Sök i Ratio Lex

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4

1912-05-11 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

SBU 1912:4, Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

1

Nr 4.

Ankom till Riksdagens kansli den 11 maj 1912 kl. 11 f. m.

Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning

af väckta motioner om användande af den i 1912 års

statsverksproposition beräknade inkomst af utdelning å

statens aktier i Luossavaara —Kiirunavaara aktiebolag

till belåning af fastigheter inom Kiruna och Malmbergets

municip alsamhällen.

I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 35, inom Första

kammaren af herr C. I. Asplund och den andra, nr 143, inom Andra

kammaren af herr L. J. Carlsson i Frosterud, har hemställts, »att den

i 1912 års statsverksproposition såsom inkomst beräknade utdelning å

statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, 1,600,000 kronor

måtte ställas till riksbankens disposition att användas till belåning af enskilda

tillhöriga fastigheter inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen

intill halfva taxeringsvärdet mot för lån i Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa gällande ränta och med amoteringstiden begränsad till

den 1 januari 1938.»

Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört följande:

»I december 1909 ingåfvo större delen af fastighetsägarne inom Kiruna

och Malmbergets municipalsamhällen en underdånig ansökan, att Kungl. Maj:t

täcktes medgifva, att samhällena finge för ernående af delaktighet i Konungariket

Sveriges stadshypotekskassa antingen bilda en egen stadshypoteksförening

eller ock att Västerbottens och Norrbottens stadshypoteksförening måtte åläggas

utsträcka sin verksamhet till dessa inom det senare länet belägna samhällen.

Ansökningen motiverades sålunda: Samhällena i fråga intoge en särställning,

Bihang till Riksdagens protokoll 1912: 6 samt. 2 afd. 3 käft. (Nr 4—5). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

tillkomna som de vore uteslutande på grundval af den grufdrift, som utöfvades

vid de närliggande stora malmfälten, och till väsentlig del lämnande bostäder

åt den vid gruffälten och järnvägen anställda arbetarebefolkningen. Visserligen

vore för samhällena gällande såväl lagen om stadsplan och tomtindelning som

byggnads-, brand- och ordningsstadgarne för rikets städer samt hvad i hälsovårdsstadgan

för riket föreskrifves om stad; brandväsendet vore eller blefve inom

den närmaste framtiden tillfredsställande ordnadt; vatten- och afloppsledning

funnes till rätt stor utsträckning; och samhällenas byggnader vore, sedan Malmbergets

s. k. kåkstad numera blifvit fullständigt nedrifven, samtliga uppförda i

full öfverensstämmelse med ofvannämnda stadgar, hvilket till en viss del icke vore

förhållandet beträffande flertalet af Väster- och Norrbottens städer och öfriga

stadsliknande samhällen. Befolkningen inom grufsamhällena, som för hvartdera

i antal närmade sig de större städernas inom länen, vore också till följd af de

bättre arbetsförtjänsterna köpstarkare än länens öfriga befolkning i stort sedt,

hvilket naturligtvis hade en fördelaktig inverkan på fastighetsägarnes ekonomi.

Men då på flera utomstående håll den åsikten framkastats, att de båda grufsamhällenas

tillvaro kunde blifva relativt kortvarig, då sannolikheter skulle förefinnas,

att efter det mellan svenska staten och Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag nu gällande malmbrytningskontraktets utlöpande år 1942 ny uppgörelse

ej skulle kunna träffas, utan grufdriften måste nedläggas, en eventualitet,

som sökandena för sin del ej kunde tro vara möjlig, så torde fastighetsägarne

inom grufsamhällena, ifall det ens vore tänkbart, att de kunde vinna medlemskap

i Väster- och Norrbottens stadshypoteksförening, få vid låns beviljande

stå alltför långt tillbaka för fastighetsägarne i länens städer och öfriga anslutna

samhällen. Under sådana förhållanden torde det vara fördelaktigast, om särskild

hypoteksförening bildades för Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen.

