Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.
1912-03-23 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1912:99, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
{
Nr 99.
Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1912 kl. 4 e. m.
Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af
utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk
skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.
(2:a Afd.)
I två likalydande, till jordbruksutskottets förberedande behandling
hänvisade motioner nr 77 i Första kammaren af herr Carl Gustaf Ekman
m. fl. och nr 203 i Andra kammaren af herr Ericsson i Vallsta m. fl. har
hemställts, att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj it täcktes föranstalta om en utredning rörande på rekognitionsskogar
och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter och till
Riksdagen göra de framställningar, hvartill utredningen föranleder.
Till stöd härför har anförts:
»Under en följd af år hafva från åboar på rekognitionsskogar och
under bruk skatteköpta hemman talrika klagomål låtit sig afhöra beträffande
dessa åboars förluster af rättigheten att besitta sina lägenheter.
Erinras kan exempelvis om den petition, som år 1909 i detta afseende
inlämnades till regeringen af icke mindre än 4,582 personer. Frågan
gjordes också samma år till föremål för motion i Riksdagen. Andra
kammarens tillfälliga utskott nr 4, som i ärendet lämnade en längre redogörelse,
tillstyrkte också en af Kungl. Maj:t anordnad utredning, hvilket
förslag emellertid föll på Första kammarens beslut om afslag.
Nämnda klagomål visa emellertid icke tendens att aftaga. Därtill
äro de säkerligen också alltför berättigade. Under innevarande år har
ett möte i Ockelbo, besökt af 200 personer, genom ett enhälligt fattadt
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 56 haft. (Nr 99). 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
Herr Karlssons
i Fjöl
m fl. motioner.
beslut uppfordrat ortens riksdagsmän att vid årets riksdag frambära dessa
åboars bekymmer och önskningar om rättelse. Säkert är, att deras begäran
är värd beaktande. I en af herr E. Karlsson i Fjäl m. fl. vid denna
riksdag inlämnad motion påyrkas, att hjälp måtte på det sätt från det
allmännas sida åstadkommas, att anslag lämnas vissa åboar för att sätta
dem i stånd att å rättslig väg få sina anspråk pröfvade. Då vi emellertid
icke äro öfvertygade om att detta sätt att lämna understöd är det mest
lämpliga eller då det åtminstone synes oss kunna ifrågasättas, huruvida det
är det enda sättet, ha vi trott oss böra framföra yrkandet om en utredning
af frågan, kvilket yrkande då torde få komma under pröfning jämsides
med den omnämnda motionen.»
I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft den i
förenämnda motioner omförmälda, af herr Karlsson i Fjäl in. fl. inom
Andra kammaren väckta, till jordbruksutskottet jämväl hänvisade motionen,
nr 194, däri hemställts, att Eiksdagen ville ställa något lämpligt belopp
till Ivungl. Maj:ts förfogande för att förhjälpa åbor, som skilts från sin
åborätt till under bruk skatteköpta hemman, att återinsättas eventuellt genom
rättegång i åborätten, eller, om detta ej kan bifallas, hos Ivungl. Maj:t
begära utredning och förslag i ämnet till nästa Eiksdag.
Till stöd för denna framställning har anförts:
»Som bekant pågår inom kammarkollegium en omfattande utredning
rörande kronans jorddonationer till industrien och däribland äfven s. k.
under bruk skatteköpta hemman och torp. Denna undersökning kan dock
ej afse annat än en undersökning, huruvida dylika egendomar böra anses
förverkade till kronan samt huruvida åbor numera finnas eller icke; hvarjämte
kammarkollegium gifvetvis har att inkomma med förslag till erforderlig
ny lagstiftning för afhjälpande af ohjälpliga missförhållanden.
Där egendomen ej blifvit förverkad, men åbon, såsom i en myckenhet
fall är händelsen, blifvit bortdrifven, anses kronan icke äga att föra någon
talan för den bortdrifnas återinsättande i åborätten. Det blir åbons ensak
att tillvarataga sin rätt och anlita domstolarnas bistånd.
Nu är det emellertid så, att detta är en sak, som dessa åbor på intet
sätt rå med. Utredning måste äga rum ur gamla urkunder, hvilket jämte
hela processens anläggande ej kan ske utan hänvändelse till dyrbar advokathjälp,
om sådan öfver hufvud står att finna för ett ändamål sådant
som detta. Det synes med fog kunna göras gällande, att kronan där bör
träda fram och förhjälpa sina gamla åbor till deras rätt. En särskild upp
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
3
fordran därtill ligger också däri, att, då kronan skattesåldo egendomarne
under bruken, kronan dock förbehöll åbon att få »sitta odrifven».
