Sök i Ratio Lex

Memorial, angående talmannens i Andra kammaren vägran af proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om införande af republikanskt statsskick.

1912-05-10 · 15 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 15 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1912:29, Memorial, angående talmannens i Andra kammaren vägran af proposition å remiss af en inom kammaren väckt motion om införande af republikanskt statsskick.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

1

Nr 29.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 maj 1912 kl. 12 m.

Konstitutionsutskottets memorial, angående talmannens i Andra

kammaren vägran af proposition å remiss af en inom

kammaren väckt motion om införande af republikanskt

statsskick.

Närvarande: Herrar Bonde, Bränning, Trygger, Högström, Clason, Bellinder, Hellberg,

Elanan, von Geijer, Mannheimer, Kjellén, Wavrinslcy*), Jansson i Djursätra*),

Ericsson, Nilsson, Nyström, Edén, Larsson i Västerås, Magnusson och

Larsson i Säby.

Ej närvarande vid utlåtandets justering''.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 318, hafva herrar

Lindhagen, ^Vinberg, Sandler, Kloo och Helger föreslagit, »att Riksdagen

vill beträffande regeringsmakten principiellt uttala sig för afskaffande af

den ärftliga regeringsmakten samt införande af en statsstyrelse, byggd

på folkets val (republik), samt hos konungen begära ett förslag till de

ändringar i grundlagarna, som för eu sådan tankes förverkligande skulle

erfordras».

Enligt utdrag af Andra kammarens protokoll för den 4 innevarande

maj har vid föredragning af omförmälda motion, efter det talmannen

på anförda skäl vägrat framställa proposition å motionens remitterande

till utskott samt kammaren beslutit yrka att sådan proposition skulle

framställas, öfverläggningen blifvit, jämligt § 61 riksdagsordningen, förklarad

hvilande och målet förvisadt till konstitutionsutskottet för den i

nämnda paragraf omförmälda åtgärd.

Enligt hvad utskottet inhämtat, anförde talmannen som skäl för

sin vägran följande:

Bihang till Bilisdagens protokoll 1912. 5 samt. 23 käft. (Nr 29.)

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

»Enligt riksdagsordningens § 61 må talman ej vägra proposition,

utom när lian finner väckt fråga strida mot »grundlags lydelse». I den

nämnda paragrafens fortsättning talas om frågans enlighet eller stridighet

med »grundlagen», utan att det på något sätt antydes en skillnad

mellan dess bokstaf och anda. Det torde ock ligga i sakens natur, att

den vakt öfver ärendenas grundlagsenliga behandling, som härmed tilllagts

talmansinstitutionen, icke kan stanna vid grundlagens yttre form

allena, utan måste i lika eller till och med starkare grad afse att skydda

vår författnings grundläggande objektiva principer. Som en sådan

fundamentalprincip af första ordningen framstår regeringsformens bud

i § 1, att »Sveriges rike skall styras af en konung och vara ett arfrike».

Att detta bud af grundlagsstiftaren tillagts oföränderlighet, kan äfven

i yttre måtto i någon mån slutas af samma grundlags § 94, som i

fall af hela konungahusets utslocknande ovägerligen bjuder Riksdagen

att »ett nytt konungahus utkora, med bibehållande af denna regeringsform».

Äfven om uttryckligt förbehåll därom i grundlagen

saknas, bör följaktligen frågan om »afskaffandet af den ärftliga regeringsmakten»,

såsom stridande mot grundlagens uppenbara förutsättning,

anses undanryckt från Riksdagens behandling i vanlig ordning,

lika så väl som den motsvarande frågan om riksdagsmaktens eget

afskaffande. Vid sådant förhållande — och då talmannens vägran att

framställa proposition å remiss bereder kammaren den enda lagliga

möjligheten att, om den så finner skäligt, själf afklippa behandlingen

af en fråga, som till sitt innehåll är af natur att tillhöra ständigt utskotts

behandling — finner jag mig föranlåten att vägra proposition å

remiss af den föreliggande motionen.»

Talmans rätt att vägra proposition regleras af bestämmelsen i riksdagsordningens

§ 61: »Talman må ej vägra proposition utom när han

finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse». Hvad samma paragraf

i sin fortsättning innehåller, att konstitutionsutskottet skall, i det fall då

talmannen vägrar proposition, men kammaren ändock yrkar sådan, afgifva

utlåtande öfver »frågans stridighet eller enlighet med grundlagen»,

kan enligt utskottets mening icke på något sätt förändra den grundläggande

bestämmelsen om talmannens befogenhet. I och för sig har

stadgandet i paragrafens senare del afseende, icke på talmannens befogenhet,

utan på konstitutionsutskottets uppgift; men därjämte måste för

såväl konstitutionsutskottets som talmannens förfarande gälla den allmänna

föreskriften i regeringsformens § 84, att »grundlagarna skola

efter deras ordalydelse i hvarje särskildt fall tillämpas».

