Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4
1912-05-11 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,5 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
SBU 1912:4, Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4
Dokumentets text
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
1
Nr 4.
Ankom till Riksdagens kansli den 11 maj 1912 kl. 11 f. m.
Sammansätta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 4, i anledning
af väckta motioner om användande af den i 1912 års
statsverksproposition beräknade inkomst af utdelning å
statens aktier i Luossavaara —Kiirunavaara aktiebolag
till belåning af fastigheter inom Kiruna och Malmbergets
municip alsamhällen.
I två likalydande motioner, väckta, den ena, nr 35, inom Första
kammaren af herr C. I. Asplund och den andra, nr 143, inom Andra
kammaren af herr L. J. Carlsson i Frosterud, har hemställts, »att den
i 1912 års statsverksproposition såsom inkomst beräknade utdelning å
statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag, 1,600,000 kronor
måtte ställas till riksbankens disposition att användas till belåning af enskilda
tillhöriga fastigheter inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen
intill halfva taxeringsvärdet mot för lån i Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa gällande ränta och med amoteringstiden begränsad till
den 1 januari 1938.»
Till stöd för denna framställning hafva motionärerna anfört följande:
»I december 1909 ingåfvo större delen af fastighetsägarne inom Kiruna
och Malmbergets municipalsamhällen en underdånig ansökan, att Kungl. Maj:t
täcktes medgifva, att samhällena finge för ernående af delaktighet i Konungariket
Sveriges stadshypotekskassa antingen bilda en egen stadshypoteksförening
eller ock att Västerbottens och Norrbottens stadshypoteksförening måtte åläggas
utsträcka sin verksamhet till dessa inom det senare länet belägna samhällen.
Ansökningen motiverades sålunda: Samhällena i fråga intoge en särställning,
Bihang till Riksdagens protokoll 1912: 6 samt. 2 afd. 3 käft. (Nr 4—5). 1
2
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
tillkomna som de vore uteslutande på grundval af den grufdrift, som utöfvades
vid de närliggande stora malmfälten, och till väsentlig del lämnande bostäder
åt den vid gruffälten och järnvägen anställda arbetarebefolkningen. Visserligen
vore för samhällena gällande såväl lagen om stadsplan och tomtindelning som
byggnads-, brand- och ordningsstadgarne för rikets städer samt hvad i hälsovårdsstadgan
för riket föreskrifves om stad; brandväsendet vore eller blefve inom
den närmaste framtiden tillfredsställande ordnadt; vatten- och afloppsledning
funnes till rätt stor utsträckning; och samhällenas byggnader vore, sedan Malmbergets
s. k. kåkstad numera blifvit fullständigt nedrifven, samtliga uppförda i
full öfverensstämmelse med ofvannämnda stadgar, hvilket till en viss del icke vore
förhållandet beträffande flertalet af Väster- och Norrbottens städer och öfriga
stadsliknande samhällen. Befolkningen inom grufsamhällena, som för hvartdera
i antal närmade sig de större städernas inom länen, vore också till följd af de
bättre arbetsförtjänsterna köpstarkare än länens öfriga befolkning i stort sedt,
hvilket naturligtvis hade en fördelaktig inverkan på fastighetsägarnes ekonomi.
Men då på flera utomstående håll den åsikten framkastats, att de båda grufsamhällenas
tillvaro kunde blifva relativt kortvarig, då sannolikheter skulle förefinnas,
att efter det mellan svenska staten och Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag nu gällande malmbrytningskontraktets utlöpande år 1942 ny uppgörelse
ej skulle kunna träffas, utan grufdriften måste nedläggas, en eventualitet,
som sökandena för sin del ej kunde tro vara möjlig, så torde fastighetsägarne
inom grufsamhällena, ifall det ens vore tänkbart, att de kunde vinna medlemskap
i Väster- och Norrbottens stadshypoteksförening, få vid låns beviljande
stå alltför långt tillbaka för fastighetsägarne i länens städer och öfriga anslutna
samhällen. Under sådana förhållanden torde det vara fördelaktigast, om särskild
hypoteksförening bildades för Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen.
