Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

1912-04-30 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:47, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

1

Nr 47.

Ankom till Biksdagens kansli den 30 april 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af

förslag till ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken.

Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Bergendahl, Trana, Gezelins, grefve

Mörner, Rogberg, Hult, Pettersson i Södertälje, Olsson i Broberg, Olsson i

See, Pettersson i Bjälbo, Igel, Persson i Norrköping och Cederborg.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion, Motionen,

nr 48, har herr Ernst Klefbeck hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken,

att de olägenheter, som äro förbundna med gällande bestämmelser

angående en brottslings rannsakande och dömande på flere olika platser

må kunna helt och hållet eller åtminstone i så stor utsträckning som

möjligt undanröjas.

Till stöd härför har motionären anfört följande:

»I rättegångsbalkens kap. 10 § 21 är stadgadt, att brott skall rannsakas

och dömas, där gärningen gjord är. ''Häfver någon å flere ställen gjort

enahanda missgärning, rannsake och pröfve domaren å hvarje ort, om han

till gärningen saker är. Häfver han flere slags missgärningar å särskilda

orter gjort, då skall om hvardera rannsakas, där det skett’.

En person, som på flere olika platser begått förbrytelser, skall sålunda

forslas från den ena platsen till den andra för att stånda ansvar för det

eller de brott, som han på hvarje särskildt ställe begått. Det är endast

några få undantag, som från denna regel medgifvits. Sålunda må t. ex.,

Bihang Ull Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 43 käft. (Nr 47.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

om vid försändning af djur afsändaren gjort sig skyldig till djurplågeri,

åtal kunna anställas vid domstol i bestämmelseorten. Barnuppfostringsmål

må kunna upptagas vid svarandens personliga forum, äfven om häfdandet

skett å annan ort. Och enligt k. br. 29 juli 1812 är det till

och med medgifvet en domare, att om en för stöld inför domstol tilltalad

person uppger sig ha begått flere dylika brott, domaren må kunna, innan

den brottslige förvisas till rannsakning under annan domstol, genom skriftväxling

med vederbörande söka inhämta upplysningar om det föregifna

brottets verklighet.

Förmodligen har detta stadgande om att den brottslige i vanliga fall

skall rannsakas just på den plats, där brottet blifvit begånget, tillkommit

för att man skulle kunna vinna den noggrannast möjliga kännedom om

alla med förbrytelsen förknippade omständigheter, bevisningen på det

sättet kunna underlättas och sålunda en så rättvis dom som möjligt kunna

fällas.

På en tid, då kommunikationsmedlen icke på långt när vunnit den

utveckling som i våra dagar, var också behofvet af ett dylikt stadgande

kanske ovedersägligt. Endast efter mycket lång omgång skulle det varit

möjligt att på en från brottets begående långt aflägsen plats erhålla fullständig

insikt i allt som med förbrytelsen hörde samman. Men i våra

dagar äro enligt min mening förhållandena i icke ringa grad annorlunda.

De nuvarande, utomordentligt snabba sainfärdsmedlen göra det numera

ganska lätt att på kort tid erhålla alla de upplysningar, som för ett måls

afgörande kunna vara af betydelse.

Härtill kommer vidare, att just på grund af de snabba och billiga

kommunikationerna en brottsling mycket lätt kan färdas från den ena

platsen till den andra; och hvar han drager fram, kan han ju utan större

svårigheter på det ena stället än på det andra upprepa sin förbrytelse.

Följden däraf åter blir den, att lagens bestämmelse om en brottslings

rannsakande på flere olika ställen måste träda i verksamhet mycket oftare

nu än i gångna tider.

Härmed tror jag mig ha visat, att detta lagstadgande numera i vanliga

mål och särskildt i mål, där den häktade erkänt, är opraktiskt och

onödigt tidsödande. Däremot skulle i svårare fall, då antingen en synnerligen

grof förbrytelse blifvit begången eller bevisningen synes vara

svår att åstadkomma, ett bibehållande af stadgandet i fråga möjligen kunna

anses önskvärdt.