Den förevarande motionen af herr Lindhagen in. fl. afser att väcka fråga

om en genomgripande förändring i styrelsesättet. Regeringsformens

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

3

§ 81 bestämmer: »Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar

kunna icke ändras eller upphäfvas, utan genom konungens och två lagtima

riksdagars beslut.» Häraf, och af öfriga bestämmelser angående

grundlagsändringar, framgår, att samtliga rikets grundlagar kunna - med iakttagande af de för sådana ärenden särskildt stadgade former —

såväl ändras som t. o. m. upphäfvas. Från denna regel hafva grundlagsstiftarna

icke gjort något undantag för någon eller några delar, af

vare sig regeringsformen eller andra grundlagar. Att de därutinnan

äfven förfarit med klart fattad afsikt, belyses genom det förhållande,

att de därmed brutit med den ordning, som under tiden före regeringsformens

tillkomst varit gällande. I sjuttonhundratalets svenska författningsurkunder,

allt ifrån år 1719 års regeringsform och intill 1789 års

förenings- och säkerhetsakt, hade funnits bestämmelser, som, på olika

sätt i de olika författningarna, uppställde inskränkningar i fråga om

möjligheten att på laglig väg förändra grundlagarna. När 1809 års

grundlagsstiftare affattade de nu ifrågavarande nya bestämmelserna,

underläto de alltså att upptaga förutvarande inskränkningar i grundlagarnas

föränderlighet.

Vid sådant förhållande finner utskottet det icke vara möjligt att,

på den grund, att ett förslag, som afser ändring i grundlagarna, skulle

strida mot »vår författnings grundläggande objektiva principer», utestänga

samma förslag från behandling i vanliga former. Hvad som skall

räknas till vår författnings grundläggande objektiva principer är icke

på något sätt i grundlagarna angifvet, och kan följaktligen ej heller vara

undantaget från den allmänna regeln om grundlagarnas föränderlighet.

De föreskrifter angående ändring i eller upphäfvande af grundlag, som

i regeringsformen och riksdagsordningen gifvits, äro gemensamma för

alla frågor rörande sådan ändring eller upphäfvande och afse endast

att, såsom 1809 års konstitutionsutskott i sitt memorial rörande regeringsformen

yttrat, för dylika frågor skapa »försvårande formaliteter,

nödvändige för att afhålla icke nog betänkte försök och att förekomma

förhastade beslut». Förutom bestämmelsen om konungens och tvänne

riksdagars beslut, hvilken fortfarande gäller, föreskrefs år 1809 visserligen

äfven, att om enskild riksdagsman väckte förslag till grundlagsändring,

detta förslag skulle öfverlämnas till konstitutionsutskottet och,

endast om det upptoges af detta utskott, komma under Riksens Ständers

pröfning. Men härigenom stadgades ingen begränsning i ämnet vare

sig för enskild riksdagsmans motionsrätt i grundlagsfrågor eller i konstitutionsutskottets

förslagsrätt. Denna bestämmelse om enskild motionärs

beroende af konstitutionsutskottets tillstyrkande blef för öfrigt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

upphäfd i sammanhang med representationsreformen 1866, och sedan

dess gäller för behandlingen af motion i grundlagsfrågor de allmänna

föreskrifterna om motions väckande i R. O. § 55 och om motions remiss

till utskott i R. O. § 56.

Då sålunda det ämne, hvarom den förevarande motionen handlar,

icke är genom gällande grundlagsbestämmelser undantaget från den

allmänna regeln, att förslag kan väckas om ändring eller upphäfvande

af grundlag, då den af herr Lindhagen m. fl. väckta motionen icke heller

på annat sätt strider emot grundlagen, och då enligt riksdagsordningens

§ 56 motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling, icke kan

till afgörande i kammare företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande,

så har konstitutionsutskottet funnit

att herr Lindhagens m. fl. förevarande motion icke

är mot grundlag stridande, och att förty proposition

å remiss till utskott af motionen icke kan vägras.

Stockholm den 10 maj 1912.

På utskottets vägnar:

CARL CARLSON BONDE.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

5

Reservationer:

af herr Trygger med hvilken herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman,

von Geijer, Kjellén, Jansson i Djursätra, Nyström och. Magnusson i Tumhult

instämt och som ansett, att utskottets memorial, efter den lämnade redogörelsen

för hvad talmannen anfört som skäl för sin remissvägran, bort

hafva följande lydelse:

»Herr Lindhagen och medmotionärer hafva föreslagit Riksdagen att

principiellt uttala sig för införandet i vårt land af ett republikanskt statsskick

samt hos Konungen begära förslag till de förändringar i grundlagar^,

som för en sådan tankes förverkligande skulle erfordras. För

hvar och en, som med oförvillad blick betraktar denna motion, måste

densamma i den form, motionärerna gifvit den, framstå såsom ett uppenbart

hån mot kronans nuvarande bärare och följaktligen innefatta en

tydlig kränkning af regeringsformen § 3, hvarest stadgas, att »konungens

majestät skall hållas i helgd oeh vördnad». Så länge detta grundlagsstadgande

icke är ändradt, utgör detsamma alltså tillräcklig anledning

för talmannen att jämlikt riksdagsordningen § 61 vägra proposition

å en motion, sådan som den förevarande.

