Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg.

1913-02-22 · 16 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1913:2, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg.

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 1

Nr 2.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 februari 1913 kl. 4 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 2, i

anledning av en av lierr Lundgren i Vendelsherg väckt

motion, nr 16, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

åtgärder mot oordningar å järnvägsstationer och bantåg.

Uti en inom Andra kammaren väckt, till dess tredje tillfälliga utskott

hänvisad motion, nr 16, liar herr Lundgren i Yendelsberg hemställt,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder, som efter skedd utredning

visa sig vara av nöden till förebyggande av de oordningar å de

svenska järnvägarne, som föranledas särskilt av berusade personer.

Till stöd för berörda hemställan har motionären anfört följande:

»Det svenska folket har sedan länge och helt säkert icke utan

skäl haft namn om sig att vara ett av Europas kunskapsrikaste och

bäst uppfostrade folk. Det oaktat kan man bland detta folk ännu i

våra dagar ganska ofta möta yttringar av den mest ohyfsade råhet.

Åven om den direkta orsaken härtill, nämligen spritdrycksb raket, i de

allra flesta fall torde vara bekant, måste detta sorgliga förhållande likväl

vara ägnat att väcka uppseende och förvåning. Ån mera förvånande

synes det vara, att dessa yttringar ej med mera kraft än vad nu är

fallet av vederbörande ordningsmakt stävjas, i all synnerhet då de förekomma

å platser, där denna makt synes ha ett särskilt berättigande att

ingripa, t. ex. å våra järnvägar.

Ingen, som är van att färdas å desamma, kan gärna ha undgått

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 1

Motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

2

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

att möta de olägenheter, som uppstå därigenom att personer, som redan

före sin resas anträdande äro mer eller mindre berusade eller under

densamma berusa sig av starka drycker, i sådan utsträckning som nu är

fallet tillåtas medfölja järnvägstågen. Ofta kunna berusade förekomma

i sådan myckenhet, att det bart när är omöjligt för den nyktre, fridsamme

och ordningsälskande att fortsätta färden. Särskilt inträffar

detta vid marknadstillfällen och torgdagar, då lantfolket vänder åter

från städerna till sina hem, dagarna före våra större religiösa högtider,

såsom jul, påsk, pingst och midsommar, samt vid beväringstransporter.

Man tyckes vid dylika tillfällen mången gång vara totalt prisgiven åt

eu den mest brutala och godtyckliga behandling från rusiga medresande,

som icke endast — ofta trots anslaget förbud — tillåta sig röka kupéerna

fulla av vämjelig tobaksrök och nedspotta golven i desamma utan också

arrangera kortspel och prestera eu mängd råa svordomar och oförsynta

visor, vilka måste verka i hög grad sårande och demoraliserande, särskilt

på medresande kvinnor, barn och ungdom. Naturligtvis är också

det hela ägnat att nedsätta vårt folks anseende inför utlänningar, som

beresa vårt land, även om det måste medgivas, att förhållandena på

statens långdistanståg med färre uppehåll i regeln äro tillfredsställande,

särskilt i l:a och 2:a klassens vagnar.

Väl kan det icke heller förnekas, att åtskilligt gjorts och göres för

att stävja det här påpekade onda, och att järn vägsbefälet härutinnan i allmänhet

också gör sitt bästa, så långt det är möjligt med den makt,

det nu äger, och med den knappa tid, det på grund av andra mångskiftande

göromål direkt kan ägna åt ordningens upprätthållande bland

tågpassagerarne. Men de hittills vidtagna åtgärderna i detta syfte synas

vara långt ifrån tillräckliga. Ty ingen är ännu säker om att få resa

oantastad eller ofredad på de svenska järnvägarna. När som helst kan

man befara att få till sällskap mer eller mindre rusiga personer, som

icke veta, vad de säga eller göra.

Och dock borde det väl kunna anses som en fullt rättmätig fordran

av en var, som köpt en järnvägsbiljett till en viss plats, att härmed

ock skall följa garanti, att resan måtte få göras i fred och ro, och utan

att medresande tillåtas att på ett mer eller mindre obehagligt sätt störa

densamma.

För att detta skall kunna ske, fordras emellertid icke blott en

strängare tillsyn att nuvarande ordningsregler bättre efterlevas utan

också helt nya och mera effektiva bestämmelser och anordningar. Bland

dessa må särskilt framhållas sådana, som undanröja den direkta orsaken

till här berörda oordningar, nämligen bruket av berusande drycker.

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Dylika borde icke få medhavas och förtäras i stationernas väntsalar eller

i järnvägskupéerna, som därigenom lätt nog förvandlas till verkliga

krogar med kroglivets alla olägenheter, och under inga villkor borde

berusade personer få tillträde till desamma. Synliga anslag rörande

förbud för spritdryckers förtäring, svordomar och oanständigt tal i kupé

eller stationsområde samt straffpåföljder, i händelse betjäningens tillsägelse

ej genast efterkommes, borde uppsättas i järnvägarnas personvagnar

och väntsalar. Vad som i detta hänseende ansetts både nödigt

och nyttigt i Norge, vars storting förra sommaren antog ett lagförslag

i ovan antydd riktning, borde väl, då samma förutsättningar föreligga,

icke heller anses ogenomförbart i Sverige.

Men för att sådana bestämmelser skola få tillräcklig effektivitet,

torde också fordras, att flera av järn vägsbefälet och tågpersonalen tillerkännas

polismans befogenhet med avseende å förbrytelser, som förövats

å järnvägsstation eller bantåg, och att vid tillfällen, då ett större

antal lagöverträdelser äro att förvänta, såsom vid marknads- och högtidstillfäilen,

samt beväringstransporter — vilka senare aldrig, så länge

rusdrycker finnas tillgängliga för den stora allmänheten, borde få ske

utan medföljande militärbefäl — särskilt anställda och i sitt kall förfarna

järnvägspoliser trädde i verksamhet för ordningens upprätthållande.

