Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl m. m.

1912-03-19 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:27, Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och Öl m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 mars 1912 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i Kungl.

förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning af

vin och Öl m. m.

Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Trana, grefve Mörner,

von Baumgarten, Johanson i Yalared, Stendahl, grefve Spens, Pettersson

i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Pettersson i Biälbo

Persson i Norrköping och Cederborg.

Lagutskottet har till behandling i ett sammanhang förehaft fyra inom

Andra kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen nr

142 af herr L. J. Carlsson i Erosterud, nr 184 af herrar J. P. Igel, G.

M. Sandin och Albert Mossberg samt nr 154 och 155 af herrar J. A.

Ingvarsson och F. W. Thorsson.

Herr L. J. Carlsson har i sin motion anfört följande:

»I motion nr 83 vid 1910 års riksdag anförde jag:

Bland de förslag, som på sin tid af kommittén för revision af gällande

stadganden angående försäljning af vin och maltdrycker i dess utlåtande

af 23 maj 1900 framlades, har knappast något varit mera omtvistadt än

det, som sedan inflöt i kungl. förordningen angående försäljning af vin och

Öl den 5 juni 1905 § 6, mom. 3, hvilket lyder: »Mottager någon i sitt

hem emot betalning gäster till bespisning vid slutet bord, må han, därest

aftal om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, utan särskilt

tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl.»

Kommitterade sjulfva sade sig icke ha blundat för den fara, som

kunde ligga i missbruk af en dylik, en hvar som har eget hem tillerkänd,

utskänkningsrätt; men kommitterade trodde sig ha uppställt tillräckliga

garantier mot sådana missbruk »genom den snafva begränsning af rättigheten

som stadgats, samt genom den Konungens befallningshafvande tillBihang

till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 24 käft. (Nr 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

erkända makt att förbjuda sådan utskänknings fortsättande, då utskänkningen

befinnes ske i större omfattning eller på annat sätt än därmed afses».

Då ärendet förelädes 1905 års riksdag, frambar herr Matsson i Grafås

i motion i Andra kammaren åtskilliga välgrundade betänkligheter mot förslaget.

»Man kan», heter det i motionen, »ha anledning frukta att, om

detta moment oförändradt antages, det kan komma att tjäna helt andra

syften. De i nämnda moment förekommande beteckningarna »hem» och

»slutet bord» synas nämligen påkalla närmare definiering, så framt de ej

skola ge rum åt en mångtydighet, som kan göra rättsskipningen på detta

område i viss mån osäker. En barack för vägarbetare, en skogsarbetarekoja

eller s. k. inneboendes uppehållsort, ja, t. o. m. en trädgård, torde

man med hänsyn till ifrågavarande moment stundom vilja inrymma i begreppet

hem; och »slutet bord» är en för vanligt språkbruk så främmande

beteckning, att man kan känna sig något oviss om dess betydelse».

Vid ärendets behandling i Andra kammaren gjordes från sakkunnigt

håll många tungt vägande erinringar mot bestämmelsen i fråga.

Så framhöll herr Sjö, med instämmande af flera kammarledamöter,

bl. a., att härigenom skulle skapas ett kryphål, som förvisso komme att i

stor omfattning begagnas. Icke ens en anmälan behöfde göras såsom i

fråga om försäljning af svagdricka och alkoholfria drycker.

Under debatten i kammaren yttrade sig vidare herr Bergendahl, som

sade sig hysa stora betänkligheter mot förslaget. Det pålade ordningsmakten

en uppgift, som den nästan omöjligen kunde fylla. »Jag har knappast

läst en författning, som inbjuder så till lagöfverträdelser som just

denna», förklarade herr Bergendahl med instämmande af flere kammarledamöter.

Herr Widén erinrade, att äfven åtskilliga Konungens befallningshafvande

hade yttrat sig mot den föreslagna bestämmelsen, och herr Widén

trodde, att anledning ej funnes att intaga en sådan nyhet i lagen. Och

här vore ej fråga om att frigifva utskänkning af svagdricka utan af Öl,

hvarjämte, då svagdricksutskänkningen frigåfves, behofvet af en sådan bestämmelse

som den åsyftade vore ringa. Herr Widén trodde vidare, att

det läge en stor fara i förslaget och att särskildt de, som ha med ordningsmakten

att göra, skulle betacka sig för detsamma. Herr Widén framhöll

ock, att de, som inackorderade sig för en vecka, ofta komma att gå

sin väg efter första dagen.

