Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 16

1912-02-13 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:15, Lagutskottets utlåtande Nr 16

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 16.

1

Nr 15.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 februari 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om ändring i 9 kap. 2 §

giftermålsbalken.

XJti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet känvisad motion,

nr 117, har herr H. Carlson i Herrljunga hemställt, att Riksdagen måtte

besluta sådan ändring i 9 kap. af giftermålsbalken, att första punkten i

2 § i nämnda kap. må få följande lydelse:

§ 2-

Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning

för gäld, eller med servitut belasta hustruns enskilda fasta egendom

eller sådan egendom, som makarna under äktenskapet gemensamt förvärfvat

och som af mannen förvaltas, utan att lian bäfver hustruns frivilliga

ja och underskrift i tvenne godemäns närvaro, ej heller utan sådant samtycke

sluta aftal, hvarigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta

rätt till afkomst af egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens

behof afverka skog därå.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Om mannens målsmansrätt öfver hustrun stadgas i 9 kap. 1 § giftermålsbalken,

enligt detta lagrums lydelse i lagen den 1 juli 1898, att:

»sedan man och kvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte måls
man

och äger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom, som

är från hans förvaltning undantagen, samt gäld, hvarom i 11 kap. 5 §

sägs etc.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 12 höft. (Nr 15.)

1

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande ffr 15.

De gällande inskränkningarna i bestämmelserna om mannens målsmansrätt

finnas upptagna i 2 § åt'' förstnämnda kap., där det beter:

»Mannen kåfve ej makt att sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning

för gäld belasta hustruns enskilda fasta egendom, som af honom förvaltas,

utan att han häfver hennes frivilliga ja och underskrift i tvenne

godemäns närvaro, ej heller att utan sådant samtycke sluta aftal, hvarigenom

å egendomen lägges servitut, eller upplåta rätt till afkomst af

egendomen eller rätt att annorledes än för egendomens behof afverka skog

därå. Sker det ändock, vare den åtgärd ogin, och må klander därå

väckas af hustrun eller hennes arfvingar. Har mannen eljest upplåtit

nyttjanderätt till fastighet, hvarom nu är sagdt, utan hustruns frivilliga

ja och underskrift i tvenne godemäns närvaro, må den upplåtna rättigheten

ej intecknas; och äge hustrun efter mannens död, eller då äktenskapet

eljest blifvit upplöst eller boskillnad beviljats, rätt att uppsäga den,

som nyttjanderätten innekafver; dock njute landbo eller hyresman, som

uppsagd varder, laga fardag. Dör hustrun före mannen, äge hennes arfvingar

enahanda uppsägningsrätt. Hyttjanderättens innehafvare äge ock,

där äktenskapet upplöses, eller boskillnad beviljas, lof att uppsäga.

Ej vare mannen tillåtet att utan samtycke af hustrun å hennes enskilda

fasta egendom, som af honom förvaltas, afverka skog annorledes än

för egendomens behof.

Har mannen öfvergifvit hustrun, eller är han för sjukdom eller af

annan orsak ur stånd att om boet draga försorg, äge hustrun till nödtorft

pantsätta eller afyttra egendom i boet, hvaröfver bon eljest ej ägt råda;

dock må ej fast egendom intecknas eller afyttras, med mindre rätten,

efter inhämtande af yttrande från mannens närmaste frände!’, som i riket

vistas, det medgifver.»

Då man läser detta lagrum, måste man ovillkorligen fråga sig:

Här lagen, till förmån för hustrun, förbjuder mannen, att utan hustruns

samtycke med inteckning för gäld eller med servitut och dylikt belasta hustruns

enskilda fasta egendom, som af mannen förvaltas, hvarför förbjuder då

icke äfven lagen mannen att utan hustruns samtycke med inteckning för

gäld eller med servitut och dylikt belasta sådan egendom, som makarna

under äktenskapet gemensamt förvärfvat och som af mannen förvaltas?

