Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd.

1913-04-18 · 25 sidor, varav 25 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 25 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 3TU 1913:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

1

Nr ?.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 april 1913 kl. 3 e. m.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i

anledning av herrar Winbergs och Nilsons i Örebro

motion, nr 217, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

utredning och förslag i fråga om ordnande av telefonförhållandena

i Stockholm med omnejd.

Uti en inom Andra kammaren av herrar Winberg och Nilson i

Örebro väckt och till dess tredj e tillfälliga utskott remitterad motion, nr 217,

hava motionärerna hemställt, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t hemställa, att Kungl. Maj:t måtte verkställa en undersökning, hur

telefonförhållandena i Stockholm med omnejd må kunna ordnas på ett

för såväl staten som allmänheten mer tillfredsställande sätt än vad nu är

fallet, därvid jämväl må utredas, huruvida en för staten antaglig överenskommelse

kan träffas för statens övertagande och inlösande av det

enskilda telefonbolagets telefonnät, samt därefter för Riksdagen framlägga

de förslag, vartill denna undersökning kan giva anledning.

Till stöd för berörda hemställan hava motionärerna anfört följande: Motioner.

»Sedan de kontrakt, som telegrafstyrelsen avslutat med Stockholms

Allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Bell telefonaktiebolag angående

samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät, uppsagts till upphörande

med utgången av juni månad 1901, har, på telegrafstyrelsens initiativ,

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 7 höft. (Nr 7.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

frågan om ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd i

form av mellan telegrafstyrelsen och bolagen uppgjorda avtal tre gånger

underställts Riksdagens prövning. Dessa avtal — köpeavtalet den 28

december 1901, köpe- och bytesavtalet den 9 februari 1904 samt köpeavtalet

den 8 mars 1906 — hade erhållit Kungl. Maj:ts godkännande

men vunno icke Riksdagens bifall.

Denna frågas stora betydelse, icke endast för huvudstaden, utan för

hela landet, gör det emellertid nödvändigt, att densamma icke får lämnas

åt sidan, utan löses på ett eller annat sätt. Då det varit på Riksdagens

motstånd mot då föreliggande förslag, som hela frågan förut tre gånger

strandat, torde det ej vara att förvåna sig över, om Kungl. Maj:t eller

vederbörande ämbetsverk låtit frågan tills vidare vila. Men då det väl

ändå torde vara den allmänna meningen, att det nuvarande synnerligen

olämpliga förhållandet med huvudstadens telefonväsen icke bör fortfara,

synes Riksdagens uppmärksamhet böra fästas på nödvändigheten av att

frågan åter upptages och att således Riksdagen må bliva i tillfälle att

självmant uttala sig för behovet av en lösning. Sättet därför kan givetvis

icke i motionsväg framläggas, helst erfarenheten från frågans föregående

förekomst på Riksdagens bord tydligen ådagalagt, att dess lyckliga lösning

möter stora svårigheter och kräver en synnerligen ingående förberedelse

och behandling. Samma erfarenhet synes dock även giva vid

handen, att det är på Riksdagen det beror att genom ett principuttalande

föra den svävande frågan vidare.

En kort rekapitulation av frågans förhistoria torde här vara på

sin plats.

Vid framläggandet av det första köpeavtalet framhöllos de olägenheter,

som redan då för 12 år sedan skarpt trätt i dagen såsom en oundgänglig

följd av de båda järnsgående telefonnäten — statens och de enskilda

bolagens. Sålunda hade för de olika förvaltningarna, som omhänderhaft

skötseln av var sitt telefonnät inom samma begränsade område,

även det dåvarande tillståndet erbjudit mångfaldiga svårigheter i

tekniskt och konstruktivt hänseende, vilka dessutom orsakat mycket avsevärda

kostnader, i vilket hänseende erinrades om de av dåvarande förhållanden

betingade, men eljest obehövliga dubbla linjerna för såväl förbindelse-

som abonnentledningar. Allteftersom telefonen utbrett sig hade

de därav föranledda svårigheterna ökats, och detta naturligtvis i mycket

större grad, än som motsvarat den direkta ökningen av abonnentantalet.

Vilken betydelse detta redan då ägt framginge tydligt nog därav, att

telegrafverket och allmänna bolaget för det dåvarande haft ett 80-tal sta
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

tioner på samma orter, till vilka de båda förvaltningarna måst framdraga

skilda ledningar. Man både också blott behöft kasta en blick på de väldiga

stolplinjer, överfyllda av telefontrådar, vilka från Stockholms tullar

parallellt följt varandra på flera mils sträckor, för att kunna inse, hurusom

den rådande dualismen inom Stockholmskretsens telefonväsen endast

härvidlag orsakat en fullkomligt onödig utgift för byggandet av ett par

tusental kilometer telefonledningar.

