Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning af väckt motion om meddelande af särskild bestämmelse i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt till ränta.

1912-05-14 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

LU 1912:60, Utlåtande i anledning af väckt motion om meddelande af särskild bestämmelse i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt till ränta.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

1

Nr 60.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 maj 1912 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning af väckt motion om meddelande af särskild

bestämmelse i fråga om inteckningshafvares förmånsrätt

till ränta.

Närvarande: herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Bergendahl*),

Alexanderson, Trana, von Baumgarten, Högberg, grefve

Spens, Petersson i Lidingö villastad, Pettersson i Södertälje,

Jansson i Edsbäcken, Olsson i See, Forsberg, Pettersson i

Bjälbo och Persson i Norrköping.

*) Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,

nr 46, bar herr Karl Nilson anfört följande:

»Enhvar, som något sysslat med konkursutredningar eller af ett eller

annat skäl haft uppgörelse för gäldbundna bon om hand, har helt visst

funnit hvilka stora olägenheter, som varit förenade med inteckningsinnehafvares

vedertagna tolkning af handelsbalkens 17 kap. 9 §. Nämnda

lagrum medger nämligen innehafvare af inteckning förmånsrätt äfven till

ränta, då däri stadgas: »Har någon inteckning i gäldenärs fasta egendom;

äge näst efter de fordringar, hvarom i 6 § förmäles, förmånsrätt i samma

egendom från den dag inteckning vid rätten söktes; dock galle ej förmånsrätt

till ränta, som före utmätning eller början af konkurs upplupen är,

för längre tid än tre år.»

Man skulle nu kunna tro, att denna bestämmelse tillämpades efter

ordalydelsen så, att räntan utginge med förmånsrätt, i den mån den vore

ogulden; men så lärer icke vara förhållandet. I stället tar man konkursBihang

till Likså. prof. 1912. 9 sand. 54 käft. (Nr 60—62.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

lagens § 117 mom. 2 jämte den i lånereversalerna vanligen förekommande

bestämmelsen: »denna pant gäller också för alla öfriga låntagarens förbindelser

till oss» såsom stöd för den tolkningen, att om inteckningsinnehafvaren

bar äfven andra fordringar af gäldenären, tre års returränta kan å

inteckningen åtgå till täckande af dessa andra förbindelser, och detta äfven

om inteckningsräntan är till hvarje öre förut betald.

Ett exempel till belysning. En person har eu fastighet belånad för

100,000 kronor mot pant af inteckningar enbart eller i förening med namnborgen.

Personen i fråga kommer af en eller annan anledning i konkurs.

Det befinnes då, att han till samma långifvare har växelförbindelser, egna

eller såsom borgen för andra, hvilka möjligen samtidigt komma på obestånd,

för, låt oss säga, 20,000 kronor. Eäntan å inteckningslånet har

han själf eller hans borgesman betalt, men likvisst bevakar nu inteckningsinnekafvaren

ej allenast de 100,000 kronorna jämte de 20,000 för växelskulden,

utan ock, om räntesatsen är 6 % och inteckningsreversen af äldre

datum än tre år, 18,000 kronor i ränta å inteckningen och utfår också,

såvida den kan ur fastigheten utgå, summan med förmånsrätt framför alla

andra fordringsägare.

Uppenbart är ju, att häri ligger dels en stor orättvisa mot öfriga

oprioriterade fordringsägare (växelfordran är ju oprioriterad) äfvensom mot

prioriterade i sämre ställning, hvilka kanske härigenom bli utan utdelning

i konkursen, dels en hämsko på den berättigade kreditrörelsen och på

byggnadsverksamheten, då naturligtvis ingen, som har öppen blick för förhållandet,

vågar teckna underborgen å ett inteckningslån, dels ock en fara

för slapphet hos långifvaren vis ä vis säkerheten på öfriga förbindelser.

Mer än en har också råkat illa ut på grund af här berörda förhållanden.

Borgesmännen ha kanske önskat inlösa lånet för att därigenom göra gäldenärens

ställning bättre eller lättare reglerbar, men mötts af det beskedet,

att lånet icke får inlösas med mindre alla andra papper och borgensförbindelser

också infrias.

Lika uppenbart torde också vara, att lagstiftaren aldrig förutsett en

sådan tolkning af lagrummet i fråga och att därför någon åtgärd behöfver

vidtagas till undanröjande af missförhållandet.

Rättaste sättet härför tilltror jag mig dock icke kunna anvisa. Flera

vägar torde finnas. Så skulle måhända kunna föreskrifvas, att räntan alltid

skall afskrifvas å inteckningsreversen, eller ett förtydligande moment

införas i handelsbalken eller konkurslagen med föreskrift, att endast upplupen

ogulden ränta utgår med förmånsrätt.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets utlåtande Nr 60. 3

Jag tillåter mig därför vördsammast föreslå, att Eiksdagen ville i skrifvelse

till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj: t täcktes låta utreda hvilken

åtgärd, som bör vidtagas, för att innehafvare af inteckning i fast

egendom ej må vara berättigad till annan ränta än den, som faktiskt är

ogulden å det mot inteckning lämnade lånet; och att, om så befinnes nödigt,

med förslag därom till Eiksdagen inkomma».

Enligt 17 kap. 9 § 1 mom. kandelsbalken och 117 § 2 mom. konkurslagen

har innehafvare af inteckning förmånsrätt till ränta, som upplupit

under de tre sista åren före utmätning eller början af konkurs.