Sammanlagda taxeringsvärdet af fastigheterna å den af enskilda bebyggda
delen af Kiruna municipalsamhälle utgjorde enligt 1909 år taxeringslängd 1,978,800
kronor och i Malmberget 1,867,000 kronor, hvartill lomme efter april 1909 uppförda
eller tillökade byggnader, så att sammanlagda fastighetsvärdet vid 1909
års slut sannolikt uppginge till omkring fyra miljoner kronor. Visserligen hade
till nämnda tid lån endast ansökts för tillsammans 1,225,500 kronor, men berodde
detta därpå, att arbetet för saken endast pågått några få dagar, och det
lede intet tvifvel, att för så vidt en hypoteksförening för malmfälten lomme till
stånd, det ansökta lånebeloppet snart skulle närma! sig halfannan miljon kronor.
Administrationskostnaderna torde under sådana förhållanden icke komma att
stiga till högre belopp i procent af lånesumman än för Väster- och Norrbottens
stadshypoteksförening, som omfattade flera vidt åtskilda samhällen. Då fastigheternas
genomsnittsvärde i grufsamhällena vore betydligt lägre än i städerna,
blefve vid en inträffande betalningsinställelse af någon ledamot i de förra den
föreningen åliggande ansvarigheten icke på långt när så betungande, hvarjämte
det bland grufsamhällenas befolkning säkerligen alltid skulle finnas personer,
villiga och vederhäftiga att öfvertaga sådana fastigheter.
De båda grufsamhällenas uppväxt hade ägt rum under högst ogynnsamma
penningförhållanden. Ordnade fastighetslån hade endast i undantagsfall erhållits,
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
3
de flesta fastighetsägarne hade fått anlita växlar och andra tillfälliga lån mot
en ränta, som sällan understigit sex procent, men i regeln växlat mellan 7 och 8
procent, till och med därutöfver. Likväl hade inga byggnadskrascher inträffat
och de långifvande bankerna hade icke åsamkats några förluster eller nödgast öfvertaga
några fastigheter. Denna omständighet utgjorde en borgen för att eventuella
låntagare i graf samhällena skulle utan svårigheter kunna uppfylla de vida
lättare lånevillkoren i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa. Beviljande
af sådana lån i större utsträckning skulle äfven kraftigt bidraga att nedsätta
de nuvarande höga lefnadsomkostnaderna i grufsamhällena till fördel för den
arbetande befolkningen i sin helhet.
Då på grund af de ekonomiska förhållandena m. m. inom grufsamhällena
en större årlig amortering å fastigheterna borde kunna göras än å andra platser
i Väster- och Norrbottens län samt en sådan äfven motiverades af de hos många
rådande föreställningarna om grufsamhällenas relativt korta lifslängd, så anhöllo
sökandena slutligen, att amorteringstiden för de lån, föreningens medlemmar
kunde erhålla, måtte begränsas till högst tjugufem år och icke utsträckas utöfver
den 1 januari 1938, den tidpunkt, då en inlösen af grufvorna och därmed
en eventuell inskränkning af grufdriften kunde komma i fråga.
Å ansökningen yrkade Västerbottens och Norrbottens stadshypoteksförening
afslag, i hvad den gällde grufsamhällenas anslutning till föreningen, och motiverades
detta yrkande därmed att samhällena voro för sin industriella och
kommersiella utveckling helt och hållet beroende på järnmalmsbrytningen inom
malmfälten i Kiruna och Malmberget och därför ansåges vara af mera obeständig
natur. Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa såväl som
bankinspektionen afstyrkte likaledes bifall till ansökningen under framhållande,
att de båda grufsamhällena ej vore nog bärkraftiga att bilda en egen stadshypoteksförening;
och så blef ansökningen af Kung!. Maj:t i februari 1911 utslagen.
Det ekonomiska trångmålet för grufsamhällenas fastighetsägare har under
det senaste året ytterligare ökats därigenom, att riksbanken numera icke blott
icke beviljar några nya fastighetslån inom grufsamhällena, utan till och med
fordrar amortering af de få förut beviljade, ehuru dessa i allmänhet icke gå
utöfver första tredjedelen af taxeringsvärdet. Flertalet fastighetsägare ha redan
förut tillräckligt svårt att klarera de kortare lån, som de ha utöfver riksbankslånen.
Oaktadt fastigheternas taxeringsvärde vuxit för Kiruna municipalsamhälle
till 2,143,700 kronor och för Malmbergets till 2,015,600 kronor enligt 1911 års
taxering, råder fortfarande stor bostadsbrist och trångboddhet inom samhällena.
