Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.

1912-03-23 · 13 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 13 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1912:99, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

{

Nr 99.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om åvägabringande af

utredning rörande på rekognitionsskog ar och under bruk

skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter m. m.

(2:a Afd.)

I två likalydande, till jordbruksutskottets förberedande behandling

hänvisade motioner nr 77 i Första kammaren af herr Carl Gustaf Ekman

m. fl. och nr 203 i Andra kammaren af herr Ericsson i Vallsta m. fl. har

hemställts, att Riksdagen måtte besluta hos Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj it täcktes föranstalta om en utredning rörande på rekognitionsskogar

och under bruk skatteköpta hemman bosatta åboars rättigheter och till

Riksdagen göra de framställningar, hvartill utredningen föranleder.

Till stöd härför har anförts:

»Under en följd af år hafva från åboar på rekognitionsskogar och

under bruk skatteköpta hemman talrika klagomål låtit sig afhöra beträffande

dessa åboars förluster af rättigheten att besitta sina lägenheter.

Erinras kan exempelvis om den petition, som år 1909 i detta afseende

inlämnades till regeringen af icke mindre än 4,582 personer. Frågan

gjordes också samma år till föremål för motion i Riksdagen. Andra

kammarens tillfälliga utskott nr 4, som i ärendet lämnade en längre redogörelse,

tillstyrkte också en af Kungl. Maj:t anordnad utredning, hvilket

förslag emellertid föll på Första kammarens beslut om afslag.

Nämnda klagomål visa emellertid icke tendens att aftaga. Därtill

äro de säkerligen också alltför berättigade. Under innevarande år har

ett möte i Ockelbo, besökt af 200 personer, genom ett enhälligt fattadt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 sand. 56 haft. (Nr 99). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

Herr Karlssons

i Fjöl

m fl. motioner.

beslut uppfordrat ortens riksdagsmän att vid årets riksdag frambära dessa

åboars bekymmer och önskningar om rättelse. Säkert är, att deras begäran

är värd beaktande. I en af herr E. Karlsson i Fjäl m. fl. vid denna

riksdag inlämnad motion påyrkas, att hjälp måtte på det sätt från det

allmännas sida åstadkommas, att anslag lämnas vissa åboar för att sätta

dem i stånd att å rättslig väg få sina anspråk pröfvade. Då vi emellertid

icke äro öfvertygade om att detta sätt att lämna understöd är det mest

lämpliga eller då det åtminstone synes oss kunna ifrågasättas, huruvida det

är det enda sättet, ha vi trott oss böra framföra yrkandet om en utredning

af frågan, kvilket yrkande då torde få komma under pröfning jämsides

med den omnämnda motionen.»

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft den i

förenämnda motioner omförmälda, af herr Karlsson i Fjäl in. fl. inom

Andra kammaren väckta, till jordbruksutskottet jämväl hänvisade motionen,

nr 194, däri hemställts, att Eiksdagen ville ställa något lämpligt belopp

till Ivungl. Maj:ts förfogande för att förhjälpa åbor, som skilts från sin

åborätt till under bruk skatteköpta hemman, att återinsättas eventuellt genom

rättegång i åborätten, eller, om detta ej kan bifallas, hos Ivungl. Maj:t

begära utredning och förslag i ämnet till nästa Eiksdag.

Till stöd för denna framställning har anförts:

»Som bekant pågår inom kammarkollegium en omfattande utredning

rörande kronans jorddonationer till industrien och däribland äfven s. k.

under bruk skatteköpta hemman och torp. Denna undersökning kan dock

ej afse annat än en undersökning, huruvida dylika egendomar böra anses

förverkade till kronan samt huruvida åbor numera finnas eller icke; hvarjämte

kammarkollegium gifvetvis har att inkomma med förslag till erforderlig

ny lagstiftning för afhjälpande af ohjälpliga missförhållanden.

Där egendomen ej blifvit förverkad, men åbon, såsom i en myckenhet

fall är händelsen, blifvit bortdrifven, anses kronan icke äga att föra någon

talan för den bortdrifnas återinsättande i åborätten. Det blir åbons ensak

att tillvarataga sin rätt och anlita domstolarnas bistånd.

Nu är det emellertid så, att detta är en sak, som dessa åbor på intet

sätt rå med. Utredning måste äga rum ur gamla urkunder, hvilket jämte

hela processens anläggande ej kan ske utan hänvändelse till dyrbar advokathjälp,

om sådan öfver hufvud står att finna för ett ändamål sådant

som detta. Det synes med fog kunna göras gällande, att kronan där bör

träda fram och förhjälpa sina gamla åbor till deras rätt. En särskild upp
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

3

fordran därtill ligger också däri, att, då kronan skattesåldo egendomarne

under bruken, kronan dock förbehöll åbon att få »sitta odrifven».

