Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående aflösning ytterst genom expropriation af torpares1 bolag surr endator ers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner m. m.

1912-05-06 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:52, Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Ma,j:t angående aflösning ytterst genom expropriation af torpares1 bolag surr endator ers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

1

Nr 52.

Ankom till Riksdagens kansli den 7 maj 1912 kl. 2 e. m,

Utlåtande i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Ma,j:t angående aflösning ytterst genom expropriation af

torpares1 bolag surr endator ers och deras vederlikars jordbruk

på enskilda domäner m. m.

Närvarande: herrar Widén, Lindhagen, Söderbergh, Stärner, af Ekenstam,

Bergendahl, Alexanderson *), Trana *), Gezelius, von Baumgarten,

Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken,

Persson i Norrköping, Rehn och Svensson i Salang*).

*) Ej närvarit vid utlåtandets justering.

I en inom Andra kammaren vackt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 206, hafva herrar Carl Lindhagen, Hj. Branting, Herm. Lindqvist,

F. W. Thorsson, A. J. Christiernson, E. Palmstierna, N. Persson, Värner

Rydén och V. Larsson hemställt, att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t

anhålla om förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att,

l:o för jordbrukets upprätthållande och brukarnes frigörelse från

beroende, i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor

åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af

torpares, bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda

domäner;

2:o i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor

åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af

marken till lägenhetsinnehafvares besittningar på ofri enskild grund;

3:o i erforderliga fall och under för framtiden betryggande villkor

åstadkomma aflösning ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 samt. 48 höft. (Nr 52.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Lagutskottets utlåtande Nr 52.

mark från stora enskilda domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter;
4:o

vid jordlösen för den i föregående punkter omförmälda expropriation

sådana stadganden måtte införas att någon oförtjänt vinst under

inga förhållanden beredes den store jordägaren.

Till stöd härför hafva motionärerna anfört:

»Genom feodalväsendet kom i de flesta Europas stater landtbefolkningen

uti det största beroende, som mångenstädes öfvergick till

fullständig lifegenskap. Detta olidliga tillstånd framkallade en rörelse

för att återgifva jordens brukare friheten. Denna rörelse, som gjorde

sig gällande öfverallt, där feodalväsendet slagit fast rot, fann sin afslutning

först i midten af 1800-talet. Brukarnes emancipation bedrefs

på vissa håll med kraft, på andra mera likgiltigt och med ständiga

förhinder. Medlen växlade från fullständig reduktion till en landtmännen

pålagd betungande utlösningsskyldighet. Resultaten blefvo också mycket

olika, allteftersom målmedvetenhet, ingripande i rätt tid och omtanke

äfven i det lilla gjorde sig gällande eller icke.

Början till uppkomsten af ett sådant feodalväsende har icke heller

varit främmande för vårt land. Men detta stäfjades i tid genom de

kända reduktionerna, riktade första gången mot katolska prästerskapets

och den sista gången mot den svenska högadelns jordvälde. Dessa

statshandlingar verkade, att Sverige under förenämnda rörelses höjdpunkt

i det öfriga Europa stod tämligen oberördt af densamma.

Emellertid lämnades orubbade en stor del af de adliga godsen,

hvilka sedan här och hvar alltmer utvidgats. Under tidernas lopp ha

dessutom af företagsamma händer bildats nya storgods genom inköp

och sammanslagning af små fastigheter. Stora trakter af vårt lands

bästa jordbruksjord upptages därför nu så godt aom uteslutande af

omfattande så kallade herrgårdar, hvilka jämte sitt eget jordbruk behärska

en myckenhet småbruk på hemmansdelar och torp.

