Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län.

1912-03-12 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1912:27, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 13 mars 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk

medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske

medelst skötar inom Stockholms län.

(2:a Afd).

I en inom Andra kammaren väckt till jordbruksutskottets förberedande

behandling hänvisad motion, nr 17, har herr Martin hemställt, att

Riksdagen måtte besluta, att lagen af den 27 juni 1896 om rätt till fiske

måtte erhålla sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms

län, kan å ställen, där sådant af ålder varit vanligt, afgiftsfritt få

idkas af hvarje svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där finnes

utmärkt.

Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:

»En stor procent af Stockholms läns yrkesfiskare ha af ålder specialiserat

sig på strömmingsfiske medelst skötar.

Ett nödvändigt villkor för att dessa strömmingsfiskare skola kunna

lifnära sig af yrket är, att de så obehindradt som möjligt gifvas tillfälle

att utöfva sin lofliga näring.

På grund af de säregna förhållanden, som äro förknippade med utöfvandet

af detta yrke, hafva strömmingsfiskarena hittills tillåtits lägga

sina redskap i fjärdar och sund, utan att strandägarna, på några få undantag

när, därför kraft afgift. Men skulle dessa undantag blifva regel,

befarar jag, att denna gren af fiskerinäringen fullständigt kommer att gå

under. Som exempel kan nämnas, att redan nu utkräfva ett tiotal strandägare

i närheten af Vaxholm en afgift växlande mellan två och tio kronor

per skötbåt och år. Intet hindrar dock, att samtliga strandägare i Stockholms

läns skärgård utkräfva afgift af skötfiskarena för sitt fiskvatten,

hvilket helt naturligt vore eu omöjlighet för dessa att bära.

För skötfiskaren, som endast har detta slag af fiske till lefvebröd,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 13 höft. (Nr 27.) l

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jor(M>ruksut>ikoUets''ktMtnnde Nr 27''.

later det sig icke heller göra att endast lagga redskapen å ''de platser, han

för närvarande erlägger afgift för. Strömmingen kommer nämligen på

våren i stora stim från hafvet in emot skärgården. Med västliga vindar

och varma dagar fortsätta sedan stimmen längre in i skärgården, där

de å olika platser uppehålla sig tills på hösten, då stimmen åter fortsätta

ut mot hafvet. Under hela denna tid gäller det för skötfiskaren att

söka och följa strömmingen under dess gång i skärgården. Häraf följer,

att strömmingsfiske medelst skötar icke år jämförbart med vare sig strömmingsfiske

medelst not eller annat fiske. Den lagstiftning, som gäller för

dessa senare grenar af fisket, är därför icke heller ägnad att främja denna

gren af fiskerinäringen. Enligt mitt förmenande, bör därför en särskild

bestämmelse i lagen tillkomma, som gör det möjligt äfven för dessa

svenska medborgare att kunna lefva af sitt yrke.

Sådana särbestämmelser äro heller icke främmande för vår lagstiftning.

Strömmingsfiskarena utefter kusten norr om Stockholms län

äga, med smärre undantag, frihet att hvar som helst draga not. Lik- •

nande bestämmelser gälla för fiskarena vid västkusten i fråga om fångandet

af stimfisk. Det synes mig därför icke vara obilligt, att strömmingsfiskarena

inom Stockholms län, hvilka bedrifva strömmingsfiske medelst skötar,

äga att utan afgift lägga sina redskap, oberoende af strandäganderätten.

Enda undantaget härifrån synes böra vara förbud att lägga redskap, där

sommarnotvarp finnas utmärkta. Dock fordras för att detta förbud skall

blifva effektivt, att sommarnotvarpen äro tydligt utmärkta. För att förekomma

utmärkning af notvarp endast i afsikt att hindra strömmingsfiske

medelst skötar, torde det äfven böra föreskrifvas, att de skola vara anordnade

för notdragning.

Emot den här ofvan föreslagna friheten för strömmingsfiske medelst

skötar kan göras den invändningen, att strandägaren genom en dylik bestämmelse

beröfvas rätten att själf förfoga öfver sitt fiskvatten. Så är

dock icke förhållandet, ty först och främst är det icke fråga om den s. k.

fjällfisken, hvilken skötfiskarena aldrig trakta efter, utan om strömming,

som blott en kort tid af året uppehåller sig i strandägarens fiskvatten.