För detta ändamål borde således kronan åta sig de bortdrifnas sak
samt Riksdagen anslå medel därtill. Närmare föreskrifter och villkor kär
böra naturligtvis uppgöras och därvid äfven öfvervägas i hvad mån omkostnaderna,
därest bruksägaren ej ålägges att betala dem, skola af åbon
återgäldas. Denna sak är gifvetvis brådskande, dels rent personligt för
en hel del åbor, särskild! för dem, som sitta kvar på betungande arrendekontrakt,
som blifvit dem aflockade, och dels därför att bruksägare,
enligt hvad är bekant söka locka åborna att formligt sälja åborätten
till dem. Bruksägare ha tyvärr en laglig befogenhet enligt 1878 och
1881 års författningar att inköpa åborätten.
På sista tiden har, såsom känd! är, äfven en stark oponion bland åborna
börjat göra sig gällande för deras återinsättande i åborätten och i sin maktlöshet
vända de sig med sina kraf om hjälp helt naturligt till statsmakten.»
Med anledning af de uti ifrågavarande motioner lämnade uppgifter
har utskottet i den ordning, som föreskrifves i 46 § riksdagsordningen,''
begärt uppgift från kammarkollegium bland annat å antalet af de på rekognitionsskogarna
och de under bruken skatteköpta hemmanen bosatta åbor
samt dessa åbors rättigheter.
I anledning häraf har till utskottet från kollegium i detta afseende
inkommit följande yttrande:
I skrifvelse till Kung!. Maj :t den 21 nästlidne februari har ni anhållit om uppgifter
dels å antalet af de på rekognitionsskogarna och de under bruken skatteköpta
hemmanen bosatta åbor samt dessa åbors rättigheter, dels ock-------------
Sedan Kungl. Maj:t den 23 i nämnda månad anbefallt kungl. kammarkollegium
att meddela och till eder öfverlämna upplysningar uti ifrågavarande afseende^
får kungl. kollegium till fullgörande häraf anföra följande.
A. I fråga om antalet af de på rekognitionsskogarna och de under bruken skatteköpta
hemmanen bosatta åbor samt dessa åbors rättigheter.
Hvad först angår rekognitionsskogarna eller, närmare bestämdt, rekognitionsskogshemmanen,
torde å dem icke finnas några egentliga åbor, för så vidt till sådana
ej skola hänföras innehafvare af gamla stubbe- och röjselrättslägenheter,
som icke varit föremål för skatteköp.
»Enligt vissa äldre författningar skulle de, hvilka å kronans skogar upptogo
och röjde lägenheter, äga att innehafva dessa under ständig besittningsrätt, så
länge innehafvarna fullgjorde föreskrifna skyldigheter. Dylika så kallade stubb eoch
röjselrättshemman synas i bergslagen hafva betraktats såsom ett slags skattehemman,
hvarå fastebref kunde erhållas. Genom kungl. resolutionen på allmogens
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
besvär den 17 september 1723, § 77, förklarades emellertid, att de uti bergslagen
uppå stubbe- och röjningsrätt utfallna gamla lagmans- eller häradsfastebref icke
förmådde tillägna åbon skattemannarätt på hemmanet, »som väl är krono, men
bergsmannen igenom kongl. förordningar arfvinge efter arfvinge får besitta, äfvensom
någon skattebonde, så länge lian och de bergsbruket vidmakthålla och till
kronan riktigt utgöra hyad däraf utgå bör.»
I kungl. kungörelsen angående användandet af de till bergverken och bruken
upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811 förekommer stadgandet, att de
odlingslägenheter, på hvilka odlaren hade stubbe- eller röjselrätt, skulle därvid
ovägerligen bibehållas samt bekomma åt sig anslagen under bolbyarätt den för
deras behof nödiga skogstillgång. Med afseende härå innehåller nämnda kungörelse
vidare den bestämmelsen, att, därest sådana lägenheter å någon rekognitionsskog
funnes, och deras område ej redan vore bestämdt, detsamma komme att,
innan undersökningen om brukets behof af skog företoges, af landtmätaren, med
kronofogde och nämnd i bruksägarens och odlarens närvaro samt på den senares
bekostnad föreslås och utstakas och sedan af Konungens befallningshafvande fastställas.
Sålunda utstakade stubbe- och röjselrättslägenheter torde sedermera i
allmänhet hafva af innehafvarna skatteköpts.
I hvad mån oförmälda stadganden i 1811 års kungörelse blifvit iakttagna
och följda vid regleringen af rekognitionsskogarna, kan ej nu uppgifvas och lärer
endast genom en ingående undersökning af dithörande handlingar och kartor kunna
utrönas. Det är ju möjligt att en dylik undersökning skulle kunna gifva till resultat,
att å de till hemman under bergverken och bruken indelade rekognitionsskogarna
finnas lägenheter, hvilka vid tiden för nämnda reglering innehafts med
stubbe- och röjselrätt men icke blifvit därvid bibehållna. Sedan nyssnämnda
skogar numera blifvit skattlagda och, på ett undantag när, försålda till skatte,
lär emellertid frågan, huruvida stubbe- och röjselrätt till därå befintliga lägenheter,
skall anses förefinnas, vara af beskaffenhet att tillhöra domstols pröfning och afgörande
i hvarje särskildt fall, då påstående därom af vederbörande väckes.