För detta ändamål borde således kronan åta sig de bortdrifnas sak

samt Riksdagen anslå medel därtill. Närmare föreskrifter och villkor kär

böra naturligtvis uppgöras och därvid äfven öfvervägas i hvad mån omkostnaderna,

därest bruksägaren ej ålägges att betala dem, skola af åbon

återgäldas. Denna sak är gifvetvis brådskande, dels rent personligt för

en hel del åbor, särskild! för dem, som sitta kvar på betungande arrendekontrakt,

som blifvit dem aflockade, och dels därför att bruksägare,

enligt hvad är bekant söka locka åborna att formligt sälja åborätten

till dem. Bruksägare ha tyvärr en laglig befogenhet enligt 1878 och

1881 års författningar att inköpa åborätten.

På sista tiden har, såsom känd! är, äfven en stark oponion bland åborna

börjat göra sig gällande för deras återinsättande i åborätten och i sin maktlöshet

vända de sig med sina kraf om hjälp helt naturligt till statsmakten.»

Med anledning af de uti ifrågavarande motioner lämnade uppgifter

har utskottet i den ordning, som föreskrifves i 46 § riksdagsordningen,''

begärt uppgift från kammarkollegium bland annat å antalet af de på rekognitionsskogarna

och de under bruken skatteköpta hemmanen bosatta åbor

samt dessa åbors rättigheter.

I anledning häraf har till utskottet från kollegium i detta afseende

inkommit följande yttrande:

I skrifvelse till Kung!. Maj :t den 21 nästlidne februari har ni anhållit om uppgifter

dels å antalet af de på rekognitionsskogarna och de under bruken skatteköpta

hemmanen bosatta åbor samt dessa åbors rättigheter, dels ock-------------

Sedan Kungl. Maj:t den 23 i nämnda månad anbefallt kungl. kammarkollegium

att meddela och till eder öfverlämna upplysningar uti ifrågavarande afseende^

får kungl. kollegium till fullgörande häraf anföra följande.

A. I fråga om antalet af de på rekognitionsskogarna och de under bruken skatteköpta

hemmanen bosatta åbor samt dessa åbors rättigheter.

Hvad först angår rekognitionsskogarna eller, närmare bestämdt, rekognitionsskogshemmanen,

torde å dem icke finnas några egentliga åbor, för så vidt till sådana

ej skola hänföras innehafvare af gamla stubbe- och röjselrättslägenheter,

som icke varit föremål för skatteköp.

»Enligt vissa äldre författningar skulle de, hvilka å kronans skogar upptogo

och röjde lägenheter, äga att innehafva dessa under ständig besittningsrätt, så

länge innehafvarna fullgjorde föreskrifna skyldigheter. Dylika så kallade stubb eoch

röjselrättshemman synas i bergslagen hafva betraktats såsom ett slags skattehemman,

hvarå fastebref kunde erhållas. Genom kungl. resolutionen på allmogens

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

besvär den 17 september 1723, § 77, förklarades emellertid, att de uti bergslagen

uppå stubbe- och röjningsrätt utfallna gamla lagmans- eller häradsfastebref icke

förmådde tillägna åbon skattemannarätt på hemmanet, »som väl är krono, men

bergsmannen igenom kongl. förordningar arfvinge efter arfvinge får besitta, äfvensom

någon skattebonde, så länge lian och de bergsbruket vidmakthålla och till

kronan riktigt utgöra hyad däraf utgå bör.»

I kungl. kungörelsen angående användandet af de till bergverken och bruken

upplåtna rekognitionsskogar den 4 februari 1811 förekommer stadgandet, att de

odlingslägenheter, på hvilka odlaren hade stubbe- eller röjselrätt, skulle därvid

ovägerligen bibehållas samt bekomma åt sig anslagen under bolbyarätt den för

deras behof nödiga skogstillgång. Med afseende härå innehåller nämnda kungörelse

vidare den bestämmelsen, att, därest sådana lägenheter å någon rekognitionsskog

funnes, och deras område ej redan vore bestämdt, detsamma komme att,

innan undersökningen om brukets behof af skog företoges, af landtmätaren, med

kronofogde och nämnd i bruksägarens och odlarens närvaro samt på den senares

bekostnad föreslås och utstakas och sedan af Konungens befallningshafvande fastställas.

Sålunda utstakade stubbe- och röjselrättslägenheter torde sedermera i

allmänhet hafva af innehafvarna skatteköpts.

I hvad mån oförmälda stadganden i 1811 års kungörelse blifvit iakttagna

och följda vid regleringen af rekognitionsskogarna, kan ej nu uppgifvas och lärer

endast genom en ingående undersökning af dithörande handlingar och kartor kunna

utrönas. Det är ju möjligt att en dylik undersökning skulle kunna gifva till resultat,

att å de till hemman under bergverken och bruken indelade rekognitionsskogarna

finnas lägenheter, hvilka vid tiden för nämnda reglering innehafts med

stubbe- och röjselrätt men icke blifvit därvid bibehållna. Sedan nyssnämnda

skogar numera blifvit skattlagda och, på ett undantag när, försålda till skatte,

lär emellertid frågan, huruvida stubbe- och röjselrätt till därå befintliga lägenheter,

skall anses förefinnas, vara af beskaffenhet att tillhöra domstols pröfning och afgörande

i hvarje särskildt fall, då påstående därom af vederbörande väckes.