Vid sidan af dessa godsbildningar har uppstått en ännu mäktigare,

af den moderna industrialismen uppburen så att säga nyfeodalism,

grundad företrädesvis i landets skogsrikedom och grundlagd först af

bruksrörelsen, sedan äfven af sågverksindustrien och numera jämväl af

pappersmasseindustrien och andra fabrikationer med skog som råvara,

hvartill kommer sockerbetindustriens jordinköp. Just vid den tidpunkt,

då sträfvandena utomlands att störta feodalväldet afdomnade, mångenstädes

dock med mycket ofullkomligt resultat, tog hos oss den nya

industriella feodalbildningen ett synnerligt uppsving, särskildt i följd af

trävarukonjunkturernas uppblomstring på världsmarknaden. Småbonde
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52. 8

hemman folio och falla fortfarande i mängd för skogsköpare och staten

har, sorgligt att säga, på allt sätt uppmuntrat förödelsen genom att

samtidigt utkasta sina skogar, hemman, torp och nybyggen till ett lättfånget

byte för lystnaden.

Af dessa orsaker har för närvarande i Sverige uppkommit ett utbildadt

och omfattande storgodsvälde, dels på jordbrukets dels på industriens

område, under livilka makter stora samhällsklasser af torpare,

bolagsarrendatorer och lägenhetshafvare slafva för att ej tala om den

alldeles hemlösa landtbefolkningen, som bor inhyses såsom det heter.

Man behöfver här endast erinra om den stora mängden så kallade

bolagshemman i Norrland och Dalarne samt i Värmland, Dalsland, Västmanland,

Uppland, Södermanland, Närike, Småland, östra delen af

Bohuslän, norra Västergötland o. s. v., och de vidsträckta herrgårdstrakterna

inom mellersta och södra delarne af riket.

Om den stora af statsmakten, stödd på de ofrälse stånden, verkställda

reduktionen af adelns jordagods läses nu i den officiella läroboken

i historia, att denna statshandling var i sin begynnelse en oundviklig

och rättvis sak och i det hela medförde stora fördelar för landet,

då därigenom »egendomen blef jämnare fördelad, slut gjordes på stormansväldet

och allmogen återvann sin forna sjelfständighet».

Vår tids ofrälse klasser ha anledning att falla i egna tankar vid

denna berättelse. Skulle det ej äfven nu behöfvas, att egendomen

blefve jämnare fördelad? Breder sig ej äfven nu öfver landet ett stormansvälde,

den moderna feodalismen och den moderna kapitalismen,

hvarpå det borde göras ett slut? Förefinnes ej äfven nu en allmoge

af kufvade småbrukare och en beroende arbetareklass, som borde återvinna

sin själfständighet? Och i sådan händelse, skulle icke äfven för

vår tid allt detta vara en rättvis sak och medföra störa fördelar för

landet?

Vi kunna dock ej vänta på de mera ingripande lösningar, som

kommande tider kunna bestämma sig för.

Redan nu måste befrielseverket på ett genomgripande sätt begynna.

Detta sker genom att det icke blott sättes en damm för storgodsväldets

vidare framfärd, utan äfven vidtages aflösning af jorden ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning).

Särskilt bör till stöd härför oaflåtlig^ betonas den stora bristen i

nuvarande sträfvandena för småbruk, att man ej med allvar vill inlåta

sig ens på att upprätthålla redan färdiga jordbruk, som årligen i mängd

och säkerligen i vida större utsträckning, än de nya som skapas, icke

blott stanna i växten utan gå tillbaka eller alldeles ödeläggas både till

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

jord och byggnader på torp, bolagsliemman och liknande domäner.

Denna förödelse ses med jämnmod, därför att det enligt den fatalistiska

privaträttsliga uppfattningen och de enskilda intressen, som ha gagn

af densamma, icke går an att ingripa mot olyckan själf. Det är en

privaträtt att hålla stora klasser af landets innevånare i ett jordbundet

beroende af enskilde.

Den ofvan ifrågasatta aflösningen betyder själffallet ej, att staten

skall efter expropriation själf öfvertaga driften af dessa jordbruk och

icke heller att åtgärderna skola riktas mot alla dylika jordbruk eller ske

i ett slag. Aflösningen bör äga rum i erforderliga fall och i den mån

brukare finnas, som önska aflösningen och äro beredda att öfvertaga

jorden. På åtskilliga ställen ha brukarna det jämförelsevis bra, och så

länge det fortfar och brukare ej påfordra en aflösning, finnes ej anledning

till ingripande.

