Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5
1912-03-15 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 2TU 1912:5, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5
Dokumentets text
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till Riksdagens kansli den 15 mars 1912 kl. 4 e. m.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 i anledning
af herr Kjélléns motion nr 90, om ett tillägg
till Första kammarens ordningsstadga i syfte att reglera
interpellationsinstitutet för denna kammare.
Uti en inom Första kammaren af herr Kjellén väckt, till behandling
af dess andra tillfälliga utskott hänvisad motion nr 90, hemställes:
att Första kammaren måtte besluta att till sin ordningsstadgas § 18
tillägga följande stadgande:
»5:o. Askar utom föredragningslistan ledamot att få till Konungens
rådgifvare framställa spörsmål; aflämne detsamma skriftligen uppställdt
och af bestämdt innehåll. Kammaren beslute, huruvida spörsmålet må
tillställas vederbörande rådgifvare eller icke. I förra händelsen läte talmannen
honom ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»
Angående motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.
Utskottet har ansett det lämpligt att sammanfatta hvad som hittills
förekommit i riksdagsförhandlingarna angående sättet för interpellationers
framställande.
Äfven om man icke torde kunna tala om interpellationer i egentlig
mening, innan statsråden såsom sådana från och med den år 1867 ikraftträdda
representationsförändringen vunno tillträde till kamrarna, förekommo
dock redan före denna tid åtskilliga föregångare till våra dagars interpellationer.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 5 käft. (Nr 5.) 1
Motionen.
Historik.
Före representationsförändringen.
.
2
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Sålunda framställde vid 1862—63 års riksdag en medlem af ridderskapet
ock adeln till dåvarande utrikesministern friherre Manderström en
begäran om några upplysningar med afseende å Sveriges utrikespolitik.
Friherre Manderström svarade påföljande dag, den 24 november, samt
yttrade därvid jämväl några ord angående sättet för interpellationers framställande.
Han framhöll därvid lämpligheten af att, såsom i England
vore brukligt, den, som önskade en upplysning af regeringen, på förhand
tillkännagåfve, att han viss dag ärnade framställa en förfrågan. Därigenom
finge den tillfrågade anledning att sätta sig in i förevarande ämne samt
tillfälle att samråda med sina kolleger. Så vidt han kände, gåfve grundlagarna
ingen anledning till interpellation, men hade han alltid ansett
det som en skyldighet att gifva de af nationens ombud, inför hvilka han,
enligt gällande författning, hade tillfälle yttra sig, de upplysningar, som
med hans plikter i öfrigt vore förenliga.
Under åberopande af detta yttrande anmälde en annan ledamot af
ridderskapet och adeln några dagar senare, att han ämnade, då visst
ärende förekom, interpellera sjöministern beträffande de delar af sjöförsvaret,
som i vissa motioner berördes. När detta ärende förekom, framställde
han i ett skriftligt anförande vissa direkta frågor till sjöministern,
grefve Baltsar von Plåten, hvilka af denne besvarades.
Efter repre- j och med att statsråden såsom sådana i sammanhang med represen
S&tVtCitlGYI
A •
förändringen, tationsförändringen vunno tillträde till kamrarna, blef frågan Om interpellationer
på ett helt annat sätt aktuell.
Redan vid början af 1867 års riksdag, den 23 januari, yttrade justitiestatsministern
friherre De Geer i både Första och Andra kammaren i
denna fråga följande:
Enligt hvad jag erfarit, lärer under gårdagens öfverläggning åtskilliga af
Första kammarens ledamöter beklagat, att statsråden och i synnerhet chefen för
finansdepartementet icke varit närvarande för att besvara de anmärkningar, som
framställts vid remissen af Kungl. Majds proposition angående statsverkets tillstånd
och behof.
Det är med anledning häraf, och då äfven framdeles statsrådets ledamöter
och i synnerhet de föredragande ofta kunna af tjänstegöromål vara förhindrade
att öfvervara kammarens öfverläggningar samt det i allt fall är omöjligt för
dem att vara närvarande i de båda kamrarne vid en samtidig föredragning af
ärenden, som röra deras departement, som jag tillåter mig uttala den önskan,
att då ledamot af kammaren vill af någon bland statsrådets medlemmar hafva
ett inför kammaren afgifvet svar på någon fråga eller upplysning i något hänseende,
han må, såsom i åtskilliga andra konstitutionella länder brukas, i ett
3
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
föregående plenum tillkännagifva sin afsikt att i ett följande sammanträde framställa
en sådan fråga. Statsrådets ledamöter kunde då bereda sig tillfälle att
vara tillstädes och afköra frågan, då den väcktes, samt själfva uppgifva den tid,
då de voro sinnade att i anledning af framställningen afgifva sitt yttrande’
h vilket både kammarens värdighet och rådgifvarnes ställning kraf ver icke bör
lämnas oöfverlagd^
Det kan härmed icke vara min mening att på något sätt vilja förmena
kammarens ledamöter att under öfverläggning om en föredragen fråga framställa
de anmärkningar emot regeringens förslag eller åtgärder, till hvilka de kunna
finna sig befogade, lika litet som att frånsåga statsrådets ledamöter rättigheten
att deltaga i öfverläggningarne jämväl på annat sätt än genom att besvara
formligen framställda interpellationer. Jag har endast velat uppgifva en utväg
att, då man gör anspråk på att erhålla ett yttrande från en statsrådsledamot,
sätta honom i tillfälle att uppfylla detta anspråk, i den mån han anser sådant
böra ske.
I Första kammaren föranledde detta anförande hvarken något yttrande
eller åtgärd, men Andra kammaren beslöt »att gå den af hans
excellens herr justitiestatsministern uttalade önskan till mötes.»
Frågan om reglerande af interpellationsinstitutet framkom dock egent- interpeUaligen
först i sammanhang med antagandet af respektive ordningsstadga tionsinstituoch
arbetsordning ior kamrarne. bpörsraalet afgjordes först af Andra % Andra kärnkammaren,
som i sin vid 1867 års riksdag antagna arbetsordning under maren§21
införde följande, ännu kvarstående bestämmelse:
»Äskar utom dagordningen ledamot att få till Konungens rådgifvare
framställa spörsmål; aflämne detsamma skriftligen uppställdt och af bestämdt
innehåll. Kammaren beslute, utan föregående öfverläggning, huruvida
spörsmålet må framställas eller icke. I förra händelsen läte talmannen
vederbörande rådgifvare ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»
Det närmaste uppslaget till denna bestämmelse, som utan motivering
inflöt i vederbörande enskilda utskotts förslag till arbetsordning, synes
hafva gifvits af herr Bergström, sedermera statsråd och landshöfding i
Örebro län.
