsen hade i
förevarande fråga inhämtat yttrande af professorn i fysiologi vid karolinska
medikokirurgiska institutet Johan Erik Johansson, hvilken, enligt hvad ett
i afskrift bilagdt intyg utvisade, satt sig i förbindelse med specialister å
ögonsjukdomarnas och hygienens område. Af intyget framginge, att något
fall ej vore af dem kändt, då permanent skada i följd af vistelse i mörkt
rum under ifrågavarande tid uppkommit, om ock denna strålform, såsom
hvarje annan, kunde utöfva en allmänt försvagande verkan. Då enligt
styrelsens åsikt bestraffningen af mörk cell i högst åtta dagar å rad icke
kunde innebära våda för hälsan, hemställde styrelsen, att justitieombudsmannens
ifrågavarande framställning icke måtte föranleda någon vidare åtgärd.
Kungl. medicinalstyrelsen, som jämväl anbefallts att i ärendet inkomma
med yttrande, har i afgifvet utlåtande förklarat, att då medicinalstyrelsen
icke hade sig bekant, att — med den tillämpning, som ifrågavarande
strafform för närvarande torde äga å fångvårdsanstalterna — något
fall förekommit, där genom straffet permanent skada för hälsa uppstått,
ansåge sig styrelsen för sin del icke hafva anledning att ur hälsosynpunkt
yrka ändring i nu ifrågavarande straffbestämmelser, därest det från andra
synpunkter ansåges af större vikt, att desamma bibehölles.
I anledning af kungl. fångvårdsstyrelsens och kungl. medicinalstyrelsens
yttrande har justitieombudsmannen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den
30 september 1911 bemött de i yttrandena mot ifrågavarande framställning
gjorda invändningar. Justitieombudsmannen åberopar därvid ett af t. f.
öfverläkaren vid Stockholms hospital Harald Eröderström afgifvet utlåtande.
I detta utlåtande yttras följande:
3
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.
»Erfarenheten synes tala för, att friska och normalt motståndskraftiga
individer i regel uthärda det gängse mörkcellstratfet utan att däraf taga
Destående skada. De lindriga och tillfälliga retningsfenomenen från hjärnans
syncentra, som därunder nästan alltid yppa sig till följd af dagsljusets
långvariga utestängande, kunna icke betraktas som sjukliga symptom
enligt vanlig uppfattning.
Ganska ofta stegras emellertid dessa obehag under de första straffdygnen
till utpräglade syn- och hörselvillor, som försätta den fängslade i
ett orostillstånd med hjärtklappning och ångestsensationer; dessa abnorma
symptom från nervsystemet, hvilka jag som militärläkare upprepade gånger
varit i tillfälle att konstatera, bruka dock upphöra under de ljusa mellandagarna
eller efter straffets uttj duande och föranleda sällan ett ingripande
från läkarens sida.
Hos tvenne af mig iakttagna militärer, hvilka före interneringen i
mörk cell icke företedde några sjukdomssymptom, utbröt under första resp.
andra straffdygnet en häftig akut sinnessjukdom, som på grund af därmed
förenade hallucinationer, ångestkänslor och själfanklagelser ledde till själfmordsförsök
i cellen; i bägge dessa fall, hvilka föranledde sjukhusvård,
kunde sedermera genom efterfrågningar påvisas befintligheten af sjukliga
anlag, hvilka dock direkt framkallats genom det ådömda straffets beskaffenhet.
I ett tredje fall, som jag lärt känna genom offentliga handlingar,
förvandlades mörkcellstraffet efter ett dygn till ljus arrest, enär den fängslade
röjt så stark ''mörkrädsla’, att läkaren förklarade honom ur stånd att
aftjäna återstoden af de ådömda åtta dagarna.
Dessa erfarenheter gälla uteslutande mörkcellstraff, ådömda enligt
krigslagarna. Att lagstiftaren räknat med särskild hälsovådlighet af ifrågavarande
straff framgår tydligt däraf, att enligt disciplinstadgan för krigsmakten
(af 1907) sträng arrest är den enda straffart, angående hvilken
föreskrifves, att läkares yttrande bör inhämtas, om fara för den straffskyldiges
hälsa genom straffets aftjänande anses föreligga. Denna uppfattning
bestyrkes ytterligare däraf, att det i forna tider permanenta mörkcellstraffet
mildrats genom ljusa mellandagar. Till jämförelse må anföras,
att enligt den tyska militärstraffrätten (af 1872) de ljusa dagarna medräknas
i det utmätta mörkcellstraffet, och att i hvarje fall läkarundersökning skall
föregå internering.