Inneboendesystemet existerar ännu i mycket stor utsträckning, nödvändiggjordt
förutom af bostadsbristen äfven af de höga hyror, som äro en gifven följd af
de höga räntor och den korta amorteringstid, som gälla för fastighetslånen, där
sådana ens kunnat erhållas. I en rapport öfver en i december 1908 verkställd
undersökning säges angående bostadsförhållandena inom Kiruna municip alsamhälle
följande:
"Inom municip alsamhället finnes 431 stycken familjer, hvilka bebo och inneha
4
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
endast ett rum hvardera, hvarutaf inom bolagsområdet och i Luossavaara—- Kiirunavaara aktiebolags hus 109 stycken och inom öfriga stadsplaneområdet
322 stycken familjer. Af de 322 familjer, som bo utom bolagsområdet, finnes
det 63 stycken, som utom familjens eget folk äfven hafva s. k. inneboende.
Största antalet i samma rum har varit 8, 9, 10 och 11, häri s. k. inneboende
inberäknade.
De mest trångbodda äro dock genom hälsovårdspolisens ingripande, åtminstone
för närvarande, åtskiljda.
Inom municipalsamhället och utom bolagsområdet finnes dessutom 77
stycken familjer med lägenhet (rum och kök), som utom familjens egna medlemmar
inneha s. k. inneboende.
Angående en-rumssystemet inom municipalsamhället, hoppades man vid
vid 1910 års undersökning, att detta till ett bättre skulle minska år för år,
men i stället visar det en ökning af icke mindre än 80 familjer, som bebo
och inneha endast ett rum hvardera.
Angående rummens beskaffenhet äro dessa ofta nog synnerligen bristfälliga
och kalla’.
I § 17 af det år 1907 mellan svenska staten och Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag träffade aftal förbinder sig bolaget att ’på sätt i Grängesberg
och i Kiruna redan ägt rum, äfven i Gellivara vidtaga åtgärder för beredande
af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för öfrigt, i hvad på bolaget ankommer,
söka sörja för deras trefnad’.
I fall denna förbindelse afser alla hos bolaget anställda arbetare, så fattas
nog ännu i denna dag, icke blott hvad Malmberget utan äfven hvad det redan
1907 godkända Kiruna beträffar, mycket i att densamma blifvit uppfylld, i det
att en mycket stor del af bolagets arbetare vid båda malmfälten äro hänvisade
att söka sig bostad i de af enskilda uthyrda dyra lägenheterna. Men oafsedt
detta finnes ju stora massor af handtverkare, vid järnvägen och andra företag
anställda, jämte sådana arbetare, som blifvit skadade i bolagets arbete eller
utslitna i malmlastningen och icke kunnat erhålla lättare arbete hos bolaget.
Alla dessa anser sig bolaget fritaget från att skaffa husrum. Alla äro de dock
komna till samhällena på grund af grufdriften och då torde det väl vara den
andra delägarens i grufvorna, statens, skyldighet att på något sätt bidraga till
att skaffa dessa bolaget utomstående en dräglig tillvaro där uppe. Det ligger
då nära till hands, att staten använde någon liten del af den årliga vinst, staten
erhåller från malmfälten —- en vinst, som, ifall man ville fullfölja den tankegång,
efter hvilken 1907 års uppgörelse kalkylerats, rätteligen i sin helhet borde
fonderas för en blifvande inlösen af grufvorna — till förbättring af fastighetskrediten
i grufsamhällena, hvarigenom nödigt antal bostäder kunde erhållas och
hyrorna sänkas.
Bestämdes det, att alla lån skulle vara amorterade till den tid, då en inlösen
af grufvorna kunde komma i fråga, exempelvis till början af år 1938, så
finge staten igen sina pengar, då de kunde behöfvas, hvarjämte, då samhällenas
fastigheter till sagda tid i allmänhet skulle vara skuldfria, någon krasch ej vore
att befara, om grufdriften därefter komme att inskränkas eller inställas.»
Sammansatta stats- och bankoutshottets utlåtande Nr 4.
5
Sedan efter öfverenskommelse mellan stats- och bankoutskotten denna
motion hänskjutits till behandling af sammansatt stats- och bankoutskott,
har det sammansatta utskottet ansett sig böra i ämnet böra fullmäktige i
riksbanken.
I anledning häraf hafva fullmäktige i skrifvelse den 14 mars 1912
afgifvit följande yttrande:
»Då denna remiss icke lär afse annat än att fullmäktige skola yttra sig Fullmäktige i
om förvaltningen af de för utlåningen afsedda medlen, hafva fullmäktige ansett riksbanken.
sig höra förbigå frågan om öfver hufvud utdelningen å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag skall användas för belåning af fastigheter inom
de i motionerna berörda municipalsamhällena eller icke.
