Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande för Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse med tomträtt af bostadstomter å kronojord.
9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1912:41, Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående framläggande för Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse med tomträtt af bostadstomter å kronojord.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
1
Nr 41.
Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning af vädd motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående framläggande för Riksdagen af förslag
till grunder för upplåtelse med tomträtt af bostadstomter
å kronojord.
(2:a Afd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottet hänvisad
motion, nr 62, har herr Strömberg hemställt, att Riksdagen ville hos
Kungl. Maj:t anhålla, att för nästa Riksdag måtte framläggas till pröfning
hufvudgrunder för upplåtelse med tomträtt af de å kronans egendomar
för upplåtelse afsedda bostadstomter, dessa grunder byggda på allmängiltiga
bestämmelser för tomträttsupplåtelse från kronojord.
Till stöd härför har anförts följande:
»I en uti Andra kammaren år 1911 väckt motion, nr 23, hemställde
undertecknad: att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att för nästa
Riksdag måtte framläggas till pröfning hufvudgrunder för upplåtelse med
tomträtt af de i kronans egendomar för upplåtelse afsedda bostadstomter;
dessa grunder byggda på allmängiltiga bestämmelser för tomträttsupplåtelse
från kronojord.
Såsom stöd för denna hemställan anfördes huru tomträttsbestämmelserna
sådana de uppställts för egnahemsrörelsen uti Trollhättetrakten verkat, där
under den sista tiden egnahemsbyggandet å statens egendomar så godt som
afstannat till stor del på grund af de uppställda villkoren för tomtupplåtelse.
Staten, som här genom kungl. vattenfallsstyrelsen upplåtit bostadsBihang
till Riksdagens protokoll 1912. 1.0 sand. 26 käft. (Nr 41.) 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
tomter till egna liem, liar i allmänhet upplåtit dessa med äganderätt, men
sedan Riksdagen år 1908 uttalat sig för att upplåtelse med tomträtt företrädesvis
bör äga rum, ha bestämmelser för tomträttsupplåtelse utarbetats
och under de senaste åren all upplåtelse skett enligt dessa grunder.
Arbetarne synas dock vara mindre benägna att uppföra egna hem på
de villkor, hvarmed tomträtten förenats, och följden har blifvit den här
berörda, att egnahem sbyggandet å statens egendomar afstannat, då däremot
enskilda jordägare invid det stora industrisamhället kunnat glädja sig åt
stor efterfrågan å bostadstomter å sina egendomar.
Orsaken till denna arbetarnes motvilja mot tomträtten synes i främsta
rummet ligga däri, att tomträtten i nuvarande form ej är ägnad att ingifva
samma tilltro på framtida trygghet som upplåtelse med äganderätt, hvarför
det torde vara en viktig uppgift för statsmakterna att vid befrämjandet
af egnahemssträfvandet undanröja de närmaste anledningarne till nu existerande
missnöje mot de former, som tillämpats uti egnakemsfrågan.
Granskar man de bestämmelser, som finnes införda i kontrakten
mellan vattenfallsstyrelsen och tomträttskafvarne i Trollhättan, finner man,
att arbetarnes motvilja mot tomträtten är ganska välgrundad, ja, fullt
berättigad.
Arbetarne kunna icke, lika litet som någon annan, i utbyte mot den
fulla äganderätten taga hvilken form af upplåtelse som hlest, och de bestämmelser,
som i Trollhättans egnakemskoloni förenats med upplåtelse af
bostadstomter med tomträtt, kunna med skäl betecknas som orimliga.
Som bevis härpå må anföras, att tomträttshafvaren bl. a. är skyldig
utbetala — utom den årliga afgälden för tomten och utom amorteringen
å de uppförda byggnaderna — eu årlig amortering å den byggnaderna
å tomten fastställda löseskillingen, hvaraf följer att tomträttshafvaren med
egna insatta medel måste inlösa sitt hus vid upplåtelsetidens slut och därefter,
om staten så önskar, tvingas lämna alltsammans.