Intet hinder möter således strandägaren, för så vidt han icke själf vill

»utnyttja sitt fiskvatten, att i vanlig ordning utarrendera detsamma och

därför betinga sig ungefärligen enahanda villkor, som om strömmingsfiske

medelst skötar vore förbjudet vid hans strand. För det andra rubbas

icke sommarnotvarpen, utan förblifva fortfarande fredade, hvadan strandägaren

har samma möjligheter som förut att utnyttja sitt fiskvatten, då

det gäller fångandet af strömming. Det torde nämligen vara mycket sällsynt,

att de strandägare, som förfoga öfver större områden fiskvatten,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbrulcsu!skottets utlåtande Nr 27.

3

skälfva fiska strömming medelst skötar. T allmänhet är det så, att en och

annan mindre strandägare lägger en 5 å 6 skötar vid de tillfällen, då

strömmingen befinner sig i eller i närheten af strandägarens område.

Men äfven dessa tvingas oftast, därest de vilja erhålla någon strömming,

att lägga redskapen i annans fiskvatten. För öfrig! är det otänkbart, att

fiskarena alltid kunna se till att skötarna ligga inom tillåtet område. De

nuvarande bestämmelserna äro således ägnade att framkalla förvecklingar

mellan skötfiskarena och strandägarne.

Genom den utveckling nuvarande motorbåtssystemet fått, är det att

hoppas, att äfven strömmingsfisket skall bedrifvas på ett mera rationellt

sätt än hittills varit fallet. Ty genom den större rörlighet, som vinnes

genom dessa kommunikationsmöjligheter, sättas fiskarena i tillfälle att på

ett vida bättre sätt söka upp och följa strömmingen. Men skola de genom

alltför stora pålagor hämmas i sitt näringsfång, då befarar jag tillbakagång

i stället för framgång för strömmingsfisket. De mängder strömming

skötfiskarena årligen fånga med sin redskap kunna icke heller på annat

sätt tillvaratagas, ty de, som skola lefva af denna speciella näringsgren af

fisket, måste utrusta sig och anordna sig etter de särskilda förhållanden,

som existera i detta fall. Det skulle därför kännas hårdt för dem, därest

icke den lagstiftande myndigheten uppmärksammade deras svåra och säregna

förhållanden.

I allmänhet är det personer, Indika lefva under små ekonomiska förhållanden,

som ägna sig åt detta näringsfång. Redan nu tyngas de åt

utgifter till nödig materiel. Förutom den afgift, de måste erlägga till en

del strandägare — för skötfiskare i Vaxholm och dess närhet uppgående

till omkring 30 kronor per båt och år — få de oftast genom lånevågen

skaffa sig medel till en första uppsättning af båt och skötar. Enbart en

uppsättning af skötar betingar eu kostnad af omkring 1,000 kronor för

hvarje fiskare och skötbåten omkring 300 kronor. Kommer så till, att

hvarje skötfiskare måste hålla ett biträde, som betingar sig fjärdedelen, ja

t. o. in. tredjedelen af inkomsten, så framgår till fullo, hvilka svårigheter

dessa strömmingsfiskare hafva att kämpa med för att få sin utkomst. Fn

ytterligare utgift har på senare tid tillkommit för inköp af motorbåt, hvilken,

huv nödvändig den än är för fiskaren och hur billiga lånevillkor, som

stå till buds, dock ställer sig mycket kännbar att anskaffa.»

Enligt stadgandet i första stycket 3 § af lagen den 27 juni 1896 om

rätt till fiske må i de fyra nordligaste kustlänen å ställen, där sådant af

ålder varit vanligt, strömmingsfiske med rörlig redskap idkas af hvarje

svensk undersåte äfven vid annans strand, så framt den består af skogs
-

Ul&kottct.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

mark eller sten och ej af åker eller äng; dock att strandägaren skall vid

notfiske vara berättigad, därest han i fisket deltager, till första notdräkten

hvarje måndag och onsdag.