Beträffande motionärernas förslag att de ifrågavarande medlen skola ställas
till riksbankens disposition, för att användas på sätt i motionen förordats,
torde något hinder icke förefinnas för att dessa medel, i den mån de icke utlånats,
innestå på räkning i banken och att förfallande räntor och kapitalafbetalningar
inlevereras på samma räkning i banken. Ej heller synes hinder
möta för att lånehandlingerna kostnadsfritt förvaras i riksbankens kontor inom
länet, eller i Luleå.
Däremot synes det fullmäktige att riksbanken, som icke har något eget
organ på de nämnda platserna, Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen,
icke skulle utan stor olägenhet kunna omhänderhafva själfva utlåningen. Fastighetsbelåning
i allmänhet tillhör ej heller riksbankens egentliga uppgift. Enligt
fullmäktiges uppfattning skulle det vara lämpligare om denna utlåning, därest
den skall komma till stånd på sätt motionärerna förordat, skulle omhänderhafvas
af en särskild förening eller styrelse, bildad enkom för detta ändamål
och ställd under kontroll af Kungl. Maj:ts befallningshafvande i länet.»
Motionärernas förslag afser aliså vidtagande af åtgärder i syfte att utskottet.
förbättra bostadsförhållandena för arbetare, hvilkas verksamhet är beroende
af den grufdrift, som idkas å ifrågavarande orter; och hafva motionärerna
tänkt sig, att någon del af den årliga vinst, staten erhåller från malmfälten,
borde tagas i anspråk för omförmälda ändamål. I sådant afseende
föreslå motionärerna, att den i innevarande års statsverksproposition såsom
inkomst beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, 1,600,000 kronor, må få anlitas till belåning af enskilda tillhöriga
fastigheter inom ifrågavarande samhällen, hvarjämte medlen skulle
ställas till riksbankens disposition.
Ehuru det icke kan förnekas, att åtskilliga olägenheter vidlåda de
nuvarande bostadsförhållandena inom ifrågavarande grufsamhällen, har utskottet
likväl ansett stora betänkligheter föreligga att från statens sida
vidtaga åtgärder till undanröjande af dessa olägenheter; och i hvarje fall
6
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
måste det, enligt utskottets mening, frånsedt de konsekvenser ett bifall
till motionärernas förslag äfven ur andra synpunkter skulle kunna medföra,
vara mindre välbetänkt att för ändamålet afsätta medel af de inkomster,
som beräknats för nästkommande års statsreglering. Detta skulle nämligen
med nödvändighet påfordra skapandet af andra inkomstkällor för att
ersätta hvad statsverket, i händelse förslaget bifölles, komme att förlora.
Då det vidare framgår af fullmäktiges i riksbanken här ofvan intagna
yttrande, att utlåningen icke skulle kunna utan stor olägenhet öfverlämnas
till riksbanken, för hvars egentliga uppgift fastighetsbelåning i den form
och i den utsträckning, som här blifvit ifrågasatt, är fullständigt främmande,
har utskottet ansett sig böra afstyrka bifall till motionerna.
Utskottet hemställer alltså,
att förevarande motioner 1:35 och 11:143 icke
måtte till någon Eiksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 11 maj 1912.
På det sammansatta utskottets vägnar:
P. CL:SON WACHTMEISTER.
Reservation:
af herrar Asplund och Borg, hvilka ansett, att utskottets yttrande och
hemställan bort hafva följande lydelse:
»Uti en till utskottet ingifven promemoria, som äfven stått till bankofullmäktiges
förfogande hafva motionärerna ytterligare anfört :
Bostads- Uti enskildes fastigheter inom Kiruna municipalsamhälle (den s. k.
förhållandena, stadsplanen) bodde vid 1912 års början 865 st. eller 63,2 % af samtliga
hos L.-K. A.-B. i Kiruna anstälda 1,320 arbetare och 170 st. eller
48,6 % af de 350 i Kiruna stationerade järnvägsmännen, således tillsammans
1,035 eller 62 % af hela antalat hos bolaget och järnvägen i
Kiruna anstälda personer. Beträffande den här rådande trångboddheten
hänvisa vi till den i vår motion citerade berättelsen af hälsovårdspolisen
7
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
i Kiruna rörande den af honom i december 1911 (ej 1908 som i motionen
felaktigt angifvits) verkstälda bostadsundersökningen, och vilja vi bär
endast till ytterligare belysning tillägga, att medan folkmängden inom
municipalsamhället under 1910 ökades från 5,964 till 8,199 personer
eller med 2,235 personer, hvaraf på »stadsplanen» torde belöpa minst
2,000, så steg taxeringsvärdet å stadsplanen endast med 87,800 kronor
eller för hvarje nytillkommen person med knappt 44 kronor.
