Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om anordnande av undervisning i den homöopatiska läkemetoden.

1913-02-21 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 2TU 1913:2, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om anordnande av undervisning i den homöopatiska läkemetoden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till Riksdagens kansli den 21 februari 1913 kl. 3 e. m.

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i anledning

av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående utredning i fråga om anordnande av undervisning

i den homöopatiska läkemetoden.

I en inom andra kammaren väckt, till dess andra tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 216, hava herrar Olofsson i Digernäs, Olofsson i Avik

och Bosson föreslagit,

att Riksdagen måtte besluta en skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan,

att Kungl. Maj:t täcktes snarast låta genom sakkunniga personer från

skilda läger jämte opartiska lekmän verkställa utredning av frågan om huruvida

de praktiska resultaten visat den homöopatiska läkemetoden äga sådant

värde, att teoretisk och praktisk undervisning i densamma bör meddelas,

samt huru i sådant fall dylik undervisning lämpligen bör anordnas.

Beträffande vad motionärerna anfört till stöd för sitt förslag får utskottet

hänvisa till motionen.

1 det föreliggande ämnet hava vårt lands förnämsta auktoriteter på

det medicinska området redan haft tillfälle att uttala sig.

Såsom motionärerna i sin motivering framhållit, anhöll nämligen Svenska

homöopatsamfundet i en den 15 april 1912 till statsrådet och chefen

för kungl. civildepartementet ingiven skrift, bland annat, om åvägabringande

av en saklig och opartisk utredning angående lämpligheten av att

vid de medicinska högskolorna i riket åtminstone valfri undervisning meddelades

även i den homöopatiska läkemetoden.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 2 avd. 2 käft. (Nr 2.) 1

Tidigare be.

handling av

frågan.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Sedan ärendet för behandling i nu förevarande del överlämnats till

kungl. ecklesiastikdepartementet, infordrades yttranden i detsamma.

Medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala anförde i sitt yttrande,

uti vilket samma fakultet vid universitetet i Lund ävensom karolinska

mediko-kirurgiska institutets lärarkollegium instämde, huvudsakligen

följande.

Fakulteten ville framhålla, att den s. k. komöopatiska läkemetoden ej vore att

anse såsom vetenskaplig medicinsk metod, enär homöopatiens behandlingsmetoder

överhuvud utginge från vissa uppfattningssätt, vilka möjligen kunnat betecknas som

ursäktliga för den tidpunkt (för mer än hundra år sedan) då de först framställdes, men

vilka sedan kvarstått i huvudsak oförändrade utan att taga någon hänsyn till den på

alla områden genomgripande och omskapande utveckling, som det medicinska vetandet

sedan den tiden undergått. Homöopatiens åskådningssätt befunne sig sålunda för närvarande

i den bjärtaste och bestämdaste strid ej mindre med grunderna av nuvarande

kunskaper om människokroppens funktioner under friska tillståndet och under sjukdom

än även med fysikens och kemiens första vetenskapliga grundsatser. Vid sådant förhållande

behövde knappast framhållas, hurusom det vore de medicinska högskolorna

föga värdigt och knappast skulle lända deras undervisning till heder, därest valfri

undervisning skulle meddelas i den s. k. homöopatiska läkemetoden. Fakulteten hemställde

på grund därav, att framställningen lämnades utan avseende.

Lärarkollegiets vid karolinska institutet yttrande var åtföljt av protokollsutdrag

rörande ärendets behandling inom kollegiet; och tillåter sig

utskottet av detsamma här återgiva följande:

Utdrag ur protokoll, hållna i Karolinska mediko-kirurgiska

institutets lärarkollegium följande dagar år 1912.

Den 19 september.

8. D. Företogs ånyo bordlagda, i protokollet för den 29 augusti 1912 förut

antecknade ärendet angående en av kanslern till lärarkollegiet remitterad, av Svenska

homöopatsamfundet gjord framställning om anordnande vid de medicinska högskolorna

av undervisning i homöopati m. m.

Härvid begärdes ordet av professorn Key-Åberg, som yttrade:

»Jag ber att med anledning av den remiss rörande den s. k. homöopatiens ställning

i Sverige, vilken från kanslersämbetet till karolinska institutets lärarkollegium

inkommit, och. vilken nu föreligger till behandling inom lärarkollegium, få till protokollet

göra följande anteckning.

