Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder till förbättrande af den mindre burgna lappmarksbefolkningens möjligheter att förvärfva inkomst genom utdrifning af vindfällen eller liknande skog.
1912-03-19 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1912:33, Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder till förbättrande af den mindre burgna lappmarksbefolkningens möjligheter att förvärfva inkomst genom utdrifning af vindfällen eller liknande skog.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.
1
Nr 33.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 mars 1912 kl. 4 e. in.
Utlåtande, i anledning af väckt motion om åtgärder till förbättrande
af den mindre burgna lappmarksbefolkningens
möjligheter att förvärfva inkomst genom utdrifning af
vindfällen eller liknande skog.
(2:a Afd.)
Uti en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 198, hafva herrar Hage och Lindhagen hemställt, att Riksdagen
måtte anhålla, det Kungl. Maj:t måtte skyndsamt taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder i uti motionen angifna eller andra syften kunna vidtagas
för att på ett annat och för befolkningen gagneligare sätt, än nu äger rum,
tillförsäkra den mindre burgna ortsbefolkningen inom lappmarkssocknarne
bättre inkomstmöjligheter genom utdrifning af vindfällen eller annan liknande
skog.
Till stöd härför har anförts följande:
»För en del år sedan var det brukligt, att befolkningen i öfre Norrlands
lappmarker — åtminstone inom somliga revir — fick själf hos vederbörande
revirförvaltare söka s. k. vindfälltrakter å statens skogar.
En sådan vindfälltrakt bestod af ett område, som en viss person utsökte
åt sig och där han efter ansökan hos revirförvaltaren fick utstämpladt
åt sig skadad, omkullblåst eller torr skog. Denna skog åsattes därefter
ett visst stubbörespris, hvilket i regel föreslogs af kronoj ägaren med hänsyn
till kvalitet, afstånd från vattendrag, vägförhållanden och dylikt.
Detta pris betalades nu af den, som hade sökt trakten, hvilken äfven neddref
skogen och försålde den.
I regel gaf detta en ganska god förtjänst, då det fanns flere bolag,
hvilka konkurrerade som köparespekulanter på den neddrifna skogen.
Åtminstone blef det så pass förtjänst, att befolkningen hade en skälig
dagspenning, medan den arbetade.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 19 käft. (Nr 33.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.
_ Af en eller annan anledning liar denna metod af revirförvaltarna,
åtminstone i en del revir, öfvergifvits för ett nytt system, som medför en
del för befolkningen ofördelaktiga konsekvenser.
Nu går det i allmänhet till på så sätt, att visst antal torr eller vindfälld
skog utstämplas på flere ställen inom ett revir. Dessa utstämplingar
utbjudas sedan genom revirförvaltningen till den högstbjudande. Xu inströmma
i de dosta fall en liel massa anbud å de utbjudna trakterna —
det ena gående öfver det andra. Ty på grund af att befolkningen ej
bar nog tillgång på arbetsförtjänster och dessutom är i synnerligen fattiga
omständigheter, bjuda de öfver hvarandra till den grad, att en sådan trakt
kanske kommer att i stubbören betinga högre pris än en vanlig kronoskogsutstämpling
af frisk skog.
Följden af detta blir, att i stället för att befolkningen skulle få eu
välbehöflig arbetsförtjänst, så förlorar den i många fall värdet af allt sitt
nedlagda arbete. Ja, den får kanske t. o. m. förlora ytterligare i reda
pengar.
En bidragande orsak till att förtjänsten på dessa vindfälltrakter i
många fall blir sämre än hvad man från början beräknat, är, att det ofta
följer med så mycket rent odugligt virke, som ej lönar sig att taga vara
på, men likväl kostar stubbören. Detta äter då upp förtjänsten på det
användbara virket.
Anledningen, hvarför vederbörande i allmänhet öfvergifvit det förra
sättet för utstämplingar å vindfälltrakter, kan man möjligen gissa sig till.