Alla de sålunda från skilda håll framförda farhågorna ha i rikligt

mått besannats. Bestämmelserna om »eget hem» och »slutet bord» öfverträdas

ofta så, att däraf skapas verkliga restaurationer, där Öl utskänkes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

3

ej blott åt »inackorderade», utan ock åt snart sagdt hvem som helst och

där ackordsuppgörelsen för en vecka blifver en bestämmelse endast på

papperet. Ej alltför sällan sker ock ölutskänkningen äfven utan samband

med måltid, hvarigenom dessa »egna hem» blifva verkliga ölutskänkningsställen,

men i regel utan den nödvändiga kontroll sådana med tillstånd

äro underkastade. Den ordningsmakten medgifna rätten att kontrollera

dessa ölutskänkningsställen kan sällan med nödig effekt tillämpas. Är det

i allmänhet svårt att få bevisning i fråga om öfverträdelse!'' af utskänkningslagarna,

så äro svårigheterna här mångdubblade. Först när utskänknmgen

medför oordningar utanför lokalerna komma i regel oegentligheterna

till ordningsmaktens kännedom. Och ej så sällan uppstå dylika utskänkningsställen

på platser, där ingen ordningsmakt finnes nära till hands.

Söka de kommunala myndigheterna ingripa och lyckas med ordningsmaktens

tillhjälp få förbud för innehafvaren af eu sådan utskänkningslokal

att fortsätta rörelsen, så anställes blott en tjänstflicka, som förestår

inackorderingen, och olagligheterna fortsätta.

Det finnes synbarligen ingen annan utväg att undgå dessa oegentligheter,

än att i detta fäll återgå till de bestämmelser, som vore gällande

före 1 januari 1906, eller att äfven sådan utskänkning af Öl, hvarom här

är fråga, göres beroende af de kommunala myndigheternas medgifvande.

Dessa, som alltid äga nödig person- och lokalkännedom och kunna bedöma

behofvet af sådan utskänkning, skola helt visst icke, där sådant behof

verkligen förefinnes och mot person eller lokal ingen befogad anmärkning

kan göras, vägra sitt medgifvande.

På grund häraf yrkade jag, att Riksdagen måtte för sin del besluta,

att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen angående försäljningen af vin och

Öl den 9 juni 1905 måtte ur förordningen utgå.

Lagutskottet, som fann att här ifrågavarande stadgande lämnade rum

för åtskilliga anmärkningar och att vunnen erfarenhet ådagalagt, att ifrågavarande

rättighet visat sig leda till missbruk och oordningar, föreslog, att

Riksdagen måtte i skrifvelse till Ivungl. Maj:t anhålla om utredning i hvad

mån ändring beträffande nämnda lagrum bör ske samt för Riksdagen framlägga

det förslag, hvartill utredningen kunnat föranleda.

Andra kammaren biföll utan debatt utskottets förslag, medan Första

kammaren följde ett par af sina reservanter i utskottet och afslog skrifvelseförslag.

För min del har jag ingen anledning frångå min tidigare hysta uppfattning,

att frågan är synnerligen enkel och lämpligast löses genom att

den 1905 införda bestämmelsen ur förordningen utgår.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

På grund häraf hemställer jag, att Riksdagen för sin del beslutar,

att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen angående försäljning af vin och Öl

af den 9 juni 1905 skall ur förordningen utgå.»

Den af herr Igel m. fl. väckta motionen är af följande lydelse:

»I kungl. förordningen angående försäljning af vin och Öl den 9 juni

1905 infördes i § 6 mom. 3 den bestämmelsen: »Mottager någon i sitt

hem emot betalning gäster till bespisning vid slutet bord, må han, därest

aftal om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, utan särskildt

tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka Öl».

Yid sakens behandling vid 1905 års riksdag gjordes från flera håll

grava anmärkningar mot den från utlandet hämtade nyheten »slutet bord».

Det befarades, att häraf många svårigheter skulle uppstå. Erfarenheten

under de gångna åren har rikligen bekräftat, att farhågorna voro befogade.

Till det »slutna» bordet lämnas tillträde äfven för tillfälliga besökare,

aftalsbestämmelsen om en veckas spisning fingeras, och denna utskänkningsrätt

vid »slutet bord» utöfvas fullständigt som eu vanlig ölkrogsrättighet

med lagligt tillstånd, men utan möjlighet för ordningsmakten att kunna

effektivt öfvervaka rörelsen. Särskildt å arbetsplatser i landsorten eller

eljest i kommuner, där man gjort sig kvitt de vanliga ölkrogarna, skapas

nya sådana genom bestämmelsen om »slutet bord».