Sammanlagda taxeringsvärdet af fastigheterna å den af enskilda bebyggda

delen af Kiruna municipalsamhälle utgjorde enligt 1909 år taxeringslängd 1,978,800

kronor och i Malmberget 1,867,000 kronor, hvartill lomme efter april 1909 uppförda

eller tillökade byggnader, så att sammanlagda fastighetsvärdet vid 1909

års slut sannolikt uppginge till omkring fyra miljoner kronor. Visserligen hade

till nämnda tid lån endast ansökts för tillsammans 1,225,500 kronor, men berodde

detta därpå, att arbetet för saken endast pågått några få dagar, och det

lede intet tvifvel, att för så vidt en hypoteksförening för malmfälten lomme till

stånd, det ansökta lånebeloppet snart skulle närma! sig halfannan miljon kronor.

Administrationskostnaderna torde under sådana förhållanden icke komma att

stiga till högre belopp i procent af lånesumman än för Väster- och Norrbottens

stadshypoteksförening, som omfattade flera vidt åtskilda samhällen. Då fastigheternas

genomsnittsvärde i grufsamhällena vore betydligt lägre än i städerna,

blefve vid en inträffande betalningsinställelse af någon ledamot i de förra den

föreningen åliggande ansvarigheten icke på långt när så betungande, hvarjämte

det bland grufsamhällenas befolkning säkerligen alltid skulle finnas personer,

villiga och vederhäftiga att öfvertaga sådana fastigheter.

De båda grufsamhällenas uppväxt hade ägt rum under högst ogynnsamma

penningförhållanden. Ordnade fastighetslån hade endast i undantagsfall erhållits,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

3

de flesta fastighetsägarne hade fått anlita växlar och andra tillfälliga lån mot

en ränta, som sällan understigit sex procent, men i regeln växlat mellan 7 och 8

procent, till och med därutöfver. Likväl hade inga byggnadskrascher inträffat

och de långifvande bankerna hade icke åsamkats några förluster eller nödgast öfvertaga

några fastigheter. Denna omständighet utgjorde en borgen för att eventuella

låntagare i graf samhällena skulle utan svårigheter kunna uppfylla de vida

lättare lånevillkoren i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Beviljande

af sådana lån i större utsträckning skulle äfven kraftigt bidraga att nedsätta

de nuvarande höga lefnadsomkostnaderna i grufsamhällena till fördel för den

arbetande befolkningen i sin helhet.

Då på grund af de ekonomiska förhållandena m. m. inom grufsamhällena

en större årlig amortering å fastigheterna borde kunna göras än å andra platser

i Väster- och Norrbottens län samt en sådan äfven motiverades af de hos många

rådande föreställningarna om grufsamhällenas relativt korta lifslängd, så anhöllo

sökandena slutligen, att amorteringstiden för de lån, föreningens medlemmar

kunde erhålla, måtte begränsas till högst tjugufem år och icke utsträckas utöfver

den 1 januari 1938, den tidpunkt, då en inlösen af grufvorna och därmed

en eventuell inskränkning af grufdriften kunde komma i fråga.

Å ansökningen yrkade Västerbottens och Norrbottens stadshypoteksförening

afslag, i hvad den gällde grufsamhällenas anslutning till föreningen, och motiverades

detta yrkande därmed att samhällena voro för sin industriella och

kommersiella utveckling helt och hållet beroende på järnmalmsbrytningen inom

malmfälten i Kiruna och Malmberget och därför ansåges vara af mera obeständig

natur. Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa såväl som

bankinspektionen afstyrkte likaledes bifall till ansökningen under framhållande,

att de båda grufsamhällena ej vore nog bärkraftiga att bilda en egen stadshypoteksförening;

och så blef ansökningen af Kung!. Maj:t i februari 1911 utslagen.

Det ekonomiska trångmålet för grufsamhällenas fastighetsägare har under

det senaste året ytterligare ökats därigenom, att riksbanken numera icke blott

icke beviljar några nya fastighetslån inom grufsamhällena, utan till och med

fordrar amortering af de få förut beviljade, ehuru dessa i allmänhet icke gå

utöfver första tredjedelen af taxeringsvärdet. Flertalet fastighetsägare ha redan

förut tillräckligt svårt att klarera de kortare lån, som de ha utöfver riksbankslånen.

Oaktadt fastigheternas taxeringsvärde vuxit för Kiruna municipalsamhälle

till 2,143,700 kronor och för Malmbergets till 2,015,600 kronor enligt 1911 års

taxering, råder fortfarande stor bostadsbrist och trångboddhet inom samhällena.

