Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i 21 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lappar nes rätt till renbete i Sverige.

1912-03-19 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:28, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i 21 § i lagen den 1 juli 1898 om de svenska lappar nes rätt till renbete i Sverige.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

1

Nr 28.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 mars 1912 kl. 7 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till

Kungl. Maj:t angående viss ändring i 21 § i lagen

den 1 juli 1898 om de svenska lappar nes rätt till renbete

i Sverige.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Stärner, Trana, grefve

Mörner, von Baumgarten, Olsson i Hof, Johanson i Valared,

Stendahl, grefve Spens, Jansson i Edsbäcken, Olsson i

See, Pettersson i Bjälbo, Persson i Norrköping, Rehn och

Cederborg.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 209, hafva herrar Carl Lindhagen och Ernst Hage hemställt,

»att Riksdagen ville '' hos Kungl. Maj:t begära helst redan till denna

Riksdag förslag till sådan ändring i 27 § om lapparnes rätt till renbete,

att den bofaste inom Norrbottens lappmark tillagda undantagsrätt

att tillsvidare äga renar, som få begagna sig af lapparnes rätt till renbete,

måtte begränsas eller eventuellt upphäfvas.»

Till stöd för denna hemställan hafva motionärerna anfört följande:

»Genom lagen om de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige

den 1 juli 1898 upphäfdes de bofastes renägarskap. Stadgandet återfinnes

i lagens 27 §, där det heter i mom. 2 att vid begagnande af

rätt till renbete må lapp icke ha under sin vård renar, Indika tillhöra

annan än lapp.

Härifrån gifves enligt mom. 3 ett par undantag. Inom Norrbottens

län må nämligen lapp, som uteslutande sysselsätter sig med

renskötsel, »tills vidare», vid begagnandet af sin rätt till renbete ha

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 25 käft. (Nr 28.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

under sin vård jämväl renar tillhörande annan än lapp, därest renägaren

är bosatt inom länets lappmark och där äger eller brukar jordbruksfastighet.

Addare stadgas generellt, att renar, som användas till

körslor, s. k. dragrenar, må lapp vid begagnande af sin rätt till renbete

ha under sin vård äfven om de tillhöra annan än lapp. Det senare

undantaget antogs på grund af nedannämnda motion, hvars yrkande om

viss ändring äfven i det förra däremot ej vann Riksdagens bifall.

YTid 1898 års riksdag, då proposition i lappfrågan framlades, väcktes

följande motion:

»En af förslagets viktigaste nyheter är upphäfvandet af bofastes renägarskap,

hvilket det af många skäl blifvit en nödvändighet att afskaffa. Undantag är

dock »tills vidare» gjordt för Norrbottens läns lappmark, där jordbrukarne skulle

behöfva renskötseln såsom binäring till jordbruket och vederlag för intrång af

skogslappar.

Häremot ha i afgifna utlåtanden från flera håll gjorts erinringar: Genom

medgifvande af detta undantag skulle man på långt när ej vunnit hvad man

åsyftat. Det vore ock nödvändigt, att ladugårdsskötseln utvecklades, men så

länge bonden fick äga renar, af hvilka han kunde slakta till husbehof, visade

erfarenheten, att ladugården försummades. Många handlande och andra bofasta

inom lappmarken, som tillika vore jordbrukare, ockrade med renskötsel såsom

affär. Fastställdes förbud för kustlandets inbyggare att äga renar, skulle sannolikt

i stället renaffärer uppkomma i lika stort antal i Lappmarken. Därför yrkas,

att åtminstone ett maximum fastställes, hvilket äfven Konungens befallningshafvande

finner beaktansvärdt, men anser möta svårigheter vid tillämpningen.

Äfven om behofvet för bofasta att fortfarande äga renar vore större i

Norrbottens än i Västerbottens lappmark, hvilket emellertid från det senare

hållet uttryckligen bestrides, så synes dock hela reformen blifva halfgjord och

kunna väsentligen förfelas, om bofasta inom Norrbottens lappmark fortfarande

få obehindrad rätt till renbete för hur många renar som helst. Det torde ock

blifva svårt gifva skäl för en anordning, som förbjuder en fattig fjällbonde i

Västerbotten att hålla sig med några renar, under det i Norrbottens lappmark,

där redan nu bofasta finnas, som äga 1,000 renar hvar, stora affärer i renskötsel

skulle få bedrifvas. Allt synes därför tala för fastställande åtminstone af ett

maximum, i hvilket afseende må till ledning anföras, att inom Västerbottens

lappmark lära bofasta renägare i allmänhet äga tio, högst tjugu renar. För kontrollen

har man naturligtvis att närmast gå till den i § 11 omnämnda renlängd.