I en hos Kungl. Maj :t nyligen gjord ansökning hafva 44 personer, enligt uppgift
rättsinnehafvare och afkomlingar af åbor på rekognitionsskogar inom Gäfleborgs
län, anhållit om uppdrag för kammaradvokatfiskalämbetet att begära resning
i 20 af Kungl. Maj:t genom domar den 8 juni 1897 afgjorda mål mellan nämnda
advokatfiskalsämbete å kronans vägnar, å ena, samt åtskilliga bruksägare, å andra
sidan, i syfte att kronans talan om återvinning af vissa rekognitionshemman,
hvilken talan genom berörda domar ogillats, måtte ånyo varda pröfvad och sökandena
därigenom beredas möjlighet att blifva återinsatta i besittningsrätten
till sina af ålder å kronans mark uppodlade, å berörda hemman belägna torp,
hvilka af bruksägarna beröfvats dem. Nämnda framställning har för utlåtande
remitterats till kungl. kollegium och är för närvarande beroende på advokatfiskalsämbetets
yttrande.
Enligt en år 1894 upprättad, i kammaradvokatfiskalskontorets registratur
inbunden förteckning å skatteköpta rekognitionsskogshemman utgör antalet dylika
hemman omkring 300.»
Beträffande därefter åborna å de under bruken skatteköpta hemmanen är
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
5
kung], kollegium icke i tillfälle att lämna uppgift å antalet af dessa åbor. Såsom
kungl. kollegium i ett den 5 maj 1911 till Kungl. Maj:t afgifvet utlåtande angående
af kronan till industriens understöd upplåtna egendomar meddelat, har inom
kungl. kollegium numera upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman
och lägenheter, som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från
och med den 20 mars 1701 under skattetitel upplåtna, hvilken förteckning upptager
dylika egendomar till ett antal af omkring 800 hemman, mestadels brutna skattetal,
samt ett icke ringa antal lägenheter. Någon liknande förteckning föreligger
icke beträffande å dessa hemman befintliga åbor; och då kollegium saknar
material för uppgörande af en dylik förteckning, skulle således för vinnande af
utredning härutinnan blifva nödigt anställa undersökningar genom ortsmyndigheterna
i de särskilda länen, inom hvilka hemmanen äro belägna. En dylik undersökning
skulle emellertid kräfva ojämförligt längre tid än den som stått till
kungl kollegii förfogande för afgifvande af detta yttrande.
För klargörande af frågan, hvilka rättigheter tillkomma åborna å de under bruken
skatteköpta hemman, tillåter sig kungl. kollegium till en början åberopa följande
af kung], kollegium i ett den 23 november 1876 till Kungl. Maj:t afgifvet
utlåtande, angående rätt till försäljning af åbo- och skatterätt till dylika hemman,
gjorda uttalande:
»Sedan genom kong!, brefvet den 20 mars 1701 blifvit förordnadt, att kronans
jordar, rusthåll och augmentshemman finge till skatte försäljas, dock med
undantag för alla boställen, äfvensom de lägenheter uti bergslagen eller andra
orter, hvilka det för särdeles skäl och omständigheter funnes betänkligt att föryttra,
och kammarkollegium i sammanhang därmed erhållit befallning att öfver
skatterättigheters försäljande sluta och handla till det värde, som görligast kunde
stå att erhålla, hvarvid borde iakttagas, att åboen var närmast att köpa sitt åboende
hemman, när han ville gifva hvad en annan bjöd, förordnades dels genom
kongl. brefvet den 17 september samma år att kammar- och bergs-kollegierna
skulle noga tillse, att under den förunnade tillåtelsen att köpa krono till skatte
inga sådana lägenheter från kronans eller andra bruk finge abalieneras, hvaraf de
till sin konservation hade nödige och oumbärlige kol och ved, dels ock genom
kong], brefvet den 13 januari 1707, bland annat, att om åbo å kronohemman i
ort, där bergsbruk voro belägne, ej skulle vilja eller förmå tillhandla sig skatterätten
till hemmanet, egaren af det bergsbruk, som tillförene betjänat sig af samma
hemmans skog eller kolning, skulle vara närmast att tillösa sig jordäganderätten
däraf. Äfven i kongl. förordningen angående skatteköp den 19 september 1723,
—- enligt hvilken med undantag för det fall att augmentshemman vore för rusthållsstammen
omistligt, åbon hade företrädesrätt till skatteköp af sitt åboende
hemman mot erläggande af en genom värdering bestämd och beloppet af sex års
räntor icke understigande löseskilling, och först om åboen ej ville eller kunde hemmanet
köpa, detsamma, då begäran därom af annan person framställdes, finge
efter föregången värdering, hvarvid pröfvats, om åboen vore berättigad att njuta
af köparen någon öfverbyggnad eller annat som enligt busesynsordningen borde
honom ersättas å offentlig auktion mot värderingssumman såsom minimum till
den högstbjudande försäljas, — tillgodosågs bergsbruksrörelsens fördel genom
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
stadgandet, att vid då återstående kronohemmans försäljande till skatte på de
orter, hvarest några ädlare samt manufakturverk voro inrättade, skulle, likmätigt
utgångne kongl. förordningar, iakttagas, att till samma verks desto bättre bestånd,
hvarigenom riket en stor förmån och nytta tillflöte, inga sådana hemman finge till
skatte försäljas, innan bergs-kollegium pröfvat och genom resolution särskildt
öfver hvart hemman sig förklarat, om det nödvändigt behöfdes till något bergverks
upprätthållande och förkofran blifva oförsåldt, vid hvilken händelse det ej finge
abalieneras och genom skatteköp undan sitt rätta nödiga behof dragas.