Inneboendesystemet existerar ännu i mycket stor utsträckning, nödvändiggjordt

förutom af bostadsbristen äfven af de höga hyror, som äro en gifven följd af

de höga räntor och den korta amorteringstid, som gälla för fastighetslånen, där

sådana ens kunnat erhållas. I en rapport öfver en i december 1908 verkställd

undersökning säges angående bostadsförhållandena inom Kiruna municip alsamhälle

följande:

"Inom municip alsamhället finnes 431 stycken familjer, hvilka bebo och inneha

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

endast ett rum hvardera, hvarutaf inom bolagsområdet och i Luossavaara—- Kiirunavaara aktiebolags hus 109 stycken och inom öfriga stadsplaneområdet

322 stycken familjer. Af de 322 familjer, som bo utom bolagsområdet, finnes

det 63 stycken, som utom familjens eget folk äfven hafva s. k. inneboende.

Största antalet i samma rum har varit 8, 9, 10 och 11, häri s. k. inneboende

inberäknade.

De mest trångbodda äro dock genom hälsovårdspolisens ingripande, åtminstone

för närvarande, åtskiljda.

Inom municipalsamhället och utom bolagsområdet finnes dessutom 77

stycken familjer med lägenhet (rum och kök), som utom familjens egna medlemmar

inneha s. k. inneboende.

Angående en-rumssystemet inom municipalsamhället, hoppades man vid

vid 1910 års undersökning, att detta till ett bättre skulle minska år för år,

men i stället visar det en ökning af icke mindre än 80 familjer, som bebo

och inneha endast ett rum hvardera.

Angående rummens beskaffenhet äro dessa ofta nog synnerligen bristfälliga

och kalla’.

I § 17 af det år 1907 mellan svenska staten och Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag träffade aftal förbinder sig bolaget att ’på sätt i Grängesberg

och i Kiruna redan ägt rum, äfven i Gellivara vidtaga åtgärder för beredande

af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för öfrigt, i hvad på bolaget ankommer,

söka sörja för deras trefnad’.

I fall denna förbindelse afser alla hos bolaget anställda arbetare, så fattas

nog ännu i denna dag, icke blott hvad Malmberget utan äfven hvad det redan

1907 godkända Kiruna beträffar, mycket i att densamma blifvit uppfylld, i det

att en mycket stor del af bolagets arbetare vid båda malmfälten äro hänvisade

att söka sig bostad i de af enskilda uthyrda dyra lägenheterna. Men oafsedt

detta finnes ju stora massor af handtverkare, vid järnvägen och andra företag

anställda, jämte sådana arbetare, som blifvit skadade i bolagets arbete eller

utslitna i malmlastningen och icke kunnat erhålla lättare arbete hos bolaget.

Alla dessa anser sig bolaget fritaget från att skaffa husrum. Alla äro de dock

komna till samhällena på grund af grufdriften och då torde det väl vara den

andra delägarens i grufvorna, statens, skyldighet att på något sätt bidraga till

att skaffa dessa bolaget utomstående en dräglig tillvaro där uppe. Det ligger

då nära till hands, att staten använde någon liten del af den årliga vinst, staten

erhåller från malmfälten —- en vinst, som, ifall man ville fullfölja den tankegång,

efter hvilken 1907 års uppgörelse kalkylerats, rätteligen i sin helhet borde

fonderas för en blifvande inlösen af grufvorna — till förbättring af fastighetskrediten

i grufsamhällena, hvarigenom nödigt antal bostäder kunde erhållas och

hyrorna sänkas.

Bestämdes det, att alla lån skulle vara amorterade till den tid, då en inlösen

af grufvorna kunde komma i fråga, exempelvis till början af år 1938, så

finge staten igen sina pengar, då de kunde behöfvas, hvarjämte, då samhällenas

fastigheter till sagda tid i allmänhet skulle vara skuldfria, någon krasch ej vore

att befara, om grufdriften därefter komme att inskränkas eller inställas.»

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och bankoutshottets utlåtande Nr 4.

5

Sedan efter öfverenskommelse mellan stats- och bankoutskotten denna

motion hänskjutits till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott,

har det sammansatta utskottet ansett sig böra i ämnet böra fullmäktige i

riksbanken.

I anledning häraf hafva fullmäktige i skrifvelse den 14 mars 1912

afgifvit följande yttrande:

»Då denna remiss icke lär afse annat än att fullmäktige skola yttra sig Fullmäktige i

om förvaltningen af de för utlåningen afsedda medlen, hafva fullmäktige ansett riksbanken.

sig höra förbigå frågan om öfver hufvud utdelningen å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag skall användas för belåning af fastigheter inom

de i motionerna berörda municipalsamhällena eller icke.

