Sök i Ratio Lex

Lagutskottets utlåtande Nr 20

1912-02-24 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:20, Lagutskottets utlåtande Nr 20

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20,

L

Nr 20.

Ankom till Riksdagens kansli den 24 februari 1912 kl. 3 e. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående rätt för frikyrklig församlings föreståndare

att förrätta dop och jordfästning.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft två till

utskottet hänvisade, likalydande motioner, dels nr 14 inom Första kammaren

af herr Wilh. Gullberg och dels nr 47 inom Andra kammaren af

herrar Felix Hamrin och Axel Modig, i hvilka motioner hemställts, att

Kiksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte begära, att Kungl. Maj:t

täcktes låta utarbeta och för Kiksdagen framlägga en lag, som ger frikyrkoorganisation

rätt att för sin församlingsföreståndare begära fullmakt

och tillstånd att förrätta dop och jordfästning, som enligt nu gällande

kyrkolag endast tillkommer prästman.

Till stöd för denna sin hemställan hafva motionärerna anfört:

»Inom den svenska statskyrkan har som bekant under de sista årtiondena

frikyrkliga riktningar uppstått och fått eu rätt afsevärd omfattning.

Det är nog inte alls öfverdrifvet, om man uppskattar de s. k. frikyrklige

inom landet till 200,000 myndige män och kvinnor. De ha

uppfört sina missionshus och kyrkor och i dem samlas söndagligen stora

skaror af vårt folk och få sin andliga uppbyggelse. Att börja med sågo

statskyrkans officiella representanter, biskopar och präster, dessa riktningars

tillvaro och arbete med mycket oblida ögon. Bitterheten mot

dem är dock nu, det kan med glädje konstateras, mångenstädes alldeles

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 17 höft. (Nr 20.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

borta. Man bar å ömse sidor funnit, att det är uppgifter nog för såväl

den officiella kyrkan och hennes tjänare som för dessa frikyrklige. Med

afseende på ordets förkunnande och nattvardens utdelning är också full

frihet, så att någon ytterligare frihet med afseende på dessa två s. k.

nådemedel föreligger icke. Äfven angående vigsel och äktenskapsafslutning

har Riksdagen tillmötesgått de önskningar, som i vida frikyrkliga

och äfven okyrkliga kretsar varit rådande. Emellertid kvarstå ännu ett

par oegentligheter, som jag härmed tager mig friheten påpeka i förhoppning

att det måtte medföra rättelse.

. Den första rör barndopet. Ingen kan ju förmena frikyrkliga föräldrar

att låta döpa sina barn af församlingsföreståndaren i den församling

de tillhöra. Sådana dop förekomma ock somligstädes rätt allmänt.

Dessa barn inskrifvas nu i de kyrkoböcker, som föras af det officiella

prästerskapet, med anteckning om att de icke äro döpta af svenska kyrkan.

Någon skada häraf lida väl barnen icke, men nog är nämnda anteckning

minst sagdt en oformlighet, och borde rättelse i denna sak kunna vinnas.

Den andra rör jordfästning af medlemmar tillhörande frikyrkliga

församlingar. Någon stralfpåföljd torde icke numera komma i fråga,

ifall den frikyrklige församlingsföreståndaren åtoge sig detta uppdrag.

Men så lojala äro de frikyrklige och deras ledare, att de anmoda det

officiella prästerskapet att utföra också den akten. I bästa samförstånd

brukar väl ock i regel uppgörelse kunna träffas mellan statskyrkans präster

och de frikyrkliges familjer vid nämnda tillfällen om tid och förhållanden

vid jordfästningen. Men nog skulle det för nämnda familjer kännas bäst,

om de i allo finge ordna med saken som de helst önska.