Då det i den till remissen hörande, av »svenska homöopatiska samfundet» till

statsrådet och chefen för kung], civildepartementet riktade skrivelsen säges, att det i

Sverige för närvarande skulle finnas vid pass 200,000 personer, »hvilka», såsom det i

skrivelsen kännetecknande heter, »för sin hälsas vårdande önska begagna sig av den

homöopatiska läkemetoden», är detta tydligen ingenting annat än ett löst påstående,

utan stöd i något tillförlitligt statistiskt underlag. Nu är det emellertid för var och

en uppenbart, att det varit det av nyss anförda siffertal illustrerade stora förtroende,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 3

den homöopatiska läkemetoden skulle hava tillvunnit sig hos allmänheten, varpå samtliga

de från svenska homöopatiska samfundet framställda fordringarna ytterst grunda

sig, och som i samfundets förutnämnda skrivelse utformats till det rättfärdighetskrav,

vilket man från det allmännas sida icke skulle kunna underlåta att tillmötesgå.

Yäl känt är ju, att eu mängd vidskepligt och godtroget folk alltid löper till,

där kvacksalvaren uppenbarar sig. Flertalet av dem vända honom dock av nära till hands

liggande skäl snart åter ryggen. Och nog köpes det och säljes numera i vårt land

en massa homöopatisk medicin; största delen därav är dock allmänheten pålockad, ja,

ej sällan rent av påtrugad.

Till några statistiska beräkningar av i något hänseende praktisk räckvidd inbjuda

ju sådana förhållanden icke. Men även i saknad av en tillförlitlig statistik, och

i trots av de tvärsäkra påståendena från homöopatiskt håll om motsatsen, torde det

tryggt kunna sägas, att det i vårt land för närvarande icke finns något allmännare behov

av den homöopatiska läkemetoden och dess hjälpmedel.

Om möjligt ännu mindre än detta behov är dock uppenbarligen behovet av

denna stora flock män och kvinnor, vilka, utan behörighet att utöva läkaryrket, på

senare tiden slagit sig på att hemsöka det svenska samhället med utövande av vad

som bär namn av ögondiagnos och homöopatisk läkekonst. I svenska homöopatiska

samfundets skrivelse gå dessa personer under benämningarna »icke legitimerade utövare

av yrket» och »homöopater utan graduering vid svenska medicinska högskolor».

I själva verket sakna samma människor emellertid icke blott »graduering» vid svenska

högskolor, utan som regel därtill varje sorts utbildning, vilken skulle kunna göra dem

på något sätt dugliga att igenkänna sjukdomar eller syssla med behandlingen av sådana.

Vanligen äro de fördettingar, urspårade existenser, som av nöd eller girighet

drivits att upptaga det bedrägliga, men inbringande geschäftet. Man finner bland dem:

f- d. polismannen, f. d. straffången, f. d. prästen, f. d. lasarettsvaktmästaren, »frun» i

växlande samhällsställning, men vars mans ekonomi blivit rubbad, f. hemmansägaren,

f. ingeniören, f. cirkusartisten o. s. v. Flera av dem äro, sorgligt att säga det, f. d.

predikanter; och geschäftet går, såsom erfarenheten visat, bäst, då homöopaten uppträder

med religiös mask och därefter lämpade talesätt. På sådant sätt vinner man

säkrast folkets förtroende. »Jag tror Gud vill det», var det svar, som en bekant homöopat

bär i staden för ej länge sedan offentligen lämnade på en till honom ävenledes

offentligen framförd förebråelse för sysslande med kvacksalveri.

Den i förutnämnda skrivelse från homöopatiska samfundet uttalade fruktan för

att ett eventuellt fastställande från statsmakternas sida av det utav kungl. medicinalstyrelsen

den 14 maj 1909 avgivna förslaget till ny apoteksvarustadga eller annat i

samma riktning gående förslag till sådan stadga skulle komma att vålla ett bestämdt

avbräck i, ja kanske rent av sätta ett oöverkomligt hinder för den homöopatiska lekmannaverksamheten

i Sverige, torde utan tvivel vara högeligen överdriven. Med någon

kännedom om de homöopatiska läkemedlens allmänna kemiska såväl som fysikaliska

konstitution torde det nämligen icke vara alltför djärft tro, att dessa medel, om så

nödigt bleve, skulle kunna i fullt tillräcklig mängd och av önskvärd beskaffenhet tillverkas

^ inom landet. Möjligen skulle detta önskemål kunna ernås redan genom eu så

enkel åtgärd som någon utvidgning av de för närvarande i verksamhet varande fabrikerna

i Östersund och Askersund.