Den nu förevarande motionen åsyftar en ändring i omförmålda lag,

hvarigenom rätten till strömmingsfiske med skötar vid annans strand skulle,

oafsedt dennas beskaffenhet, utsträckas att gälla jämväl Stockholms län

med undantag dock för platser, där sommarnotvarp funnes utmärkta.

Motionären synes härvid utgå från den förutsättningen, att å vissa ställen

inom sistnämnda län strömmingsfisket af ålder varit fritt för icke strandägare.

Den före år 1896 gällande lagstiftningen och förarbetena till

samma års lag om rätt till fiske gifva emellertid ej något stöd för antagandet,

att inom Stockholms läns skärgård skulle förefinnas någon på

sedvana grundad rätt för en hvar till strömmingsfiske vid annans strand

liknande den som uppkommit inom de fyra nordligaste kustlänen och

redan i 1852 års fiskeristadga blifvit lagligen erkänd. Tvärtom synas de

lokala förhållandena i nämnda skärgård med dess många fjärdar, vikar

och sund i jämförelse med norrländska kustlänens öppna stränder och

mindre skärgårder hafva varit sådana, att någon dylik sedvanerätt ej kunnat

här uppkomma. Härtill kommer, att inom Stockholms läns skärgård

strömmingsfisket torde till hufvudsaklig del hafva bedrifvits af smärre

hemmansägare, hvilka på grund af den synnerligen långt gångna klyfningen

af jorden varit hänvisade att väsentligen erhålla sin utkomst af

fiske, särskildt strömmingsfiske, hvilket inom länet är af den ojämförligt

största betydelsen.

Utom af dessa hemmansägare, hvilka kunna sägas till yrket vara

fiskare, idkas, såsom af motionären framhållits, strömmingsfiske jämväl af

yrkesfiskare, hvilka icke äro i besittning af någon jord med åtföljande

fiskevatten. Ehuru enligt hvad utskottet har sig bekant strömmingsfiske

sedan gammalt idkats af dylika fiskare, särskildt i trakten omkring Vaxholm,

har utskottet dock icke blifvit öfvertygadt därom att de ägt afgiftsfritt

bedrifva detta fiske inom annans fiskevatten, utan vill det tvärtom

efter hvad utskottet inhämtat synas, som om yrkesfiskarena från äldsta tider

varit skyldiga att till strandägarne erlägga en årlig afgäld för att de fått

begagna deras fiskevatten. Att härvid emellertid i många fall några avgifter

icke utgått, torde hafva varit beroende på att fiskarena utan vidare

underlåtit att erlägga dylika afgälder och att vederbörande strandägare

icke gjort sin rätt gällande, men lärer detta förhållande icke kunna

åberopas såsom bevis för att fiskarena haft någon på sedvana grundad rätt

att afgiftsfritt fiska vid annans strand.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

§

I detta sammanhang synes det utskottet lämpligt att närmare redogöra

för, huru den nuvarande lagstiftningen ställt sig i förhållande till de

lokala sedvänjor, som utbildat sig i afseende å rätten till fiske. Det af

Kungl. Maj:t vid 1896 års Riksdag framlagda förslaget till lag om rätt

till fiske grundade sig på ett af en för ändamålet tillsatt kommitté utarbetadt

förslag, hvaruti i § 12 fanns intagen en bestämmelse af följande

lydelse. »Där å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske vid

annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet, vare de vid sådan

rätt bibehållande.» Vid behandlingen af lagförslaget i högsta domstolen

utlät sig en af dess ledamöter öfver nämnda stadgande sålunda:

» Andra stycket af denna § har, enligt hvad motiven visa, tillagts för

att bereda hemul i lagen åt sedvanor, som på vissa orter skulle utbildat

sig i strid emot de lagbestämmelser, som alltsedan 1766 varit och fortfarande

äro gällande i fråga om strandägares fiskerätt. Tillägget innebär

att, om det kan visas, att under eu längre tidrymd tillbaka främmande

personer fiskat inom område, där lagen tillerkänt strandägaren uteslutande

fiskerätt, utan att utredning vinnes därom, att strandägaren någonsin talat

å det sålunda i hans fiskevatten utöfvade fisket, strandägaren skall vara

förlustig sin berörda rätt och fisket därstädes för framtiden stå öppet för

en och hvar. Så länge nu gällande lag kvarstår, kan en sådan strandägare

när som helst återtaga utöfningen af sin af lagen erkända rätt och

förbjuda en och hvar att inom området för hans landgrund bedrifva fiske;