Man får väl nämligen antaga, att som grund till om ändringen ligger den
uppfattningen, att man på det nu använda sättet åstadkommer en från
skogsvårdssynpunkt mera planmässig ^stämpling därigenom att vederbörande
skogstjänstemän få i de flesta fall utan hänsyn tagen till befolkningens
utpekningar anvisa, hvar stämpling skall ske. Och systemet med
infordrande af anbud har väl införts för erhållande af högsta möjliga betalning
för kronans virke.
Det kan ju dock ifrågasättas, om ej staten bör kunna göra vissa
eftergifter vis ä vis befolkningen i dessa nordliga trakter, äfven om detta
skulle leda till vissa smärre förluster för staten. Den fattiga befolkningen
i dessa karga ödebygder för en tillvaro under svält och försakelser af
mångahanda slag, en tillvaro, som borde kunna berättiga den till att få
komma i åtnjutande af att få bibehållas vid vissa förut innehafda fördelar,
t. ex. fördelen att i en del fall själf få söka s. k. vindfälltrakter
och söka ^stämpling härå hos resp. skogstjänstemän, äfven om möjligen
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.
3
härigenom staten skulle erhålla något mindre inkomst af skogarna i dessa
trakter. _ _
Yi kunna visserligen tänka oss, att ett fullständigt återgående till
det gamla systemet ej vid alla. tillfällen skulle befinnas lämpligt. Möjligt
är, att nödvändigheten att planmässigt sköta utgallringen af vindfälld skog
m. m., som bör utstämplas, nödvändiggör att i vissa fall det nya systemet
delvis måste komma till användning bredvid det gamla. Intet hinder
torde väl emellertid möta, för att det gamla systemet i allmänhet
komme till användning, d. v. s. att befolkningen själf får uppsöka vindfälltrakter,
som sedan anmälas till revirförvaltarna och eventuellt åsättas
pris för försäljning till den, som sökt trakten, eller eventuellt till annan,
som kan bevisligen vara i större behof af arbetsförtjänst, men att samtidigt
i de fall, då resp. revirförvaltare finner sådant nödigt, vissa trakter dessutom
anvisas af skogstjänstemännen för afverkning. Priset på sådan trakt
borde då fastställas af vederbörande revir förvaltare efter kronoj ägarens förslag
samt efter enhetliga och billiga grunder, hvilka af vederbörande fastställdes.
Därefter borde befolkningen få anmäla sig för erhållande af afverkningsrätt,
och om flere anmälningar inkommo på resp. afverkningar, borde lottning
verkställas för hvarje afverkning för sig, hvarvid dock borde bestämmas, att
person eller arbetslag, som redan vid lottning erhållit en afverkning, ej skulle
få deltaga i senare lottning, såvida ej särskilda omständigheter, exempelvis
trängande behof af arbetsförtjänst, kunde motivera undantag härifrån. Kunde
dessutom samtidigt bestämmelser om säkerhets ställande för fullgörande af
åtagande förmildras eller helst borttagas eller i allmänhet ordnas så, att den
fattigare befolkningen kunde i största möjliga utsträckning få komma i fråga
vid erhållande af afverkningsrätt å vindfällen m. m., så skulle säkerligen
mycket härmed vara vunnet för förbättrandet af den fattiga lappmarksbefolkningens
ställning.
En sådan reform skulle naturligtvis ej få leda till spekulation från
småfolkets sida i skogsaffärer, utan endast läggas så, att den beredde den
behöfvande befolkningen en sådan dagsinkomst, att den kunde lefva. Då
det visat sig, att statens bortskänkande af skogarna till enskilda i allmänhet
ej ledt till fördelar för befolkningen, skulle en sådan reform möjligen
i någon mån neutralisera verkningarna för befolkningen af den förra
åtgärden.
Genom en sådan reform, som kanske skulle nödvändiggöra en omredigering
af kungl. förordningen af den 26 januari 1894 kap. Till,
borde all öfverbetalning till staten med därmed följande förluster för den
fattiga befolkningen kunna förhindras, och utsikt till en drägligare arbets
-
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33. .
