Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckta motioner om dels utvidgad tilllämpning af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m., dels ock ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

1912-04-15 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:44, Utlåtande i anledning af väckta motioner om dels utvidgad tilllämpning af lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom m. m., dels ock ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

1

Nr 44.

Ankom till Riksdagens kansli den 23 april 1912 kl. 10 f. m.

Utlåtande i anledning af väckta motioner om dels utvidgad tilllämpning

af lagen angående förbud i vissa fall för bolag

och förening att förvärfva fast egendom m. m., dels

ock ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss

jord å landet inom Norrland och Dalarne.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Håkanson, Söderbergh, af Ekenstam,

Bergendahl, Alexanderson, Trana, Hult, grefve Spens, Petersson i

Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken, Olsson

i Broberg, Persson i Norrköping och Rehn.

Till behandling- af lagutskottet har hänvisats en af herr Carl

Lindhagen inom Andra kammaren väckt motion, nr 214, af följande

lydelse:

»På grund af kända förhållanden, som utvecklats i en myckenhet

äldre framställningar, nödgas jag hemställa: att Riksdagen ville

l:o) hos Kungj. Maj:t begära framläggande af förslag att lagen

angående förbud i vissa fäll för bolag och förening att förvärfva fast

egendom den 4 maj 1906 enligt förebild af norrländska arrende- och

vanhäfdslagarna utsträckes att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter;

2:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska arrendeoch

vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som omförmälas i

undertecknads reservationer till lagutskottets betänkande i ämnet vid

1909 års riksdag;

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 saml. 40 höft. (Nr 44.)

Herr Lindhagens

motion.

1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Herr Mörtsells

m. fl.

motion.

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

3:o) hos Kungl. Maj:t begära en snar allsidig och oväldig undersökning

af ofvannämnda tre lagars och den norrländska ägostyckningslagens

verkningar i afseende å de syften, som de skulle tjäna, äfvensom

i den mån utredningen därtill ger anledning omedelbart framlägga förslag

till förbättring i lagarna.»

I sammanhang med behandlingen af den i andra punkten af herr

Lindhagens motion gjorda hemställan har utskottet förehaft en af herrar

F. O. Mörtsell, Olof Jonsson och Ant. Wikström inom Andra kammaren

väckt, till utskottet likaledes hänvisad motion, nr 25, af följande lydelse

:

»Med kännedom om huru nödvändigt det är för kommunala myndigheter,

att alla skattepliktige inom kommunen ordentligt inbetala sina

sig påförda skatter och att därtill alla efter sin egendom deltaga, så

kan det icke vara lagstiftarnes mening att stadga sådana bestämmelser

att vissa fastigheter bli fria från skatt. Detta har dock redan visat sig

vara händelsen med lagen af den 25 juni 1909 om arrende af viss jord

i Norrland och Dalarne, hvilket närslutna bilaga visar. Då jordägaren,

— det är i nämnda landsdelar bolagen — är enligt § 24 utan ansvar

för de af fastigheten utgående skatter, utan de hvila uteslutande på

arrendatorer, och dessa — åtminstone inom lappmarken — till största

delen utgöras af fattigt folk, så finnes bara ett sätt som kommunalstyrelsen

kan tillgripa för att utfå skatt af arrendator och det är utmätning.

Först och främst är detta en motbjudande åtgärd gent emot

en kommunens medlem. Och sedan, förutsatt att arrendator ägde utmätningsbar

lösegendom, så finnes det platser där man vid en dylik

förrättning omöjligen kan utfå värdet för den utmätta egendomen, ty

vederhäftiga spekulanter saknas. Och därtill, om det kunde gå för sig

för ett år att genom utmätning indrifva utskylderna af arrendator, så

blir han genom en sådan åtgärd så mycket ekonomiskt försvagad, att

det icke kan göras om ett kommande år. Nämnda sätt kan sålunda

icke, i förevarande fråga, äga framtiden för sig. Då man dessutom vet,

att jordägaren utaf ett, till en fattig person utarrenderadt hemman kan

skörda afsevärda summor i skogsafverkning, så synes det vara både

skäl och rättvisa att en lagändring härutinnan må äga rum.

