Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län.
1912-03-12 · 11 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 9 av 11 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1912:27, Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms län.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
1
Nr 27.
Ankom till Riksdagens kansli den 13 mars 1912 kl. 11 f. m.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för hvarje svensk
medborgare att i viss utsträckning af giftsfritt idka strömmingsfiske
medelst skötar inom Stockholms län.
(2:a Afd).
I en inom Andra kammaren väckt till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 17, har herr Martin hemställt, att
Riksdagen måtte besluta, att lagen af den 27 juni 1896 om rätt till fiske
måtte erhålla sådant tillägg, att strömmingsfiske medelst skötar inom Stockholms
län, kan å ställen, där sådant af ålder varit vanligt, afgiftsfritt få
idkas af hvarje svensk undersåte, såframt sommarnotvarp ej där finnes
utmärkt.
Till stöd för denna framställning har motionären anfört följande:
»En stor procent af Stockholms läns yrkesfiskare ha af ålder specialiserat
sig på strömmingsfiske medelst skötar.
Ett nödvändigt villkor för att dessa strömmingsfiskare skola kunna
lifnära sig af yrket är, att de så obehindradt som möjligt gifvas tillfälle
att utöfva sin lofliga näring.
På grund af de säregna förhållanden, som äro förknippade med utöfvandet
af detta yrke, hafva strömmingsfiskarena hittills tillåtits lägga
sina redskap i fjärdar och sund, utan att strandägarna, på några få undantag
när, därför kraft afgift. Men skulle dessa undantag blifva regel,
befarar jag, att denna gren af fiskerinäringen fullständigt kommer att gå
under. Som exempel kan nämnas, att redan nu utkräfva ett tiotal strandägare
i närheten af Vaxholm en afgift växlande mellan två och tio kronor
per skötbåt och år. Intet hindrar dock, att samtliga strandägare i Stockholms
läns skärgård utkräfva afgift af skötfiskarena för sitt fiskvatten,
hvilket helt naturligt vore eu omöjlighet för dessa att bära.
För skötfiskaren, som endast har detta slag af fiske till lefvebröd,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 13 höft. (Nr 27.) l
2
Jor(M>ruksut>ikoUets''ktMtnnde Nr 27''.
later det sig icke heller göra att endast lagga redskapen å ''de platser, han
för närvarande erlägger afgift för. Strömmingen kommer nämligen på
våren i stora stim från hafvet in emot skärgården. Med västliga vindar
och varma dagar fortsätta sedan stimmen längre in i skärgården, där
de å olika platser uppehålla sig tills på hösten, då stimmen åter fortsätta
ut mot hafvet. Under hela denna tid gäller det för skötfiskaren att
söka och följa strömmingen under dess gång i skärgården. Häraf följer,
att strömmingsfiske medelst skötar icke år jämförbart med vare sig strömmingsfiske
medelst not eller annat fiske. Den lagstiftning, som gäller för
dessa senare grenar af fisket, är därför icke heller ägnad att främja denna
gren af fiskerinäringen. Enligt mitt förmenande, bör därför en särskild
bestämmelse i lagen tillkomma, som gör det möjligt äfven för dessa
svenska medborgare att kunna lefva af sitt yrke.
Sådana särbestämmelser äro heller icke främmande för vår lagstiftning.
Strömmingsfiskarena utefter kusten norr om Stockholms län
äga, med smärre undantag, frihet att hvar som helst draga not. Lik- •
nande bestämmelser gälla för fiskarena vid västkusten i fråga om fångandet
af stimfisk. Det synes mig därför icke vara obilligt, att strömmingsfiskarena
inom Stockholms län, hvilka bedrifva strömmingsfiske medelst skötar,
äga att utan afgift lägga sina redskap, oberoende af strandäganderätten.
Enda undantaget härifrån synes böra vara förbud att lägga redskap, där
sommarnotvarp finnas utmärkta. Dock fordras för att detta förbud skall
blifva effektivt, att sommarnotvarpen äro tydligt utmärkta. För att förekomma
utmärkning af notvarp endast i afsikt att hindra strömmingsfiske
medelst skötar, torde det äfven böra föreskrifvas, att de skola vara anordnade
för notdragning.