Emellertid, utskottet anser att talmannen oberoende häraf bort

vägra proposition på ifrågavarande motion, detta på grund däraf att den

innebär en revolutionär akt, riktad mot vårt statsskick. Detta statsskicks

grundvalar, lika gamla som Sveriges rike, utgöras af konungamakt och

folkmakt. Under alla tider hafva dessa statsmakter bevarat sin existens,

ehuru visserligen maktfördelningen dem emellan reglerats olika under

olika perioder. Ett bland de kraftigaste bevis, vår historia lämnar för

den hos svenska folket inneboende öfvertygelsen, att vårt statsskick

väsentligen hvilar på konungamakt och folkrepresentation, lämnar oss

Kungl. Maj:ts och Rikets Ständers fastställda regeringsform af den 6

juni 1809. Trots det att genom en revolution eller, såsom det heter i

ingressen till regeringsformen, »den nyligen timade regementsförändringen,

åt hvilken vi vår enhälliga stadfästelse gifvit, vi svenska folkets

fullmäktige inträdt i rättigheten att själfva genom upprättande af

en förändrad statsförfattning för framtiden förbättra fäderneslandets

belägenhet», fanns det icke någon som helst tanke hos dessa ständer

att beröfva konungamakten dess sedan urminnes tid gifna plats i

den svenska statsförfattningen. Fasthellre voro de genomträngda af

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

den alldeles motsatta uppfattningen, som fick ett så fullödigt uttryck i

1809 års konstitutionsutskotts memorial med förslag till regeringsform,

hvari det heter: »Det (utskottet) har trott, hvad exemplet af Europas

friaste stat äfven bevisar, att för eu nations allmänna rätt och medborgares

personliga frihet och säkerhet finnes intet stadigare värn än

dessa former (statsförfattningens åldriga grundformer), omgifna af seklers

helgd och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar».