Under antagande att nu anförda stadgande i 1723 års skatteköpsförordning
tilläde de ädlare och manufakturverken företrädesrätt till skatteköp af de för
verkens bestånd och förkofran behöfliga kronohemman framför vederbörande åbo,
och emedan det vore angeläget, att ock järnverken på allt möjligt sätt understöddes
samt att för sådant ändamål dem jämväl förunnades den förmånen att få till
skatte köpa kronohemman framför åboen, eftersom det skulle lända dem till styrka
både af skog samt dagsverken och annan betjäning, beslöto rikets ständer vid 1731
års riksdag, att nämnda förmån skulle tillkomma i första rummet de ädlare och
manufakturverken, därnäst järngrufvorna, sedan hyttorna och sist stångjärnshamrarna,
dock endast i afseende å sådana hemman, som lände bruken till styrka
och voro därifrån omistlige samt med vilkor att åboen ej drefves från hemmanet,
hvilket rikets ständers beslut genom kungl. brefvet den 16 augusti 1731 till efterrättelse
stadfästades.
Den bruksägare sålunda medgifna företrädesrätt att köpa hemman till skatte
föranledde kort därefter klagomål af allmogen därutinnan, att åtskillige bruksägare,
huru många och tillräckliga hemman de eljest kunde äga till bergvärkens upprätthållande
och förkofran, likväl småningom förhindrade åboarne att till skatte köpa
deras hemman och lägenheter, hvilka de ofta af öde upptagit, under föregifven nödvändighet
för bergverkens upprätthållande; men genom kungl. resolutionen den
17 december 1734 § 30 förklarades, att emedan, enligt 1723 års skatteköpsförordning,
ingen rätt till skatteköp af hemman kunde beviljas något bruk, så vida icke
bergskollegium förut pröfvat hemmanet vara för samma verk omistligt och däröfver
resolverat samt, enligt kungl. brefvet den 16 augusti 1731, företrädesrätt
till skatteköp af hemman, som för något bruk vore omistliga, blifvit särskilda slags
bruk i där omförmäld ordning tillförsäkrad, allmogen icke hade skäl till klagomål,
när berörde förordningar efterlefdes; och anbefalldes tillika bergskollegium att
noga iakttaga hvad till allmogens och brukens förmån lända kunde. På ytterligare
af allmogen anförda klagomål bland annat däröfver, att knipphamrarne lämnades
företräde till skattelösen framför åboen blef genom § 48 af kungl. resolutionen
den 10 september 1743 förklarad^ att under manufakturverk jämväl innefattades
knipphamrar, hvarjämte, och enär vid ifrågavarande skatteköp förfores efter kungl.
förordningen den 19 september 1723, kungl. brefvet den 13 januari 1707 samt §
30 i 1734 års kungl. resolution på allmogens besvär, Kungl. Maj:t fann klagomålen
i öfrigt icke föranleda annan åtgärd, än att kammar- och bergskollegierna anbefalldes
att noga tillse det under namn af hemmanens omistlighet eller nödvändighet
vid slike verk missbruk ej måtte förelöpa till allmogens förfördelande vid skatteköp.
Beträffande varaktigheten af den äganderätt, bruksägare innehade till de un
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordirulcsutskotiets utlåtande Nr 99.
1
der bruk skatteköpta hemman, förordnades genom kungi. förbudet den 11 december
1766 emot flyttning af smiden och hammarskatt, att, då något bruk nedlades,
de för brukets skull samt till dess hjälp från kronan inlöste hemman skulle hemfalla
till kronan eller bördeman, dock att i förra fallet åboen skulle vid sin lösningsrätt
bibehållas emot köpeskillingens erläggande till kronan, utan att bruket någon
åborätt tillerkändes.