Bestämmelsen antogs dock endast med hjälp af den förseglade sedeln
samt efter en liflig debatt (den 11 april). Herrar Rundbäck, Björck, Be Maré,
Witt, friherre Liljencrantz, Hedengren, Sven Nilsson och Jöns Pehrson företrädde
därvid oppositionen, som vände sig både mot bestämmelsen, att
kammaren skulle få afgöra om interpellations framställande, och mot stadgandet
om dess form.
Någon närmare redogörelse för oppositionsmännens anföranden har ansetts
obehöflig, enär de skäl, som af dem framhöllos, sedermera närmare ut
-
4
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
Fråga om interpellationsinstitutets
reglerande i
Första kammaren.
vecklades i Första kammaren under debatten angående samma fråga; och
redogörelse för denna debatt här nedan lämnas.
Utskottets talan fördes af herrar Bergström, Sjöberg, JRidderstad, Hedlund
och LemcJien. Hr Bergström anförde hufvudsakligen följande: Paragrafen
strede ingalunda mot grundlagen, då denna ej innehölle ett ord om
interpellationsrätten. »Då emellertid statsrådets ledamöter jämlikt riksdagsordningens
53 § äga tillträde i kammaren med rättighet att deltaga
i dess öfverläggningar samt då grundlagen icke stadgar något förbud
mot interpellationer, lärer däraf otvunget följa rättighet att framställa sådana.
» Frågan vore fri, men svaret också fritt. Paragrafen afsåge att
reglera, ej förfrågningar till rådgifvarne under en öfverläggning om ett
visst ämne, utan interpellationer utom dagordningen. Hvilken enskild ledamot
som helst borde ej få framställa sådana förfrågningar till rikets
högsta ämbetsmän. Ett stadgande till förekommande af olämpliga eller
obehöfliga frågor vore därför nödvändigt.
Beträffande förbudet mot diskussion framhöll herr Sjöberg, att i andra
länder vore det ett antaget bruk att ej diskutera lämpligheten af interpellationers
framställande. Det läte nämligen ganska väl tänka sig, att
sådana politiska förhållanden kunde förefinnas, som skulle göra en öfverläggning,
om en interpellation finge framställas eller icke, t. o. m. vådlig
för landets säkerhet och bästa.
I Första kammaren behandlades ej frågan förrän vid 1868 års Kiksdag
i sammanhang med antagande af ordningsstadga för kammaren. Två
motioner, en af herr Faxe och eu af herr Wcern, väcktes om intagandet
i ordningsstadgan af bestämmelser angående interpellationers framställande.
Herr Faxe föreslog införande af i hufvudsak samma bestämmelser som i Andra
kammarens arbetsordning. Herr Wsern åter hemställde, att bestämmelsen
allenast måtte innehålla, att ledamot, som utom föredragningslistan önskade
af någon bland statsrådets medlemmar erhålla ett inför kammaren afgifvet
svar på någon fråga eller upplysning i något hänseende, borde i ett föregående
plenum tillkännagifva sin afsikt att i ett följande sammanträde
framställa en sådan fråga.
Redan då herr Faxes motion först väcktes, yttrade grefve Henning
Hamilton, att utskottet, som hade att afgifva förslag till arbetsordning,
vid en förberedande öfverläggning varit af den mening, att frågan om interpellationsinstitutets
reglering tillhörde grundlagen, samt att man icke
borde i ordningsstadgan intaga en föreskrift, som icke kunde anses vara
fullt bindande.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
5
Då motionen, som bordlädes, den 18 april ånyo föredrogs, utspann sig
en liflig debatt; och yttrade sig därvid herrar Wcern, Faxe, von G eif er,
Nordström och grefve Hamilton.
Herr Wcern framhöll, att då interpellationsinstitutet stode så att säga
bredvid eller utom grundlagen, det vore så mycket mera skäl att genom
lämpliga föreskrifter i arbetsordningen gifva någon helgd och ordning åt
denna för ett konstitutionellt samhällsskick så ytterst viktiga rättighet.
Ett sådant stadgande, som Andra kammaren låtit i sin arbetsordning
införa, syntes honom dock vara stridande mot riksdagsordningens 52 §,
hvilken föreskrefve, att vid kammarens sammanträde hvarje dess ledamot
ägde rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som
under öfverläggning kommo. Talaren ansåge emellertid, att frågan, om en
interpellation skulle få framställas eller icke, lämpligen icke borde utgöra
föremål hvarken för diskussion eller ens ett naket beslut af kammaren.
Det vore å ena sidan att gifva interpellationen en alltför stor vikt, ty sedan
kammaren beslutat, att interpellationen finge ske, så vore kammaren att anse
såsom interpellant och icke den enskilde ledamoten. Å andra sidan kunde
det lätt under partistrider inträffa, att majoriteten vägrade interpellation.
Diskussionen vore olämplig, då densamma kunde blifva fullt lika långvarig
och brännande, som den diskussion, hvilken ämnet, hvarom interpellationen
gjordes, skulle kunna föranleda. Vederbörande statsråd torde själf
kunna afgöra, om frågan borde besvaras. Talaren ansåge emellertid, att
en viss ordning borde iakttagas, och förordade därvid det af excellensen
friherre de Geer föreslagna sättet. Att, såsom skett, interpellationer besvarades
omedelbart, syntes honom äfven mindre lämpligt, då saken därigenom
lätt finge ett utseende af att vara liksom öfverenskommen mellan vederbörande,
så till fråga som svar.
Herr von Geijer ansåg, att så länge den så kallade interpellationsrätten
vore en för vår konstitution främmande sak, kunde icke ett reglementerande
därom i arbetsordningen rimligtvis ifrågasättas. Skulle han emellertid
välja mellan de två motionerna, gåfve han företräde åt herr Faxes.
