Memorial, angående talmannens i Andra kammaren vägran af proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om införande af republikanskt statsskick.
1912-05-10 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1912:29, Memorial, angående talmannens i Andra kammaren vägran af proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om införande af republikanskt statsskick.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
1
Nr 29.
Ankom till Riksdagens kansli den 11 maj 1912 kl. 12 m.
Konstitutionsutskottets memorial, angående talmannens i Andra
kammaren vägran af proposition å remiss af en inom
kammaren väckt motion om införande af republikanskt
statsskick.
Närvarande: Herrar Bonde, Bränning, Trygger, Högström, Clason, Bellinder, Hellberg,
Elanan, von Geijer, Mannheimer, Kjellén, Wavrinslcy*), Jansson i Djursätra*),
Ericsson, Nilsson, Nyström, Edén, Larsson i Västerås, Magnusson och
Larsson i Säby.
Ej närvarande vid utlåtandets justering''.
Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 318, hafva herrar
Lindhagen, ^Vinberg, Sandler, Kloo och Helger föreslagit, »att Riksdagen
vill beträffande regeringsmakten principiellt uttala sig för afskaffande af
den ärftliga regeringsmakten samt införande af en statsstyrelse, byggd
på folkets val (republik), samt hos konungen begära ett förslag till de
ändringar i grundlagarna, som för eu sådan tankes förverkligande skulle
erfordras».
Enligt utdrag af Andra kammarens protokoll för den 4 innevarande
maj har vid föredragning af omförmälda motion, efter det talmannen
på anförda skäl vägrat framställa proposition å motionens remitterande
till utskott samt kammaren beslutit yrka att sådan proposition skulle
framställas, öfverläggningen blifvit, jämligt § 61 riksdagsordningen, förklarad
hvilande och målet förvisadt till konstitutionsutskottet för den i
nämnda paragraf omförmälda åtgärd.
Enligt hvad utskottet inhämtat, anförde talmannen som skäl för
sin vägran följande:
Bihang till Bilisdagens protokoll 1912. 5 samt. 23 käft. (Nr 29.)
1
2
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
»Enligt riksdagsordningens § 61 må talman ej vägra proposition,
utom när lian finner väckt fråga strida mot »grundlags lydelse». I den
nämnda paragrafens fortsättning talas om frågans enlighet eller stridighet
med »grundlagen», utan att det på något sätt antydes en skillnad
mellan dess bokstaf och anda. Det torde ock ligga i sakens natur, att
den vakt öfver ärendenas grundlagsenliga behandling, som härmed tilllagts
talmansinstitutionen, icke kan stanna vid grundlagens yttre form
allena, utan måste i lika eller till och med starkare grad afse att skydda
vår författnings grundläggande objektiva principer. Som en sådan
fundamentalprincip af första ordningen framstår regeringsformens bud
i § 1, att »Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike».
Att detta bud af grundlagsstiftaren tillagts oföränderlighet, kan äfven
i yttre måtto i någon mån slutas af samma grundlags § 94, som i
fall af hela konungahusets utslocknande ovägerligen bjuder Riksdagen
att »ett nytt konungahus utkora, med bibehållande af denna regeringsform».
Äfven om uttryckligt förbehåll därom i grundlagen
saknas, bör följaktligen frågan om »afskaffandet af den ärftliga regeringsmakten»,
såsom stridande mot grundlagens uppenbara förutsättning,
anses undanryckt från Riksdagens behandling i vanlig ordning,
lika så väl som den motsvarande frågan om riksdagsmaktens eget
afskaffande. Vid sådant förhållande — och då talmannens vägran att
framställa proposition å remiss bereder kammaren den enda lagliga
möjligheten att, om den så finner skäligt, själf afklippa behandlingen
af en fråga, som till sitt innehåll är af natur att tillhöra ständigt utskotts
behandling — finner jag mig föranlåten att vägra proposition å
remiss af den föreliggande motionen.»
Talmans rätt att vägra proposition regleras af bestämmelsen i riksdagsordningens
§ 61: »Talman må ej vägra proposition utom när han
finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Hvad samma paragraf
i sin fortsättning innehåller, att konstitutionsutskottet skall, i det fall då
talmannen vägrar proposition, men kammaren ändock yrkar sådan, afgifva
utlåtande öfver »frågans stridighet eller enlighet med grundlagen»,
kan enligt utskottets mening icke på något sätt förändra den grundläggande
bestämmelsen om talmannens befogenhet. I och för sig har
stadgandet i paragrafens senare del afseende, icke på talmannens befogenhet,
utan på konstitutionsutskottets uppgift; men därjämte måste för
såväl konstitutionsutskottets som talmannens förfarande gälla den allmänna
föreskriften i regeringsformens § 84, att »grundlagarna skola
efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas».