Befinnes någon hafva för många renar, torde med det Överskjutande antalet förfaras

på sätt i § 26 (27 § i lagen) mom. 2 stadgas.

Visserligen har ifrågavarande unda.ntagsrätt tillagts endast ägare eller brukare

af jordbruksfastighet. Men enligt hvad som blifvit upplyst har man genom

denna begränsning allenast uppnått, att från åtnjutande af den medgifna förmånen

uteslutits inhysningsfolk, backstugusittare och andra arbetare, hvilka för sin utkomst^

äro mer eller mindre beroende af besittningen utaf en eller annan dragren.

Enligt en allmänt uttalad önskan tillstyrker därför äfven Konungens befallningshafvande,

att det må tillåtas lapp att under sin vård hafva jämväl dragrenar,

tillhörande den icke jordbrukande befolkningen i lappmarkerna, samt dessutom

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

3

äfven personer i Pajala, Tärendö och Korpilombolo kommuner. Denna fråga

tarfvar dock först närmare utredning genom inhämtande af en del upplysningar,

som ej kunna erhållas ur handlingarna.

Emellertid hemställer jag, att den i 26 § (27 § i lagen) 3 mom. omförrnälda

rätt för lapp att hafva under sin vård renar, tillhörande annan än lapp,

må begränsas till högst tjugu renar för hvarje sådan person, men å andra sidan,

därest det låter sig göra, utsträckas att omfatta äfven dragrenar, hvem än må

vara deras ägare».

Häröfver yttrade 1898 års lagutskott följande:

»Efter hvad utskottet inhämtat af de utlåtanden, som från Norrbottens

län afgifvits öfver kommitterades förslag, hafva de anmärkningar, som därstädes

framkommit, egentligen afsett dels att s. k. dragrenar, hvilka lämnades i lapparnas

vård, skulle åtnjuta samma skydd och rätt som lapparnas renar, äfven om

de ägdes af andra bofasta än jordbrukare inom lappmarken — en erinran som

framkommit i nästan alla från länet afgifna yttranden — dels, och detta särskildt

från sydligare delarna af länet, enkannerligen Arvidsjaurs socken, att antalet

renar, som bofasta jordbrukare inom Norrbottens lappmark skulle få hafva i

lapparnas vård, borde begränsas genom viss maximibestämmelse, exempelvis till

högst femtio.

Hvad frågan om dragrenar beträffar, har utskottet funnit den framkomna

anmärkningen befogad och föreslår fördenskull ändrad lydelse af 26 § 3 mom.

(27 § 3 mom. uti utskottets förslag härnedan), en ändring, hvilken utskottet

ansett kunna utan skada erhålla en allmän affattning och således ej behöfva inskränkas

att blott afse Norrbottens län eller vissa delar af detta.

Hvad däremot angår yrkandet, att inskränkningen uti bofastes renägareskap

borde inom Norrbottens län göras mera vidtgående än förslaget innehåller, vill

utskottet erinra, att påståenden härom icke framkommit i afseende å annan del

af länet än dess sydligare, särskildt Arvidsjaurs socken. Att nu vidtaga en för

hela länet gällande ytterligare inskränkning synes därför vara mera än behofvet

kräfver, då i de öfre delarna af detsamma någon olägenhet af bofastes renskötsel

icke framträdt i vidare mån än att den kan anses tillbörligen undanröjd genom

förbudet för bofasta i kustlandet att hålla renar i lappmarken. Däremot är

ovedersägligt, att missförhållanden gjort sig gällande genom bofastes renskötsel

i sydligare lappmarken af länet, och det »tillsvidare», som lagbudet innehåller,

riktar sig påtagligen särskildt mot förhållandena därstädes. Eu ytterligare inskränkning