Denna fråga gjordes ju också vid 1898 års riksdag, då de nu gällande

reglerna om målsmans rätt om giftorätt i bo och om ansvarighet för

makans gäld, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med framlagd kunglig

proposition, antogos. Vid samma års riksdag yrkade nämligen en enskild

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

3

motionär i denna kammare med anledning af propositionen nr 28 med

förslag till lag angående ändring i vissa delar af giftermålsbalken m. m.,

»att Riksdagen måtte för sin del besluta sådan ändring i Kungl. Maj:ts

förslag till lag angående ändring af 9 kap. giftermålsbalken, att 2 § i

nämnda förslag måtte få följande lydelse: Mannen kåfve ej makt att

sälja, skifta, bortgifva eller med inteckning för gäld eller med servitut

belasta hustruns enskilda fasta egendom eller sådan egendom, som makarna

under äktenskapet gemensamt förvärfvat och som af mannen förvaltas, utan

att han häfver hustruns frivilliga ja och underskrift i tvenne gode mäns

närvaro, etc.» Såsom skäl för detta sitt yrkande anförde motionären dels

innehållet i Riksdagens skrifvelse till Ronungen den 7 maj 1894 punkt

3, hvilken punkt har följande lydelse:

»Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke korf skifta,

förpanta eller sälja höets fasta egendom å landet eller jord och hus i staden-».

En sådan föreskrift skulle, i Riksdagens tanke, vara ämnad att i

många fall förekomma lättsinniga köpe-, förpantnings- eller bytesaftal om

fast egendom. Då därjämte makarna, åtminstone i allmänhet, hafva lika

lott i fast egendom, hvari giftorätt äger rum, synes det ock vara af billighet

och rättvisa mot hustrun påkalladt, det äfven hon får hafva sitt ord

med vid sådana aftal om samfäld fast egendom, som här ofvan nämnts.

I allmänhet böra ej heller vid ingående af dylika aftal någon svårighet

möta att inhämta hustruns samtycke, och åtminstone torde en sådan svårighet

ytterst sällan vara oöfvervinnelig; och dels att det för familjelifvet

skulle vara lyckligt, om makarna hade gemensam bestämmelserätt öfver

den fastighet, de gemensamt förvärfvat.

Detta förslag blef emellertid af det särskilda utskott, som behandlade

den kungliga propositionen, afstyrkt, och segrade utskottets hemställan i

båda kamrarna.

Mig synas emellertid utskottets anmärkningar mot förslaget icke äga

den betydelse, att man för dem bör offra den verkliga rättvisan, hvilken

fordrar, att mannen ej skall hafva öppet att genom ensidigt företagna,

oförståndiga åtgärder göra hustruns giftorätt i den fasta egendom, som

makarna under äktenskapet, kanske till största delen genom hustruns flit

och klokhet, förvärfvat, alldeles betydelselös. De fall, då hustruns rätt

skadats genom mannens förvaltning, äro ej få och upprepas sådana nästan

dagligen. Det gifves exempel på hurusom kvinnor, hvilka vid äktenskapets

ingående medförde afsevärd förmögenhet till boet och som sedan under

äktenskapets gång genom flit och sparsam hushållning sökte i sin mån

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

Utskottets

yttrande.

bidraga till det godas fortbestånd, efter mannens död funnit sig och de

sina totalt blottställda, och detta oftast på grund af en oförståndig mans

tanklösa handlingar. Inför dessa fakta är det ju ej underligt, om rättskänslan

reagerar och krafvel’ rättelse till det bättre.

Nu är ju möjligt, att lagberedningen, som för närvarande lär ha gifterm

ålsbalken under omarbetning, kommer att rätta detta missförhållande

och det fördenskull kan synas öfverflödigt att nu draga frågan under

Riksdagens pröfning; men med tanke på att vi möjligen ännu ganska

länge torde få vänta på resultatet af lagberedningens arbete och med hänsyn

till frågans vikt, vågar jag £å grund af hvad jag här anfört vördsamt

hemställa»; och följer härefter ofvan återgifna yrkande.

I skrifvelse till Konungen den 7 maj 1884 yttrade Riksdagen, att

den med anledning af gjorda framställningar om ändrad lagstiftning angående

äkta makars inbördes egendomsförhållanden ansåg då gällande lagstiftning

i ämnet böra ändras; och framlades i fem särskilda punkter de

önskemål, som Riksdagen ansåg därvid böra tillgodoses. Bland dessa förekom

i punkten III följande:

»Mannen må icke hafva makt att utan hustruns samtycke bortskifta,

förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord och hus i

staden.»