Beträffande löseskillingen finnes dessutom i kontraktet följande alltför
obefogadt hårda bestämmelse: »Befinnes vid tomträttstidens slut tomt
rättshafvaren
hafva eftersatt något af den underhållsskyldighet, som enligt
hvad här ofvan stadgas åligger honom, är han härför skyldig vidkännas
afdrag å löseskillingen. För bestämmande af detta afdrag äger styrelsen
vid upplåtelsetidens slut låta uppskatta dels kostnaden för uppförande då af
ny byggnad af lika beskaffenhet, dels kostnaden för botande af befunna
brister och uträkna huru många procent den senare kostnaden utgör på
den förra, samt afdraga lika många procent å den fastställda löseskillingen.»
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
3
Det är lätt att förstå att det för fattiga arbetare är omöjligt att fullt
tillfredsställande underhålla byggnaderna under upplåtelsetiden och därför
att detta omöjliga cj kan utföras, skall tomträttskafvaren vidkännas afdrag
å den af honom själf under dessa år hopsparade löseskillingen.
Hvad som dessutom framför allt synes vara viktigt, för att få tomträttsupplåtelsen
mer tilltalande och efterfrågad, är, att företrädesrätten till
ny upplåtelse fastslås klart och uttryckligt i öfverenskommelsen, så att
upplåtelsen får karaktären af upplåtelse för all framtid.
Till jämförelse må nämnas hur saken ordnats i hufvudstaden; där tilllämpas
tomträttsupplåtelse liksom i Trollhättan, men någon skyldighet för
tomträttshafvaren att själf betala lösen genom att amortera löseskillingen
förekommer icke.
Och i stället för de ofvan anmärkta bestämmelser är här stadgadt,
att lösen för huset skall utgå vid upplåtelsetidens slut endast i de fall
att staden återtar tomten för att användas till andra ändamål eller, ifall
staden för den förnyade upplåtelsen, hvartill tomträttshafvaren har företräde,
betingar sig en årlig afgäld, som med mer än 30 procent öfverstiger
den nuvarande, eller eljest strängare villkor än de förut gällande,
och tomträttshafvaren ej vill på dessa villkor mottaga ny upplåtelse.
Af dessa skäl synes det vara af betydelse, att villkoren för tomträttsupplåtelse
— denna jämförelsevis nya form för egnahemsrörelsen -— affattas
på praktiskt och mer tilltalande sätt, samt att de gifvas ett sådant
innehåll, att de medföra betryggande besittning för framtiden och blifva
allmängiltiga för all kronoupplåtelse med tomträtt öfver hela riket.
Vid behandling af motionen föregående riksdag biföll Andra kammaren
på tillstyrkan af jordbruksutskottet densamma så till vida, att den
beslöt hemställa: att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj it anhålla,
det täckes Ivungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ofvanberörda bestämmelse
om skyldighet för tomträttshafvaren att bidraga till löseskillingen
för byggnaderna å tomten vid upplåtelsetidens slut vidare bör ifrågakomma.
Detta yrkande, likasom det, hvilket i motionen framställts, afslogs
emellertid af Första kammaren.
Andra kammarens fattade beslut i fråga innebär, vill det synas, att
erkännande af att tomträttsvillkoren icke i sitt nuvarande skick motsvara de
kraf på lämplighet och rättvisa, som för egnahemsrörelsen bör uppställas.
Och det skall gärna erkännas, att ett uteslutande ur egnahem skontrakten
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 4:1.
Utskottet.
af bestämmelsen om ofvanberörda amortering å löseskillingen skulle till
det väsentligaste undanröja det nu befintliga missnöjet mot tomträttsfrågan.
Af principiella skäl synes det dock undertecknad vara riktigt, att
Riksdagen kommer i tillfälle att pröfva grunderna för tomträttsupplåtelse,
då denna med all sannolikhet kommer att i allt vidare utsträckning anlitas
uti statens egnahemsverksamhet.
För kort tid sedan ingick Trollhättans egnahemsförening till Kung!.