Detta stadgande förorsakar vidare onödigt stora besvär för alla, som

skola med brottslingen hafva att göra. Den ene åklagaren efter den andre

skall sätta sig in i målet. Den ene domaren efter den andre på samma

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

sätt och i ännu högre grad. Målet kan redan för den förste domarens

uppfattning ligga fullständigt klart, den anklagade kan ha erkänt, men

ändå måste brottslingen skickas vidare, för att alldeles nya män skola få

börja så godt som från början igen. Särskild fångvårdspersonal måste

väl också följa förbrytaren på alla hans färder genom landet.

Hvilka ofantliga kostnader, som på detta sätt åsamkas det allmänna,

behöfver jag ju icke uttala mig om. Den saken ligger i öppen dag. Måste

man därjämte säga sig, att de allra flesta af dessa utgifter varit fullkomligt

onödiga, så är enligt min mening allt skäl att öfverväga, huru anledningen

till det anmärkta förhållandet må kunna undanröjas.

Men så mycket de omständigheter jag hittills anfört påverkat mig,

skall jag villigt erkänna, att det, som till sist drifvit mig till att i denna

fråga motionera, varit hänsynen till de arma fångar, som i månadtal skola

släpas land och rike kring, innan de kunna få sin dom afkunnad. De må

vara aldrig så straffvärda, så äro de dock människor med mänskliga känslor,

och samhället bör ej i onödan försvåra deras lidanden. Att månad

efter månad få gå och vänta på dom, att i onödigt långa tider

hållas i ovisshet och kastas mellan hopp och ängslan, att inför ständigt

nya åklagare och domare få gå igenom hela förloppet af förbrytelsen,

det är tortyr och onödig tortyr, som icke i något afseende, såvidt jag för
står,

tjänar till den brottsliges förbättrande. Skulle dessa upprepade, hvarandra

sig tämligen lika domstolsförhör ha någon ytterligare inverkan på

den anklagade, så skulle det väl tvärtom vara den, att han blir alltmera

brottslig, mera förslöad och mera drifven i konsten att med användande

af de omständigheter, som vid rannsakningarna yppa sig, slingra sig undan

den fällande bevisningen.

Någon statistisk redogörelse för den utsträckning, i hvilken ett sådant

kringsändande af brottslingar för rannsakning och dom förekommer, är

jag tyvärr icke nu i tillfälle att lämna. Men både genom egen iakttagelse

och genom andras vittnesbörd har jag kommit till den uppfattningen, att

ett sådant förfarande är långt ifrån ovanligt. Visserligen kunna ändå

somliga mål blifva rätt snabbt afgjorda, men i andra åter blir verkan af

det öfverklagade förhållandet rent af upprörande.

Ett sådant fall, hämtadt ur tidskriften »Från svenska statsförvaltningen»,

nr 8 för 1911, tillåter jag mig att här referera. En person hade sommaren

1910 lyckats tillgripa innehållet i en telefonautomatbössa i Uppsala. Han

gjorde sig sedan skyldig till liknande tillgrepp i Stockholm och på ett

flertal andra platser i Sverige. Blef så häktad i Göteborg den 30 augusti

1910. Redan den 1 påföljande september ägde polisrannsakning rum, hvarvid

han oförbehållsamt erkände allt. Detta erkännande var emellertid icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

yttrande.

4 Lagutskottets utlåtande Nr 47.

tillfyllest, utan han måste rannsakas och dömas på hvarje plats, där han

begått brott. Sådan rannsakning hölls också i Malmö, Trelleborg, Falköping,

Jönköping, Linköping, Motala, Norrköping, Strängnäs, Södertälje,

Örebro, Stockholm, Hälsingborg, Halmstad, Falkenberg, Varberg, Borås,

Vänersborg, Vara, Skara, Lidköping, Uppsala, Gäfle och Hudiksvall. Till

sist slutdömdes han i Sundsvall den 10 augusti 1911. Nära tolf månader

hade då förflutit, sedan han häktades. Han hade å järnväg tillryggalagt

bortåt 400 mil och rannsakats vid 27 domstolar.

