Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 18

1912-02-20 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:18, Lagutskottets utlåtande Nr 18

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 februari 1912 kl. 4 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om ändrad lydelse af

18 kap. 16 § strafflagen.

Lagutskottet har till behandling förehaft två till utskottet hänvisade,

lika lydande motioner, nämligen dels motionen inom Första kammaren nr

47, af herrar Edvard Wavrinsky och W. Skarstedt, dels ock motionen inom

Andra kammaren nr 118, af herrar Emil Molin i Dombäcksmark, P. E.

Hedström, Harald Hallén, G. F. Lundgren i Björna, Oskar Lundgren i Yendelsberg

och Ernst Liljedahl, i hvilka motioner hemställts, att Riksdagen

måtte för sin del besluta, att 18 kap. 16 § strafflagen skall erhålla följande

förändrade lydelse: »Misshandel af djur straffes med böter. Äro omständigheterna

synnerligen försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.»

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»Den nuvarande formuleringen af den paragraf i strafflagen, som afser

djurplågeriförseelser (18 kap. 16 §) — »Yisar någon i behandling af djur

uppenbar grymhet, straffes med böter» o. s. v. — torde, såsom här nedan

skall närmare utvecklas, icke kunna anses gifva ett riktigt och lämpligt

uttryck för, hvad enligt numera rådande uppfattning bör såsom straffbart

djurplågeri betraktas. Den nuvarande beskrifningen å brottsbegreppet

(»uppenbar grymhet») synes innebära en sådan begränsning, att lagrummet

icke medgifver ådömandet af straff i de fall, där enligt gällande uppfattning

och föreliggande förhållanden straffpåföljd bör förekomma. En viss

rådvillhet synes också vid tolkningen af förevarande lagrum vara rådande,

hvilken i praxis ledt därhän, att å ena sidan lagrummet tolkas såsom

tillämpligt endast i sådana fall af djurplågeri, då någon plågar med afsikt

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 15 käft. (Nr 18.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

att plåga eller endast för det nöje, som beredes honom genom det plågade

offrets smärta, å andra sidan tolkas så, att hvarje misshandel af beskaffenhet

att fördömas af den sunda naturliga sedlighetskänslan medför straffpåföljd.

Den senare tolkningen praktiseras så godt som dagligen i den

största utsträckning af polismyndigheterna i såväl stad som på land vid

beifrande af exempelvis sådana fall som körning med selbrutna eller annars

skadade hästar, körning med för tunga lass, misshandel af dragare medelst

slag, transport af djur på olämpligt sätt o. s. v., hvilket förhållande utgör

ett tydligt vittnesbörd om, att den allmänna rättsuppfattningen icke är i

strid mot en sådan tolkning. I andra fall återigen, där rättsmedvetandet

likaledes synes fordra samma tolkning af djurplågeriparagrafen, gör sig

vid rättsskipningen en annan mera formalistisk synpunkt gällande, hvarigenom

vissa kategorier af groft djurplågeri icke kunnat med påföljd beifras.

Härpå utgöra de försök att beifra djurplågeri vid slakt, som vid

vissa tillfällen förgäfves blifvit gjorda, talande exempel. I fråga om utförandet

af slakt af husdjur har företrädesvis genom djurskyddsföreningarnas

oaflåtliga verksamhet på samma gång synnerligen enkla och praktiska

och i möjligaste mån humana metoder blifvit anvisade, och kunskapen om

dessa metoder har på allehanda sätt blifvit allmänt utbredd, så att det

torde vara ostridigt, att slakt utförd enligt äldre metoder (utan föregående

bedöfning) af den allmänna rättskänslan numera utdömes såsom groft djurplågeri.

Vid det åtal, som genom Linköpings djurskyddsförenings ordförande,

doktor A. Sterner, år 1907 anhängiggjordes mot en slakteriidkare

Palme i Skenninge med anledning af att vid hans slakteri slakt af svin

utfördes medelst stickning i halsen af de icke bedöfvade och medelst eu

i ena bakbenet fastgjord ketting i taket upphissade djuren, resolverade

rådhusrätten, att Palme gjort sig skyldig till uppenbar grymhet, och dömde

honom, jämlikt kap. 18 § 16 strafflagen, jämförd med kap. 4 § 3 samma

lag, att höta 100 kronor till kronan samt godtgöra statsverket för vittnesersättningar.

Sedan Palme öfverklagat domen, frikändes han af Göta hofrätt

från böterna, och skulle vittnesersättningarna utgå af allmänna medel.