Då genom kungl. brefvet den 28 oktober 1773 alla skatteköp utan undantag
tillsvidare instäldes, så måste detta förbud jämväl anses hafva omfattat den dittills
medgifva rättigheten att under bruk skatteköpa hemman, och sedan skatteköpen,
jämlikt kungl. förordningen den 21 februari 1789, ånyo tillåtits i enlighet
med föreskrifterna i skatteköpsförordningen den 19 september 1723 samt alla åboar
a kronohemman erhållit uttrycklig försäkran att framför andra äga företrädesrätt
att sina åboende hemman till skatte lösa, förordnades genom kungl. kungörelsen
den 24 januari 1790, att hvad som genom 1723 års skatteköpsförordning vore
stadgadt angående kronohemmans försäljande till skatte på de orter, hvarest några
ädlare berg- och manufakturverk voro inrättade, fortfarande skulle tjäna till
efterrättelse och därvid iakttagas hvad som bland annat genom kungl. brefvet den
16 augusti 1731 blifvit föreskrifvet. Genom kungl. brefvet den 10 oktober 1793
och kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 i samma månad och år
tillätos kronohemmansåboar att utan föregående värdering till sig lösa skatterätten
a kronohemman emot erläggande af tio års kronovärderingsräntor; dock att såväl
landshöfdingen å kronans vägnar, som åboen kunde begära värdering, i fall den
sålunda bestämda köpeskillingen ansåges vara för låg eller för hög. Dessa föreskrifter
förändrades genom kungl. kungörelsen den 15 december 1848, hvarigenom
förordnades, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och
bergsmanshemman, utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna kronohemman,
hvilkas åboar af Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande antagas och som,
enligt dittills gällande föreskrifter, emot till staten ingående afgift kunnat till skatte
köpas, skulle utan förutgången värdering eller annan omgång än erläggande af
den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillingen, erhållas af den person,
som därå innehade lagligen befästad besittningsrätt eller pröfvandes vara
därtill berättigad; och härigenom måste den genom kungl. brefvet den 16 augusti
1731 bruksägare medgifna rätt att framför åboen köpa vissa hemman till skatte
anses hafva upphört, om också nu åberopade kungl. kungörelse därom icke innehåller
uttrycklig föreskrift.
I fråga därefter om bruksägares och åboars å de på grund af nyssberörda
kongl. bref under bruk skatteköpta hemman ömsesidiga rättigheter och skyldigheter
blef genom kongl. brefvet den 23 september 1747 förordnadt, att hemman
icke finge belastas med flere dagsverken än de som uti jordeboken voro hemmanen
påförde, men att bruksägaren, som var kronan ansvarig för räntan, likväl ägde
att efter öfverenskommelse med åboen förvandla hela räntan uti kolning och
körslor emot samma betalning, som skattebönder njöto, hvarvid dagsverken borde
beräknas efter ortens markegång och härutöfver inga onera åboen påläggas, samt
att åboen skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sin skyldighet efter husesynsordningen
och icke nyttjade skogen annorlunda än efter allmänna lagen och
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
förordningar. Dessa bestämmelser bekräftades genom kongl. brefvet den 28
januari 1757 med tillägg, att bruksägaren, utom den kolning, körslor och dagsverken,
hvaruti jordeboks- och mantalsräntan kunde förvandlas, skulle hafva frihet
med egen betjäning så nyttja skogen, att densamma för framtiden kunde äga
bestånd och, där lägenhet därtill funnes, jämväl uppodla åker och äng, så vida hemmansåboen
själf det ej förmådde och därigenom ej förorsakades men och intrång;
att oboen ej var tillåtet att afföra skog eller kol till någon annan än den, som ägde
skatterätten, när denne efter gångbart pris därför erlade betalning; samt att åboen
tillika var förbunden låta jordägaren framför någon annan emot skälig betalning
njuta de dagsverken och körslor, som utom de ofvannämnde kunde efter öfverenskommelse
åstadkommas. Sedermera blef i anledning af förekommen fråga, huruvida
åboarne voro berättigade att låta å hemmanen anställa storskifte samt i hvad
mån de ägde begagna sig af hemmanens skog genom kongl. brefvet den 15 juli
1802 förordnadt, att ehuru rättigheten att söka storskifte egentligen tillhörde bruksägaren
såsom ägare af jorden, hemmansåboen likväl, om bruksägaren uppå därom
af åboen gjord framställning vägrade att i storskifte ingå, i sådant fall så mycket
mindre borde förmenas att därom på sin bekostnad föranstalta, som-----
----bevaka; att vidkommande frågan om dispositionsrätten öfver hemmanens
skog, åbon icke kunde betagas ett sådant bruk däraf, som fordrades till hemmanets
vidmakthållande genom byggnader och stängsel med mera, hvaremot den af sådane
åboar yrkade rättigheten att få använda skogen till kolning äfven åt andra
än de bruk, som innehade skatterätten, vore alldeles stridande mot ofvannämnde
kongl. bref den 23 september 1747 och 28 januari 1757; samt att hvad anginge
frågan om nya odlingars företagande å sådana hemman, landshöfdingen ägde
upptaga och afgöra därom emellan jordägaren och åboen uppkommande stridigheter.