Den förevarande motionen af herr Lindhagen in. fl. afser att väcka fråga
om en genomgripande förändring i styrelsesättet. Regeringsformens
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
3
§ 81 bestämmer: »Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar
kunna icke ändras eller upphäfvas, utan genom konungens och två lagtima
riksdagars beslut.» Häraf, och af öfriga bestämmelser angående
grundlagsändringar, framgår, att samtliga rikets grundlagar kunna - med iakttagande af de för sådana ärenden särskildt stadgade former —
såväl ändras som t. o. m. upphäfvas. Från denna regel hafva grundlagsstiftarna
icke gjort något undantag för någon eller några delar, af
vare sig regeringsformen eller andra grundlagar. Att de därutinnan
äfven förfarit med klart fattad afsikt, belyses genom det förhållande,
att de därmed brutit med den ordning, som under tiden före regeringsformens
tillkomst varit gällande. I sjuttonhundratalets svenska författningsurkunder,
allt ifrån år 1719 års regeringsform och intill 1789 års
förenings- och säkerhetsakt, hade funnits bestämmelser, som, på olika
sätt i de olika författningarna, uppställde inskränkningar i fråga om
möjligheten att på laglig väg förändra grundlagarna. När 1809 års
grundlagsstiftare affattade de nu ifrågavarande nya bestämmelserna,
underläto de alltså att upptaga förutvarande inskränkningar i grundlagarnas
föränderlighet.
Vid sådant förhållande finner utskottet det icke vara möjligt att,
på den grund, att ett förslag, som afser ändring i grundlagarna, skulle
strida mot »vår författnings grundläggande objektiva principer», utestänga
samma förslag från behandling i vanliga former. Hvad som skall
räknas till vår författnings grundläggande objektiva principer är icke
på något sätt i grundlagarna angifvet, och kan följaktligen ej heller vara
undantaget från den allmänna regeln om grundlagarnas föränderlighet.
De föreskrifter angående ändring i eller upphäfvande af grundlag, som
i regeringsformen och riksdagsordningen gifvits, äro gemensamma för
alla frågor rörande sådan ändring eller upphäfvande och afse endast
att, såsom 1809 års konstitutionsutskott i sitt memorial rörande regeringsformen
yttrat, för dylika frågor skapa »försvårande formaliteter,
nödvändige för att afhålla icke nog betänkte försök och att förekomma
förhastade beslut». Förutom bestämmelsen om konungens och tvänne
riksdagars beslut, hvilken fortfarande gäller, föreskrefs år 1809 visserligen
äfven, att om enskild riksdagsman väckte förslag till grundlagsändring,
detta förslag skulle öfverlämnas till konstitutionsutskottet och,
endast om det upptoges af detta utskott, komma under Riksens Ständers
pröfning. Men härigenom stadgades ingen begränsning i ämnet vare
sig för enskild riksdagsmans motionsrätt i grundlagsfrågor eller i konstitutionsutskottets
förslagsrätt. Denna bestämmelse om enskild motionärs
beroende af konstitutionsutskottets tillstyrkande blef för öfrigt
4
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
upphäfd i sammanhang med representationsreformen 1866, och sedan
dess gäller för behandlingen af motion i grundlagsfrågor de allmänna
föreskrifterna om motions väckande i R. O. § 55 och om motions remiss
till utskott i R. O. § 56.
Då sålunda det ämne, hvarom den förevarande motionen handlar,
icke är genom gällande grundlagsbestämmelser undantaget från den
allmänna regeln, att förslag kan väckas om ändring eller upphäfvande
af grundlag, då den af herr Lindhagen m. fl. väckta motionen icke heller
på annat sätt strider emot grundlagen, och då enligt riksdagsordningens
§ 56 motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, icke kan
till afgörande i kammare företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande,
så har konstitutionsutskottet funnit
att herr Lindhagens m. fl. förevarande motion icke
är mot grundlag stridande, och att förty proposition
å remiss till utskott af motionen icke kan vägras.
Stockholm den 10 maj 1912.
På utskottets vägnar:
CARL CARLSON BONDE.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
5
Reservationer:
af herr Trygger med hvilken herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman,
von Geijer, Kjellén, Jansson i Djursätra, Nyström och. Magnusson i Tumhult
instämt och som ansett, att utskottets memorial, efter den lämnade redogörelsen
för hvad talmannen anfört som skäl för sin remissvägran, bort
hafva följande lydelse:
»Herr Lindhagen och medmotionärer hafva föreslagit Riksdagen att
principiellt uttala sig för införandet i vårt land af ett republikanskt statsskick
samt hos Konungen begära förslag till de förändringar i grundlagar^,
som för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras. För
hvar och en, som med oförvillad blick betraktar denna motion, måste
densamma i den form, motionärerna gifvit den, framstå såsom ett uppenbart
hån mot kronans nuvarande bärare och följaktligen innefatta en
tydlig kränkning af regeringsformen § 3, hvarest stadgas, att »konungens
majestät skall hållas i helgd oeh vördnad». Så länge detta grundlagsstadgande
icke är ändradt, utgör detsamma alltså tillräcklig anledning
för talmannen att jämlikt riksdagsordningen § 61 vägra proposition
å en motion, sådan som den förevarande.