På grund af hvad jag anfört och hvad i bilagda skrifvelse är

närmare framhållet, får jag vördsamt hemställa: att Riksdagen måtte

besluta den ändringen i lagen af den 25 juni 1909 om arrende af viss

jord i Norrland och Dalarne, att den 24 § får den lydelsen: »Jordägaren

vare ansvarig för alla af hemmanet utgående utskylder.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

Den i herr Mörtsells m. fl. motion åberopade, motionen vidfogade

bilagan bär följande lydelse:

»Till Ledamoten i Riksdagens Andra kammare Herr F. O. Mörtsell.

Sedan kommunalstämman i Malå den 21 oktober 1911 uppdragit åt undertecknade

att ingå till Riksdagens justitieombudsman, för att med hans medverkan

söka få en lagändring i sådant syfte att jordägare och i sista hand hemmanet —

och ej brukare — må åligga utgöra från utarrenderade hemman utgående utskylder,

så vilja vi likaledes bringa till Eder kännedom därom och i densamma relaterade

förhållanden samt anhålla att Ni genom motion i Riksdagen och eljest måtte söka

utverka önskade lagändring.

Den förutnämnda skrifvelsen är som följer:

»Uti lag om nyttjanderätt till fast egendom den 14 juni 1907, 2 kap. 23 §

stadgas: »Arrendatorn ansvare för all skatt och annan allmän tunga, som för fastigheten

utgår och enligt lag åligger jordägaren, dock med undantag för bevillning.

Tillkommer under arrendetiden ny sådan skatt eller tunga, svare jordägaren själf

därför». De stadganden i fråga om arrende i allmänhet, som finnas i nämnda lag,

ansågos emellertid ej tillämpliga för norrländska förhållanden, hvarför den 25 juni

1909 utfärdades en särskild förordning om arrende af viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne. Äfven uti denna förordning finnes ett stadgande om arrendators

skatteplikt. Det heter nämligen i 24 §: »Arrendatorn må ej förpliktas att

ansvara för annan för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än som enligt

föreskrift i därom utfärdad lag eller författning åligger brukare så ock för vägunderhållet

in natura.» Så vidt vi förstå äro nyssnämnda båda stadganden fullkomligt

lika med endast den skillnaden att en arrendator i Norrland och Dalarne

är befriad från vägunderhållet in natura, hvilken tunga liksom ock själfva fastighetsbevillningen

skulle åligga jordägaren. Denne skulle i öfrigt vara helt befriad från

ansvar för af fastigheten utgående skatter m. m. Frånsedt nu att den lindring,

som skulle tillgodokomma en arrendator i Norrland, är tämligen illusorisk, då det,

liksom för närvarande i Malå socken, ej förekommer något vägunderhåll in natura,

enär alla vägar underhållas af vägkassan, så är stadgandet om skattefrihet för jordägaren

en stor fara för den kommunala finansiella ställningen, ty det är i många

fall som arrendatorn saknar tillgångar att gälda hemmanet påförda utskylder. Stadgandet

_ har äfven ledt till för lagstiftarna säkerligen oanade och för kommunerna

betänkliga följder. Här i Malå finnas en mängd bolagshemman, som äro utarrenderade,

och före nyssnämnda lags tillkomst var det ingen fara för kommunerna att

utfå utskylderna, ty bolagen, som då i sista hand voro ansvariga för dem, betalte

hellre än riskera hemmanets utmätning. Men nu, då bolagen ej äro ansvariga, ha

de börjat vägra betala, väl vetande att det är en insolvent arrendator som det

åligger betala och att de ej behöfva riskera en utmätning. Följden har blifvit den,

att de årliga afskrifningarna af kommunalutskylder ökats betydligt och att utsikterna

till en fortgående stegring af afskrifningarna äro afskräckande stora. Ja, drar man

ut konsekvenserna af denna bolagens skattevägran och tillämpning af arrendelagen,

så kommer man till det resultatet att alla hemmansägare, genom att pro forma

skaffa sig en insolvent arrendator, icke behöfva betala kommunalutskylder alls för

hemmanet. Alla kommunala utgifter skulle då drabba de s. k. inkomsttagarne. Det

torde kanske invändas dels att en arrendator alltid borde besitta så pass stor lös
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 44.