men om förslaget blifver lag, är denna utväg honom betagen, och han är

skyldig tåla, icke blott att de, som förut opåtaldt gjort intrång i hans

fiskerätt, därmed fortfara, utan ock att hvilken annan som helst, som förr

eller senare kan känna sig hugad att nyttja fiskevattnet utanför hans strand,

därstädes bedrifver fiske. Såsom skäl för denna, åtminstone i formelt

hänseende betydande inskränkning i enskildes bestående rättigheter har

kommittén åberopat dels den omständigheten, att i vissa delar af kustlandskapen,

särskildt Bohus län samt Skåne, Halland och Blekinge, fiskeristadgans

bestämmelser om enskild strandfiskerätt icke tillämpats, i det vid

sidan af den skrifna lagen den uppfattningen sedvanemässigt gjort sig gällande,

att fisket vore mer eller mindre fritt för allmänheten, dels vikten

däraf att landets fiskarbefolkning blefve genom lagstiftningen tryggad

i utöfningen af det fiske vid annans strand, som densamma på grund af

dessa sedvanor hittills utöfvat, — ett fiske, som i vissa fall skall hafva

föranledt uppkomsten af eller åtminstone utgöra den nödvändiga förutsättningen

för beståndet af åtskilliga bland landets större fisklägen. — Vikten

af dessa skäl och betydelsen af den närmare utredning kommittén lämnat angående

hithörande förhållanden bör visserligen icke underskattas; men det

synes mig dock i hög grad betänkligt att söka ordna saken genom eu all
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

&

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

män bestämmelse af clen art, som nu föreslagits. Enligt densamma skulle

det blifva domstolen, som i hvarje särskild! fall hade att pröfva, huruvida

lagens allmänna bestämmelser angående strandfiskerätten voro tillämpliga eller

om på grund af sedvana af ofvan omförmälda beskaffenhet fisket vore att

anse såsom fritt. Men tvister om tillvaron af sedvana af den art, hvarom här är

fråga, torde kunna hänföras till dem, där utsikterna för ett materielt riktigt

domslut äro vida mindre än i allmänhet är fallet. Det ligger nämligen

nära till hands att antaga, att en strandägare, utan att hafva för afsikt

att uppgifva sin enskilda fiskerätt och utan att i skälfva verket uppgifva

densamma, tid efter annan af särskilda orsaker såsom hänsyn till grannar

och andra, som stå i närmare förbindelse med honom, fiskets bedrifvande

på ett för honom föga hinderligt sätt m. m., lämnar intrång i hans

fiskerätt opåtaldt, och det skall till följd häraf i många fall blifva lätt

för den, som vill göra sedvana gällande, att visa, att främmande vid upprepade

tillfällen under den ena tidsperioden efter den andra fiskat i en

strandägares fiskevatten, utan att åtal därå följt, under det att å andra

sidan det till följd af sakens natur ställer sig synnerligen svårt för strandägaren

att styrka att han eller hans företrädare, oafsedt nämnda förhållande

häfdat sin enskilda fiskerätt. Jag befarar därför att förslaget, om

det blefve lag, skulle i flera fall komma att föranleda verkliga rättskränkningar.

Och blifver än detta ej fallet, torde det likväl vara att förutse,

att det nya stadgandet, som väl kan tänkas föranleda uppkomsten af i

brokig blandning om hvarandra liggande fria och enskilda fisken, ofta skall

komma att missbrukas såsom förevändning för obehörigt bedrifvande af

fiske i annans fiskevatten och således tvinga strandägaren att anlita domstolarna

för att vinna erkännande åt en rätt, som eljest aldrig skulle

blifvit satt i fråga.

