Sök i Ratio Lex

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

1912-03-15 · 19 sidor, varav 19 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 19 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1912:5, Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 15 mars 1912 kl. 4 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 5 i anledning

af herr Kjélléns motion nr 90, om ett tillägg

till Första kammarens ordningsstadga i syfte att reglera

interpellationsinstitutet för denna kammare.

Uti en inom Första kammaren af herr Kjellén väckt, till behandling

af dess andra tillfälliga utskott hänvisad motion nr 90, hemställes:

att Första kammaren måtte besluta att till sin ordningsstadgas § 18

tillägga följande stadgande:

»5:o. Askar utom föredragningslistan ledamot att få till Konungens

rådgifvare framställa spörsmål; aflämne detsamma skriftligen uppställdt

och af bestämdt innehåll. Kammaren beslute, huruvida spörsmålet må

tillställas vederbörande rådgifvare eller icke. I förra händelsen läte talmannen

honom ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»

Angående motiveringen tillåter sig utskottet hänvisa till motionen.

Utskottet har ansett det lämpligt att sammanfatta hvad som hittills

förekommit i riksdagsförhandlingarna angående sättet för interpellationers

framställande.

Äfven om man icke torde kunna tala om interpellationer i egentlig

mening, innan statsråden såsom sådana från och med den år 1867 ikraftträdda

representationsförändringen vunno tillträde till kamrarna, förekommo

dock redan före denna tid åtskilliga föregångare till våra dagars interpellationer.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 5 käft. (Nr 5.) 1

Motionen.

Historik.

Före representationsförändringen.

.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Sålunda framställde vid 1862—63 års riksdag en medlem af ridderskapet

ock adeln till dåvarande utrikesministern friherre Manderström en

begäran om några upplysningar med afseende å Sveriges utrikespolitik.

Friherre Manderström svarade påföljande dag, den 24 november, samt

yttrade därvid jämväl några ord angående sättet för interpellationers framställande.

Han framhöll därvid lämpligheten af att, såsom i England

vore brukligt, den, som önskade en upplysning af regeringen, på förhand

tillkännagåfve, att han viss dag ärnade framställa en förfrågan. Därigenom

finge den tillfrågade anledning att sätta sig in i förevarande ämne samt

tillfälle att samråda med sina kolleger. Så vidt han kände, gåfve grundlagarna

ingen anledning till interpellation, men hade han alltid ansett

det som en skyldighet att gifva de af nationens ombud, inför hvilka han,

enligt gällande författning, hade tillfälle yttra sig, de upplysningar, som

med hans plikter i öfrigt vore förenliga.

Under åberopande af detta yttrande anmälde en annan ledamot af

ridderskapet och adeln några dagar senare, att han ämnade, då visst

ärende förekom, interpellera sjöministern beträffande de delar af sjöförsvaret,

som i vissa motioner berördes. När detta ärende förekom, framställde

han i ett skriftligt anförande vissa direkta frågor till sjöministern,

grefve Baltsar von Plåten, hvilka af denne besvarades.

Efter repre- j och med att statsråden såsom sådana i sammanhang med represen
S&tVtCitlGYI

A •

förändringen, tationsförändringen vunno tillträde till kamrarna, blef frågan Om interpellationer

på ett helt annat sätt aktuell.

Redan vid början af 1867 års riksdag, den 23 januari, yttrade justitiestatsministern

friherre De Geer i både Första och Andra kammaren i

denna fråga följande:

Enligt hvad jag erfarit, lärer under gårdagens öfverläggning åtskilliga af

Första kammarens ledamöter beklagat, att statsråden och i synnerhet chefen för

finansdepartementet icke varit närvarande för att besvara de anmärkningar, som

framställts vid remissen af Kungl. Majds proposition angående statsverkets tillstånd

och behof.

Det är med anledning häraf, och då äfven framdeles statsrådets ledamöter

och i synnerhet de föredragande ofta kunna af tjänstegöromål vara förhindrade

att öfvervara kammarens öfverläggningar samt det i allt fall är omöjligt för

dem att vara närvarande i de båda kamrarne vid en samtidig föredragning af

ärenden, som röra deras departement, som jag tillåter mig uttala den önskan,

att då ledamot af kammaren vill af någon bland statsrådets medlemmar hafva

ett inför kammaren afgifvet svar på någon fråga eller upplysning i något hänseende,

han må, såsom i åtskilliga andra konstitutionella länder brukas, i ett

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

föregående plenum tillkännagifva sin afsikt att i ett följande sammanträde framställa

en sådan fråga. Statsrådets ledamöter kunde då bereda sig tillfälle att

vara tillstädes och afköra frågan, då den väcktes, samt själfva uppgifva den tid,

då de voro sinnade att i anledning af framställningen afgifva sitt yttrande’

h vilket både kammarens värdighet och rådgifvarnes ställning kraf ver icke bör

lämnas oöfverlagd^

Det kan härmed icke vara min mening att på något sätt vilja förmena

kammarens ledamöter att under öfverläggning om en föredragen fråga framställa

de anmärkningar emot regeringens förslag eller åtgärder, till hvilka de kunna

finna sig befogade, lika litet som att frånsåga statsrådets ledamöter rättigheten

att deltaga i öfverläggningarne jämväl på annat sätt än genom att besvara

formligen framställda interpellationer. Jag har endast velat uppgifva en utväg

att, då man gör anspråk på att erhålla ett yttrande från en statsrådsledamot,

sätta honom i tillfälle att uppfylla detta anspråk, i den mån han anser sådant

böra ske.

I Första kammaren föranledde detta anförande hvarken något yttrande

eller åtgärd, men Andra kammaren beslöt »att gå den af hans

excellens herr justitiestatsministern uttalade önskan till mötes.»

Frågan om reglerande af interpellationsinstitutet framkom dock egent- interpeUaligen

först i sammanhang med antagandet af respektive ordningsstadga tionsinstituoch

arbetsordning ior kamrarne. bpörsraalet afgjordes först af Andra % Andra kärnkammaren,

som i sin vid 1867 års riksdag antagna arbetsordning under maren§21

införde följande, ännu kvarstående bestämmelse:

»Äskar utom dagordningen ledamot att få till Konungens rådgifvare

framställa spörsmål; aflämne detsamma skriftligen uppställdt och af bestämdt

innehåll. Kammaren beslute, utan föregående öfverläggning, huruvida

spörsmålet må framställas eller icke. I förra händelsen läte talmannen

vederbörande rådgifvare ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»

Det närmaste uppslaget till denna bestämmelse, som utan motivering

inflöt i vederbörande enskilda utskotts förslag till arbetsordning, synes

hafva gifvits af herr Bergström, sedermera statsråd och landshöfding i

Örebro län.