Utskottet.
förtjänst uppstå samt arbetsmöjligheterna och förtjänsten jämnare fördelas
bland befolkningen.
Ett annat sätt att nå detta mål skulle kanske vara, att i vissa fall
staten själf med skogspersonalen som arbetsledare verkställde behöflig upprensning
af omtalade skogar förberedande af arbetsförtjänst i synnerhet
vid de tillfällen, då arbetstillgången vore knapp, hvilket varit fallet nu
under långa tider i Lappmarken. Hufvudsyftet med reformen skulle i alla
fall vara, att anbudsutbjudandet af afverkningarne med dess ödesdigra ekonomiska
konsekvenser för befolkningen kom bort samt att i stället statsverket
vid utstämplingen fastställde för skogen visst bestämdt pris så afpassadt,
att befolkningen kunde erhålla en skälig arbetsförtjänst, samt att
betryggande garantiformer skapades för att denna arbetsförtjänst kom den
behöfvande befolkningen till godo.»
Till en början anser sig utskottet böra bringa till Riksdagens kännedom
följande upplysningar, som utskottet under hand erhållit i fråga om
det sätt, hvarpå försäljningen af torrskog och vindfällen under olika tider
bedrifvits från ifrågavarande skogar. Först plägade härvid så tillgå, att
befolkningen fick sig anvisad s. k. vindfällstrakter, där den berättigades att
själf utdrifva torra och nedfällda träd. Sedan dessa afverkats och nedforslats
till vattendragen, blefvo de af skogspersonalen uppmätta och stämplade, därvid
jämväl bestämdes den afgift eller s. k. stubbören, som enhvar hade att
erlägga för det sålunda utdrifna virket. Detta förfaringssätt visade sig
emellertid mindre lämpligt, då vederbörlig kontroll icke kunde utöfvas däröfver,
att endast sådana träd afverkades, hvilkas tillgodogörande var befolkningen
medgifvet. Härtill kom, att, ehuru vissa skogstrakter år efter år
genomgingos med afverkningar af nu ifrågavarande slag, det likväl inträffade,
att tillgången på torra och vindfällda träd icke minskades, hvartill anledningen
snart nog upptäcktes. Det befanns nämligen, att på sina ställen
träden i stor utsträckning blifvit utsatta för åverkan exempelvis på det
sätt att de ringbarkats vid roten, till följd hvaraf de torkade, eller att
rötterna afhuggits på det håll, där träden voro mest utsatta för vindar,
hvarigenom de naturligen lättare gåfvo vika för dessas tryck. Dylika
omständigheter voro gifvetvis ägnade att hos skogsförvaltningen framkalla
betänkligheter mot ett fortsatt upplåtande af vindfällstrakter samt blefvo
äfven en bidragande orsak till, att systemet öfvergafs och lämnade rom
för det förfarande, som numera tillämpas. Såsom i motionen antydes, innebär
detta, att vissa skogstrakter inom ett revir genomgås af skogspersonalen,
som därvid verkställer utstämpling af alla å hvarje skogstrakt befintliga
torra och vindfällda träd äfvensom andra skadade träd, hvarefter det i
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.
5
stämplingslängderna sålunda upptagna virket utbjudes till försäljning på
samma sätt som vanligt friskt sådant.