af bofastes renägareskap inom Norrbotten är följaktligen ställd i utsikt

af lagrummet, och det skall måhända visa sig, att den snart nog måste

genomföras för den sydligare delen af länet. Men väl kan det sättas i fråga, om

ej densamma då riktigast bör få den omfattning, som förbudet mot bofastes renskötsel

enligt förslaget äger för Jämtlands och Västerbottens län, och ej taga

form af en maximibestämmelse beträffande antalet renar, en föreskrift, som, alltid

i sig mer eller mindre godtycklig blir i praktiken ytterst svår att öfvervaka

och hålla i vederbörlig tillämpning. Eör det närvarande torde det vara riktigast

att stanna vid det ordnande af frågan, som förslaget innehåller, och anser fördenskull

utskottet herr Lindhagens motion rörande ändring af 26 § (27 § i lagen)

icke böra föranleda till någon åtgärd i vidare mån än hvad ofvan blifvit i fråga

om s. k. dragrenar.»

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

Utskottets

yttrande.

Vid ett besök, som vi förliden sommar gjorde i Arvidsjaur, framfördes

till oss från lappbefolkningens sida klagomål öfver hur förhållandena

där och äfven i Arjeplougs socken allt mer utvecklat sig i

följd af förenämnda obegränsade rätt för bofasta att inom Norrbottens

lappmark äga renar. Två rika hemmansägare hade nu där monopoliserat

renskötseln samt nedlagt kapital i tusentals renar och af denna

affär skördade de stora inkomster. Lapparne undanträngdes härigenom

i sin själfständiga näring, de kapitalistiska renhjordarna utträngde

deras djur från betesmarkerna på flerahanda sätt. Vid tillfällen, som

erbjödo sig, uppköptes renarna från de fattiga lapparne för att införlifvas

med berörda stora renhjordar. I stället för att själfva drifva

renskötsel med egna renar fingo lapparne allt mera taga anställning

såsom vaktare af de bofastes renar. Dessa uppgifters öfverensstämmelse

med verkliga förhållandet vitsordades för oss af flera i ortsförhållandena

insatta personer.

Man kan knappast förstå, hur ett sådant förhållande kan få fortfara.

För att stödja lappbefolkningen och dess eget näringsfång har

en undantagslagstiftning kommit till stånd, som medgifvit lapparne att

beta sina renar icke blott på kronans utan äfven på enskildas ägor,

hvilket är förenadt med ganska stora olägenheter. Af detta begagnar

sig nu kapitalet för att genom ofvannämnda kryphål i lagen lägga sig

till med dessa fördelar och skaffa sig vinst däraf och förvandla lapparne

i stället till sina lönearbetare.

Lagstiftaren har tydligen själf haft onda aningar, då han här begagnat

det i lagtext ovanliga uttrycket, att undantagsbestämmelsen

skulle gälla bara »tillsvidare». Detta tillsvidare synes därföre nu böra

upphöra, då däri säkerligen ligger liufvudorsaken till renhjordarnas

kapitalisering, om än kanske äfven andra därtill bidragande orsaker

gifvas.

Fn fråga blir då, om bofastes rätt att äga renar bör alldeles upphäfvas

eller starkt begränsas, såsom i 1898 års motion ifrågasattes.

Därom bör någon undersökning ske. Dock måste påpekas, att detta

är en sak, som bör ordnas omedelbart helst genom en proposition till

denna riksdag, ty för hvarje år som går stupa kanske en eller flera

fattiga lappfamiljer på den.»

I lagen angående de svenska lapparnas rätt till renbete i Sverige

den 4 juni 1886 förekom beträffande rätten att äga renar icke några

inskränkande bestämmelser. Med anledning af missförhållanden, som

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

5

visat sig uppstå vid tillämpningen af nämnda lag, blef emellertid spörsmålet

om de bofastes rätt i dylikt hänseende föremål för öfvervägande

under förarbetena till nu gällande lag i ämnet den 1 juli 1898. Sålunda

föreslog den s. k. lapplagskommittén i sitt den 27 maj 1896

afgifna betänkande, att 27 § i lagen skulle i de delar, som af förevarande

motion beröras, erhålla följande lydelse:

»1. När i denna lag talas om lapparnes renar, förstås därmed

icke allenast deras egna utan ock andras renar, hvilka de, på sätt här

nedan sägs, äga taga under sin vård.