Beträffande motionärernas förslag att de ifrågavarande medlen skola ställas

till riksbankens disposition, för att användas på sätt i motionen förordats,

torde något hinder icke förefinnas för att dessa medel, i den mån de icke utlånats,

innestå på räkning i banken och att förfallande räntor och kapitalafbetalningar

inlevereras på samma räkning i banken. Ej heller synes hinder

möta för att lånehandlingerna kostnadsfritt förvaras i riksbankens kontor inom

länet, eller i Luleå.

Däremot synes det fullmäktige att riksbanken, som icke har något eget

organ på de nämnda platserna, Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen,

icke skulle utan stor olägenhet kunna omhänderhafva själfva utlåningen. Fastighetsbelåning

i allmänhet tillhör ej heller riksbankens egentliga uppgift. Enligt

fullmäktiges uppfattning skulle det vara lämpligare om denna utlåning, därest

den skall komma till stånd på sätt motionärerna förordat, skulle omhänderhafvas

af en särskild förening eller styrelse, bildad enkom för detta ändamål

och ställd under kontroll af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.»

Motionärernas förslag afser aliså vidtagande af åtgärder i syfte att utskottet.

förbättra bostadsförhållandena för arbetare, hvilkas verksamhet är beroende

af den grufdrift, som idkas å ifrågavarande orter; och hafva motionärerna

tänkt sig, att någon del af den årliga vinst, staten erhåller från malmfälten,

borde tagas i anspråk för omförmälda ändamål. I sådant afseende

föreslå motionärerna, att den i innevarande års statsverksproposition såsom

inkomst beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara

aktiebolag, 1,600,000 kronor, må få anlitas till belåning af enskilda tillhöriga

fastigheter inom ifrågavarande samhällen, hvarjämte medlen skulle

ställas till riksbankens disposition.

Ehuru det icke kan förnekas, att åtskilliga olägenheter vidlåda de

nuvarande bostadsförhållandena inom ifrågavarande grufsamhällen, har utskottet

likväl ansett stora betänkligheter föreligga att från statens sida

vidtaga åtgärder till undanröjande af dessa olägenheter; och i hvarje fall

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

måste det, enligt utskottets mening, frånsedt de konsekvenser ett bifall

till motionärernas förslag äfven ur andra synpunkter skulle kunna medföra,

vara mindre välbetänkt att för ändamålet afsätta medel af de inkomster,

som beräknats för nästkommande års statsreglering. Detta skulle nämligen

med nödvändighet påfordra skapandet af andra inkomstkällor för att

ersätta hvad statsverket, i händelse förslaget bifölles, komme att förlora.

Då det vidare framgår af fullmäktiges i riksbanken här ofvan intagna

yttrande, att utlåningen icke skulle kunna utan stor olägenhet öfverlämnas

till riksbanken, för hvars egentliga uppgift fastighetsbelåning i den form

och i den utsträckning, som här blifvit ifrågasatt, är fullständigt främmande,

har utskottet ansett sig böra afstyrka bifall till motionerna.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motioner 1:35 och 11:143 icke

måtte till någon Eiksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 11 maj 1912.

På det sammansatta utskottets vägnar:

P. CL:SON WACHTMEISTER.

Reservation:

af herrar Asplund och Borg, hvilka ansett, att utskottets yttrande och

hemställan bort hafva följande lydelse:

»Uti en till utskottet ingifven promemoria, som äfven stått till bankofullmäktiges

förfogande hafva motionärerna ytterligare anfört :

Bostads- Uti enskildes fastigheter inom Kiruna municipalsamhälle (den s. k.

förhållandena, stadsplanen) bodde vid 1912 års början 865 st. eller 63,2 % af samtliga

hos L.-K. A.-B. i Kiruna anstälda 1,320 arbetare och 170 st. eller

48,6 % af de 350 i Kiruna stationerade järnvägsmännen, således tillsammans

1,035 eller 62 % af hela antalat hos bolaget och järnvägen i

Kiruna anstälda personer. Beträffande den här rådande trångboddheten

hänvisa vi till den i vår motion citerade berättelsen af hälsovårdspolisen

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

i Kiruna rörande den af honom i december 1911 (ej 1908 som i motionen

felaktigt angifvits) verkstälda bostadsundersökningen, och vilja vi bär

endast till ytterligare belysning tillägga, att medan folkmängden inom

municipalsamhället under 1910 ökades från 5,964 till 8,199 personer

eller med 2,235 personer, hvaraf på »stadsplanen» torde belöpa minst

2,000, så steg taxeringsvärdet å stadsplanen endast med 87,800 kronor

eller för hvarje nytillkommen person med knappt 44 kronor.