I öfverensstämmelse härmed hade man sökt »bilda en styrande makt,

verksam inom bestämda former, med enhet i beslut och full kraft i

medlen att dem utföra», och denna makt »att styra tillkommer, efter utskottets

förslag, odelad konungen». Men icke nog härmed. Man ville

äfven för framtiden skydda konungamakten vid det för densamma kritiska

tillfälle, om konungaätten på mansidan utginge, och därför stadgade

man i regeringsformen § 94, att Riksdagen efter den siste konungens

död skulle utkora ett nytt konungahus »med bibehållande af denna

regeringsform». Däremot hafva 1809 års grundlagsstiftare icke gifvit

sig in på frågan, om konungamakten eljest skulle kunna på ett mera

eller mindre våldsamt eller fredligt sätt afskaffa. De hafva lika litet

som grundlagsstiftarne i andra länder stadgat några rättsregler för huru

man hade att förfara, i händelse den svenska statsförfattningens grundvalar

sönderbrötes genom en revolution, och icke heller kunde det falla

dem in att gifva bestämmelser, som voro ägnade att flytta revolutionen

från gatan in i folkrepresentationens församlingsrum. Denna grundlagsstiftarnes

ståndpunkt är ock orsaken därtill, att trots det att konungamakt

och folkrepresentation, såsom statsskickets stödjepelare, utgöra

grundlagens ovilkorlig^ förutsättningar, och endera statsmaktens upphäfvande

följaktligen skulle innebära en mot grundlagen i dess innersta

väsende stridande åtgärd, saknar man dock såväl i 1810 års riksdagsordning

som i den nu gällande riksdagsordningen hvarje bestämmelse

om att konungamakt eller folkrepresentation icke får tillintetgöras samt

republik eller envälde införas. Regeringsformen och öfriga grundlagar

hafva aldrig gjort anspråk på att skapa de svenska statsmakterna, utan

grundlagarnes enda uppgift beträffande dem har varit att reglera dessa

statsmakters inbördes verkningskrets samt underkasta dem en sådan

inbördes inskränkning, som, för att använda 1809 års konstitutionsutskotts

ord, »hindrar någondera från att öfvergå från kraft till våld». Grundlagens

lydelse — man må däri inlägga mer eller mindre — bör uppenbarligen

icke anses i någon mån afgörande för ett vidsträcktare område

än det, som grundlagen afsett att genom sina särskilda stadganden

reglera, och då det i riksdagsordningen § 61 heter, »att talman ej må

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

vägra proposition utom när lian finner väckt fråga strida mot grundlags

lydelse», syftas härmed otvifvelaktigt endast på en sådan fråga, hvarå

grundlagens särskilda bestämmelser äro tillämpliga. Å frågor, som falla

utom grundlagens normering, vare sig därför att de äro revolutionära,

stridande mot författningens orubbliga grundvalar, eller därför att de

äro vettlösa, stridande mot vanligt sundt förnuft, måste talmannen vägra

proposition, oberoende af att därom saknas uttrycklig föreskrift i grundlagen,

ty en. talman får tydligen ej medverka till några mot vår statsförfattning.

riktade revolutionära åtgärder eller tillstädja, att representationens

tid upptages af frågor, hvilkas framställande är en galenskap

och hvilkas handläggning skulle vara för folkets representanter nedsättande.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, har utskottet funnit,

att herr Lindhagens och medmotionärers förevarande

motion är stridande mot grundlagen, och att

förty talmannen varit pliktig att, såsom skett, vägra

proposition å remiss till utskott af motionen.»

af herr Clason, som anfört:

»Jämte det jag. instämt i hrr Trygg ers in. fl. reservation, har jagtill

ytterligare belysning af frågan och af utskottsmemorialet ansett mig

böra tillfoga följande:

Hvad först angår talmannens rätt att vägra proposition vid remiss

af motioner, bör erinras, att densammas utöfning i tidigare praxis icke

varit inskränkt till blott sådana fall, då en motion på grund af sin form

kommit i kollision med grundlagsbestämmelser om eu motions form, om

motionstid o. s. v. Exempel gifvas fastmer också på remissvägran, då

en motions innebörd enligt talmannens uppfattning varit sådan, att Riksdagen

eller vederbörande stånd (kammare) icke haft grundlagsenlig rätt

att fatta beslut i ämnet. I fråga om tidigare praxis böra jämväl observeias

de icke fataliga tillfällen, då motionärer anhållit att sjkifva få

återtaga väckta motioner; bakom denna anhållan har nämligen tvifvelsutan

i flertalet fall legat förvissningen, att remiss i annat fall skulle

vägras. En fullständig kännedom om denna tidigare praxis skulle enligt

min tanke säkerligen framte för oss ganska varierande grunder, på hvilka,

direkt eller .indirekt, remissvägran förekommit och godkänts, däribland

äfven åtskilliga, där .knappast så starka grunder kunnat åberopas som

de i detta fall föreliggande. Det torde nog ock kunna ifrågasättas,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

huruvida icke det talmannen enligt § 51 riksdagsordningen tillhörande

åliggandet att vidmakthålla ordning vid sammanträdena gifver honom

rätt — och kammaren, om den så önskar, möjlighet att därvid stödja

honom — att afvisa rena okynnesmotioner, som äro ägnade att nedsätta

kammarens och Riksdagens värdighet.

Talmannens rätt till propositionsvägran i de fall, då väckt fråga af

honom finnes strida mot grundlags lydelse, är vidare icke begränsad

genom stadgandet i § 5G riksdagsordningen, att vissa frågor icke »kunna

till afgörande i kammare företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande».

Denna paragraf afser att reglera den förberedande behandlingen

af frågor, som .i laga ordning blifvit väckta och kunna af Riksdagen

göras till föremål för beslut, men har intet samband med spörsmålet,

hvilka ämnen öfverhufvud kunna i motionsväg upptagas, och huru de

i sådant fall skola frambäras.

Hvad därnäst beträffar konstitutionsutskottets åliggande att skilja

mellan kammare och talman, därest kammaren vid propositionsvägran

ändock yrkat remiss, så är detta åliggande enligt § 61 riksdagsordningen

icke inskränkt till en granskning af de skäl, talmannen kan hafva

anfört för sin uppfattning, utan hvad utskottet har att göra, är att bedöma

hela frågans »stridighet eller enlighet med grundlagen». Skulle

sålunda en fråga finnas stridig mot grundlagen, om ock på andra grunder

än talmannen åberopat, så skall äfven i detta fall propositionsvägran

upprätthållas.