I en hos Kungl. Maj :t nyligen gjord ansökning hafva 44 personer, enligt uppgift

rättsinnehafvare och afkomlingar af åbor på rekognitionsskogar inom Gäfleborgs

län, anhållit om uppdrag för kammaradvokatfiskalämbetet att begära resning

i 20 af Kungl. Maj:t genom domar den 8 juni 1897 afgjorda mål mellan nämnda

advokatfiskalsämbete å kronans vägnar, å ena, samt åtskilliga bruksägare, å andra

sidan, i syfte att kronans talan om återvinning af vissa rekognitionshemman,

hvilken talan genom berörda domar ogillats, måtte ånyo varda pröfvad och sökandena

därigenom beredas möjlighet att blifva återinsatta i besittningsrätten

till sina af ålder å kronans mark uppodlade, å berörda hemman belägna torp,

hvilka af bruksägarna beröfvats dem. Nämnda framställning har för utlåtande

remitterats till kungl. kollegium och är för närvarande beroende på advokatfiskalsämbetets

yttrande.

Enligt en år 1894 upprättad, i kammaradvokatfiskalskontorets registratur

inbunden förteckning å skatteköpta rekognitionsskogshemman utgör antalet dylika

hemman omkring 300.»

Beträffande därefter åborna å de under bruken skatteköpta hemmanen är

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

5

kung], kollegium icke i tillfälle att lämna uppgift å antalet af dessa åbor. Såsom

kungl. kollegium i ett den 5 maj 1911 till Kungl. Maj:t afgifvet utlåtande angående

af kronan till industriens understöd upplåtna egendomar meddelat, har inom

kungl. kollegium numera upprättats specifik förteckning, upptagande de hemman

och lägenheter, som till brukens drift och understöd blifvit af kronan från

och med den 20 mars 1701 under skattetitel upplåtna, hvilken förteckning upptager

dylika egendomar till ett antal af omkring 800 hemman, mestadels brutna skattetal,

samt ett icke ringa antal lägenheter. Någon liknande förteckning föreligger

icke beträffande å dessa hemman befintliga åbor; och då kollegium saknar

material för uppgörande af en dylik förteckning, skulle således för vinnande af

utredning härutinnan blifva nödigt anställa undersökningar genom ortsmyndigheterna

i de särskilda länen, inom hvilka hemmanen äro belägna. En dylik undersökning

skulle emellertid kräfva ojämförligt längre tid än den som stått till

kungl kollegii förfogande för afgifvande af detta yttrande.

För klargörande af frågan, hvilka rättigheter tillkomma åborna å de under bruken

skatteköpta hemman, tillåter sig kungl. kollegium till en början åberopa följande

af kung], kollegium i ett den 23 november 1876 till Kungl. Maj:t afgifvet

utlåtande, angående rätt till försäljning af åbo- och skatterätt till dylika hemman,

gjorda uttalande:

»Sedan genom kong!, brefvet den 20 mars 1701 blifvit förordnadt, att kronans

jordar, rusthåll och augmentshemman finge till skatte försäljas, dock med

undantag för alla boställen, äfvensom de lägenheter uti bergslagen eller andra

orter, hvilka det för särdeles skäl och omständigheter funnes betänkligt att föryttra,

och kammarkollegium i sammanhang därmed erhållit befallning att öfver

skatterättigheters försäljande sluta och handla till det värde, som görligast kunde

stå att erhålla, hvarvid borde iakttagas, att åboen var närmast att köpa sitt åboende

hemman, när han ville gifva hvad en annan bjöd, förordnades dels genom

kongl. brefvet den 17 september samma år att kammar- och bergs-kollegierna

skulle noga tillse, att under den förunnade tillåtelsen att köpa krono till skatte

inga sådana lägenheter från kronans eller andra bruk finge abalieneras, hvaraf de

till sin konservation hade nödige och oumbärlige kol och ved, dels ock genom

kong], brefvet den 13 januari 1707, bland annat, att om åbo å kronohemman i

ort, där bergsbruk voro belägne, ej skulle vilja eller förmå tillhandla sig skatterätten

till hemmanet, egaren af det bergsbruk, som tillförene betjänat sig af samma

hemmans skog eller kolning, skulle vara närmast att tillösa sig jordäganderätten

däraf. Äfven i kongl. förordningen angående skatteköp den 19 september 1723,

—- enligt hvilken med undantag för det fall att augmentshemman vore för rusthållsstammen

omistligt, åbon hade företrädesrätt till skatteköp af sitt åboende

hemman mot erläggande af en genom värdering bestämd och beloppet af sex års

räntor icke understigande löseskilling, och först om åboen ej ville eller kunde hemmanet