egendom att utskylderna skulle kunna uttagas, dels ock att han, som äger rösta

för fastigheten, skulle tillse att han finge utöfva densamma. Hvad emellertid angår

första invändningen, så är det verkligen i många fall — åtminstone inom Malå socken

—, som arrendatorn saknar tillgångar. Förresten lämnar lagen vederbörande fria

händer att ordna det så, att arrendatorn mycket väl kan bruka jorden utan tillgångar,

ty de behöfva endast tillämpa 24 § i lagen den 14 juni 1907 och 30 § i

lagen den 25 juni 1909. Sistnämnda lag 20 § synes lägga hinder i vägen för

myndigheterna att hålla sig till en del af naturaprodukterna och den öfriga delen

är, i de fall då utmätning ifrågasättes, ej större än att det behöfs, då stadgandet i

65 § U. L. i fråga om nödtorftigt uppehälle måste tillämpas. Beträffande rösträtten

så äro de kontanter — 40 å 50 kronor — han får vidkännas i utskylder af större

värde för en fattig arrendator än rätten att utöfva rösträtt, och då funderar han

ej länge på hvad han bör göra. Det är faran för en allmän tillämpning i antydd

riktning af arrendelagen, som drifvit oss till att göra Eder uppmärksam på detta

olyckliga stadgande under förhoppning om att en ändring skulle kunna åstadkommas.

Yi för vår del kunna ej finna annan utväg till en förbättring, än att jordägaren

och i sista hand hemmanet göres ansvarig för hemmanets utskylder. Däri

är ingenting orätt, åtminstone här i Lappland, där hemmanets skog lämnar större

afkastning än själfva jordbruket. För öfrigt betalar arrendatorn i regel ett arrende

till jordägaren, hvilken sålunda strängt taget äfven njuter af jordens afkastning.

Att den, som sålunda har största fördelen af hemmanets afkastning, äfven bör

ansvara för utskylderna är naturligt. Om nu jordägaren vill kontraktera med

arrendatorn, så att utskylderna ingå uti arrendet, må det vara hans ensak. Han,

jordägaren, har i alla fall större utsikter att af arrendatorn utfå ett stadgadt

arrende — genom hemmanets vidmakthållande, arbete med skogsafverkning m. m.

från detsamma — än hvad kommunerna nu ha för att utfå utskylderna.»

Malå den 8 januari 1912.

Ax. Björzén. Ernst Benström.

Kyrkoherde. Kommunalnämndens ordförande.»

De ämnen inom den s. k. norrlandslagstiftningen, som i förevarande

motioner beröras, hafva tidigare flera gånger varit föremål för

Riksdagens behandling.

Frågan om utsträckning af lagen den 4 maj 1906 angående förbud

i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom eller

den s. k. norrländska förbudslagen till att omfatta äfven jordförvärf af

bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter underställdes Riksdagens

pröfning genom en af herr Lindhagen in. fl. inom Andra kammaren

år 1909 väckt motion, däri motionärerna yrkade, att Riksdagen måtte

för sin del antaga en lagstiftning i syfte att förbudslagen skulle i

erforderlig mån gälla äfven med afseende på dylika förvärf. På hemställan

af lagutskottet i utlåtande nr 52 blef emellertid motionen af

båda kamrarna afslagen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

År 1909, då de norrländska arrende- och vanhäfd slagarna af Riksdagen

antogos, påyrkade likaledes herr Lindhagen i en reservation till

lagutskottets utlåtande (nr 64) de ändringar och tillägg beträffande

samma lagar, som han nu återupptagit i mom. 2:o) af sin förevarande

motion. Dessa ändringar och tillägg afsågo i fråga om arrendelagen:

ingressen till lagen (lagens tillämpning på mindre arrenden) och följande

paragrafer, nämligen 2 § (om arrendetiden), 3 § (om rätt för arrendatorn

att frånträda arrendet), 4 § (om förlängning af arrendeaftal i visst fall),

17 § (om kostnad för syn), 21 § (om nyodling), 22 § (om betesrätten),

23 § (om jakt- och fiskrätt), 24 § (om ansvarighet för skatter och onera)