Maj:t med begäran om att de medlemmar af föreningen, som ej erhållit
tomtupplåtelse med full äganderätt, skulle erhålla sådan, enär tomträttsvillkoren
befunnos alltför otillfredställande i förhållande till äganderättsformen.
Genom en ändamålsenligare affattning af tomträttsbestämmelserna,
hvarigenom behofvet af trygghet och billighet bättre än hittills tillgodosågs,
skulle säkerligen den nu rådande motviljan emot denna upplåtelseform
aflägsnas och såväl statens som egnahemsbyggarnes intressen befrämjas.»
I anledning af den i motionen omförmälda, af motionären vid fjolårets
riksdag i nu förevarande ämne väckta motionen yttrade 1911 års
jordbruksutskott, i sitt utlåtande nr 83, bland annat följande:
»I förevarande motion hafva framställts vissa anmärkningar mot de
bestämmelser, som tillämpas vid upplåtelse med tomträtt af bostadstomt
å de under styrelsens för Trollhätte kanal- och vattenverk ställda fastigheter
vid Trollhättan. Med föranledande häraf har motionären angifvit
vissa önskemål i afseende på de villkor, som vid upplåtelse af tomträtt
å kronans egendomar i allmänhet kunna ifrågakomma.
Hufvudgrunder för statens tomträttsupplåtelser vid Trollhättan hafva
fastställts genom kungliga brefvet den 27 november 1908. Beträffande
den tomträttshafvare åliggande afgift har därvid föreskrifvits, att tomträttshafvaren
årligen i tomtafgift skall erlägga dels så stort belopp, att
staten har skälig afkastning af tomten äfvensom minst 4 procent ränta
å de af staten för anläggning m. in. af till tomten ledande väg och af
afloppsledning från tomten nedlagda kostnader, dels ock en så stor summa,
att genom densamma jämte ränta på ränta efter 4 procent bildas ett
kapital, motsvarande den löseskilling, som staten skall vid upplåtelsetidens
slut erlägga till tomträttshafvaren för de å tomten uppförda byggnaderna.
Utskottet, som tagit del af ett på grund af föreskrifterna i nämnda
kungliga bref upprättadt tomträttsaftal, hvarigenom staten under en tid
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41,
5
af 75 år upplåtit tomträtt till en tomt om 621 kvadratmeter å det vid
Trollhättan belägna hemmanet Stafvered, bär häraf inhämtat, att tomträttshafvaren
för ifrågavarande tomt skall i årlig tomtafgift betala dels
4 öre för hvarje kvadretmeter af tomtens areal eller tillhopa 24 kronor
84 öre, dels 11 kronor 15 öre, utgörande 0,22 procent å den i förevarande
fall fastställda löseskillingen för byggnaderna vid upplåtelsetidens slut
5,000 kronor, hvarjämte staten tillförsäkrat sig rätt att af tomträttshafvaren
upptaga en förhöjning i tomtafgiften med ett belopp af högst 10
kronor om året för af staten ombesörj dt underhåll af de på dess bekostnad
för tomten anlagda vägar och afloppsledningar samt renhållning och
belysning af sagda vägar, intill dess den trakt, inom hvilken tomten är
belägen, ordnats såsom municipalsamkälle eller ingått i stadssamhälle eller
köping.
Motionären framhåller såsom orimligt, att tomträttshafvaren, hvilken
på egen bekostnad fått uppföra byggnaderna å tomten, skall vara skyldig
att genom inbetalandet af ett särskildt årligt bidrag själ! hopsamla det
belopp, med hvilket staten åtagit sig att vid aftalstidens slut lösa byggnaderna.
I likhet med motionären kan utskottet icke finna annat än att
en sådan skyldighet är synnerligen hård för tomträttshafvaren.