Dessutom är det att märka, att det föreslagna stadgandet går längre,

än dess grund i själfva verket föranleder. Det bär, såsom redan anmärkts,

tillkommit för att bereda de fiskande trygghet i utöfningen af det fiske,

de hittills bedrifvit; och för detta ändamål synes det hafva varit tillräckligt

att stadga, att, där fiske under de i förslaget angifna förutsättningar

hittills utöfvats i annans fiskevatten af fiskarbefolkningen å ett visst fiskeläge

eller en viss plats, befolkningen å detta läge eller denna plats skulle

fortfarande äga rätt att fiska i samma vatten. Men förslaget låter sådant

strandfiske stå öppet icke blott för dem, som förut begagnat sig af detsamma,

utan äfven för alla andra och innebär således, enligt min tanke,

eu onödig inskränkning i strandägarens rätt, på samma gång som det bereder

möjlighet för en menlig konkurrens för de fiskande själfva. Det

jnåste dessutom ur principiell synpunkt alltid betraktas såsom mindre till
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruks utskottets utlåtande Nr 27.

7

fredsställande, om lagen tilläte att kanske ett helt fiskeläge tilltvingade

sig fiskerätt i ett enskild!; fiskevatten, där dess befolkning aldrig förut

fiskat, allenast på den grund, att strandägaren af ålder låtit grannar eller

andra närboende oklandradt bedrifva fiske därstädes.»

Vederbörande departementschef delade emellertid icke de sålunda uttalade

betänkligheterna mot stadgandet i fråga, hvilket ock därför bibehölls

i lagförslaget, sådant detsamma förelädes Riksdagen.

I sitt öfver förenämnda lagförslag afgifna utlåtande anförde lagutskottet

emellertid i nu ifrågavarande afseende följande:

»Utskottet är visserligen ense med kommittén härutinnan, att de lokala

sedvanorna icke böra lämnas utan hänsyn, då det gäller att i ett

ämne sådant som det föreliggande stifta ny lag, men utskottet är tillika

af den mening, att rubbningar i den enskilda strandägare tillkommande

rätt böra i möjligaste måtto undvikas. Ett antagande af 12 §:s 2 mom.

skulle emellertid, enligt utskottets tanke, kunna leda till verkliga rättskränkningar,

på sätt i högsta domstolen jämväl framhölls, och det synes

utskottet som om kommitténs motivering för stadgandet ej tillfyllest ådagalägger

lämpligheten att i ett allmänt stadgande för hela riket upphöja

till lag den skiftande och olikartade lokala sedvanerätten i fråga om fiskes

utöfvande. Det må visserligen anses önskvärdt, att lagstiftningen lämnar

sitt skydd åt en fiskarbefolkning, som för utöfvande af sin näring icke har

någon rätt, allenast sed att lita sig till — och härutinnan torde förhållandena

på rikets västkust vara förtjänta af synnerligt beaktande, men att

tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits,

utan att något verkligt behof af dylik inskränkning i den enskildes

strandäganderätt kan anses ådagalagdt, är enligt utskottets tanke ej att

tillråda.

Utskottet har sålunda först och främst undantagit allt sötvattensfiske

från grundsatsens lämplighet. Den af kommittén lämnade utredningen af

hithörande förhållanden har nämligen icke kunnat öfvertyga utskottet, att

några lokala sedvanor af framträdande vikt gjort sig gällande i fråga om

insjöfisket vid sidan af den skrifna lagen.

Ej heller fisket inomskärs kan, enligt utskottets mening, lämpligen

och rättvisligen i allmänhet undandragas den enskilda strandäganderätten,

såsom förhållandet skulle blifva, om ifrågavarande bestämmelse därå blefve

tillämplig. Endast i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län

har utskottet ansett förhållandena härutinnan påkalla ett undantag. Äfven

i ett annat afseende har utskottet ansett ifrågavarande stadgande böra

modifieras. Tjtskottet har nämligen ansett det lämpligast att uttryckligen

omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillägges kraft af lag,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

endast afse fiske med rörlig redskap, helst, enligt hvad kommitterade anfört,

fiske med fast redskap äfven vid västkusten städse betraktas såsom

strandägarens uteslutande rätt. 3

Med anledning af de sålunda mot bestämmelsen i andra stycket af 12

§ i lagförslaget framställda erinringarna blef detta allmänna stadgande

ur lagen uteslutet och i stället, för Göteborgs och Bohus samt Hallands

läns vidkommande, ett stadgande af mera speciell innebörd infördt i tredje

stycket af 3 §. Häraf torde framgå, att den nu gällande fiskelagstiftningen

icke velat — med de i lagen särskild! omnämnda undantagen —

gifva kraft af lag åt de lokala sedvanorna, som på sina ställen utbildat sig.