Den utländska nyheten har sålunda visat sig vara till skada. Den

är ock obehöflig. Där behof af ölutskänkning till spisande gäster anses

finnas, där böra de kommunala myndigheterna ha rätt pröfva behofvet.

Nuvarande bestämmelse i kungl. förordningens § 6 mom. 3 är i strid med

den princip om kommunal bestämningsrätt i detta fall, som är bärande i

lagen, och som Riksdagen i fjol erkände böra utvidgas.

På grund af hvad vi sålunda anfört, hemställa vi, att Riksdagen ville

för sin del besluta, att § 6 mom. 3 i kungl. förordningen af 9 juni 1905

angående försäljning af vin och öl skall ur förordningen utgå.»

Herrar Ingvar sson och Thorsson hafva i sin motion nr 154 anfört:

»I kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af

alkoholfria drycker samt svagdricka finnes i § 10, mom. 4 stadgadt, att

om innehafvare af dylik utskänkningsrättighet, i strid med gällande föreskrifter,

tillåter, att brännvin, vin eller Öl förtäres i för utskänkningen

afsedda lokaler, böte han från och med fem till och med trettio kronor.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottes utlåtande Nr 27.

5

Syftet med denna bestämmelse har uppenbarligen varit det fullt

riktiga att å dylika utskänkningsställen förhindra såväl »lönnkrogen»,

som de oordningar och den demoralisation, som ofta följer med bruket

af spritdrycker.

Någon motsvarande bestämmelse rörande brännvin finnes emellertid

icke i gällande förordning angående försäljning af vin och öl, ehuru den

där torde vara lika behöflig som i förut nämnda förordning. Så länge

ingen ansvarspåföljd finnes för vare sig rättighetsinnehafvare eller gäster

å ställen där vin och Öl utskänkes att där förtära brännvin eller andra

brända eller destillerade drycker, inträffar det nämligen mycket ofta att

personer, hellre än att på brännvinsutskänkningsställena betala det högre

priset å brännvin per glas, inköpa det i större kvantiteter å utminuteringsställe

och därpå begifva sig till ett ölutskänkningsställe, där brännvinet

förtäres tillsammans med Öl. Då möjligheten att upprätthålla ordningen

å ölutskänkningsställen i allmänhet är väsentligt mindre än där brännvin

utskänkes, isynnerhet å landsbyggden, där det dessutom finnes ett mycket

öfvervägande antal ölutskänkningsrättigheter, jämfördt med antalet dylika,

där brännvin kan erhållas, inträffar det lätt oordningar, hvilka visserligen

gällande förordningar förutsett och stadgat påföljd för, men hvilka det

dock torde vara väsentligt bättre att söka förekomma än .efteråt beifra.

I detta syfte tillåta vi oss föreslå, att Riksdagen ville besluta, att

lcungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och

Öl måtte erhålla följande lydelse:

§ 22 mom. 1 (oförändradt),

mom. 2 (oförändradt),

mom. 3: Hvad i mom. 2 och 3 är stadgadt afser icke etc. .. .

passagerarefartyg.

mom 4. att låta brännvin förtäras å ställe där utslcänknin/j enligt 6

§ 2 mom., samt 7, 8, 9 och 10 §§ idkas, vare förbjudet.

§ 34. Överskrider någon etc. ... Öl, eller utöfvar någon etc. . . .

medgifvet är, eller låter någon, i strid med hvad i 22 §, 4 mom.

finnes stadgadt, brännvin förtäras å utskänkningsställe, hvarom i

nämnda mom. förmäles, eller utöfvar den som är berättigad etc.

... 15 § är sagdt, eller fortsätter någon etc. . . . med försäljningen,

straffas efter ty i nästföregående paragraf är sagdt.»

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

Den af herrar Ingvarsson och Thorsson väckta motion nr 155 är af

följande lydelse:

»I kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af

alkoholfria drycker samt svagdricka finnes i 10 §, 4 mom. stadgadt, att

om innehafvare af dylik utskänkningsrättighet, i strid med gällande föreskrifter,

tillåter att brännvin, vin eller Öl förtäres i för utskänkningen afsedda

lokaler, böte han från och med fem till och med trettio kronor.