Då inspärrning i mörk cell beröfvar kroppen en viktig kraftkälla och
upphäfver synorganets förnämsta verksamhet, hvarigenom hjärnan försättes
i ett abnormt funktionstillstånd, måste denna straffart skäligen anses lika
hälsovådlig som svältstraffet (vatten och bröd), hvilket hos oss redan blifvit
4 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
afskaffadt såsom stridande mot nutida rättsuppfattning, oaktadt de flesta individer
otvifvelaktigt utan permanent skada kunna uthärda åtta dygns svältkost.
Ehuru jag icke äger kännedom om något fall af psykisk eller annan
rubbning, framkalladt genom mörkcellstraff inom fängelserna, synes det mig
dock sannolikt, att en dylik strafform, tillämpad under åtta (eller flera)
dygn utan afbrott, måste i ännu högre grad vara vådlig för den fängslades
psykiska hälsa, desto mera som abnorma anlag äro ojämförligt mycket
vanligare bland de å straffanstalterna internerade än annorstädes; då dessa
individer under inflytande af sin abnorma sinnesbeskaffenhet, som under
nuvarande förhållanden sällan konstateras, ofta begå sådana förseelser,
bvilka föranleda extra judiciella bestraffningsåtgärder, så torde den faran
ligga nära till bands, att en hälsovådlig straffart bringar dessa individers
anlag till definitivt utbrott och därigenom invalidiserar dem för all framtid.»
På grund af jusitieombudsmannens ofvanberörda framställning bar
Kungl. Maj:t genom kungl. kungörelsen den 10 november 1911 vidtagit
sådan ändring i Öl § af gällande instruktion för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten, att, där inneslutning i mörk cell ålagts för längre tid än tre
dagar, efter hvar tredje dag afbrott i bestraffningen skall ske under en dag.
Nu ifrågavarande motion afser emellertid att helt och hållet borttaga
mörkrumsstraflet ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten.
Utskottet, som vid behandlingen af motionen ansett det vara af vikt
inhämta kungl. fångvårdsstyrelsens yttrande rörande det af motionären framställda
förslag, bar från styrelsen emottagit ett utlåtande i ämnet (se Bilagan).
Den nu ifrågavarande strafformen, inneslutning i mörk cell, torde i
sin egenskap af kroppsstraff vara förenad med de brister, som, enligt hvad
allmänt erkänts, vidlåda detta slag af straff. Från medicinskt båll har
framhållits, att mörkcellsstraffet på en hel del individer verkar psykiskt
nedbrytande och medför, att latent sinnessjukdom han bringas till utbrott.
Detta straff kan således medföra icke blott ett öfvergående ondt, utan ock
ett för framtiden stadigvarande lidande.
Den fara för fångarnes hälsa, som sålunda är förknippad med mörkcellsstraffets
användande, kan i viss mån anses mildrad genom bestämmelsen
i instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten, att fånge
icke må inneslutas i mörk cell utan att läkarens förklaring inhämtats att
hinder härför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter. Den uppgift,
sota denna föreskrift lägger på läkaren, är emellertid, enligt fackmäns
utsago, synnerligen vansklig, då det ofta, trots de allra noggrannaste undersökningar,
kan vara omöjligt att på förhand afgöra, i hur hög grad
den ena eller andra individen äger nödig motståndskraft mot ett hälsovid
-
5
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.
rigt straff. En fängelseläkare, hvilken afgifvit utlåtande öfver det vid
1906 års riksdag framlagda förslag angående skärpning af vissa frihetsstraff,
har i sitt utlåtande framhållit, huru dessa straffskärpningar måste
anses särskildt hälsovådliga just för den kategori af människor, som företrädesvis
befolka våra fängelser, då det härvidlag i mycket stor utsträckning
är fråga om personer, som på grund af umbäranden, dryckenskap
och oregelbundet lefnadssätt äro i hög grad nedbrutna, och en stor del af
dem därtill äro i andligt hänseende mer eller mindre defekta eller på annat
sätt abnorma. Endast en mycket stor nödvändighet kan därför enligt
utskottets förmenande försvara bibehållandet af denna form för bestraffning,
som icke synes utskottet stå väl öfverens med berättigade fordringar
på en human lagstiftning.