Af rättegångshandlingarna i målet vid Göta hofrätt framgick, att

klaganden stödt sig på den tolkning af brottsbegreppet, enligt hvilken

handlingen måste innebära afsikt att plåga djuren eller innebära ett medvetet

öfverträdande af hvad som är tillåtligt för att kunna anses brottslig,

en uppfattning, till hvilken majoriteten inom hofrätten ansåg sig böra

ansluta sig.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

3

Sedan dess bär det bland djurskyddsvänner ansetts lönlöst att söka

med stöd af lagen i dess nuvarande lydelse beifra djurplågeri vid slakt.

Då sålunda den nuvarande beskrifningen af brottsbegreppet i djurplågeriparagrafen

synes utgöra ett bestämdt hinder för samma lagrums

användande på stora grupper af djurplågerier, hvilka sedan länge af en

allmänt upplyst opinion bestämdt fördömas, synes oss tiden vara mogen

för en förändring af lagrummet i fråga till närmare öfverensstämmelse med

rättsuppfattningen och till åstadkommande af mera konsekvens och enhetlighet

i rättsskipningen.

Yi åberopa i tillämpliga delar motionerna i Andra kammaren åren

1898 nr 108, 1899 nr 82 och 1902 nr 87.»

Enligt 18 kap. 16 § strafflagen, sådant detta lagrum ursprungligen

lydde, straffades den, som i behandling af egna eller andras kreatur visade

uppenbar grymhet, med böter från och med fem till och med etthundra

riksdaler.

I ett flertal vid olika riksdagar väckta motioner framhölls emellertid,

att berörda bestämmelse vore föga tillfredsställande. I sådant hänseende

framhölls särskild!, att de förefintliga straffbestämmelserna icke ägde tillämpning

å vilda djur, utan endast på »kreatur», d. v. s. husdjur; att icke

ens husdjuren genom nämnda bestämmelser åtnjöte tillräckligt skydd, utan

särskild! vid slakt straffritt kunde utsättas för onödigt plågande; samt att

straffet för djurplågeri i allt fall vore så ringa, att en väsentlig höjning

häraf vore af nöden.

Nya lagberedningen, som erhållit i uppdrag att företaga eu revision

af strafflagens straffbestämmelser, föreslog beträffande förevarande lagrum

att straffmaximum skulle höjas från 100 till 500 kronors böter. I öfrigt

föreslog nya lagberedningen ingen ändring i lagrummets lydelse. Sedan

Kungl. Maj:t till 1890 års Riksdag framlagt proposition i enlighet med

nämnda förslag och Riksdagen i denna del bifallit propositionen, utfärdades

lag i ämnet den 20 juni 1890. Denna straffskärpning befanns dock snart

otillräcklig. I anledning af därom väckt motion hemställde Riksdagen i

skrifvelse den 19 april 1899, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och

för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af 18 kap. 16 §

strafflagen, att i straffsatsen för djurplågeri upptoges jämväl frihetsstraff

till lämplig utsträckning. Redan följande år framlade Kungl. Maj:t för

Riksdagen förslag, att till 18 kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse

skulle göras följande tillägg: »Äro omständigheterna synnerligen för
-

Utskotlcts

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

svarande; må till fängelse i högst sex månader dömas». Kungl. Maj:ts

förslag vann Riksdagens bifall, hvarefter lag i ämnet utfärdades den 29

juni 1900. Den i förevarande lagrum bestämda straffsatsen har därefter

icke undergått någon förändring.

Såsom ofvan antydts, hade emellertid vid ett flertal riksdagar i väckta

motioner framhållits, att det i 18 kap. 16 § strafflagen gifna stadgande icke

i erforderlig grad kunde förhindra, att vid slakt husdjur onödigt plågades.

I anledning af en vid 1896 års riksdag väckt motion anhöll Riksdagen i

skrifvelse den 24 april samma år, att Kungl. Maj:t måtte »dels låta utröna,

om och till hvilken utsträckning stadgande!! skulle kunna meddelas i syfte

att vid slakt af hemdjur minsta möjliga lidande medelst förutgående bedöfning

eller på annat ändamålsenligt sätt tillfogades djuren, dels ock,

därest utredningen därtill föranledde, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till lagstiftning i ämnet.» Denna skrifvelse föranledde dock

icke något förslag från Kungl. Maj:ts sida; men vid 1909 års riksdag

återupptogs frågan, och i skrifvelse den 13 maj 1909 förnyade Riksdagen

hos Kung!. Maj:t sin i 1896 års skrifvelse gjorda anhållan. Denna fråga

är ännu beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.

