Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning och förslag angående utsträckning af giltighetsområdet för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902.

1912-04-15 · 4 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 3 av 4 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:37, Utlåtande i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning och förslag angående utsträckning af giltighetsområdet för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 87,

1

Nr 37.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning

och förslag angående utsträckning af giltighetsområdet

för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902.

Närvarande: herrar Widén, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,

Ålexanderson, Trana, Gezelius, Högberg, Pettersson i Södertälje, Olsson i Broberg,

Olsson i See, Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.

Uti eu inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad

motion, nr 51, har herr Hallberg hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t efter undersökning och

utredning ville taga under öfvervägande, huruvida icke giltighetsområdet

för lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902 bör utsträckas att omfatta

alla barn, som fostras hos andra än föräldrar, styfföräldrar, fareller

morföräldrar eller laga förmyndare och icke fyllt 7 år, dock så

att tillsynsmyndigheten må kunna fritaga fosterföräldrar från skyldigheten

att underkasta sig lagens bestämmelser, om särskilda omständigheter

därtill föreligga, samt att Kungl. Maj:t därefter ville för

Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen må föranleda.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Genom tillkomsten af lagen om fosterbarns vård den 6 juni 1902

åstadkoms en mera effektiv tillsyn öfver sådana barn än som tillförene

kunnat utöfvas. Det torde kunna sägas, att lagen i stort sedt verkat

tillfredsställande, och att väsentliga missförhållanden undanröjts. Emellertid

hafva förekommit fall af upprörande vanvård af fosterbarn, inför

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 34 käft. (Nr 37). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottets

yttrande.

hvilka vederbörande tillsynsmyndighet icke ägt befogenhet att inskrida

och hvilka synts bero af att lagens tillämplighetsområde ej varit nog

vidsträckt. Detta gäller bestämmelsen i l:a § därom att lagen endast

afser barn, som mot ersättning fostras af andra. Genom nämnda bestämmelse

möjliggöres, att den tillsyn, lagen afser bereda, undandrages

fosterbarn, angående hvilka det af barnafostraren uppgifves, att ersättning

för vården ej betingats eller utgår, ehuru detta verkligen är förhållandet.

En vanlig företeelse härutinnan är, att barnafostraren emottager

ett visst belopp såsom godtgörelse en gång för alla för barnets

vård, ett förhållande som uppenbarligen kan utgöra eu mäktig frestelse

för eu samvetslös barnafostrare att i ekonomiskt syfte vanvårda barnet.

Gentemot barnafostrarens uppgift att barnet mottagits utan ersättningåligger

det tillsynsmyndigheten att förebringa bevisning om motsatsen,

en bevisning, som är mycket svår för att icke säga omöjlig att åvägabringa.

Anmärkta lagbestämmelse har förty medfört, att fosterbarn,

för hvilka enligt uppgift ersättning icke utgått, utsatts för påfallande

vanvård, utan att myndighet kunnat inskrida i annat fall än då vanvården

varit att hänföra till sådan misshandel, som fallit under allmänt

åtal.

Vid lagens antagande förelåg förslag om att lagen skulle afse

äfven barn, för hvilkas vård ersättning icke äger rum, men mot en

dylik utvidgning invändes, att densamma skulle afskräcka välsinnade

fosterföräldrar, hvilka önska mottaga fosterbarn utan godtgörelse. Om

än nämnda skäl icke kan frånkänna» en viss betydelse, synes det dock

böra komma under öfvervägande, huruvida icke berörda hänsyn måste

träda tillbaka gentemot de missförhållanden, som inskränkningen kan

medföra. För öfrigt torde betänkligheten mot den ifrågasatta utvidgningen

kunna häfvas genom en bestämmelse, att barnafostrare, sedan

han gjort behörig anmälan om att han mottagit barn för fostran, må

kunna fritagas från skyldigheten att underkasta sig tillsyn enligt lagen,

om hänsyn till förvärf befinnes ligga utom bevekelsegrunden för barnets

upptagande.

En lagändring i angifna syftet torde emellertid böra föregås af

utredning och undersökning angående omfattningen af de missförhållanden,

som jag påpekat».

I skrifvelse den 3 mars 1908 anhöll Riksdagen, att Kungl. Maj:t

måtte låta snarast möjligt företaga en revision af lagen om fosterbarns

vård samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill revisionen

gåfve anledning. I skrifvelsen framhöll Riksdagen bland annat,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37. 3

att den gällande lagens tillämplighetsområde vore i olika hänseeuden

för snäft tilltaget, samt anförde beträffande lagen i detta hänseende

bland annat:

»Den afser nämligen endast barn, som mot ersättning fostras hos

andra än sina föräldrar, styfföräldrar, far- eller morföräldrar eller laga

förmyndare och icke fyllt sju år. För frågan, huruvida vanvård föreligger

eller ej, kan det dock ingalunda vara afgörande, om vården lämnas

mot eller utan godtgörelse. Med skäl synes jämväl kunna ifrågasättas,

huruvida icke fosterbarn, som vårdas hos styfföräldrar eller hos

förmyndare, böra komma i åtnjutande af det skydd, ifrågavarande lag

är afsedd att bereda. Den stadgade åldersgränsen af sju år torde i

hvarje fall vara för låg.

Det synes Riksdagen, som om de olägenheter, hvilka i vissa fall

skulle kunna befaras af'' lagens utsträckning i antydda hänseenden,

måste anses väl uppvägas af samhällets mäktiga intresse af barnens

bevarande åt samhället.»

Med anledning af denna Riksdagens skrifvelse uppdrog lvungl.

Maj:t den 12 juni 1908 åt den för utarbetande af förslag till förändrad

lagstiftning angående fattigvården och lösdrifvares behandling m. m.

den 21 juni 1907 tillsatta kommittén att verkställa den i Riksdagens

nämnda skrifvelse begärda revisionen.

Sedermera har genom nådig remiss den 16 juni 1911 till samma

kommitté — för att tagas i öfvervägande vid fullgörande af det kommittén

förut meddelade uppdrag — öfverlämnats en af det den 28—31

mars 1911 hållna Svenska Fattigvårdsförbundets första barnavårdsmöte

gjord underdånig framställning äfvensom mötets därvid fogade resolutioner,

i hvilka — jämte det däri det önskemålet uttalats, att revisionen

af fosterbarnslagen snarast möjligt måtte komma till stånd — bland

annat särskilt framhållits önskvärdheten af att i lagstiftningen lämnades

bestämda föreskrifter, som tryggade barnens rätt till god vård

i sådana fall, då de bortlämnades för all framtid till fosterföräldrar

»mot en summa i ett för allt».

Af det sagda framgår att frågan, huruvida icke lagen om fosterbarns

vård må kunna vinna sådan utsträckt tillämpning, som motionären

påyrkat, är föremål för öfvervägande i samband med den pågående

revisionen af berörda lag.

Vid sådant förhållande och då, enligt hvad utskottet inhämtat, förslag

till lagbestämmelser rörande detta och därmed sammanhängande

ämnen inom en nära framtid lärer vara att förvänta, synes utskottet

skäl ej föreligga för Riksdagen att nu aflåta skrifvelse i ämnet.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 37.

Utskottet får sålunda hemställa,

att förevarande motion ej måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Stockholm, K. B. Boströms^Boktryckeri, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.