Om bestämmelser i här anförda riktning och en effektiv tillsyn om deras

efterlevnad komme till stånd, skulle desamma helt säkert snart nog

växa in i folkmedvetandet såsom någonting gott och gagneligt. Den

stora massan av passagerare, den bättre ordmngsälskande delen, skulle

därigenom under järnvägsresor i vårt land kunna få påräkna den ro och

säkerhet, varpå den med fullt skäl kan göra anspråk. Det här åsyftade,

tillfälliga rusdrycksförbudet skulle i övrigt för de flestas egen del

vara fullkomligt likgiltigt, men en ren välsignelse för sådana stackars

människor, som ha vana eller benägenhet att berusa sig.

De förordningar, som i detta fall komma att bestämmas för statsbanorna,

torde också i tillämpliga delar kunna finna användning vid

vårt lands enskilda järnvägar, av vilka några redan nu, att döma av i

järnvägskupéerna befintliga anslag, föregått statsbanorna med goda och

efterföljansvärda exempel.

Till slut må framhållas, att slapphet och eftergivenhet i detta som

i många andra fall endast förvärrar ett redan nu nog så besvärligt ont

och att ett strängt upprätthållande av lagstadgad ordning i detta hänseende

icke må anses endast som ett bidrag till n}7ktra och fredliga resandes

trevnad och säkerhet utan också kan betraktas som ett led i det folkuppfostringssträvande,

som bland annat går ut på att lära vårt folk att

s. 4 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

uppträda hyfsat och människovärdigt icke endast i hemmen utan också

ute i livet, på gator och torg såväl som under resor till lands och sjöss.»

Enligt nu gällande trafikreglemente för statens järnvägar § 15 kan

frän tåg avvisas den, som icke iakttager föreskriven ordning, icke rättar

sig efter banbetjäningens behörigen givna föreskrifter eller icke iakttager

ett anständigt uppförande, och skall så under alla förhållanden ske

med synbarligen av starka drycker överlastade personer. Liknande

bestämmelser äro även gällande för de enskilda banorna.

Den 26 april 1912 är av kungl. järnvägsstyrelsen till Kungl. Maj:t för

fastställelse ingivet ett förslag till ny trafikstadga, vilken stadga är avsedd

att gälla för såväl statens järnvägar som för allmän trafik öppnade enskilda

banor. § 15 i detta förslag motsvarar till innehållet nu gällande

§ 15, men orden »synbarligen av starka drycker överlastade personer»

äro ersatta med »synbarligen onyktra personer». Denna formulering är

avsedd att inskärpa, att bestämmelsen ej gäller endast personer i ett

långt framskridet rus, vilket ordalydelsen i det nuvarande trafikreglementet

möjligen kan ge anledning att antaga.

Med såväl det nuvarande som det blivande reglementets formulering

torde emellertid vara klart, att järnvägsbefälet äger befogenhet

att inskrida mot passagerare, som, på sätt motionären angiver, ofreda

eller äro till obehag för sina medresande. Att likväl de överklagade

förhållandena fortfara anser utskottet ej utan vidare kunna läggas tågpersonalen

till last, då de stränga ordningsföreskrifternas tillämpning i

praktiken utan tvivel ofta stöter på avsevärda svårigheter. Man må

icke förtänka konduktören, om han först i yttersta nödfall tillgriper

den åtgärden att på en främmande station kasta ut en fattig berusad

passagerare, som är oförmögen att reda sig själv, och som ingen på

stationen är skyldig att taga vård om, utan vilken tvärtom bör såsom berusad

avvisas från stationsområdet. Olyckor på grund av dylika avvisningar

från tåg hava även som bekant förekommit.

Utskottet delar därför ej järnvägsstyrelsens uppfattning (se bil. D),

att ett strängt upprätthållande av nuvarande ordningsföreskrifter är det

säkraste botemedlet mot de uppenbara missförhållanden, som här äro

i fråga. Sant är, att ett allmännare införande av spärrsystemet vid våra

järnvägsstationer är ett gott hjälpmedel att förhindra onyktra personers

anträdande av resan. Men så länge de resande opåtalt äga rätt att

berusa sig på själva tåget — och de flesta oordningar å järnvägstågen

förorsakas av berusade passagerare — är själva roten till det onda icke

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

angripen, och såväl de resandes som tågpersonalens obehag och svårigheter

kvarstå nästan oförminskade.

Konduktören äger nämligen enligt nuvarande ordningsföreskrifter

ingen rättighet att ingripa mot passagerares förtäring av rusdrycker,

även om det är uppenbart, att berusning härav måste följa. Först

när detta resultat är uppnått, kan konduktören inskrida, och avvisning

från tåget med alla dess obehag och vanskligheter skall äga rum. En

dylik anordnings oförnuftighet är påtaglig, och hur mycket man än har

blicken öppen för svårigheten att finna och upprätthålla lämpliga bestämmelser

för att undvika här berörda missförhållande, måste man gripa

verket an för att finna en lämpligare ordning än den nuvarande.

Frågan om förbud mot förtäring av rusdrycker i väntsalar och på

tåg är icke ny, om den än ej förut varit föremål för Riksdagens behandling.

Norska stortinget har däremot den 22 juli 1912 visserligen med

den knappa majoriteten av 61 röster mot 59, antagit ett så lydande

förslag: »Regjeringen anmodes om åt foranledige, åt det blir forbudt

det reisende publikum åt fortsere medbragt rusdrik med over 21/i procent

alkoholstyrke under reise med jernbanen)). Den angivna procenthalten

var föranledd av i Norge befintlig klassificering av maltdrycker.