I följd af nämnda skrifvelse och Kung]. Maj:ts med anledning af

densamma gifna uppdrag utarbetade nya lagberedningen och aflämnade den

1 juli 1886 förslag till ny lagstiftning i ämnet. Därvid föreslogs, bland

annat, i 10 kap. giftermålsbalken — jämte det stadgande bibehölls om mannens

rätt att råda öfver makars bo, såvidt icke annorlunda stadgades — eu

paragraf, 5 §, af följande lydelse: »Mannen hafve ej makt att sälja,

skifta, bortgifva eller med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda

fasta gods, ändå att det af honom förvaltas, eller fast egendom, däri

hustrun äger giftorätt, utan att han därtill häfver hennes frivilliga ja och

underskrift i tvenne gode mäns närvaro.»

Då nya lagberedningens förslag den 15 november 1888 förekom till

granskning i högsta domstolen, framställdes emot nyssberörda bestämmelse

åtskilliga anmärkningar. Sålunda framhölls af fyra bland högsta domstolens

ledamöter, att ett stadgande af ifrågavarande innehåll skulle föranleda, att

i hvarje ärende angående lagfart eller inteckning på grund af köpe- eller

fordringshandling, undertecknad endast af manlig säljare eller gäldenär, ut
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

5

redning måste fordras, huruvida denne vore gift eller icke, samt i förra

fallet därjämte intyg om tiden, då äktenskapet ingicks, om äktenskapsförord

vore upprättadt, om detsammas innehåll m. m. En ledamot yttrade bland

annat, att han beträffande ensidigt föryttrande eller intecknande af fastighet,

däri båda makarna ägde giftorätt, tvekade att tillstyrka införande i lagen af

förbud häremot. Ehuru det hittills gällande föreställningssättet icke vore

främmande för tanken på en sådan inskränkning i mannens rätt att förvalta

boets gemensamma egendom, och en dylik inskränkning äfven kunde

medföra praktiska fördelar med hänsyn till lagfartsväsendet, kunde det

dock sättas i fråga, huruvida det vore lämpligt att sålunda förrycka det

lagliga begreppet af mannens förvaltningsrätt. Att mannen ägde råda

öfver det gemensamma boet, skulle enligt förslaget i regeln betyda, att

han ägde såsom målsman däröfver förfoga och att den gemensamma egendom,

hvaröfver han ägde råda, kunde utmätas för den gäld, som mannen

gjort, vare sig hustrun för samma gäld åtagit sig betalningsansvar eller

icke; men däremot skulle mannens rätt att råda, så vidt den afsåge boets

gemensamma fastighet, betyda, att den väl kunde utmätas för gäld, som

mannen gjort, men icke af mannen frivilligt säljas för beredande af medel

till gäldens betalande, ej heller belastas med inteckning i ändamål att

bereda säkerhet åt fordringsägare, som eljest skulle påyrka fastighetens

utmätning. Därjämte frarnhöllos svårigheterna i afseende å hustruns rätt

till återvinning, hvilken fråga förslaget icke upptagit till lösning.

På grund af de inom högsta domstolen framställda anmärkningarna

fann Kungl. Maj:t nyss berörda förslag icke kunna läggas till grund för

någon framställning från Kungl. Maj:ts sida till Riksdagen, utan uppdrog,

för att på annan väg vinna de med nya lagberedningens förslag åsyftade

förmånerna, i stället åt densamma att utarbeta lagförslag i syfte att åt

hustru lämna tillfälle att lättare vinna boskillnad och att borttaga eller

minska hennes betalningsansvarighet för de skulder, mannen ensam kunde

hafva ådragit det gemensamma boet.