Emot den här ofvan föreslagna friheten för strömmingsfiske medelst
skötar kan göras den invändningen, att strandägaren genom en dylik bestämmelse
beröfvas rätten att själf förfoga öfver sitt fiskvatten. Så är
dock icke förhållandet, ty först och främst är det icke fråga om den s. k.
fjällfisken, hvilken skötfiskarena aldrig trakta efter, utan om strömming,
som blott en kort tid af året uppehåller sig i strandägarens fiskvatten.
Intet hinder möter således strandägaren, för så vidt han icke själf vill
»utnyttja sitt fiskvatten, att i vanlig ordning utarrendera detsamma och
därför betinga sig ungefärligen enahanda villkor, som om strömmingsfiske
medelst skötar vore förbjudet vid hans strand. För det andra rubbas
icke sommarnotvarpen, utan förblifva fortfarande fredade, hvadan strandägaren
har samma möjligheter som förut att utnyttja sitt fiskvatten, då
det gäller fångandet af strömming. Det torde nämligen vara mycket sällsynt,
att de strandägare, som förfoga öfver större områden fiskvatten,
Jordbrulcsu!skottets utlåtande Nr 27.
3
skälfva fiska strömming medelst skötar. T allmänhet är det så, att en och
annan mindre strandägare lägger en 5 å 6 skötar vid de tillfällen, då
strömmingen befinner sig i eller i närheten af strandägarens område.
Men äfven dessa tvingas oftast, därest de vilja erhålla någon strömming,
att lägga redskapen i annans fiskvatten. För öfrig! är det otänkbart, att
fiskarena alltid kunna se till att skötarna ligga inom tillåtet område. De
nuvarande bestämmelserna äro således ägnade att framkalla förvecklingar
mellan skötfiskarena och strandägarne.
Genom den utveckling nuvarande motorbåtssystemet fått, är det att
hoppas, att äfven strömmingsfisket skall bedrifvas på ett mera rationellt
sätt än hittills varit fallet. Ty genom den större rörlighet, som vinnes
genom dessa kommunikationsmöjligheter, sättas fiskarena i tillfälle att på
ett vida bättre sätt söka upp och följa strömmingen. Men skola de genom
alltför stora pålagor hämmas i sitt näringsfång, då befarar jag tillbakagång
i stället för framgång för strömmingsfisket. De mängder strömming
skötfiskarena årligen fånga med sin redskap kunna icke heller på annat
sätt tillvaratagas, ty de, som skola lefva af denna speciella näringsgren af
fisket, måste utrusta sig och anordna sig etter de särskilda förhållanden,
som existera i detta fall. Det skulle därför kännas hårdt för dem, därest
icke den lagstiftande myndigheten uppmärksammade deras svåra och säregna
förhållanden.
I allmänhet är det personer, Indika lefva under små ekonomiska förhållanden,
som ägna sig åt detta näringsfång. Redan nu tyngas de åt
utgifter till nödig materiel. Förutom den afgift, de måste erlägga till en
del strandägare — för skötfiskare i Vaxholm och dess närhet uppgående
till omkring 30 kronor per båt och år — få de oftast genom lånevågen
skaffa sig medel till en första uppsättning af båt och skötar. Enbart en
uppsättning af skötar betingar eu kostnad af omkring 1,000 kronor för
hvarje fiskare och skötbåten omkring 300 kronor. Kommer så till, att
hvarje skötfiskare måste hålla ett biträde, som betingar sig fjärdedelen, ja
t. o. in. tredjedelen af inkomsten, så framgår till fullo, hvilka svårigheter
dessa strömmingsfiskare hafva att kämpa med för att få sin utkomst. Fn
ytterligare utgift har på senare tid tillkommit för inköp af motorbåt, hvilken,
huv nödvändig den än är för fiskaren och hur billiga lånevillkor, som
stå till buds, dock ställer sig mycket kännbar att anskaffa.»
Enligt stadgandet i första stycket 3 § af lagen den 27 juni 1896 om
rätt till fiske må i de fyra nordligaste kustlänen å ställen, där sådant af
ålder varit vanligt, strömmingsfiske med rörlig redskap idkas af hvarje
svensk undersåte äfven vid annans strand, så framt den består af skogs
-
Ul&kottct.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
mark eller sten och ej af åker eller äng; dock att strandägaren skall vid
notfiske vara berättigad, därest han i fisket deltager, till första notdräkten
hvarje måndag och onsdag.