Eör god ordnings skull och till alla parternas båtnad synes mig

här omförm äkta förhållanden kunna lagligen ordnas så, att frikyrkoorganisation,

hvars medlemsantal af myndige män och kvinnor uppgår till minst

50, Indika icke vilja ställa sig under den s. k. dissenterlagen utan alltfort

stå kvar i svenska statskyrkan, må för af dem vid församlingssammankomst

vald föreståndare kunna hos Konungens befallningshafvande

eller annan myndighet begära fullmakt för honom att för en tid af högst

5 år i sänder med laglig befogenhet fullgöra här ofvan nämnda handlingar.

Skulle missbruk på ett eller annat sätt ske, så kan fullmakten återkallas.

Af sådan församlingsföreståndare utfärdad, lagligen bevittnad dopattest

skulle gälla så, att ingen särskild anteckning skulle behöfvas. Jordfästning

af med dylik fullmakt försedd person skulle ock vara af fullkomligt

legal natur.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 3

Hvad först angår det i förevarande motioner framställda yrkandet

om rätt för frikyrkoförsamlings föreståndare att under viss förutsättning

inom svenska kyrkan förrätta jordfästning, vill utskottet erinra om följande.

Enligt lag den 25 maj 1894, som efter sin ordalydelse afser

dödsfall inom svenska kyrkan, föreskrifves, att vid begrafning af nämnda

kyrkas medlemmar jordfästning ej må förrättas af annan än präst inom

samma kyrka. Vidare lärer enligt grunderna för kungl. förordningen

angående främmande trosbekännare m. m. den 31 oktober 1873 gälla,

att jordfästning af medlem utaf ett till offentlig religionsöfning här i

landet berättigadt trossamfund må ske i öfverensstämmelse med samfundets

uppgifna trosbekännelse och församlingsordning; hvarjämte mosaiska

trosbekännare, enligt den genom kommerskollegii cirkulär den 13 augusti

1838 kungjorda ordning rörande hvad sådana trosbekännare hafva att

iakttaga i afseende å ntöfningen af sin religion m. m., äga att begrafva

sina döda å särskild begrafningsplats, som med vederböraude jordägares

bifall därtill kan utses.

Fråga om ändring i bestämmelserna rörande jordfästning i enahanda

syfte som nu har förut varit föremål för Riksdagens pröfning.

Vid 1910 års riksdag väcktes sålunda inom Andra kammaren motion

af herr Byström (nr 74) att äfven annan person än präst i statskyrkan

och den, som enligt kungl. förordningen angående främmande trosbekännare

är jämställd med statskyrkopräst, »må kunna berättigas att

förrätta begrafning». Denna motion afstyrktes af lagutskottet med hufvudsakligen

den motivering, att, därest de, som vore missnöjda med den nuvarande

ordningen, önskade öfvergå till annat trossamfund eller ville

bilda eget sådant samfund, som afses i 1873 års förordning, det stode

dem fritt att utträda ur kyrkan, samt att i hvarje fall de frikyrkligas ställning,

hvilka inom kyrkan bildat mer eller mindre fasta religiösa sammanslutningar,

skulle blifva reglerad genom den lagstiftning, som kunde

blifva eu följd af den af Riksdagen i skrifvelse den 9 mars 1909 hos Kungl.

Maj:t begärda utredning angående de villkor, under hvilka det kunde

tillåtas medlem af svenska kyrkan att, äfven utan uppgifven afsikt att

öfvergå till annat trossamfund, utträda ur kyrkan. Fyra reservanter

inom utskottet tillstyrkte emellertid bifall till motionen under framhållande

bland annat, att ett bibehållande af den kyrkliga jordfästningens

obligatoriska karaktär ej torde stå i öfverensstämmelse med den utveckling

i riktning mot frigörelse från kyrkligt tvång, som under de senaste

åren framträdt.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Yid behandlingen inom kamrarna blef motionen af Första kammaren

afslagen, hvaremot Andra kammaren biföll densamma.