köpa, detsamma, då begäran därom af annan person framställdes, finge

efter föregången värdering, hvarvid pröfvats, om åboen vore berättigad att njuta

af köparen någon öfverbyggnad eller annat som enligt busesynsordningen borde

honom ersättas å offentlig auktion mot värderingssumman såsom minimum till

den högstbjudande försäljas, — tillgodosågs bergsbruksrörelsens fördel genom

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

stadgandet, att vid då återstående kronohemmans försäljande till skatte på de

orter, hvarest några ädlare samt manufakturverk voro inrättade, skulle, likmätigt

utgångne kongl. förordningar, iakttagas, att till samma verks desto bättre bestånd,

hvarigenom riket en stor förmån och nytta tillflöte, inga sådana hemman finge till

skatte försäljas, innan bergs-kollegium pröfvat och genom resolution särskildt

öfver hvart hemman sig förklarat, om det nödvändigt behöfdes till något bergverks

upprätthållande och förkofran blifva oförsåldt, vid hvilken händelse det ej finge

abalieneras och genom skatteköp undan sitt rätta nödiga behof dragas.

Under antagande att nu anförda stadgande i 1723 års skatteköpsförordning

tilläde de ädlare och manufakturverken företrädesrätt till skatteköp af de för

verkens bestånd och förkofran behöfliga kronohemman framför vederbörande åbo,

och emedan det vore angeläget, att ock järnverken på allt möjligt sätt understöddes

samt att för sådant ändamål dem jämväl förunnades den förmånen att få till

skatte köpa kronohemman framför åboen, eftersom det skulle lända dem till styrka

både af skog samt dagsverken och annan betjäning, beslöto rikets ständer vid 1731

års riksdag, att nämnda förmån skulle tillkomma i första rummet de ädlare och

manufakturverken, därnäst järngrufvorna, sedan hyttorna och sist stångjärnshamrarna,

dock endast i afseende å sådana hemman, som lände bruken till styrka

och voro därifrån omistlige samt med vilkor att åboen ej drefves från hemmanet,

hvilket rikets ständers beslut genom kungl. brefvet den 16 augusti 1731 till efterrättelse

stadfästades.

Den bruksägare sålunda medgifna företrädesrätt att köpa hemman till skatte

föranledde kort därefter klagomål af allmogen därutinnan, att åtskillige bruksägare,

huru många och tillräckliga hemman de eljest kunde äga till bergvärkens upprätthållande

och förkofran, likväl småningom förhindrade åboarne att till skatte köpa

deras hemman och lägenheter, hvilka de ofta af öde upptagit, under föregifven nödvändighet

för bergverkens upprätthållande; men genom kungl. resolutionen den

17 december 1734 § 30 förklarades, att emedan, enligt 1723 års skatteköpsförordning,

ingen rätt till skatteköp af hemman kunde beviljas något bruk, så vida icke

bergskollegium förut pröfvat hemmanet vara för samma verk omistligt och däröfver

resolverat samt, enligt kungl. brefvet den 16 augusti 1731, företrädesrätt

till skatteköp af hemman, som för något bruk vore omistliga, blifvit särskilda slags

bruk i där omförmäld ordning tillförsäkrad, allmogen icke hade skäl till klagomål,

när berörde förordningar efterlefdes; och anbefalldes tillika bergskollegium att

noga iakttaga hvad till allmogens och brukens förmån lända kunde. På ytterligare

af allmogen anförda klagomål bland annat däröfver, att knipphamrarne lämnades

företräde till skattelösen framför åboen blef genom § 48 af kungl. resolutionen

den 10 september 1743 förklarad^ att under manufakturverk jämväl innefattades

knipphamrar, hvarjämte, och enär vid ifrågavarande skatteköp förfores efter kungl.

förordningen den 19 september 1723, kungl. brefvet den 13 januari 1707 samt §

30 i 1734 års kungl. resolution på allmogens besvär, Kungl. Maj:t fann klagomålen

i öfrigt icke föranleda annan åtgärd, än att kammar- och bergskollegierna anbefalldes

att noga tillse det under namn af hemmanens omistlighet eller nödvändighet

vid slike verk missbruk ej måtte förelöpa till allmogens förfördelande vid skatteköp.

Beträffande varaktigheten af den äganderätt, bruksägare innehade till de un
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordirulcsutskotiets utlåtande Nr 99.

1

der bruk skatteköpta hemman, förordnades genom kungi. förbudet den 11 december

1766 emot flyttning af smiden och hammarskatt, att, då något bruk nedlades,

de för brukets skull samt till dess hjälp från kronan inlöste hemman skulle hemfalla

till kronan eller bördeman, dock att i förra fallet åboen skulle vid sin lösningsrätt

bibehållas emot köpeskillingens erläggande till kronan, utan att bruket någon

åborätt tillerkändes.