Bestämmelsen antogs dock endast med hjälp af den förseglade sedeln

samt efter en liflig debatt (den 11 april). Herrar Rundbäck, Björck, Be Maré,

Witt, friherre Liljencrantz, Hedengren, Sven Nilsson och Jöns Pehrson företrädde

därvid oppositionen, som vände sig både mot bestämmelsen, att

kammaren skulle få afgöra om interpellations framställande, och mot stadgandet

om dess form.

Någon närmare redogörelse för oppositionsmännens anföranden har ansetts

obehöflig, enär de skäl, som af dem framhöllos, sedermera närmare ut
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

Fråga om interpellationsinstitutets

reglerande i

Första kammaren.

vecklades i Första kammaren under debatten angående samma fråga; och

redogörelse för denna debatt här nedan lämnas.

Utskottets talan fördes af herrar Bergström, Sjöberg, JRidderstad, Hedlund

och LemcJien. Hr Bergström anförde hufvudsakligen följande: Paragrafen

strede ingalunda mot grundlagen, då denna ej innehölle ett ord om

interpellationsrätten. »Då emellertid statsrådets ledamöter jämlikt riksdagsordningens

53 § äga tillträde i kammaren med rättighet att deltaga

i dess öfverläggningar samt då grundlagen icke stadgar något förbud

mot interpellationer, lärer däraf otvunget följa rättighet att framställa sådana.

» Frågan vore fri, men svaret också fritt. Paragrafen afsåge att

reglera, ej förfrågningar till rådgifvarne under en öfverläggning om ett

visst ämne, utan interpellationer utom dagordningen. Hvilken enskild ledamot

som helst borde ej få framställa sådana förfrågningar till rikets

högsta ämbetsmän. Ett stadgande till förekommande af olämpliga eller

obehöfliga frågor vore därför nödvändigt.

Beträffande förbudet mot diskussion framhöll herr Sjöberg, att i andra

länder vore det ett antaget bruk att ej diskutera lämpligheten af interpellationers

framställande. Det läte nämligen ganska väl tänka sig, att

sådana politiska förhållanden kunde förefinnas, som skulle göra en öfverläggning,

om en interpellation finge framställas eller icke, t. o. m. vådlig

för landets säkerhet och bästa.

I Första kammaren behandlades ej frågan förrän vid 1868 års Kiksdag

i sammanhang med antagande af ordningsstadga för kammaren. Två

motioner, en af herr Faxe och eu af herr Wcern, väcktes om intagandet

i ordningsstadgan af bestämmelser angående interpellationers framställande.

Herr Faxe föreslog införande af i hufvudsak samma bestämmelser som i Andra

kammarens arbetsordning. Herr Wsern åter hemställde, att bestämmelsen

allenast måtte innehålla, att ledamot, som utom föredragningslistan önskade

af någon bland statsrådets medlemmar erhålla ett inför kammaren afgifvet

svar på någon fråga eller upplysning i något hänseende, borde i ett föregående

plenum tillkännagifva sin afsikt att i ett följande sammanträde

framställa en sådan fråga.

Redan då herr Faxes motion först väcktes, yttrade grefve Henning

Hamilton, att utskottet, som hade att afgifva förslag till arbetsordning,

vid en förberedande öfverläggning varit af den mening, att frågan om interpellationsinstitutets

reglering tillhörde grundlagen, samt att man icke

borde i ordningsstadgan intaga en föreskrift, som icke kunde anses vara

fullt bindande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

5

Då motionen, som bordlädes, den 18 april ånyo föredrogs, utspann sig

en liflig debatt; och yttrade sig därvid herrar Wcern, Faxe, von G eif er,

Nordström och grefve Hamilton.

Herr Wcern framhöll, att då interpellationsinstitutet stode så att säga

bredvid eller utom grundlagen, det vore så mycket mera skäl att genom

lämpliga föreskrifter i arbetsordningen gifva någon helgd och ordning åt

denna för ett konstitutionellt samhällsskick så ytterst viktiga rättighet.

Ett sådant stadgande, som Andra kammaren låtit i sin arbetsordning

införa, syntes honom dock vara stridande mot riksdagsordningens 52 §,

hvilken föreskrefve, att vid kammarens sammanträde hvarje dess ledamot

ägde rätt att till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som

under öfverläggning kommo. Talaren ansåge emellertid, att frågan, om en

interpellation skulle få framställas eller icke, lämpligen icke borde utgöra

föremål hvarken för diskussion eller ens ett naket beslut af kammaren.

Det vore å ena sidan att gifva interpellationen en alltför stor vikt, ty sedan

kammaren beslutat, att interpellationen finge ske, så vore kammaren att anse

såsom interpellant och icke den enskilde ledamoten. Å andra sidan kunde

det lätt under partistrider inträffa, att majoriteten vägrade interpellation.

Diskussionen vore olämplig, då densamma kunde blifva fullt lika långvarig

och brännande, som den diskussion, hvilken ämnet, hvarom interpellationen

gjordes, skulle kunna föranleda. Vederbörande statsråd torde själf

kunna afgöra, om frågan borde besvaras. Talaren ansåge emellertid, att

en viss ordning borde iakttagas, och förordade därvid det af excellensen

friherre de Geer föreslagna sättet. Att, såsom skett, interpellationer besvarades

omedelbart, syntes honom äfven mindre lämpligt, då saken därigenom

lätt finge ett utseende af att vara liksom öfverenskommen mellan vederbörande,

så till fråga som svar.

Herr von Geijer ansåg, att så länge den så kallade interpellationsrätten

vore en för vår konstitution främmande sak, kunde icke ett reglementerande

därom i arbetsordningen rimligtvis ifrågasättas. Skulle han emellertid

välja mellan de två motionerna, gåfve han företräde åt herr Faxes.