Emellertid, utskottet anser att talmannen oberoende häraf bort
vägra proposition på ifrågavarande motion, detta på grund däraf att den
innebär en revolutionär akt, riktad mot vårt statsskick. Detta statsskicks
grundvalar, lika gamla som Sveriges rike, utgöras af konungamakt och
folkmakt. Under alla tider hafva dessa statsmakter bevarat sin existens,
ehuru visserligen maktfördelningen dem emellan reglerats olika under
olika perioder. Ett bland de kraftigaste bevis, vår historia lämnar för
den hos svenska folket inneboende öfvertygelsen, att vårt statsskick
väsentligen hvilar på konungamakt och folkrepresentation, lämnar oss
Kungl. Maj:ts och Rikets Ständers fastställda regeringsform af den 6
juni 1809. Trots det att genom en revolution eller, såsom det heter i
ingressen till regeringsformen, »den nyligen timade regementsförändringen,
åt hvilken vi vår enhälliga stadfästelse gifvit, vi svenska folkets
fullmäktige inträdt i rättigheten att själfva genom upprättande af
en förändrad statsförfattning för framtiden förbättra fäderneslandets
belägenhet», fanns det icke någon som helst tanke hos dessa ständer
att beröfva konungamakten dess sedan urminnes tid gifna plats i
den svenska statsförfattningen. Fasthellre voro de genomträngda af
6
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
den alldeles motsatta uppfattningen, som fick ett så fullödigt uttryck i
1809 års konstitutionsutskotts memorial med förslag till regeringsform,
hvari det heter: »Det (utskottet) har trott, hvad exemplet af Europas
friaste stat äfven bevisar, att för eu nations allmänna rätt och medborgares
personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än
dessa former (statsförfattningens åldriga grundformer), omgifna af seklers
helgd och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar».
I öfverensstämmelse härmed hade man sökt »bilda en styrande makt,
verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i
medlen att dem utföra», och denna makt »att styra tillkommer, efter utskottets
förslag, odelad konungen». Men icke nog härmed. Man ville
äfven för framtiden skydda konungamakten vid det för densamma kritiska
tillfälle, om konungaätten på mansidan utginge, och därför stadgade
man i regeringsformen § 94, att Riksdagen efter den siste konungens
död skulle utkora ett nytt konungahus »med bibehållande af denna
regeringsform». Däremot hafva 1809 års grundlagsstiftare icke gifvit
sig in på frågan, om konungamakten eljest skulle kunna på ett mera
eller mindre våldsamt eller fredligt sätt afskaffa. De hafva lika litet
som grundlagsstiftarne i andra länder stadgat några rättsregler för huru
man hade att förfara, i händelse den svenska statsförfattningens grundvalar
sönderbrötes genom en revolution, och icke heller kunde det falla
dem in att gifva bestämmelser, som voro ägnade att flytta revolutionen
från gatan in i folkrepresentationens församlingsrum. Denna grundlagsstiftarnes
ståndpunkt är ock orsaken därtill, att trots det att konungamakt
och folkrepresentation, såsom statsskickets stödjepelare, utgöra
grundlagens ovilkorlig^ förutsättningar, och endera statsmaktens upphäfvande
följaktligen skulle innebära en mot grundlagen i dess innersta
väsende stridande åtgärd, saknar man dock såväl i 1810 års riksdagsordning
som i den nu gällande riksdagsordningen hvarje bestämmelse
om att konungamakt eller folkrepresentation icke får tillintetgöras samt
republik eller envälde införas. Regeringsformen och öfriga grundlagar
hafva aldrig gjort anspråk på att skapa de svenska statsmakterna, utan
grundlagarnes enda uppgift beträffande dem har varit att reglera dessa
statsmakters inbördes verkningskrets samt underkasta dem en sådan
inbördes inskränkning, som, för att använda 1809 års konstitutionsutskotts
ord, »hindrar någondera från att öfvergå från kraft till våld». Grundlagens
lydelse — man må däri inlägga mer eller mindre — bör uppenbarligen
icke anses i någon mån afgörande för ett vidsträcktare område
än det, som grundlagen afsett att genom sina särskilda stadganden
reglera, och då det i riksdagsordningen § 61 heter, »att talman ej må
7
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
vägra proposition utom när lian finner väckt fråga strida mot grundlags
lydelse», syftas härmed otvifvelaktigt endast på en sådan fråga, hvarå
grundlagens särskilda bestämmelser äro tillämpliga. Å frågor, som falla
utom grundlagens normering, vare sig därför att de äro revolutionära,
stridande mot författningens orubbliga grundvalar, eller därför att de
äro vettlösa, stridande mot vanligt sundt förnuft, måste talmannen vägra
proposition, oberoende af att därom saknas uttrycklig föreskrift i grundlagen,
ty en. talman får tydligen ej medverka till några mot vår statsförfattning.