Genom hvad sålunda anförts har utskottet velat visa, hurusom det

kan anses fastslaget, att de fiskare, hvilkas intressen genom motionärens

förslag skulle tillgodoses, icke sedan gammalt äga någon rätt att bedrifva

strömmingsfiske i annans fiskevatten. Motionären har emellertid icke

ansett detta i och för sig lägga hinder i vägen för att genom en direkt

lagändring tillerkänna dem en sådan rätt. Härvidlag får dock icke förbises,

att äfven den jordägande befolkningen i fråga om strömmingsfisket

har intressen, hvilka mången gång kunna vara lika berättigade som yrkesfiskarenas,

och dessa intressen böra under sådana förhållanden gifvetvis

icke trädas för när. I detta sammanhang bör ytterligare framhållas, hurusom

den i Stockholms läns skärgård bosatta jordägande befolkningen oftast

drifver fiske som näring och för sin utkomst är hänvisad till denna näringsverksamhet.

Då enligt utskottets åsikt ett stadgande i den af motionären

antydda riktningen skulle alltför mycket ingripa på äganderätten

till de hemman, till hvilka fiskevattnet hör och hvilkas egentliga värde

ligger i detsamma, och dessutom mången gång blifva hemmansägarne till

hinder att själfva idka strömmingsfiske i sina fiskevatten, anser sig utskottet

icke kunna biträda förslaget om en dylik lagändring.

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet

hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 12 mars 1912.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tallberg.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

9

I beslutet hafva deltagit:

från Första kammaren: A. T. Od ether g, P. Paulson, G. Tamm, A. H.

Fahlén, E. A. Lindblad, A. Pers, Aahy A. W. Ericsson, A. H:son Wac/itmeister;

från Avdra kammaren: D. Persson i Tällberg, R. G. Hamilton,

S. Linders, P. 0. Lundell, A. L. Lundström i Långnäs, E. G. 1:1. Åkerlund,

0. Nilsson i Tånga, C. L. Olausson.

Reservation:

af A. Pers, D. Persson i Tällberg, S. Linders, A. L. Lundström och

O. Nilsson i Tånga, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort

hafva följande lydelse:

Ehuru utskottet icke i allo kan ansluta sig till motionärens framställning,

finner dock utskottet syftet med i ifrågavarande motion synnerligen

beaktansvärdt. Det kan nämligen enligt utskottets förmenande icke förnekas,

att de förhållanden, under hvilka den i stora trakter af Stockholms

läns skärgård bosatta fiskarbefolkningen drifver sitt näringsfång, äro särdeles

ogynnsamma och väl värda statsmakternas uppmärksamhet. Sedan

århundraden tillbaka har inom länets skärgård, särskidt inom Yaxholmstrakten

samt angränsande fjärdar och sund, i stor utsträckning bedrifvits

strömmingsfiske af personer, som icke själfva varit jordägare och sålunda

icke, enligt nu gällande rättsuppfattning haft del i fiskevattnet. I

regel torde från den jordägande befolkningens sida icke hafva lagts

några hinder i vägen för dessa fiskare i utöfningen af deras näring, och

först på senare tider lär det mera allmänt hafva förekommit, att strömmingsfiskarena

affordrats några afgifter för begagnandet af fiskevattnet.

Det förefaller därför naturligt, att hos den i dessa trakter boende, icke

jordägande fiskarbefolkningen så småningom framkallats en känsla af att

rätten till strömmingsfiske i skärgårdens fjärdar och sund, om icke enligt

skrifven lag, så dock enligt häfdvunnen sedvänja, vore för densamma fri.