Sådana fall kunna ju visserligen förekomma, då byggnaderna vid
upplåtelsetidens slut icke äga något egentligt värde för jordägaren, t. ex.
då tomten icke vidare skall upplåtas utan användas för annat ändamål,
och har jordägaren i sådan händelse åtagit sig att lösa byggnaderna vid
upplåtelsetidens slut, torde han genom ett dylikt åtagande göra förlust,
därest han icke under upplåtelsetiden tillförsäkrat sig ersättning härför genom
afgifter af tomträttshafvaren, men för fall åter, att tomten vidare kommer
att upplåtas för bostadsändamål, torde byggnaderna vid upplåtelsetidens
slut i regel hafva sitt fulla värde för jordägaren, hvilken i sådant fall gör
en motsvarande vinst, därest tomträttshafvaren, förutom afgiften för själfva
tomten, fått erlägga årligt bidrag till löseskillingen.
Att i händelse jordägaren åtagit sig att vid upplåtelsetidens slut
lösa byggnaderna med en löseskilling, som — åtminstone i Trollhättekontrakten
samt i de af Stockholms stad använda tomträttskontrakt
bestämts att utgå högst med det belopp, hvartill byggnadskostnaden uppgått,
det äfven bör åligga tomträttshafvaren att under upplåtelsetiden ordentligt
underhålla byggnaderna, samt att vid försummelse härutinnan han får
vidkännas ett däremot svarande afdrag å löseskillingen, torde icke vara
annat än rätt. — — —
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
Motionären framhåller slutligen såsom synnerligen viktigt, att i tomträttsupplåtelserna
företrädesrätten till ny upplåtelse bör fastslås klart och
tydligt, så att upplåtelsen får karaktär af en sådan för all framtid.
I Trollhättekontrakten förekommer den bestämmelsen att om styrelsen
efter upplåtelsetidens utgång ånyo vill upplåta tomten med tomträtt
eller försälja densamma för bostadsändamål, äger tomträttshafvarcn företrädesrätt
framför andra till ny upplåtelse eller till köp på de villkor,
styrelsen då bestämmer. I Stockholm skontrakten förefinnes i fråga om
företrädesrätt vid förnyad upplåtelse bestämmelse af ungefär enahanda innehåll,
nämligen att tomträttshafvarcn äger företrädesrätt framför andra att
vid upplåtelsetidens slut och under förutsättning, att tomten ånyo skall
upplåtas med tomträtt för bostadsändamål, erhålla ny upplåtelse af densamma
på de villkor, under hvilka staden vid den tiden i trakten upplåter
mark för ändamålet, hvaremot dessa kontrakt icke innehålla någon bestämmelse
om tomträttshafvares företrädesrätt till köp af tomten, därest
denna vid upplåtelsetiden säljes.
En längre gående företrädesrätt än som nu omförmälts, finner utskottet
icke vara förenlig med tomträttsinstitutet. Enligt utskottets förmenande
måste det nämligen noga fasthållas, att eu af hufvudgrunderna för
detta institut just är att upplåtelse icke får ske för all framtid; att tomträtten,
som har ett helt annat syfte än äganderätten, i motsats till denna
endast är en till tiden begränsad besittningsrätt.»