Do mot det antagna förslaget framställda yrkandena voro dels, att

»Regjeringen anmodes om åt foranledige, åt det blir forbudt det reisende

publikum åt fortsere medbragt bram de vin under reise med jernbane, o g

forövrig åt trseffe forföininger, som er skikket til åt hindre misbruk av

berusende drikke paa jernbane» och dels, att »Regjeringen anmodes åt sprge

för, åt der gjennem skjserpede regler sökes gjennem fört streng sedruelighed

og orden paa vore jernbaner, samt åt der paa ruter og under

forhold, hvor det er nödvendig for opnaaelse av dette formaal, blir

forbudt åt fortsere medbragt rusdrik paa jernbanen».

Så vitt utskottet har sig bekant, har emellertid den norska regeringen

ej ännu vidtagit några åtgärder med anledning av stortingets beslut.

I Sverige har denna fråga upptagits dels av vissa medlemmar av

järn vägsrådet i samband med utarbetandet av ovan omnämnda förslag

till ny trafikstadga, dels av Järnvägsmännens helnykterhetsförbund samt

Sveriges konduktörs- och packmästareförening i särskilda till kungl. järnvägsstyrelsen,

Svenska järnvägsföreningen och Kungl. Maj:t ingivna skrivelser.

I j ärn vägsrådet ha Andra kammarens vice talman herr Daniel

Persson i Tällberg och greve James Hamilton företrätt med varandra nära

överensstämmande ståndpunkter i frågan, och herr Persson har formulerat

sin i en framställning till Konungen av den 11 juni 1912 om intagande

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

i trafikstadgan av förbud mot att i personvagn medföra och förtära

rusdrycker (se bil. A). Såväl järnvägsrådets övriga medlemmar som

järnvägsstyrelsen ha emellertid ställt sig avvisande till detta förslag.

Järnvägsmännens helnykterhetsförbund ingick åter den 5 april 1912

till kungl. järnvägsstyrelsen och Svenska järnvägsföreningen med begäran,

att i alla 3:dje klass väntsalar och tågkupéer måtte uppsättas emaljerade

skyltar, varå lämpligen kunde anbringas: »Förbjudes att förtära medförda

rusdrycker. Medresande uppmanas att anmäla brott mot bestämmelsen

för konduktören.)) På denna skrivelse svarade järnvägsstyrelsen

den 31 maj 1912, med hänvisning till pågående arbete med trafikstadgan

och därunder med järnvägsrådet i ärendet förda förhandlingar, att något

ingrepp i den resande allmänhetens handlingsfrihet, så länge ej störande

uppträden förekomme, icke kunde ifrågasättas och att ett förbud icke

lämpligen kunde stadgas med avseende endast på resande i tredje klass.

Järnvägsföreningen inskränkte sig till en hänvisning till den på Kungl.

Maj:ts fastställelse beroende trafikstadgan.

Helnykterhetsförbundet ingick därefter den 4 augusti 1912 till

Kungl. Maj:t med begäran, att i den blivande trafikstadgan måtte inryckas

bestämmelser om förbud mot förtäring av rusdrycker i väntsalar och

på tåg (se bil. B). En liknande framställning har sedermera gjorts

av Sveriges konduktörs- och packmästareförening (se bil. C). Kungl.

järnvägsstyrelsen har emellertid i infordrat yttrande avstyrkt de gjorda

framställningarna (se bil. D).

Enligt utskottets mening är ett förbud mot förtäring av medförda

rusdrycker önskvärt. De olika framställningar, som gjorts i detta ärende,

äro i viss mån från varandra avvikande, i det att man i en del fall framställt

fordringar på förbud mot både att medföra och att förtära rusdrycker,

i andra åter påyrkat förbud mot förtäring av medförda rusdrycker,

och anser utskottet, att eu begränsning av förbudet till det

senare alternativet för det närvarande vore lämplig. En annan sak är,

att tågpersonalen bör äga rättighet att under resan omhändertaga den

resandes spritförråd, vilken tredskas att ställa sig till efterrättelse personalens

påpekande av det rådande förbudet mot förtäring.

I händelse förslag ej förelåge om förändring av nu gällande trafikreglementes

ansvarsbestämmelser, hade utskottet intet vidare att anföra

i det nu förevarande spörsmålet. Men det framlagda förslaget till trafikstadga

innehåller som en nyhet en generell bestämmelse, att överträdelser

av gällande ordningsföreskrifter, även om de ej falla inom allmänna

strafflagens område, skola straffas med böter från fem till hundra kronor,

och att böter vid bristande tillgång förvandlas enligt allmän strafflag.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 7

Genom dessa bestämmelsers antagande skulle man bär kunna komma till

det resultat, vid överträdelser av förtäringsförbudet, vilket förslagsställaren

till det ovan relaterade norska stortingsbeslutet tog bestämt avstånd

ifrån, då han under debatten härom yttrade: »Og ikke er det min mening

åt det skulde gaa tii paa den maate, åt folk skulde komme paa Akerskus

eller noget saadant, om der blev en overtrmdelse. Det blir en

reglementarisk bestemmelse, hverken mer eller mindre, som vil ha den

fölge, åt hvis vedkommende ikke vil rette sig efter konduktörens paalasg

i denne henseende, saa vil han bli sat av, han vil bli vist bort fra jernbanens

territorium paa samme maate som nu, naar vedkommende handier

mot de plakater o g förbud, som staar i kupeerne».