Aflösningens organisation kräfver först, att statsmakten inträder

såsom den ena kontrahenten och målsman för den rätts- och maktlöse

jordbesittaren. Staten skall därvid tillse, att aflösningen kommer till

stånd i erforderliga fall; att den vidare kommer att omfatta allt, som

bör höra till jordbesittningen; att den sker på billigaste villkor, så att

den ej blir ruinerande för jordbrukaren; och att den familj, som suttit

på jorden, i regeln får företrädesrätt till densamma. Men för att ej

äfven statsmakten här skall stå maktlös, fordras det ett yttersta maktmedel.

Detta yttersta medel är expropriation. För att lagstiftningen

skall skapa betryggande förhållanden för framtiden vore det önskligt,

att lagen föreskrifver att äfven en enskild öfverenskommelse, som kunnat

komma till stånd mellan staten och jordägaren utan rättsliga expropriationsåtgärder,

skall ha samma rättsverkningar som en dylik expropriation.

Det måste särskildt betonas, att den nu ifrågasatta aflösningen ej

kan, om den skall fylla sitt ändamål, äga rum efter nu stadgade och

tillämpade orimliga grunder för jordlösen. Något konstrueradt marknadsvärde

får ej tjäna till ledning och någon vinst i regeln ej heller beräknas,

åtminstone ej när det gäller utbrytning ur stora jordbesittningar

och i all synnerhet icke, när jorden ursprungligen varit donationsjord

från kronan.

Vidare måste enligt hvad erfarenheten lärt oss aflösningen förbindas

med villkor af ett nytt upplåtelsesätt, som både upprätthåller

ändamålet ocli omöjliggör, att jorden återfaller i främmande händer

samt äfven tryggar brukarens rätt.

Slutligen måste åtgärder vidtagas, som betrygga brukarnas ställ
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets -utlåtande Nr 52. 5

ning, intill dess aflösningen hunnit äga ruin. Detta kan nämligen taga

lång tid och i vissa fall är, såsom ofvan erinrats, en aflösning kanske

tills vidare obehöflig, ja icke ens önskvärd. Bland dessa åtgärder måste

också ingå stadgad rätt för den, som sitter eller länge suttit å jorden

att öfvertaga densamma samt en sträng uppsikt öfver, att jordägaren

ej får tillfälle att förekomma aflösningen genom att dessförinnan bortdrifva

brukarna och inlägga jorden med fastighetens öfriga ägor.

En lag om den ifrågasatta aflösningen skall således fastslå följande

saker, nämligen:

l:o) statsmaktens rätt och plikt att taga initiativ till aflösningen

och att därvid såsom målsman bevaka jordbrukets intresse och jordbrukarens

rätt;

2:o) grunddragen för organisationen åt denna statsverksamhet;

3:o) nödiga och ändamålsenliga bestämmelser om det yttersta

maktmedel (expropriation) som skall förläna allvar åt förhandlingarne

om frivillig uppgörelse samt taga vid, när aftal ej kan komma till

stånd; hufvudvillkoren för den afstådda jordens upplåtelse till enskilde

(sättet för amorteringen af lösenbeloppet, företrädesrätt till upplåtelse o. d.).

f omstående förslag är icke något universalmedel, och det bör som

sagdt utföras med länrpor. Men det fastslår en viktig grundsats nämligen

att de ifrågavarande samhällsklassernas frigörelse från jordbundet beroende

icke kommer till stånd, så länge man utgår ifrån att det är den

stora jordägaren, som först och sist äger att efter sin vilja och sitt intresse

bestämma om en aflösning skall ske, när den skall ske, hvad som

skall afstås, hur mycket som skall betalas, i hvilken ordning betalningen

skall ske och hvem som skall öfvertaga jorden. Ibland framhålles huru

»praktiskt» det är att sålunda lämna allt hufvudsakligen åt slumpen.