Herr Nordström anförde i hufvudsak följande: Interpellationsrätten

hade ej något stöd i grundlagen. 52 § i riksdagsordningen, som i detta

afseende åberopats, gåfve icke något sådant stöd. I det där förekommande

stadgandet, att hvarje ledamot ägde rätt att till protokollet fritt

tala och utlåta sig i alla frågor, som komme under öfverläggning, och om

lagligheten af allt, som inom kammaren tilldroge sig, innefattades två väsentliga

förutsättningar. Antingen skulle det ärende, hvari man ville begagna

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

yttranderätten, hafva kommit under öfverläggning, eller ock skulle något

inom kammaren hafva tilldragit sig, hvarom man ville yttra sig. Men

vanligen hade interpellationsrätten blifvit begagnad i ämnen, som ej hörde

till föredragningslistan för dagen, eller i afseende på något, som icke tilldragit

sig inom kammaren. »Med logisk nödvändighet följer häraf, att

interpellationsrätten ej har stöd i § 52, och likaså förgäfves söker man i

någon af de andra grundlagsparagraferna ett sådant stöd. Denna rätt

innefattar emellertid något, som uti alla konstitutionella samhällen anses

befogad!, därför att den utgör ett af medlen för de mångahanda meddelanden

rörande samhällets angelägenheter, som representationen behöfver

och endast regeringens organer tillförlitligast kunna afgifva, och äger den

således sitt berättigande uti sj ulfva den konstitutionella principens idé, om

den ock ej vore uttryckligen befästad i någon viss grundlagsparagraf.»

Frågan gällde sålunda, om interpellationsrättens utöfning borde få vara

obunden af alla former. »Om den skall hafva gravitet, hållning och helgd,

så är det utan tvifvel i sin ordning att något förekommit, som liksom

gifver vikt och stöd åt den interpellerandes framställning, ty vore den

endast ett uttryck af den interpellerandes individuella åsikter och meningar,

äfven om dessa ägde någon gensvarighet inom den församling, där de

uttalats, så saknar interpellationen denna karaktär af allmängiltighet och

vikt, som eu handling af denna art borde äga; och likasom formligen

väckta motioner genast kunna af representantkammaren tillbakavisas, borde

den ock vara befogad att yttra sig, huruvida interpellationen skall få framställas,

åtminstone såvida denna ej vinner understöd af några bland kammarens

medlemmar.» Utan att närmare yttra sig angående de framställda

förslagen framhöll herr Nordström slutligen, att herrar Faxes och Wcerns

förslag innefattade material till ett förslag och ett blifvande beslut i ämnet,

samt hemställde, att förslagen måtte remitteras till det tillfälliga utskottet

och att dess betänkande måtte afvaktas.

Grefve Henning Hamilton ville ej påstå, att det vore grundlagsvidrigt

att i arbetsordningen intaga föreskrifter om interpellationsrätten, men då

arbetsordningen i allmänhet hade till föremål att närmare bestämma, huru

grundlagens föreskrifter skulle uppfyllas, men icke att stadga, huru det

skulle förfaras i konstitutionella frågor, om hvilka grundlagen ej talade,

vore det ur denna synpunkt icke riktigt att i arbetsordningen meddela

föreskrifter om utöfningen af interpellationsrätten, om hvilken grundlagen

ingenting innehölle. lian delade i öfrigt herr Wterns betänkligheter mot

Andra kammarens arbetsordning ifråga om interpellationer. — Riksdags
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

ordningens föreskrifter stode dock i något sammanhang med och borde val

i viss mån tillämpas på interpellationsrätten. — Det vore möjligt att ordna

interpellationsrätten i afseende på frågor, som ej stode i samband med hvad

som tilldragit sig i kammaren eller där icke vore under öfverläggning.

Då blefve frågan, om det vore skäl att för detta särskilda fall reglera

sättet för interpellation genom speciella föreskrifter i arbetsordningen. Talaren

trodde det icke, åtminstone icke för det närvarande; och till stöd

för denna sin mening åberopade han bland annat det sätt, hvarpå Andra

kammaren ordnat saken, och hvilket visade de svårigheter, hvarmed en

sådan lagstiftning vore förknippad.

Grefve Hamilton anförde vidare följande:

.»Eu sak, i konstitutionellt hänseende så viktig som den så kallade interpellationsrätten,

^ bör icke i den ena kammaren regleras på ett sätt och i den

andra utöfvas på ett annat. Själf är jag tveksam, hvilketdera sättet är det bästa,

och vill ej underkasta mig hvad som i Andra kammaren blifvit stadgadt, förrän

någon större . erfarenhet om nyttan däraf vunnits. Men härtill kommer, att det

sätt, som justitiestatsministern föreslagit, synes mig vara fullt ut likaså ändamålsenligt

som något annat. För min del har jag ej något emot, att det sättet kommer

att användas, och jag tror, att vi icke genom antagande af Andra kammarens

arbetsordning, i denna del kunna i någon mån binda eller tvinga vederbörande

att följa däri meddelade föreskrifter. Det kunde hända att i eu arbetsordning

står stadgadt, huru förfaras skall, när en fråga till en Konungens rådgifvare

framställes, men att en statsrådets ledamot, till hvilken frågan ställes, fordrar

ett annat förfaringssätt. Vill då interpellanten fortsätta med spörjsmålet, måste

han underkasta sig hvad Konungens rådgifvare önskar. Jag tror ''således, att vi

icke äga den maktfullkomlighet att vi kunna med något gagn reglera dessa förhållanden,

utan torde det därför vara bäst ej befatta sig med en dylik reglering

och öiverlämna åt det goda förtroendet mellan kammaren och statsråden att

ordna denna sak efter sig företeende omständigheter. Det är icke lämpligt att i

en ordningsstadga framställa såsom regel hvad som endast kan vara en önskan

och kammaren ej har laglig rätt att fordra. Man skulle visserligen kunna göra

några få bestämmelser i denna sak, men dessa måste då blifva så allmänna och

intetsägande, att de blifva till ringa gagn. Det vore därför bättre att dröja, till

dess interpellationsrätten blifvit ordnad i öfverensstämmelse med våra öfriga

konstitutionella rättigheter och erhållit sin vederbörliga plats i grundlagen. Då,

men icke förr, är tiden inne, att i den speciella arbetsordningen reglera detalierna

åt denna rättighets utöfning.»

Herr Faxe förklarade sig vilja inskränka sin motion till hvad herr

Waern föreslagit »för att bespara det tillfälliga utskottet besvär att ingå i

någon mera omfattande pröfning af denna fråga, som inom kammaren rönt

motsägelse från flera håll.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

I det förslag till ordningsstadga, som sedan afgafs af Första kammarens

tillfälliga utskott nr 1, inflöt bestämmelse i ämnet i § 21, som erhöll

följande lydelse: »Till ledamot till någon Konungens rådgifvare in
för

kammaren framställa fråga eller af honom begära upplysning rörande

ärende, som ej är under öfverläggning men af beskaffenhet att fråga därom

grundlagsenligt kan göras, tillkännagifve han denna sin afsikt och aflämne

sin framställning skriftligen affattad till protokollet, hvarefter han först i

ett följande sammanträde må begära frågans slutförande.»