Vad så särskilt angår den i homöopatiska samfundets meromnämnda skrivelse

gjorda hemställan om utredning i fråga om »lämpligheten av att vid våra medicinska

högskolor åtminstone valfri undervisning i denna läkemetod (den homöopatiska) med
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottets

utlåtande.

4 Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

delades, så att allmänheten för framtiden finge att välja mellan homöopatiska och allopatiska

läkare», såsom det i skrivelsen heter, finner jag mig på denna punkt i full

överensstämmelse med det yttrande, vilket i ärendet avgivits av Uppsala medicinska

fakultet. Den Hahnemannska homöopatien har tydligen haft sin historiska mission.

Tiden för denna ligger dock långt tillbaka. Våra dagars homöopati kan, sedd i det

ljus, modernt medicinskt vetande och tänkande kasta däröver, utan vidare betecknas

såsom humbug'' .

I detta professorn Key-Åbergs anförande instämde professorerna Berg, John,

Lennmalm, Muller, Åkerman, Sundberg, E. Holmgren, Westermark och Hedrén.

Professorn Santesson yttrade:

»Med anledning av professor Key-Åbergs uttalande, i vilket jag för övrigt instämmer,

ber jag få meddela, att jag i allmänhet varje år ägnar en föreläsning åt en

framställning av homöopatiens innebörd samt åt läkarnes ställning till densamma.»

Vidare anförde professorn Almquist:

»Då jag biträder lärarkollegiets beslut att bestämt avstyrka förslaget om införande

av undervisning i homöopati, så stöder jag mig på följande grunder:

Enligt fastställda stadgar och enligt praxis sedan lång tid tillbaka är undervisningen

vid läkarutbildningen vetenskaplig, d. v. s. kandidaterna få lära sig det, som

blivit styrkt genom objektiva iakttagelser och erfarenheter. °

Då homöopater kallat vår tids medicin för allopati, så söka de känneteckna den

som en lära, som står i motsats mot deras egen homöopatiska lära. Sådan uppfattning

tillhör en förgången tid. Förr kunde inom läkarekaren lära sta mot lära, icke numera.

Vår tids naturvetenskap och medicin hyllar ingen lära, vetenskapen söker

tvärtom tillägna sig alla detaljsanningar, som stödas av iakttagelse och erfarenhet,

varifrån än utredningen kommit.

Därest det skulle bli ett åliggande för de medicinska högskolorna att giva undervisning

i någon viss lära, så skulle flen vetenskapliga undervisningen upphöra.

Åläggandet skulle nämligen verka i den riktningen att föra läkekonsten tillbaka till

schablonens och dogmens tider.»

Rektor instämde i professorn Almquists yttrande.

Lärarkollegiet beslöt att i skrivelse till kanslern enligt registratur^ uttala sin

anslutning till de uttalanden, som i ämnet gjorts av medicinska fakulteterna vid universiteten

i Uppsala och Lund.

Ur protokollen

S. Wålilin.

Universitetskanslern slutligen hänförde sig i sitt utlåtande till vad

ovannämnda medicinska myndigheter anfört i ärendet.

Vid föredragning den 25 oktober 1912 fann Kungl. Maj:t framställningen

i fråga icke föranleda någon Kungl. Maj:ts åtgärd.

Såsom av det ovan anförda framgår, intaga läkarvetenskapens främsta

målsmän inom vårt land en fullständigt avvisande hållning gent emot den

homöopatiska läkemetoden, och, efter vad utskottet inhämtat, år detta - på ett ytterligt fåtal när — jämväl i övrigt fallet med den svenska läkar
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

kåren, vars omdöme i denna fråga måste tillmätas vitsord. Den ställning,

de här i landet på läkekonstens område sakkunniga sålunda intagit, torde

hava till fullo ådagalagt, att den homöopatiska läkemetoden saknar sådant

värde, att undervisning i densamma bör anordnas av staten. En utredning

i den av motionären antydda riktningen synes utskottet därför icke

vara av behovet påkallad.

På »rund av vad sålunda, anförts får utskottet hemställa,

att herr Olofssons i Digernäs m. fl. förevarande

motion ej måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 21 februari 1913.

På utskottets vägnar:

M. ENDERSTEDT.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.