Mot mitt förslag väntar jag den invändningen, att för närvarande ett

omfattande arbete pågår för omarbetning af hela vår strafflag och att

fördenskull äfven detta ärende kunde hvila tills vidare. Men så vidt jag

förstår, skulle ett bifall till denna motion icke i något afseende fördröja

eller försvåra arbetet med strafflagsreformen. Så enkel och lätt utförbar

synes mig saken vara. Det förefaller mig också, som om den af mig

föreslagna åtgärden icke alls stode i sådant nära sammanhang med gällande

rättegångslagstiftning i öfrigt, att icke ett beslut i af mig här antydd

riktning skulle kunna fattas alldeles fristående. Och då förhållandena

kunna gestalta sig på det upprörande sätt, som af mig här ofvan anförts,

synes det mig, att man icke längre har rätt att dröja med en så enkel

humanisering af gällande lag, blott därför att ännu mycket mera väsentliga

delar af strafflagen äro föremål för reformeringsarbete. >

Såsom af det i motionen återgifna stadgandet i 10 kap. 21 § rättegångsbalken

framgår, är enligt gällande svensk rätt laga domstol eller

forum i brottmål, som handläggas i första instans, i allmänhet underrätten

i den ort, där den brottsliga gärningen blifvit begången. Denna hufvudregel

gäller jämväl för det fall, att den tilltalade på en gång lagföres

för flera brott, som föröfvats inom olika underrätters domvärjo.

Äro samtliga brotten ringa, hvarmed enligt numera antagen tolkning torde

förstås sådana brott, för hvilka straffsatsens maximum är böter, har hvarje

domstol att både rannsaka och döma i målet. Om däremot brotten icke

äro af nämnda beskaffenhet, hafva domstolarna att i tur och ordning

pröfva, huruvida den tilltalade gjort sig skyldig till brott inom domstolens

område, hvarefter den tilltalade slutligen dömes för samtliga förbrytelserna

vid den domstol, där han sist lagföres. Motionärens förevarande

framställning riktar sig nu emot- sistberörda förfarande, som efter hans

mening kan medföra obehörigt lidande för den tilltalade, ändamålslös omgång

och tidsutdräkt med målets handläggning och afgörande samt onödig

kostnad för det allmänna.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 47.] j 5

Den gemensamma grunden för såväl civil- som straffprocessens bestämmelser

om forum är uppenbarligen sträfvande! att lägga utredningen

och afgörande! af hvarje mål hos den domstol, som ur olika synpunkter

är bäst skickad att i domen tillgodose sanning och rättvisa. Den svenska

rätten, alltifrån landskapslagarna till 1734 års lag, som i detta stycke

bibehåller förut gällande princip orubbad, har i fråga om brottmål ansett

nämnda syfte bäst vinnas genom dylika måls behandling af domstolen i

gärningsorten, där den bästa utredningen i allt hvad med målet äger

sammanhang vanligen lättast kan erhållas. Äfven i andra länders lagstiftning

har samma grundsats i allmänhet gjort sig gällande. Den utveckling,

som flerstädes genomfört modernare former för straffprocessen i

dess helhet, har emellertid öfvat inverkan äfven i det hänseende, hvarom

här är fråga. Äldre allmängiltiga och likformiga föreskrifter om forum

hafva jämkats i ändamål att möjliggöra behandling af brottmål vid den

domstol, som i hvarje särskildt fall befinnes vara den lämpligaste. Till

belysning af det spörsmål, som för den svenska rättens del framkallats

genom motionen, torde här böra lämnas en kort öfversikt af den ställning,

som några moderna processlagar intaga till frågan.

I den norska straffprocessen (Lov om rettergangsmaaden i straffesager

den 1 juli 1887) är brottmålsförfarandet uppdeladt i s. k. rättslig förundersökning

och hufvudförhandling. Beträffande den förra har åt åklagarmyndigheten

inrymts ett betydande inflytande på bestämmandet af forum.