Utskottet vill särskildt betona, att kungl. fångvårdsstyrelsen i sitt
ofvannämnda utlåtande förklarat, att borttagande af nu ifrågavarande slag
af bestraffning skulle kunna från disciplinär synpunkt låta sig genomföra,
om än enligt styrelsens förmenande en dylik åtgärd komme att medföra
en kännbar förlust af praktiska utvägar för ordningens upprätthållande
inom fångvårdsanstalterna. Utskottet är fullt ense med styrelsen i fråga
om nödvändigheten af att disciplinen upprätthålles vid våra fängelser, men
anser utskottet, att denna disciplin säkerligen skulle kunna upprätthållas,
äfven om mörkcellsstraffet borttoges. Fångvårdsmyndigheterna hafva nämligen
enligt gällande författning och praxis till sitt förfogande äfven andra
korrektionsåtgärder för disciplinens effektiva bevarande. Sådana medel äro
bl. a. prygelstraffet, hårdt nattläger och inneslutning i isoleringscell. Hvad
den förstnämnda af dessa straffarter beträffar, torde dock dess förmenta
nytta kunna starkt ifrågasättas. Denna straffarts tillämpning inom fängelserna
är numera, enligt hvad utskottet inhämtat, synnerligen ringa. Utskottet
anser ock, att detta straff står i strid mot fordringarna på en human
lagstiftning å straffrättens område. Däremot äro, enligt utskottets
förmenande, de tvenne sistnämnda straffarterna synnerligen effektiva, samtidigt
som de äga förmånen af att ej innebära en så onödig brutalitet som
prygelstraffet eller eu sådan risk för den straffades själsliga hälsa, som
mörkcellsstraffet kan innebära. Utskottet vill äfven framhålla, att mörkcellsstraffet
under senare tider användts i synnerligen ringa utsträckning
och att dess borttagande därför ej torde vara förenadt med större olägenheter.
»
Mot utskottets beslut anfördes reservation af herrar Westman, Mörtsell
och Larsson i Bondarfve, hvilka anfört:
6
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
Utskottet.
»På grund af hvad ltungl. fångvårdsstyrelsen i ärendet yttrat, och
då enligt vår mening tillräckliga skäl ej föreligga för borttagandet af inneslutning
i mörk cell såsom extra judiciell bestraffning för fångar, så
mycket mindre som denna straffart förekommer såväl i allmänna strafflagen
som i strafflagen för krigsmakten, hafva vi ansett, att utskottet bort
föreslå, att den ifrågavarande motionen icke måtte föranleda till någon
kammarens åtgärd.»
Den genom förevarande motion väckta frågan sammanhänger på det
närmaste med de yrkanden, som af samme motionär gjorts i en vid innevarande
års Riksdag inom Andra kammaren väckt motion, nr 186, och
hvilka åsyfta afskaffandet af s. k. sträng arrest (d. v. s. arrest i mörkt
enrum), hvarom stadgas i strafflagen för krigsmakten, och af mörkcellstraff
såsom skärpning af vissa enligt allmänna strafflagen ådömda straff. Den
till utskottets behandling nu hänskjutna motioneu hemställer om borttagandet
af samma strafform, använd såsom disciplinstraff inom fängelserna.
I anledning af förstnämnda yrkande hemställde lagutskottet, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga
i öfvervägande, under hvilka villkor inneslutning i mörkt enrum såsom
särskild strafform eller straffskärpning må kunna ur strafflagstiftningen
utgå, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kan gifva anledning. Denna utskottets hemställan bifölls af Andra kammaren,
men afslogs af Första kammaren.
Hela denna fråga, äfven den de! däraf, som utskottet nu bär att behandla,
synes utskottet vara ömtålig och svårlöst. Det torde få medgifvas,
att åtskilliga bland de skäl, som af motionären såväl som från andra håll
framförts för afskaffandet af det disciplinära mörkcellstraffet vid fängelserna,
äro i viss män behjärtansvärda, och utskottet vill ej förneka, att
denna strafform, såsom ock andra straff af liknande art, är behäftad med
vissa olägenheter. Å andra sidan synes det utskottet tydligt, att starka
skäl äfven tala för bibehållandet af straffet i fråga.