Man plägar därvid äfven ibland med de gynnsammaste exempel från någon

viss trakt söka ådagalägga, att redan genomförd lagstiftning möjligen

kan därstädes för ögonblicket lägga ett visst band på den store

jordägarens godtycke i utöfningen allenast af någon enstaka bland hans

många ofvannämnda maktbefogenheter. Men under allt detta praktiska

famlande blundar man för den skriande, gripande verkligheten. Man

glömmer att de mäktige blott behöfva bida sin tid, man glömmer alla

de vanligaste fallen, då något sådant bidande alls icke behöfver äga rum,

man slätar öfver alla den enskilde jordägarens Övergrepp då han obunden

af lag skrider till egenmäktig handling och man har i synnerhet

ingen enda tanke till öfvers för all uteblifven hjälp just där den kanske

mest behöfves. Det är den stora plundringen och utsugningen, som

döljer sig mestadels under denna praktik.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Tidigare delvis utförligare motioner i enahanda syfte ha väckts

inom Andra kammaren åren 1909 (nr 111), 1910 (nr 148) och 1911

(nr 239). .

Enahanda skäl, som tala för en aflösning af beroende jordbruk,

tala också för enahanda frigörelse i skäliga fall af beroende lägenheter

på ofri grund. .

Riksdagen har redan år 1907 begärt förslag till »åtgärder sårskifdt

med anlitande af expropriation i ändamål att vid fisklägen, stations•

samhällen och andra områden på landet, där en sammanträngd befolkning

bor eller kan uppstå, i enlighet med hvad i skrifvelsen närmare

angifvits, på ett mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena

med afseende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig

tomtmark». Särskildt ville man befria husägare, som endast

hade viss tids tomtupplåtelse, från beroendet af jordägaren. Expropriationskommittén

har i sitt förslag inskränkt sig till hvad 1907 års

riksdag ifrågasatt.

Med lika stort skäl kan emellertid samma hjälp påfordras af lägenhetsägare

i en myckenhet andra fall. Det klagas från alla håll i landet

öfver den bekymmersamma ställning, hvari små bostadsägare befinna

sig, som ej haft annan utväg än att utan betryggande villkor på jordägarens

nåd slå sig ned på ett litet stycke mark samt där uppfört en

bostad åt sin familj och kanske äfven odlat något därikring. Det kan

icke vara riktigt, att dessa människor skola vara beröfvade allt skydd

och merendels på det ena eller andra sättet utan ersättning frantagas

hvad de med arbete och kostnader nedlagt på jorden.

I torpkommitténs förra året afgifna betänkande har också fölordats

en tvångsaflösning af lägenheter å ofri grund i vissa fall och

under vissa förutsättningar. Detta förslag tillerkänner den enskilde

lägenhetsinnehafvaren expropriationsrätt och lägger äfven bördan af förrättningen

uteslutande på honom. Riktigare oeh effektivare synes vara

att det allmänna, stat eller kommun, på lägenhetsinnehafvares begäran

framträder såsom hans målsman vid själfva förrättningen samt öfvextager

jorden och öfverlåter den på ett'' sätt, som betryggar ändamålet

och brukarens rätt.

För öfrigt åberopas härom i tillämpliga delar, h vad o från sagts

om aflösning af smärre jordbruk. .

En annan tvingande nödvändighet är, att staten har ett medel i

sin hand, hvarigenom i erforderliga fall kan anskaffas mark till nya

jordbruk samt till nya lågenheter för bostäder eller andra samhälls
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

nyttiga ändamål. Det är nämligen så, att på många håll finnes ingen

sådan jord att få, därför att jorden ligger under storgods (bolagsdomäner

eller herrgårdar). På andra trakter åter, där jord hålles till salu, sker

det oftast på spekulation till ockerpris.

Jord måste därför mångenstädes tvångsvis anskaffas och med hänsyn

till folkets stora fattigdom förvärfvas utan någon oförtjänt vinst

för jordägaren. Detta mål kan vinnas genom en förnuftig expropriation.

Norrlandskommittén föreslog expropriationsvägen för bildande af

nya jordbruk på bolagsmark inom Norrland och Dalarna. Men det är

klart, att medlet äfven i erforderliga fall är behöfligt för öfriga delar

af riket.

Riksdagen förordade år 1907 expropriationsvägen för anskaffande

af bostadsmark, men endast för de områden på landet, där en sammanträngd

befolkning bodde eller kunde uppstå. Äfven här måste sägas,

att medlet är behöfligt i många andra händelser såsom ock erfarenheten

ådagalagt.»