riktade revolutionära åtgärder eller tillstädja, att representationens
tid upptages af frågor, hvilkas framställande är en galenskap
och hvilkas handläggning skulle vara för folkets representanter nedsättande.
På grund af hvad utskottet sålunda anfört, har utskottet funnit,
att herr Lindhagens och medmotionärers förevarande
motion är stridande mot grundlagen, och att
förty talmannen varit pliktig att, såsom skett, vägra
proposition å remiss till utskott af motionen.»
af herr Clason, som anfört:
»Jämte det jag. instämt i hrr Trygg ers in. fl. reservation, har jagtill
ytterligare belysning af frågan och af utskottsmemorialet ansett mig
böra tillfoga följande:
Hvad först angår talmannens rätt att vägra proposition vid remiss
af motioner, bör erinras, att densammas utöfning i tidigare praxis icke
varit inskränkt till blott sådana fall, då en motion på grund af sin form
kommit i kollision med grundlagsbestämmelser om eu motions form, om
motionstid o. s. v. Exempel gifvas fastmer också på remissvägran, då
en motions innebörd enligt talmannens uppfattning varit sådan, att Riksdagen
eller vederbörande stånd (kammare) icke haft grundlagsenlig rätt
att fatta beslut i ämnet. I fråga om tidigare praxis böra jämväl observeias
de icke fataliga tillfällen, då motionärer anhållit att sjkifva få
återtaga väckta motioner; bakom denna anhållan har nämligen tvifvelsutan
i flertalet fall legat förvissningen, att remiss i annat fall skulle
vägras. En fullständig kännedom om denna tidigare praxis skulle enligt
min tanke säkerligen framte för oss ganska varierande grunder, på hvilka,
direkt eller .indirekt, remissvägran förekommit och godkänts, däribland
äfven åtskilliga, där .knappast så starka grunder kunnat åberopas som
de i detta fall föreliggande. Det torde nog ock kunna ifrågasättas,
8
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
huruvida icke det talmannen enligt § 51 riksdagsordningen tillhörande
åliggandet att vidmakthålla ordning vid sammanträdena gifver honom
rätt — och kammaren, om den så önskar, möjlighet att därvid stödja
honom — att afvisa rena okynnesmotioner, som äro ägnade att nedsätta
kammarens och Riksdagens värdighet.
Talmannens rätt till propositionsvägran i de fall, då väckt fråga af
honom finnes strida mot grundlags lydelse, är vidare icke begränsad
genom stadgandet i § 5G riksdagsordningen, att vissa frågor icke »kunna
till afgörande i kammare företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande».
Denna paragraf afser att reglera den förberedande behandlingen
af frågor, som .i laga ordning blifvit väckta och kunna af Riksdagen
göras till föremål för beslut, men har intet samband med spörsmålet,
hvilka ämnen öfverhufvud kunna i motionsväg upptagas, och huru de
i sådant fall skola frambäras.
Hvad därnäst beträffar konstitutionsutskottets åliggande att skilja
mellan kammare och talman, därest kammaren vid propositionsvägran
ändock yrkat remiss, så är detta åliggande enligt § 61 riksdagsordningen
icke inskränkt till en granskning af de skäl, talmannen kan hafva
anfört för sin uppfattning, utan hvad utskottet har att göra, är att bedöma
hela frågans »stridighet eller enlighet med grundlagen». Skulle
sålunda en fråga finnas stridig mot grundlagen, om ock på andra grunder
än talmannen åberopat, så skall äfven i detta fall propositionsvägran
upprätthållas.