Att även i städerna de dubbla stationerna vållat utom direkt kostnader

även stora obehag hade varit självklart, likasom att även där abonnentledningarnas

ordnande, vare sig de framdragits till stationerna i luften

eller i gatorna, icke varit förenat med mindre svårigheter och kostnader

än på landsbygden. Säkert vore, att de onödiga utgifter, som vållats

genom detta de olika telefonnätens exploaterande inom samma område,

vore av sådan betydelse, att den anordning, som nödvändiggjorde den,

ingalunda kunde i nationalekonomiskt avseende betecknas såsom välbetänkt.

För det allmänna uppstode likaledes såväl på landet som i städerna

olägenheter därav, att, då olika förvaltningar nödgades göra skilda anläggningar,

vägar och mark belamrades av stolplinjer och hinder i trafiken

framkallades, varjämte stativen på taken och dylikt framkallade svårigheter

och verkade vanprydande, m. m. — allt i onödigt hög och vid högre

grad än vad som skulle erfordrats, om förvaltningen varit gemensam.

Där sammanfölle således statens och allmänhetens intressen med

varandra gent emot ett enskilt affärsföretag.

Kungl. Maj:t hade uppdragit åt filosofie doktorn C. C. P. Herslow,

telegrafdirektören J. S. Rasmussen i Kristiania och telegrafdirektören N.

R. Meyer i Köpenhamn att i egenskap av sakkunniga avgiva utlåtande

angående det ifrågasatta köpet, och efter en särdeles grundlig utredning

funno dessa därav framgå, att den överenskomna köpesumman omkring

13,800,000 kronor, beräknad såsom likvid för anläggningskostnaden, angåve

ett billigare pris per abonnentapparat än vad motsvarande rikstelefonanläggningar

kostat staten, likaledes billigare än de pris, som i utlandet

erlagts vid därstädes av statsverket gjorda inköp av privata telefonnät,

ävensom billigare än de pris, varför enskilda telefonnät i Sverige kunnat

tidigare av staten förvärvas; samt att samma köpesumma, betraktad såsom

ett kapital, placerat i syfte att giva en tillfredsställande avkastning, måste

beräknas redan från början skola lämna en annuitet, tillräcklig till kapitalets

fulla förräntning och snabba amortering.

Statsutskottet hyste emellertid den mening, att det varken från

statens eller allmänhetens synpunkt var av behovet påkallat att då med

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

rikstelefonen införliva ifrågavarande enskilda telefonnät. Utskottet ingick

därför icke i närmare prövning av de föreslagna villkoren för köpet; dock

syntes det utskottet icke sakna skäl antaga, att den fordrade köpeskillingen

ej obetydligt överstege det verkliga värdet av telefonnäten och

fastigheterna i fråga, liksom det ock syntes vara ganska tvivelaktigt, att

denna egendom skulle i statens hand lämna en så stor avkastning, som

beräknats. Ingen reservation.

Förslaget blev av Riksdagens båda kamrar avslaget. Av debatten

framgår, att man på sina håll ansåg köpeskillingen vara för hög, varjämte

man kan läsa genom raderna, att den strax förut med döden avgångne

chefens för telegrafverket frånfälle ingivit en viss tveksamhet. Från några

håll framhölls nyttan av att behålla konkurrensen fri på detta område,

vilket å andra sidan skarpt bemöttes från håll, där man ansåg, att statsmonopol

i detta fall var det enda riktiga och att erfarenheten visat, att

upplåtelsen åt enskilde av kommunikationsföretag ginge över till privatmonopol,

som vore värst av allt. Samma mening framhölls särskilt av

hrr S. A. Hedin och Hj. Branting.

Det vid 1904 års riksdag framlagda köpe- och bytesavtalet avsåg,

att huvudstaden och dess omgivningar skulle uppdelas i två särskilda verksamhetsfält,

det ena för statens telefonväsende och det andra för de enskilda

bolagens, och skulle i sammanhang därmed fri samtrafik anordnas

mellan de olika telefonnäten.