äfvensom öfvergångsbestämmelserna (lagens retroaktiva verkan). I fråga

om vanhäfdslagen föreslogos ändringar beträffande 1 § (hvilka fastigheter,

som äro underkastade uppsikt m. in.), 2 § (om rätt att nedlägga jordbruk

i visst fall) äfvensom beträffande rubriken och lagen i sin helhet i

så måtto, att lagen borde benämnas »Lag angående förekommande af

vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne» samt lagens affattning

i öfrigt jämkas i öfverensstämmelse med denna rubrik. Dessa yrkanden

vunno då icke Riksdagens bifall.

Vid 1910 års riksdag framställdes i motion af herrar Lindhagen

och Karlsson i Fjäl, under framhållande särskildt af önskvärdheten af

att den norrländska förbudslagen utsträcktes till att gälla äfven jordförvärf

af bolagstjänstemän och enskilda skogsspekulanter, yrkande att

Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en opartisk undersökning

rörande verkningarna af nämnda lag särskildt hvad anginge bolagstjänstemäns

och andra dylika personers fastighetsförvärf samt fästighetsinrop

af bolagen själfva å exekutiva auktioner. Därjämte föreslogs, med

anledning däraf att den norrländska arrendelagen dels på grund af den

otillfredsställande affattningen af dess öfvergångsbestämmelser och dels

på grund af att bolagen skyndat sig att upprätta arrendeaftal före lagens

trädande i kraft, icke skulle ernått den tillämpning, som därmed varit

afsedd, att en sådan opartisk undersökning, som ofvan nämnts, måtte

åstadkommas äfven därom i hvad mån nyssberörda lag vunnit tillämpning

på bolagens och deras vederlikars arrendegårdar och, där så ej skett,

om anledningarna därtill. Slutligen begärdes, därest utredningen därtill

gåfve anledning, framläggande för Riksdagen af förslag till förbättringar

i berörda lagar.

Lagutskottet afstyrkte (i utlåtande nr 34) motionen, och denna

hemställan bifölls af Första kammaren, hvaremot Andra kammaren antog

en till utlåtandet fogad reservation, däri hemställdes, att Riksdagen

måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes anordna under
-

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

sökning rörande verkningarna af lagen den 4 maj 1906 om förbud i

vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom, samt i

den mån och på det sätt, som kunde anses.lämpligt, offentligen framlägga

resultaten af en dylik undersökning. Genom kamrarnas skiljaktiga

beslut var emellertid frågan förfallen.

Vid riksdagen 1911 återupptogos dessa framställningar af herr

Lindhagen i något förändrad form. I afseende på förbudslagen påyrkade

han, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära dels framläggande

af förslag om lagens utsträckning till att omfatta äfven enskilda

skogsspekulanter, och dels en undersökning rörande förhållandena med

bolagens lästighetsinrop å exekutiva auktioner samt öfriga verkningar

af lagen äfvensom, därest utredningen därtill gåfve anledning, förslag

till förbättringar i lagen. Beträff ande de öfriga norrlandslagarna yrkade

han arrende- och vanhäfdslagarnas fullständigande i öfverensstämmelse

med sin ofvan berörda reservation till lagutskottets betänkande år 1909.

Lagutskottet tillstyrkte beträffande förbudslagen eu skrifvelse till

Kungl. Maj:t af enahanda innehåll som ofvan omförmälta till lagutskottets

betänkande 1910 fogade reservation. Denna utskottets hemställan

godkändes af Andra kammaren, men afslogs af Första kammaren,

till följd hvaraf frågan alltså äfven då förföll. I öfriga afseenden

blef motionen af lagutskottet afstyrkt och af båda kamrarna afslagen.