De af utskottets majoritet meddelade historiska upplysningarna behöfva
i väsentliga delar kompletteras för att gifva en riktig bild af
tidigare förhållanden. Det är sålunda icke riktigt att framställa de bestämmelser,
som träffades i fråga om grundlagsändring 1809, såsom en
afgjord brytning med den ordning, som tidigare gällt. Äfven före 1809
kände man grundlagsförändringar, och formerna hade understundom
varit mindre stränga, än de blefvo 1809. Frihetstidens statsskick, som
i olika ordalag uti skilda grundlagar medgaf tillägg och förbättringar
af grundlagarne, kände sålunda ända till 1766 icke något stadgande om
väckt grund! agsändringsfrågas hänskjutande före afgörandet till en följande
riksdag; först 1766 infördes denna bestämmelse. 1772 års regeringsform
aflägsnade däremot ånyo sistnämnda begränsning och talade
själf om möjligheten att »förbättra, ändra, tillöka eller förminska rikets
fundamentallagar» samt kräfde därför ej ens samstämmande beslut af
samtliga stånd. Förenings- och säkerhetsakten af 1789 förklarade åter,
att det aldrig skulle »tillåtas någon proposition eller försök göras till
minsta ändring, uttydning eller rättelse uti bokstafveliga innehållet häraf»
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
9
(= förenings- och säkerhetsakten). Det är sålunda mot denna sistnämnda
akts bestämmelser, men icke mot tidigare praxis, som 1809 års
grundlagsstiftare bryta, då de tillåta förändringar i grundlagarna.
Konstitutionsutskottets berömda memorial af den 2 juni 1809, med
hvilket regeringsformen framlades för ständerna, står emellertid därvid
fortfarande kvar på den gamla principen, att grundlagsändringar böra
vara förbättringar, icke omstörtning. På denna princip hade grundlagsstiftarna
själfva, trots den makt, med hvilken de handlade, byggt sitt
eget omdaningsverk. Uttryck häraf finnas i rikt mått i samma memorial,
såsom exempelvis då grundlagsstiftarne förklara sig icke föreslå
»störa och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer»
och då de, såsom i hr Tryggers m. fl. reservation redan anförts,
betona sig »tro, hvad exemplet af Europas friaste stat äfven bevisar,
att för en nations allmänna rätt och medborgares personliga frihet och
säkerhet finnes intet stadigare värn än dessa former, omgifne af seklers
helgd, och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar». I
enlighet härmed uttalade sig utskottet också på följande sätt i fråga om
framtida grundlagsändringar:
»Utskottet, som föreser, att den grundlag, Riksens Ständer nu komma att fastställa,
icke kan blifva fullkomlig, har velat öppna en möjlighet att förbättra den,
när ett mer än tillfälligt allmänt tankesätt därom hunnit stadgas. Denna möjlighet
borde likväl vara omgifven af försvårande formaliteter, nödvändige för att afhålla
icke nog betänkte försök, och att förekomma förhastade beslut. Utskottet
har därföre funnit, att inga individuella meningar i ämnen af denna vikt borde
hos Riksens Ständers plena väckas, utan endast kunna där framställas, godkände
och utvecklade åt det utskott, som Riksens Ständer vid hvarje riksdag skulle förordna
att granska grundlagarna och anmärka statsförfattningens brister.»
Ehuru utskottet sålunda icke tänkte sig andra ändringar i regeringsformen,
än »förbättringar», ett vidare »fullkomnande», ville det åt den
enskilde riksdagsmannen icke ens öfverlämna att i ståndens plena väcka
sådana på tal, utan lade initiativrätten uteslutande hos Kungl. Maj:t
eller hos utskottet själft. Och till på köpet band det äfven sin egen
initiativrätt ytterligare genom bestämmelsen i § 81 RF, att
»detta utskott, hvars pligt det vara skall att grundlagarne granska, äger
rätt att hos Riksens Ständer föreslå de ändringar däruti, som det anser högst nödiga
eller nyttiga och möjliga att verkställa».
Äfven om Konungens initiativrätt heter det i samma paragraf:
»Vill Konungen hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i grundlagarne»
o. s. v. Hvarken i fråga om konstitutionsutskottets eller Konungens
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 samt. 23 höft, (Nr 29.) 2
10
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
initiativrätt fanns däremot stadgad någon rätt att föreslå grundlagarnas
upphäfvande. Och följande paragraf, § 82, fortsatte därpå i konsekvens
härmed:
»Hvad till ändring och förbättring af grundlagarne uti nu föreskrifven ordning
Riksens Ständer enhälligt beslutit och Konungen gillat, eller Konungen
föreslagit och Riksens Ständer enhälligt gillat, äge kraft af grundlag.»
Alldeles såsom under 1700-talet tänkte man sig sålunda fortfarande
förändringar endast under form af förbättringar af det redan gifna, en
form, hvarifrån själffallet ett öfverändakastande af grundprinciperna var
uteslutet. I anslutning härtill står jämväl stadgandet i § 94 RF., att
om den konungaätt utginge, »hvilken arfsrätten till riket uppdragen vore»
— en bestämmelse alltså, afsedd äfven för den aflägsnaste framtid —
Riksens Ständer »skola ett nytt konungahus utkora, med bibehållande
af denna regeringsform». 1809 års grundlagsstiftare tänkte sig sålunda
den af dem gifna regeringsformen såsom bestående äfven under framdeles
växlande konungaätter.