Vid 1892 års riksdag drogs emellertid frågan om ändrad lagstiftning

rörande äkta makars egendomsförhållanden af enskilda motionärer under

Riksdagens pröfning. I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 43,

föreslog sålunda grefve H. E. G. Hamilton, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af nämnda lagstiftning,

att, på sätt Riksdagen uti sin ofvan åberopade skrifvelse den 7 maj 1884

ifrågasatt, giftorätt icke måtte äga rum i den fasta egendom i stad eller

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

å stadens mark, som den ena maken före eller under äktenskapet ärft

eller förut förvärft, samt att mannen icke skulle hafva makt att utan

hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta egendom å

landet eller jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar i lagstiftningen

i öfrigt, hvilka häraf funnes påkallade. — I en inom samma

kammare väckt motion, nr 93, hemställde vidare herr Magnus Höjer, med

hvilken fyra ledamöter af kammaren instämt, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj :t till en kommande

riksdag aflåta förslag bland annat till sådan ändring i gällande lagstiftning,

att mannens målsmansrätt och egendomsgemenskapen mellan makar upphäfdes.

På hemställan af lagutskottet i utlåtande nr 47 blefvo emellertid

motionerna af Riksdagen afslagna.

Sedan äfven vid 1893 års riksdag frågan om mannens målmansrätt af enskild

motionär återupptagits, utan att förslaget ledde till något resultat,

framlade Kungl. Maj:t vid 1898 års riksdag förslag till ny lagstiftning

om äkta makars egendomsförhållanden. I detta förslag förekom icke stadgandet

om förbud för mannen att sälja eller pantsätta fast egendom, som

makarna under äktenskapet förvärfvat. I en inom Andra kammaren väckt

motion föreslog emellertid herr Daniel Persson i Tällberg bland annat, att

i 9 kap. 2 § giftermålsbalken skulle intagas ett stadgande i öfverensstämmelse

med nya lagberedningens här ofvan upptagna förslag.

Det särskilda utskott, till hvilket frågans förberedande behandling hänskjutits,

afstyrkte motionen med hufvudsakligen den motivering, som ofvan åberopade

fyra justitieråds vid förslagets behandling i högsta domstolen afgifna

yttrande innehåller. Utskottets förslag bifölls af Riksdagen och 9 kap. 2 §

giftermålsbalken erhöll sin nuvarande lydelse.

Vid 1903 års riksdag föreslogs därefter i två särskilda motioner, nämligen

nr 34 inom Första kammaren af herr F. A. Boström och nr 113

inom Andra kammaren af herr C. Lindhagen att Riksdagen måtte för sin

del antaga dels lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken,

dels lag angående kvinnas rätt att vara myndig, dels ock lag om ändrad

lydelse af 19 kap. 4 § ärfdabalken.

I anledning af motionerna beslöt Riksdagen i enlighet med ett af lagutskottet

efter sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga meningar afgifvet

förslag att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes

taga i öfvervägande, i hvad mån gällande lagstiftning om hustrus rättsliga

ställning kunde för jämkning eller förtydligande böra omarbetas, i syfte

att, utan väsentlig rubbning af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvi
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr lS.

lade, hustrus rättsställning måtte blifva mera klart och följdriktigt bestämd

än för närvarande, samt hennes myndighet, i den mån den ej ansåges böra

af mannens målsmansskap begränsas, klart och tydligt i lagen varda uttryckt,

och därefter för Riksdagen framlägga förslag till de lagbestämmelser

i ämnet, hvartill förhållandena kunde föranleda.

Under den 14 januari 1909 har Kungl. Maj:t sedermera förordnat, att

lagberedningen efter afslutandet af arbetet å jordabalken skall till omarbetning

företaga giftermålsbalken med tillhörande författningar m. m.

Sedan vid beredningens fullgörande af detta uppdrag fråga uppkommit om

samarbete mellan de tre nordiska länderna för åstadkommande af öfverensstämmande

lagstiftning, bland annat, inom familjerättens område, har vid

en den 8—13 november 1909 i Stockholm hållen konferens mellan delegerade

för Sverige, Norge och Danmark för uppgörande af en närmare

plan för det ifrågasatta samarbetet, delegerade anfört, bland annat:

»Såsom föremål för gemensam lagstiftning kan ifrågasättas förmögenhetsförhållandet

mellan äkta makar. -— — -— — Lagstiftningen på förevarande

område synes i alla tre länderna vara i behof af ytterligare utveckling;

och därvid måste man helt säkert öfvergifva den emellan olika

principer haltande ställning, som den nu gällande lagstiftningen intager.