Yerkningarna af denna bestämmelse ha emellertid icke varit odeladt

lördelaktiga. Oftast torde det vara rättighetsinnehafvaren, som »låtit»

förtära brännvin eller dylikt, och påföljden blir då böter. Men ofta innehafvas

dylika nykterhetskaféer, som de i dagligt tal kallas, af kvinnor,

och ännu oftare är betjäningen kvinnlig. För dem visar det sig mången

gång omöjligt, synnerligast där icke polis finnes i närheten, att förhindra

gästerna förtära starka drycker. Men påtalas saken straffas innehafvaren

och icke gästerna.

Nykterhetskaféerna i vårt land ha under det senaste årtiondet visat

en glädjande ökning i antal, medan krogarnas numerär samtidigt sjunkit,

ett förhållande som otvifvelaktigt är synnerligen glädjande. Men ju

längre utvecklingen hinner på detta område, ju talrikare synas de fall

bli, då de forna kroggästerna söka upp nykterhetskaféerna, och tillsammans

med kaffe eller andra alkoholfria drycker förtära innehållet i medhafda

brännvins- eller ölflaskor. Möjligen kan ett dylikt förfaringssätt

straffas enligt strafflagens bestämmelse om »att komma förargelse åstad»,

men då denna formulering för här afsedda fall lätt ger anledning till

olika tolkning, torde tydligare bestämmelser vara erforderliga.

Nykterhetskaféerna ha ju tillkommit närmast för att den nyktra delen

af vårt lands invånare skola kunna finna offentliga näringsställen, där de

lugnt och ostördt kunna intaga förfriskningar eller tillbringa en ledig

stund, men den trefnad de eljest kunde ha, förstöres nu ofta af personer

som söka upp dessa lokaler för att förtära sprit, hvarvid oordningar

mången gång uppstå.

I en annan motion har föreslagits, att Riksdagen ville besluta att i

kungl. förordningen af den 9 juni 1905 angående försäljning af vin och

Öl införa förbud att å ölutskänkningsställen förtära brännvin.

Yi hemställa nu att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning angående lämpliga åtgärder mot de personer, som,

trots förbud, å nykterhetskaféer förtära spritdrycker, eller å ölutskänkningsställen

förtära brännvin, samt till Riksdagen inkomma med, af utredningen

föranledda, förslag angående ändring i strafflagen.»

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 27.

7

Hvad först angår de i förevarande motioner nr 142, 184 och 154 Utskottets

föreslagna ändringarna i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående yttrande.

försäljning af vin och Öl, har utskottet funnit syftet med dessa ändringar

beaktansvärdt. Emellertid äro de i motionerna framställda ändringsförslagen

icke af beskaffenhet att kunna i deras föreliggande skick af utskottet

förordas till antagande, utan bör sättet för förändringarnas genomförande

blifva föremål för ett närmare öfvervägande. Vid sådant förhållande

och då Kungl. Maj:t den 17 november 1911 åt en kommitté

uppdragit, bland annat, »att efter behörig utredning framlägga förslag till

välberäknade och verksamma anordningar för att begränsa rusdryckshandteringens

skadliga verkningar», hvarvid enligt hvad uppenbart är

och utskottet för öfrigt inhämtat, äfven förevarande spörsmål blifva föremål

för kommitténs öfvervägande, finner utskottet skäl ej heller föreligga

för ''Riksdagfen att nu aflåta någon skrifvelse i ämnet.

Vidkommande därefter den i ofvanberörda motion nr 155 berörda

frågan, finner utskottet det i motionen åsyftade ändamålet icke lämpligen

kunna nås genom ändring i allmänna strafflagen; utan tillhör detta ämne

otvifvelaktigt lagstiftningen om försäljning af vin och Öl samt om försäljning

af alkoholfria drycker och svagdricka. Äfven denna fråga lärer

emellertid komma att blifva föremål för ofvannämnda kommittés behandling

och sålunda för sin lösning nu icke påkalla någon åtgärd från Riksdagens

sida.

Med anledning af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa:

l:o) att förevarande af herr Carlsson och herr

Igel m. fl. väckta motioner, nr 142 och 184, icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

2: o) att den af herrar Ing var sson och Thorsson

väckta, ofvan omförmälda motionen nr 154 icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

3:o) att den af herrar Ingvar sson och Thorsson

väckta, ofvan intagna motionen nr 155 ej heller måtte

föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Stockholm den 19 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.