Det synes utskottet, som vore en ändring i hithörande bestämmelser

i den riktning motionärerna nu föreslagit af behofvet påkallad. Tvånget i

fråga om formen för begrafning inom svenska kyrkan torde i vida kretsar

bland d£ frikyrkliga kännas tryckande, och jämväl från prästerligt håll har

uttalats, att åtskilligt vore att önska beträffande lagstiftningen i detta

hänseende. Äfven medlemmar i frikyrkliga samfund, som ej utträdtur statskyrkan,

synas böra få ordna med begrafningen af sina döda i enlighet med sin

uppfattning af denna förrättnings rätta innebörd och häraf beroende form;

onekligen måste det anses för den aflidnes anhöriga mera tilltalande

och öfverensstämmande med dessas religiösa känsla, att den person,

af hvilken den aflidne under lifstiden mottagit andlig uppbyggelse, äfven

får förrätta jordfästningen. Det synes här icke föreligga skäl att i lagstiftningen

förbehålla de statskyrkliga formerna eu obligatorisk karaktär,

som icke öfverensstämmer med den allmänna uppfattningen af dessa

formers nödvändighet och betydelse för det religiösa lifvet.

Mot motionärernas förslag i förevarande del har visserligen framhållits,

att de frikyrkliga organisationer som åsyftas skulle genom att

bilda egna trossamfund af den i dissenterförordningen afsedda beskaffenheten

kunna förskaffa sig den rätt de eftersträfva. Men, enligt hvad erfarenheten

visat, har i många fall svårighet yppat sig för dylikt frikyrkligt

samfund att ställa sig till efterrättelse nämnda förordnings föreskrifter

om villkoren för ett utträde ur statskyrkan. I mycket stor omfattning

har sådant utträde ej heller ägt rum. Den anvisade möjligheten måste

därför i en mycket stor mängd fall anses, praktiskt taget, ej föreligga.

Redan med nu gällande bestämmelser torde visserligen icke någon

straffpåföljd drabba den, som utan att vara präst i svenska kyrkan förrättat

jordfästning. Men då i lagen angående jordfästning förbud meddelats

för annan än sådan präst att verkställa dylik förrättning, innebär

ett öfverträdande häraf ett lagbrott; och eu rättelse härutinnan synes

därför vara på sin plats.

Hvad utskottet sålunda anfört i fråga om jordfästning synes i hufvudsaklig

mån äfven hafva tillämpning på det af motionärerna framhållna

önskemålet om rätt för frikyrkoförsamlings föreståndare att förrätta dop.

1686 års ännu gällande kyrkolag stadgar i fråga om dop i 3 och

4 kap., att »alla fullkomligen till världen födda och lefvande barn» skola

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

5

af deras föräldrar »till den heliga döpelsen befordras». Döpelsen skall

»med Guds ord och rent obemängd! vatten förrättas utaf de ordinarie

predikanterna»; dock är det icke vederbörande »förbjudet att bruka härutinnan

kapellanen, om de så vilja». Är barnet emellertid mycket svagt,

»så att det hvarken kan till kyrkan föras eller prästens ankomst tryggeligen

afbidas, då vare gudfruktigt och till laga ålder kommet, förståndigt

folk af mankön och, där ingen däraf är för handen, någon af kvinnkönet

tillåtet att döpa barnet». Dock skall, när ett sådant i nödfall döpt barn

kommer till krafter, detsamma föras till kyrkan, därvid prästen skall

efterfråga, om barnet är rätt döpt, samt på närmare angifvet sätt bekräfta

dopet, äfvensom gifva barnet namn, där så icke redan skett,

Något annat fall af lekmannadop än det nu nämnda, det s. k. nöddopet,

känner kyrkolagen icke. Det må dock anmärkas, att den rätt

till fri religionsöfning, som jämlikt kungl. förordningen angående främmande

trosbekännare under vissa villkor af staten tillerkänts kristna

trossamfund, äfven torde medgifva förrättande af dop inom dylikt samfund

i enlighet med dettas uppgifna trosbekännelse och församlingsordning.

Frågan om vidsträcktare befogenhet för lekman att inom svenska

kyrkan förrätta dop har förut varit under ompröfning. Krafvel på rättsligt

erkännande af dylik af lekman verkställd förrättning har därvid

hufvudsakligen tagit sig uttryck i eu fordran på ändring i sättet för

dopets anteckning i kyrkoböckerna.