Gent emot dessa nu citerade bestämmelser i grundlagen — hvaribland
t. ex. den om utskottets uteslutande initiativrätt innebar en alldeles
ny, dittills okänd begränsning i fråga om grundlagsändringar —
och gent emot det grundlagsstiftande utskottets egen kommentar i fråga
om deras innehåll kan det rent negativa inledningsstadgandet i § 81
RF., att »denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna
icke ändras eller upphäfvas, utan genom Konungens och alla riksståndens
sammanstämmande beslut», icke, såsom utskottsmajoriteten förmenar,
tillerkännas det vitsord, att grundlagsstiftarne därmed skulle afvisat alla
förutvarande inskränkningar i grundlagarnas föränderlighet. De hafva
fastmera sökt att omgärda det i deras regeringsform fastställda statsskicket
med skydd mot alla förändringar, som icke voro Dhögst nödiga
eller nyttiga» förbättringar.
Någon »enskild riksdagsmans motionsrätt i grundlagsfrågor», såsom
utskottsmajoriteten med tydlig hänsyftning på tiden närmast efter 1809
uttrycker sig, kände vidare desse grundlagsstiftare alldeles icke till.
»Motion» betydde, då som nu, endast förslag, väckta i plena, där debatterade
och omsider afgjorda, men en sådan motionsrätt i grundlagsfrågor
var, såsom nämnts, den enskilde riksdagsmannen förbjuden. Det förslag
»till förändring eller förklaring af grundlagarne», som en enskild riksdagsman
kunde önska frambära, hade han i stället enligt § 84 RF. att
inlämna till konstitutionsutskottet, och kunde icke själf bringa det vidare
under ständernas pröfning, debatt eller beslut, därest ej utskottet god
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
11
känt det och upptagit det såsom sitt. Den enda rätt han egde utöfver
hvarje annan enskild medborgare, som företog sig att till konstitutionsutskottet
inlämna eller själf offentliggöra grundlagsändringsprojekt —
dessa »icke nog betänkte» förslag, som grundlagstiftarne karaktäriserat
dem —• nämligen rätten att, om han så yrkade, däröfver erhålla ett
yttrande af utskottet »med tillstånd att detsamma jämte förslaget genom
tryck allmänt gorå» var till och med enligt samma § beledsagad med
bestämmelsen, att han i sådant fall för förslagets innehåll »själf i egenskap
af författare må lagligen ansvara», d. v. s. han likställdes härvid
i ansvarsväg med hvarje enskild författare, under det att han eljes för
sina yttranden såsom riksdagsman njöt särskildt skydd.
Det är sannt, att vid införande af den nya riksdagsordningen 1866
vissa af nu citerade bestämmelser, på grund af den omredigering regeringsformen
då undergick, icke längre kvarstå i sin ursprungliga
ordalydelse. Medvetet tillerkändes därvid åt den enskilde riksdagsmannen
den motionsrätt i grundlagsfrågor, som han förut icke ägde.
Icke ett ord i förslagen eller förhandlingarna är emellertid mig veterligen
bekant, som häntyder på, att man, utom denna förändring i sättet
för grundlagsfrågors väckande, skulle hafva afsett en sådan omstörtning
i afseende på innebörden af de förslag, som kunde framställas, att de
begränsningar härutinnan, som dittills förefunnits, nu skulle hafva försvunnit.
Kvar står i hvarje fall stadgandet i § 94 EF. att, äfven vid
utslocknandet af nuvarande eller kommande konungaätter, den regeringsform,
som alltjämt heter »Kung]. Maj:ts och Rikets Ständers regeringsform»,
skall bibehållas, när Riksdagen går att utkora ett nytt konungahus —
ett stadgande, som icke är förenligt med ett riksdagsbeslut om konungamaktens
afskaffande. Kvar står också stadgandet i § 3 RF., att
»Konungens majestät skall hållas i helg och vördnad» — en bestämmelse,
som icke är förenlig med en Riksdagens skrifvelse till Konungen, att
Konungen skall afskaffa sig själf. Mer än tillräckliga bestämmelser
finnas sålunda i regeringsformen af uttrycklig lydelse, att ett förslag
sådant som det af motionären väckta om konungamaktens afskaffande
måste anses »stridigt mot regeringsformen».