Visserligen torde det vara skäligen ovanligt, att en inteckningshafvare låter

räntan stå inne så lång tid som tre år utan att vidtaga åtgärder för dess

utbekommande, men det oaktadt förekommer det, såsom motionären påpekat,

synnerligen ofta, att räntan uttages med förmånsrätt ur fastigheten

för hela nämnda tid. Som bekant är det nämligen allmänt brukligt, särskilt

vid belåning i banker och andra penninginstitut, att den, som beviljar

lån mot inteckningssäkerhet, af låntagaren mottager två särskilda

handlingar, nämligen en vanlig revers (omslagsrevers) och såsom säkerhet för

denna en inteckning (hypoteksrevers). Detta bruk har till följd, att när

räntan betalas, denna i allmänhet icke afsltrifves å inteckningshandlingen,

utan endast å omslagsreversen. När inteckningshandlingen sålunda icke innehåller

någon anteckning om räntelikvider, kan följaktligen, sedan inteckningen

kommit i ny innehafvares hand, ränta på grund af densamma uttagas

för tre år, oaktadt ränta å det lån, hvarför inteckningen tillförene legat

såsom säkerhet, faktiskt är betald för större eller mindre del af nämnda tid.

Af större praktisk betydelse är det förhållande, att vid belåning i

hank banken plägar betinga sig, att inteckningen skall utgöra säkerhet

jämväl för öfriga förbindelser till banken, för hvilka låntagaren då häftar

eller kan komma att häfta. Banken är i kraft af en dylik generell pantförskrifning

lagligen oförhindrad att ur panten uttaga ränta för hela den

ofvan angifna tiden af tre år, för så vidt detta är behöfligt för täckande af

bankens samtliga tillgodohafvanden hos låntagaren. Senare inteckningshafvare

och oprioriterade borgenärer måste således, äfven om de gjort sig förvissade

om att fastighetsägaren rätteligen fullgjort sina räntelikvider för det

lån, hvarför inteckningen närmast ligger som säkerhet, alltid räkna med

möjligheten, att den vid exekutiv försäljning af fastigheten inflytande köpeskillingen

ändock tages i anspråk för gäldande af ränta under tre år före

utmätning eller början af konkurs. Om inteckningen, såsom måhända oftast

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

är fallet, löper med 6 % ränta, hafva senare inteckningshafvare alltså att

räkna med icke mindre än 18 % ränta å föregående inteckningar.

För att undanröja de olägenheter, som dessa förhållanden medföra,

har nu motionären hemställt om vidtagande af åtgärder i syfte att inteckningshafvare

ej skulle få uttaga »annan ränta än den, som faktiskt är

ogulden å det mot inteckning lämnade lånet». Då emellertid de flesta inteckningar

äro af löpande egenskap, och då det är af synnerlig vikt, att

en inteckningshafvare icke är utsatt för andra invändningar än sådana,

som grundas å förhållanden, hvarom själfva inteckningshandlingen gifver

upplysning, skulle genomförandet af en dylik rättsregel kunna medföra vådor

för rättssäkerheten. Också har motionären i känslan häraf ifrågasatt, att

i lag borde föreskrifvas, att räntebetalning alltid skall afskrifvas å själfva

inteckningsreversen. Det är emellertid svårt att inse, huru en dylik föreskrift,

som afser att införa en anordning, stridande mot det nu brukliga

tillvägagångssättet vid belåning af inteckningar, skulle kunna göras

effektiv.

Att åter råda bot på de olägenheter, som äro en följd af bankernas

praxis att i omslagsreversen betinga sig att inteckningen skall utgöra säkerhet

för hankens samtliga fordringar hos låntagaren, torde svårligen vara

möjligt, såvida man icke vill gå ända därhän att helt förbjuda sådana

generella pantförskrifningar. Dessa äro emellertid allmänt brukliga, jämväl

då säkerheten utgöres af aktier eller andra värdepapper. Frågan visar sig

alltså vara af en räckvidd, som sträcker sig vida öfver inteckningslagstiftningens

område, och torde svårligen kunna upptagas till behandling annat

än i sammanhang med eu revision af gällande bestämmelser rörande försträckning

och därför lämnad säkerhet i form af pant eller borgen.

I viss mån hafva emellertid de af motionären påpekade olägenheterna

kunnat afhjälpas genom eu lagändring, som Riksdagen för sin del redan

antagit i enlighet med utskottets hemställan i utlåtande nr 51 i anledning

af Kungl. Maj:ts proposition nr 22 vid innevarande riksdag. Enligt 18 §

af det däri ingående lagförslaget om ändringar i inteckningsförordningen

skall nämligen ränta å inteckningen icke utgå ur fastigheten för längre

tid än två år före utmätning eller konkurs. Härigenom vinnes alltid

den fördel, att, under ofvangjorda förutsättning att räntan är 6 högst

12 % i stället för 18 % ränta kan ur fastigheten uttagas.

Någon ytterligare åtgärd i motionens syfte tilltror sig utskottet icke

att för närvarande kunna anvisa.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Lagutskottets utlåtande Nr 60.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 14 maj 1912.

På lagutskottets vägnar;

JOHAN WIDÉN.

Reservationer

af herrar Widén, Stärner, Pettersson i Södertälje, Jansson i Edsbäcken,

Olsson i See och Persson i Norrköping.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.