Inom Malmbergets af enskilda bebygda municipalsamkälle finnes enligt
uppgift af municipalnämndens ordförande 204 byggnader med, inberäknadt
allmänna och affärslokaler m. m., 1,274 rum, innebafda af 882 hushåll^
å tillsammans 3,169 personer, hvaraf 546 inneboende. Å bolagets
område finnas 140 byggnader med 1,105 rum, innehafda af 980 hushåll
a tillsammans 4,927 personer, hvaraf 387 inneboende ungkarlar.
Af dessa siffror framgår ju tydligt att en mycket stor trångboddhet
är rådande inom båda samhällena. Denna kan endast afhjälpas genom
en stegrad byggnadsverksamhet och lägre hyror, och den nödvändiga förutsättningen
härför är beredande af tillfälle till billiga lån på tillräckligt
lång amorteringstid.
Till uppgifterna i motionen angående dessa anse vi oss böra tillägga Nuvarande
att L.-K. A.-B. för närvarande har utlånade, hufvudsakligen till egna ar- förhåUanden
betare, som äro fastighetsägare, men äfven till andra enskilda och till en
del föreningsbyggnader i Kiruna 184,105 kronor och i Malmberget ungefär
325,000 kronor mot 41/* X räntefot och i allmänhet 15 års amortering
till högst 2/s af taxeringsvärdet. Det i 1909 års ansökan om delaktighet
i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa tecknade lånebeloppet
uppgick emellertid till icke mindre än 1,225,500 kronor, allt inom halfva
taxeringsvärdet och lånebehofvet är nu betydligt större, hvadan den föreslagna
fondens storlek ej kan anses för stort tilltagen, om någon hänsyn
tages till de närmaste årens utvecklingsbehof.
Enligt upplysningar, som lämnats af direktören i stadshypotekskassan,
herr John Svartling, har styrelsen för Norrbottens och Västerbottens stadshypoteksförening,
efter det vår motion framkommit, på tillfrågan förklarat
sig komma att ställa sig afvisande gentemot en eventuelt förnyad ansökan
om utsträckande af föreningens verksamhet till grufsamhällena
hvilken ansökan i februari 1911 af Kungl. Maj:t blef lämnad utan bifall’
och stadshypotekskassan skulle icke heller nu kunna tillstyrka det samtidigt
afslagna alternativet om bildande af särskild stadshypoteksförening
8
Motionens
hufmdsyfte.
Sammansätta stats- och bankontskottets utlåtande Nr 4.
för grufsamhällena. Samma skäl för afslag, som förut anförts af stadsliypoteksföreningen,
förelåge fortfarande och. komme att äfven för framtiden
förefinnas, nämligen att samhällenas existens vore uteslutande beroende
af grufdriften, och det vore föga troligt, att hypoteksföreningen i
fråga mot sitt bestridande kunde åläggas att belåna fastigheter i grufsamhällena,
enär vid sådant förhållande föreningen med fog skulle kunna
fordra att eventuella förluster borde ersättas af den myndighet, som påtvingat
hypoteksföreningen medansvarighet. Något annat sätt att lösa
lånefrågan måste därför anlitas, om man öfverhufvud anser det nödigt,
att någorlunda drägliga bostadsförhållanden måtte i enlighet med Riksdagens
1907 uttalade önskan beredas åtminstone hufvudmassan af arbetarebefolkningen
vid malmfälten däruppe långt ofvan polcirkeln.