De i författningarne meddelade stadganden om bruksägares och åboars å de
under bruken till skatte köpta hemman inbördes rättigheter och skyldigheter
hafva sedermera blifvit sammanfattade i kongl. kammar- och bergskollegiernas
kungörelse den 30 januari 1824.
Genom kongl. skiftesstadgan den 4 maj 1827 upphäfdes dittills gällande författningar
och föreskrifter om storskiften och enskiften med undantag af hvad
rörande afvittringen i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens
län samt om storskiften och afvittringar i Stora Kopparbergs län särskildt var förordnadt.
Enligt såväl ofvannämnda som nu gällande skiftesstadga den 9 november
1866 är rättighet att söka skifte i allmänhet endast medgifven jordägare, boställsinnehafvare
samt dem som med stadgad åborätt innehafva krono- eller andra
publika hemman, hvaremot uttrycklig bestämmelse saknas, huruvida enahanda
rättighet fortfarande tillkommer jämväl åboar å de under bruk skatteköpta
hemman.
I fråga om huru med åborätten till de under bruk skatteköpta hemman förhållas
bör, då vid inträffande åboledighet icke någon till åboskapet berättigad person
af den siste åboens släkt finnes, har genom kongl. brefvet den 3 februari 1855
blifvit förordnadt, att besittningsrätten å hemmanet i sådant fall skall, så vida
bruket ej är nedlagdt, tillkomma bruksägaren, som äger att hemmanet såsom åbo
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
9
innehafva med de rättigheter och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarne
föreskrifva.
Genom stadgandet i kongl. brefvet den 16 augusti 1731, att åboarne å de under
bruk skatteköpta hemman skulle sitta odrifne, erhöllo dessa åboer visserligen en
förmån, hvilken då ännu icke var alla kronoåboar tillförsäkrad. Men denna skiljaktighet
var utan tvifvel mera skenbar än verklig, enär staten sällan begagnade
sin rättighet att uppsäga kronoåboer till afflyttning, samt slutligen afsade sig densamma
då genom kongl. förordningen den 21 februari 1789 alla åboar å kronohemman
försäkrades att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen häfdade sina
åboende hemman, de och deras barn därå skulle sitta odrifne man efter man, i den
ordning särskildt vore stadgadt. Icke heller förekommo i afseende på räntans
utgörande några särdeles väsentliga skiljaktigheter emellan åboar å de under bruk
skatteköpta hemman och kronoåboar, ty medgifvandet i kongl. brefvet den 23
september 1747 att jordeboks- och mantalsräntorna å nyssnämnda hemman kunde
förvandlas i kolning och körslor emot samma betalning som skattebönder åtnjöto,
förutsatte en frivillig öfverenskommelse härom emellan bruksägaren och åboen.
Visserligen erhöllo vederbörande bruksägaren genom kongl. brefvet den 28 januari
1757 vissa rättigheter till begagnande af skogen samt verkställande af uppodlingar
å de under bruk köpta hemman, men då sådant ej fick förnärma åboens rätt
i afseende på skogen eller i öfrigt förorsaka honom men och intrång, kan det ej sägas
att åboen härigenom kom i någon synnerligen sämre ställning än kronoåboar.
Med undantag af den ganska väsentliga fördelen att få köpa sina hemman
till skatte hade sålunda kronoåboarne icke några synnerliga förmåner framför
åboarne å de under bruk skatteköpta hemman, förr än de förstnämnde genom åtskilliga
under detta århundrade och företrädesvis under de senare årtiondena utfärdade
författningar kommit i åtnjutande af flera rättigheter och förmåner, som
de senare ännu sakna. Förutom det att, enligt hvad förberördt är, någon bestämd
förklaring icke blifvit meddelad, huruvida åboar å de under bruk skatteköpta
hemman numera äga att, i likhet med kronoåboer begära laga skifte, förekommer
i sådant hänseende, att jämlikt kongl. brefvet den 5 februari 1808 och
kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 i samma månad, rättighet medgifvits
kronoåbo att öfverlåta sin åborätt till annan person, hvilken rättighet genom
kongl. kungörelsen den 8 maj 1863 blifvit utsträckt och närmare bestämd;
samt att den lindring, som genom jordeboks- och mantalsräntornas förenkling
och omsättningar till penningar efter en billig beräkning blifvit genom kongl. kungörelsen
den 11 maj 1855 och kungl. förordningen den 23 juli 1869 räntegifvare
beredd, så mycket hellre måste anses hafva tillgodokommit vederbörande bruksägare,
hvilka, enligt hvad förut blifvit nämndt, äro kronan ansvarige för räntorna
å de under bruken skatteköpta hemman, som dessa författningar beträffande desamma
icke innehålla något förbehåll om ändring uti de bruksägaren enligt skatteköpsaftalet
och författningarne tillkommande rättigheter i afseende å räntan.»