Den nu förevarande motionen åsyftar en ändring i omförmålda lag,
hvarigenom rätten till strömmingsfiske med skötar vid annans strand skulle,
oafsedt dennas beskaffenhet, utsträckas att gälla jämväl Stockholms län
med undantag dock för platser, där sommarnotvarp funnes utmärkta.
Motionären synes härvid utgå från den förutsättningen, att å vissa ställen
inom sistnämnda län strömmingsfisket af ålder varit fritt för icke strandägare.
Den före år 1896 gällande lagstiftningen och förarbetena till
samma års lag om rätt till fiske gifva emellertid ej något stöd för antagandet,
att inom Stockholms läns skärgård skulle förefinnas någon på
sedvana grundad rätt för en hvar till strömmingsfiske vid annans strand
liknande den som uppkommit inom de fyra nordligaste kustlänen och
redan i 1852 års fiskeristadga blifvit lagligen erkänd. Tvärtom synas de
lokala förhållandena i nämnda skärgård med dess många fjärdar, vikar
och sund i jämförelse med norrländska kustlänens öppna stränder och
mindre skärgårder hafva varit sådana, att någon dylik sedvanerätt ej kunnat
här uppkomma. Härtill kommer, att inom Stockholms läns skärgård
strömmingsfisket torde till hufvudsaklig del hafva bedrifvits af smärre
hemmansägare, hvilka på grund af den synnerligen långt gångna klyfningen
af jorden varit hänvisade att väsentligen erhålla sin utkomst af
fiske, särskildt strömmingsfiske, hvilket inom länet är af den ojämförligt
största betydelsen.
Utom af dessa hemmansägare, hvilka kunna sägas till yrket vara
fiskare, idkas, såsom af motionären framhållits, strömmingsfiske jämväl af
yrkesfiskare, hvilka icke äro i besittning af någon jord med åtföljande
fiskevatten. Ehuru enligt hvad utskottet har sig bekant strömmingsfiske
sedan gammalt idkats af dylika fiskare, särskildt i trakten omkring Vaxholm,
har utskottet dock icke blifvit öfvertygadt därom att de ägt afgiftsfritt
bedrifva detta fiske inom annans fiskevatten, utan vill det tvärtom
efter hvad utskottet inhämtat synas, som om yrkesfiskarena från äldsta tider
varit skyldiga att till strandägarne erlägga en årlig afgäld för att de fått
begagna deras fiskevatten. Att härvid emellertid i många fall några avgifter
icke utgått, torde hafva varit beroende på att fiskarena utan vidare
underlåtit att erlägga dylika afgälder och att vederbörande strandägare
icke gjort sin rätt gällande, men lärer detta förhållande icke kunna
åberopas såsom bevis för att fiskarena haft någon på sedvana grundad rätt
att afgiftsfritt fiska vid annans strand.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
§
I detta sammanhang synes det utskottet lämpligt att närmare redogöra
för, huru den nuvarande lagstiftningen ställt sig i förhållande till de
lokala sedvänjor, som utbildat sig i afseende å rätten till fiske. Det af
Kungl. Maj:t vid 1896 års Riksdag framlagda förslaget till lag om rätt
till fiske grundade sig på ett af en för ändamålet tillsatt kommitté utarbetadt
förslag, hvaruti i § 12 fanns intagen en bestämmelse af följande
lydelse. »Där å viss ort de fiskande af ålder oklandradt utöfvat fiske vid
annans strand annorledes än i denna lag är medgifvet, vare de vid sådan
rätt bibehållande.» Vid behandlingen af lagförslaget i högsta domstolen
utlät sig en af dess ledamöter öfver nämnda stadgande sålunda:
» Andra stycket af denna § har, enligt hvad motiven visa, tillagts för
att bereda hemul i lagen åt sedvanor, som på vissa orter skulle utbildat
sig i strid emot de lagbestämmelser, som alltsedan 1766 varit och fortfarande
äro gällande i fråga om strandägares fiskerätt. Tillägget innebär
att, om det kan visas, att under eu längre tidrymd tillbaka främmande
personer fiskat inom område, där lagen tillerkänt strandägaren uteslutande
fiskerätt, utan att utredning vinnes därom, att strandägaren någonsin talat