Till ofvanstående kan emellertid äfven läggas, att det framlagda
förslaget enligt min uppfattning är så stridande jämväl mot eu annan
af våra grundlagar — nämligen emot successionsordningen, dess lydelse
såväl som dess förutsättningar — att det äfven på denna grund icke
kan antagas. Det nuvarande konungahusets arfsrätt till Sveriges krona
hvilar nämligen, såsom af successionsordningens inledning framgår, i
12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
första hand på »den under den 21 augusti 1810 upprättade förening och
valakt», hvarigenom de svenska statsmakterna dels utkorade fursten af
Ponto Corvo att på vissa villkor vara Sveriges tronföljare, dels ock, såsom
det i valakten heter, tilläde »Hans Kunglige Höghets äkta manliga
bröstarfvingar rättighet att efter Hans Kunglig Höghet intaga den svenska
tronen i den ordning och på det sätt, den af oss fastställda successionsordning
bokstafligen innehåller och stadgar». I och med det att
det härigenom gjorda erbjudandet mottogs af den utvalde tronföljaren,
är enligt min uppfattning mellan honom och de svenska statsmakterna
om arfsrätten till den svenska kronan träffad en bindande öfverenskommelse,
som icke kan på grundlagstiftningens väg upphäfvas, lika litet
som den svenska staten genom grundlagstiftning kan upphäfva något
annat af densamma slutet bindande aftal. Men kan nämnda aftal icke
af de svenska statsmakterna ryggas, så är ett förslag med yrkande
därom stridande mot den grundlag, successionsordningen, som uttryckligen
konfirmerat nämnda aftal. Det kan därför icke heller af Riksdagen
bifallas samt får under sådana förhållanden ej framställas till proposition
inom någon af dess kamrar.
Äfven af denna grund har sålunda proposition å herr Lindhagens
m. fl. motion bort vägras.»
Därjämte har herr Kjellén som eget votum anfört:
»Då konstitutionsutskottet nu i kraft af R. O. § 61 går att pröfva
»frågans stridighet eller enlighet med grundlagen» i hela dess vidd, så
\ill utskottet till en början som ostridigt framhålla, att frågan om »afskaffande
af den ärftliga regeringsmakten» innefattar icke blott en ändring
utan ett upphäfvande af gällande regeringsform. En författning,
som i sin ena hufvuddel organiserar en monarkisk styrelse och i sin
andra de! ordnar dess samverkan med folkets representation, står och
faller uppenbart med den monarkiska principen. Frågan om den föreliggande
motionens grundlagsenlighet innesluter således frågan om den
lagliga möjligheten med gällande rätt att upphäfva regeringsformens
principer.
Redan inom grundlagens egen bokstafs ram finnes en klar antydning
till ett svar, nämligen i RF § 94, som vid en dynastis utgång bjuder
Riksdagen att »ett nytt konungahus utkora, med bibehållande af denna
regeringsform». Här står icke »regeringsformen» eller »gällande regeringsform»,
här står denna regeringsform, hvilket ostridigt afser regeringsformen
af 1809 och ingen annan. Men om grundlagen således på
-
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
13
bjudit bibehållande af 1809 års regeringsform vid djnastiskiften, så lär
ett upphäfvande däraf före sådant skifte icke kunna ingå i grundlagens
förutsättningar. Formuleringen »denna regeringsform» i § 94 är fullständigt
meningslös och logiskt orimlig, om grundlagen öfver hufvud
tänkt sig möjligheten af samma regeringsforms fullständiga upphäfvande.
Den slutsats, hvartill denna tolkning af ordalydelsen således ovedersägligen
kommer, bestyrkes af hela den ställning, som grundlagsstiftarne beredt
regeringsformen. I ingressen kalla ständerna densamma uttryckligen för
»rikets främsta grundlag». Denna högre rang igenkännes i uttryckssättet
på flera betydelsefulla ställen, där regeringsformen nämnes särskild!
vid de andra grundlagarnes sida; så i §§ 81 och 106, så äfven i
konungaförsäkran och i de gamla talmansederna. Men det stannar icke
vid rangföreträdet: § 85 gör »de grundsatser som i denna regeringsform
bestämmas» normerande för de andra grundlagarne, och§ 38 ställer
regeringsformen, men icke de andra, under skyddet af föredragande
statsråds kontrasignationsvägran.
Det är således i full konsekvens med sin allmänna åskådning, som
grundlagsstiftarne gjort äfven den skillnaden mellan regeringsformen
och öfriga grundlagar, att den förra skall »bibehållas» och således icke
får i sin helhet upphäfvas; såsom faktiskt skett med 1810 års RO år
1866, såsom af regeringen föreslogs 1854 med 1812 års TrFrO, och
såsom måste ske med 1810 års SO vid dynastiens utgång. Till yttermera
visso finna vi 1809 års konstitutionsutskott i sitt bekanta memorial
angående regeringsformen af den 2 juni, efter erkännande af »att
den grundlag, Riksens ständer nu komma att fastställa, icke kan blifva
fullkomlig», yttra att man »velat öppna en möjlighet Skit förbättra den)'';
något upphäfvande antydes här icke.