Hufvudförhandlingen skall i regel äga rum vid den domstol, inom hvars

domkrets brottet föröfvats, men kan företagas vid domstolen i den ort, där

den tilltalade har sitt hemvist eller eljest uppehåller sig, om användande

af förstnämnda forum för den tilltalade eller vittnen medför väsentliga

olägenheter. Om dylika olägenheter, betydlig tidspillan eller ökade utgifter

därigenom kunna undvikas, kan målet slutligen anhängiggöras vid domstol

i den ort, där den tilltalade blifvit anhållen eller där upplysningar i målet

lättast kunna åvägabringas. Om den tilltalade samtidigt ställes till ansvar

för flera brott, skola målen sammanföras till en rättegång, därest sådant

kan ske utan »vaesentlig Forhaling eller Vanskelighed». Domstolen har

befogenhet att sedermera, om så pröfvas nödigt, åter upplösa rättegången

i särskilda mål.

I Danmark gäller enligt Lov om Rettens Pleje den 16 juni 1908

likaledes såsom hufvudregel, att brottmål skola behandlas af domstol i

gärningsorten. I ringare mål medgifves emellertid valfrihet mellan domstolarna

i respektive gärningsorten, den tilltalades hemort, och den ort

där han anhållits. Om den tilltalade på en gång lagföres för flera förbrytelser,

skall han för dem alla rannsakas och dömas af domstolen i den

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

..Lagutskottets utlåtande Nr 47.

ort, där han föröfvat den förbrytelse, som närmast gifvit anledning till

åtalet. Ytterligare har tillagts domstolen en vidsträckt befogenhet att besluta

om sammanläggning eller upplösning af mål. Särskildt med hänsyn

till hörandet af vittnen är föreskrifvet, att mål må kunna öfverflyttas från

en domstol till en annan.

Den tyska straffprocessordningen af år 1877 likställer principiellt i

fråga om behörighet domstolen i gärningsorten med domstolen i den tilltalades

hemort, men angifver likväl, att förstnämnda forum anses såsom

det regelmässiga. Då på grund af denna anordning flera domstolar kunna

vara behöriga i samma mål, afgöres företrädet genom prevention, d. v. s.

den domstol, som först öppnar undersökning i målet, erhåller därigenom

uteslutande behörighet. För den händelse den tilltalade samtidigt lagföres

för flera förbrytelser meddelar lagen utförliga bestämmelser, som åsyfta

gemensam handläggning vid en domstol.

Den österrikiska straffprocessordningen af år 1873 intager i hufvudsak

samma ståndpunkt som den tyska, ehuru ett mera bestämdt företräde tillerkänts

domstolen i gärningsorten. Flera brott, begångna af samma person,

skola behandlas i gemensam rättegång. Vid valet af forum är i detta fall

preventionsprincipen afgörande.

Reglerna om forum stå i all processlagstiftning i nära sammanhang

såväl med rättegångsförfarandets allmänna grunder och den därefter inrättade

domstolsorganisationen som med åklagarväsendets ställning och

utveckling. I de främmande länder, för hvilkas hithörande lagstiftning

ofvan redogjorts, är straff processen ordnad efter moderna principer och

därmed det nödvändiga underlaget skapadt för en tidsenlig lösning äfven

af processuella detaljfrågor. I vårt land däremot saknas ännu denna förutsättning

för att fristående förändringar af nämnda slag skola medföra

åsyftadt gagn. Såsom jämväl inom Riksdagen vid åtskilliga tillfällen framhållits,

är processen det rättsområde, som minst ägnar sig för partiella

reformer, äfven om sådana i och för sig kunna befinnas önskvärda. Utskottet

har äfven funnit en lagändring i den riktning, motionären föreslagit,

icke kunna med fördel inpassas i vårt i så många hänseenden föråldrade

rättegångssystem.