Inom Malmbergets af enskilda bebygda municipalsamkälle finnes enligt

uppgift af municipalnämndens ordförande 204 byggnader med, inberäknadt

allmänna och affärslokaler m. m., 1,274 rum, innebafda af 882 hushåll^

å tillsammans 3,169 personer, hvaraf 546 inneboende. Å bolagets

område finnas 140 byggnader med 1,105 rum, innehafda af 980 hushåll

a tillsammans 4,927 personer, hvaraf 387 inneboende ungkarlar.

Af dessa siffror framgår ju tydligt att en mycket stor trångboddhet

är rådande inom båda samhällena. Denna kan endast afhjälpas genom

en stegrad byggnadsverksamhet och lägre hyror, och den nödvändiga förutsättningen

härför är beredande af tillfälle till billiga lån på tillräckligt

lång amorteringstid.

Till uppgifterna i motionen angående dessa anse vi oss böra tillägga Nuvarande

att L.-K. A.-B. för närvarande har utlånade, hufvudsakligen till egna ar- förhåUanden

betare, som äro fastighetsägare, men äfven till andra enskilda och till en

del föreningsbyggnader i Kiruna 184,105 kronor och i Malmberget ungefär

325,000 kronor mot 41/* X räntefot och i allmänhet 15 års amortering

till högst 2/s af taxeringsvärdet. Det i 1909 års ansökan om delaktighet

i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa tecknade lånebeloppet

uppgick emellertid till icke mindre än 1,225,500 kronor, allt inom halfva

taxeringsvärdet och lånebehofvet är nu betydligt större, hvadan den föreslagna

fondens storlek ej kan anses för stort tilltagen, om någon hänsyn

tages till de närmaste årens utvecklingsbehof.

Enligt upplysningar, som lämnats af direktören i stadshypotekskassan,

herr John Svartling, har styrelsen för Norrbottens och Västerbottens stadshypoteksförening,

efter det vår motion framkommit, på tillfrågan förklarat

sig komma att ställa sig afvisande gentemot en eventuelt förnyad ansökan

om utsträckande af föreningens verksamhet till grufsamhällena

hvilken ansökan i februari 1911 af Kungl. Maj:t blef lämnad utan bifall’

och stadshypotekskassan skulle icke heller nu kunna tillstyrka det samtidigt

afslagna alternativet om bildande af särskild stadshypoteksförening

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Motionens

hufmdsyfte.

Sammansätta stats- och bankontskottets utlåtande Nr 4.

för grufsamhällena. Samma skäl för afslag, som förut anförts af stadsliypoteksföreningen,

förelåge fortfarande och. komme att äfven för framtiden

förefinnas, nämligen att samhällenas existens vore uteslutande beroende

af grufdriften, och det vore föga troligt, att hypoteksföreningen i

fråga mot sitt bestridande kunde åläggas att belåna fastigheter i grufsamhällena,

enär vid sådant förhållande föreningen med fog skulle kunna

fordra att eventuella förluster borde ersättas af den myndighet, som påtvingat

hypoteksföreningen medansvarighet. Något annat sätt att lösa

lånefrågan måste därför anlitas, om man öfverhufvud anser det nödigt,

att någorlunda drägliga bostadsförhållanden måtte i enlighet med Riksdagens

1907 uttalade önskan beredas åtminstone hufvudmassan af arbetarebefolkningen

vid malmfälten däruppe långt ofvan polcirkeln.