Därvid framhölls, hurusom det dåvarande tillståndet, då de 68,000

rikstelefonapparaterna och 35,000 apparaterna hos telefonbolagen icke kunde

komma i telefonförbindelse med varandra, kunde utan vidare betecknas

såsom otillfredsställande. Det vore en bjudande nödvändighet att söka

råda bot för den inskräkning i kommunikationsväsendet, som genom avstängningen

uppkommit. Den enda utväg, som dittills funnits i detta

hänseende, vore att på ytterligare tio år sluta avtal om samtrafik mot

tio öres övergångsavgift för samtal. Det hade förut tillräckligt framhållits,

att genom en sådan anordning skulle på telegrafverkets och den telefonerande

allmänhetens bekostnad bolagen beredas tillfälle till en oskäligt hög

ökning i abonnemangsantal. Fn övergångsavgift av fem öre skulle i avsevärd

mån utjämnat det anmärkta missförhållandet, men bolagen hade förklarat

sig av hänsyn till bolagens bestånd och utvecklingsmöjlighet icke

kunna vara med om en så låg övergångsavgi ft.

o O ö CD

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 5

Vidare framhölls även då önskvärdheten att undvika olägenheten med

dubbla telefonledningar överallt och åt alla håll, i staden och på landet.

I den mån, abonnentantalet växte, bleve svårigheterna att framdraga de

dubbla abonnent- och förbindelseledningarna allt kännbarare. Telegrafverket

och allmänna bolaget hade då bortåt 100 stationer på samma orter, till

vilka de båda förvaltningarna måste framdraga skilda ledningar. Ur allmän

ekonomisk synpunkt måste det betraktas såsom en fullkomligt onödig

utgift att bygga minst ett par tusental kilometer telefonledningar, där

hälften skulle göra samma nytta. Det måste göra intyck av ytterligt

oekonomisk förvaltning att se dubbla telefonstolplinjer följa så gott som

alla landsvägar inom 70-kilometersområdet.

Mot det framlagda förslaget erinrade statsutskottet särskilt, att staten

genom avtalet skulle, vad anginge rikets största kommun och dess omnejd,

avhända sig rätten att bestämma avgifterna för rikstelefonens tillhandahållande

åt allmänheten samt binda sig vid upprätthållande av viss i avtalet

framställd taxa härför. Utan medgivande av de enskilda bolagen

skulle staten sålunda icke kunna företaga någon ändring i denna taxa,

och enda utvägen för staten att bliva fri från detta beroende, som helt

visst snart komme att visa sig besvärande, skulle vara att begagna sig

av den i avtalet medgivna rätten att inlösa hela det enskilda nätet. Och

denna inlösen skulle, när den komme att ske, äga rum på villkor, som

redan blivit bestämda. Detta syntes utskottet vara i hög grad oegentligt,

då man icke borde lämna obeaktat, att på ganska kort tid väsentligen

förändrade förhållanden kunde inträda med avseende å telefonväsendet,

dess utveckling och anordningarna för detsamma. Utan att därför ingå i

närmare prövning av övriga bestämmelser i avtalet avstyrkte utskottet förslaget.

Fem reservanter, samtliga från Första kammaren, tillstyrkte detsamma

med ändring av bestämmelserna rörande inlösningsrätten.

Riksdagens båda kamrar avslogo även förslaget. Under debatten

framhölls huvudsakligen, att man ansåg att de enskilda bolagen hade dragit

det längsta strået vid uppgörelsen, ävensom att, om staten skulle köpa de

enskilda bolagens nät, det vore bättre, att köpet skedde på en gång.

Vid framläggandet av 1906 års förslag, som var ett rent köpeavtal,

framhölls, att de förut framhållna svårigheterna år för år ökades. Särskilt

påpekades från den icke minst beaktansvärda ekonomiska sidan av saken,

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra Jcammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

att, då förr eller senare de enskilda Stockholmsnäten komme att inkorporeras

med rikstelefonnätet, det torde vara uppenbart, att det vore ekonomiskt

fördelaktigt, att denna sammanslagning skedde så snart som möjligt.

År för år ökades antalet bredvid varandra framdragna, dubbla kabel- och

linjesträckor såväl inom staden som i dess omgivningar, under det att man,

om anläggningarna tillhörde samma förvaltning, i många fall kunde nöja

sig med enkla router; likaledes kunde antalet reserver minskas, en omständighet,

som givetvis icke vore utan sin ekonomiska betydelse.

Om tillståndet med dubbla telefonnät i Stockholm och dess grannskap

sålunda ur nationalekonomisk synpunkt måste anses förkastligt vore denna

anordning även för allmänheten otillfredsställande. Vid början av år 1902,

medan ännu samtrafik ägde rum mellan rikstelefonnätet och de enskilda

näten, utgjorde antalet abonnenter, som höllo dubbla apparater, en i rikstelefonnätet

och en i någon av de enskilda, omkring 2,900 stycken.