Då genom kungl. brefvet den 28 oktober 1773 alla skatteköp utan undantag

tillsvidare instäldes, så måste detta förbud jämväl anses hafva omfattat den dittills

medgifva rättigheten att under bruk skatteköpa hemman, och sedan skatteköpen,

jämlikt kungl. förordningen den 21 februari 1789, ånyo tillåtits i enlighet

med föreskrifterna i skatteköpsförordningen den 19 september 1723 samt alla åboar

a kronohemman erhållit uttrycklig försäkran att framför andra äga företrädesrätt

att sina åboende hemman till skatte lösa, förordnades genom kungl. kungörelsen

den 24 januari 1790, att hvad som genom 1723 års skatteköpsförordning vore

stadgadt angående kronohemmans försäljande till skatte på de orter, hvarest några

ädlare berg- och manufakturverk voro inrättade, fortfarande skulle tjäna till

efterrättelse och därvid iakttagas hvad som bland annat genom kungl. brefvet den

16 augusti 1731 blifvit föreskrifvet. Genom kungl. brefvet den 10 oktober 1793

och kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 i samma månad och år

tillätos kronohemmansåboar att utan föregående värdering till sig lösa skatterätten

a kronohemman emot erläggande af tio års kronovärderingsräntor; dock att såväl

landshöfdingen å kronans vägnar, som åboen kunde begära värdering, i fall den

sålunda bestämda köpeskillingen ansåges vara för låg eller för hög. Dessa föreskrifter

förändrades genom kungl. kungörelsen den 15 december 1848, hvarigenom

förordnades, att skattemannarätt icke allenast till kronorusthåll, säterier och

bergsmanshemman, utan ock till andra sådana under åborätt upplåtna kronohemman,

hvilkas åboar af Eders Ivungl. Maj:ts befallningshafvande antagas och som,

enligt dittills gällande föreskrifter, emot till staten ingående afgift kunnat till skatte

köpas, skulle utan förutgången värdering eller annan omgång än erläggande af

den efter grundräntans kronovärde bestämda köpeskillingen, erhållas af den person,

som därå innehade lagligen befästad besittningsrätt eller pröfvandes vara

därtill berättigad; och härigenom måste den genom kungl. brefvet den 16 augusti

1731 bruksägare medgifna rätt att framför åboen köpa vissa hemman till skatte

anses hafva upphört, om också nu åberopade kungl. kungörelse därom icke innehåller

uttrycklig föreskrift.

I fråga därefter om bruksägares och åboars å de på grund af nyssberörda

kongl. bref under bruk skatteköpta hemman ömsesidiga rättigheter och skyldigheter

blef genom kongl. brefvet den 23 september 1747 förordnadt, att hemman

icke finge belastas med flere dagsverken än de som uti jordeboken voro hemmanen

påförde, men att bruksägaren, som var kronan ansvarig för räntan, likväl ägde

att efter öfverenskommelse med åboen förvandla hela räntan uti kolning och

körslor emot samma betalning, som skattebönder njöto, hvarvid dagsverken borde

beräknas efter ortens markegång och härutöfver inga onera åboen påläggas, samt

att åboen skulle vara odrifven, så länge han fullgjorde sin skyldighet efter husesynsordningen

och icke nyttjade skogen annorlunda än efter allmänna lagen och

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

förordningar. Dessa bestämmelser bekräftades genom kongl. brefvet den 28

januari 1757 med tillägg, att bruksägaren, utom den kolning, körslor och dagsverken,

hvaruti jordeboks- och mantalsräntan kunde förvandlas, skulle hafva frihet

med egen betjäning så nyttja skogen, att densamma för framtiden kunde äga

bestånd och, där lägenhet därtill funnes, jämväl uppodla åker och äng, så vida hemmansåboen

själf det ej förmådde och därigenom ej förorsakades men och intrång;

att oboen ej var tillåtet att afföra skog eller kol till någon annan än den, som ägde

skatterätten, när denne efter gångbart pris därför erlade betalning; samt att åboen

tillika var förbunden låta jordägaren framför någon annan emot skälig betalning

njuta de dagsverken och körslor, som utom de ofvannämnde kunde efter öfverenskommelse

åstadkommas. Sedermera blef i anledning af förekommen fråga, huruvida

åboarne voro berättigade att låta å hemmanen anställa storskifte samt i hvad

mån de ägde begagna sig af hemmanens skog genom kongl. brefvet den 15 juli

1802 förordnadt, att ehuru rättigheten att söka storskifte egentligen tillhörde bruksägaren

såsom ägare af jorden, hemmansåboen likväl, om bruksägaren uppå därom

af åboen gjord framställning vägrade att i storskifte ingå, i sådant fall så mycket

mindre borde förmenas att därom på sin bekostnad föranstalta, som-----

----bevaka; att vidkommande frågan om dispositionsrätten öfver hemmanens

skog, åbon icke kunde betagas ett sådant bruk däraf, som fordrades till hemmanets

vidmakthållande genom byggnader och stängsel med mera, hvaremot den af sådane

åboar yrkade rättigheten att få använda skogen till kolning äfven åt andra

än de bruk, som innehade skatterätten, vore alldeles stridande mot ofvannämnde

kongl. bref den 23 september 1747 och 28 januari 1757; samt att hvad anginge

frågan om nya odlingars företagande å sådana hemman, landshöfdingen ägde

upptaga och afgöra därom emellan jordägaren och åboen uppkommande stridigheter.