De af utskottets majoritet meddelade historiska upplysningarna behöfva

i väsentliga delar kompletteras för att gifva en riktig bild af

tidigare förhållanden. Det är sålunda icke riktigt att framställa de bestämmelser,

som träffades i fråga om grundlagsändring 1809, såsom en

afgjord brytning med den ordning, som tidigare gällt. Äfven före 1809

kände man grundlagsförändringar, och formerna hade understundom

varit mindre stränga, än de blefvo 1809. Frihetstidens statsskick, som

i olika ordalag uti skilda grundlagar medgaf tillägg och förbättringar

af grundlagarne, kände sålunda ända till 1766 icke något stadgande om

väckt grund! agsändringsfrågas hänskjutande före afgörandet till en följande

riksdag; först 1766 infördes denna bestämmelse. 1772 års regeringsform

aflägsnade däremot ånyo sistnämnda begränsning och talade

själf om möjligheten att »förbättra, ändra, tillöka eller förminska rikets

fundamentallagar» samt kräfde därför ej ens samstämmande beslut af

samtliga stånd. Förenings- och säkerhetsakten af 1789 förklarade åter,

att det aldrig skulle »tillåtas någon proposition eller försök göras till

minsta ändring, uttydning eller rättelse uti bokstafveliga innehållet häraf»

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

9

(= förenings- och säkerhetsakten). Det är sålunda mot denna sistnämnda

akts bestämmelser, men icke mot tidigare praxis, som 1809 års

grundlagsstiftare bryta, då de tillåta förändringar i grundlagarna.

Konstitutionsutskottets berömda memorial af den 2 juni 1809, med

hvilket regeringsformen framlades för ständerna, står emellertid därvid

fortfarande kvar på den gamla principen, att grundlagsändringar böra

vara förbättringar, icke omstörtning. På denna princip hade grundlagsstiftarna

själfva, trots den makt, med hvilken de handlade, byggt sitt

eget omdaningsverk. Uttryck häraf finnas i rikt mått i samma memorial,

såsom exempelvis då grundlagsstiftarne förklara sig icke föreslå

»störa och lysande förändringar i vår statsförfattnings åldriga grundformer»

och då de, såsom i hr Tryggers m. fl. reservation redan anförts,

betona sig »tro, hvad exemplet af Europas friaste stat äfven bevisar,

att för en nations allmänna rätt och medborgares personliga frihet och

säkerhet finnes intet stadigare värn än dessa former, omgifne af seklers

helgd, och befästade af en allmän nationalkraft, som i dem verkar». I

enlighet härmed uttalade sig utskottet också på följande sätt i fråga om

framtida grundlagsändringar:

»Utskottet, som föreser, att den grundlag, Riksens Ständer nu komma att fastställa,

icke kan blifva fullkomlig, har velat öppna en möjlighet att förbättra den,

när ett mer än tillfälligt allmänt tankesätt därom hunnit stadgas. Denna möjlighet

borde likväl vara omgifven af försvårande formaliteter, nödvändige för att afhålla

icke nog betänkte försök, och att förekomma förhastade beslut. Utskottet

har därföre funnit, att inga individuella meningar i ämnen af denna vikt borde

hos Riksens Ständers plena väckas, utan endast kunna där framställas, godkände

och utvecklade åt det utskott, som Riksens Ständer vid hvarje riksdag skulle förordna

att granska grundlagarna och anmärka statsförfattningens brister.»

Ehuru utskottet sålunda icke tänkte sig andra ändringar i regeringsformen,

än »förbättringar», ett vidare »fullkomnande», ville det åt den

enskilde riksdagsmannen icke ens öfverlämna att i ståndens plena väcka

sådana på tal, utan lade initiativrätten uteslutande hos Kungl. Maj:t

eller hos utskottet själft. Och till på köpet band det äfven sin egen

initiativrätt ytterligare genom bestämmelsen i § 81 RF, att

»detta utskott, hvars pligt det vara skall att grundlagarne granska, äger

rätt att hos Riksens Ständer föreslå de ändringar däruti, som det anser högst nödiga

eller nyttiga och möjliga att verkställa».

Äfven om Konungens initiativrätt heter det i samma paragraf:

»Vill Konungen hos Riksens Ständer föreslå någon ändring i grundlagarne»

o. s. v. Hvarken i fråga om konstitutionsutskottets eller Konungens

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 5 samt. 23 höft, (Nr 29.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

initiativrätt fanns däremot stadgad någon rätt att föreslå grundlagarnas

upphäfvande. Och följande paragraf, § 82, fortsatte därpå i konsekvens

härmed:

»Hvad till ändring och förbättring af grundlagarne uti nu föreskrifven ordning

Riksens Ständer enhälligt beslutit och Konungen gillat, eller Konungen

föreslagit och Riksens Ständer enhälligt gillat, äge kraft af grundlag.»

Alldeles såsom under 1700-talet tänkte man sig sålunda fortfarande

förändringar endast under form af förbättringar af det redan gifna, en

form, hvarifrån själffallet ett öfverändakastande af grundprinciperna var

uteslutet. I anslutning härtill står jämväl stadgandet i § 94 RF., att

om den konungaätt utginge, »hvilken arfsrätten till riket uppdragen vore»

— en bestämmelse alltså, afsedd äfven för den aflägsnaste framtid —

Riksens Ständer »skola ett nytt konungahus utkora, med bibehållande

af denna regeringsform». 1809 års grundlagsstiftare tänkte sig sålunda

den af dem gifna regeringsformen såsom bestående äfven under framdeles

växlande konungaätter.