Herr Nordström anförde i hufvudsak följande: Interpellationsrätten
hade ej något stöd i grundlagen. 52 § i riksdagsordningen, som i detta
afseende åberopats, gåfve icke något sådant stöd. I det där förekommande
stadgandet, att hvarje ledamot ägde rätt att till protokollet fritt
tala och utlåta sig i alla frågor, som komme under öfverläggning, och om
lagligheten af allt, som inom kammaren tilldroge sig, innefattades två väsentliga
förutsättningar. Antingen skulle det ärende, hvari man ville begagna
6
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
yttranderätten, hafva kommit under öfverläggning, eller ock skulle något
inom kammaren hafva tilldragit sig, hvarom man ville yttra sig. Men
vanligen hade interpellationsrätten blifvit begagnad i ämnen, som ej hörde
till föredragningslistan för dagen, eller i afseende på något, som icke tilldragit
sig inom kammaren. »Med logisk nödvändighet följer häraf, att
interpellationsrätten ej har stöd i § 52, och likaså förgäfves söker man i
någon af de andra grundlagsparagraferna ett sådant stöd. Denna rätt
innefattar emellertid något, som uti alla konstitutionella samhällen anses
befogad!, därför att den utgör ett af medlen för de mångahanda meddelanden
rörande samhällets angelägenheter, som representationen behöfver
och endast regeringens organer tillförlitligast kunna afgifva, och äger den
således sitt berättigande uti sj ulfva den konstitutionella principens idé, om
den ock ej vore uttryckligen befästad i någon viss grundlagsparagraf.»
Frågan gällde sålunda, om interpellationsrättens utöfning borde få vara
obunden af alla former. »Om den skall hafva gravitet, hållning och helgd,
så är det utan tvifvel i sin ordning att något förekommit, som liksom
gifver vikt och stöd åt den interpellerandes framställning, ty vore den
endast ett uttryck af den interpellerandes individuella åsikter och meningar,
äfven om dessa ägde någon gensvarighet inom den församling, där de
uttalats, så saknar interpellationen denna karaktär af allmängiltighet och
vikt, som eu handling af denna art borde äga; och likasom formligen
väckta motioner genast kunna af representantkammaren tillbakavisas, borde
den ock vara befogad att yttra sig, huruvida interpellationen skall få framställas,
åtminstone såvida denna ej vinner understöd af några bland kammarens
medlemmar.» Utan att närmare yttra sig angående de framställda
förslagen framhöll herr Nordström slutligen, att herrar Faxes och Wcerns
förslag innefattade material till ett förslag och ett blifvande beslut i ämnet,
samt hemställde, att förslagen måtte remitteras till det tillfälliga utskottet
och att dess betänkande måtte afvaktas.
Grefve Henning Hamilton ville ej påstå, att det vore grundlagsvidrigt
att i arbetsordningen intaga föreskrifter om interpellationsrätten, men då
arbetsordningen i allmänhet hade till föremål att närmare bestämma, huru
grundlagens föreskrifter skulle uppfyllas, men icke att stadga, huru det
skulle förfaras i konstitutionella frågor, om hvilka grundlagen ej talade,
vore det ur denna synpunkt icke riktigt att i arbetsordningen meddela
föreskrifter om utöfningen af interpellationsrätten, om hvilken grundlagen
ingenting innehölle. lian delade i öfrigt herr Wterns betänkligheter mot
Andra kammarens arbetsordning ifråga om interpellationer. — Riksdags
-
7
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
ordningens föreskrifter stode dock i något sammanhang med och borde val
i viss mån tillämpas på interpellationsrätten. — Det vore möjligt att ordna
interpellationsrätten i afseende på frågor, som ej stode i samband med hvad
som tilldragit sig i kammaren eller där icke vore under öfverläggning.
Då blefve frågan, om det vore skäl att för detta särskilda fall reglera
sättet för interpellation genom speciella föreskrifter i arbetsordningen. Talaren
trodde det icke, åtminstone icke för det närvarande; och till stöd
för denna sin mening åberopade han bland annat det sätt, hvarpå Andra
kammaren ordnat saken, och hvilket visade de svårigheter, hvarmed en
sådan lagstiftning vore förknippad.
Grefve Hamilton anförde vidare följande:
.»Eu sak, i konstitutionellt hänseende så viktig som den så kallade interpellationsrätten,
^ bör icke i den ena kammaren regleras på ett sätt och i den
andra utöfvas på ett annat. Själf är jag tveksam, hvilketdera sättet är det bästa,
och vill ej underkasta mig hvad som i Andra kammaren blifvit stadgadt, förrän
någon större . erfarenhet om nyttan däraf vunnits. Men härtill kommer, att det
sätt, som justitiestatsministern föreslagit, synes mig vara fullt ut likaså ändamålsenligt
som något annat. För min del har jag ej något emot, att det sättet kommer
att användas, och jag tror, att vi icke genom antagande af Andra kammarens
arbetsordning, i denna del kunna i någon mån binda eller tvinga vederbörande
att följa däri meddelade föreskrifter. Det kunde hända att i eu arbetsordning
står stadgadt, huru förfaras skall, när en fråga till en Konungens rådgifvare
framställes, men att en statsrådets ledamot, till hvilken frågan ställes, fordrar
ett annat förfaringssätt. Vill då interpellanten fortsätta med spörjsmålet, måste
han underkasta sig hvad Konungens rådgifvare önskar. Jag tror ''således, att vi
icke äga den maktfullkomlighet att vi kunna med något gagn reglera dessa förhållanden,
utan torde det därför vara bäst ej befatta sig med en dylik reglering
och öiverlämna åt det goda förtroendet mellan kammaren och statsråden att
ordna denna sak efter sig företeende omständigheter. Det är icke lämpligt att i
en ordningsstadga framställa såsom regel hvad som endast kan vara en önskan
och kammaren ej har laglig rätt att fordra. Man skulle visserligen kunna göra
några få bestämmelser i denna sak, men dessa måste då blifva så allmänna och
intetsägande, att de blifva till ringa gagn. Det vore därför bättre att dröja, till
dess interpellationsrätten blifvit ordnad i öfverensstämmelse med våra öfriga
konstitutionella rättigheter och erhållit sin vederbörliga plats i grundlagen. Då,
men icke förr, är tiden inne, att i den speciella arbetsordningen reglera detalierna
åt denna rättighets utöfning.»
Herr Faxe förklarade sig vilja inskränka sin motion till hvad herr
Waern föreslagit »för att bespara det tillfälliga utskottet besvär att ingå i
någon mera omfattande pröfning af denna fråga, som inom kammaren rönt
motsägelse från flera håll.»