De i författningarne meddelade stadganden om bruksägares och åboars å de

under bruken till skatte köpta hemman inbördes rättigheter och skyldigheter

hafva sedermera blifvit sammanfattade i kongl. kammar- och bergskollegiernas

kungörelse den 30 januari 1824.

Genom kongl. skiftesstadgan den 4 maj 1827 upphäfdes dittills gällande författningar

och föreskrifter om storskiften och enskiften med undantag af hvad

rörande afvittringen i Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens

län samt om storskiften och afvittringar i Stora Kopparbergs län särskildt var förordnadt.

Enligt såväl ofvannämnda som nu gällande skiftesstadga den 9 november

1866 är rättighet att söka skifte i allmänhet endast medgifven jordägare, boställsinnehafvare

samt dem som med stadgad åborätt innehafva krono- eller andra

publika hemman, hvaremot uttrycklig bestämmelse saknas, huruvida enahanda

rättighet fortfarande tillkommer jämväl åboar å de under bruk skatteköpta

hemman.

I fråga om huru med åborätten till de under bruk skatteköpta hemman förhållas

bör, då vid inträffande åboledighet icke någon till åboskapet berättigad person

af den siste åboens släkt finnes, har genom kongl. brefvet den 3 februari 1855

blifvit förordnadt, att besittningsrätten å hemmanet i sådant fall skall, så vida

bruket ej är nedlagdt, tillkomma bruksägaren, som äger att hemmanet såsom åbo

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

9

innehafva med de rättigheter och skyldigheter för öfrigt emot kronan, som författningarne

föreskrifva.

Genom stadgandet i kongl. brefvet den 16 augusti 1731, att åboarne å de under

bruk skatteköpta hemman skulle sitta odrifne, erhöllo dessa åboer visserligen en

förmån, hvilken då ännu icke var alla kronoåboar tillförsäkrad. Men denna skiljaktighet

var utan tvifvel mera skenbar än verklig, enär staten sällan begagnade

sin rättighet att uppsäga kronoåboer till afflyttning, samt slutligen afsade sig densamma

då genom kongl. förordningen den 21 februari 1789 alla åboar å kronohemman

försäkrades att, så länge de till hus och jord väl och försvarligen häfdade sina

åboende hemman, de och deras barn därå skulle sitta odrifne man efter man, i den

ordning särskildt vore stadgadt. Icke heller förekommo i afseende på räntans

utgörande några särdeles väsentliga skiljaktigheter emellan åboar å de under bruk

skatteköpta hemman och kronoåboar, ty medgifvandet i kongl. brefvet den 23

september 1747 att jordeboks- och mantalsräntorna å nyssnämnda hemman kunde

förvandlas i kolning och körslor emot samma betalning som skattebönder åtnjöto,

förutsatte en frivillig öfverenskommelse härom emellan bruksägaren och åboen.

Visserligen erhöllo vederbörande bruksägaren genom kongl. brefvet den 28 januari

1757 vissa rättigheter till begagnande af skogen samt verkställande af uppodlingar

å de under bruk köpta hemman, men då sådant ej fick förnärma åboens rätt

i afseende på skogen eller i öfrigt förorsaka honom men och intrång, kan det ej sägas

att åboen härigenom kom i någon synnerligen sämre ställning än kronoåboar.

Med undantag af den ganska väsentliga fördelen att få köpa sina hemman

till skatte hade sålunda kronoåboarne icke några synnerliga förmåner framför

åboarne å de under bruk skatteköpta hemman, förr än de förstnämnde genom åtskilliga

under detta århundrade och företrädesvis under de senare årtiondena utfärdade

författningar kommit i åtnjutande af flera rättigheter och förmåner, som

de senare ännu sakna. Förutom det att, enligt hvad förberördt är, någon bestämd

förklaring icke blifvit meddelad, huruvida åboar å de under bruk skatteköpta

hemman numera äga att, i likhet med kronoåboer begära laga skifte, förekommer

i sådant hänseende, att jämlikt kongl. brefvet den 5 februari 1808 och

kammarkollegii därpå grundade kungörelse den 29 i samma månad, rättighet medgifvits

kronoåbo att öfverlåta sin åborätt till annan person, hvilken rättighet genom

kongl. kungörelsen den 8 maj 1863 blifvit utsträckt och närmare bestämd;

samt att den lindring, som genom jordeboks- och mantalsräntornas förenkling

och omsättningar till penningar efter en billig beräkning blifvit genom kongl. kungörelsen

den 11 maj 1855 och kungl. förordningen den 23 juli 1869 räntegifvare

beredd, så mycket hellre måste anses hafva tillgodokommit vederbörande bruksägare,

hvilka, enligt hvad förut blifvit nämndt, äro kronan ansvarige för räntorna

å de under bruken skatteköpta hemman, som dessa författningar beträffande desamma

icke innehålla något förbehåll om ändring uti de bruksägaren enligt skatteköpsaftalet

och författningarne tillkommande rättigheter i afseende å räntan.»