I cirkulär den 13 juni 1896 hade Kungl. Maj:t på förekommen

anledning fäst vederbörande prästerskaps uppmärksamhet på nödvändigheten

af att tillse, att dop, som af lekman utan nödfall förrättades, icke

blefve i födelse- och dopboken antecknadt, med mindre tillförlitlig kännedom

vunnits därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga

beståndsdelarne varit för handen, i hvilket afseende de i kyrkohandboken

i fråga om nöddop gifna anvisningarne vore att beakta; och borde därvid

bland annat i församlingsboken efter personens namn utskrifvas orden

»döpt af lekman». Detta cirkulär ansågs på vissa håll gifva stöd åt den

uppfattningen, att dop af lekman, äfven om det skett utan nödfall, vore

att anse som ett af svenska kyrkan erkändt dop, blott de för dopet

såsom sakrament oundgängliga beståndsdelarna varit för handen. Denna

uppfattning af lekmannadopets betydelse medförde i några delar af landet

en väsentlig stegring af antalet lekmannadop.

Sedan emellertid Kungl. Maj:t genom en af ett stort antal präster

undertecknad, till Kungl. Maj:t ingifven petition erhållit kännedom om

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

att berörda cirkulär blifvit, som det syntes, missuppfattadt såsom innehållande

jämväl ett uttalande angående betydelsen af dylik dophandling,

blef — efter det rikets biskopar, kallade till sammanträde i Stockholm,

afgifvit yttrande i anledning af berörda petition — geuom kungl. cirkulär den

18 mars 1898, med ändring af föreskrifterna i förstnämnda cirkulär,

stadgadt, att, när anmälan göres om ett af lekman utan nödfall förrättadt

dop, präst skall, utan att vara pliktig ingå i sådan pröfning af dophandlingen,

som i 1896 års cirkulär förutsattes, dels i födelse- och dopboken

införa orden »Icke af svenska kyrkan döpt», under hänvisning

till den skriftliga och af tvenne vittnen till riktigheten bestyrkta redogörelse

för dophandlingen, som vid anmälan skall ailämnas för att sedermera

förvaras, dels affatta den genom cirkuläret föreskrifna anteckningen

i förs am lingsb oken sålunda, att efter dens namn, som med anmälan afses,

antecknas och understrykas orden »icke af svenska kyrkan döpt».

Yid under åren 1908, 1909 och 1910 hållna kyrkomöten väcktes

frågan om sättet för anteckning af lekmannadopet ånyo på tal. Yid

samtliga dessa kyrkomöten framställdes yrkande om åläggande för pastor

att undersöka, huruvida dop, som förrättats af lekman, skett i rent och

obemängd! vatten till Faderns, Sonens och den Helige Andes namn samt

att, om pastor funne det så hafva skett, i kyrkans dopbok anteckna barnet

såsom döpt. Dessa motioner blefvo emellertid af kyrkomötet afslagna.

Ehuru de åtgärder och yrkanden, som enligt hvad sålunda anförts,

i förevarande hänseende förekommit, till synes endast hafva afseende å

sättet för lekmannadopens anteckning i ministerialböckerna, torde dock

dylik anteckning, verkställd på ena eller andra sättet, faktiskt blifva afgörande

för den betydelse, som, då i särskild! fall fråga därom uppstår,

må kunna tillerkännas sådant dop.

Såsom ofvan nämnts, känner kyrkolagen icke annat dop af lekman

än nöddop. Enligt gällande kyrkohandbok skall emellertid, »då dopbekräftelse

sökes af personer, som mot kyrkans ordning blifvit döpta», med

nödiga ändringar samma formulär följas, som i fråga om bekräftelse af

nöddop är fastställdt. Af förhandlingarna inom Riksdagen och vid

kyrkomötena under de senare åren i här afsedda ämnen framgår ock,

att bland sakkunniga meningarna om dopets såväl sakramentala som

kyrkorättsliga betydelse äro delade. Å ena sidan har uttalats, att det

vore »höjdt öfver allt tvifvel», att dop af lekman eller af frikyrklig

pastor kunde »betraktas lika giltigt, som om det vore verkställdt af statskyrklig

präst», hvaremot å andra sidan förnekats, att lekmannadop i

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 20. 7

annan ordning, än kyrkolagen föreskrifver, kunde tillmätas rättsligt

värde.