8 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
I det förslag till ordningsstadga, som sedan afgafs af Första kammarens
tillfälliga utskott nr 1, inflöt bestämmelse i ämnet i § 21, som erhöll
följande lydelse: »Till ledamot till någon Konungens rådgifvare in
för
kammaren framställa fråga eller af honom begära upplysning rörande
ärende, som ej är under öfverläggning men af beskaffenhet att fråga därom
grundlagsenligt kan göras, tillkännagifve han denna sin afsikt och aflämne
sin framställning skriftligen affattad till protokollet, hvarefter han först i
ett följande sammanträde må begära frågans slutförande.»
Utskottets motivering till denna paragraf är följande:
»Då utskottet först går att yttra sig öfver omförmälda tvänne motioner, kan
utskottet icke dölja sin tvekan om lämpligheten af att i kammarens enskilda ordningsstadga,
som i själfva verket endast har till ändamål att fullständiga riksdagsordningens
föreskrifter och närmare bestämma sättet för deras tillämpning, införa
ett stadgande rörande sättet för framställande af s. k. interpellationer, hvilka,
för våra grundlagar främmande, likväl i konstitutionelt hänseende äro af den
vikt, att, så vidt de skola hafva sin fullständiga betydelse, åtminstone rättigheten
till och villkoren för deras framställande måste vara genom grundlag bestämda.
I de flesta andra länder med fri statsförfattning har man också ansett nödigt
att i grundlagen uttala representationens rätt att till kronans ministrar — hvilkas
ställning icke är fullt jämförlig med den, Sveriges regeringsform åt Konungens
rådgifvare anvisat, — framställa frågor och af dem begära upplysningar. Rättigheten
tillkommer likväl där icke egentligen den enskilde representanten, emedan
han väl kan framställa frågan, men det af den kammare, han tillhör, beror att
afgöra, om ett svar därå må af vederbörande ministrar begäras. Frågan blir
härigenom i själfva verket kammarens, och denna kan också följdriktigt, genom
ett vid öfvergången till dagordningen afgifvet yttrande, gifva till känna, huruvida
frågan blifvit, enligt dess åsikt, på ett tillfredsställande sätt besvarad eller icke.
Våra grundlagar sakna alldeles dylika föreskrifter, hvilka till och med i viss
mån skulle vara mot deras anda och ordalydelse stridande. Sålunda har visserligen
riksdagsordningens § 52 uttryckligen berättigat hvarje ledamot endast att
vid kammarens sammanträde »fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under
öfverläggning komma, och om lagligheten af allt, som inom kammaren sig tilldrager»,
men häraf kan ej den slutsats dragas, att yttrande i hvarje annat ämne
skulle vara förbjudet, och så har grundlagen icke heller blifvit tillämpad. Skulle
således en kammarens ledamot vilja af någon Konungens rådgifvare begära eu upplysning,
kan fråga uppstå huruvida sådant må kunna lagligen förhindras, åtminstone
så vida han därtill väljer en tid, då icke annat ärende är under öfverläggning,
och ämnet för hans fråga är af den beskaffenhet, att grundlagarna icke vägra
dess upptagande. Icke heller har genom hans excellens justitiestatsministerns, af
herr Waern i hans motion åberopade yttrande vid Första kammarens sammanträde
den 23 januari 1867 någon ny rättighet kunnat kammaren eller dess ledamöter
tillerkännas eller några nya plikter dem åläggas. Justitiestatsministern ville endast,
såsom han yttrade, »uppgifva en utväg att, då man gör anspråk på att
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 9
erhålla ett yttrande från eu statsrådsledamot, sätta honom i tillfälle att uppfylla
detta anspråk, i den mån han anser sådant böra ske». Intet hindrar emellertid
Konungens nuvarande, än mindre i framtiden blifvande, rådgifvare att för samma
ändamål uppgifva en annan utväg, som grannlagenheten då fordrar att följa;
och det torde således med skäl kunna sägas, att, huru gärna kammaren utan
tvifvel fogar sig efter hans excellens justitiestatsministerns uttalade åsikt, densamma
likväl icke kan utgöra en tillräcklig fast grund för ett lagstadgande.
Hufvudsakligen af detta skäl har utskottet dragit i tvifvel, huruvida det
vore tjänligt att i ordningsstadgan meddela någon föreskrift om sättet för s. k.
interpellationers framställande, en fråga, som, enligt utskottets förmening, i riksdagsordningen
skulle hafva sin rätta plats. Särskildt förekommer dessutom mot
herr Faxes förslag eu anmärkning, som ej torde vara utan vikt. Enligt detsamma
skulle kammaren utan föregående öfverläggning besluta, huruvida fråga
måtte framställas eller icke. Det skulle likväl kunna hända, att en framställd
fråga rörde ett ämne, som enligt 90 § regeringsformen endast i en annan ordning
kunde komma under öfverläggning, och i detta fall skulle en öfverläggning
om själfva frågans laglighet, till följd af stadgandet i 52 § riksdagsordningen,
icke kunna lagligen förvägras. Hvad åter angår herr Wserns förslag, har det
förefallit utskottet, som skulle genom dess godkännande föga vara vunnet, så
vida ej den, som önskar till Konungens rådgifvare framställa en fråga, vore förbunden
att, jämte tillkännagifvandet af denna afsikt, fullständigt bestämma frågans
innehåll. Då emellertid kammaren genom de tvänne motionernas hänvisande
till utskottet ådagalagt sin önskan att taga dem i närmare öfvervägande,
och antagandet af herr Waerns förslag med ett tillägg i den syftning utskottet
nyss antydt, icke synts utskottet i och för sig för närvarande innebära någon
synnerlig olägenhet, har utskottet i nära öfverensstämmelse därmed uppställt
ordningsstadgans § 21.»
Vid utlåtandet var fogad följande reservation af frih. Bildt:
»Ett ordnande af interpellationsrätten kan ej, enligt min uppfattning, tillhöra
kammarens arbetsordning, blott därför att grundlagen med tystnad förbigår
denna ur konstitutionell synpunkt så viktiga fråga, och detta så mycket mindre,
som det är med grundlagen oförenligt, att ordnandet af en fråga, som så väsentligen
ingriper uti det inbördes förhållandet mellan konungamakten och representationen,
öfverlämnas till afgörande, icke allenast åt representationen allena, utan
åt hvardera af dess kammare särskildt. Jag anser därför, att denna frågas behandling
tillhör konstitutionsutskottet, för så vidt man anser, att den här föreslagna
interpellationsrätten skall medföra för representationen rättighet att på
denna väg få kännedom om regeringens åsikter uti regeringsärenden och åt kamrarna
gifva ett tillfälle att däröfver afgifva yttrande. Utan en sådan rättighet
för kammaren, att, till följd af en med kammarens medgifvande gjord interpellation,
öfvergå till en enkel eller motiverad dagordning, biifver hela saken ej
längre en kammarens angelägenhet utan eu personlig fråga mellan den kammarens
ledamot, som vill framställa ett spörsmål till eu Konungens rådgifvare,
och denne rådgifvare; och lärer då denna sak så mycket mindre kunna tillhöra
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 sand. 2 afd, 5 käft. (Nr 5.) 2
10
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
kammarens arbetsordning, som det ej ens beror på kammaren att afgöra,
huruvida ifrågavarande rådgifvare skall afgifva ett svar eller ej.