I den mån motionen åsyftar beredandet af utkomstmöjligheter för
den fattigare befolkningen, finner utskottet detsamma behjärtansvärdt, och
bör enligt utskottets åsikt om möjligt från statsmakternas sida allt göras,
som kan bidraga till en lättnad i tillvaron för den fattigare befolkningen
uti ifrågavarande delar af landet. Emellertid torde den af motionärerna
ifrågasatta utvägen att återgå till det gamla systemet med anvisande af
vindfällstrakter icke vara att förorda, då detta visat sig ur skogsvårdssynpunkt
förkastligt och skogsvårdsintresset härvid enligt utskottets förmenande
måste tillmätas afgörande betydelse. Hvad härefter angår det väckta
förslaget att i de fall, då anvisning af vindfällstrakter af särskilda orsaker
ej ansåges böra ske, rätt till utverkning skulle å mindre trakter upplåtas
för tillgodoseende af befolkningens behof af arbetsförtjänst, synes ej heller
detta förslag lämpligt, då det genom erfarenheten kan anses visadt, att den
fattigare befolkningen i allmänhet icke är skickad att med nödig försiktighet
drifva virkesaffärer, äfven om dessa äro af ringa betydenhet. Visserligen
skulle, såsom motionärerna framhålla, priset på virket kunna fastställas
efter »billiga grunder», men torde i detta afseende böra bemärkas,
dels att skogsförvaltningen saknar befogenhet att bestämma ett pris lägre
än det beräknade värdet, dels ock att det ofta är vanskligt och förenadt
med icke ringa svårigheter att redan på förhand beräkna det exakta värdet
af en afverkning, särskildt då det såsom här gäller träd, hvilka äro mer
eller mindre skadade. Jämväl torde ett dylikt försäljningssätt stå i bestämd
strid med principen att våra statsskogar skola lämna den största möjliga
afkastning.
Slutligen vill utskottet i detta sammanhang framhålla, att vindfällen
och torrskog numera så sparsamt förekommer i lappmarksskogarna, att
upplåtelser af afverkningsrätt till allenast sådan skog icke torde kunna ske
annat än i sammanhang med utstämpling af frisk skog.
Ehuru utskottet således icke kan ansluta sig till de af motionärerna
väckta förslagen till beredande af bättre inkomstmöjligheter för den
mindre burgna lappmarksbefolkningen, vill utskottet framhålla, att andra
vägar erbjuda sig för uppnående af syftet med ifrågavarande motion.
Enligt hvad utskottet inhämtat, har kronan på de senaste åren i allt större
utsträckning börjat ombesörja utdrifning af virke från kronans skogar i
nordliga delarna af landet genom den egna skogsförvaltningen och lärer
efter hvad från domänstyrelsen uppgifvits försäljning af redan afverkadt
virke under den närmaste tiden komma att äga rum i än mera ökad
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 19 käft. (Nr 33.) 2
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 33.
omfattning. Härigenom skulle gifvetvis ökade arbetstillfällen vinnas för
befolkningen, som i samma mån ock erbölle bättre inkomstmöjligheter.
I detta sammanhang vill utskottet äfven uttala den åsikten, att virke af
smärre dimensioner, såsom pappersmasseved o. dyl., torde kunna, i den mån
binder ur skogsvårdssynpunkt ej möter för dess afverkning, mer än nu
sker försäljas från de nordligaste delarna af riket. Statens och befolkningens
intressen sammanfalla härvid, då med en ökad afverkning följer
för staten större afkastning af skogarna samt för befolkningen ökade
arbetsmöjligheter och större inkomster. Ej heller bör förbises, att genom
de arbeten, som erfordras för en bättre skötsel af statsskogarna i nordligare
delarna af landet, än ytterligare arbetskraft kan komma till användning.
Då sålunda de af motionärerna framförda önskemålen torde på annat
sätt, än motionärerna egentligen synas åsyfta, blifva behörigen tillgodosedda,
och utskottet icke kan förorda eu återgång till ett system, som
varit till skada ej blott för det allmänna utan äfven för enskilda, får
utskottet, under åberopande af hvad ofvan anförts, hemställa,
att förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.
Stockholm den 19 mars 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tallberg.
I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: G. L. De Geer,
P. Paulson, E. A. Lindblad, Aaby A. W. Ericsson, A. H:son Wacktmeister,
Å. Ingeström, K. I. Grubbström, O. B. A. Silfverschiöld; från
Andra kammaren: D. Persson i Tällberg, N. Persson i Malmö, G. Odqvist,
S. Linders, A. L. Lundström i Långnäs, P. N:son Bosson, C. L. Olausson,
Y. A:son Ekerot.
O. L. Svanbäcks Boktryckeri. Stockholm 1912.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.