Det har förefallit utskottet anmärkningsvärdt, att trots de invändningar,
som med större eller mindre fog gjorts mot straffet, inga direkta
klagomål öfver missbruk däraf försports. Detta synes innebära, att straffet
tillgripits endast i fullt berättigade fall. Ett bevis härför torde också
ligga i den uppgift, som af kungl. fångvårdsstyrelsen lämnats i fråga om
antalet fall, då inneslutande i mörkt enrum skett, och som återfinnes
i ett af nämnda styrelse afgifvet yttrande, såsom bilaga fogadt till Andra
7
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 81.
kammarens utskotts utlåtande i anledning af förevarande motion. Denna
uppgift ger vid handen, att särskildt under de senare åren nämnda straff
tillgripits i endast ett fåtal fall, något som otvifvelaktigt visar, att den
största varsamhet iakttagits vid straffets ådömande, samtidigt som det är
tydligt, att möjligheten till misstag i fråga härom varit synnerligen liten.
Af fångvårdsstyrelsens förut omnämnda yttrande framgår, att styrelsen
ställt . sig mycket tveksam inför förslaget att borttaga mörkcellstraffet
såsom diciplinär åtgärd. Styrelsen framhåller, huru viktigt det är, att
disciplinen inom fängelserna hålles strängt uppe, och därom torde endast
en mening råda. Med hänsyn härtill har det synts utskottet mindre välbetänkt
att genom straffets borttagande beröfva fängelse myndigheterna en
utväg, som är möjlig att tillgripa, då mindre kraftiga disciplinära medel
visat sig overksamma. Mörkcellstraffet torde emellertid hafva betydelse
ej blott såsom direkt korrektionsåtgärd, utan synes därjämte såsom afskräckande
medel hafva en kanske ännu viktigare uppgift. Detta förhållande
får, enligt utskottets mening, ej förbises, då det gäller att bedöma
frågan om straffets bibehållande eller afskaffande.
Det enligt utskottets mening viktigaste bland de skäl, som anförts
för afskaffande af mörkcellstraffet, är den möjlighet, som enligt
fackmäns utsago finnes förbunden därmed, att dess tillämpning han medföra
fara för den straffades hälsa, särskildt i psykiskt hänseende. Fränsedt
den omständigheten, att knappast något fall torde vara kändt, då
detta straff verkligen varit orsak till permanent ohälsa, synes dock risken
i detta hänseende vara synnerligen ringa, dels emedan straffets användande,
såsom ofvan är påpekadt, är mycket sällsynt, dels emedan läkares
utlåtande inhämtas i hvarje fall, då straffet ifrågasättes. Utskottet medger
dock, att det understundom måste vara vanskligt för eu läkare att
fälla ett fullt säkert omdöme i detta afseende, särskildt om fängelseläkaren,
såsom hittills ofta varit fallet, saknar större erfarenhet på det
psykiatriska området. Det är utskottet ej heller obekant, att klagomål
framställts öfver många fängelseläkares relativt bristfälliga utbildning i
berörda hänseende. Utskottet vill emellertid erinra därom, att innevarande
års Riksdag beslutit hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning af frågan
om fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatriskt afseende, och torde
det vara sannolikt, att de af Riksdagen framhållna synpunkterna i fråga
härom vid framtida tillsättande af fängelseläkarbefattningar komma att
göra sig i märkbar mån gällande. En fängelseläkarkår med god psykiatrisk
utbildning synes utskottet ännu mer förminska möjligheterna till misstag
vid tillämpningen af mörkcellstraffet.
8
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
Att den största varsamhet vid ådömandet af sagda straff hädanefter
som hittills bör iakttagas, anser utskottet vara själffallet. En noggrann
observation af det psykiska tillståndet hos fångar, som begå disciplinförseelser,
bör enligt utskottets mening äga rum, och de fångar, hos hvilka
abnorma symptom kunna iakttagas, böra öfverflyttas till en särskild afdelning
för sinnessjuka fångar. Ett dylikt afskiljande har redan påbegynts
vid ett par fängelser, och det är att hoppas, att liknande anordningar
komma att vidtagas vid samtliga centralfängelser. Att mörkeellstraffet bibehålies
för att vid synnerligt behof användas på psykiskt normala fångar,
synes utskottet då ej innebära någon fara.