&
Under framhållande af att utskottet sålunda — med hänsyn därtill
att tomträttshafvarcn själf fått på sin bekostnad uppföra byggnaderna* å
tomterna — ansåge den i ofvanberörda kungliga bref förekommande bestämmelsen
om tomträttshafvarens skyldighet att genom årliga inbetalningar
till staten själf bilda ett kapital motsvarande den löseskilling, som
staten vid upplåtelsetidens slut skulle erlägga till tomträttshafvaren för
samma byggnader, icke vara lämplig samt en sådan bestämmelse syntes
verka därhän, att ifrågavarande tomträttsupplåtelser blefve mindre begärliga,
hemställde utskottet, som i öfrigt icke fann skäl att biträda motionärens
framställning, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida ofvanberörda
bestämmelse om skyldighet för tomsrättshafvaren att bidraga till löseskilling611
för byggnaderna å tomten vid upplåtelsetidens slut vidare borde
ifrågakomma.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
7
Utskottet anser sig till alla delar kunna instämma i 1911 års jordbruksutskotts
ofvan återgifva uttalanden. Ett ytterligare skäl för vidtagande
af vissa ändringar i de för Trollhättan gällande tomträttsbestämmelserna
föreligger, synes det utskottet, i den omständigheten, att tomträttsinstitutet
å denna plats, enligt hvad utskottet inhämtat, under det
sistförflutna året kommit till ytterst ringa användning. Detta i och för
sig beklagliga förhållande torde icke kunna förklaras på annat sätt, än
att egnahemsspekulanterna i allmänhet hysa en stark obenägenhet att begagna
sig af tomträttsinstitutet, och man torde icke taga miste, om man
i främsta rummet härleder denna obenägenhet från den i tomträttskontralcten
förekommande bestämmelsen om skyldighet för tomträttshafvarne
att genom årliga inbetalningar själfva bilda det kapital, med hvilket staten
vid aftalstidens slut skall inlösa de å tomten uppförda byggnaderna. Såsom
motionären anmärkt, har det rådande missnöjet med nu gällande bestämmelser
särskildt tagit sig uttryck i den af Trollhättans egnahemsförening
hos Ivungl. Maj:t gjorda framställningen om rätt för tomträttshafvarne
att få med full äganderätt förvärfva de till dem upplåtna tomterna
eller, därest detta icke kunde bifallas, om eu omarbetning af nu gällande
tomträttsbestämmelser på sådant sätt, att tomträttshafvarnes intressen blefve
bättre än nu tillgodosedda.
Öfver denna framställning, hvilken, enligt hvad utskottet har sig
bekant, ännu icke föranledt något Ivungl. Maj:ts beslut, har vattenfallsstyrelsen
den 31 mars 1911 afgifvit infordradt underdånigt utlåtande,
däraf utskottet blifvit satt i tillfälle att taga del. Styrelsen uttalar däri
såsom sin mening, att den verkställda uppdelningen af tomträttshafvarnes
afgifter mera vore af teoretisk natur, då tilläggsafgifterna kunde kompenseras
genom ett lämpligt bestämmande af tomtvärdet. För att skydda sig
mot förlust genom åtagandet att vid aftalstidens slut lösa byggnaderna
torde, yttrar styrelsen vidare, jordägaren alltid komma att på något sätt
tillförsäkra sig bidrag af tomträttshafvaren, antingen genom höjning af afgiften
per kvadratmeter af tomtens areal eller genom en särskild tilläggsafgift.
På grund af de anmärkningar, som framställts mot nu ifrågavarande
kontraktsbestämmelse, anser styrelsen dock lämpligt, att en ändring så till
vida vidtages, att någon uppdelning af tomträttshafvarnes afgifter till Trollhätte
kanal- och vattenverk i en afgift för själfva tomten och i ett visst
procenttal af det uppskattade värdet af byggnaderna på tomten icke vidare
kommer till synes i kontraktet, utan att båda dessa afgifter däri sammanslås.
Vattenfallsstyrelsen bär sålunda i anledning af det rådande miss
-
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
nöjet icke ansett sig kunna förorda annat än en rent formell ändring i
tomträttskontraktens affattning, medan däremot den princip, mot hvilken
missnöjet riktar sig — tomträttshafvarnes skyldighet att själfva inbetala
lösesumman för sina byggnader — enligt styrelsens åsikt alltjämt bör
bibehållas oförändrad. Såsom ofvan antydts, är det emellertid, enligt utskottets
förmenande, knappast ägnadt att förvåna, att denna princip för
tomträttshafvare och egnahemsspekulanter ter sig såsom synnerligen hård.