Såsom motionärerna erinrat, hafva de spörsmål, som i förevarande

motion beröras, förut varit föremål för Riksdagens pröfning.

I en af herr Lindhagen m. fl. vid 1909 års Riksdag väckt motion

(nr 111) hemställdes bland annat, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära lagstiftningsåtgärder för att i erforderliga fall och under för

framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af jordbruket å dels hemman jämte torp,

tillhöriga bolag eller enskilda, hvilka annorledes än genom omedelbar

donation af kronan förvärfvat dem hufvudsakligen för annat ändamål

än jordbruksdrift och särskild! för att tillgodogöra sig skogsafkastningen;

dels andra torp af olika slag, upptagna på enskildes ägor; och dels

öfriga bebyggda jordbrukslägenheter, tillkomna af olika anledningar på

enskildes ägor utan själfständig besittningsrätt, samt att Riksdagen måtte

för sin del besluta antagandet af en expropriationslag för Norrland och

Dalarna i syfte att åstadkomma aflösning af hemman jämte torp med

själfständigt jordbruk, tillhöriga bolag och enskilda skogsspekulanter.

Motionen afstyrktes af lagutskottet och blef af Riksdagen afslagen.

Vid 1910 års Riksdag väcktes ånyo motion i ämnet, därvid hemställdes,

att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära förslag till lagstiftningsåtgärder

i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande och

brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under för

framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af landtbönders, bolagsarrendatorers,

Utskottets

iyttrande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

torpares och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner. Icke

heller denna motion blef af Riksdagen bifallen.

Frågorna om tvångsaflösning återkommo äfven vid 1911 års Riksdag,

ehuru i utvidgad omfattning. Under åberopande af Riksdagens

skrifvelse den 30 april 1907, däri Riksdagen anhållit, att Kungl. Maj:t

ville efter verkställd utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

förslag till åtgärder, särskildt med anlitande af expropriation,

i ändamål att vid fisklägen, stationssamhällen och andra områden på

landet, där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, på ett

mera tillfredsställande sätt än hittills ordna förhållandena med afseende å

redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig tomtmark,

samt af Norrlandskommitténs den 27 oktober 1904 afgifna förslag till

lag angående vissa åtgärder för beredande åt enskilde jordbrukare i

Norrland och Dalarna af lämpliga odlingslägenheter, hemställde herr

Lindhagen m. fl. i tre inom Andra kammaren väckta motioner

dels i motionen nr 239 att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t begära

förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att, för jordbrukets upprätthållande

och brukarnes frigörelse från beroende, i erforderliga fall och

under för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst

genom expropriation (tvångsaflösning) af torpares, bolagsarrendatorers

och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner;

dels, i motionen nr 240, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

begära förslag till lagstiftningsåtgärder i ändamål att äfven i andra

skäliga fall utöfver dem, som åsyftats i 1907 års förenämnda riksdagsskrivelse,

må kunna åstadkommas aflösning ytterst geuom expropriation

(tvångsaflösning) af lägenhetshafvares besittningar på enskilda domäner;

och dels i motionen nr 241 att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t

anhålla:

l:o) att vid pröfning af Norrlandskommitténs förslag om expropriation

af bolagsmark för bildande af nya jordbruk äfven måtte tagas

öfvervägande förslagets tillämpning i skäliga fall på storgods inom

det öfriga riket;

2:o) att vid pröfning af 1907 års riksdagsskrivelse om expropriation

af mark för bland annat nya bostäder på områden å landet,

där en sammanträngd befolkning bor eller kan uppstå, måtte tagas i

öfvervägande förslagets skäliga tillämpning äfven i andra tillämpliga fall;

3:o) att vid öfvervägande af bestämmelserna om jordlösen för den

i föregående två punkter omförmälda expropriation måtte tagas afgörande

hänsyn till folkets fattigdom och någon oförtjänt vinst under

inga förhållanden beredas den stora jordägaren.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Samtliga dessa vid 1911 års Riksdag väckta motioner blefvo på

hemställan af lagutskottet af båda kamrarna afslagna.