Hufvudsyftet med vår motion är naturligtvis att af Riksdagen på
något sätt få nödiga medel anvisade för tillgodoseende af ofvan angifna
behof, och ha vi i motionen angifvit de motiv, som tala för att medlen
borde utgå af statens inkomst af grufdriften däruppe. Då vi föreslagit
att statens uti innevarande års statsverksproposition beräknade, utdelning
»måtte ställas till riksbankens disposition» att användas för angifna fastighetsbelåning,
så ha vi närmast åsyftat en säkerhetsanordning, att fonden
borde innestå i riksbanken, att utbetalningar af lån borde göras, därifrån
samt räntor och amorteringar inbetalas dit, en anordning som ingalunda
nödvändiggör att den öfriga förvaltningen, granskning af lånehandlingar
och säkerheter samt beviljande af lån, indrifning m. in. äfven ombesörjas
af riksbanken. Dessa delar af förvaltningen kunde ju, om det ej vore
lämpligt öfverlämna åt riksbankens afdelningskontor i Luleå, skötas af
någon annan myndighet, t. ex. landshöfdingeämbetet eller en särskild
kommitté och förvaltningskostnaderna täckas genom en hypoteksräntan
pålagd provision i analogi med hvad som gäller för stadshypoteksföreningarne.
Till ytterligare minskning af utlåningsrisken kunde ju äfven föreskrifvas,
att låntagarna med inneliggande inteckningar vore gemensamt ansvariga
för eventuella förluster.
Utskottet finner af hvad i saken anförts vara ådagalagdt, att genom
den stora bostadsbrist, som är rådande inom Kiruna och Malmbergets
grufsamhällen, de förhållanden, under hvilka den uteslutande på grund af
grufdriften till de förut folktomma ödemarkerna inflyttade befolkningen
måste lefva, äro högst otillfredsställande, något som utan tvifvel varit den
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4. 9
förnämsta orsaken till den starka emigration, som särskildt under de senaste
åren pågått från dessa samhällen. Angelägenheten af dessa svåra
missförhållandens af hjälpande har redan förut beaktats af statsmakterna,
i det att uti det aftal, som 1907 efter af Riksdagen fattadt beslut träffades
mellan svenska staten å ena samt Loussavaara—Kiirunavaara aktiebolag
m. fl. å andra sidan, bolaget (uti § 17) förbundits att, »på sätt i
Grängesberg och Kiruna redan ägt rum, äfven i Gellivare vidtaga åtgärder
för beredande af tjänliga bostäder åt arbetarna samt för öfrigt, i hvad på
bolaget ankommer, söka sörja för deras trefnad». Då i Kiruna endast
något öfver en tredjedel af bolagets arbetare bo i dess bostäder, medan i
Malmberget numera ungefär två tredjedelar åtnjuta denna förmån, synes
bolaget åtminstone formellt hafva uppfyllt nämnda villkor, hvadan några
ytterligare kraf med afseende på bostadsbristens afhjälpande knappast
torde kunna ställas på bolaget, så mycket mindre som detsamma på grund
af bestämmelserna i kontraktet med staten icke har rätt till någon som
helst ersättning för uppförda bostäder eller andra anläggningar vid en
eventuell statsinlösen af grufvorna.
Enda utvägen att afhjälpa trångboddheten och dess beklagliga inverkningar
på befolkningen såväl i moraliskt som fysiskt hänseende torde
därför, såsom motionärerna framhållit, vara att genom beredande af tillfälle
till billiga fastighetslån på tillräckligt lång amorteringstid en stegrad enskild
byggnadsverksamhet med lägre hyror än de nuvarande kunde framkallas.
Då detta mål icke kan nås med den tillfälliga, hufvudsakligen
på växlar med hög ränta grundade kredit, privata banker hittills beviljat,
då Riksbankens nuvarande jämförelsevis obetydliga fastighetsbelåning inom
de nämnda samhällena, såsom icke tillhörande Riksbankens egentliga uppgift,
icke torde komma att utvidgas, utan fastmera efterhand indragas
samt då slutligen, såsom framgår af motionärernas uppgifter och härvid
fogade protokollsutdrag från styrelsen för Västerbottens och Kor bottens stadsbypoteksförening
(bil. A.), densamma, inom hvars verksamhetsområde grufsamhällena
äro belägna, icke torde komma att bevilja en eventuellt förnyad
ansökan om medlemskap för samhällenas fastighetsägare, så synes det utskottet
för frågans lösning återstå endast två vägar. Man har framkastat,
att tillräckligt antal tjänliga bostadslägenheter borde kunna anskaffas genom
anlitande af egnahemslån. Då emellertid härför disponibla medel, särskildt
för bostadslån, äro synnerligen begränsade (enligt uppgift af hushållningssällskapets
sekreterare ha under de tre sista åren endast 15,000 ä 25,000
kronor årligen för ändamålet tilldelats Norrbottens län i dess helhet), så
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. ti samt. 2 afd. k höft. (Nr 4— 5). 2
10
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
linnes ju här icke någon möjlighet för afsevärd hjälp. För öfrigt torde
det vara tvifvel underkastadt huruvida, äfven om möjlighet att erhålla
egnahemslån funnes, dessa skulle i nämnvärd mån komma att anlitas vid
det kända förhållandet, att den tid arbetarne vistas däruppe i allmänhet
är så kort — i Kiruna har den intill 1910 uppgått i medeltal till 2.7 år
Det torde därför vara sannolikt, att byggnadsverksamheten i framtiden
liksom hittills kommer att hufvudsakligen inrikta sig på uppförande af
hus för uthyrning åt flere familjer, något som äfven betingas af de hårda
klimatiska förhållandena däruppe och de på de enskilda tomtägarne hvilande
dyra kostnaderna för gator, vatten- och afloppsledningar in. in.