I öfverensstämmelse med hvad kungl. kollegium i ofvan citerade utlåtande

hemställde, förordnades genom kungl. kungörelsen den 24 maj 1878, att den, som

innehade lagligen befästad åborätt å under bruk skatteköpt hemman, skulle äga

rätt att till vederbörande bruksägare öfverlåta sin åborätt, därvid föreskrifterna

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 saml. 56 käft. (Nr 99).

2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

i kungörelsen den 8 maj 1863 angående utvidgad frihet i afseende på öfverlåtelse

af åborätt till kronohemman borde lända till efterrättelse, samt att bruksägaren

å sin sida skulle vara berättigad att öfverlåta sin skattemannarätt till sådant

hemman åt den, som å hemmanet innehade åborätt, med rättighet för denne att

varda vid skattemannarätten bibehållen äfven i det fall att bruket sedermera

nedlades. Genom nådiga kungörelsen den 23 december 1881 fann Kungl. Maj:t

vidare godt att, med upphäfvande af den i 1878 års kungörelse meddelade ovillkorliga

föreskrift därom, att åborätten för att kunna öfverlåtas skulle vara lagligen

befästad, förordna att Konungens befallningshafvande, vid skeende anmälan

om gjord öfverlåtelse af åborätt till dylikt hemman, skulle i den kungörelse,

som det jämlikt gällande författningar ålåge Konungens befallningshafvande

härom utfärda, tillika förelägga den eller dem, som ansåge sig hafva bättre rätt till

besittning af det ifrågavarande hemmanet, att inom natt och år efter kungörelsens

uppläsande till vederbörlig domstol instämma åbon, som gjort öfverlåtelsen, och

sin talan därefter fullfölja, vid påföljd att öfverlåtelsen, utan afseende på senare

instämd talan, blefve beståndande. Slutligen har genom nådiga kungörelsen den

27 juni 1887, beträffande ägande- och dispositionsrätten till sådana under bruk

skatteköpta hemman, till hvilka bruksägaren från åbon inköpt åborätten, förordnats,

att bruksägaren skulle vid skattemannarätten bibehållas äfven i det fall,

att bruket nedlades.

I särskilda mål har Kungl. Maj:t förklarat åbo å ett under bruk skatteköpt

hemman icke vara berättigad att söka och erhålla laga skifte (Holm, jur. ark. 1899,

s. 562).

Den viktigaste af de rättigheter, hvilka enligt ofvan anmärkta författningar

tillkomma åbo å under bruk skatteköpt hemman gent emot bruksägaren, är uppenbarligen

rättigheten att »sitta odrifven >>, det vill säga att bibehållas vid sin åborätt,

så länge han fullgör sina skyldigheter enligt författningarna.

I vissa fall synas åborna å de under bruk skatteköpta hemman hafva genom

aftal med bruksägarna, så kallade cessionsskrifter, af stått från rätten att köpa

hemmanen till skatte. Såsom exempel härpå må anföras följande. Genom

kammarkollegii skattebref den 14 november 1730 blef hemmanet 1/2 mantal Åmjölkesbo

Mellang, n:r 3 i Ökna socken af Jönköpings län såldt till skatte under Pauliströms

järnbruk. Af skatteköpshandlingarna framgår, att åbon Måns Andersson

den 4 oktober 1726 transporterat all sin rätt till hemmanet på köparen, majoren

Vilhelm Pauli. Hemmanet synes hafva råkat i ödesmål samt förmedlats till 1/a

mantal, hvarefter detsamma såsom skattevrak förvärfvats från kronan af öfversten

Carl Fredrik Pechlin enligt skattebref den 31 mars 1769.

Stockholm den 23 mars 1912.

Gustaf Nyborg.

Gustaf Muntlie.

Gustaf Hedin.

K. Wallén.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

11

Af det här återgifna yttrandet framgår, att en bestämd skillnad torde

böra göras mellan åbor å rekognitionsskogarna eller rekognitionshemmanen

och å de under bruken skatteköpta hemmanen. Hvad de förstnämnda

fastigheterna angår anför kollegium visserligen till en början, att å dem

icke finnas några egentliga åbor, för så vidt till sådana icke skola hänföras

innehafvare af gamla stubbe- och röjselrättigheter, som icke varit

föremål för skatteköp, men i yttrandet sägs härefter, att en undersökning,

huruvida vid regleringen af rekognitionsskogarna stadgandet i 1811 års

kungörelse, att de odlingslägenheter, på livilka odlaren hade stubbe- eller

röjselrätt, skulle därvid ovägerligen bibehållas, möjligen skulle gifva till

resultat, att å berörda skogar finnas dylika lägenheter, vid hvilka innehafvarna

icke blifvit bibehållna.