Utskottets motivering till denna paragraf är följande:

»Då utskottet först går att yttra sig öfver omförmälda tvänne motioner, kan

utskottet icke dölja sin tvekan om lämpligheten af att i kammarens enskilda ordningsstadga,

som i själfva verket endast har till ändamål att fullständiga riksdagsordningens

föreskrifter och närmare bestämma sättet för deras tillämpning, införa

ett stadgande rörande sättet för framställande af s. k. interpellationer, hvilka,

för våra grundlagar främmande, likväl i konstitutionelt hänseende äro af den

vikt, att, så vidt de skola hafva sin fullständiga betydelse, åtminstone rättigheten

till och villkoren för deras framställande måste vara genom grundlag bestämda.

I de flesta andra länder med fri statsförfattning har man också ansett nödigt

att i grundlagen uttala representationens rätt att till kronans ministrar — hvilkas

ställning icke är fullt jämförlig med den, Sveriges regeringsform åt Konungens

rådgifvare anvisat, — framställa frågor och af dem begära upplysningar. Rättigheten

tillkommer likväl där icke egentligen den enskilde representanten, emedan

han väl kan framställa frågan, men det af den kammare, han tillhör, beror att

afgöra, om ett svar därå må af vederbörande ministrar begäras. Frågan blir

härigenom i själfva verket kammarens, och denna kan också följdriktigt, genom

ett vid öfvergången till dagordningen afgifvet yttrande, gifva till känna, huruvida

frågan blifvit, enligt dess åsikt, på ett tillfredsställande sätt besvarad eller icke.

Våra grundlagar sakna alldeles dylika föreskrifter, hvilka till och med i viss

mån skulle vara mot deras anda och ordalydelse stridande. Sålunda har visserligen

riksdagsordningens § 52 uttryckligen berättigat hvarje ledamot endast att

vid kammarens sammanträde »fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under

öfverläggning komma, och om lagligheten af allt, som inom kammaren sig tilldrager»,

men häraf kan ej den slutsats dragas, att yttrande i hvarje annat ämne

skulle vara förbjudet, och så har grundlagen icke heller blifvit tillämpad. Skulle

således en kammarens ledamot vilja af någon Konungens rådgifvare begära eu upplysning,

kan fråga uppstå huruvida sådant må kunna lagligen förhindras, åtminstone

så vida han därtill väljer en tid, då icke annat ärende är under öfverläggning,

och ämnet för hans fråga är af den beskaffenhet, att grundlagarna icke vägra

dess upptagande. Icke heller har genom hans excellens justitiestatsministerns, af

herr Waern i hans motion åberopade yttrande vid Första kammarens sammanträde

den 23 januari 1867 någon ny rättighet kunnat kammaren eller dess ledamöter

tillerkännas eller några nya plikter dem åläggas. Justitiestatsministern ville endast,

såsom han yttrade, »uppgifva en utväg att, då man gör anspråk på att

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 9

erhålla ett yttrande från eu statsrådsledamot, sätta honom i tillfälle att uppfylla

detta anspråk, i den mån han anser sådant böra ske». Intet hindrar emellertid

Konungens nuvarande, än mindre i framtiden blifvande, rådgifvare att för samma

ändamål uppgifva en annan utväg, som grannlagenheten då fordrar att följa;

och det torde således med skäl kunna sägas, att, huru gärna kammaren utan

tvifvel fogar sig efter hans excellens justitiestatsministerns uttalade åsikt, densamma

likväl icke kan utgöra en tillräcklig fast grund för ett lagstadgande.

Hufvudsakligen af detta skäl har utskottet dragit i tvifvel, huruvida det

vore tjänligt att i ordningsstadgan meddela någon föreskrift om sättet för s. k.

interpellationers framställande, en fråga, som, enligt utskottets förmening, i riksdagsordningen

skulle hafva sin rätta plats. Särskildt förekommer dessutom mot

herr Faxes förslag eu anmärkning, som ej torde vara utan vikt. Enligt detsamma

skulle kammaren utan föregående öfverläggning besluta, huruvida fråga

måtte framställas eller icke. Det skulle likväl kunna hända, att en framställd

fråga rörde ett ämne, som enligt 90 § regeringsformen endast i en annan ordning

kunde komma under öfverläggning, och i detta fall skulle en öfverläggning

om själfva frågans laglighet, till följd af stadgandet i 52 § riksdagsordningen,

icke kunna lagligen förvägras. Hvad åter angår herr Wserns förslag, har det

förefallit utskottet, som skulle genom dess godkännande föga vara vunnet, så

vida ej den, som önskar till Konungens rådgifvare framställa en fråga, vore förbunden

att, jämte tillkännagifvandet af denna afsikt, fullständigt bestämma frågans

innehåll. Då emellertid kammaren genom de tvänne motionernas hänvisande

till utskottet ådagalagt sin önskan att taga dem i närmare öfvervägande,

och antagandet af herr Waerns förslag med ett tillägg i den syftning utskottet

nyss antydt, icke synts utskottet i och för sig för närvarande innebära någon

synnerlig olägenhet, har utskottet i nära öfverensstämmelse därmed uppställt

ordningsstadgans § 21.»

Vid utlåtandet var fogad följande reservation af frih. Bildt:

»Ett ordnande af interpellationsrätten kan ej, enligt min uppfattning, tillhöra

kammarens arbetsordning, blott därför att grundlagen med tystnad förbigår

denna ur konstitutionell synpunkt så viktiga fråga, och detta så mycket mindre,

som det är med grundlagen oförenligt, att ordnandet af en fråga, som så väsentligen

ingriper uti det inbördes förhållandet mellan konungamakten och representationen,

öfverlämnas till afgörande, icke allenast åt representationen allena, utan

åt hvardera af dess kammare särskildt. Jag anser därför, att denna frågas behandling

tillhör konstitutionsutskottet, för så vidt man anser, att den här föreslagna

interpellationsrätten skall medföra för representationen rättighet att på

denna väg få kännedom om regeringens åsikter uti regeringsärenden och åt kamrarna

gifva ett tillfälle att däröfver afgifva yttrande. Utan en sådan rättighet

för kammaren, att, till följd af en med kammarens medgifvande gjord interpellation,

öfvergå till en enkel eller motiverad dagordning, biifver hela saken ej

längre en kammarens angelägenhet utan eu personlig fråga mellan den kammarens

ledamot, som vill framställa ett spörsmål till eu Konungens rådgifvare,

och denne rådgifvare; och lärer då denna sak så mycket mindre kunna tillhöra

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 sand. 2 afd, 5 käft. (Nr 5.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

kammarens arbetsordning, som det ej ens beror på kammaren att afgöra,

huruvida ifrågavarande rådgifvare skall afgifva ett svar eller ej.