Hvad angår den nu förevarande motionen, vill utskottet till en

början erinra, att hvad däri hemställts till viss del äfven behandlats i

den innevarande år åt herr Lindhagen inom Andra kammaren väckta

motionen nr 212 om antagande af en provisorisk lag, i syfte att stat

eller kommun måtte erhålla rätt till förvärfvande genom expropriation

i vissa fall af marken till lägenheter å ofri grund, samt att lagutskottet

i afgifvet utlåtande (nr 49) hemställt, att Riksdagen ville i "skrifvelse

till Kung!. Maj:t anhålla, om framläggande för Riksdagen skyndsammast

möjligt af förslag till lagstiftning om expropriation- eller lösningsrätt

för beredande af möjlighet åt ägare al byggnader på ofri grund att

förvärfva marken, hvarå byggnaderna äro uppförda.

Såsom motionärerna framhållit har också afgifvits särskilda förslag

till utvidgning i vissa fall af expropriationsinstitutet i den af motionärerna

afsedda riktningen. Norrlandskommittén har sålunda, såsom ofvan

nämnts, föreslagit expropriation i vissa fall för beredande åt enskilda

jordbrukare i Norrland och Dalarne af lämpliga odlingslägenheter och

den s. k. torpkommissionen har föreslagit liknande åtgärd för möjliggörande

för innehafvare af vissa på 49 år eller längre tid afsöndrade

lågenheter att förvärfva äganderätt till lägenheterna. Därjämte har

åt 1 § i det af expropriationslagstiftningskommittén den 15 september

1910 afgifna förslag till lag om expropriation gifvits sådan affattning

att därmed jämväl afsetts att vinnas den utvidgning af expropriationsinstitutet,

som Riksdagen ifrågasatt genom sin ofvanberörda skrifvelse

den SO april 1901; och har i 84 och 85 §§ af samma förslag införts

särskilda bestämmelser med afseende på detta slag af expropriation. I

dessa fall föreligga alltså lagförslag, som beröra det i motionen behandlade

ämnet.

1 samtliga dessa fall har emellertid expropriationsinstitutets utvidgning

afsett tillgodoseende af särskilda allmänna intressen af viss begränsad

omfattning. Att däremot införa en aflösningsrätt ytterst genom expropriation

af den art och omfattning, som motionärerna föreslagit, kan

enligt utskottets förmenande icke vara tillrådligt. Expropriationsinstitutet,

sådant det hittills i vår rätt gestaltat sig, är uppenbarligen afsedt

för undantagsfall. Hvarje utvidgning af detta institut synes också böra

ske med stor varsamhet. Häremot skulle alldeles strida att nu ställa i

utsikt införandet af en sådan expropriationsrätt som i motionen påyrkas.

Den omgestaltning af jordbesittnings- och jordägareförhållandena, som

uppenbarligen skulle blifva en följd af en dylik åtgärd, skulle säkerligen

B ihang till Riksdagens protokoll 1912. 9 sand. 48 käft. (Nr 52.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

icke heller undgå att medföra en oförmånlig inverkan på det ekonomiska

lifvet. I hvarje fall torde eu lagbestämd lösningsrätt till jorden till

förmån för de i motionen afsedda jordbesittare, hvilka icke själfva äga

den jord, de inneha, vara ägnad att medföra ett tillstånd af osäkerhet

i jordbesittningsförhållandena, hvars verkan såväl för dem, till hvilkas

förmån aflösningen skulle ske, som för dem, emot hvilka den vore

riktad, det icke synes möjligt att öfverskåda.

Det lärer väl äfven med skäl kunna ifrågasättas om öfver hufvud

taget de med aflösningsrätten åsyftade förmånerna skulle vinnas. Åtminstone

torde de lägenheter, som innehafvas af vissa kategorier torpare i

många fall vara för små för att ensamt det till dem hörande jordbruk

skall kunna föda sin ägare. Likasom ofta torpen och de skyldigheter,

som åligga deras innehafvare, äro behöfliga för de större jordbruk, dit

de höra, måste det enligt utskottets mening å andra sidan mången

gång vara en angelägenhet af vikt äfven för torparna själfva att från

nämnda jordbruk få det stöd i ekonomiskt afseende, som för närvarande

merendels lämnas dem och som skulle bortfalla med en ställning, sådan

som den motionärerna vilja bereda dem.