Det är på grund af dessa skäl, som jag anser § 21 uti den föreslagna arbetsordningen
böra utgå.»
Vid föredragning i kammaren den 27 april af utskottets förslag till
ordningsstadga yrkades beträffande ifrågavarande paragraf:
dels bifall till utskottets förslag oförändradt,
dels bifall till utskottets förslag med den ändring att slutet däraf
komme att lyda sålunda: »hvarefter frågan först i ett följande sammanträde
må till vederbörande rådgifvare framställas»,
dels afslag.
Afslagsyrkandet segrade med 32 röster mot 29 för bifall till utskottets
förslag oförändradt. Enligt protokollet förekom öfverläggning, men debatten
är ej refererad.
tione^i Första Sedan representationsförändringen genomfördes, hafva i Första kärnkammaren,
maren framställts 25 interpellationer, hvilka samtliga besvarats. Af dessa
falla 8 på åren 1899—1911, nämligen 5 år 1906 och 3 år 1908. Efter
13 interpellationers besvarande har antingen ingen eller blott interpellanten
yttrat sig. Efter 12 interpellationer har debatt uppstått.
Vid interpellationernas framställande hafva hufvudsakligen två metoder
kommit till användning.
Den ena metoden ansluter sig till det af friherre De Geer i hans
förklaring den 23 januari 1867 angifna tillvägagångssättet.
Den andra metoden, som första gången synes hafva användts af grefve
Henning Hamilton vid 1868 års riksdag, har under de senaste åren nästan
uteslutande tillämpats.
Enligt denna metod blifver vederbörande statsråd enskildt underrättad
af en kammarledamot om dennes afsikt att framställa interpellation; och
erhåller statsrådet del åtminstone af de frågor, som skola ställas till honom.
Svaret lämnas i allmänhet omedelbart, efter det interpellationen vid öfverenskommen
tidpunkt framställts.
I två fall hafva interpellationer gjorts, utan att statsrådet vare sig
underrättats eller varit närvarande.
Af förenämnda 25 interpellationer synas egentligen följande 4 vara af
större intresse för bedömande af föreliggande fråga.
Vid besvarandet af en utaf grefve Henning Hamilton vid 1870 års
riksdag framställd interpellation uppstod ett replikskifte mellan grefve
Hamilton och förutvarande sjöministern grefve von Plåten rörande rätten
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 11
att efter interpellationer^ besvarande ingå i diskussion. Grefve Hamilton
anförde därvid: »Då en riksdagsman till en af Konungens rådgifvare framställt
en utanför dagens föredragningsämnen liggande fråga och därpå erhållit
svar, kan visserligen saken därmed anses afslutad. Det torde dock
vara ett billigt anspråk af Konungens rådgifvare att få veta, huruvida
svaret blifvit rätt uppfattadt, och om det förmått att söfva de tvifvel, som
framkallat frågan.» Häremot genmälde grefve von Plåten: »Interpellation
bör framställas i en enkel form och i lika enkel form besvaras; och bör
man icke öfvergå till diskussion om den framställda frågan förrän vid behandlingen
af den hufvudtitel, hvartill frågan hörer». Grefve von Plåten
framhöll vidare som sin åsikt, att den interpellationsrätt, som vore på väg
att införas, icke vore fullt öfverensstämmande med det allmänna bästa.
Efter framställandet af en interpellation af herr von Möller vid 1878
års riksdag inträffade, att talmannen, uppenbarligen af förbiseende, hemställde,
huruvida kammaren medgåfve, att det gjorda spörsmålet finge till
vederbörande statsråd framställas; och biföll kammaren denna hemställan.
Då interpellationen några dagar senare besvarades, uttalade emellertid grefve
Henning Hamilton såsom sin åsikt, att kammaren aldrig borde fatta beslut,
som icke grundlagsenligt kunde äga någon betydelse. Ett kammarens
beslut ifråga om interpellations framställande saknade all betydelse.
Erågan vore en gång framställd och kunde ej göras ogjord. Bifölle kammaren
sedermera densamma, kunde vederbörande statsråd lika litet åläggas
som förhindras att besvara frågan. Herr von Möller skulle ej ens af
grundlagen kunnat förhindras att förnya frågan, om han så ville.
Yid en interpellationsdebatt under 1888 års riksdag framhöll friherre
Gustaf ÅJcerhielm den uppfattningen, att gällande grundlag icke kände
seden att ställa interpellationer till Konungens rådgifvare. Yisserligen
funnes ett stadgande i sådant hänseende inryckt i den arbetsordning, som
skrifvits för Andra kammaren; men att detta stadgande utanför och på
sidan af grundlagen kunnat i denna arbetsordning inkomma hade för
honom, som först efter arbetsordningens antagande blifvit medlem af Andra
kammaren, alltid varit och vore ännu ofattligt. Han ansåge det tvifvelaktigt,
om det vore gagneligt att en diskussion inträffade, plötsligt tillkommen
utan att kammaren därom hade någon aning och om hvars lämplighet
vid den tidpunkt, då den ägde rum, kammaren icke varit i tillfälle
att ens genom framställd begäran om bordläggning vinna tid till pröfning.
Det kunde icke nekas, att det vore omöjligt att i sådant fall utröna, huruvida
en kammares flertal gillade den ena eller den andra uttalade åsikten,
12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
ty något afsilande af öfverläggningen genom framställd proposition eller
något tillfälle för kammaren att uttala sin mening funnes icke vid en
diskussion sådan som denna. Anmärkningar mot regeringen borde framställas
vid dechargebetänkandets föredragning eller vid remissen af statsverkspropositionen.