Emellertid har Kungl. Maj:t den 30 december 1911 förordnat om ,

utredning angående verkningarna i olika afseenden af den norrländska

förbudslagen i syfte att i fall af behof kunna inskrida till rättelse och

jämkning i hvad som kunde visa sig vara till skada.

De spörsmål, som i herr Lindhagens förevarande motion beröras,

hafva alltså i den omfattning, som för närvarande ansetts erforderlig och

lämplig, af regeringen gjorts till föremål för undersökning och pröfning i

syfte att, där behof däraf framträder, åvägabringa nödiga förbättringar.

Att, innan denna undersökning kommit till något som helst resultat, vare

sig begära ytterligare undersökning eller genomförande af vissa förändringar

i sagda lagstiftning synes utskottet ej lämpligt. Det är visserligen

sant, att den undersökning, hvarom nu förordnats, omfattar endast förbudslagen

af den 4 maj 1906. Men beträffande särskildt arrende- och vanhäfdslagarna

är att märka, att dessa tillkommit och trädt i gällande kraft först

under år 1909. Någon erfarenhet om deras verkningar, som kunde läggas

till grund för ett bedömande i hvad mån de kunde tarfva förändringar,

kan sålunda endast i obetydlig mån hafva vunnits. Härtill kommer,

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande. Nr 44.

att de jordbrukskommissioner, som enligt vanhäfdslagen förordnats att

kafva uppsikt öfver jordbrukets bedrifvande å bolagens hemman, först

den 27 januari 1911 erhållit reglemente och på de flesta håll icke

förr än under nämnda år kommit i någon egentlig verksamhet. Det

är uppenbarligen allt skäl att afvakta att dessa kommissioner något

fatt arbeta, innan man skrider till ändringar i de lagar de hafva att

tillämpa eller till en på dylika ändringar syftande undersökning. Man

bör sålunda enligt utskottets mening icke nu utsträcka undersökningen

rörande ifrågavarande lagstiftning längre, än regeringen funnit ändamålsenligt.

För öfrigt torde det få antagas, att därest i något afseende

under undersökningens gång behof häraf skulle visa sig, Kungl. Maj:t

icke lärer underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder.

Af det ofvan sagda följer, att utskottet icke heller anser sig kunna

nu tillstyrka Riksdagen att hos Kungl. Maj:t begära vidtagande af de

ändringar i arrende- och vanhäfdslagarna, som i hen- Lindhagens motion

föreslagits. Äfven om det i viss mån kunde ansetts önskvärdt, att

särskildt beträffande arrendelagen några bland de af motionären framhållna

önskemålen vunnit mera afseende vid lagens genomförande, innehåller

motionen i allt fall icke tillfyllestgörande skäl, hvarför man, sedan

lagarna genomförts i sin nuvarande form, redan nu, innan de utöfvat

någon egentlig verkan, skulle begära ändring i desamma,

Hvad slutligen angår den i herr Mörtsells in. fl. motion berörda

frågan om ansvarigheten för af utarrenderad fastighet utgående skatter

och onera, hvilken fråga jämväl beröres i herr Lindhagens ofvannämnda

reservation, synes sagda motion afse ändring af den norrländska arrendelagens

bestämmelser i detta hänseende hufvudsakligen i de skatteberättigade

kommunernas intresse. Motionärerna synas emellertid härvid

hafva utgått från en oriktig uppfattning om grunden till de af dem

öfverklagade missförhållandena. Dessa hafva nämligen icke sin upprinnelse

eller sin anledning i den norrländska arrendelagens stadgande!!

om jordägares och arrendator ömsesidiga ansvarighet i fråga om de för ,

eu utarrenderad fastighet utgående skatter, utan sammanhänga med

kommunallagarnas bestämmelser i detta stycke. Äfven den allmänna

arrendelagen intager i detta afseende enahanda ståndpunkt som den

norrländska. Det är sålunda icke endast i Norrland, som man fäst

sig vid och klagat öfver missförhållanden i afseende på möjligheten fölen

kommun att utbekomma kommunalutskylder af utarrenderad egendom.