Utskottet delar denna uppfattning och anser, att, om skärpta ansvarsbestämmelser

för överträdelse av järnvägarnas ordningsföreskrifter

skulle komma att införas i den nya trafikstadgan, de föreslagna bötesstraffen

under inga omständigheter må stadgas för annat än visad

tredska att åtlyda järnvägspersonalens behörigen givna befallningar.

I överensstämmelse med vad utskottet förut yttrat kan ju även, om

man för ordningens upprätthållande anser, att ett straff under den av

utskottet angivna förutsättningen bör utkrävas, en bötfällning i många

fall vara en humanare åtgärd än påföljden avvisning från tåget.

Huru gagnande än utskottet håller före, att ett förbud av här ifrågavarande

slag skulle inverka på ordningen och nykterheten på våra järnvägar,

komma naturligtvis även i framtiden anledningar att givas till

avvisande av bråkiga eller onyktra personer från tågen. Enligt utskottets

förmenande bör dock ej utom i trängande fall sådant avvisande

ske på andra stationer än där den avvisade, om han ej själv förmår

reda sig, kan omhändertagas av polismän. Ett utsträckt tilldelande av

polismans befogenhet till järnvägspersonalen torde därför vara väl motiverat,

även om här ifrågasatta förbud mot rusdrycksförtäring skulle bli

verklighet. En förbättrad ordning för omhändertagandet av berusade

individer skulle även göra det möjligt att utan allt för stor brutalitet

strängare tillämpa gällande ordningsregler.

Då utskottet håller för sannolikt, att även andra åtgärder än de

nu berörda kunna tjäna motionens syfte, och då vidare de av utskottet

antydda åtgärderna tarva en sorgfällig utredning och prövning, hemställer

utskottet,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller,

det Kungl. Maj:t täcktes vidtaga sådana åtgärder,

opaginerad Kontrollera mot PDF

8

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

som efter skedd utredning visa sig vara av nöden

till förebyggande av de oordningar å de svenska j ärnvägarna,

som föranledas särskilt av berusade personer.

Stockholm den 22 februari 1913.

På utskottets vägnar:

AXEL von SNEDJERN.

Reservation

av herr Hage, som anfört följande:

Mot utskottets motivering har jag ansett mig böra framställa den

erinringen, att utskottet bort, i likhet med medlemmarne i järnvägsrådet

Andra kammarens vice talman herr Daniel Persson och herr

greve James Hamilton, samt Sveriges konduktörs- och packmästareförenings

styrelse göra gällande, att den ifrågasatta utredningen även

bör innefatta en undersökning,''* om ej bestämmelser böra införas i den

nya trafikstadgan även mot medförande av berusande drycker i järnvägsvagn.

Jag finner nämligen ett sådant yrkande fullt på sin plats

redan av det förhållandet, att en del enskilda järnvägar, enligt uppgift,

redan nu uppsatt anslag, innefattande förbud för resande att i personvagn

medtaga och förtära rusdrycker, ett förbud, som synbarligen visat

sig synnerligen välgörande och enligt min uppfattning måste giva

vederbörande tågpersonal större möjligheter att kunna förebygga, att

rusdrycker förtäras, och beivra överträdelser härutinnan. Den av utskottet

ifrågasatta bestämmelsen, att tågpersonalen skall äga rättighet

att omhändertaga den resandes spritförråd först då han tredskas att

ställa sig till efterrättelse personalens påpekande av det rådande förbudet

för förtäring, innebär nämligen, enligt min mening, ej tillräcklig

garanti för, att förbudet komme att bli effektivt.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

9

Bilaga A.

Till Konungen.

Enligt, vad jag erfarit har kungl. järnvägsstyrelsen till Eders Kungl. Majrts

prövning och fastställelse inlämnat förslag till järnvägstrafikstadga, över vilket

förslag även järnvägsrådet beretts tillfälle att avgiva yttrande.

Då förslaget första gången, i december 1910, föredrogs inom järnvägsrådet,

yrkade undertecknad, att bland de i 28 paragraf uppräknade föremål, som ej finge

medtagas i personvagnar, skulle hänföras även rusdrycker och att följaktligen på

lämpligt ställe i stadgan skulle meddelas förbud för resande att i personvagnar

medtaga och förtära sådana drycker. Denna min uppfattning delades ock i huvudsak

av greve Fritz James Hamilton, under det att övriga närvarande ledamöter

av järnvägsrådet ej ansågo skäl föreligga till införande av dylika bestämmelser.

Järnvägsrådet, som enades om vissa andra ändringar i det av järnvägsstyrelsen

framlagda förslaget till järnvägstrafikstadga, utsåg bland sig delegerade, som

skulle utarbeta förslag till de sålunda beslutade ändringarne. Bland dessa delegerade

var även förenämnde greve Hamilton, som inom delegerade påyrkat att i paragraf

15 skulle intagas bestämmelse om att tågpersonalen skulle äga rätt att lägga beslag

på spirituösa, som medfördes av onyktra personer i III klass. Han hemställde ock

vid järn vägsrådets sammanträde den 7 — 8 juni 1911 att sådana bestämmelser skulle

intagas i trafikstadgan, men utan resultat.

Vid samma tillfälle yrkade greve Hamilton, att i mom. 2 paragraf 28 föremål

och ämnen, som icke finge medtagas i personvagn, även skulle inbegripas

spirituösa. Undertecknad gjorde gällande, att man helst borde gå ännu något

längre och upptaga icke blott spirituösa drycker utan rusdrycker i allmänhet bland

föremål, som ej finge medtagas i personvagn, utan avseende på vagnklass.

Då dessa yrkanden icke vunno anslutning från övriga ledamöter av järnvägsrådet,

har järnvägsstyrelsen icke funnit anledning att i detta avseende vidtaga

någon ändring i sitt ursprungliga förslag.