Dessa samtidiga abonnemang avsågo emellertid olika syften så till vida, att

den ena apparaten huvudsakligen tillgodosåg affärsverksamhetens och interurbantrafikens

behov, varemot den andra var beräknad för privatlivets tjänst

och lokaltrafiken i övrigt, varför det för flertalet av dessa abonnenter skulle

bliva alltför obekvämt att, även efter samtliga nätens samlande i en hand,

avstå från den ena av de båda apparaterna. Efter samtrafikens avbrytande

hade givetvis behovet av dubbla apparater stigit, och uppgick antalet av

sådana apparater vid 1906 års början till omkring 6,300 stycken. Med

den benägenhet telefonen visat sig hava att år för år så att säga tränga

längre och längre ned eller, med andra ord, med den nödvändighet, som

gjorde sig gällande för innehavare av handels- och hantverksrörelse även

med mindre omfattning att skaffa sig telefonförbindelse, komme säkerligen

antalet sådana dubbelabonnemang att befinna sig i en ständig tillväxt, och

sålunda ett allt större antal personer bliva nödsakade att erlägga dubbla

abonnemangsavgifter. Efter nätens sammanslagning behövde tydligen endast

de abonnenter skaffa sig dubbelapparater, som på grund av sin omfattande

telefonkorrespondens hade användning för mera än en apparat.

Statsutskottet fann denna gång de skäl, som anförts till stöd för det

föreslagna köpet, övertygande, samt betonade, att olägenheterna av det dåvarande

tillståndet med utbredning av dubbla telefonnät i Stockholm och

dess omgivningar hade, i mån som näten tillväxt, framträtt allt skarpare,

och att det måste synas mer och mer angeläget, att dessa samfärdsmedel

med det snaraste ordnades på ett sätt, som ej blott bättre än det nuvarande

tillgodosåge den telefonerande allmänhetens intressen, utan även ur teknisk

och nationalekonomisk synpunkt vore mera tillfredsställande. De stora

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

olägenheter och brister, som i berörda hänseende vore förenade med de

rådande telefonförhållandena i huvudstaden med omnejd, hade närmare påvisats

av telegrafstyrelsen och departementschefen. Utskottet ville särskilt

framhålla den nationalekonomiska förlust till ej ringa belopp, som förorsakades

genom de många av dåvarande förhållanden betingade, men eljest

obehövliga dubbla telefonledningarna i kabel och på stolpar, de dubbla

stationerna med betjäning samt de skilda förvaltningarna jämte en mångfald

därmed sammanhängande utgifter, som vid ett enhetligt ordnande av

telefonväsendet skulle kunna väsentligt minskas. Den bästa utvägen för

lösning av frågan syntes utskottet otvivelaktigt vara, att staten genom köp

förvärvade de enskilda telefonnäten. Med avseende därå och då på ett,

såvitt utskottet kunnat finna, fullt tillförlitligt sätt blivit ådagalagt, att

den köpeskilling, som betingats i den då förslagsvis träffade uppgörelsen,

skulle kunna av telegrafverket förräntas och återbetalas inom en jämförelsevis

kort tid, ansåge sig utskottet hava giltiga skäl tillstyrka godkännande

av det föreliggande köpeavtalet.

Reservation avgavs av tre ledamöter i Första och åtta i Andra

kammaren.

Från debatten kan anmärkas, att motståndarna huvudsakligen funno

priset för högt samt förslaget framdrivet av ett lokalt och ett bolags

intressen.

Förslaget bifölls i Första kammaren med 70 röster mot 53, men

avslogs i Andra kammaren med 142 röster mot 63. I den gemensamma

voteringen föll frågan med 233 röster mot 132.

Denna historik talar sannerligen ett ganska vältaligt språk. Och

ändå finner man, att de där framhållna svårigheterna för rikstelefonens

utveckling och rationella skötsel, likasom de olägenheter för allmänheten,

som redan för tolv år sedan framtvingade det första förslaget, fortfarande

kvarstå, såsom förefunnes det rakt ingen möjlighet till deras avhjälpande.

Visserligen har efter överenskommelsen med Stockholms stad om kabelnedläggningen

i gatorna för ett par år sedan äntligen en av de tekniska

olägenheterna, ledningarnas jämsides framdiagande, i viss mån och inom

vissa områden tills vidare minskats. Men å andra områden kvarstå de,

likasom de andra olägenheterna, och icke blott kvarstå, utan göra sig

allt fort ännu mera kännbara med en år för år i förhållande till båda

telefonnätens tillväxt sig ökande styrka.