Då därför § 81 i regeringsformen säger att »denna regeringsform
samt rikets öfriga grundlagar kunna icke ändras eller upphäfvas)) utan
särskilda villkor, så kan denna allmänna och negativa formulering icke
göras gällande gent emot den speciella och positiva förutsättning om
regeringsformen, som kommer till synes i budet om dess bibehållande i
§ 94.
Däremot hänför sig ordet »ändras» tydligen äfven till RF. Principen
om dess bibehållande kan således ej fattas strikt och för alla detaljer.
Hvad som gör den till 1809 års regeringsform, skall bevaras genom
tiderna: alltså de genomgående principerna. I detta hänseende bjudes
en autentisk kommentarie i regeringsformens egen ingress, där den
ny tillträd ande konungen finner att »våra och våra undersåtars ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter uti den nya regeringsformen blifvit så
14
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29,
tydligen utstakade, att de, med bibehållande af konungamaktens helgd
och verkningsförmåga, förena svenska folkets lagbundna frihet.» Dessa
tvänne statsskickets grundvalar, närmare belysta och på det kraftigaste
motiverade i konstitutionsutskottets citerade memorial af 2U 1809,
afspegla sig ända upp i lagens rubrik, som lyder »Kungl. Maj:ts och
rikets ständers fastställda Regeringsform.))
En sådan rubricering fastslår icke för all framtid några yttre former
för de bägge »konstitutionella makternas» organisation. Den har
således icke hindrat att »rikets ständer» år 1866 afskaffades. Men detta
skedde endast på det sätt och villkor, att »de rättigheter och åligganden,
som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen» (RF § 49). Sålunda bevarades den representativa folkmaktens
idé i obruten succession. På samma sätt kunna dynastier försvinna;
men konungamaktens idé kvarstår och skall genom tiderna bibehållas,
såsom den andra gnmdvalen för regeringsformen.
Hvar för öfrigt gränsen går mellan principer och detaljer i 1809
års RF, kan understundom vara tvifvelaktigt. Men att frågan om konungamaktens
afskaffande gäller principerna i en författning, som själf kallar sig
äfven »Kungl. Majrts» och som själf anger »konungamaktens helgd och verkningsförmåga»
bland sina hufvudmotiv, det kan icke underkastas tvist.
År det sålunda styrkt, att gällande rätt icke tillåter förändringar i nuvarande
regeringsforms principer, då är ock det här i motion föreliggande
yrkandet inom grundlagens egen ram uppvisadt som grundlagsstridig!.
Men äfven utan den bokstaflig^ anvisningen i RF § 94 måste en
förnuftig tolkning komma till det resultat, att motionen icke kan till
Riksdagens behandling upptagas. Frågan om konungamaktens upphäfvande
täcker frågan om den nu gällande regeringsformens, men täckes
icke själf af den. Det ärftliga konungadömets existens i den svenska
staten är liksom den representativa folkorganisationen ett historiskt faktum,
oberoende af alla författningsakter. Det tillhör hvad 1809 års
konstitutionsutskott kallar »vår statsförfattnings åldriga grundformer--
omgifna af seklers helgd». Frågan om dess rubbande har följaktligen
sin verkliga tyngdpunkt på andra sidan om den nu gällande grundlagen
och kan icke lösas endast inom dess ram. Den, som vill öfverändakasta
statsskickets pelare och förutsättningar, kan rimligtvis icke åberopa sig
på statsskickets egna, för det normala statsarbetet afsedda, rättsatser,
där de tilläfventyrs kunde synas tjäna hans afsikter. Intet vitsord kan
tillerkännas någon lagtolkning, som vill vända ett lagbud till ett hot
mot statens eget bestånd i dess historiskt gifna gestalt.
Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.
15
Då sålunda det ämne, hvarom den förevarande motionen handlar,
är genom gällande grundlags uppenbara förutsättningar undantaget från
den allmänna regeln, att förslag kan väckas om ändring eller upphäfvande
af grundlag; då den af herr Lindhagen väckta motionen, såsom
innebärande ett angrepp på statens egna grundvalar, icke ens är af
natur att enbart inom grundlags ram afgöras; och då slutligen stadgan
i RO § 5G, att motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling,
icke kan till afgörande företagas innan utskott däröfver afgifvit yttrande,
saknar hvarje tillämplighet på frågor, som öfverhufvud icke höra
under Riksdagens behandling, så har konstitutionsutskottet funnit,
att herr Lindhagens förevarande motion är mot
grundlag stridande, och att Andra kammarens talman
sålunda grundlagsenlig! förfarit, då han vägrat proposition
och remiss af densamma.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.