Då jag emellertid för egen del är fäst övertygad därom, att ett sådant förbud

är av behovet påkallat, och tillika är viss om, att eu sådan åtgärd skulle

uppbäras av en allmän folkmening och sålunda hälsas med tillfredsställelse i vida

kretsar uti vårt land, vågar jag i underdånighet hemställa, att Eders Kungl. Maj:t

måtte taga i nådigt övervägande, huruvida icke i järnvägstrafikstadgan borde

intagas förbud mot att i personvagn medföra och förtära rusdrycker.

Som ytterligare stöd för behovet av en sådan åtgärd vill jag erinra därom,

att många av de enskilda järnvägarnes förvaltningar i ordningens intresse och till

de resandes fördel funnit sig föranlåtna att åtminstone i III klass-kupéerna uppsätta

anslag, innefattande förbud för resande att i personvagn medtaga och förtära rusdrycker.

Järnvägsmännens helnykterhetsförbund, vars representanter utan tvivel

hava den största erfarenhet i detta avseende och bäst torde kunna bedöma behovet

av ett sådant förbud, har nyligen hos kungl. järnvägsstyrelsen anhållit om tillstånd

att i väntsalarne och åtminstone i tredje-klasskupéerna få uppsätta anslag med tillkännagivande

att förtäring av rusdrycker i kupéerna vore förbjudet, men järnvägsstyrelsen

har avböjt denna åtgärd. Man kan ju hysa olika uppfattningar om huruBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 2 käft. (Nr 2.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

vida detta avböjande av den gjorda framställningen var välbetänkt eller icke. För

min del finner jag det naturligt nog, att järnvägsstyrelsen icke kunde vara böjd

för att affischera ett förbud, som saknade stöd i gällande trafikreglemente. Om

däremot en sådan bestämmelse infördes i den nya trafikstadgan, är det tydligt, att

järnvägsstyrelsen skulle känna sig både villig och pliktig att i både väntsalar och

personvagnar uppsätta sådana anslag.

Mot förbudet att i personvagn få medföra och förtära rusdrycker har ock

gjorts den invändningen, att ett sådant förbud icke förekommer i utlandet. Huru

därmed förhåller sig kan jag icke bedöma, men jag är viss därom, att om Sverige

bleve föregångslandet i detta avseende skulle det lända vårt land till heder och

bliva ett gott föredöme för andra land på samma gång som det bleve till trevnad

och gagn för de resande.

Med kännedom om den förståelse och det intresse, som Eders Kungl. Maj:t

visat för nykterhetsfrågan i allmänhet, vågar jag sålunda hoppas, att Eders Kungl.

Maj:t ägnar denna viktiga fråga all den uppmärksamhet som den otvivelaktigt

förtjänar.

Stockholm den 11 juni 1912.

Underdånigst

Daniel Persson.

Bilaga B.

Till Konungen.

Undertecknad styrelse för järnvägsmännens helnykterhetsförbund, får härmed

enligt uppdrag av förbundets den 22 och 23 sistlidne juli hållna årsmöte, inför

Eders Kungl. Maj:t anföra följande:

Det har förvisso icke kunnat undgå Eders Maj:ts uppmärksamhet, hurusom

anmärkningar oftast framförts såväl i tidningspressen som å möten och på annat

sätt, mot de otaliga obehag för järnvägspassagerare och icke minst för jämvägspersonalen

som uppstå genom en del onyktra medresande i tågen. Visserligen

stipuleras ju redan nu, att onyktra passagerare icke få medfölja tågen, men denna

bestämmelse är ingalunda tillfyllestgörande så länge förtäring av rusdrycker i väntsalar

och tåg icke är förbjuden. Utan ett dylikt förbud, utfärdat särskilt vad tågen

beträffar, står personalen nästan maktlös att stävja eller avvärja nämnda olägenheter.

Ty även om både konduktör och övriga passagerare mycket väl emotse,

att en i tåget pågående förtäring av rusdrycker skall komma att medföra obehag

för omgivningen, kan ju reglementsenligt intet ingripande ske förr än onykterhet

och störande uppträdande är ett fullbordat faktum. Och då så skett, ha ju ordentliga

passagerare redan hunnit bliva utsatta för mer eller mindre obehag (oavsett det

vedervärdiga som oftast ligger i sättet för själva förtäringen), likasom det, att det

i flesta fall icke är allt för behagligt, vare sig för medpassagerare, tågbetjäning

eller stationspersonal, att tillgripa de åtgärder som fordras för att få dessa rusiga

och vildsinta personer avlägsnade från tågen. Likaså, att få en eller flera dylika

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

uppretade individer avsatta exempelvis nattetid på en liten lantstation med en enda

vakthavande järnvägsman, har också visat sig vara allt annat än angenämt. Omständigheter

kunna ju även inträffa, då det är rent av obarmhärtigt att under natt

och i vinterkyla på en dylik liten station, som saknar både polisfinka och annan

tillgång till härbärge, avhysa en person som kanske redan föregående tåguppehåll

blivit överlastad och som kanske ödmjukt tigger om överseende. Hellre än så sker,

underkasta sig många gånger ordentliga medpassagerare alla de vedervärdigheter

som följa med dylikt ressällskap. Givetvis är det också för konduktören ytterst

svårt att avgöra när en person uppnått den grad av onykterhet att ett ingripande

bör ske och icke sällan uppstå formliga uppträden vid detta avgörande, då en del

resande göra anmärkning mot enligt deras förmenande onyktra medpassagerare

under det den eller de, mot vilka anmärkningen riktats, tillika med deras sällskap,

taga parti emot. I dylika fall ligger det alltid en stor risk på den avgörande

järnvägstjänstemannen, att bliva anklagad för underlåtenhet eller övergrepp.