Redan vid 1877 års riksdag framhöll enskild motionär, att det

skydd emot grym och hänsynslös behandling, som genom stadgandet i 18

kap. 16 § strafflagen i dess dåvarande lydelse blifvit beredt åt husdjuren,

syntes med allt skäl böra förunnas alla slag af djur. Hvarken denna motion

eller de motioner af enahanda innebörd, som väcktes vid några efterföljande

riksdagar, föranledde emellertid till någon Riksdagens åtgärd. Först år 1907

beslöt Riksdagen på förslag af enskild motionär för sin del antaga följande

ändrade lydelse af nämnda §: »Visar någon i behandling af djur

uppenbar grymhet; straffes med böter. Äro omständigheterna synnerligen

försvårande; må till fängelse i högst sex månader dömas.» Denna ändring

godkändes af Kungl. Maj:t; och utfärdades i öfverensstämmelse härmed lag

i ämnet den 12 juli 1907, hvarefter ändring af förevarande lagrum ej ägt rum.

I förevarande motioner har hemställts om sådan ändring af det uti

18 kap. 16 § strafflagen uppställda brottsbegreppet, att paragrafens första

punkt skulle lyda: »Misshandel af djur straffes med böter.»

Mot den sålunda föreslagna lydelsen må till en början erinras, att

uttrycket misshandel i vår strafflag erhållit en alldeles särskild betydelse,

nämligen den, i hvilken ordet förekommer i 14 kapitlet »om mord, dråp och

annan misshandel». Detta uttryck användes i sagda kapitel för att beteckna

såväl ett dödande som en mindre ingripande kränkning af den kroppsliga

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18. 5

integriteten. Att utan vidare använda detta brottsbegrepp äfven i fråga

om djur torde redan af detta skäl icke låta sig göra. Det torde ock kunna

ifrågasättas, huruvida alla de fall af vanvård af djur, som nu enligt 18

kap. 16 § strafflagen äro straffbara, skulle kunna träffas af straff, för

den händelse lagrummet underginge den af motionärerna föreslagna ändringen.

Såsom en af de väsentligaste bristerna i den nuvarande lagstiftningen

har i motionerna framhållits, att lagen icke lämnar medel till förhindrande

af groft djurplågeri vid slakt; och hafva motionärerna till bekräftelse af

detta påstående äfven anfört ett rättsfall. Anmärkas må emellertid, att

det anförda rättsfallet icke torde lämna tillförlitlig upplysning'' om rådande

praxis i detta hänseende, då målet icke blifvit fullfölj dt till högsta

instans. Vidare har Riksdagen, såsom ofvan nämnts, i skrifvelse senast den

18 maj 1909 hos Kungl. Maj:t anhållit om utarbetande af bestämmelser

till förekommande af onödigt plågande af djur vid slakt. Därjämte har

af de svenska djurskyddsföreningarnas centralförbund till Kungl. Maj:t

öfverlämnats förslag till lag angående slakt, kvilket emellertid ännu icke

blifvit föremål för Kungl. Maj:ts behandling. Då alltså sistberörda fråga,

hvilken motionerna särskild! beröra, redan är beroende på Kungl. Maj:ts

pröfning, samt härtill kommer, att vid den allmänna revision af strafflagstiftningen,

som för närvarande förberedes, förevarande spörsmål i hela

dess vidd kommer att upptagas, därvid de af motionärerna framhållna önskemålen,

i den mån sådant anses böra ske, lära komma att beaktas, synes

det för närvarande icke föreligga skäl för vidtagande af någon åtgärd i

ämnet från Riksdagens sida.

Utskottet får alltså hemställa,

att förevarande motioner icke måtto till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOD AK WIDÉK.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Reservation

dels af herrar Pettersson i Södertälje, grefve Pionier, Stärner, Jansson i

Edsbäcken och Olsson i See, hvilka anfört:

»På de skäl, som anförts af utskottets majoritet, finna vi oss ej .kunna

tillstyrka motionärernas förslag att vid karakteriserande af djurplågeribrottet

uttrycket »uppenbar grymhet» utbytes mot ordet »misshandel». På

samma gång kunna vi dock ej bestrida riktigheten af motionärernas mening,

att förstnämnda uttryck på ett allt för snäft sätt begränsar hvad som i

ifrågavarande afseende bör anses straffbart. Domstolarne synas också ofta

i sin lagtillämpning benägna att gifva uttrycket »uppenbar grymhet» en

mera omfattande betydelse än som ursprungligen torde därmed hafva afsetts.