Riksdagen har ock tidigare begärt lagstiftningsåtgärder till afhjälpande

häraf. På hemställan af lagutskottet beslöt nämligen 1911 års Riksdag

i skrifvelse till Kungl Maj:t anhålla, »det täcktes Kungl. Maj:t låta

s. 8 Kontrollera mot PDF

8-

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

utreda på hvad sätt och under hvilka villkor kommuners, tingslags,

härads och landstings samt andra med dem jämförliga menigheters

intresse att utbekomma utskylder och därmed likställda afgifter, hvilka

skola till dem utgöras, må bättre tillgodoses än som enligt gällande

stadganden om förmånsrätt är förhållandet samt för Riksdagen framlägga

det förslag, som däraf kan föranledas.» Och af motiveringen till

denna skrifvelse framgår, att man särskildt äfven afsett möjligheten af

förmånsrätt i fastigheten för kommunalutskylder af utarrenderad jord.

Den af Riksdagen i ämnet aflåtna skrifvelsen har sedermera al Kungl.

Maj:t öfverlämnats till de inom finansdepartementet tillkallade sakkunnige

rörande kommunalskatteväsendets ordnande för att tagas under öfvervägande

vid fullgörande af det dem lämnade uppdraget. I samband

med öfriga å skatteväsendets område ifrågasatta reformer lär alltså äfven

förslag vara att förvänta till reglering ur ofvan angifna synpunkt al nu

berörda förhållande. Äfven för förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn

i afseende å utgörandet af fastighetsskatt till kommunen lärer

det sätt, hvarpå kommunalskattefrågan och beskattningsfrågorna i sin

helhet lösas, blifva af stor betydelse. Såväl med hänsyn härtill som på

grund af hvad här ofvan i fråga om herr Lindhagens motion anförts,

finner sig utskottet icke kunna tillstyrka sådan ändring i arrendelagen,

som af herr Mörtsell m. fl. föreslagits.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

a) att herr Lindhagens under mom. Do) i hans

förevarande motion framställda yrkande icke må till

någon Riksdagens åtgärd föranleda;

b) att herr Lindhagens under mom. 2:o) i samma

motion gjorda yrkande icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda;

c) att herr Lindhagens yrkande under mom. 3:o)

i motionen icke må föranleda till någon Riksdagens

åtgärd; samt

d) att den af herr Mörtsell m. fl. väckta motionen

ej heller må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 15 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

9

Reservation

vid mom. a)

af lierr Lindhagen, som anfört:

»Att den norrländska förbudslagen rätteligen bör omfatta icke blott

förvärf af bolag utan äfven af enskilda skogsspekulanter ligger i sakens

natur. Det är en lucka i lagen, som här måste fyllas, och den uppfattningen

bör man också uttalas ofta från norrlänningar. En undersökning

om denna sak borde väl åtminstone igångsättas någon gång.

Visserligen har landshöfding Widén nu blifvit af Kungl. Maj:t utsedd

att låta undersöka verkningarna af förbudslagen i allmänhet. Men då

herr Widén vid föregående riksdagar bekämpat förslaget om förbudslagens

utsträckning till enskilda skogsspekulanter, hvilkas kvarstående förvärfsrätt

enligt hans uttalanden synes nästan skulle verka välgörande för lagen,

så må det ej förtyckas, att de, som ha en motsatt mening, anse denna

speciella punkt i utredningsfrågan böra särskildt betonas och hemställes

därföre:

att Riksdagen, med anledning af yrkandet mom. 1

i herr Lindhagens motion, ville hos Kungl. Maj:t begära

ett behjärtadt öfvervägande, huruvida ej den norrländska

förbudslagen bör utsträckas, att i likhet med

norrländska arrende- och vanhäfdslagarne omfatta äfven

enskilda skogsspekulanter.»