Vattenfallsstyrelsen anmärker visserligen, att den verkställda uppdelningen
af tomträttshafvarnes afgifter vore mera af teoretisk natur, men styrelsen
framhåller dock samtidigt, att jordägaren för att skydda sig mot förlust
genom åtagandet att vid upplåtelsetidens slut lösa byggnaderna måste på
något sätt tillförsäkra sig bidrag af tomträttskafvaren. Af detta sista uttalande
torde med önskvärd tydlighet få anses framgå, att det dock
icke endast är fråga om en teoretisk uppdelning af tomtafgiften utan om
en alldeles extra pålaga, hvars berättigande starkt torde kunna dragas i
tvifvelsmål. Denna pålaga måste för dem, som drabbas af densamma,
synas så mycket tyngre, som de för själfva tomterna utgående årliga afgifterna,
enligt hvad utskottet inhämtat, i Trollhättan satts så pass höga
som till omkring 4 procent af tomternas uppskattade värden, och ingen
anledning föreligger att antaga, det dessa uppskattningsvärden i allmänhet
äro för låga.
På grund häraf och då utskottet, särskildt med hänsyn till tomträttsinstitutets
betydelse för egnahemsrörelsen, lifligt behjärtar önskvärdheten
af att detsamma må vinna ökad användning, får utskottet
hemställa,
att Riksdagen, i anledning af herr Strömbergs
förevarande motion, må i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t taga i öfvervägande,
huruvida ofvanberörda bestämmelse om skyldighet för
tomträttshafvaren att bidraga till löseskillingen för
byggnaderna å tomten vid upplåtelsetidens slut vidare
bör ifrågakomma.
Stockholm den IG april 1912.
t
På utskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 41.
9
I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A. T. Odelberg, G. L.
De Geer, G. Tamm, A. H. Fablén, E. A. Lindblad, A. Pers, A. H:son Wachtmeister,
C. G. Barthelson; från Andra kammaren: D. Persson i Tällberg, N.
Persson i Malmö, G. Odqvist, R. G. Hamilton, G. A. E. Kronlund, S. Linders,
P. O. Lundell, P. Hellström.
Reservation:
af A. T. Odelberg, A. H. Fahlén, E. A. Lindblad och A. H:son
Wachtmeister, hvilka anfört:
»På sätt motionären uppgifvit, hafva medlemmar af Trollhättans egnahemsförening
hos Kung! Maj:t gjort underdånig hemställan om bl. a.
rätt för »de personer, som mot tomträttsaftal under åren 1909, 1910 och
1911 erhållit upplåtelse af tomter å statens egnahemsområde på hemmanen
Hjulkvarn, Stafvered och Stallbacka vid Trollhättan att på bestämda villkor
och mot särskildt fastställd köpeskilling få med full äganderätt inköpa
genom nämnda tomträttsaftal innehafd tomt samt att denna förmån äfven
måtte komma framtida egnahemsbyggare till del.»
I denna skrift har den af utskottet särskildt anmärkta bestämmelsen
i tomträttsaftalen blifvit berörd i följande ordalag: »Yi tillåta oss därjämte
ytterligare framhålla önskvärdheten af, att dessa aftal formuleras på
ett lättfattligt sätt, så att äfven arbetarne, för hvilka de ju närmast äro
afsedda, kunna förstå dem — —. I det eventuella nya aftalet bör utom
tidigare påpekade olägenheter skyldigheten för tomtråttsinnehafvaren att själf
amortera löseskillingen för de byggnader, som i visst fall skola till staten
öfverlämnas, särskildt vinna beaktande.»
Utan att bestrida, att ifrågavarande bestämmelse i kontrakten är
mindre tilltalande, sakna vi dock tillräckliga förutsättningar att afgöra,
huruvida därigenom de betingade tomtafgälderna blifvit oskäligt höga,
hvilket icke synes kunna utan närmare undersökning afgöras.
Då emellertid nu berörda fråga genom åberopade skrifvelse blifvit
dragen under Kungl. Maj:ts pröfning, synes utskottets hemställan, hvilken
innebär ett bestämdt ståndpunkttagande i fråga om afgäldens storlek och
för öfrigt berör allenast en mindre väsentlig del af motionärens långt mera
vidtgående yrkanden, så hafva vi ansett, att utskottet bort hemställa,
att motionen icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 samt. 26 käft. (Nr 41.)
2
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.