Då emellertid denna tendens i domstolarnas praxis är långt ifrån

allmän, oaktadt den säkerligen stödjes af rättsuppfattningen hos större delen

af vårt folk, synes det önskvärdt, att djurplågeribegreppet i själfva strafflagen

erhåller en något vidare omfattning. Såsom en lämplig förebild vid

en dylik reform tillåta vi oss åberopa den norska strafflagen af år 1902,

hvilken härutinnan innehåller följande bestämmelse (§ 382): »Den som

ved vanligt, overanstrengelse eller paa anden maade gjor sig skyldig i

grov eller ondskabsfuld mishandling av dyr eller som medvirker hertil

straffes med heder eller med fängsel indtil 6 maaneder.»

Då emellertid hela strafflagen för närvarande är föremål för revision

samt det ej synes vara lämpligt att nu verkställa ändring endast i denna

del däraf, hemställa vi,

att Riksdagen måtte i anledning af förevarande

motion besluta®att i skrifvelse till Kung!. Maj:t anhålla,

det täcktes Ivungl. Maj:t i sammanhang med den allmänna

revision af strafflagen, som för närvarande förberedes,

låta utarbeta förslag till sådana bestämmelser,

hvarigenom begreppet straffbart djurplågeri utvidgas

att omfatta äfven andra fäll af djurplågeri än sådana,

som ådagalägga »uppenbar grymhet».

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

7

och dels af herr Lindhagen, med hvilken herr Persson i Norrköping

hufvudsakligen instämt.:

»Djurskyddsfrågan är en gammal kulturfråga. Ett folks kulturella

nivå kan i mycket afläsas efter dess handlingar mot djuren. Men på

samma gång nödgas lagstiftningen i detta fall ansluta sig någorlunda till

folkets egen rättsståndpunkt. Går lagen allt för mycket före den senare,

blir den en död bokstaf, ty man kan ej ådöma stora delar af hela folket

upprepade straffpåföljder.

Såsom utskottet erinrat har lagstiftningen särskilt på senaste tider

gått framåt mot större mänsklighet. Ett utslag däraf är straffskärpningen,

men i synnerhet de vilda djurens inbegripande under skyddet. Därmed

är frågan dock ej slutgiltigt afgjord. Själfva uttrycket »uppenbar grymhet»

hänvisar tydligt på eu kompromiss i lagen. Riksdagens skrifvelse om eu

lag för slakt innefattar redan en kritik af den nu gällande bestämmelsen

såsom icke effektiv. Men denna kritik bör själffallet rikta sig äfven mot

strafflagens nuvarande lydelse och omfatta äfven i detta fall ej blott slaktboskap

utan äfven de vilda djuren.

Motionärernas förslag att helt enkelt införa begreppet misshandel för

djuren, liksom skett för människorna i ett annat straff lagskapitel, är nog

sakligt det fullkomligaste förslaget. Men folket är säkerligen ej moget

ännu för en sådan lagstiftning som fullt likställer djuren med människorna

i förevarande afseende.

Däremot synes tiden vara inne att gå vidare fram emot den af motionärerna

ifrågasatta begreppsbestämningen. Den norska lagen af år 1902

bestraffar »den som genom vanvård, öfveransträngning eller på annat sätt

gör sig skyldig till grof eller illasinnad misshandel af djur eller som medverkar

därtill», dock med en viss reservation efteråt till förmån för den

vetenskapliga vivisektionen. Italienska strafflagen af år , för att taga

ett annat exempel, bestraffar den, »som behandlar ett djur grymt eller utan

nödvändighet misshandlar det eller tvingar det till öfverdrifven ansträngning».

Försöken till en formulering äro som sagd! mångahanda och meningarne

ganska stridiga. Det torde därför kanske ej vara tillräckligt att

söka föreslå Riksdagen ett omedelbart antagande af ny lydelse, utan bör

saken känskjutas till Kungl. Maj:ts öfvervägande, dock utan att därför nödvändigtvis

behöfva vänta ända till den aflägsna tid, då en hel ny strafflag

kan bli antagen.

Något som emellertid bör kunna ske omedelbart är borttagande af

ordet »uppenbar», hvilket dock vore ett framsteg och skulle i sin mån

gifva en ny riktlinie för rättstillämpningen.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 18.

Det hemställes alltså, att Riksdagen ville

l:o för sin del antaga följande ändrade lydelse af

18 kap. 16 § strafflagen:

»Yisar någon grymhet i behandling af djur, straffes

med böter. Äro omständigheterna synnerligen försvårade

; må till fängelse i högst sex månader dömas».

2:o tillika hos Kungl. Maj:t anhålla om utarbetande

af förslag till sådan ändring i ofvannämnda lagrum,

att begreppet straffbart djurplågeri ytterligare utvidgas

utöfver hvad ofvan under l:o ifrågasatts.

Herrar Håkanson och Söderbergh hafva begärt få anteeknadt, att de

ej deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

*

Stockholm, Victor Pettersons Bokindustri-A .-B., 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.