Gemensam handläggning af åtal för flera brott, som föröfvats inom

olika underrätters domvärjo, ställer sålunda enligt utskottets mening på

den part, som i rättegången har att bevaka det offentliga intresset, större

kraf än under nuvarande förhållanden kan anses tillrådligt Det lärer för

närvarande icke kunna ifrågasättas annat än att den förberedande utredningen

och därmed sammanhängande anskaffning af bevismaterial skall utföras

af åklagaren i gärningsorten. Då i vårt land saknas en i omför
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Lagutslcottets utlåtande Nr 47. 7

mälda fall verksam öfverordnad åklagarmyndighet eller åklagare med

högre kompetens, skulle det uppenbarligen möta svårighet att låta åtalet

vid domstolen utföras af en annan åklagare, än den som med målet i

första hand tagit befattning. En dylik anordning skulle för öfrigt helt

visst snarare vara ägnad att befordra uppskof i rättegången, än verka i

motsatt riktning.

Äfven med hänsyn till de bevismedel, som i den nuvarande svenska

straffprocessen användas, möta emot ett antagande af den föreslagna lagändringen

afgörande betänkligheter. Då i detta hänseende vittnesbeviset

intager det ojämförligt viktigaste rummet, skulle en öfverflyttning af ifrågavarande

mål från domstolen i gärningsorten för hvarje särskildt brott till

annan domstol vara i hög grad ägnad att försvåra laga bevisnings förebringande

inför domstolen. De olägenheter, som det nuvarande förfarandet

innebär för den tilltalade, skulle genom förändringen i viss mån öfverflyttas

på vittnen och andra personer som måste höras i målet såsom

målsägande m. fl. De ökade utgifterna för dessa personers inställelse

vid domstol på stort afstånd från hemorten torde därjämte komma att

fullt ut motväga den kostnadsbesparing, som skulle vinnas genom borttagandet

af den häktades förpassning från en domstol till en annan.

Motionären, som icke förbisett de svårigheter, som möta för genomförande.

af hans förslag i fråga om större eller mera invecklade mål, har

alternativt påyrkat en reform af begränsad omfattning och i sådant hänseende

framhållit, att i sådana mål, där den tilltalade vid en domstol erkänt

de brott, som lagts honom till last, och behof af vidlyftigare utredning

sålunda ej förefunnes, vidare rannsakning skulle vara öfverflödig.

Häremot får utskottet anmärka, att det i vårt land lärer vara ytterligt

sällsynt, att i ett brottmål af den beskaffenhet, att den tilltalade hålles

häktad, domstolen kan grunda sitt utslag allenast på den tilltalades eget

erkännade. För pröfning af möjligen uppkomna skadeståndsanspråk eller

för utrönande af omständigheter, som inverka på straffmätningen, torde

äfven i dylika fall målsägandes eller vittnens hörande oftast vara af nöden.

Med sålunda angifven begränsning, äfven om en sådan begränsning läte

sig^ praktiskt genomföras, hvilket icke torde vara fallet, skulle därför den

ifrågasatta förändringen erhålla synnerligen ringa praktisk räckvidd.

Det torde vidare böra framhållas, att den olägenhet, som det nuvarande

förfarandet kan medföra för den tilltalade, i viss mån lindras därigenom,

att domstolen vid straffets bestämmande äger befogenhet att från

strafftiden medgifva afdrag för den tid, som den tilltalade hållits häktad.

Slutligen får utskottet erinra, att frågan om fullständig ombildning

af vårt rättegångsväsen numera återupptagits, i det att förarbeten tiS

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 47.

en sådan reform med detta år tagit sin början. Da det icke lärer kunna

betviflas, att den i motionärens förevarande framställning berörda frågan

därvid kommer att blifva föremål för allsidigt öfvervägande, och utskottet,

på sätt förut utvecklats, i allt fall håller före, att denna fråga

endast i dylikt sammanhang kan lösas, finner utskottet sig nu icke kunna

tillstyrka någon Riksdagens åtgärd i ämnet.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 30 april 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.