2. Vid begagnande af sin rätt till renbete enligt denna lag må,

med det undantag, som i 3 mom. sägs, lapp icke hafva under sin vård

renar, hvilka tillhöra annan än lapp. Anträffas under lapps vård eller

eljest inom lappbys område renar tillhörande andra än lappar, vare

dessa renar förbrutna till lappbyn, och äge ordningsmannen att för

byns räkning omhändertaga och lefvande eller slaktade försälja dylika

renar.

3. Lapp inom Norrbottens län, som uteslutande sysselsätter sig

med renskötsel, må tillsvidare vid begagnande af sin rätt till renbete

enligt'' denna lag hafva under sin vård jämväl renar, tillhörande annan än

lapp, därest renägaren är bosatt inom länets lappmark och där äger

eller brukar jordbruksfastighet. Upphör sådan renägare att äga eller

bruka jordbruksfastighet inom länets lappmark, åligger det honom att

inom ett år därefter hafva afhändt sig renarne, vid äfventyr, att desamma

må omhändertagas af vederbörande ordningsman, som med dem

förfar på sätt i 2 mom. sägs.»

Beträffande grunderna för detta stadgande anförde kommittén:

»Det sattes redan under förarbetena till 1886 års lag i fråga, huruvida

icke bofastes rätt att äga renar och för dessa taga i anspråk samma

förmåner som lapparna beträffande fri tillgång till renbete å såväl statens

som enskildes mark borde upphöra. Det anmärktes häremot, att

de bofaste dock alltid måste hafva sina renar under lapparnas vård,

att det icke vore lapparnas renägarskap, utan deras näringsfång, renskötseln,

som borde genom lagstiftningen främjas, samt att det vore

för den fattige lappen, som själf ej ägde renar, förmånligare att sköta

renar åt andra än att sakna lämplig sysselsättning. Därjämte erinrades

om svårigheten att öfvervaka efteriefnaden af det ifrågasatta förbudet

och lättheten att kringgå detsamma. Så länge de bofastes renägarerätt

ännu icke visat sig medföra några väsentliga olägenheter, kunde dessa

skäl icke frånkännas sin betydelse, och rätten lämnades därför i 1886

års lag oantastad. De sedermera förflutna årens erfarenhet har emel
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

lertid gifvit vid handen, att renstockens öfvergång i bofastes ägo, åtminstone

där den skett i större utsträckning, haft ett menligt inflytande

ej blott på förhållandet mellan lappar och bofaste utan ock på

lapparnas ställning öfver hufvud. Renafveln är en näring, som när

den ej hämmas af särskild! vidriga naturförhållanden, visat sig mycket

inkomstgifvande och därför väl ägnad att väcka de bofastes företagsamhet.

För renskötseln gynnsamma år hafva bragt upp de bofastes

renantal till ganska betydliga siffror. Särskildt har detta varit fallet

under några — numera visserligen förflutna — år i Härjedalen, men

man finner, att jämväl i Norrbottens län bland skogslapparna de bofastes

renar i vissa socknar, Arvidsjaur, Arjeploug och Jockmock, i

antal öfverstiga lapparnas. Uppenbarligen har sålunda de bofastes andel

i renhjordarna nått en utsträckning, som icke längre kan försvaras med

angelägenheten att bereda sysselsättning åt medellösa lappar. Tvärtom

har i många fall tillökningen i de bofastes hjordar skett på lapparnas

bekostnad och bidragit att utarma dessa. I den handel och vandel,

som bragt renarna öfver från lapparnas i de bofastes händer, hafva de

förre vanligen dragit det kortaste strået. Spritdrycker och andra bytesvaror

af därmed jämförligt värde hafva alltför ofta utgjort de lockelsemedel,

som förvandlat lappen från renägare till vaktare af de bofastes

renar. Men om sålunda lapparna själfve icke haft skäl att rosa marknaden,

så har den å andra sidan gifvit de bofaste anledning till ganska

berättigade klagomål. Det ligger i sakens natur, att den lapp, som

endast är renskötare åt andra, blir försumligare i vården om den åt

honom anförtrodda hjorden, än han skulle hafva varit, om han själf

ägt renarna och varit med denna sin egendom ansvarig för ersättning

af skada, som renarne förorsakat. Att bofastes renägarskap ökat osäkerheten

för grannarnas egendom, torde därför icke kunna betviflas.