Häremot genmälde herr Hedlund, att det vore lyckligt, om vi genom
en ordnad praxis kunde införa samma viktiga rätt, som interpellationsrätten
vore i det engelska parlamentet. Han gjorde gällande, att interpellationsrätten
vore inskrifven i Andra kammarens arbetsordning »utan någon
invändning från vare sig regeringen eller kammaren.»
Slutligen inträffade vid en interpellation 1894, att densamma framställdes
och besvarades i Första kammaren, oaktadt Andra kammaren
några timmar förut vägrat att låta framställa interpellationen.
tionerTAndra ^ Andra kammaren har under åren 1867—1911 kammarens tillstånd
kammaren. till framställande af interpellation begärts 157 gånger. Kammaren kar
vägrat sitt tillstånd 12 gånger, hvarjämte talmannen en gång nekat att
framställa proposition. En interpellation har återtagits. Beträffande flera
interpellationer har tillstånd lämnats först efter votering.
Åtskilliga af dessa interpellationer äga intresse i nu förevarande afseende.
Den 29 januari 1867, således efter justitiestatsministerns förut omförmälda
anförande i kammaren men före arbetsordningens antagande,
hemställde herr Hierta, huruvida icke kammaren skulle finna för godt att
anmoda hans excellens statsministern för utrikes ärendena att på tid, som
han själf ägde bestämma, lämna nödiga upplysningar i viss fråga. Herr
Bergström hemställde, att kammaren icke måtte medgifva framställandet
af den ifrågasatta interpellationen. Han anförde bland annat, att, enligt
hans förmenande, vore det föga tillständigt, att enskild ledamot af kammaren
muntligen, utan understöd af kammaren, framställde förfrågningar
till Hans Maj:ts rådgifvare. På talmannens framställning beslöt dock kammaren,
att anmälan skulle göras hos hans excellens herr statsministern för
utrikes ärendena därom att kammaren önskade å dag, som hans excellens
behagade själf bestämma, erhålla upplysning i afseende på anslagen under
riksstat ens 3:dje hufvudtitel.
Sedan vid 1870 års riksdag grefve Arvid Posse framställt en interpellation,
meddelade statsrådet friherre af Ugglas några dagar senare, att
han först längre fram kunde besvara interpellationen. Han hade nämligen
allenast fått del af frågorna men icke af motiveringen, hvaraf han
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13
själf fått förskaffa sig en afskrift. Vid interpellationer besvarande uppstod
debatt, därvid äfven grefve Posse höll ett längre anförande, hvari
han framställde nya frågor. Detta uppkallade herr Bergström, som uttalade
sitt ogillande af att grefve Posse gått utöfver ämnet samt framställt
nya interpellationer utom dagordningen, hvilket icke kunnat ske,
om grefve Posse ställt sig till efterrättelse bestämmelsen i arbetsordningen.
I slutet af sitt anförande yttrade herr Bergström, att han vore benägen att
formulera förslag till motiverad dagordning; men då han åtminstone icke
nu ville införa något så nytt som en motiverad dagordning, hemställde
han endast, att kammaren utan vidare förhandlingar måtte öfvergå till
dagordningen.
En interpellation vid 1871 års riksdag af herr JEhrenborg medgafs
efter bordläggning med 83 röster mot 79, därvid anmäldes 30 reservationer.
Yid besvarandet, som framkallade en längre debatt, yttrade en kammarledamot
bland annat: »Herr civilministern motiverade väsentligen sin åtgärd att ingå
i svaromål å denna interpellation därmed, att kammarens majoritet genom
att villfara interpellantens önskan att få framställa spörsmålet gjort detsamma
till eget. Då jag tillhörde denna majoritet, ber jag för egen del
få protestera mot ett sådant antagande. Jag finner nämligen icke, att man
ovilkorligen behöfver anses gilla en interpellations syftning och innehåll, därför
att man medgifver dess behandling. Hvarje interpellation innefattar begäran
om någon upplysning, och sådant är förhållandet äfven med denna;
men bland den majoritet, som här understödde densamma, funnos säkerligen
flere, som själfva icke behöfde den upplysning, som interpellationen
afsåg att åstadkomma, fastän de icke ville förvägra interpellanten möjligheten
att vinna den.»
Yid 1874 års riksdag anhöll grefve Arvid Posse, att kammaren ville
tillåta honom framställa ett visst spörsmål till hans excellens justitiestatsministern.
Innan talmannen hann framställa proposition härom, uppsteg
justitiestatsministern Carleson och anförde till en början: »Till förekommande
af onödig tidsutdräkt vill jag genast förklara, att spörsmålets beskaffenhet
förbjuder mig att i den ordning, det biff vit väckt, upptaga det
till besvarande; men för den händelse att syftemålet varit att erhålla kännedom
mindre om min och andra statsråds mening i det särskildt uppgiga
hänseendet än om min politiska ståndpunkt i allmänhet, hvaraf
kan slutas till min mening i särskilda hänseenden, vill jag icke undandraga
mig att härom lämna upplysning, såvidt sådant i korthet låter sig
gorå.» Efter justitiestatsministerns anförande uttalade grefve Posse sin
14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
tacksamhet, men yttrade, att han väntat, att justitiestatsministern skulle
tagit upp frågan till besvarande. Justitiestatsministern anförde, att det ingalunda
vore brist på mod, som återhållit honom från att besvara det framställda
spörsmålet; endast öfvertygelsen om olämpligheten af att afgifva
det äskade svaromålet hade varit orsaken. Proposition å kammarens medgifvande
till framställande af interpellationen hvarken begärdes eller framställdes.
Yid 1878 års riksdag framställde herr Hedin en interpellation,
därvid han till en början anförde, att det ej vore honom alldeles tydligt,
huru hvad dittills inom Andra kammaren stadgats om interpellationer
utom dagordningen till Konungens rådgifvare rätteligen borde förstås
och tillämpas. Han framhöll, att kammarens beslut i anledning af
friherre de Geers anförande vid 1867 års riksdag aldrig formligen upphäfts,
men att å andra sidan kammaren med afvikelse från nyssnämnda,
i hans tanke väl grundade beslut genom den senare antagna arbetsordningens
§ 21 ingenting föreskrifvit om föregående anmälan af ett tillämnadt
spörsmål. Då praxis följde arbetsordningen, ansåg Hedin sig böra,
utan föregående anmälan af sin afsikt att å uppgifven dag utbedja sig en
upplysning af en ledamot af regeringen, nu omedelbart anhålla om kammarens
tillåtelse att utom dagordningen framställa ett spörsmål.