Såsom motionären påpekat hafva emellertid jordägarna på senare tider

i allt oftare återkommande fall börjat affordra fiskarena afgifter för rätten

att i deras fiskevatten utlägga sina skötar, och äfven om dessa afgifter i

allmänhet icke från jordägarnes synpunkt kunna betraktas såsom höga,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 samt. 13 höft. (Nr 27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

torde det vara otvifvelaktigt, att de för den ekonomiskt så föga bårkraftiga

fiskarbefolkningen utgöra en börda, som ofta verkar synnerligen betungande,

särskildt som hvarje "fiskare, med hänsyn till det sätt, hvarpå strömmingsfisket

bedrifves och måste bedrifvas, är nödsakad att skaffa sig möjlighet

att fritt få röra sig på ett större vattenområde och sålunda oftast nödgas

att söka träffa öfverenskommelse med ett flertal jordägare. Att det, i betraktande

af .den i Stockholms läns skärgård rådande mycket starka jordklyfningen,

under sådana omständigheter kan ställa sig ytterst svårt för en

icke jordägande ströminingsfiskare att skaffa sig erforderligt fiskevatten,

torde få anses själffallet, och denna svårighet kommer gifvetvis att ökas i

den mån jordägarne alltmera allmänt börja att af strömmingsfiskarena utkräfva

af gifter för begagnandet af fiskevattnet. Äfven om man icke, såsom

motionären förmenar, torde behöfva befara att samtliga strandägare på

dylikt sätt skola kunna af fiskarena utkräfva afgifter — ägarne till alla

de i närheten af Stockholm vid vattnet belägna afsöndringarna lära nämligen

icke själfva äga någon fiskerätt — kan det likväl icke förnekas, att

det rådande osäkerhetstillståndet måste högst menligt inverka på nu ifrågavarande

fiskarbefolknings ofta redan förut svåra ekonomiska belägenhet,

hvarför med fog torde kunna ifrågasättas, om icke eu fortsatt utveckling

i den riktning, förhållandena nu tagit, kommer att allvarligt hota hela

denna fiskarbefolknings existens.

Om utskottet sålunda för sin del är lifligt öfvertygadt om önskvärdheten

af att lättnad bör beredas de i motionen afsedda fiskarena i

utöfvande af deras yrke, där sådant kan ske, utan förnärmandet af annans

rätt, anser sig dock utskottet, såsom ofvan antydts, icke kunna utan

vidare förorda en direkt lagändring till förmån för dessa fiskare. Det

får nämligen icke förbises, att äfven den jordägande befolkningen i fråga

om strömmingsfisket har intressen, hvilka mången gång kunna vara lika

berättigade som yrkesfiskarenas, och dessa intressen böra under sådana förhållanden

gifvetvis icke trädas för när. I detta sammanhang vill utskottet

särskildt framhålla, hurusom den i Stockholms läns skärgård bosatta

jordägande befolkningen i många fäll jämväl drifver fiske som näring

och icke sällan för sin utkomst är hänvisad till denna näringsverksamhet.

Det torde därför böra tillses, att de åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas

till den icke jordägande fiskarbefolkningens förmån, icke må vara af

den art, att jordägarnes utkomstmöjligheter därigenom på något sätt försvåras.

Utskottet är sålunda af den åsikten, att en eventuell lagändringbör

föregås af en sorgfällig och allsidig utredning af det mellan yrkesfiskare

och jordägare för närvarande bestående rättsförhållandet beträffande

fiske af nu ifrågavarande slag; och bör enligt utskottets uppfattning denna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.

11

utredning i främsta rummet inriktas på en undersökning, huruvida någon

på sedvänja, särskilda privilegier eller andra omständigheter grundad rätt

till strömmingsfiske i skärgården må anses tillkomma den icke jordägande

fiskarbefolkningen. Först sedan en dylik utredning blifvit verkställd, kan

närmare öfverskådas, hvilka åtgärder utan förnärmande af jordägarens

rätt kunna anses lämpliga för tillgodoseende af yrkesfiskarenas intressen.

På grund af det anförda får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af herr Martins ifrågavarande

motion, må 3 skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning

rörande den rätt till strömmingsfiske medelst

skötar vid annans strand, som af ålder kan anses hafva

tillkommit icke jordägande fiskare inom Stockholms läns

skärgård, samt för Riksdagen framlägga förslag till de

åtgärder för tryggande af dessa fiskares utöfning af sitt

yrke, hvartill en dylik utredning kan föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.