En särskild styrka för sin förmenta rätt att efter godtycke få fritt husera,

tro sig oftast dylika onyktra personer finna i det förhållandet, att det fludium som

förorsakat deras belägenhet fått förtäras i järnvägens väntsalar eller å tågen.

Funnes däremot totalt förbud för all förtäring av rusdrycker i väntsalar och

tåg utfärdat och tydliga anslag härom uppsatta, skulle förvisso härovan omförmälda

olägenheter i stort sett bortfalla.

I skrivelse av den 5 april detta år har genom undertecknade från vårt förbund

till kungl. järnvägsstyrelsen ingivits en hemställan om, att skyltar måtte uppsättas

i tredje klass väntsalar och tågkupéer innehållande förbud att förtära medförda

rusdrycker. I av kungl. järnvägsstyrelsen härå avgivet svar, dagtecknat den

31 maj samma år, meddelas emellertid, att vår hemställan icke kunnat av kungl.

styrelsen bifallas bland annat av de skäl »att man icke torde kunna ifrågasätta

befogenhet för järn vägspersonalen att göra ingrepp i den resande allmänhetens handlingsfrihet,

så länge ej något störande uppträdande förekommer och att man icke

lämpligen kunde stadga ett förbud endast med avseende å resande i tredje klass».

Yad det förstnämnda motivet för avslag beträffar synes det oss i detta sammanhang

icke hållbart, om stöd för personalens åtgörande gåves genom att i gällande

trafikstadga stipulera förbud för rusdrycksförtäring. Yi vilja i samband härmed

erinra om att Norges storting i dessa dagar just beslutit ett dylikt förbud endast

med avseende på resande i tredje klass. Orsaken varför vi i vår hemställan till

kungl. järnvägsstyrelsen inskränkte oss till nämnda klass av resande, var vår erfarenhet,

att behovet härav av flera skäl där är störst och att följaktligen ett bifall

till vår hemställan härigenom lättare skulle vinnas.

Skälen för förändrade förhållanden härutinnan synas oss emellertid så starka,

att även om obehagen genom rusdrycksförtäring bland resande i övriga vagnsklasser

i regel äro fä och om det kan befinnas olämpligt att utfärda ett sådant förbud

med avseende endast på tredje klass resande, detta dock ingalunda kan vara av så

avgörande art, att järn vägspersonalen och främst den stora mängd allmänhet som

begagnar sig av tredje klass i tågen, för framtiden liksom hitintills skola utsättas

för alla de olägenheter som genom utfärdande av ett generellt förbud för alla vagnsklasser,

kunde förebyggas.

Då vi nu ha kännedom om, att kungl. järnvägsstyrelsen till Eders Kungl.

Maj:ts prövning och fastställelse inlämnat ett förslag till ny järnvägstrafikstadga,

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

våga vi härmed underdånigst fästa Eders Maj:ts uppmärksamhet på berörda spörsmål

och våga vi hoppas, att Eders Maj:t även tager under omprövning, huruvida icke

förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och tåg lämpligen bör införas i en

blivande trafikstadga.

Malmö den 4 augusti 1912.

För Styrelsen för Järnvägsmännens Helnykterhetsförbund:

Carl Svensson.

Ordförande.

Carl Lovén.

Sekreterare.

Bilaga C.

Till Konungen.

Sveriges konduktörs- och packmästareförening har med uppmärksamhet aktgivit

på framställning, som från järnvägsmännans helnykterhetsförbund ingivits till

kungl. järnvägsstyrelsen i syfte att förekomma eller begränsa medförande och förtärande

av spritdrycker i järnvägarnas väntsalar och å bantåg med förväntan att

sålunda framförda önskemål måtte beaktas. Då till vår kännedom kommit att

nämnda framställning icke föranlett till någon kungl. järnvägsstyrelsens åtgärd samt

att järnvägsmännens helnykterhetsförbund ingivit förnyad framställning i berörda

syfte i samband med förestående prövning av förslag till ny trafikstadga och då vi

representera den yrkesgrupp, som närmast förmedlar mellanhavandet mellan respektive

järnvägars förvaltning och den resande allmänheten, synes oss ett framförande

av de synpunkter, vilka stå i intimt samband med frågan och vår tjänst, icke

oberättigat, då förevarande ärende ändå kommer att företagas till förnyad omprövning.

Vi förutskicka den upplysningen, att konduktörsföreningen består av cirka

2/3 av privatbaneanställda och av 1/s anställda vid statsbanorna, att föreningen

funnits till 16 år så att praktisk erfarenhet rörande bestående förhållande omfatta

en längre tidsrymd och att kännedomen även sträcker sig landet runt samt att förutsättningen

givetvis är att eventuellt fastslagna bestämmelser vid Sveriges statsbanor

komma att i tillämpliga delar anpassas jämväl för enskilda järnvägar.

Vi tillåta oss först fästa Eders Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på att medförande

och förtärande av berusande drycker förekommer mindre ofta i långdistanstågen,

med uppehåll på endast större platser, och då oftast av ensamma vanesupare,

sjömansgrupper på väg till eller från hamnstäder eller andra smärre feststämda

sällskap, vilka senare dock i regel förstå att behärska sig så att omgivningen mindre

besväras därav, beträffande tågklasserna förekommer givetvis mest superi i 3:e

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

klass, men det är ingalunda uteslutet i de högre vagnsklasserna, om det oek där

går mera hyvsat tillväga.