Yid 1893 års Riksdag anhöll herr Mankell om framställande af interpellation,
huruvida regeringen ämnade till samma års Riksdag framlägga
något förslag till ändring i gällande grundlagsbestämmelser rörande
valrätten till riksdagens Andra kammare. Interpellationens framställande
vägrades med 118 röster mot 94. Härvid afgåfvos 88 reservationer,
hvaraf herrar Beckmans, Jolm Olssons och Fridtjuv Bergs voro motiverade.
Herr Beckman anförde bland annat: »Hos oss är interpellationsrätten
mer än vanligt kringgärdad. Man har, förmodar jag, när man pålagt
sig så stora garantier, gjort detta i den fulla förvissning att, när begäran
göres att framställa sådana frågor, hvilka verkligen kunna anses
såsom uttryck för berättigade kraf, man också skall äga rätt att få framställa
dem». Interpellationsrätten borde enligt hans uppfattning få begagnas
så långt som intill de gränser, hvilka grundlagarna uppdroge.
Två dagar senare medgaf emellertid kammaren herr von Friesen att
framställa en interpellation af likartadt innehåll. Yid interpellationsdebatten
framhöll herr von Friesen, att det varit missnöjet med kammarens
omförmälda beslut, som hos honom först framkallat tanken på att
väcka den ifrågavarande interpellationen. Det syntes honom oriktigt, att
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
15
kammaren skulle vägra sitt bifall till att i rösträttsfrågan framställa ett
spörsmål. Oaktadt detta skulle dock sannolikt, åtminstone hvad honom
beträffade, det hela hafva stannat vid blotta tanken, om icke på grund
af kammarens arbetsordning ett särskildt förhållande ägde rum beträffande
framställande af interpellationer inom Andra kammaren. Arbetsordningen
för kammaren föreskrefve nämligen, att beslut om, huruvida interpellation
finge framställas eller icke, skulle fattas utan föregående öfverläggning.
Skäl för och emot befogenheten af interpellationens framställande finge
sålunda icke vägas mot hvarandra. Svepskäl och känslostämningar kunde
därför föra in sinnena på oriktiga vägar och förvilla eljest klara omdömen.
Ett beslut, tillkommet under sådana förhållanden, kunde omöjligt anses
vara oåterkalleligt och ett försök att däri vinna rättelse kunde således icke
anses obefogad!, helst om målet kunde nås utan att det gamla beslutet
behöfde formellt motsägas. I herr von Eriesens yttrande instämde 16
ledamöter, herrar Hedin, Hammarlund, Wavrinslcy m. fl.
Vid 1897 års riksdag vägrade talmannen, med hänvisning till § 90
regeringsformen, proposition å en af herr Jolin Olsson framställd begäran om
interpellation, huruvida Kungl. Maj:ts resolution den 24 juli 1896, på sätt
chefen för Lifregementets husarer antagit, kunde för framtiden anses innebära
stöd för den uppfattningen, att vederbörande regementschef skulle
vara berättigad att utfå visst lönetillägg och fourageersättning för en tredje
tjänstehäst. Efter votering godkändes propositionsvägran. 11 reservationer
afgåfvos, däraf motiverade af herrar John Olsson och Staaff (>då detta beslut,
efter min mening, i högsta grad äfventyrar riksdagens rätt till granskning
af och kontroll öfver regeringens och ämbetsmyndigheternas åtgärder
—»). Interpellationen framställdes sedermera i förändrad form och
blef besvarad.
Yid samma års riksdag nekades en interpellation af herr Centerwall.
Mot beslutet reserverade sig fyra ledamöter, bland andra herr Höijer, som
anförde, att han ansåge att kammaren icke under några förhållanden borde
vägra interpellation.
Yid 1906 års riksdag framställdes en interpellation af herr Risberg
om anledningen till att chefen för justitiedepartementet, vid öfverlämnandet
af flygskriften »Gula Faran» för laga beifran, underlåtit att väcka
åtal jämväl enligt tryckfrihetsförordningens 3 § 1 mom. Yid besvarandet
anförde statsministern Staaff bland annat: »Under bestämd reservation,
att mitt svar må anses innefatta ett godkännande af det lämpliga i inter
-
16 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
pellationsrättens utsträckning till området för chefens för justitiedepartementet
åklagaremyndighet, vill jag meddela följande —».
Vid 1910 års riksdag framställde herr Lindhagen en interpellation
till statsministern. Vid debatten, som uppstod efter besvarandet af denna
interpellation, anförde friherre Palmstierna, att, enligt hans uppfattning,
det här icke vore fråga om ett spörsmål, som herr Lindhagen ensam riktat
till statsministern, utan att kammaren genom att lämna tillstånd till
framställande af interpellationen visat ett intresse för att få de båda frågorna
besvarade af statsministern. Häremot genmälde herr Palme, att
han icke trodde, att det förhölle sig så, som friherre Palmstierna framhållit,
om man såge på den praxis, som i kammaren utbildat sig med
afseende på interpellationer. Han trodde, att många med honom nästan
undantagslöst sade ja till en begäran om interpellations framställande och
det utan att taga annan hänsyn till interpellationens ämne, än att det icke
finge beröra sådana saker, som kunde vara af särskildt grannlaga art.
Skulle en annan praxis blifva gällande, nämligen att kammaren i något
afseende skulle ställa sig bakom interpellanten, så finge man förutse
en votering vid snart sagd! hvarje interpellations framställande. Friherre
Palmstierna genmälte, att den omständigheten, att kammaren vid föregående
tillfällen afslagit begäran om interpellations framställande samt att
interpellationer blifvit bordlagda, visade, att kammaren lade i dagen större
eller mindre intresse för, om en interpellation blefve framställd eller icke.
Om en interpellation finge framställas, visade väl detta dock, att kammaren
gärna ville höra svaret på den fråga, som förelåge, och därvid gjorde
sig kammaren i viss mån meddelaktig i frågans framställande.
Vid sistnämnda års riksdag framställde herr Berg en interpellation
angående anledningen till att civilministern icke kunnat tillstyrka en framställning,
som gjorts om nedsättning i biljettpriser för folkskolebarn. Omedelbart
efter det interpellationen medgifvits anförde civilministern grefve
Hamillon att, enligt hans uppfattning, stode interpellationen i uppenbar
strid med det uttryckliga stadgandet i § 90 regeringsformen; och funne
statsrådet sig vara hindrad att lämna den af herr Berg begärda upplysningen.