å det sålunda i hans fiskevatten utöfvade fisket, strandägaren skall vara
förlustig sin berörda rätt och fisket därstädes för framtiden stå öppet för
en och hvar. Så länge nu gällande lag kvarstår, kan en sådan strandägare
när som helst återtaga utöfningen af sin af lagen erkända rätt och
förbjuda en och hvar att inom området för hans landgrund bedrifva fiske;
men om förslaget blifver lag, är denna utväg honom betagen, och han är
skyldig tåla, icke blott att de, som förut opåtaldt gjort intrång i hans
fiskerätt, därmed fortfara, utan ock att hvilken annan som helst, som förr
eller senare kan känna sig hugad att nyttja fiskevattnet utanför hans strand,
därstädes bedrifver fiske. Såsom skäl för denna, åtminstone i formelt
hänseende betydande inskränkning i enskildes bestående rättigheter har
kommittén åberopat dels den omständigheten, att i vissa delar af kustlandskapen,
särskildt Bohus län samt Skåne, Halland och Blekinge, fiskeristadgans
bestämmelser om enskild strandfiskerätt icke tillämpats, i det vid
sidan af den skrifna lagen den uppfattningen sedvanemässigt gjort sig gällande,
att fisket vore mer eller mindre fritt för allmänheten, dels vikten
däraf att landets fiskarbefolkning blefve genom lagstiftningen tryggad
i utöfningen af det fiske vid annans strand, som densamma på grund af
dessa sedvanor hittills utöfvat, — ett fiske, som i vissa fall skall hafva
föranledt uppkomsten af eller åtminstone utgöra den nödvändiga förutsättningen
för beståndet af åtskilliga bland landets större fisklägen. — Vikten
af dessa skäl och betydelsen af den närmare utredning kommittén lämnat angående
hithörande förhållanden bör visserligen icke underskattas; men det
synes mig dock i hög grad betänkligt att söka ordna saken genom eu all
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
&
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
män bestämmelse af clen art, som nu föreslagits. Enligt densamma skulle
det blifva domstolen, som i hvarje särskild! fall hade att pröfva, huruvida
lagens allmänna bestämmelser angående strandfiskerätten voro tillämpliga eller
om på grund af sedvana af ofvan omförmälda beskaffenhet fisket vore att
anse såsom fritt. Men tvister om tillvaron af sedvana af den art, hvarom här är
fråga, torde kunna hänföras till dem, där utsikterna för ett materielt riktigt
domslut äro vida mindre än i allmänhet är fallet. Det ligger nämligen
nära till hands att antaga, att en strandägare, utan att hafva för afsikt
att uppgifva sin enskilda fiskerätt och utan att i skälfva verket uppgifva
densamma, tid efter annan af särskilda orsaker såsom hänsyn till grannar
och andra, som stå i närmare förbindelse med honom, fiskets bedrifvande
på ett för honom föga hinderligt sätt m. m., lämnar intrång i hans
fiskerätt opåtaldt, och det skall till följd häraf i många fall blifva lätt
för den, som vill göra sedvana gällande, att visa, att främmande vid upprepade
tillfällen under den ena tidsperioden efter den andra fiskat i en
strandägares fiskevatten, utan att åtal därå följt, under det att å andra
sidan det till följd af sakens natur ställer sig synnerligen svårt för strandägaren
att styrka att han eller hans företrädare, oafsedt nämnda förhållande
häfdat sin enskilda fiskerätt. Jag befarar därför att förslaget, om
det blefve lag, skulle i flera fall komma att föranleda verkliga rättskränkningar.
Och blifver än detta ej fallet, torde det likväl vara att förutse,
att det nya stadgandet, som väl kan tänkas föranleda uppkomsten af i
brokig blandning om hvarandra liggande fria och enskilda fisken, ofta skall
komma att missbrukas såsom förevändning för obehörigt bedrifvande af
fiske i annans fiskevatten och således tvinga strandägaren att anlita domstolarna
för att vinna erkännande åt en rätt, som eljest aldrig skulle
blifvit satt i fråga.