Under sådana förhållanden och då för öfrigt redan byggnader för tillsammans
öfver 4 millioner kronor äro uppförda nästan undantagslöst utan
hänsyn till bestämmelserna för erhållande af egnahemslån, synes det utskottet
icke möjligt, att frågan skall kunna lösas med anlitande af sådana
lån. En särskild låneinstitution för dessa samhällen synes därför vara af
behofvet påkallad, försåvidt det af Eiksdagen 1907 uttalade önskemålet
om tjänliga bostäder skall kunna uppfyllas beträffande större delen af de
glasarbetare, järnvägsmän och den befolkning i öfrigt, som slagit sig ned
i grufsamhällena däruppe.
Då nu bolaget på grund af sin verksamhet ansetts förpliktadt att
tillgodose en del af detta behof, så synes det rättvist, att staten såsom
ägare af andra hälften i grufföretagen och af järnvägen i dess helhet äfven
använder någon del af sin vinst af grufdriften till att möjliggöra bostadsbristens
fullständiga afhjälpande. Om, såsom i motionen föreslagits,
en summa motsvarande den beräknade utdelningen å statens aktier för
nästa år eller 1,600,000 kronor afsättes för belåning af enskildas fastigheter
inom de båda grufsamhällena, torde ändamålet i stort sedt kunna
vinnas. I likhet med bankofullmäktige anser utskottet, att utlåningen lämpligast
omhänderhafves af en särskild förening eller styrelse, bildad enkom
för detta ändamål och ställd under kontroll af Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län, och torde stadgar, i händelse en sådan förening
kommer till stånd, lämpligast kunna af Kungl. Maj:t utfärdas uti
tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser, som äro gällande för de
stadshypoteksföreningar, som vunnit delaktighet uti Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa. 135 fastighetsägare i Kiruna, representerande ett sammanlagdt
taxeringsvärde af 1,264,000 kronor och 68 stycken i Malmberget
med taxeringsvärde af tillsammans 1,072,400 kronor, hafva också
skriftligen förbundit sig att, för den händelse en lånefond för grufsam
-
Sammansatta stats- och lankoutskottets utlåtande Nr 4.
11
hällena kominer till stånd, på ofvannämnda grunder ingå förening med
gemensam ansvarighet för lånade belopp. Under sådana förhållanden och
om amorteringstiden i enlighet med motionärernas förslag begränsas till
den 1 januari 1938 eller till fem år före den tid, då statsinlösen af grufvorna
kan komma i fråga, torde någon risk för staten att få igen de utlånade
medlen icke förefinnas. Då afsättandet af hela det föreslagna beloppet
1,600,000 kronor på en gång kunde tänkas vålla svårigheter för
statsregel’ingen, vill utskottet föreslå, att endast hälften eller 800,000 kronor
anvisas att utgå under 1913.
Under åberopande af hvad här ofvan anförts får utskottet således
hemställa,
att Riksdagen, med bifall till ifrågavarande motion,
måtte besluta att afsätta eu summa af 1,600,000 kronor,
motsvarande den i 1912 års statsverksproposition
beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara—
Kiirunavaara aktiebolag, till en fond att användas till
belåning af enskilda tillhöriga fastigheter inom Kiruna
och Malmbergets municipalsamhällen intill halfva taxeringsvärdet
mot för lån i Konungariket Sveriges stadshypotekskassa
gällande ränta och med amorteringstiden
begränsad till den 1 januari 1938, under förutsättning
att en förening med gemensam ansvarighet i förhållande
till lånade belopp bildas mellan blifvande låntagare
uti tillämpliga delar i enlighet med de bestämmelser,
som äro gällande för de stadshypoteksföreningar,
som vunnit delaktighet uti Konungariket Sveriges
stadshypotekskassa samt af nämnda summa för år 1913
anvisa ett belopp af 800,000 kronor.
