Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag till lag i syfte att jord, som förvärfvats enligt bestämmelserna i 76 § af lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning eif vatten, må göras gravationsfri.

1912-04-15 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:39, Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af förslag till lag i syfte att jord, som förvärfvats enligt bestämmelserna i 76 § af lagen den 20 juni 1879 om dikning och annan afledning eif vatten, må göras gravationsfri.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

1

Nr 39.

Ankom till Riksdagens kansli den 16 april 1912 kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om utarbetande af

förslag till lag i syfte att jord, som förvärfvats enligt

bestämmelserna i 76 § af lagen den 20 juni 1879

om dikning och annan afledning eif vatten, må göras

gravationsfri.

Närvarande: herrar Widén, Håkanson, Söderbergh, Stärner, Bergendahl,

Alexanderson, Trana, Gezelius, Rogberg, Pettersson i Södertälje,

Olsson i Broberg, Olsson i See, Pettersson i Bjälbo,

Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.

Uti eu inom Första kammaren väckt motion, nr 45, hvilken Motionen.

blifvit hänvisad till lagutskottet, har herr August Bellinder hemställt,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära utarbetande af förslag

till lag i syfte, att jord, som förvärfvats enligt bestämmelserna i

76 § af lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20

juni 1879, må göras gravationsfri.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»Enligt 76 § i gällande dikningslag äger jordägare rätt att fritaga

sig från delaktighet i kostnader för vattenafledningsföretag

genom att till de öfriga delägarna i företaget afstå jord, som i värde

motsvarar den jordförbättring, han vunnit genom företaget.

Tydligt är, att ändamålet med nämnda bestämmelse vinnes

endast, om den jord, som tillfaller öfriga delägare i företaget, blir

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 36 käft. (Nr 39.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

Utskottets

yttrande.

fri från inteckningar, som besvära den fastighet, hvarifrån jorden

utbrutits. Lagens mening torde äfven ha varit denna, då utbrytningen

i själfva verket är ett slags ägoutbyte och icke någon afsöndring

af den beskaffenhet, som afses i lagen om jordafsöndring.

Kommer den utbrutna jorden icke att vara gravationsfri, kunna

de, som erhålla densamma, alldeles gå miste om hvarje ersättning,

i de fall nämligen, att jorden är till sitt fulla värde intecknad.

Någon orätt gentemot inteckningshafvare kan det icke vara tal om

genom att anse jorden gravationsfri, alldenstund de fastigheter,

hvarifrån utbrytningen skett, blifvit förbättrade genom företaget

och förbättringens värde just motsvarar värdet af den utbrutna

marken.

Emellertid har det visat sig, att dylik jord icke ansetts vara

gravationsfri. Sedan densamma blifvit lagfaren, har den i lagfartsprotokoll

och lagfartsbok antecknats som en särskild fastighet med

åtkomsten ledande till det hemman, hvarifrån utbrytning skett. I

följd häraf har domaren ansett sig böra i gravationsbeviset öfver

den utbrutna marken upptaga alla inteckningar, som tagits i stamhemmanet

före utbrytningen. Likaledes har det visat sig vid exekutiv

auktion å den utbrutna marken, att innehafvare af dylika

inteckningar bevakat desamma och sökt samt fått sig af auktionsförrättaren

tillerkänd utdelning ur köpeskillingen. På anförda skäl

torde det genom positiv lagbestämmelse böra fastslås, att mark, som

enligt 76 § dikningslagen skall afstås, tillfaller öfriga delägare gravationsfri.

Detta kan tänkas ske under den formen, att den, som

förvärfvat dylik mark, må kunna inför häradsrätten styrka, att den

tillfallit honom enligt 76 § dikningslagen, samt få detta förhållande

antecknadt i lagfartsprotokoll och lagfartsbok. Sedan sådan anteckning

skett, skulle jorden anses fri från inteckningar, som förut besvärat

densamma. Anteckningarna i lagfartsprotokollet och lagfartsboken

torde vara nödvändiga för att domaren skall ha erforderlig

ledning vid gravationsbevisets upprättande.»

Det spörsmål, som i förevarande motion beröres, har varit

föremål för öfvervägande såväl tidigare inom Riksdagen som af de

senaste vattenrätts- och dikningslagskommittéerna. I sitt den 17

december 1910 afgifna gemensamma betänkande med förslag till

vattenlag m. in., hafva kommittéerna i förslaget till vattenlag under

5 kap. 56 § i anslutning till föreslagna bestämmelser om utbrytning

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

3

af mark i följd af jordägares afsägelse af båtnad af torrläggningsföretag,

hemställt om ett stadgande af följande lydelse:

»Mark, som i den ordning ofvan sägs varder utbruten, vare

fri från ansvar för inteckningar och andra gravationer i den fastighet,

hvarifrån utbrytningen ägt rum.»