Dessutom är det att märka, att det föreslagna stadgandet går längre,
än dess grund i själfva verket föranleder. Det bär, såsom redan anmärkts,
tillkommit för att bereda de fiskande trygghet i utöfningen af det fiske,
de hittills bedrifvit; och för detta ändamål synes det hafva varit tillräckligt
att stadga, att, där fiske under de i förslaget angifna förutsättningar
hittills utöfvats i annans fiskevatten af fiskarbefolkningen å ett visst fiskeläge
eller en viss plats, befolkningen å detta läge eller denna plats skulle
fortfarande äga rätt att fiska i samma vatten. Men förslaget låter sådant
strandfiske stå öppet icke blott för dem, som förut begagnat sig af detsamma,
utan äfven för alla andra och innebär således, enligt min tanke,
eu onödig inskränkning i strandägarens rätt, på samma gång som det bereder
möjlighet för en menlig konkurrens för de fiskande själfva. Det
jnåste dessutom ur principiell synpunkt alltid betraktas såsom mindre till
-
Jordbruks utskottets utlåtande Nr 27.
7
fredsställande, om lagen tilläte att kanske ett helt fiskeläge tilltvingade
sig fiskerätt i ett enskild!; fiskevatten, där dess befolkning aldrig förut
fiskat, allenast på den grund, att strandägaren af ålder låtit grannar eller
andra närboende oklandradt bedrifva fiske därstädes.»
Vederbörande departementschef delade emellertid icke de sålunda uttalade
betänkligheterna mot stadgandet i fråga, hvilket ock därför bibehölls
i lagförslaget, sådant detsamma förelädes Riksdagen.
I sitt öfver förenämnda lagförslag afgifna utlåtande anförde lagutskottet
emellertid i nu ifrågavarande afseende följande:
»Utskottet är visserligen ense med kommittén härutinnan, att de lokala
sedvanorna icke böra lämnas utan hänsyn, då det gäller att i ett
ämne sådant som det föreliggande stifta ny lag, men utskottet är tillika
af den mening, att rubbningar i den enskilda strandägare tillkommande
rätt böra i möjligaste måtto undvikas. Ett antagande af 12 §:s 2 mom.
skulle emellertid, enligt utskottets tanke, kunna leda till verkliga rättskränkningar,
på sätt i högsta domstolen jämväl framhölls, och det synes
utskottet som om kommitténs motivering för stadgandet ej tillfyllest ådagalägger
lämpligheten att i ett allmänt stadgande för hela riket upphöja
till lag den skiftande och olikartade lokala sedvanerätten i fråga om fiskes
utöfvande. Det må visserligen anses önskvärdt, att lagstiftningen lämnar
sitt skydd åt en fiskarbefolkning, som för utöfvande af sin näring icke har
någon rätt, allenast sed att lita sig till — och härutinnan torde förhållandena
på rikets västkust vara förtjänta af synnerligt beaktande, men att
tillmäta de lokala sedvanorna i allmänhet en sådan vikt, som föreslagits,
utan att något verkligt behof af dylik inskränkning i den enskildes
strandäganderätt kan anses ådagalagdt, är enligt utskottets tanke ej att
tillråda.
Utskottet har sålunda först och främst undantagit allt sötvattensfiske
från grundsatsens lämplighet. Den af kommittén lämnade utredningen af
hithörande förhållanden har nämligen icke kunnat öfvertyga utskottet, att
några lokala sedvanor af framträdande vikt gjort sig gällande i fråga om
insjöfisket vid sidan af den skrifna lagen.
Ej heller fisket inomskärs kan, enligt utskottets mening, lämpligen
och rättvisligen i allmänhet undandragas den enskilda strandäganderätten,
såsom förhållandet skulle blifva, om ifrågavarande bestämmelse därå blefve
tillämplig. Endast i fråga om Göteborgs och Bohus samt Hallands län
har utskottet ansett förhållandena härutinnan påkalla ett undantag. Äfven
i ett annat afseende har utskottet ansett ifrågavarande stadgande böra
modifieras. Tjtskottet har nämligen ansett det lämpligast att uttryckligen
omnämna, att de lokala sedvanor, som i stadgandet tillägges kraft af lag,
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
endast afse fiske med rörlig redskap, helst, enligt hvad kommitterade anfört,
fiske med fast redskap äfven vid västkusten städse betraktas såsom
strandägarens uteslutande rätt. 3
Med anledning af de sålunda mot bestämmelsen i andra stycket af 12
§ i lagförslaget framställda erinringarna blef detta allmänna stadgande
ur lagen uteslutet och i stället, för Göteborgs och Bohus samt Hallands
läns vidkommande, ett stadgande af mera speciell innebörd infördt i tredje
stycket af 3 §. Häraf torde framgå, att den nu gällande fiskelagstiftningen
icke velat — med de i lagen särskild! omnämnda undantagen —
gifva kraft af lag åt de lokala sedvanorna, som på sina ställen utbildat sig.
