Andra kammarens första tillfälliga utslcolts utlåtande Nr 9
1913-03-03 · 4 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 4 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 1TU 1913:9, Andra kammarens första tillfälliga utslcolts utlåtande Nr 9
Dokumentets text
Andra kammarens första tillfälliga utslcolts utlåtande Nr 9.
1
Nr 9,
Ankom till Riksdagens kansli den 4 mars 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, på
grund av Första kammarens beslut över dess första
tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, i anledning av herr
Bäckströms motion, nr 19, om skärpning av bestämmelserna
för antagande av släktnamn.
I eu inom Första kammaren av herr Bäckström avgiven motion, nr
19, har hemställts, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta sådana förslag till ändrade
bestämmelser i gällande lagstiftning om antagande av släktnamn, att däri
avsett skydd mot antagande av förut använt släktnamn bleve mera effektivt.
Beträffande den av motionären förebragta motiveringen tillåter sig
utskottet hänvisa till motionen.
Första kammarens första tillfälliga utskott, till vilket motionen hänvisats,
har avgivit följande yttrande:
»Motionären ifrågasätter vissa förändringar i nu gällande förordning
angående antagande av släktnamn den 5 december 1901, vilka förändringar
avse, bland annat, ordningen för behandlingen av hithörande ärenden.
Enligt nu gällande föreskrifter handläggas dessa ärenden av Konungens
befallningshavande i de olika länen samt av Överståthållareämbetet, såvitt
angår Stockholm. Motionären anmärker, att den omständigheten, att
prövningen är lagd i olika myndigheters hand, vållar ojämnhet i lagtillämpningen.
Denna erinran är utan tvivel grundad. Ansökan om godkännande
av nytt släktnamn får nämligen enligt förordningen ej bifallas,
där det nya namnet, såvitt känt är, bäres av annan släkt och tillika är
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 1 avd. 8 käft. (Nr 9.) i
Första kammarens
utskotts
yttrande.
2
Andra hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
av mera egenartad beskaffenhet. Sistnämnda stadgande om namnets »mera
egenartade beskaffenhet» kan tydligtvis på olika håll tolkas olika. Och
exempel finnas, att ansökan om godkännande av visst släktnamn blivit
utav en av förenämnda myndigheter avslagen, medan myndighet i annan
ort bifallit en ansökan beträffande alldeles samma namn.
En annan av motionären påyrkad ändring i förordningen avser att
på ett mera effektivt sätt bringa ansökningar av ifrågavarande slag till
allmänhetens kännedom. Enligt nu gällande bestämmelser skall Konungens
befallningshavande, därest ansökningen ej finnes böra genast avslås,
införa kungörelse om densamma dels i allmänna tidningarna, dels i tidning
inom orten, varefter en var äger att inom viss tid göra skriftlig invändning
mot ansökningen. Uttrycket »tidning inom orten» är först och
främst ett svävande begrepp. Motionären anser, att därmed avses
tidning i den ort, där vederbörande Konungens befallningshavande
residera!’. Enligt vad utskottet erfarit, har emellertid vid tillämpningen
uttrycket jämväl tolkats såsom åsyftande tidning i den ort,
där sökanden bor. Men oavsett denna otydlighet kan stadgandet
icke anses tillfredsställande. Det torde nämligen ofta hända, att person
med släktnamn av mera egenartad beskaffenhet icke nås av den, på
sätt förordningen stadgar, offentliggjorda kungörelse angående ansökan
om rätt till antagande av det släktnamn han bär, eftersom det mera sällan
händer, att allmänheten genomgår dylika tillkännagivanden i Post- och
Inrikestidningar, och det tillika är högeligen ovisst, huruvida den tidning,
som i förekommande fall ansetts som ortstidningen, kommer den intresserade
personen i handom. Med fog lärer alltså kunna sägas, att det
skydd, som förordningen avser att bereda, icke i tillfredsställande mån
vinnes.
Bästa sättet att gorå namnskyddslagstiftningen mera effektiv har synts
motionären vara att låta godkännandet ske, icke av Konungens befallningshavande
i de olika länen, utan av en centralmyndighet, varvid motionären
förslagsvis nämnt patent- och registreringsverket. Uppenbart är, att en
sådan anordning skulle främja likformigheten vid behandlingen av ifrågavarande
ärenden och därigenom jämväl bereda ökat skydd för äldre släktnamn.
Utskottet kan alltså icke annat än finna det lämpligt, att bestyret
med prövning av ansökningar om godkännande av nytt släktnamn uppdrages
åt en centralmyndighet, men anser sig icke kunna uttala sig om,
huruvida patent- och registreringsverket eller annan myndighet härvid
bör komma i fråga. — Att hos denna myndighet skall föras register över
godkända släktnamn torde vara själffallet. Tillika synes emellertid böra
komma i övervägande, huruvida icke, såsom motionären jämväl ifrågasatt,
3
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
äldre släktnamn skulle kunna hos den centrala myndigheten registreras
till skydd mot deras antagande av annan.
Motionären har vidare ifrågasatt dels en ändring av förordningens
§ 1 mom. 2 i syfte, att namn, vilka bildats genom ett i almanackans
namnlängd intaget manligt förnamn med tillägg av »son» eller dylikt,
skulle i vissa fall få anses vara så egenartade, att deras antagande utan
godkännande icke borde medgivas, dels ock en utvidgning av rätten att
antaga släktnamn i så måtto, att ansökan om rätt att antaga moders släktnamn
borde, där giltiga skäl anfördes, kunna godkännas, även om namnet
bures av annan släkt och vore mera egenartat. Båda dessa av motionären
framhållna synpunkter synas utskottet vara förtjänta att vid en eventuell
revision av förordningen komma under övervägande. Och torde i samband
därmed jämväl böra undersökas, i vilken mån det må kunna tillstädjas
fosterföräldrar att giva fosterbarn sitt släktnamn.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att Första
kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen måtte i skrivelse till
Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i övervägande, huruvida
icke i förordningen angående antagande av släktnamn höra införas ändrade
bestämmelser i syfte, att dels däri avsett skydd mot antagande av förut
använt släktnamn bleve mera effektivt och dels ökad möjlighet bereddes
för godkännande av nytt släktnamn i fall, då sådant godkännande finnes
skäligen böra äga rum.»
Vad utskottet hemställt blev av Första kammaren bifallet.
Beslutet har delgivits Andra kammaren, som hänvisat ärendet till förberedande
behandling av sitt första tillfälliga utskott.
Utskottet, som tagit såväl motionärens framställning som Första kammarens
första tillfälliga utskotts yttrande i vederbörligt övervägande, har
icke kommit till annan uppfattning om ifrågavarande ärende än den, som
framlagts i Första kammarens första tillfälliga utskotts ovan meddelade
utlåtande, och får utskottet alltså i anslutning härtill hemställa,
att Andra kammaren, med biträdande av Första
kammarens beslut, ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga i övervägande, huruvida icke
i förordningen angående antagande av släktnamn böra
införas ändrade bestämmelser i syfte, att dels däri av
-
Första kammarens
beslut.
Utskottets
yttrande.
4
Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 9.
sett skydd mot antagande av förut använt släktnamn
bleve mera effektivt och dels ökad möjlighet bereddes
för godkännande av nytt släktnamn i fall, då sådant
godkännande finnes skäligen höra äga rum.
Stockholm den 3 mars 1913.
På utskottets vägnar:
OSKAR LUNDGREN.
Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.