Gent emot dessa nu citerade bestämmelser i grundlagen — hvaribland

t. ex. den om utskottets uteslutande initiativrätt innebar en alldeles

ny, dittills okänd begränsning i fråga om grundlagsändringar —

och gent emot det grundlagsstiftande utskottets egen kommentar i fråga

om deras innehåll kan det rent negativa inledningsstadgandet i § 81

RF., att »denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna

icke ändras eller upphäfvas, utan genom Konungens och alla riksståndens

sammanstämmande beslut», icke, såsom utskottsmajoriteten förmenar,

tillerkännas det vitsord, att grundlagsstiftarne därmed skulle afvisat alla

förutvarande inskränkningar i grundlagarnas föränderlighet. De hafva

fastmera sökt att omgärda det i deras regeringsform fastställda statsskicket

med skydd mot alla förändringar, som icke voro Dhögst nödiga

eller nyttiga» förbättringar.

Någon »enskild riksdagsmans motionsrätt i grundlagsfrågor», såsom

utskottsmajoriteten med tydlig hänsyftning på tiden närmast efter 1809

uttrycker sig, kände vidare desse grundlagsstiftare alldeles icke till.

»Motion» betydde, då som nu, endast förslag, väckta i plena, där debatterade

och omsider afgjorda, men en sådan motionsrätt i grundlagsfrågor

var, såsom nämnts, den enskilde riksdagsmannen förbjuden. Det förslag

»till förändring eller förklaring af grundlagarne», som en enskild riksdagsman

kunde önska frambära, hade han i stället enligt § 84 RF. att

inlämna till konstitutionsutskottet, och kunde icke själf bringa det vidare

under ständernas pröfning, debatt eller beslut, därest ej utskottet god
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

11

känt det och upptagit det såsom sitt. Den enda rätt han egde utöfver

hvarje annan enskild medborgare, som företog sig att till konstitutionsutskottet

inlämna eller själf offentliggöra grundlagsändringsprojekt —

dessa »icke nog betänkte» förslag, som grundlagstiftarne karaktäriserat

dem —• nämligen rätten att, om han så yrkade, däröfver erhålla ett

yttrande af utskottet »med tillstånd att detsamma jämte förslaget genom

tryck allmänt gorå» var till och med enligt samma § beledsagad med

bestämmelsen, att han i sådant fall för förslagets innehåll »själf i egenskap

af författare må lagligen ansvara», d. v. s. han likställdes härvid

i ansvarsväg med hvarje enskild författare, under det att han eljes för

sina yttranden såsom riksdagsman njöt särskildt skydd.

Det är sannt, att vid införande af den nya riksdagsordningen 1866

vissa af nu citerade bestämmelser, på grund af den omredigering regeringsformen

då undergick, icke längre kvarstå i sin ursprungliga

ordalydelse. Medvetet tillerkändes därvid åt den enskilde riksdagsmannen

den motionsrätt i grundlagsfrågor, som han förut icke ägde.

Icke ett ord i förslagen eller förhandlingarna är emellertid mig veterligen

bekant, som häntyder på, att man, utom denna förändring i sättet

för grundlagsfrågors väckande, skulle hafva afsett en sådan omstörtning

i afseende på innebörden af de förslag, som kunde framställas, att de

begränsningar härutinnan, som dittills förefunnits, nu skulle hafva försvunnit.

Kvar står i hvarje fall stadgandet i § 94 EF. att, äfven vid

utslocknandet af nuvarande eller kommande konungaätter, den regeringsform,

som alltjämt heter »Kung]. Maj:ts och Rikets Ständers regeringsform»,

skall bibehållas, när Riksdagen går att utkora ett nytt konungahus —

ett stadgande, som icke är förenligt med ett riksdagsbeslut om konungamaktens

afskaffande. Kvar står också stadgandet i § 3 RF., att

»Konungens majestät skall hållas i helg och vördnad» — en bestämmelse,

som icke är förenlig med en Riksdagens skrifvelse till Konungen, att

Konungen skall afskaffa sig själf. Mer än tillräckliga bestämmelser

finnas sålunda i regeringsformen af uttrycklig lydelse, att ett förslag

sådant som det af motionären väckta om konungamaktens afskaffande

måste anses »stridigt mot regeringsformen».