Och den även förut så ofta och så kraftigt framhållna national
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

ekonomiska synpunkten, vilken måste karakterisera såsom i högsta grad

förkastligt det alltjämt fortgående, men fullkomligt onödiga anordnandet

av dubbelanläggningar, framträder i allt bjärtare dager, ju större penningsummor

årligen slukas av den rådande dualismen med två olika telefonnäts

exploaterande inom samma område.

i strävan att råda bot för dessa missförhållanden är det verkligen så,

som vid ett föregående tillfälle av frågans behandling i få ord, men

synnerligen belysande för hela frågans läge framhölls, nämligen att här

sammanfalla statens och allmänhetens intressen med varandra, men gent

emot dessa står ett enskilt affärsföretag. Det synes dock, som skulle

staten icke sakna all möjlighet att på något lämpligt sätt göra slut på

det nuvarande olidliga tillståndet. Enklast vore givetvis, om med det

enskilda bolaget, som nu äger telefonnät i Stockholm och dess omnejd,

kunde träffas en överenskommelse, som båda statsmakterna kunde godtaga.

Men om det skulle visa sig, att så ej kunde bliva fallet, förefaller det

dock underligt, om staten därför behövde känna sig totalt maktlös gent

emot detta låt vara mäktiga bolagsintresse.

Förutom de olägenheter i rent tekniskt och nationalekonomiskt avseende,

som här framhållits, komma ytterligare de svårigheter och ökade

utgifter, som på grund av nuvarande förhållanden drabba allmänheten

inom här ifrågavarande område. För det första måste ju många hålla sig

med två olika telefoner, vilket, om denna dualistiska oreda icke förekomme,

vore för de flesta onödigt. Antalet rikstelefonabonnenter, som

samtidigt även måste hålla sig med allmän telefon, uppgår till icke mindre

än något över 11,000; dessa drabbas sålunda av en direkt merutgift därföre

att de äro bosatta å en plats med så ordnade, eller rättare oordnade,

telefonförhållanden, som huvudstaden bjuder på. Men även övriga, som

icke ovillkorligen tvingas att hålla de båda olika nätens telefoner, få även

vidkännas stora obehag av det nuvarande tillståndet, i det de icke kunna

komma i direkt förbindelse med det andra nätets abonnenter. Kommer

därtill, att den allmänna uppfattningen synes vara den, att det enskilda

bolaget ingalunda betjänar sina abonnenter på ett mera tillfredsställande

sätt än rikstelefonnätet, utan snarare tvärtom — antagligen beroende på,

att bolaget av sparsamhetsskäl håller minsta möjliga arbetskraft — så tala

alla skäl för, att en ändring till det bättre måste ske, såväl ur statens

som allmänhetens intressesynpunkt.

Man må ha hvilken uppfattning som helst, rörande själva principfrågan

om enskild eller statsdrift, i allmänhet. Här gäller det ett område,

där man icke på minsta sätt kan göra gällande, att den enskilda företag
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

9

samheten kan ha någon uppgift att fylla i konkurrensen med statsdriften,

utan endast är ägnad att framskapa och vidmakthålla oreda och förvirring

samt åsamka staten minskade inkomster och den enskilde medborgaren

ökade utgifter och icke så litet obehag i övrigt. Det gäller här också ett

område, där den enskilda företagsamheten icke har några utvecklingsmöjligheter,

varför dess uppgift ju måste inskränka sig till att inom ett

begränsat område och inom en viss tidsperiod direkt konkurrera med

statens företag av samma beskaffenhet. Det finnes sålunda ingenting annat

att anföra till försvar för den nuvarande ordningen än det intresse, som

det enskilda bolagets aktieägare har, att så länge som möjligt åtnjuta

högsta möjliga avkastning av det i företaget nedlagda kapitalet. Man måste

då ovillkorligen fråga sig: är detta skäl tillräckligt motiv för, att de nu

i alla avseenden olidliga förhållandena skola fortfara? Det förefaller

åtminstone som man, under sådana förhållanden som här föreligga, borde

vara enig om, att det enskilda intresset måste vika för det allmännas.

Detta så mycket mer, som det väl inte bör vara omöjligt åstadkomma en

uppgörelse på sådana grunder, att det enskilda bolagets intressenter i

rimlig utsträckning tillgodoses utan att staten därför behöver uppskörtas.

Då nu, som förut omnämnts, Kungl. Maj:t vid upprepade tillfällen

bragt frågan inför Riksdagen utan att denna kunnat godtaga något

av de förslag till uppgörelse som framlagts, är det förklarligt, att intet

nytt initiativ under senare tiden tagits av Kungl. Maj:t i syfte att åstadkomma

en lösning av denna fråga.

Det bör därför vara Riksdagens sak att nu begära en undersökning,

huruvida en för staten antaglig uppgörelse med bolaget kan åstadkommas.