Det är på grund af dessa skäl, som jag anser § 21 uti den föreslagna arbetsordningen

böra utgå.»

Vid föredragning i kammaren den 27 april af utskottets förslag till

ordningsstadga yrkades beträffande ifrågavarande paragraf:

dels bifall till utskottets förslag oförändradt,

dels bifall till utskottets förslag med den ändring att slutet däraf

komme att lyda sålunda: »hvarefter frågan först i ett följande sammanträde

må till vederbörande rådgifvare framställas»,

dels afslag.

Afslagsyrkandet segrade med 32 röster mot 29 för bifall till utskottets

förslag oförändradt. Enligt protokollet förekom öfverläggning, men debatten

är ej refererad.

tione^i Första Sedan representationsförändringen genomfördes, hafva i Första kärnkammaren,

maren framställts 25 interpellationer, hvilka samtliga besvarats. Af dessa

falla 8 på åren 1899—1911, nämligen 5 år 1906 och 3 år 1908. Efter

13 interpellationers besvarande har antingen ingen eller blott interpellanten

yttrat sig. Efter 12 interpellationer har debatt uppstått.

Vid interpellationernas framställande hafva hufvudsakligen två metoder

kommit till användning.

Den ena metoden ansluter sig till det af friherre De Geer i hans

förklaring den 23 januari 1867 angifna tillvägagångssättet.

Den andra metoden, som första gången synes hafva användts af grefve

Henning Hamilton vid 1868 års riksdag, har under de senaste åren nästan

uteslutande tillämpats.

Enligt denna metod blifver vederbörande statsråd enskildt underrättad

af en kammarledamot om dennes afsikt att framställa interpellation; och

erhåller statsrådet del åtminstone af de frågor, som skola ställas till honom.

Svaret lämnas i allmänhet omedelbart, efter det interpellationen vid öfverenskommen

tidpunkt framställts.

I två fall hafva interpellationer gjorts, utan att statsrådet vare sig

underrättats eller varit närvarande.

Af förenämnda 25 interpellationer synas egentligen följande 4 vara af

större intresse för bedömande af föreliggande fråga.

Vid besvarandet af en utaf grefve Henning Hamilton vid 1870 års

riksdag framställd interpellation uppstod ett replikskifte mellan grefve

Hamilton och förutvarande sjöministern grefve von Plåten rörande rätten

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 11

att efter interpellationer^ besvarande ingå i diskussion. Grefve Hamilton

anförde därvid: »Då en riksdagsman till en af Konungens rådgifvare framställt

en utanför dagens föredragningsämnen liggande fråga och därpå erhållit

svar, kan visserligen saken därmed anses afslutad. Det torde dock

vara ett billigt anspråk af Konungens rådgifvare att få veta, huruvida

svaret blifvit rätt uppfattadt, och om det förmått att söfva de tvifvel, som

framkallat frågan.» Häremot genmälde grefve von Plåten: »Interpellation

bör framställas i en enkel form och i lika enkel form besvaras; och bör

man icke öfvergå till diskussion om den framställda frågan förrän vid behandlingen

af den hufvudtitel, hvartill frågan hörer». Grefve von Plåten

framhöll vidare som sin åsikt, att den interpellationsrätt, som vore på väg

att införas, icke vore fullt öfverensstämmande med det allmänna bästa.

Efter framställandet af en interpellation af herr von Möller vid 1878

års riksdag inträffade, att talmannen, uppenbarligen af förbiseende, hemställde,

huruvida kammaren medgåfve, att det gjorda spörsmålet finge till

vederbörande statsråd framställas; och biföll kammaren denna hemställan.

Då interpellationen några dagar senare besvarades, uttalade emellertid grefve

Henning Hamilton såsom sin åsikt, att kammaren aldrig borde fatta beslut,

som icke grundlagsenligt kunde äga någon betydelse. Ett kammarens

beslut ifråga om interpellations framställande saknade all betydelse.

Erågan vore en gång framställd och kunde ej göras ogjord. Bifölle kammaren

sedermera densamma, kunde vederbörande statsråd lika litet åläggas

som förhindras att besvara frågan. Herr von Möller skulle ej ens af

grundlagen kunnat förhindras att förnya frågan, om han så ville.

Yid en interpellationsdebatt under 1888 års riksdag framhöll friherre

Gustaf ÅJcerhielm den uppfattningen, att gällande grundlag icke kände

seden att ställa interpellationer till Konungens rådgifvare. Yisserligen

funnes ett stadgande i sådant hänseende inryckt i den arbetsordning, som

skrifvits för Andra kammaren; men att detta stadgande utanför och på

sidan af grundlagen kunnat i denna arbetsordning inkomma hade för

honom, som först efter arbetsordningens antagande blifvit medlem af Andra

kammaren, alltid varit och vore ännu ofattligt. Han ansåge det tvifvelaktigt,

om det vore gagneligt att en diskussion inträffade, plötsligt tillkommen

utan att kammaren därom hade någon aning och om hvars lämplighet

vid den tidpunkt, då den ägde rum, kammaren icke varit i tillfälle

att ens genom framställd begäran om bordläggning vinna tid till pröfning.

Det kunde icke nekas, att det vore omöjligt att i sådant fall utröna, huruvida

en kammares flertal gillade den ena eller den andra uttalade åsikten,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

ty något afsilande af öfverläggningen genom framställd proposition eller

något tillfälle för kammaren att uttala sin mening funnes icke vid en

diskussion sådan som denna. Anmärkningar mot regeringen borde framställas

vid dechargebetänkandets föredragning eller vid remissen af statsverkspropositionen.

Häremot genmälde herr Hedlund, att det vore lyckligt, om vi genom

en ordnad praxis kunde införa samma viktiga rätt, som interpellationsrätten

vore i det engelska parlamentet. Han gjorde gällande, att interpellationsrätten

vore inskrifven i Andra kammarens arbetsordning »utan någon

invändning från vare sig regeringen eller kammaren.»