Till ofvanstående kan emellertid äfven läggas, att det framlagda

förslaget enligt min uppfattning är så stridande jämväl mot eu annan

af våra grundlagar — nämligen emot successionsordningen, dess lydelse

såväl som dess förutsättningar — att det äfven på denna grund icke

kan antagas. Det nuvarande konungahusets arfsrätt till Sveriges krona

hvilar nämligen, såsom af successionsordningens inledning framgår, i

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

första hand på »den under den 21 augusti 1810 upprättade förening och

valakt», hvarigenom de svenska statsmakterna dels utkorade fursten af

Ponto Corvo att på vissa villkor vara Sveriges tronföljare, dels ock, såsom

det i valakten heter, tilläde »Hans Kunglige Höghets äkta manliga

bröstarfvingar rättighet att efter Hans Kunglig Höghet intaga den svenska

tronen i den ordning och på det sätt, den af oss fastställda successionsordning

bokstafligen innehåller och stadgar». I och med det att

det härigenom gjorda erbjudandet mottogs af den utvalde tronföljaren,

är enligt min uppfattning mellan honom och de svenska statsmakterna

om arfsrätten till den svenska kronan träffad en bindande öfverenskommelse,

som icke kan på grundlagstiftningens väg upphäfvas, lika litet

som den svenska staten genom grundlagstiftning kan upphäfva något

annat af densamma slutet bindande aftal. Men kan nämnda aftal icke

af de svenska statsmakterna ryggas, så är ett förslag med yrkande

därom stridande mot den grundlag, successionsordningen, som uttryckligen

konfirmerat nämnda aftal. Det kan därför icke heller af Riksdagen

bifallas samt får under sådana förhållanden ej framställas till proposition

inom någon af dess kamrar.

Äfven af denna grund har sålunda proposition å herr Lindhagens

m. fl. motion bort vägras.»

Därjämte har herr Kjellén som eget votum anfört:

»Då konstitutionsutskottet nu i kraft af R. O. § 61 går att pröfva

»frågans stridighet eller enlighet med grundlagen» i hela dess vidd, så

\ill utskottet till en början som ostridigt framhålla, att frågan om »afskaffande

af den ärftliga regeringsmakten» innefattar icke blott en ändring

utan ett upphäfvande af gällande regeringsform. En författning,

som i sin ena hufvuddel organiserar en monarkisk styrelse och i sin

andra de! ordnar dess samverkan med folkets representation, står och

faller uppenbart med den monarkiska principen. Frågan om den föreliggande

motionens grundlagsenlighet innesluter således frågan om den

lagliga möjligheten med gällande rätt att upphäfva regeringsformens

principer.

Redan inom grundlagens egen bokstafs ram finnes en klar antydning

till ett svar, nämligen i RF § 94, som vid en dynastis utgång bjuder

Riksdagen att »ett nytt konungahus utkora, med bibehållande af denna

regeringsform». Här står icke »regeringsformen» eller »gällande regeringsform»,

här står denna regeringsform, hvilket ostridigt afser regeringsformen

af 1809 och ingen annan. Men om grundlagen således på
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

13

bjudit bibehållande af 1809 års regeringsform vid djnastiskiften, så lär

ett upphäfvande däraf före sådant skifte icke kunna ingå i grundlagens

förutsättningar. Formuleringen »denna regeringsform» i § 94 är fullständigt

meningslös och logiskt orimlig, om grundlagen öfver hufvud

tänkt sig möjligheten af samma regeringsforms fullständiga upphäfvande.

Den slutsats, hvartill denna tolkning af ordalydelsen således ovedersägligen

kommer, bestyrkes af hela den ställning, som grundlagsstiftarne beredt

regeringsformen. I ingressen kalla ständerna densamma uttryckligen för

»rikets främsta grundlag». Denna högre rang igenkännes i uttryckssättet

på flera betydelsefulla ställen, där regeringsformen nämnes särskild!

vid de andra grundlagarnes sida; så i §§ 81 och 106, så äfven i

konungaförsäkran och i de gamla talmansederna. Men det stannar icke

vid rangföreträdet: § 85 gör »de grundsatser som i denna regeringsform

bestämmas» normerande för de andra grundlagarne, och§ 38 ställer

regeringsformen, men icke de andra, under skyddet af föredragande

statsråds kontrasignationsvägran.

Det är således i full konsekvens med sin allmänna åskådning, som

grundlagsstiftarne gjort äfven den skillnaden mellan regeringsformen

och öfriga grundlagar, att den förra skall »bibehållas» och således icke

får i sin helhet upphäfvas; såsom faktiskt skett med 1810 års RO år

1866, såsom af regeringen föreslogs 1854 med 1812 års TrFrO, och

såsom måste ske med 1810 års SO vid dynastiens utgång. Till yttermera

visso finna vi 1809 års konstitutionsutskott i sitt bekanta memorial

angående regeringsformen af den 2 juni, efter erkännande af »att

den grundlag, Riksens ständer nu komma att fastställa, icke kan blifva

fullkomlig», yttra att man »velat öppna en möjlighet Skit förbättra den)'';

något upphäfvande antydes här icke.