Huru en ny ordning bör gestaltas kan uppenbarligen icke nu fastslås.

Under öfvervägande måste bland annat komma ett system med fullt åtskilda

förmögenhetsområden för bägge makarna. Det bör dock framhållas,

att lösningen icke nödvändigtvis måste bestå däri, att man sålunda afskär

alla förmögenhetsrättsliga band mellan makarne, hvilket ur åtskilliga synpunkter

skulle möta betänkligheter. Man kan i stället tänka sig den

ordning, att bägge makarna under äktenskapet fritt råda hvar öfver sin

medförda eller sedermera förvärfvade egendom, med skyldighet för enhvar

af dem att efter förmåga bidraga till utgifterna för det gemensamma, samt

att vid äktenskapets upplösning bägge makarnes behållna egendom sammanslås

till en massa, hvaraf hälften tillfaller hvardera maken eller dess

successorer. På sådant sätt skulle själfständig ställning under äktenskapet

för hustrun vinnas, i den mån sådant är möjligt, på samma gång som

den gemensamhet i ekonomiska intressen, som karaktäriserar den nuvarande

ordningen, skulle väsentligen bibehållas. I hvarje fall synes en

ganska genomgripande reform på ifrågavarande område vara erforderlig.

Under förutsättning, att man söker vinna en sådan, torde möjlighet förefinnas

för en i det väsentliga öfverensstämmande lagstiftning för de skandinaviska

länderna på förevarande område.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr IS.

Det synes alltså lämpligt, att jämväl frågan om äkta makars förmögenhetsförhållanden

upptages till gemensam behandling.»

Af den här ofvan lämnade redogörelsen för den föreliggande frågans

tidigare behandling framgår nogsamt, att den varit föremål för liflig uppmärksamhet,

men också att meningarne huru den lämpligast skulle lösas varit ganska

skiftande. Dessa skiftande meningar hafva också satt spår i lagen, hvilken

nu på detta område företer en brist på system och enhet, som gör lagstiftningen

om äkta makars egendomsförhållanden till en bland de mest svårtydda

och svårtillämpliga i hela vårt lagsystem.

Numera torde dock, enligt utskottets uppfattning, meningarne hafva

alltmera stadgat sig därom, att denna lagstiftning måste byggas på nya

grundsatser om mannens och hustruns ömsesidiga ställning i boet. Att

denna mening äfven delas af dem, som fått sig omarbetningen af giftermålsbalken

uppdragen, framgår på det tydligaste af ofvan anförda utaf

de delegerade från de tre nordiska länderna gjorda uttalande. Och att äfven

det syfte, som motionären afser med sin nu förevarande motion, därvid

skall röna beaktande, är uppenbart. — Enligt hvad lagutskottet inhämtat,

torde lagberedningen, som ännu icke vid sin behandling af familjerätten

kommit in på frågan om äkta makars egendomsförhållanden, dock inom en

nära liggande framtid komma att upptaga detta ämne.

Den i motionen framdragna detaljen göres utan tvifvel bäst och lämpligast

till föremål för behandling i samband med den lagstiftning i ämnet

i sin helhet, hvilken dess bättre synes jämförelsevis nära förestående.

Och då lagutskottet finner betänkligheter möta att, utan en mera vidtgående

undersökning af det nu föreslagna stadgandets konsekvenser och förhållande

till lagstiftningen i öfrigt, än som nu kan äga rum, i den gällande

lagen infoga ett sådant stadgande, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 15.

9

Reservation

af herrar Lindhagen och Sven Persson, hvilka anfört:

»Ifrågavarande motion afser att något vidga gift kvinnas själfbestämningsrätt

genom att inrymma åt henne befogenhet att deltaga i förvaltningen

af makarnes gemensamma fasta egendom så till vida, att något

direkt eller indirekt afhändande af fastigheten eller viss del däraf till

andra ej må ifrågakomma utan hustruns samtycke.