Slutligen inträffade vid en interpellation 1894, att densamma framställdes

och besvarades i Första kammaren, oaktadt Andra kammaren

några timmar förut vägrat att låta framställa interpellationen.

tionerTAndra ^ Andra kammaren har under åren 1867—1911 kammarens tillstånd

kammaren. till framställande af interpellation begärts 157 gånger. Kammaren kar

vägrat sitt tillstånd 12 gånger, hvarjämte talmannen en gång nekat att

framställa proposition. En interpellation har återtagits. Beträffande flera

interpellationer har tillstånd lämnats först efter votering.

Åtskilliga af dessa interpellationer äga intresse i nu förevarande afseende.

Den 29 januari 1867, således efter justitiestatsministerns förut omförmälda

anförande i kammaren men före arbetsordningens antagande,

hemställde herr Hierta, huruvida icke kammaren skulle finna för godt att

anmoda hans excellens statsministern för utrikes ärendena att på tid, som

han själf ägde bestämma, lämna nödiga upplysningar i viss fråga. Herr

Bergström hemställde, att kammaren icke måtte medgifva framställandet

af den ifrågasatta interpellationen. Han anförde bland annat, att, enligt

hans förmenande, vore det föga tillständigt, att enskild ledamot af kammaren

muntligen, utan understöd af kammaren, framställde förfrågningar

till Hans Maj:ts rådgifvare. På talmannens framställning beslöt dock kammaren,

att anmälan skulle göras hos hans excellens herr statsministern för

utrikes ärendena därom att kammaren önskade å dag, som hans excellens

behagade själf bestämma, erhålla upplysning i afseende på anslagen under

riksstat ens 3:dje hufvudtitel.

Sedan vid 1870 års riksdag grefve Arvid Posse framställt en interpellation,

meddelade statsrådet friherre af Ugglas några dagar senare, att

han först längre fram kunde besvara interpellationen. Han hade nämligen

allenast fått del af frågorna men icke af motiveringen, hvaraf han

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 13

själf fått förskaffa sig en afskrift. Vid interpellationer besvarande uppstod

debatt, därvid äfven grefve Posse höll ett längre anförande, hvari

han framställde nya frågor. Detta uppkallade herr Bergström, som uttalade

sitt ogillande af att grefve Posse gått utöfver ämnet samt framställt

nya interpellationer utom dagordningen, hvilket icke kunnat ske,

om grefve Posse ställt sig till efterrättelse bestämmelsen i arbetsordningen.

I slutet af sitt anförande yttrade herr Bergström, att han vore benägen att

formulera förslag till motiverad dagordning; men då han åtminstone icke

nu ville införa något så nytt som en motiverad dagordning, hemställde

han endast, att kammaren utan vidare förhandlingar måtte öfvergå till

dagordningen.

En interpellation vid 1871 års riksdag af herr JEhrenborg medgafs

efter bordläggning med 83 röster mot 79, därvid anmäldes 30 reservationer.

Yid besvarandet, som framkallade en längre debatt, yttrade en kammarledamot

bland annat: »Herr civilministern motiverade väsentligen sin åtgärd att ingå

i svaromål å denna interpellation därmed, att kammarens majoritet genom

att villfara interpellantens önskan att få framställa spörsmålet gjort detsamma

till eget. Då jag tillhörde denna majoritet, ber jag för egen del

få protestera mot ett sådant antagande. Jag finner nämligen icke, att man

ovilkorligen behöfver anses gilla en interpellations syftning och innehåll, därför

att man medgifver dess behandling. Hvarje interpellation innefattar begäran

om någon upplysning, och sådant är förhållandet äfven med denna;

men bland den majoritet, som här understödde densamma, funnos säkerligen

flere, som själfva icke behöfde den upplysning, som interpellationen

afsåg att åstadkomma, fastän de icke ville förvägra interpellanten möjligheten

att vinna den.»

Yid 1874 års riksdag anhöll grefve Arvid Posse, att kammaren ville

tillåta honom framställa ett visst spörsmål till hans excellens justitiestatsministern.

Innan talmannen hann framställa proposition härom, uppsteg

justitiestatsministern Carleson och anförde till en början: »Till förekommande

af onödig tidsutdräkt vill jag genast förklara, att spörsmålets beskaffenhet

förbjuder mig att i den ordning, det biff vit väckt, upptaga det

till besvarande; men för den händelse att syftemålet varit att erhålla kännedom

mindre om min och andra statsråds mening i det särskildt uppgiga

hänseendet än om min politiska ståndpunkt i allmänhet, hvaraf

kan slutas till min mening i särskilda hänseenden, vill jag icke undandraga

mig att härom lämna upplysning, såvidt sådant i korthet låter sig

gorå.» Efter justitiestatsministerns anförande uttalade grefve Posse sin

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

tacksamhet, men yttrade, att han väntat, att justitiestatsministern skulle

tagit upp frågan till besvarande. Justitiestatsministern anförde, att det ingalunda

vore brist på mod, som återhållit honom från att besvara det framställda

spörsmålet; endast öfvertygelsen om olämpligheten af att afgifva

det äskade svaromålet hade varit orsaken. Proposition å kammarens medgifvande

till framställande af interpellationen hvarken begärdes eller framställdes.

Yid 1878 års riksdag framställde herr Hedin en interpellation,

därvid han till en början anförde, att det ej vore honom alldeles tydligt,

huru hvad dittills inom Andra kammaren stadgats om interpellationer

utom dagordningen till Konungens rådgifvare rätteligen borde förstås

och tillämpas. Han framhöll, att kammarens beslut i anledning af

friherre de Geers anförande vid 1867 års riksdag aldrig formligen upphäfts,

men att å andra sidan kammaren med afvikelse från nyssnämnda,

i hans tanke väl grundade beslut genom den senare antagna arbetsordningens

§ 21 ingenting föreskrifvit om föregående anmälan af ett tillämnadt

spörsmål. Då praxis följde arbetsordningen, ansåg Hedin sig böra,

utan föregående anmälan af sin afsikt att å uppgifven dag utbedja sig en

upplysning af en ledamot af regeringen, nu omedelbart anhålla om kammarens

tillåtelse att utom dagordningen framställa ett spörsmål.