Af det sagda framgår, att utskottet ej funnit det tillrådligt att tillstyrka
bifall till motionärens hemställan och anslutning till Andra kammarens
fattade beslut, särskildt med hänsyn till mörkcellstraffets egenskap
att vara ej blott ett i nödfall tillgripet korrektionsmedel utan äfven ett
afskräckande straffmedel. Därjämte synes det utskottet lämpligt att afvakta
följderna af den skärpning af fängelseläkarnes kompetens i rättspsykiatrisk
hänseende, hvars önskvärdhet Riksdagen nyligen framhållit.
På grund af hvad nu anförts, får utskottet, med afstyrkande af bifall
till nu ifrågavarande motion, hemställa,
att Första kammaren ej måtte biträda Andra kammarens
i ärendet fattade beslut.
Stockholm den 14 maj 1912.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Reservation
af hrr Gullberg och A. Petrén, som ansett, att utskottet bort hemställa,
att Första kammaren ville biträda Andra kammarens beslut i frågan.
Herr Stadener har begärt få antecknadt, att han icke varit närvarande
vid behandlingen af denna fråga.
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21.
9
Bilaga.
Till Riksdagens Andra hammares andra tillfälliga utskott.
I anledning af en inom Riksdagens andra kammare väckt motion, nr 187,
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående borttagande ur nådiga instruktionen för
fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen om inneslutning i mörk
cell har Kungl. Maj:t under den 15 dennes anbefallt fångvårdsstyrelsen att till
Eder afgifva begärdt yttrande, huruvida styrelsen hade något att erinra mot de
af motionären föreslagna ändringar i nämnda instruktion.
Med föranledande häraf får styrelsen anföra följande:
Motionären har till stöd för sin hemställan hänvisat till motiv, som anförts
i motion nr 186 om borttagande ur strafflagen och strafflagen för krigsmakten
af strafformen inneslutning i mörkt enrum. I sistnämnda motion har motionären,
under erinran om den framställning Riksdagens justitieombudsman i skrivelser
till Kungl. Maj:t den 20 april och den 30 september 1911 gjort rörande sådant
tillägg till bestämmelsen om inneslutning i mörk cell såsom extra judiciellt straff
för fångar, att dylik bestraffning icke måtte pågå mera än tre dagar i följd, hänfört
sig till ett i denna fråga afgifvet utlåtande af t. f. öfverläkaren Harald Fröderström,
hvarjämte motionären framhållit att mörk cell verkade högst olika på
olika individer samt innebure en allvarlig hälsofara för dem, som däraf drabbades.
Doktor Fröderström yttrar i sitt åberopade utlåtande bland annat, att erfarenheten
synes tala för att friska och normalt motståndskraftiga individer i regel
uthärda det gängse mörkcellstraffet utan att däraf taga bestående skada, samt
att han icke ägde kännedom om något fall af psykisk eller annan rubbning, framkalladt
genom mörkcellstraff inom fängelserna, men dock funne sannolikt, att en
dylik strålform, tillämpad under åtta eller flera dagar utan afbrott, måste i ännu
högre grad än det gamla vatten- och brödstraffet vara vådlig för den fängslades
psykiska hälsa. Vid sidan af detta uttalande må här anföras ett af fångvårdsstyrelsen
i anledning af justitieombudsmannens ofvanberörda skrifvelse till Kungl.
Maj:t den 20 april 1911 inhämtadt yttrande af styrelsens.biträdande läkare, professoren
J. E. Johansson, hvilken efter samråd med specialister å ögonsjukdomarnas
och hygienens område intygat, att något fall ej vore af dem kändt, då permanent
skada i följd af vistelse i mörkt rum under ifrågavarande tid uppkommit,
om ock denna strafform, såsom hvarje annan, naturligtvis kunde utöfva en
allmänt försvagande verkan.
Sedermera har genom Kungl. Maj:ts nådiga kungörelse den 10 november
1911 sådan ändring vidtagits i 51 § af nådiga instruktionen för fångvårdsstyrelsen
och fångvårdsstaten den 16 december 1910, att, där inneslutning i mörk cell
ålagts för längre tid än tre dagar, efter hvar tredje dag afbrott i bestraffningen
skall ske under eu dag. Då tillika finnes stadgadt, att sådant straff ej må tilllämpas
utan att läkarens förklaring inhämtats, att hinder därför med hänsyn till
fångens hälsotillstånd ej möter, synas nödiga garantier vara för handen, att denna
form af extra judiciell bestraffning icke skall medföra någon verklig hälsofara
för de fångar, som därmed tillrättavisas.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912, 12 samt. 1 afd. 17 käft. (Nr 21.)