I fråga om anskaffande af mark för bildandet af nya jordbruk

och nya bostadslägenheter, må slutligen äfven erinras, att den frivilliga

styckningen af jorden under de senare åren väsentligen tilltagit samt

att till underlättandet af densamma skifteslagstiftningskommittén i sitt

den 28 juli 1911 afgifna förslag till lag om skifte af jord föreslagit

sådan förändring i gällande bestämmelser om ägostyckning att nämnda

institut skulle kunna komma till användning i större utsträckning än

förut.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 6 maj 1912.

På lagutskottets vägnar:

JOHAN WIDÉN.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

11

Reservation

af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping, hvilka yttrat:

»I motionen föreslås expropriation endast för erforderliga fall och

i motiven framhålles, att en lagstiftning i ämnet bör utföras med

lampor. Att expropriation för de afsedda ändamålen mångenstädes och

synnerligen ofta behöfves, är ett allmänt kändt förhållande, som för

ifrigt bestyrkts genom mångahanda utredningar. Att genomförandet

af en expropriation för erforderliga fall skulle vara, såsom utskottet

påstår, att gå för långt, är väl ett föga hållbar!; påstående.

Beredandet af en tryggare jordbesittning för de i motionen afsedda

jordbesittarne än som nu mångenstädes äger rum på större enskilda

domäner kan väl ej heller, såsom utskottet också påstår, vara ägnadt

att medföra ett tillstånd af osäkerhet i jordbesittningsförhållandena. 1

lagutskottets utlåtande nr 49 har ju utskottet redan uttalat sig just för

ett ingripande provisoriskt på angifvet sätt för lägenhetshafvare på ofri

grund och sålunda där motsagt sitt nu afgifna utlåtande.

Om, såsom utskottet vidare förmenar, vissa torp äro för små att

utbrytas, så får väl lagen taga hänsyn därtill liksom äfven till andra

omständigheter. Den åt utskottet här framhållna synpunkten att torpen

ofta behöfva vara beroende under de stora godsen både för sin egen

och de senares skull, är numera allmänt utdömd, men hindrar i alla fall

ej att hänsyn tages därtill i mån af fog.

Den fiivilliga styckningen är som bekant mångenstädes ej en

tillräcklig utväg för skaffande af ny mark till jordbruk och bostadslägenheter

från stora enskilda domäner, när verkligt behof häraf föreligger.

Dessutom lämnas därvid fritt spel för den pågående spekulationen,

som tar hand om saken och uppdrifver prisen. Hvad utskottet

härutinnan erinrat, innefattar således icke något svar på motionen i

denna del.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Lagutskottets utlåtande Nr 52.

Under åberopande af motionens motivering hemställes alltså,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion

ville anhålla att Kungl. Maj:t måtte låta utreda och,

i den mån utredningen därtill föranleder, för Riksdagen

framlägga förslag till lagstiftningsåtgärder i

ändamål att:

l:o) för jordbrukets upprätthållande och brukarnes

frigörelse från beroende, i erforderliga fall och under

för framtiden betryggande villkor åstadkomma aflösning

ytterst genom expropriation (tvångsaflösning) af torpares,

bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på

enskilda domäner.

2:o) i erforderliga fall och under för framtiden betryggande

villkor åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af marken till lägenhetsinnehafvares

besittningar på ofri enskild grund.

3:o) i erforderliga fall och under för framtiden

betryggande villkor åstadkomma aflösning ytterst genom

expropriation (tvångsaflösning) af mark från stora enskilda

domäner för nya jordbruk och nya bostadslägenheter.

4:o) vid jordlösen för den i föregående punkter

omförmälda expropriation sådana stadganden måtte

införas, att någon oförtjänt vinst under inga förhållanden

beredes den store jordägaren.

STOCKHOLM, ISAAC M ARGUS'' BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1912.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.