Yid 1893 års Riksdag anhöll herr Mankell om framställande af interpellation,

huruvida regeringen ämnade till samma års Riksdag framlägga

något förslag till ändring i gällande grundlagsbestämmelser rörande

valrätten till riksdagens Andra kammare. Interpellationens framställande

vägrades med 118 röster mot 94. Härvid afgåfvos 88 reservationer,

hvaraf herrar Beckmans, Jolm Olssons och Fridtjuv Bergs voro motiverade.

Herr Beckman anförde bland annat: »Hos oss är interpellationsrätten

mer än vanligt kringgärdad. Man har, förmodar jag, när man pålagt

sig så stora garantier, gjort detta i den fulla förvissning att, när begäran

göres att framställa sådana frågor, hvilka verkligen kunna anses

såsom uttryck för berättigade kraf, man också skall äga rätt att få framställa

dem». Interpellationsrätten borde enligt hans uppfattning få begagnas

så långt som intill de gränser, hvilka grundlagarna uppdroge.

Två dagar senare medgaf emellertid kammaren herr von Friesen att

framställa en interpellation af likartadt innehåll. Yid interpellationsdebatten

framhöll herr von Friesen, att det varit missnöjet med kammarens

omförmälda beslut, som hos honom först framkallat tanken på att

väcka den ifrågavarande interpellationen. Det syntes honom oriktigt, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

15

kammaren skulle vägra sitt bifall till att i rösträttsfrågan framställa ett

spörsmål. Oaktadt detta skulle dock sannolikt, åtminstone hvad honom

beträffade, det hela hafva stannat vid blotta tanken, om icke på grund

af kammarens arbetsordning ett särskildt förhållande ägde rum beträffande

framställande af interpellationer inom Andra kammaren. Arbetsordningen

för kammaren föreskrefve nämligen, att beslut om, huruvida interpellation

finge framställas eller icke, skulle fattas utan föregående öfverläggning.

Skäl för och emot befogenheten af interpellationens framställande finge

sålunda icke vägas mot hvarandra. Svepskäl och känslostämningar kunde

därför föra in sinnena på oriktiga vägar och förvilla eljest klara omdömen.

Ett beslut, tillkommet under sådana förhållanden, kunde omöjligt anses

vara oåterkalleligt och ett försök att däri vinna rättelse kunde således icke

anses obefogad!, helst om målet kunde nås utan att det gamla beslutet

behöfde formellt motsägas. I herr von Eriesens yttrande instämde 16

ledamöter, herrar Hedin, Hammarlund, Wavrinslcy m. fl.

Vid 1897 års riksdag vägrade talmannen, med hänvisning till § 90

regeringsformen, proposition å en af herr Jolin Olsson framställd begäran om

interpellation, huruvida Kungl. Maj:ts resolution den 24 juli 1896, på sätt

chefen för Lifregementets husarer antagit, kunde för framtiden anses innebära

stöd för den uppfattningen, att vederbörande regementschef skulle

vara berättigad att utfå visst lönetillägg och fourageersättning för en tredje

tjänstehäst. Efter votering godkändes propositionsvägran. 11 reservationer

afgåfvos, däraf motiverade af herrar John Olsson och Staaff (>då detta beslut,

efter min mening, i högsta grad äfventyrar riksdagens rätt till granskning

af och kontroll öfver regeringens och ämbetsmyndigheternas åtgärder

—»). Interpellationen framställdes sedermera i förändrad form och

blef besvarad.

Yid samma års riksdag nekades en interpellation af herr Centerwall.

Mot beslutet reserverade sig fyra ledamöter, bland andra herr Höijer, som

anförde, att han ansåge att kammaren icke under några förhållanden borde

vägra interpellation.

Yid 1906 års riksdag framställdes en interpellation af herr Risberg

om anledningen till att chefen för justitiedepartementet, vid öfverlämnandet

af flygskriften »Gula Faran» för laga beifran, underlåtit att väcka

åtal jämväl enligt tryckfrihetsförordningens 3 § 1 mom. Yid besvarandet

anförde statsministern Staaff bland annat: »Under bestämd reservation,

att mitt svar må anses innefatta ett godkännande af det lämpliga i inter
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

pellationsrättens utsträckning till området för chefens för justitiedepartementet

åklagaremyndighet, vill jag meddela följande —».

Vid 1910 års riksdag framställde herr Lindhagen en interpellation

till statsministern. Vid debatten, som uppstod efter besvarandet af denna

interpellation, anförde friherre Palmstierna, att, enligt hans uppfattning,

det här icke vore fråga om ett spörsmål, som herr Lindhagen ensam riktat

till statsministern, utan att kammaren genom att lämna tillstånd till

framställande af interpellationen visat ett intresse för att få de båda frågorna

besvarade af statsministern. Häremot genmälde herr Palme, att

han icke trodde, att det förhölle sig så, som friherre Palmstierna framhållit,

om man såge på den praxis, som i kammaren utbildat sig med

afseende på interpellationer. Han trodde, att många med honom nästan

undantagslöst sade ja till en begäran om interpellations framställande och

det utan att taga annan hänsyn till interpellationens ämne, än att det icke

finge beröra sådana saker, som kunde vara af särskildt grannlaga art.

Skulle en annan praxis blifva gällande, nämligen att kammaren i något

afseende skulle ställa sig bakom interpellanten, så finge man förutse

en votering vid snart sagd! hvarje interpellations framställande. Friherre

Palmstierna genmälte, att den omständigheten, att kammaren vid föregående

tillfällen afslagit begäran om interpellations framställande samt att

interpellationer blifvit bordlagda, visade, att kammaren lade i dagen större

eller mindre intresse för, om en interpellation blefve framställd eller icke.

Om en interpellation finge framställas, visade väl detta dock, att kammaren

gärna ville höra svaret på den fråga, som förelåge, och därvid gjorde

sig kammaren i viss mån meddelaktig i frågans framställande.

Vid sistnämnda års riksdag framställde herr Berg en interpellation

angående anledningen till att civilministern icke kunnat tillstyrka en framställning,

som gjorts om nedsättning i biljettpriser för folkskolebarn. Omedelbart

efter det interpellationen medgifvits anförde civilministern grefve

Hamillon att, enligt hans uppfattning, stode interpellationen i uppenbar

strid med det uttryckliga stadgandet i § 90 regeringsformen; och funne

statsrådet sig vara hindrad att lämna den af herr Berg begärda upplysningen.

I sitt svar härå framhöll herr Berg, att tillförene åtskilliga på

liknande sätt formulerade interpellationer besvarats. Han erinrade därvid

bland annat om den Bisbergska interpellationen vid 1906 års Riksdag.