vid mom. b)

af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i Norrköping

yttrat:

»Då inom utskottet från yrkandets vedersakare uttalades särskild

önskan om ett upprepande i tryck af de särskilda ifrågasatta ändringsförslagen

i arrende- och vanhäfdslagarne, jämte motiven därtill, så torde

saken lämpligen få anstå till nästa riksdag, utom hvad angår tillägget

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 40 käft. (Nr 44.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

till 24 §, livilket är brådskande och dessutom äger ett visst sammanhang

med herr Mörtsells m. fl:s motion. Detta tillägg, här nedan

återgifvet med kursiv stil, var upptaget i 1907 års proposition och hade

lämnats utan erinran vid den föregående granskningen i högsta domstolen.

I 1908 års proposition hade tillägget uteslutits.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen, med anledning af mom. 2 i herr

Lindhagens motion, ville för sin del antaga följande

ändrade lydelse af 24 § i norrländska arrendelagen:

Arrendator må ej förpliktas att ansvara för annan

för fastigheten utgående skatt eller allmän tunga än

som enligt föreskrift i därom utfärdad lag eller författning

åligger brukare så ock för vägunderhållet in

natura. Ökas den arrendatorn åliggande skatt eller tunga

därigenom, att fastighetens taxeringsvärde under arrendetiden

höjes, vare jordägaren arrendatorn ansvarig för

den sålunda uppkomna ökningenj)

vid mom. c)

af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, som yttrat:

»Den så kallade norrlandslagstiftningen är en social lagstiftning,

som man följaktligen ej bör lämna å sido efter genomförandet utan

måste följa med uppmärksamhet från början helst den af kända skäl blef

ineffektiv i många afseenden.

Nu har ju omsider af Kungl. Maj:t förordnats om en undersökning

af förbudslagens verkningar, hvilket uppdrag lämnats åt herr Widén.

Men man måste förundra sig öfver och beklaga, att ej undersökningen

utsträckts att omfatta äfven den ö fluga norrlandslagstifningen.

Beträffande arrende- och vanhäfdslagarne erinrar utskottet, att

desamma trädt i kraft först år 1909 eller tre år senare än förbudslagen.

Den gångna tiden är emellertid mer än tillräcklig för att i grundväsentliga

delar få en uppfattning om lagarnes betydelse eller misslyckande, och

innan en undersökning kommit i gång och slutförts skall ännu längre

tid förspillas och tillräckligt många missförhållanden få ostördt hopa sig.

Redan den frågan i hvad mån bolagen undgått arrendelagen genom att

före dess ikraftträdande den 1 september 1909 upprätta kontrakt, på

hvilka lagen således ej är tillämplig, är gifvetvis en fråga af stort

intresse. Likaså behöfver omedelbart utrönas, hvilken verksamhet jord
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

brukskommissionerna ådagalagt i och för tillämpningen af vanhäfdslagen.

Klagomål öfver deras passivitet har försports, och man har ju ock med

undantag för Jämtlands län icke hört något af dem. Däremot klagas från

bolagsarrendatorer på vissa håll, att bolagen söka tvinga dem att

iståndsätta de till dem öfverlämnade vanskötta hemmanen utan ersättning

vid äfventyr att eljest få flytta. Af vikt vore äfven att lå veta effekten

af det förhållande, att arrende- och vanhäfdslagarne ej finge äga tillämpning

båda på samma hemman.

Om motionens yrkande beträffande norrländska ägostyckningslagen

har utskottet knappast yttrat sig. Denna författning är ju också lika

gammal som förbudslagen, om den än i början var antagen endast

såsom provisorisk lag. Enligt densamma har det blifvit lagdt i befallningshafvandes

skön att tillse, det ägostyckningarne blifva lämpliga med

tillräcklig skogsmark och annat. Säkerligen tillämpas detta med mycket

olika intresse hos skilda befallningshafvande. Klagomål ingå också

fortfarande öfver dålig ägostyckning. Här gäller det att se till, innan

det är för sent, huruvida ej lagen åsidosättes vid de allt talrikare pågående

ägostyckningarne.