Eedan det sist anförda synes utskottet tala för en lagändring i af

motionärerna föreslagen riktning. I hvarje fall utvisar den rådande

meningsskiljaktigheten, att ett förtydligande af hithörande bestämmelser är

önskvärdt. Redan nu förrättas i stor omfattning såväl dop som andra

kyrkliga förrättningar af frikyrkoförsamlingarnas predikanter; och i särskilda

mål hafva domstolarna förklarat, att vederbörande ej kunde härför

fällas till ansvar. Rör undvikande af ofta besvärliga och föga tillförlitliga

utredningar angående sättet och formerna för dopförrättningens verkställande

äfvensom af vederdop och andra olägenheter, synes det utskottet

angeläget, att dessa dop, i den mån de skett i rätt intention och

i föreskrifna former i öfrigt, tillerkännas giltighet inom statskyrkan.

Utskottet delar sålunda motionärernas mening om behofvet af ändrade

bestämmelser i förevarande hänseenden.

I fråga om sättet för vinnande af det i motionerna åsyftade ändamål,

synes det utskottet vara lämpligt att, såsom föreslogs i den ofvan

åberopade motionen vid 1910 års riksdag, hänföra rätten att verkställa

de ifrågavarande förrättningarna till den person, åt hvilken en

dylik rätt skall meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa

karaktär sammanhör, att man icke kan undgå att ställa vissa kraf på

den, som verkställer förrättningen. Äfven de åligganden, som pålagts

begrafnings- och dopförrättare med afseende å kyrkobokföringen och

nödvändigheten af att vinna tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas

namn m. m., ställa anspråk på förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan,

att säkerhet måste finnas för ett behörigt fullgörande af dessa

åligganden.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,

ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

Ivungl. Maj:t låta utreda, under hvilka villkor annan

person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas

att inom svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.

Stockholm den 24 februari 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 20.

Reservationer:

Herr Petersson i Lidingö villastad, med hvilken herrar af Ekenstam

och von Baumgarten instämt, har anfört:

»Frågorna om rätt för frikyrklig predikant att förrätta dop och jordfästning

ingå som detaljfrågor i den allsidiga utredning om vidgad rätt

till utträde ur svenska statskyrkan, hvarom Riksdagen i skrifvelse den

9 mars 1909 gjort framställning hos Kungl. Maj:t. De komma alltså att

upptagas till undersökning i sammanhang med nämnda utredning, och

de förslag, som därvid afgifvas, komma att omfatta äfven dessa ämnen.

Det torde då vara mindre nödigt, att Riksdagen nu ånyo uttalar sig

därom, liksom det synes mig mindre lyckligt, att Riksdagen redan på

detta stadium inlåter sig på ett bedömande*af den riktning hvari, eller

det sätt hvarpå dessa spörsmål höra lösas. Det senare synes mig så

mycket mindre böra ifrågakomma, som motionärernas framställning varit

föremål för beaktansvärd gensaga från frikyrkligt håll. Under sådana

förhållanden yrkar jag, att motionärernas framställning icke måtte till

någon Riksdagens åtgärd föranleda.»

Herr Trana har förklarat, att han på, bland andra, de af herr Petersson

i Lidingö villastad anförda skälen instämmer i dennes yrkande om

afslag å de ifrågavarande motionerna.

Herrar Gustaf Andersson, Håkanson, Söderbergh, Jansson i Edsbäcken

och Olsson i Broberg hafva begärt få antecknadt, att de ej deltagit i

detta ärendes behandling inom utskottet. Tillika skulle här antecknas,

att herr Bergendahl icke deltagit i ärendets slutliga behandling.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktieholaget 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.