Genom hvad sålunda anförts har utskottet velat visa, hurusom det
kan anses fastslaget, att de fiskare, hvilkas intressen genom motionärens
förslag skulle tillgodoses, icke sedan gammalt äga någon rätt att bedrifva
strömmingsfiske i annans fiskevatten. Motionären har emellertid icke
ansett detta i och för sig lägga hinder i vägen för att genom en direkt
lagändring tillerkänna dem en sådan rätt. Härvidlag får dock icke förbises,
att äfven den jordägande befolkningen i fråga om strömmingsfisket
har intressen, hvilka mången gång kunna vara lika berättigade som yrkesfiskarenas,
och dessa intressen böra under sådana förhållanden gifvetvis
icke trädas för när. I detta sammanhang bör ytterligare framhållas, hurusom
den i Stockholms läns skärgård bosatta jordägande befolkningen oftast
drifver fiske som näring och för sin utkomst är hänvisad till denna näringsverksamhet.
Då enligt utskottets åsikt ett stadgande i den af motionären
antydda riktningen skulle alltför mycket ingripa på äganderätten
till de hemman, till hvilka fiskevattnet hör och hvilkas egentliga värde
ligger i detsamma, och dessutom mången gång blifva hemmansägarne till
hinder att själfva idka strömmingsfiske i sina fiskevatten, anser sig utskottet
icke kunna biträda förslaget om en dylik lagändring.
Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet
hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 12 mars 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
9
I beslutet hafva deltagit:
från Första kammaren: A. T. Od ether g, P. Paulson, G. Tamm, A. H.
Fahlén, E. A. Lindblad, A. Pers, Aahy A. W. Ericsson, A. H:son Wac/itmeister;
från Avdra kammaren: D. Persson i Tällberg, R. G. Hamilton,
S. Linders, P. 0. Lundell, A. L. Lundström i Långnäs, E. G. 1:1. Åkerlund,
0. Nilsson i Tånga, C. L. Olausson.
Reservation:
af A. Pers, D. Persson i Tällberg, S. Linders, A. L. Lundström och
O. Nilsson i Tånga, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort
hafva följande lydelse:
Ehuru utskottet icke i allo kan ansluta sig till motionärens framställning,
finner dock utskottet syftet med i ifrågavarande motion synnerligen
beaktansvärdt. Det kan nämligen enligt utskottets förmenande icke förnekas,
att de förhållanden, under hvilka den i stora trakter af Stockholms
läns skärgård bosatta fiskarbefolkningen drifver sitt näringsfång, äro särdeles
ogynnsamma och väl värda statsmakternas uppmärksamhet. Sedan
århundraden tillbaka har inom länets skärgård, särskidt inom Yaxholmstrakten
samt angränsande fjärdar och sund, i stor utsträckning bedrifvits
strömmingsfiske af personer, som icke själfva varit jordägare och sålunda
icke, enligt nu gällande rättsuppfattning haft del i fiskevattnet. I
regel torde från den jordägande befolkningens sida icke hafva lagts
några hinder i vägen för dessa fiskare i utöfningen af deras näring, och
först på senare tider lär det mera allmänt hafva förekommit, att strömmingsfiskarena
affordrats några afgifter för begagnandet af fiskevattnet.
Det förefaller därför naturligt, att hos den i dessa trakter boende, icke
jordägande fiskarbefolkningen så småningom framkallats en känsla af att
rätten till strömmingsfiske i skärgårdens fjärdar och sund, om icke enligt
skrifven lag, så dock enligt häfdvunnen sedvänja, vore för densamma fri.