I öfverensstämmelse med hvad kungl. kollegium i ofvan citerade utlåtande
hemställde, förordnades genom kungl. kungörelsen den 24 maj 1878, att den, som
innehade lagligen befästad åborätt å under bruk skatteköpt hemman, skulle äga
rätt att till vederbörande bruksägare öfverlåta sin åborätt, därvid föreskrifterna
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 saml. 56 käft. (Nr 99).
2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
i kungörelsen den 8 maj 1863 angående utvidgad frihet i afseende på öfverlåtelse
af åborätt till kronohemman borde lända till efterrättelse, samt att bruksägaren
å sin sida skulle vara berättigad att öfverlåta sin skattemannarätt till sådant
hemman åt den, som å hemmanet innehade åborätt, med rättighet för denne att
varda vid skattemannarätten bibehållen äfven i det fall att bruket sedermera
nedlades. Genom nådiga kungörelsen den 23 december 1881 fann Kungl. Maj:t
vidare godt att, med upphäfvande af den i 1878 års kungörelse meddelade ovillkorliga
föreskrift därom, att åborätten för att kunna öfverlåtas skulle vara lagligen
befästad, förordna att Konungens befallningshafvande, vid skeende anmälan
om gjord öfverlåtelse af åborätt till dylikt hemman, skulle i den kungörelse,
som det jämlikt gällande författningar ålåge Konungens befallningshafvande
härom utfärda, tillika förelägga den eller dem, som ansåge sig hafva bättre rätt till
besittning af det ifrågavarande hemmanet, att inom natt och år efter kungörelsens
uppläsande till vederbörlig domstol instämma åbon, som gjort öfverlåtelsen, och
sin talan därefter fullfölja, vid påföljd att öfverlåtelsen, utan afseende på senare
instämd talan, blefve beståndande. Slutligen har genom nådiga kungörelsen den
27 juni 1887, beträffande ägande- och dispositionsrätten till sådana under bruk
skatteköpta hemman, till hvilka bruksägaren från åbon inköpt åborätten, förordnats,
att bruksägaren skulle vid skattemannarätten bibehållas äfven i det fall,
att bruket nedlades.
I särskilda mål har Kungl. Maj:t förklarat åbo å ett under bruk skatteköpt
hemman icke vara berättigad att söka och erhålla laga skifte (Holm, jur. ark. 1899,
s. 562).
Den viktigaste af de rättigheter, hvilka enligt ofvan anmärkta författningar
tillkomma åbo å under bruk skatteköpt hemman gent emot bruksägaren, är uppenbarligen
rättigheten att »sitta odrifven >>, det vill säga att bibehållas vid sin åborätt,
så länge han fullgör sina skyldigheter enligt författningarna.
I vissa fall synas åborna å de under bruk skatteköpta hemman hafva genom
aftal med bruksägarna, så kallade cessionsskrifter, af stått från rätten att köpa
hemmanen till skatte. Såsom exempel härpå må anföras följande. Genom
kammarkollegii skattebref den 14 november 1730 blef hemmanet 1/2 mantal Åmjölkesbo
Mellang, n:r 3 i Ökna socken af Jönköpings län såldt till skatte under Pauliströms
järnbruk. Af skatteköpshandlingarna framgår, att åbon Måns Andersson
den 4 oktober 1726 transporterat all sin rätt till hemmanet på köparen, majoren
Vilhelm Pauli. Hemmanet synes hafva råkat i ödesmål samt förmedlats till 1/a
mantal, hvarefter detsamma såsom skattevrak förvärfvats från kronan af öfversten
Carl Fredrik Pechlin enligt skattebref den 31 mars 1769.
Stockholm den 23 mars 1912.
Gustaf Nyborg.
Gustaf Muntlie.
Gustaf Hedin.
K. Wallén.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
11
Af det här återgifna yttrandet framgår, att en bestämd skillnad torde
böra göras mellan åbor å rekognitionsskogarna eller rekognitionshemmanen
och å de under bruken skatteköpta hemmanen. Hvad de förstnämnda
fastigheterna angår anför kollegium visserligen till en början, att å dem
icke finnas några egentliga åbor, för så vidt till sådana icke skola hänföras
innehafvare af gamla stubbe- och röjselrättigheter, som icke varit
föremål för skatteköp, men i yttrandet sägs härefter, att en undersökning,
huruvida vid regleringen af rekognitionsskogarna stadgandet i 1811 års
kungörelse, att de odlingslägenheter, på livilka odlaren hade stubbe- eller
röjselrätt, skulle därvid ovägerligen bibehållas, möjligen skulle gifva till
resultat, att å berörda skogar finnas dylika lägenheter, vid hvilka innehafvarna
icke blifvit bibehållna.