Innan man erhållit kännedom om, huruvida bolaget vid en dylik eventuell

underhandling kommer att visa det intresse för frågans lösning, som man

i detta fall borde ha rätt att påräkna, är det för tidigt att yttra sig om,

vilka åtgärder som kunna och böra vidtagas, för den händelse bolaget

här icke skulle visa rimligt tillmötesgående, då det gäller ordnandet av

en för såväl staten som allmänheten så viktig fråga som denna. Klart

är emellertid, att frågan på ett eller annat sätt måste lösas, och detta

ju förr desto hällre.»

Med Stockholms stad har dels kungl. telegrafstyrelsen och dels

aktiebolaget Stockholinstelefon under år 1911 ingått kontrakt angående

nedläggande av kabelblockledningar i stadens gator.

Oo O O

De villkor, som stipuleras för rätt att i Stockholms stads gator,

Bihang till BiJcsdagens protoholl 1913. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 7). 2

Telegrafstyrelsens

och

Stockholmstelefons

avtal

med Stockholms

stad.

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra Jcarnmaens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

öppna platser och vattendrag anbringa kabelblockledningar äro i dessa

båda kontrakt av väsentligen samma innebörd.

Telegrafstyrelsen, resp. bolaget, skall före utgången av december

månad till drätselnämndens andra avdelning inlämna plankarta över sträckningen

av de kabelblockledningar, som äro avsedda att nedläggas under

det följande året. Om icke med hänsyn till stadens egna anläggningar

m. in. något allvarligare hinder möter för nedläggning av kabelblockledning,

meddelas tillstånd till ledningens utförande. Kabelblocken skola

nedläggas inom de områden, som enligt gällande normalsektionsritningar

för ledningar i stadens gator äro reserverade för telefonkablar. Har staden

anlagt ledningstunnel, skola ledningarna dit förläggas. Utan särskilt

medgivande få kabelblock icke nedläggas under annan del av året än

månaderna maj—september.

I kontrakten lämnas vidare föreskrifter angående kabelblocks nedläggande

i förhållande till rörledningar och elektriska högspänningsledningar.

Där telegrafverkets och bolagets ledningar korsa varandra eller

skola läggas längs samma gata i samma grav, skall telegrafverket äga

företrädesrätt att lägga sina kabelblock närmast ytan.

Beträffande undervattensledningar samt för blockledningens användande

erforderliga nedstigningsbrunnar finnas särskilda bestämmelser.

För kostnader i följd av gatubeläggningens återställande och underhåll

under tre år på grund av sjunkning efter nedläggning av blockledning

in. m. erlägger telegrafverket, resp. bolaget betalning efter ett pris,

som motsvarar stadens självkostnad, ökad med 10 procent.

Blockledningarna må icke utgöra hinder för att gata eller allmän

plats uppbrytes, och åligger det därför telegrafstyrelsen, resp. bolaget att, dår

sådant till följd av gatureglering anses nödigt utan gottgörelse stadigvarande

flytta ledning till annat ställe, varöver staden förfogar.

Telegrafstyrelsen skall lika val som bolaget under kontraktstiden

avgiftsfritt tillhandahålla Stockholms stad ett antal av 25 tidsenligt inrättade

telefoner.

Kontrakten upphöra att gälla fem år efter av endera parten gjord

uppsägning. Dock föreskrives, att sådan uppsägning icke må ske före

den 4 juli 1915.

I avseende på de avgifter, som telefonförvaltningarna ha att erlägga

för rätten att nedlägga kabelblockledningar, innehålla kontrakten olika

bestämmelser. Telegrafstyrelsen har icke att erlägga någon sådan avgift

för ledningar, som efter kontraktets avslutande nedläggas. Dock skola

de avgifter, som på grund av förut gällande bestämmelser utgå för tidigare

s. 11 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7. 11

nedlagda blockledningar, fortfarande utgöras intill 1920 års utgång, varefter

samma avgifter komma att upphöra.

Bolaget erlägger däremot för i gatorna nedlagda kabelblock för

varje år en hyra av 1 krona 50 öre för längdmeter av den vid årets

slut nedlagda längden ledningar, rymmande mer än 7 stycken kabelpipor,

samt 50 öre för varje längdmeter sådana ledningar, som rymma högst

7 kabelpipor.

I bolagets kontrakt finnas vidare några bestämmelser utan motsvarighet

i det med telegrafstyrelsen ingångna, av innehåll, att bolagets

nuvarande abbonnementspris och anläggningsavgift inom Stockholm med

omnejd icke må utan stadsfullmäktiges medgivande höjas, samt att, i den

mån för allmänhetens betjänande erforderliga telefonledningar kunna anbringas

i koncessionerade kabelblockledningar, skall detta, där drätselnämndens

andra avdelning så fordrar, ske, och är bolaget skyldigt snarast

möjligt borttaga därigenom obehövliga luftledningar.