2
10
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 21.
För fångvårdsstyrelsen är icke något fall kändt, då framtida men följt af
mörkcellstraffet. Om likväl kunde tänkas inträffa, att, såsom doktor Fröderström
anför, befintliga, men dolda sjukdomsanslag framkallas genom det ådömda straffets
beskaffenhet, gäller tydligen detsamma om hvarje straffart. Ett långvarigt
frihetsstraff kan utöfva en försvagande inverkan såväl i fysiskt som psykiskt afafseende.
Särskild! gäller detta om cellstraffet. Men frihetsstraffen lära ej för
denna möjlighets skull kunna undvaras i straffsystemet, och inneslutningen i cell
måste i allt fall såsom regel, åtminstone vid kortare tids straff, anses innebära
öfvervägande förmåner. Fängelseläkaren har att iakttaga frihetsstraffets och det
vanliga cellstraffets inverkan å den straffades hälsotillstånd och att föreslå nödiga
modifikationer. • Så ock i fråga om inneslutning i mörk cell, äfvensom beträffande
öfriga extra judiciella straffmedel, som stå fångvården till buds. Också
dessa sistnämnda: förlust af sysselsättning, hårdt nattläger och prygel verka högst
olika på olika individer och kunna alltid i någon mån vara skadliga för den
straffades andliga eller kroppsliga hälsa.
I underdånig skrifvelse den 4 maj 1911 har styrelsen i föreliggande fråga
uttalat, att inom ett fängelse måste först och främst, framför allt annat, disciplinen
upprätthållas, äfven om de medel, som härtill äro nödvändiga, kunde för en
eller annan utomstående te sig inhumana. Också har Justitieombudsmannen i
sin af motionären åberopade framställning förklarat sig till fullo inse fängelsedisciplinens
vikt och i sammanhang därmed betonat, att den gjorda framställningen
icke afsåge borttagande af bestämmelserna om rätt för vederbörande att under
åtta dagar innesluta fånge i mörk cell.
Om mörkcellstraffet utginge, funnes för fånges tillrättavisande ej andra medel
att använda än de ofvan omnämnda: förlust af sysselsättning eller hårdt nattläger,
hvilka å somliga förhärdade individer dock äro tämligen overksamma, samt
i svåraste fall prygel. Sistnämnda straffart tillgripes för närvarande mycket sällan,
nämligen då till och med inneslutning i mörk cell under åtta dagar anses för
ringa. Fara vore för handen, sedan sistnämnda mellanstraff bortfallit, att man
nödgades i större utsträckning anlita prygelbestraffningen, i sitt slag vida inhumanare
än mörk cell. Eller ock skulle en fängelsedirektör, för att undvika denna
sista utväg, i sina bedömanden att upprätthålla lugnet inom anstalten och
värja bevakningen mot vildsinta och oregerliga fångar kunna föranledas att personligen
ingripa på ett sätt, som ej vore för fångvården gagneligt.
Till upplysning om den utsträckning, i hvilken inneslutning i mörk cell
under senare år förekommit, meddelas följande tabell:
år 1901
21 fall
år 1907
5 fall
» 1902
29 »
* 1908
4 »
» 1903
20 »
> 1909
10 »
» 1904
19 » .
» 1910
6 »
» 1905
16 »
» 1911
• 5 »
» 1906
11 »
Ehuru ifrågavarande straff orm således haft en ganska ringa användning,
synnerligast under sista åren, har dess tillvaro dock, såsom ofvan erinrats, en
väsentlig betydelse för upprätthållande af ordning och diciplin inom fångvårds
-
Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 21. 11
anstalterna, hvilkas tjänstemän på grund af sitt relativa fåtal väl äro i behof af
de maktmedel, som effektiva strafformer innebära.
Med anslutning till hvad sålunda anförts får styrelsen såsom sin mening i
ärendet uttala, att, om än borttagandet af bestämmelsen om inneslutning i mörk
cell såsom extra judiciell bestraffning för fångar skulle kunna från disciplinär
synpunkt låta sig genomföra, en dylik åtgärd dock komme att medföra en kännbar
förlust af praktiska utvägar för ordningens upprätthållande inom fångvårdsanstalterna.
Stockholm den 18 mars 1912.
# Viktor Almquist.
Joll. Robber t.
N. Sandell.
A. Lundqvist.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.