Såsom motionären påpekat hafva emellertid jordägarna på senare tider
i allt oftare återkommande fall börjat affordra fiskarena afgifter för rätten
att i deras fiskevatten utlägga sina skötar, och äfven om dessa afgifter i
allmänhet icke från jordägarnes synpunkt kunna betraktas såsom höga,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 samt. 13 höft. (Nr 27.) 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
torde det vara otvifvelaktigt, att de för den ekonomiskt så föga bårkraftiga
fiskarbefolkningen utgöra en börda, som ofta verkar synnerligen betungande,
särskildt som hvarje "fiskare, med hänsyn till det sätt, hvarpå strömmingsfisket
bedrifves och måste bedrifvas, är nödsakad att skaffa sig möjlighet
att fritt få röra sig på ett större vattenområde och sålunda oftast nödgas
att söka träffa öfverenskommelse med ett flertal jordägare. Att det, i betraktande
af .den i Stockholms läns skärgård rådande mycket starka jordklyfningen,
under sådana omständigheter kan ställa sig ytterst svårt för en
icke jordägande ströminingsfiskare att skaffa sig erforderligt fiskevatten,
torde få anses själffallet, och denna svårighet kommer gifvetvis att ökas i
den mån jordägarne alltmera allmänt börja att af strömmingsfiskarena utkräfva
af gifter för begagnandet af fiskevattnet. Äfven om man icke, såsom
motionären förmenar, torde behöfva befara att samtliga strandägare på
dylikt sätt skola kunna af fiskarena utkräfva afgifter — ägarne till alla
de i närheten af Stockholm vid vattnet belägna afsöndringarna lära nämligen
icke själfva äga någon fiskerätt — kan det likväl icke förnekas, att
det rådande osäkerhetstillståndet måste högst menligt inverka på nu ifrågavarande
fiskarbefolknings ofta redan förut svåra ekonomiska belägenhet,
hvarför med fog torde kunna ifrågasättas, om icke eu fortsatt utveckling
i den riktning, förhållandena nu tagit, kommer att allvarligt hota hela
denna fiskarbefolknings existens.
Om utskottet sålunda för sin del är lifligt öfvertygadt om önskvärdheten
af att lättnad bör beredas de i motionen afsedda fiskarena i
utöfvande af deras yrke, där sådant kan ske, utan förnärmandet af annans
rätt, anser sig dock utskottet, såsom ofvan antydts, icke kunna utan
vidare förorda en direkt lagändring till förmån för dessa fiskare. Det
får nämligen icke förbises, att äfven den jordägande befolkningen i fråga
om strömmingsfisket har intressen, hvilka mången gång kunna vara lika
berättigade som yrkesfiskarenas, och dessa intressen böra under sådana förhållanden
gifvetvis icke trädas för när. I detta sammanhang vill utskottet
särskildt framhålla, hurusom den i Stockholms läns skärgård bosatta
jordägande befolkningen i många fäll jämväl drifver fiske som näring
och icke sällan för sin utkomst är hänvisad till denna näringsverksamhet.
Det torde därför böra tillses, att de åtgärder, som lämpligen kunna vidtagas
till den icke jordägande fiskarbefolkningens förmån, icke må vara af
den art, att jordägarnes utkomstmöjligheter därigenom på något sätt försvåras.
Utskottet är sålunda af den åsikten, att en eventuell lagändringbör
föregås af en sorgfällig och allsidig utredning af det mellan yrkesfiskare
och jordägare för närvarande bestående rättsförhållandet beträffande
fiske af nu ifrågavarande slag; och bör enligt utskottets uppfattning denna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 27.
11
utredning i främsta rummet inriktas på en undersökning, huruvida någon
på sedvänja, särskilda privilegier eller andra omständigheter grundad rätt
till strömmingsfiske i skärgården må anses tillkomma den icke jordägande
fiskarbefolkningen. Först sedan en dylik utredning blifvit verkställd, kan
närmare öfverskådas, hvilka åtgärder utan förnärmande af jordägarens
rätt kunna anses lämpliga för tillgodoseende af yrkesfiskarenas intressen.
På grund af det anförda får utskottet hemställa,
att Riksdagen i anledning af herr Martins ifrågavarande
motion, må 3 skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning
rörande den rätt till strömmingsfiske medelst
skötar vid annans strand, som af ålder kan anses hafva
tillkommit icke jordägande fiskare inom Stockholms läns
skärgård, samt för Riksdagen framlägga förslag till de
åtgärder för tryggande af dessa fiskares utöfning af sitt
yrke, hvartill en dylik utredning kan föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.