Härtill kommer, att all rättsgrund synes saknas för de bofastes anspråk

att för sina renar tillgodonjuta den betesrätt på andra jordägares mark,

som tillkommer de nomadiserande lapparna, och att staten ej kan hafva

samma förbindelse att utan ersättning upplåta betesmarker åt bofaste

som åt lapparna, helst det visat sig att åtminstone under vissa tider

utrymmet å dessa betesmarker ej varit tillräckligt för båda.

Vid öfvervägande häraf hafva kommitterade ansett det vara både

principiellt riktigt och öfverensstämmande med bägge folkstammarnas

välförstådda intresse, att bofastas rätt att för egna renar begagna de

genom lagstiftningen till renbete upplåtna marker i regeln komme att

upphöra. Något hinder för omedelbar tillämpning häraf i Jämtlands

och Västerbottens län sjmes icke förefinnas. Tvärtom erbjuda de nu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

7

varande förhållandena inom dessa län ett synnerligen lämpligt tillfälle

att låta förbudet utan uppskof träda i verket. De bofastes renantal bar

nämligen under de senaste åren nedgått till en obetydlighet dels i följd

af tillfälliga för renskötseln i allmänhet mycket ogynnsamma naturförhållanden,

dels särskildt i Härjedalen i följd af de renskötande lapparnas

underlåtenhet att märka renar och framför allt att märka med de

bofaste renägarnas märken. Däremot hafva kommitterade icke för närvarande

vågat för Norrbottens län utsträcka förbudet längre än till

befolkningen i socknarna nedanför lappmarksgränsen. För denna befolkning

är renägarskapet en ren affär, som bedrifves i ändamål att

däraf skörda största möjliga penningevinst. Flertalet af de bofastes

renar tillhör ägare i kustlandet, och där har man ock att söka de renägare,

som förena största antalet renar på en hand. Det bär till och

med gått därhän, att aktiebolag bildats för att drifva renskötsel i större

omfattning. Den bofasta befolkningen i lappmarken åter har behof att

hålla renar såsom binäring till sitt jordbruk och synes ej drifva rörelsen

i större skala än för detta ändamål är nödigt. Då skogslapparna

inom länets södra socknar framgent såsom hittills utan tvifvel komma

att vålla de bofaste stora olägenheter, hvilka med hänsyn till sommarbetesmarkernas

belägenhet svårligen kunna under nuvarande förhållanden

helt undvikas, synes billigheten fordra, att i gengäld samme bofaste

medgifves åtminstone rätten att hafva egna renar under lapparnas vård.

Inom länets norra socknar, där man vintertiden i stor utsträckning begagnar

sig af renar såsom dragdjur, låter det sig redan af detta skäl

icke gorå att utestänga bofaste från rättigheten att äga sådana djur.

Emellertid hafva kommitterade, för att rättigheten ej skall öfver höfvan

utsträckas, fäst densamma vid sådana villkor, att renägaren skall vara

bosatt inom lappmarken och där äga eller bruka jordbruksfastighet,

samt att renarna skola hållas i vård af lapp, som uteslutande sj^sselsätter

sig med renskötsel. Endast sådana lappar torde erbjuda tillräckliga

garantier för att renarna erhålla den tillsyn, hvilken ägarne själfva

af helt naturliga skäl ej kunna ägna dem.»

Då frågan förekom till behandling vid 1898 års riksdag blef kommitténs

förslag med afseende å 27 § i enlighet med Kungl. Maj:ts i

ämnet aflåtna proposition af Riksdagen antaget. Med anledning af

en inom Andra kammaren väckt motion intogs därjämte i 3 mom.

bestämmelse, att lapp vid begagnande af sin rätt till renbete finge

hafva under sin vård s. k. dragrenar, äfven om de tillhörde annan

än lapp. Däremot afslog Riksdagen ett i samma motion framställdt

yrkande, att den i ofvanberörda mom. omförmälda rätt för lapp

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

att under sin vård hafva renar, tillhörande annan än lapp, måtte begränsas

till högst tjugu renar för hvarje sådan person.