Hufvudsyftet med vår motion är naturligtvis att af Riksdagen på

något sätt få nödiga medel anvisade för tillgodoseende af ofvan angifna

behof, och ha vi i motionen angifvit de motiv, som tala för att medlen

borde utgå af statens inkomst af grufdriften däruppe. Då vi föreslagit

att statens uti innevarande års statsverksproposition beräknade, utdelning

»måtte ställas till riksbankens disposition» att användas för angifna fastighetsbelåning,

så ha vi närmast åsyftat en säkerhetsanordning, att fonden

borde innestå i riksbanken, att utbetalningar af lån borde göras, därifrån

samt räntor och amorteringar inbetalas dit, en anordning som ingalunda

nödvändiggör att den öfriga förvaltningen, granskning af lånehandlingar

och säkerheter samt beviljande af lån, indrifning m. in. äfven ombesörjas

af riksbanken. Dessa delar af förvaltningen kunde ju, om det ej vore

lämpligt öfverlämna åt riksbankens afdelningskontor i Luleå, skötas af

någon annan myndighet, t. ex. landshöfdingeämbetet eller en särskild

kommitté och förvaltningskostnaderna täckas genom en hypoteksräntan

pålagd provision i analogi med hvad som gäller för stadshypoteksföreningarne.

Till ytterligare minskning af utlåningsrisken kunde ju äfven föreskrifvas,

att låntagarna med inneliggande inteckningar vore gemensamt ansvariga

för eventuella förluster.

Utskottet finner af hvad i saken anförts vara ådagalagdt, att genom

den stora bostadsbrist, som är rådande inom Kiruna och Malmbergets

grufsamhällen, de förhållanden, under hvilka den uteslutande på grund af

grufdriften till de förut folktomma ödemarkerna inflyttade befolkningen

måste lefva, äro högst otillfredsställande, något som utan tvifvel varit den

s. 9 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4. 9

förnämsta orsaken till den starka emigration, som särskildt under de senaste

åren pågått från dessa samhällen. Angelägenheten af dessa svåra

missförhållandens af hjälpande har redan förut beaktats af statsmakterna,

i det att uti det aftal, som 1907 efter af Riksdagen fattadt beslut träffades

mellan svenska staten å ena samt Loussavaara—Kiirunavaara aktiebolag

m. fl. å andra sidan, bolaget (uti § 17) förbundits att, »på sätt i

Grängesberg och Kiruna redan ägt rum, äfven i Gellivare vidtaga åtgärder

för beredande af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för öfrigt, i hvad på

bolaget ankommer, söka sörja för deras trefnad». Då i Kiruna endast

något öfver en tredjedel af bolagets arbetare bo i dess bostäder, medan i

Malmberget numera ungefär två tredjedelar åtnjuta denna förmån, synes

bolaget åtminstone formellt hafva uppfyllt nämnda villkor, hvadan några

ytterligare kraf med afseende på bostadsbristens afhjälpande knappast

torde kunna ställas på bolaget, så mycket mindre som detsamma på grund

af bestämmelserna i kontraktet med staten icke har rätt till någon som

helst ersättning för uppförda bostäder eller andra anläggningar vid en

eventuell statsinlösen af grufvorna.

Enda utvägen att afhjälpa trångboddheten och dess beklagliga inverkningar

på befolkningen såväl i moraliskt som fysiskt hänseende torde

därför, såsom motionärerna framhållit, vara att genom beredande af tillfälle

till billiga fastighetslån på tillräckligt lång amorteringstid en stegrad enskild

byggnadsverksamhet med lägre hyror än de nuvarande kunde framkallas.

Då detta mål icke kan nås med den tillfälliga, hufvudsakligen

på växlar med hög ränta grundade kredit, privata banker hittills beviljat,

då Riksbankens nuvarande jämförelsevis obetydliga fastighetsbelåning inom

de nämnda samhällena, såsom icke tillhörande Riksbankens egentliga uppgift,

icke torde komma att utvidgas, utan fastmera efterhand indragas

samt då slutligen, såsom framgår af motionärernas uppgifter och härvid

fogade protokollsutdrag från styrelsen för Västerbottens och Kor bottens stadsbypoteksförening