Beträffande grunderna till detta stadgande anföres i motiven

följande:

»Huruvida den mark, som i följd af båtnadsafsägelse varder

utbruten, svarar för inteckningar i den fastighet, hvarifrån utbrytningen

ägt rum, bär varit föremål för delade meningar. Så omförmäldes

i en vid 1894 års riksdag inom Andra kammaren väckt

motion, hurusom i gravationsbevis angående dylika utbrutna lägenheter

stundom stamhemmanets inteckningar upptoges såsom besvärande

jämväl lägenheten. Af detta och andra skäl hemställdes i

motionen om skrifvelse till Kung! Maj:t med anhållan om utarbetande

af lagbestämmelser i den riktning, att jord af ifrågavarande

beskaffenhet kunde frigöras från inteckning för fordran, vidlådande

stamhemmanet, utan hinder däraf att inteckningshandling ej företeddes

i hufvudskrift.

I sitt utlåtande öfver berörda motion anförde lagutskottet bland

annat: utbrytningen af den jord, som motsvarade den genom ett

vattenafledningsföretag för viss fastighet vunna förbättringen, kunde

betraktas såsom ett särskildt slag af ägoutbyte i det afseende,

hvarom här vore fråga, fullt likartadt med öfriga slag däraf. På

samma sätt som vid ägoutbyte enligt gällande skiftesstadga ett hemmans

ägovidd kunde komma att minskas därigenom, att detsamma

genom ägoutbytet tillädes eu mindre areal, hvilken i godhet och

värde motsvarade den större areal, som därvid frånginge hemmanet,

och således hemmanet oaktadt denna förändring i areal i sin helhet

förblefve till värdet oförändradt, erhölle vid ett vattenafledningsföretag

den ur samfälligheten utträdande i utbyte mot den jord,

han afträdde, jordförbättringen å sin behållna jord i värde motsvarande

det, som den afträdda jorden ägde före vattenafledningsföretaget,

och värdet å hans hemman i dess helhet underginge icke

någon förändring genom hans underlåtenhet att i företaget deltaga

och den däraf förorsakade utbrytningen af jord, som motsvarade

jordförbättringens belopp. Lika litet som vid det förra slaget af

ägoutbyte inteckningshafvarne i det hemman, som finge sina ägor

till arealen minskade, kunde sägas lida någon kränkning i sin rätt

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 39.

eller påstå sig hafva bibehållit inteckningssäkerhet i den större

areal, som frångått den intecknade fastigheten, lika litet kunde inteckningshafvarne

i det hemman, hvars ägare ej deltoge i ett sjösänkningsföretag,

anses lida någon rättsförlust därigenom, att från

detta hemman af den förbättrade jorden utbrutits den jordareal,

som motsvarade förbättringen genom vattenafledningsföretaget, eller

hafva någon inteckningsrätt i deri särskilda lägenhet af den yppersta

frälsenatur, som af den utbrutna jorden bildats och som icke vidare

hade något sammanhang med det hemman, hvarifrån det utbrutits.

Inteckningarna i det hemman, hvars ägare ej deltoge i vattenafledningsföretaget,

vore fastställda i hemmanet, och detta underginge

från synpunkten af inteckningshafvarnes rätt icke någon förändring

genom utbrytningen af den nybildade lägenheten, enär hemmanet

sådant oaktadt fortfarande hade samma värde som före vattenafledningsföretaget.

På nu anförda grunder hölle utskottet före, att

enligt gällande lag lägenheter, hvilka till följd däraf att stamhemmanets

ägare vägrat ingå i vattenafledningsföretag utbrutits från

stamhemmanet, vore fria från de inteckningar, som besvärade detta.

Då utskottet således ansåge den ifrågasatta lagändringen icke vara

behöflig, hemställdes, att motionen icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Denna hemställan bifölls af Riksdagen. Från den debatt, som

föregick kamrarnes beslut härom, är emellertid att anteckna, hurusom

flera därvid uppträdande landtdomare förklarade sig anse frågan

om de utbrutna lägenheternas ställning till stamhemmanets inteckningar

vara så tvifvelsam, att enligt deras förmenande en domare

ej kunde underlåta att i gravationsbevis angående eu dylik

lägenhet upptaga sagda inteckningar.

Till förekommande af ovisshet för framtiden hafva kommittéerna,

som till fullo dela den i of vanberörda utskottsutlåtande såsom

riktig angifna tolkningen af gällande lag, ansett ett uttryckligt stadgande

i förevarande hänseende böra i nya lagen intagas.»

Riktigheten af den uppfattning om innebörden af nu gällande

lag i förevarande ämne, som sålunda uttalats af 1894 års lagutskott

samt af vattenrätts- och dikningslagskommittéerna, synes utskottet

icke kunna betviflas. Äfven om, såsom motionären uppgifva,

denna uppfattning någon gång i rättspraxis icke vunnit erkännande,

torde dock efter det kommittéernas förslag framlagts

någon ytterligare utredning i frågan icke erfordras.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 39. 5

Vid sådant förhållande och då, såsom förut nämnts, i kommittéernas

förslag jämväl upptagits just sådana bestämmelser, hvilkas

utarbetande motionärens framställning afser, synes någon åtgärd

från Riksdagens sida för närvarande icke behöflig.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon

Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912 9 samt. 36 käft. (Nr 39.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.