Interpellationen framställdes sedermera ånyo, fast i något förändrad

form. Vid debatten, som uppstod efter besvarandet, lämnades af herr

Eden en längre utredning af § 90 regeringsformen. Han framhöll vidare.

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 17

att han icke kunde underlåta att konstatera, att såväl kammaren som talmannen

i detta fall tolkat § 90 regeringsformen annorlunda än civilministern,

enär talmannen tillåtit propositionen och kammaren enhälligt

godkänt framställandet af interpellationen, utan att någon ansett, att den

strede mot § 90 regeringsformen.

Yid samma års riksdag afslogos två interpellationer, den ena af herr

Lindley angående inkallande af den s. k. förlikningskommissionen för att

tolka innebörden af uppgörelsen i 1908 års stufverikonflikt i Norrland,

den andra af herr Andersson i Grimbo angående tobaksskattereformen.

Mot det förra afslagsbeslutet, som fattades med 92 röster mot 88, anmäldes

62 reservationer. Därvid anförde herr Thorsson, att Andra kammaren

nu, såvidt han kunde förstå, genom denna votering tagit eu viss

bestämd position i frågan. Friherre Bonde anförde, att det framhållits,

att en interpellations beviljande icke betydde, att kammaren godkänt interpellationens

innehåll och syfte, utan blott att man ej ville förhindra en

enskild riksdagsman att kunna vinna önskade upplysningar från regeringens

sida. Som skäl för afslaget anfördes af herr Lundell, att det icke torde

förvåna, att kammaren, med hänsyn till den långt framskridna tiden för

riksdagen, sökte visa ifrån sig sådana ärenden, som det icke tillkomme

kammaren att handlägga utan helt vore privatärenden. Herr Olsson i

Broberg angaf som skäl, att han fann interpellationen ändamålslös. Herr

Persson i Stallerhult angaf som orsak, att han röstat emot interpellationen,

att friherre Palmstierna för någon tid sedan lagt en interpellations framställande

hela kammaren till last af det skäl, att ingen votering därom

ägt rum. I anledning häraf anförde friherre Palmstierna i en senare

debatt, att han ville förtydliga sitt yttrande så till vida, att det förefunnes

en öfre och en undre gräns, som man hade att röra sig emellan. Den

öfre bestode däri, att kammaren lade så mycket af intresse i dagen, att

en regeringsledamot borde gifva svar på en fråga, hvars framställande

kammaren tillåtit, och en undre däri, att en majoritet icke borde anse sig

föranlåten att undertrycka meningar, som framkommit och klädde sig i

interpellationens form. Mot afslaget å herr Anderssons i Grimbo interpellation

anmäldes 48 reservationer, af hvilka interpellantens innefattade

ett yttrande i sak.

Yid bedömande af föreliggande fråga har utskottet ansett sig kunna utgå

från den förutsättningen, att, äfven om till stöd för rättigheten att utom

dagordningen till Konungens rådgifvare framställa spörsmål icke torde kunna

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 12 samt. 2 afd. 5 käft. (Nr 5.) 3

Utskottets

yttrande.

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

åberopas någon bestämmelse i grundlagen, denna rättighet likväl måste anses

framgå af de konstitutionella principerna och stå i full öfverensstämmelse

med dessa. I hvarje fall torde densamma numera vara fastslagen

genom en bestående praxis.

I Första kammaren har interpellationsrätten utöfvats utan att vara

reglerad af ordningsstadgan eller andra af kammaren antagna föreskrifter,

ett förhållande, som icke torde vara tillfredsställande.

Mot den praxis, som beträffande interpellationsrätten utbildats i Första

kammaren, anser sig utskottet såsom eu brist kunna anmärka, att kammaren

icke i någon mån sättes i tillfälle att verka reglerande på eller

lämna sin medverkan till framställande af en interpellation.

I likhet med motionären finner utskottet det därför lämpligt, att i

Första kammarens ordningsstadga införes en bestämmelse, hvarigenom interpellationen

bindes vid en viss form och kammaren sättes i tillfälle att fatta

beslut, huruvida interpellation må framställas eller icke. Något grundlagsenligt

hinder för införandet i ordningsstadgan af bestämmelse härom torde

icke kunna åberopas.

Beträffande betydelsen af kammarens tillstånd till framställande af

en interpellation har utskottet funnit det uppenbart, att kammaren icke

härmed »ställer sig bakom» eller solidarisk med interpellanten, utan endast

anser frågan vara af den innebörd och beskaffenhet, att kammaren kan

och bör lämna sitt tillstånd till densammas framställande. Härigenom

erhåller dock interpellationen en ojämförligt större kraft ocli betydelse,

än om den utan vidare framställes af enskild ledamot.

Då utskottet härefter tagit i öfvervägande, huruvida diskussion före

kammarens beslut bör tillåtas eller icke, har utskottet funnit en sådan

diskussion vara onödig och kunna medföra olägenheter.

Inom utskottet — såväl som af motionären — har dock ifrågasatts,

huruvida en bestämmelse med förbud mot diskussion kunde vara i öfverensstämmelse

med den i § 52 i riksdagsordningen stadgade rätt för ledamot

att »till protokollet fritt tala och utlåta sig i alla frågor, som under

öfverläggning komma, och om lagligheten af allt, som inom kammaren sig

tilldrager». Till dessa här angifna frågor torde emellertid, enligt utskottets

mening, begäran att framställa interpellation ej vara att hänföra; och

anser sig utskottet på den grund oförhindradt att föreslå en bestämmelse

i nu förevarande hänseende i likhet med den i Andra kammarens arbetsordning.

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

19

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet sålunda hemställa,

att Första kammaren måtte på så sätt bifalla motionen,

att kammaren beslutar att till sin ordningsstadgas

§ 18 tillägga följande stadgande:

»5:o) Askar utom föredragningslistan ledamot att

få till Konungens rådgifvare framställa spörsmål; aflämne

detsamma skriftligen uppställdt och af bestämdt

innehåll. Kammaren beslute, utan föregående öfverläggning,

huruvida spörsmålet må framställas eller icke.

I förra händelsen läte talmannen vederbörande rådgifvare

ofördröjligen af spörsmålet undfå del.»

Stockholm den 15 mars 1912.

På utskottets vägnar:

G. LAGERBJELKE.

Reservation

af herrar Danström och Hallberg mot viss del af utskottsbetänkandet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.