Däremot förekommer det i uppsamlings- och lokaltåg, tågen å statsbanornas

bilinjer och å privatbanor att dryckesvaror intagas i stor utsträckning samt mest

då dessa tåg lämnat städer, köpingar eller andra större samhällen, varest tillgång

på spritvaror förefinnes. Det är företrädesvis eftermiddags- och kvällstågen, speciellt

lördagar eller arbetares avlöningsdagar samt dagarna före våra större högtider

(jul, påsk, pingst och midsommar) då förhållandena på sina platser bliva olidliga.

Vidare då lantfolk reser åter från torgdagar och marknader, vid militär- och flottpersonals

in- och utryckningar, för dess eller dessas permissionsresor m. fl. likartade

tillfällen arrangeras de mest störande supgillena. Flaskor vandra ur hand i hand,

från mun till mun under det mest oförsynta och otidiga språk. Inom denna atmosfär

av sprit, tobak, svordomar och stundom även kortspel — förbud mot kortspel

finnes icke — tvingas stundom den försynte och ordningsälskande resenären att

dväljas i timtal. Mycket ofta tillkommer sjukdomssymtom förorsakat av sprit, som

icke endast medföra obehag för medresande utan göra kupéerna oanvändbara, tills

särskild rengöring kunnat verkställas. Skildringen är realistisk, men alltför sann,

då ett lämpligt förebyggande av utvecklingen icke kunnat ske på förhand.

Vid tillfällen då supning sålunda förväntas skall konduktören enligt nu gällande

bestämmelser iakttaga vidkommandes uppträdande för att avvakta det stadium

då synbar överlastning av starka drycker äger rum, för att med stöd av ordningsföreskrifter

avvisa denna eller dessa från tåget. Det är ett ytterst grannlaga uppdrag

för konduktören att avgöra huru långt den enskildes handlingsfrihet bör tilllåtas

att sträcka sig, förrän ett ingripande får ske med syfte att skydda en annans

tvivelsutan berättigade anspråk att utan störande sidoinflytelser utnyttja sin plats i

tåg. Det är för stora fordringar att varje konduktör skall vara vuxen en sådan

uppgift. Om konduktören, som har en mångfald uppgifter att utfylla, medveten

om sin maktlöshet underlåter att effektivt ingripa, må man icke alltför mycket

klandra honom därför. Med nu rådande förhållande är enda effektiva medel, som

under nuvarande omständigheter står en konduktör till buds, att i strid med lag

och ordningsföreskrifter och efter det upprepade tillsägelser icke hörsammats, resolut

fråntaga dylika supare eller suplag deras dryckeskärl och lager och förvara det på

annan plats i tåget till resenär skall avstiga. Sättet är radikalt och praktiseras

undantagsvis, men det vill mer än vanlig djärvhet och handlingskraft till för att

icke den, som utför samma, skall ådraga sig obehag.

Vid en del enskilda järnvägar förekomma anslag i vagnarna av innehåll:

»Resande uppmanas anmäla till konduktören om medresande genom oskickligt beteende,

skrål, förtärande av spritdrycker m. m. störa god ordning, på det lämpliga

åtgärder må kunna vidtagas o. s. v.» Anslagens blotta förefintlighet och en hänvisning

därtill, har enligt samstämmig erfarenhet varit gagnande, men fullt effektivt

är det givetvis inte. Ett till synes ganska verksamt förebyggande medel mot förtärande

av spritdrycker i bantåg äro stora rymliga vagnar utan några som helst

mellanväggar, som hindra fri utsikt genom hela vagnen. Den propra ordningsfulla

resandepublikens blickar verka förstämmande på den drickande så att han gärna

underlåter att förtära rusdrycker då han ser sig observerad utan i regel uppsöker

någon mera dold plats i tåget, i nödfall vagnplattformen eller toaletten, där förtäringen

sker.

Vår erfarenhet visar sålunda att för den stora massan av resande den bättre

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

ordningsälskande delen kan ett förbud mot berusade dryckers förtärande å tåg för

deras egen del vara fullständigt likgiltigt, då de endast undantagsvis användas

under resor och denna publik skulle säkert med nöje avstå därifrån blott för den

medvetna tryggheten att ett suplag icke äger rätt att när som helst slå sig ned

vid sidan om eller mitt ibland dem. För sådana resande, som äro begivna på

användandet av rusgivande drycker skulle det i många fall vara en ren välgärning

om ett förbud rådde.

Erfarenhet visar även att resande i allmänhet ställa sig till efterrättelse

järnvägsförvaltningars ordningsregler och en förordning i omhandlade syfte skulle

ganska snart inväxa i folkmedvetandet.

Yi känna oss förvissade att den åkande trafikpersonalen skall förstå att icke

genom en till ytterlighet driven pedantisk tillämpning av ett förbud giva anledning

till obehörigt ingripande. Huvudfrågan för oss är att i vår tjänst äga klara bestämmelser

att följa, så att vi något så när effektivt må kunna bereda skydd mot

obehag åt den ordningsfordrande del av resande allmänhet. Att berättigade klagomål

i berörda avseende förekomma skulle det vara orätt av oss att förneka.

Yi hemställa sålunda vördsamt till Eders Kungl. Maj:ts beaktande

att överväga lämpligheten av att i den nya trafikstadgan införes

bestämmelser mot medförande och förtärande av berusande drycker i

för persontransport upplåtna järnvägsvagnar.

Hälsingborg den 17 september 1912.

A Sveriges konduktörs- och packmästareförenings styrelses vägnar:

O. C. Beuter.

Ordförande.

Alfred Brinck.

Sekreterare.

Bilaga D
-

Till Konungen.

Genom nådig remiss av den 6 sistlidne augusti har Eders Kungl. Maj:t

anbefallt järnvägsstyrelsen att avgiva underdånigt utlåtande i anledning av järnvägsmännens

helnykterhetsförbunds underdåniga framställning om intagande i en

blivande trafikstadga av förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och tåg.