Detta nu endast såsom några exempel. Därtill förtjänar också

erinras, att det svnes vara dålig hushållning med tid och omkostnader

att ej samtidigt med en undersökning af förbudslagen begagna den

igångsatta apparaten till en utredning af hela ämnet.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med anledning af mom. 3 i herr

Lindhagens motion, ville hos Kungl. Maj:t begära en

allsidig och oväldig undersökning, utom af den norrländska

förbudslagens, jämväl af de norrländska

arrende-, vanhäfds- och ägostyckningslagarnes verkningar

i afseende å de syften, som de skola tjäna, äfvensom

i den mån utredningen därtill ger anledning framläggande

af förslag till förbättring i lagarne.

vid mom. d)

af herr Lindhagen, som med instämmande af herr Persson i Norrköping

anfört:

»Den i motionen och vidfogad skrifvelse uttalade förmodan, att

arrendelagarne pålagt arrendator viss skatteskyldighet, beror såsom ut
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

skottet erinrat pa ett fullständigt misstag. Det är kommunallagarne som

föreskrifva, att fastighetens kommunalutskylder skola till kommunen erläggas

af arrendatorn och häri kunna arrendelagarne ej göra någon

ändring.

Hvad i arrendelagarne däremot kan stadgas är en reglering af

förhållandet mellan jordägaren och arrendatorn i den senares intresse,

så att antingen förbud stadgas för jordägaren att i arrendekontraktet

öfvervälta betalningsskyldighet i sista hand på arrendatorn af pålagor,

som jordägarne enligt lag skola betala till det allmänna eller ock jordägaren

ålägges att i sista hand gentemot arrendatorn ansvara för utskylder,

som denne senare enligt lag skall erlägga till det allmänna.

Det är ansatser i denna riktning, som innehållas i arrendelagarne.

Särskildt kan en sådan hänsyn vara påkallad i den norrländska arrendelagen

och reservationen här ofvan under mom. 2 innehåller ett ytterligare

steg därutinnan.

Hufvudsaken i motionen är emellertid påståendet, att särskildt i

Lappland äfven om fastigheten utarrenderats jordägaren dock faktiskt

uppbär hemmanets hufvudsakliga inkomst nämligen afkastningen af

skogen. Detta är också riktigt och grunden för ett gammalt önskemål

hos lappmarksbefolkningen, att jordägaren, bolaget, också skall stå för

kommunalutskylderna. I den mån arrendelagen stadgar en sådan skyldighet

för jordägaren i förhållande till arrendatorn ökas äfven kommunens

utsikter att kunna utfå de utskylder, för hvilka den enligt kommunallagarne

har att hålla sig till arrendatorn.

Här måste emellertid erinras, att särskildt i lappmarkerna minst

lika mycken hänsyn måste tagas till den hemmansägare, som har kvar

äganderätten till sin jord och måste betala hemmanets alla skatter,

oaktadt hemmanets väsentliga värde, skogen, är på lång tid upplåten med

afverkningsrätt till ett bolag. Här är det likaledes i hög grad på sin

plats och äfvenså ett gammalt folkkraf i lappmarken, att afverkningsrättshafvaren

bör vara ansvarig gentemot den fattiga hemmansägaren

för hemmanets alla utskylder. Detta kraf ingår dock ej i motionens

yrkande, men bör ovillkorligen pröfvas i sammanhang med den af motionärerna

väckta frågan.

Det hemställes alltså:

att Riksdagen med anledning af herr Mörtsells

m. H.:s motion ville hos Kungl. Maj:t begära ett öfvervägande,

i hvad mån uti 24 § i norrländska arrende
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Lagutskottets utlåtande Nr 44.

lagen må för lagens hela giltighetsområde eller åtminstone

för lappmarkerna skäligen stadgas, att jordägaren

skall vara arrendator ansvarig för de utskylder, som

det enligt kommunallagarne åligger arrendator att gälda

till det allmänna.»

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 40 ähft. (Nr 44.)

3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.