Då därför § 81 i regeringsformen säger att »denna regeringsform

samt rikets öfriga grundlagar kunna icke ändras eller upphäfvas)) utan

särskilda villkor, så kan denna allmänna och negativa formulering icke

göras gällande gent emot den speciella och positiva förutsättning om

regeringsformen, som kommer till synes i budet om dess bibehållande i

§ 94.

Däremot hänför sig ordet »ändras» tydligen äfven till RF. Principen

om dess bibehållande kan således ej fattas strikt och för alla detaljer.

Hvad som gör den till 1809 års regeringsform, skall bevaras genom

tiderna: alltså de genomgående principerna. I detta hänseende bjudes

en autentisk kommentarie i regeringsformens egen ingress, där den

ny tillträd ande konungen finner att »våra och våra undersåtars ömsesidiga

rättigheter och skyldigheter uti den nya regeringsformen blifvit så

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29,

tydligen utstakade, att de, med bibehållande af konungamaktens helgd

och verkningsförmåga, förena svenska folkets lagbundna frihet.» Dessa

tvänne statsskickets grundvalar, närmare belysta och på det kraftigaste

motiverade i konstitutionsutskottets citerade memorial af 2U 1809,

afspegla sig ända upp i lagens rubrik, som lyder »Kungl. Maj:ts och

rikets ständers fastställda Regeringsform.))

En sådan rubricering fastslår icke för all framtid några yttre former

för de bägge »konstitutionella makternas» organisation. Den har

således icke hindrat att »rikets ständer» år 1866 afskaffades. Men detta

skedde endast på det sätt och villkor, att »de rättigheter och åligganden,

som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter

Riksdagen» (RF § 49). Sålunda bevarades den representativa folkmaktens

idé i obruten succession. På samma sätt kunna dynastier försvinna;

men konungamaktens idé kvarstår och skall genom tiderna bibehållas,

såsom den andra gnmdvalen för regeringsformen.

Hvar för öfrigt gränsen går mellan principer och detaljer i 1809

års RF, kan understundom vara tvifvelaktigt. Men att frågan om konungamaktens

afskaffande gäller principerna i en författning, som själf kallar sig

äfven »Kungl. Majrts» och som själf anger »konungamaktens helgd och verkningsförmåga»

bland sina hufvudmotiv, det kan icke underkastas tvist.

År det sålunda styrkt, att gällande rätt icke tillåter förändringar i nuvarande

regeringsforms principer, då är ock det här i motion föreliggande

yrkandet inom grundlagens egen ram uppvisadt som grundlagsstridig!.

Men äfven utan den bokstaflig^ anvisningen i RF § 94 måste en

förnuftig tolkning komma till det resultat, att motionen icke kan till

Riksdagens behandling upptagas. Frågan om konungamaktens upphäfvande

täcker frågan om den nu gällande regeringsformens, men täckes

icke själf af den. Det ärftliga konungadömets existens i den svenska

staten är liksom den representativa folkorganisationen ett historiskt faktum,

oberoende af alla författningsakter. Det tillhör hvad 1809 års

konstitutionsutskott kallar »vår statsförfattnings åldriga grundformer--

omgifna af seklers helgd». Frågan om dess rubbande har följaktligen

sin verkliga tyngdpunkt på andra sidan om den nu gällande grundlagen

och kan icke lösas endast inom dess ram. Den, som vill öfverändakasta

statsskickets pelare och förutsättningar, kan rimligtvis icke åberopa sig

på statsskickets egna, för det normala statsarbetet afsedda, rättsatser,

där de tilläfventyrs kunde synas tjäna hans afsikter. Intet vitsord kan

tillerkännas någon lagtolkning, som vill vända ett lagbud till ett hot

mot statens eget bestånd i dess historiskt gifna gestalt.

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 29.

15

Då sålunda det ämne, hvarom den förevarande motionen handlar,

är genom gällande grundlags uppenbara förutsättningar undantaget från

den allmänna regeln, att förslag kan väckas om ändring eller upphäfvande

af grundlag; då den af herr Lindhagen väckta motionen, såsom

innebärande ett angrepp på statens egna grundvalar, icke ens är af

natur att enbart inom grundlags ram afgöras; och då slutligen stadgan

i RO § 5G, att motion i ämne, som tillhör ständigt utskotts behandling,

icke kan till afgörande företagas innan utskott däröfver afgifvit yttrande,

saknar hvarje tillämplighet på frågor, som öfverhufvud icke höra

under Riksdagens behandling, så har konstitutionsutskottet funnit,

att herr Lindhagens förevarande motion är mot

grundlag stridande, och att Andra kammarens talman

sålunda grundlagsenlig! förfarit, då han vägrat proposition

och remiss af densamma.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.