Omförmälda skogar hafva, såsom af kollega yttrande vidare framgår,
numera med ett undantag blifvit skattlagda och försålda till skatte. Härvid
har emellertid, såvidt utskottet har sig bekant, förbehåll ej plägat göras
om rätt för innehafvare af lägenheter af nyssnämnda beskaffenhet att
å desamma kvarsitta. Det vill synas, som om kronan genom detta förfarande
icke skulle hafva vederbörligen iakttagit dessa lägenhetsinnehafvares
rätt till de af dem brukade jordområdena, hvilka af dem och deras
företrädare röjts och uppodlats och vid hvilkas besittning de enligt förenämnda
kungörelse ock varit berättigade att alltjämt bibehållas. Under
sådana förhållanden anser utskottet, att kronan rättvisligen ej kan undandraga
sig att vidtaga åtgärder för att om möjligt tillgodose de rättmätiga
kraf, som dessa lägenhetsinnehafvare, hvilka torde vara likställda med vanliga
åbor, skäligen kunna framställa i anledning däraf, att genom försummelse
från kronans sida vid rekognitionshemmanens försäljniu g till skatte
besittningsrätten till lägenheterna blifvit dem beröfvad. Emellertid lära
enligt utskottets förmenande några åtgärder i dylikt syfte lämpligen icke
böra ske, innan en noggrann utredning af hithörande förhållanden blifvit
verkställd.
Hvad härefter angår de under bruken skatteköpta hemmanen utgör
enligt kammarkollegii yttrande den viktigaste af de rättigheter, som enligt
skatteköpsförordningarna tillkom åbo å dylikt hemman, att åbon skulle sitta
odrifven, d. v. s. bibehållas vid sin åborätt, så länge han fullgör sina
skyldigheter enligt författningarna. I skattebrefven lära ock, enligt hvad
utskottet inhämtat, förbehåll härom städse hafva intagits, hvadan kronan
ej med skäl kan tillvitas att vid skatteförsäljningarna icke hafva tillvaratagit
dessa åbors rätt. Det skulle därför kunna synas, som om kronan
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
hvad angår de under bruken skatteköpta hemmanen ej skulle hafva anledning
att vidtaga någon åtgärd på grund af de nu föreliggande framställningarna.
Emellertid torde härvid icke böra uteslutande tagas hänsyn
till statens skyldigheter, utan lärer väl, då såsom här är fallet, en viss
kategori af människor sakna möjlighet att själfva göra sina rättigheter gällande,
statsmakterna böra träda hjälpande emellan, där detta kan ske utan
förnärmande af någons rätt.
Enligt hvad utskottet erfarit hafva åborna mångenstädes beröfvats
sina rättigheter och från hemmanen bortdrifvits. Visserligen skulle, såsom
ofvan sagts, åborna, enligt de i ämnet gällande författningarna, arfvinge
efter arfvinge vara odrifna, så länge de fullgjorde sina åligganden, men
det har i de flesta fall vid förekommande tvister varit förenadt med synnerligen
stor svårighet för en åbo att visa sin rätt till åboskapet, då de
af åbon innehafda handlingar, hvilka kunde styrka detta, gått förlorade,
och åbon själf saknat medel att låta verkställa nödiga undersökningar i
förefintliga offentliga handlingar. Ehuru utskottet således lifligt behjärtar
syftet med ifrågavarande motioner jämväl beträffande åborna å de under
bruken skatteköpta hemmanen, anser sig utskottet icke kunna förorda den
af herr Karlsson i Ejäl alternativt gjorda framställningen om anvisande
af medel för att bereda åborna möjlighet att anställa rättegångar. Först
sedan en utredning rörande dessa åbors ställning och rättigheter blifvit
slutförd, kan enligt utskottets åsikt afgöras, om och hvilka åtgärder från
statsmakternas sida böra vidtagas för tillvaratagandet af åbornas intressen
i nu angifna hänseenden.
Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,
att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner,
må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.
Maj:t måtte verkställa utredning rörande de på rekognitionshemmannen
och de under bruken skatteköpta hemmanen
befintliga och förutvarande åbors rättigheter
samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en
dylik utredning kan föranleda.
Stockholm den 17 maj 1912.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.
13
I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A. T. Odelberg, G. L.
De Geer, P. Paulson, G. Tamm, E. A. Lindblad, A. Pers, Aaby A. W. Ericsson,
J. Gyllenstierna; från Andra kammaren: D. Persson i Tallberg, N. Persson i
Malmö, G. Odqvist, G. A. E. Kronlund, P. O. Lundell, O. Nilsson i Tånga, P.
N:son Bosson, C. L. Olausson.
Reservation
af A. T. Odelberg, P. Paulson, E. A. Lindblad, Aaby A. TV. Ericsson
och J. Gyllenstierna, hvilka anfört:
»Som frågan redan i petitionsväg är dragen under Kung], Maj:ts behandling
ha vi ansett att Riksdagen ej bör aflåta någon skrifvelse till
Kungl. Maj t i samma fråga: en sådan skrifvelse får lätt betydelsen af ett
ställningstagande redan nu i saken.»
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 samt. 56 käft. (Nr 99).
3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.