Omförmälda skogar hafva, såsom af kollega yttrande vidare framgår,

numera med ett undantag blifvit skattlagda och försålda till skatte. Härvid

har emellertid, såvidt utskottet har sig bekant, förbehåll ej plägat göras

om rätt för innehafvare af lägenheter af nyssnämnda beskaffenhet att

å desamma kvarsitta. Det vill synas, som om kronan genom detta förfarande

icke skulle hafva vederbörligen iakttagit dessa lägenhetsinnehafvares

rätt till de af dem brukade jordområdena, hvilka af dem och deras

företrädare röjts och uppodlats och vid hvilkas besittning de enligt förenämnda

kungörelse ock varit berättigade att alltjämt bibehållas. Under

sådana förhållanden anser utskottet, att kronan rättvisligen ej kan undandraga

sig att vidtaga åtgärder för att om möjligt tillgodose de rättmätiga

kraf, som dessa lägenhetsinnehafvare, hvilka torde vara likställda med vanliga

åbor, skäligen kunna framställa i anledning däraf, att genom försummelse

från kronans sida vid rekognitionshemmanens försäljniu g till skatte

besittningsrätten till lägenheterna blifvit dem beröfvad. Emellertid lära

enligt utskottets förmenande några åtgärder i dylikt syfte lämpligen icke

böra ske, innan en noggrann utredning af hithörande förhållanden blifvit

verkställd.

Hvad härefter angår de under bruken skatteköpta hemmanen utgör

enligt kammarkollegii yttrande den viktigaste af de rättigheter, som enligt

skatteköpsförordningarna tillkom åbo å dylikt hemman, att åbon skulle sitta

odrifven, d. v. s. bibehållas vid sin åborätt, så länge han fullgör sina

skyldigheter enligt författningarna. I skattebrefven lära ock, enligt hvad

utskottet inhämtat, förbehåll härom städse hafva intagits, hvadan kronan

ej med skäl kan tillvitas att vid skatteförsäljningarna icke hafva tillvaratagit

dessa åbors rätt. Det skulle därför kunna synas, som om kronan

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

hvad angår de under bruken skatteköpta hemmanen ej skulle hafva anledning

att vidtaga någon åtgärd på grund af de nu föreliggande framställningarna.

Emellertid torde härvid icke böra uteslutande tagas hänsyn

till statens skyldigheter, utan lärer väl, då såsom här är fallet, en viss

kategori af människor sakna möjlighet att själfva göra sina rättigheter gällande,

statsmakterna böra träda hjälpande emellan, där detta kan ske utan

förnärmande af någons rätt.

Enligt hvad utskottet erfarit hafva åborna mångenstädes beröfvats

sina rättigheter och från hemmanen bortdrifvits. Visserligen skulle, såsom

ofvan sagts, åborna, enligt de i ämnet gällande författningarna, arfvinge

efter arfvinge vara odrifna, så länge de fullgjorde sina åligganden, men

det har i de flesta fall vid förekommande tvister varit förenadt med synnerligen

stor svårighet för en åbo att visa sin rätt till åboskapet, då de

af åbon innehafda handlingar, hvilka kunde styrka detta, gått förlorade,

och åbon själf saknat medel att låta verkställa nödiga undersökningar i

förefintliga offentliga handlingar. Ehuru utskottet således lifligt behjärtar

syftet med ifrågavarande motioner jämväl beträffande åborna å de under

bruken skatteköpta hemmanen, anser sig utskottet icke kunna förorda den

af herr Karlsson i Ejäl alternativt gjorda framställningen om anvisande

af medel för att bereda åborna möjlighet att anställa rättegångar. Först

sedan en utredning rörande dessa åbors ställning och rättigheter blifvit

slutförd, kan enligt utskottets åsikt afgöras, om och hvilka åtgärder från

statsmakternas sida böra vidtagas för tillvaratagandet af åbornas intressen

i nu angifna hänseenden.

Under åberopande af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att Riksdagen, med anledning af förevarande motioner,

må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Ivungl.

Maj:t måtte verkställa utredning rörande de på rekognitionshemmannen

och de under bruken skatteköpta hemmanen

befintliga och förutvarande åbors rättigheter

samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill en

dylik utredning kan föranleda.

Stockholm den 17 maj 1912.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 99.

13

I beslutet hafva deltagit: från Första kammaren: A. T. Odelberg, G. L.

De Geer, P. Paulson, G. Tamm, E. A. Lindblad, A. Pers, Aaby A. W. Ericsson,

J. Gyllenstierna; från Andra kammaren: D. Persson i Tallberg, N. Persson i

Malmö, G. Odqvist, G. A. E. Kronlund, P. O. Lundell, O. Nilsson i Tånga, P.

N:son Bosson, C. L. Olausson.

Reservation

af A. T. Odelberg, P. Paulson, E. A. Lindblad, Aaby A. TV. Ericsson

och J. Gyllenstierna, hvilka anfört:

»Som frågan redan i petitionsväg är dragen under Kung], Maj:ts behandling

ha vi ansett att Riksdagen ej bör aflåta någon skrifvelse till

Kungl. Maj t i samma fråga: en sådan skrifvelse får lätt betydelsen af ett

ställningstagande redan nu i saken.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 10 samt. 56 käft. (Nr 99).

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.