Slutligen stadgas i det med bolaget träffade avtalet, att detsamma

skall ställa säkerhet för fullgörande av de bolaget åliggande skyldigheter,

samt att kontraktet är förverkat och kan av staden omedelbart hävas,

därest bolaget i något hänseende underlåter att ställa sig kontraktets

bestämmelser till efterrättelse.

Enligt Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 1 maj 1891 meddelades

Stockholms allmänna telefonaktiebolag tillstånd att å mark och inom område,

som i kungl. kungörelsen den 20 april 1883 avses, till en utsträckning

åt varje håll av 70 kilometer — fågelvägen räknat — från Stortorget

i Stockholm bibehålla bolagets dåvarande telefonanläggningar och

anordna nya dylika anläggningar under villkor, bland annat, att de för

ledning erforderliga stolpar ej anbringades så, att hinder för landsvägstrafiken

uppstode, och att vid lednings framdragande över kronans jord eller

så, att den korsade statens järnväg, telegraf- eller telefonledning, bolaget

ställde sig till efterrättelse de föreskrifter angående sättet för lednings

framdragande, som meddelades av vederbörande ämbetsmyndighet.

Det sålunda meddelade tillståndet skulle gälla för en tid av 50 år

med rätt för statsverket att vid nämnda tids utgång efter värdering inlösa

bolagets ledningar utom Stockholm och för bolaget att, därest ej

statsverket fem år före utgången av denna tid tillkännagåve sig vilja

begagna sig av sådan lösningsrätt, å ledningarna erhålla ny koncession.

Sedan Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Belltelefonaktiebolag

till ett nybildat bolag, aktiebolaget Stockholm stelefon,

överlåtit sina telefonanläggningar i Sverige, blev på därom gjord under
-

Det enskilda

telefonnätets

koncession.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7.

dånig ansökning förenämnda Stockholms allmänna telefonaktiebolag genom

resolutionen den 1 maj 1891 meddelade tillstånd angående bibehållande

och anordnande av telefonanläggningar överlåtet på aktiebolaget Stockholmstelefon

genom Kung! Maj:ts resolution den 31 december 1907.

''slag9till tfÖr" Såsom i ovanstående motion omnämnes, blevo de av telegrafstyrelsen

görelse meddelad Stockholms allmänna telefonaktiebolag och Stockholms Belltelefonfmbolagen^i

tiebolag under åren 1890 och 1891 avslutade kontrakten angående

Stockholm, samtrafik mellan telegrafverkets och bolagens nät av telegrafstyrelsen

uppsagda till upphörande med utgången av juni 1901.

Anledningen till denna telegrafstyrelsens åtgärd var, såsom framgår

av dess underdåniga skrivelse till Konungen den 28 december 1901, att

ifrågavarande tio år gamla kontrakt icke ansågos motsvara de förändrade

förhållanden, som särskilt under samma tiotal av år omgestaltat det

svenska telefonväsendet. Sedan telegrafverkets abonnentantal stigit från

knappt 3,800 vid 1890 års ingång till nära 50,000 år 1901 och rikstelefonen

bildade ett sammanhängande, hela riket omfattande nät, som

särskilt i Stockholm med omnejd räknade över 11,000 apparater, intoge

nämligen rikstelefonen en helt annan ställning till de enskilda telefonnäten

i Stockholm än vid tiden för samtrafikskontraktens avslutande.

Efter uppsägningen fördes underhandlingar om fortsatt samtrafik,

därvid telegrafstyrelsen föreslog övergångsavgiftens bortfallande men bolagen

höllo på denna avgifts bibehållande inom Stockholmsområdet och

medgåvo dess borttagande endast beträffande de interurbana linjerna till

platser utom detta område. En sådan modifikation i samtrafiksvillkoren,

att fri samtrafik skulle äga rum endast med de rikstelefonabonnenter,

som voro bosatta utom Stockholmsområdet, och således där någon konkurrens

icke fanns, skulle emellertid enligt telegrafstyrelsens uppfattning

uteslutande vara till fördel för de enskilda bolagen, men innebära ett

ytterligare försvårande för telegrafverket att vinna abonnenter i Stockholm.

Under givna förhållanden ansåg sig telegrafstyrelsen ej hava mer

än två alternativ att välja emellan, nämligen att antingen låta all samtrafik

avbrytas eller ock söka åt statsverket förvärva de enskilda bolagens

telefonnät i likhet med vad i rikets övriga delar ägt rum. Medan den

förra utvägen syntes styrelsen endast i fall av nödtvång böra anlitas,

förelåge däremot så mycket starkare skäl för att staten övertoge de enskilda

näten.