(bil. A.), densamma, inom hvars verksamhetsområde grufsamhällena

äro belägna, icke torde komma att bevilja en eventuellt förnyad

ansökan om medlemskap för samhällenas fastighetsägare, så synes det utskottet

för frågans lösning återstå endast två vägar. Man har framkastat,

att tillräckligt antal tjänliga bostadslägenheter borde kunna anskaffas genom

anlitande af egnahemslån. Då emellertid härför disponibla medel, särskildt

för bostadslån, äro synnerligen begränsade (enligt uppgift af hushållningssällskapets

sekreterare ha under de tre sista åren endast 15,000 ä 25,000

kronor årligen för ändamålet tilldelats Norrbottens län i dess helhet), så

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. ti samt. 2 afd. k höft. (Nr 4— 5). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

linnes ju här icke någon möjlighet för afsevärd hjälp. För öfrigt torde

det vara tvifvel underkastadt huruvida, äfven om möjlighet att erhålla

egnahemslån funnes, dessa skulle i nämnvärd mån komma att anlitas vid

det kända förhållandet, att den tid arbetarne vistas däruppe i allmänhet

är så kort — i Kiruna har den intill 1910 uppgått i medeltal till 2.7 år

Det torde därför vara sannolikt, att byggnadsverksamheten i framtiden

liksom hittills kommer att hufvudsakligen inrikta sig på uppförande af

hus för uthyrning åt flere familjer, något som äfven betingas af de hårda

klimatiska förhållandena däruppe och de på de enskilda tomtägarne hvilande

dyra kostnaderna för gator, vatten- och afloppsledningar in. in.

Under sådana förhållanden och då för öfrigt redan byggnader för tillsammans

öfver 4 millioner kronor äro uppförda nästan undantagslöst utan

hänsyn till bestämmelserna för erhållande af egnahemslån, synes det utskottet

icke möjligt, att frågan skall kunna lösas med anlitande af sådana

lån. En särskild låneinstitution för dessa samhällen synes därför vara af

behofvet påkallad, försåvidt det af Eiksdagen 1907 uttalade önskemålet

om tjänliga bostäder skall kunna uppfyllas beträffande större delen af de

glasarbetare, järnvägsmän och den befolkning i öfrigt, som slagit sig ned

i grufsamhällena däruppe.

Då nu bolaget på grund af sin verksamhet ansetts förpliktadt att

tillgodose en del af detta behof, så synes det rättvist, att staten såsom

ägare af andra hälften i grufföretagen och af järnvägen i dess helhet äfven

använder någon del af sin vinst af grufdriften till att möjliggöra bostadsbristens

fullständiga afhjälpande. Om, såsom i motionen föreslagits,

en summa motsvarande den beräknade utdelningen å statens aktier för

nästa år eller 1,600,000 kronor afsättes för belåning af enskildas fastigheter

inom de båda grufsamhällena, torde ändamålet i stort sedt kunna

vinnas. I likhet med bankofullmäktige anser utskottet, att utlåningen lämpligast

omhänderhafves af en särskild förening eller styrelse, bildad enkom

för detta ändamål och ställd under kontroll af Kungl. Maj:ts befallningshafvande

i Norrbottens län, och torde stadgar, i händelse en sådan förening

kommer till stånd, lämpligast kunna af Kungl. Maj:t utfärdas uti

tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser, som äro gällande för de

stadshypoteksföreningar, som vunnit delaktighet uti Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa. 135 fastighetsägare i Kiruna, representerande ett sammanlagdt

taxeringsvärde af 1,264,000 kronor och 68 stycken i Malmberget

med taxeringsvärde af tillsammans 1,072,400 kronor, hafva också

skriftligen förbundit sig att, för den händelse en lånefond för grufsam
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och lankoutskottets utlåtande Nr 4.

11

hällena kominer till stånd, på ofvannämnda grunder ingå förening med

gemensam ansvarighet för lånade belopp. Under sådana förhållanden och

om amorteringstiden i enlighet med motionärernas förslag begränsas till

den 1 januari 1938 eller till fem år före den tid, då statsinlösen af grufvorna

kan komma i fråga, torde någon risk för staten att få igen de utlånade

medlen icke förefinnas. Då afsättandet af hela det föreslagna beloppet

1,600,000 kronor på en gång kunde tänkas vålla svårigheter för

statsregel’ingen, vill utskottet föreslå, att endast hälften eller 800,000 kronor

anvisas att utgå under 1913.