Sedermera har Eders Kungl. Maj:t under den 21 nästlidne september till styrelsen

överlämnat en av Sveriges konduktörs- och packmästareförenings styrelse gjord

underdånig framställning i liknande syfte för att tagas i övervägande vid avgivandet

av det genom berörda nådiga remiss infordrade underdåniga utlåtande i det

ärende, varom uti handlingen förmäles.

Med anledning härav får styrelsen i underdånighet anföra följande.

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande JSr 2.

Sökandenas åstundan, att förbud för förtäring av rusdrycker i väntsalar och

tåg måtte införas i en blivande trafikstadga, sammanfaller i viss mån med den

reservation till jämvägsrådets yttrande över det föreliggande förslaget till trafikstadgans

§ 15, som avgavs av en rådets ledamot. Framställningarna äro emellertid

i förhållande till bemälda reservants yrkande å ena sidan vidsträcktare, i det att

desamma avse ett generellt förbud för resande i alla vagnklasser att förtära rusdrycker

i väntsalar och tåg, men å andra sidan snävare än reservantens yrkande,

som gick ut på att tågpersonalen borde tillerkännas rätt att från sådana resande

i tredje klass, som befinnas under färden förtära spritdrycker, taga det förråd därav,

som de medföra.

Jämvägsrådets delegerade uttalade angående detta redan under deras handläggning

av ärendet gjorda yrkande, att man icke torde kunna ifrågasätta befogenhet

för järnvägspersonalen att göra ett dylikt ingrepp i den resande allmänhetens

handlingsfrihet och att man icke lämpligen kunde stadga en dylik rätt endast med

avseende å resande i tredje klass. Järnvägsrådet anslöt sig till sina delegerades

uttalande och godkände förty icke förslaget i fråga. I sitt över jämvägsrådets

betänkande avgivna underdåniga yttrande har styrelsen förklarat sig för sin del

instämma i samma uttalande.

Icke heller det nu föreliggande förslaget anser sig styrelsen kunna förorda.

Såväl uti gällande trafikreglemente som uti det till Eders Kungl. Maj:t avgivna

förslaget till ny trafikstadga finnas intagna bestämmelser om, att synbarligen

onyktra personer ävensom de, som icke iakttaga föreskriven ordning eller icke följa

järnvägstjänstemans i tjänsten givna tillsägelser och föreskrifter eller icke iakttaga

ett anständigt uppförande, icke få åtfölja tåg och äga ej heller rätt att vistas inom

stationernas område. En sträng tillämpning av dessa bestämmelser verkar säkerligen

kraftigare till vinnandet av det från sökandenas sida åsyftade målet, än det

föreslagna förbudet. Ett sådant förbud kommer säkerligen icke att stödjas av den

allmänna rättsuppfattningen, och blir det därför också omöjligt att göra ett sådant

förbud effektivt. Till stöd för förslaget har åberopats ett under senaste session av

norska stortinget fattat beslut i enahanda riktning. Härvid är att märka, att

nämnda beslut fattades mot en mycket stark minoritet, varav kan slutas att man

hyser tvivel om det fattade beslutets lämplighet.

Enligt järnvägsstyrelsens mening böra strävandena i främsta rummet gå ut

på att gorå ovan åberopade bestämmelser i trafikstadgan effektiva. Införandet av

spärrsystemet vid stationerna å större orter, där tillfälle att köpa spirituösa finnes,

och efter hand även vid station å mindre platser, bidrager kraftigt till förhindrande

av tillträde till tågen av berusade personer. Järnvägsstyrelsens underdåniga framställning

av den 10 juni 1912 att bereda järnvägstjänsteman polismans ställningvid

utövande av skyldigheten att sörja för ordning och säkerhet inom järnvägens

område, vilken framställning är beroende på Eders Kungl. Maj:ts nådiga prövning,

avser jämväl att för järnvägspersonalen underlätta upprätthållande av ordning på

tågen och inom järnvägens område. Ytterligare åtgärder anser järnvägsstyrelsen

icke erforderliga, så mycket mindre, som den allmänna stegring i hyfsning och hänsynsfullhet,

som ovedersägligen gör sig märkbar, mera än restriktiva lagbestämmelser

befordrar ordning och skick i här förevarande avseende.

Med stöd av det anförda får järnvägsstyrelsen i underdånighet avstyrka de

gjorda framställningarna.

Emellertid har järnvägsstyrelsen i avvaktan på att styrelsens sistberörda

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

underdåniga framställning må bliva vederbörligen behandlad funnit sig böi’a lämna

de styrelsen underlydande distriktsförvaltningama i uppdrag att hos Eders Kungl.

Maj:ts vederbörande befallningshavande utverka polismans myndighet för vissa namngivna

tjänstemän att komma till användning vid tillfällen, då erfarenheten givit vid

handen att det kan antagas, att stations- och tågpersonalen eljest icke skola vara

mäktiga att uppehålla ordningen å viss station eller tåg.

De remitterade handlingarna återgå härjämte.

Stockholm den 5 oktober 1912.

Underdånigst.

F. W. H. Pegelow.

John Lundberg.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.

Källa: Sveriges riksdag. Texten är riksdagens egen, hämtad ur riksdagens öppna data, och får användas och spridas fritt med källhänvisning. Ratio Lex är inte Sveriges riksdag och företräder den inte.

Hänvisas hit från

1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).

Förarbeten (1)

1 koppling.

  1. Rskr. 1913:57 Skrivelse till Konungen, angående åtgärder till förekommande av oordningar å de svenska järnvägarna, som föranledas särskilt av berusade personer. s. 7 i texten