12
Sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande Nr 4.
Bilaga A.
Utdrag af protokoll, fördt vid sammanträde
med styrelsen för Västerbottens och Norrbottens
stadshypoteksförening i Luleå den 13
februari 1912.
§ 2.
Styrelsen för Konungariket Sveriges stadshypotekskassa hade infordrat
styrelsens yttrande i anledning af en utaf grufingenjören C. J. Asplund vid innevarande
års riksdag väckt motion om ställande af den i 1912 års statsverksproposition
beräknade utdelning å statens aktier i Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag till riksbankens disposition att användas till belåning af enskildas
fastigheter inom Kiruna och Malmbergets municipalsamhällen. Med anledning
häraf beslöt styrelsen afgifva följande yttrande:
»Styrelsen har uti ett år 1910 afgifvet utlåtande afstyrkt bifall till då föreliggande
underdåniga ansökningar om utsträckning af Västerbottens och Norrbottens
stadshypoteksförenings verksamhet till att omfatta Kiruna, Malmbergets
och Gellivare municipalsamhällen, och har såsom stöd för detta sitt afstyrkande
anfört hufvudsakligen, att dessa samhällen äro för sin utveckling helt och hållet
beroende på järnmalmsbrytningen inom malmfälten i Kiirunavaara och
Malmberget och att, om denna rörélse af en eller annan orsak upphörde, dessa
samhällen också vore dömda till undergång. Och denna vår åsikt om olämpligheten
att utsträcka föreningens verksamhetsområde till dessa samhällen har
styrelsen ej funnit skäl att nu frångå. Det är visserligen sant, att sedan styrelsens
förra yttrande afgafs, arbetena med Porjusfallets montering fortskridit
så långt, att dess utnyttjande från ekonomiska ändamål snart är en verklighet,
och att det nu torde vara blott en tidsfråga, när äfven elektrifieringen af statsbanorna
blifver ett fullbordadt faktum, genom hvilka bägge omständigheter
ifrågavarande samhällens ekonomiska framtidsutsikter betydligt ljusnat, men
styrelsen kan det oaktadt ej frångå sin förra åsikt, att dessa samhällen äro af
en mera obeständig natur och att en belåning af fastigheter därstädes innebär
en risk, som föreningens förutvarande delägare icke böra tvingas att underkasta
sig.
Det skulle visserligen kunna tyckas som om denna risk bortfölle, i fall såsom
motionären föreslagit amorteringstiden för lån å fastigheter i dessa samhällen
begränsades till högst 25 år och icke utsträcktes utöfver den 1 januari 1938,
d. v. s. den tidpunkt då en inlösen af grufvorna och därmed en eventuell inskränkning
af grufdriften kunde komma i fråga, men en dylik kortare amorteringstid
förutsätter naturligen en betydligt höjd årlig amortering, och det är
ej visadt, att fastigheterna i dessa samhällen lämna så hög afkastning, att en
fastighetsägare utan ekonomiska resurser i öfrigt skulle kunna reda sig med en
sådan hög årlig amortering. Och häri ligger tydligen alltid en viss risk. För
öfrigt skulle en dylik utlåning efter helt andra grunder än dem, som nu gälla
för föreningens verksamhet, blifva för föreningen mycket betungande och svå
-
Sammansatta stats- och hankoutskottéts utlåtande Nr 4.
13
righeterna skulle ytterligare ökas genom dessa platsers aflägsna läge och säregna
förhållanden i öfrigt. Styrelsen föreställer sig ock, att lånebeloppet från
(lossa samhällen icke skulle bli så stort, att det med nu gällande förvaltningshidrag
skulle bära de ökade förvaltningskostnader, som genom dessa samhällens
anslutning skulle drabba föreningen.»
Rätt. utdraget betygar
å tjänstens vägnar
A. Holm.
Rätt afskrifvet betyga:
A. Engholm.
A. Zetiersten.
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 6 sand. 2 afd. 3 käft. (Nr 4—5). 3
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.