Under åberopande af hvad här ofvan anförts får utskottet således

hemställa,

att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,

måtte besluta att afsätta eu summa af 1,600,000 kronor,

motsvarande den i 1912 års statsverksproposition

beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara—

Kiirunavaara aktiebolag, till en fond att användas till

belåning af enskilda tillhöriga fastigheter inom Kiruna

och Malmbergets municipalsamhällen intill halfva taxeringsvärdet

mot för lån i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa

gällande ränta och med amorteringstiden

begränsad till den 1 januari 1938, under förutsättning

att en förening med gemensam ansvarighet i förhållande

till lånade belopp bildas mellan blifvande låntagare

uti tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser,

som äro gällande för de stadshypoteksföreningar,

som vunnit delaktighet uti Konungariket Sveriges

stadshypotekskassa samt af nämnda summa för år 1913

anvisa ett belopp af 800,000 kronor.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.

Bilaga A.

Utdrag af protokoll, fördt vid sammanträde

med styrelsen för Västerbottens och Norrbottens

stadshypoteksförening i Luleå den 13

februari 1912.

§ 2.

Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hade infordrat

styrelsens yttrande i anledning af en utaf grufingenjören C. J. Asplund vid innevarande

års riksdag väckt motion om ställande af den i 1912 års statsverksproposition

beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara

aktiebolag till riksbankens disposition att användas till belåning af enskildas

fastigheter inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen. Med anledning

häraf beslöt styrelsen afgifva följande yttrande:

»Styrelsen har uti ett år 1910 afgifvet utlåtande afstyrkt bifall till då föreliggande

underdåniga ansökningar om utsträckning af Västerbottens och Norrbottens

stadshypoteksförenings verksamhet till att omfatta Kiruna, Malmbergets

och Gellivare municipalsamhällen, och har såsom stöd för detta sitt afstyrkande

anfört hufvudsakligen, att dessa samhällen äro för sin utveckling helt och hållet

beroende på järnmalmsbrytningen inom malmfälten i Kiirunavaara och

Malmberget och att, om denna rörélse af en eller annan orsak upphörde, dessa

samhällen också vore dömda till undergång. Och denna vår åsikt om olämpligheten

att utsträcka föreningens verksamhetsområde till dessa samhällen har

styrelsen ej funnit skäl att nu frångå. Det är visserligen sant, att sedan styrelsens

förra yttrande afgafs, arbetena med Porjusfallets montering fortskridit

så långt, att dess utnyttjande från ekonomiska ändamål snart är en verklighet,

och att det nu torde vara blott en tidsfråga, när äfven elektrifieringen af statsbanorna

blifver ett fullbordadt faktum, genom hvilka bägge omständigheter

ifrågavarande samhällens ekonomiska framtidsutsikter betydligt ljusnat, men

styrelsen kan det oaktadt ej frångå sin förra åsikt, att dessa samhällen äro af

en mera obeständig natur och att en belåning af fastigheter därstädes innebär

en risk, som föreningens förutvarande delägare icke böra tvingas att underkasta

sig.

Det skulle visserligen kunna tyckas som om denna risk bortfölle, i fall såsom

motionären föreslagit amorteringstiden för lån å fastigheter i dessa samhällen

begränsades till högst 25 år och icke utsträcktes utöfver den 1 januari 1938,

d. v. s. den tidpunkt då en inlösen af grufvorna och därmed en eventuell inskränkning

af grufdriften kunde komma i fråga, men en dylik kortare amorteringstid

förutsätter naturligen en betydligt höjd årlig amortering, och det är

ej visadt, att fastigheterna i dessa samhällen lämna så hög afkastning, att en

fastighetsägare utan ekonomiska resurser i öfrigt skulle kunna reda sig med en

sådan hög årlig amortering. Och häri ligger tydligen alltid en viss risk. För

öfrigt skulle en dylik utlåning efter helt andra grunder än dem, som nu gälla

för föreningens verksamhet, blifva för föreningen mycket betungande och svå
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Sammansatta stats- och hankoutskottéts utlåtande Nr 4.

13

righeterna skulle ytterligare ökas genom dessa platsers aflägsna läge och säregna

förhållanden i öfrigt. Styrelsen föreställer sig ock, att lånebeloppet från

(lossa samhällen icke skulle bli så stort, att det med nu gällande förvaltningshidrag

skulle bära de ökade förvaltningskostnader, som genom dessa samhällens

anslutning skulle drabba föreningen.»

Rätt. utdraget betygar

å tjänstens vägnar

A. Holm.

Rätt afskrifvet betyga:

A. Engholm.

A. Zetiersten.

Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 sand. 2 afd. 3 käft. (Nr 4—5). 3

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.