Såväl ifrågavarande lagrums affattning som ofvan återgifna uttalanden

af lapplagskommittén och 1898 års lagutskott utmärka med

full tydlighet, att nu gällande lagstiftning till frågan om rätten att äga

och innehafva renar principiellt intager den ståndpunkten att dylik rätt

bör tillerkännas ensamt lapparna. Då det undantag från den allmänna

regeln, hvilket på grund af särskilda förhållanden funnits påkalladt i

fråga om Norrbottens läns lappmarker, uttryckligen förklarats skola äga

giltighet endast tillsvidare, torde, såsom motionärerna jämväl antydt,

redan vid lagens tillkomst varit afsedt att nämnda undantagsbestämmelser,

i den mån orsakerna till desamma ej längre förelåge eller föranledde

missförhållanden, borde ytterligare inskränkas för att slutligen

utgå ur lagstiftningen.

Den uppfattning, åt hvilken kommittén i sin framställning gifvit

uttryck i fråga om de bofastes renägarskap, har ock, enligt hvad

utskottet från sakkunnigt håll inhämtat, vunnit stöd af erfarenheten

från de år, under hvilka 1898 års lag ägt giltighet. Såsom i motionen

framhålles, torde de bofastes renägarskap, där sådant i afsevärdare utsträckning

förekommer, varit ägnadt att göra intrång i lapparnas renskötsel

såsom en af dem utöfvad siälfständig näring och därigenom

äfven sätta i fara möjligheten för lapparna att på denna för dem naturliga

väg finna sin utkomst. Vid sådant förhållande synes det utskottet

angeläget, att lapparnas intressen i detta afseende blifva i lagstiftningen

fullt tillgodosedda. Därtill kommer ock, att all rättsgrund saknas för

bofastes anspråk att för af dem i affärssyfte hållna renhjordar erhålla

betesrätt på andra jordägares mark. Och vill utskottet därför förorda

en lagändring i det syfte som i motionen angifves.

Utskottet anser dock icke lämpligt att denna lagändring går så

långt, att den i förevarande hänseende nu gällande undantagsbestämmelsen

helt och hållet upphäfves och de bofaste sålunda fullständigt

frånkännas rätten att äga andra renar än s. k. dragrenar. Inom Norrbottens

läns lappmarker, särskild! i de öfre delarne af Torneälfvens

flodområde, men äfven annorstädes, lefva nämligen i ganska stort antal

nybyggare, af hvilka många i härstamning och lefnadsförhållanden stå

lapparna nära och för hvilka renskötseln äger en mycket stor betydelse.

Att beröfva dessa nybyggare rätten att innehafva åtminstone

det mindre antal renar, som för deras torftiga bergning kan vara

erforderligt, synes utskottet icke riktigt. Äfven ur synpunkten af upprätthållandet

af ett godt förhållande mellan lapparna och de bofaste

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 28.

9

torde det vara lämpligt att åt de senare inrymmes en dylik begränsad

befogenhet. Erfarenheten har nämligen — såsom äfven lapplagskommittén

framhållit — gifvit vid handen, att många anledningar till tvister

och misshälligheter undvikas, om både lapparna och de bofaste äro intresserade

af renskötseln. Utskottet anser därför, såsom motionärerna

alternativt föreslagit, att frågan bör lösas genom en begränsning af de

bofastes renägarskap. Huru långt en sådan begränsning bör sträcka

sig, lärer icke lämpligen kunna närmare bestämmas annat än i samband

med en utredning af alla på frågan inverkande omständigheter.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,

måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta utarbeta

och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring

i 27 § i lagen om de svenska lapparnas rätt till renbete

i Sverige m. in. den 1 juli 1898, att den rätt,

som på grund af nämnda lagrum tillkommer bofaste

inom Norrbottens läns lappmarker att äga renar och

för dem begagna sig af lapparnas rätt till renbete,

måtte på lämpligt sätt begränsas.

Stockholm den 19 mars 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912.

9 samt. 25 käft. (Nr 28.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.