I sitt svar härå framhöll herr Berg, att tillförene åtskilliga på
liknande sätt formulerade interpellationer besvarats. Han erinrade därvid
bland annat om den Bisbergska interpellationen vid 1906 års Riksdag.
Interpellationen framställdes sedermera ånyo, fast i något förändrad
form. Vid debatten, som uppstod efter besvarandet, lämnades af herr
Eden en längre utredning af § 90 regeringsformen. Han framhöll vidare.
Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 17
att han icke kunde underlåta att konstatera, att såväl kammaren som talmannen
i detta fall tolkat § 90 regeringsformen annorlunda än civilministern,
enär talmannen tillåtit propositionen och kammaren enhälligt
godkänt framställandet af interpellationen, utan att någon ansett, att den
strede mot § 90 regeringsformen.
Yid samma års riksdag afslogos två interpellationer, den ena af herr
Lindley angående inkallande af den s. k. förlikningskommissionen för att
tolka innebörden af uppgörelsen i 1908 års stufverikonflikt i Norrland,
den andra af herr Andersson i Grimbo angående tobaksskattereformen.
Mot det förra afslagsbeslutet, som fattades med 92 röster mot 88, anmäldes
62 reservationer. Därvid anförde herr Thorsson, att Andra kammaren
nu, såvidt han kunde förstå, genom denna votering tagit eu viss
bestämd position i frågan. Friherre Bonde anförde, att det framhållits,
att en interpellations beviljande icke betydde, att kammaren godkänt interpellationens
innehåll och syfte, utan blott att man ej ville förhindra en
enskild riksdagsman att kunna vinna önskade upplysningar från regeringens
sida. Som skäl för afslaget anfördes af herr Lundell, att det icke torde
förvåna, att kammaren, med hänsyn till den långt framskridna tiden för
riksdagen, sökte visa ifrån sig sådana ärenden, som det icke tillkomme
kammaren att handlägga utan helt vore privatärenden. Herr Olsson i
Broberg angaf som skäl, att han fann interpellationen ändamålslös. Herr
Persson i Stallerhult angaf som orsak, att han röstat emot interpellationen,
att friherre Palmstierna för någon tid sedan lagt en interpellations framställande
hela kammaren till last af det skäl, att ingen votering därom
ägt rum. I anledning häraf anförde friherre Palmstierna i en senare
debatt, att han ville förtydliga sitt yttrande så till vida, att det förefunnes
en öfre och en undre gräns, som man hade att röra sig emellan. Den
öfre bestode däri, att kammaren lade så mycket af intresse i dagen, att
en regeringsledamot borde gifva svar på en fråga, hvars framställande
kammaren tillåtit, och en undre däri, att en majoritet icke borde anse sig
föranlåten att undertrycka meningar, som framkommit och klädde sig i
interpellationens form. Mot afslaget å herr Anderssons i Grimbo interpellation
anmäldes 48 reservationer, af hvilka interpellantens innefattade
ett yttrande i sak.
Yid bedömande af föreliggande fråga har utskottet ansett sig kunna utgå
från den förutsättningen, att, äfven om till stöd för rättigheten att utom
dagordningen till Konungens rådgifvare framställa spörsmål icke torde kunna
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 5 käft. (Nr 5.) 3
Utskottets
yttrande.
18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
åberopas någon bestämmelse i grundlagen, denna rättighet likväl måste anses
framgå af de konstitutionella principerna och stå i full öfverensstämmelse
med dessa. I hvarje fall torde densamma numera vara fastslagen
genom en bestående praxis.
I Första kammaren har interpellationsrätten utöfvats utan att vara
reglerad af ordningsstadgan eller andra af kammaren antagna föreskrifter,
ett förhållande, som icke torde vara tillfredsställande.
Mot den praxis, som beträffande interpellationsrätten utbildats i Första
kammaren, anser sig utskottet såsom eu brist kunna anmärka, att kammaren
icke i någon mån sättes i tillfälle att verka reglerande på eller
lämna sin medverkan till framställande af en interpellation.
I likhet med motionären finner utskottet det därför lämpligt, att i
Första kammarens ordningsstadga införes en bestämmelse, hvarigenom interpellationen
bindes vid en viss form och kammaren sättes i tillfälle att fatta
beslut, huruvida interpellation må framställas eller icke. Något grundlagsenligt
hinder för införandet i ordningsstadgan af bestämmelse härom torde
icke kunna åberopas.
Beträffande betydelsen af kammarens tillstånd till framställande af
en interpellation har utskottet funnit det uppenbart, att kammaren icke
härmed »ställer sig bakom» eller solidarisk med interpellanten, utan endast
anser frågan vara af den innebörd och beskaffenhet, att kammaren kan
och bör lämna sitt tillstånd till densammas framställande. Härigenom
erhåller dock interpellationen en ojämförligt större kraft ocli betydelse,
än om den utan vidare framställes af enskild ledamot.
Då utskottet härefter tagit i öfvervägande, huruvida diskussion före
kammarens beslut bör tillåtas eller icke, har utskottet funnit en sådan
diskussion vara onödig och kunna medföra olägenheter.
Inom utskottet — såväl som af motionären — har dock ifrågasatts,
huruvida en bestämmelse med förbud mot diskussion kunde vara i öfverensstämmelse
med den i § 52 i riksdagsordningen stadgade rätt för ledamot
att »till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under
öfverläggning komma, och om lagligheten af allt, som inom kammaren sig
tilldrager». Till dessa här angifna frågor torde emellertid, enligt utskottets
mening, begäran att framställa interpellation ej vara att hänföra; och
anser sig utskottet på den grund oförhindradt att föreslå en bestämmelse
i nu förevarande hänseende i likhet med den i Andra kammarens arbetsordning.
Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
19
Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet sålunda hemställa,
att Första kammaren måtte på så sätt bifalla motionen,
att kammaren beslutar att till sin ordningsstadgas
§ 18 tillägga följande stadgande:
»5:o) Askar utom föredragningslistan ledamot att
få till Konungens rådgifvare framställa spörsmål; aflämne
detsamma skriftligen uppställdt och af bestämdt
innehåll. Kammaren beslute, utan föregående öfverläggning,
huruvida spörsmålet må framställas eller icke.
I förra händelsen läte talmannen vederbörande rådgifvare
ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»
Stockholm den 15 mars 1912.
På utskottets vägnar:
G. LAGERBJELKE.
Reservation
af herrar Danström och Hallberg mot viss del af utskottsbetänkandet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.