Lika med utskottet äro vi öfvertygade om att äfven denna sak kommer

att vinna beaktande vid det nu pågående skandinaviska lagstiftningsarbetet

på familjerättens område. Frågan gäller då, huruvida i afvaktan

på nämnda arbetes resultat, hvilket gifvetvis kommer att dröja åtskilligt,

några befogade lifsintressen gå till spillo under väntetiden. I sådant fall

bör lagstiftningen, såsom oss synes själffallet, ingripa partiellt och provisoriskt

i den riktning motionen utvisar.

Redan den omständigheten, att frågan återkommer oaflåtligt, ådagalägger

att missförhållanden i verkligheten föreligga, hvilka pocka på en

förändring. Det är också på det sättet, att särskildt i jordbrukshem hustrun

ofta mer än mannen instinktivt känner, hvilken större trygghet för familjen

ligger i bibehållandet af jorden i stället för att utbyta den mot en

flyktig penningesumma. Denna sak har en aktuell betydelse särskildt i

nu pågående ekonomiska utveckling, som förvandlar skogshemman till industriell

egendom. Många erfarenhfeter gifvas på, hurusom talrika bondefamiljer

skulle fortfarande haft ett stöd att hålla sig till i lifvet, om hustruns

aningar här fått betyda något, men nu i stället försjunkit i hemlöst elände.

Dr saklig synpunkt finna vi sålunda ett omedelbart bifall till motionen

vara icke blott välbetänkt utan helt enkelt en förpliktelse mot de

människor, som eljest komma att taga obotlig skada under de närmaste

tiderna.

Återstår då att söka komma till rätta med den officiella juridiken,

som har så svårt att inspireras af de sakliga värdena och så ofta framträder

såsom den store hindraren för dem att nå fram till sin rätt.

Man må då icke taga för mycket intryck af det allmänt hållna talet

om att äkta makars egendomsförhållanden äro ett så tillkrångladt kapitel,

att man ej bör göra det ännu mer inveckladt. Tillståndet är visserligen

ur rättvisans synpunkt beklagligt, men ingalunda obegripligt, och ser man

djupare på ämnet så är det nog så, att klarheten blir större i samma mån

man nalkas den materiella rättvisan, hvartill motionen ju är ett litet steg.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 12 käft. (Nr 15.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande• Nr 15.

Dess väsentliga resultat blir att en del familjer komma att behålla sin

jord i stället för att de eljest till sin och landets skada afhända sig den.

Några afsevärdare svårigheter i formellt juridiskt afseende komma säkerligen

ej att inträda utöfver dem som redan förefinnas med hänsyn till

lagens nu gällande analoga stadganden om hustrus enskilda jord. Snarare

kanske kunde en lättnad vinnas genom en allt allmännare praxis

att köpeafhandlingar m. m. i regeln undertecknades af båda makarne, hvithet

i många landsändar såsom ett uttryck för folkets eget rättsmedvetande

redan nu äger rum äfven då det lagligen ej behöfs. Det må ock erinras, att

1886 årslagberedning, som fick till uppgift att med intresse för det sakliga

innehållet intränga i dessa förhållanden, ej fann något hinder emot intagande

af motionärens förslag i det gällande lagsystemet, och har lagberedningens

formulering följts i vår nedannämnda slutliga hemställan.

Ett motsvarande tillägg till 2 §:s andra stycke, som förbjuder mannen

att afverka skog annorledes än till husbehof å hustruns enskilda af

honom förvaltade fasta egendom, skulle ock kunna ifrågasättas. Detta är

dock ej lika trängande och har ej heller föreslagits i motionen.

På grund af hvad sålunda anförts hemställes:

att Kiksdagen med anledning af förevarande motion

ville för sin del antaga följande förändrade lydelse af

första punkten af första stycket i 9 kap. 2 § giftermålsbalken:
Mannen

hafve ej makt att sälja, skifta, bortgifva

eller med inteckning för gäld belasta hustruns enskilda

fasta egendom, som af honom förvaltas, eller fast egendom,

däri hustrun äger giftorätt, utan att han häfver

hustruns frivilliga ja och underskrift i tvänne godemäns

närvaro, ej heller att utan sådant samtycke sluta aftal,

hvarigenom å egendomen lägges servitut, eller upplåta

rätt till afkomst af egendomen eller rätt att annorledes

än för egendomens behof afverka skog därå.»

Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt att få här antecknadt

att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom utskottet.

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A.-B., 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.