Dessa skäl vore till en början av administrativ art. Endast om

landets hela telefonverksamhet lades i statens hand, kunde det ordnande

av landets telefonväsen, som icke längre borde undanskjutas, äga rum.

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Det vore icke blott önskvärt utan rent av nödvändigt att staten, som

ensam ordnade posten och telegrafen i likartade former över hela landet,

även ensam ordnade telefonförhållandena, vilka ju i själva verket ej vore

annat än en viss gren av telegrafverksamheten i dess helhet.

Så länge statens telefoninstitution i själva brännpunkten av landet

utsattes för konkurrens av liknande enskilda affärsföretag, vilkas intressen

naturligt nog ginge ut på att efter förmåga inkräkta på statens egen

- telefonverksamhet, kunde man icke vinna den likformighet och den ordning,

varförutan telefonväsendets fördelar såsom kommunikationsmedel

icke kunde allmänt tillgodogöras.

Vid sidan av denna rent administrativa synpunkt erbjöde sig en

annan icke mindre viktig av stat sek o nomisk natur. Härom yttrade

telegrafstyrelsen i ovannämnda skrivelse följande:

»Staten har åt ribstelefoninstitutionens utveckling lämnat sitt kraftiga

understöd i form dels av anslag, dels av lån till ganska stora belopp,

och det torde väl då få anses vara i hög grad inkonsekvent att om också

endast passivt tillåta en direkt privatkonkurrens, som försvårar för staten

att erhålla valuta för sina anslag och för telegrafverket att fullgöra de

för lånen stadgade amorteringsförbindelserna. Sådan har ock uppfattningen

förut visat sig vara. För något mer än tio år sedan blev t. ex. statens

postväsen utsatt för ett försök till liknande konkurrens å de för dylika

företag alltid ekonomiskt tacksammaste platserna, huvudstaden och rikets

andra stad, Göteborg, men försöket blev, så fort ske kunde, oskadliggjort.

Och analogivis kan måhända här även hänvisas till Stockholms stads eget

handlingssätt i avseende på de elektriska ljusledningarna. Enskilde tilllåtas

icke anlägga sådana ledningar, ehuru staden ännu icke på flera år

ens kan lämna dylikt ljus just åt de trakter, där de enskilde velat genom

anläggningar av ledningar avhjälpa det framhållna behovet.»

Beträffande den mera privatekonomiska synpunkten framhöll

telegrafstyrelsen, hurusom det vore allmänhetens naturliga intresse att av

telefonen betjänas så billigt och bekvämt som möjligt oberoende av den

enskilda företagsamhetens av vinstutdelningens storlek påverkade åtgöranden.

I båda hänseendena — billighetens och bekvämlighetens — vore

telefonväsendets sammanförande i ett enda, staten tillhörigt nät att föredraga.

Telegrafstyrelsen påpekade vidare de betydande svårigheterna i tekniskt

och konstruktivt hänseende av dubbla nät och dubbla stationer

nom ett och samma begränsade område.

Såsom invändningar mot lämpligheten av inköpet av de enskilda

telefonnäten upptog telegrafstyrelsen det ofta hörda påståendet, att olägen
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

heter lätt kunde tänkas uppstå genom upphörandet av konkurrensen, och

den i sammanhang med konkurrensfrågan uttalade farhågan att, därest

rikstelefonens och de enskilda näten komme under en förvaltning, de

dåvarande låga riksabonnemangprisen skulle höjas.

I konkurrensfrågan anförde telegrafstyrelsen bland annat, att det ej

kunde förnekas, att konkurrensen på telefonens område inom vissa gränser

och på sin tid haft betydelse genom de utvecklingssträvanden, som all

tävling framtvunge. Men den tiden vore över, och det berättigade syfte,

konkurrensen så uppfattad eftersträvat, vore nått. Sedan abonnemangsavgifterna

sjunkit så lågt, som en rationell telefondrift medgåve, kunde

konkurrensen ur ekonomisk synpunkt icke hava något mera att uträtta,

utan måste, om den fortsattes, verka till skada, såsom ock skett. Att

allmänna bolaget ännu kunde bibehålla samma abonnemangsavgift, 100

kronor, som bestämdes för 18 år sedan, ehuru telegrafverket redan i 7

års tid lämnat abonnemang med direkt tillträde till hela rikstelefonnätet

för en till hälften nedsatt avgift, bevisade för övrigt, att någon konkurrens

i vanlig mening ej existerade, utan att det vore det största nätet

på platsen, som bleve bestämmande.

Vidare framhöll telegrafstyrelsen, att någon konkurrens i tekniskt

eller administrativt avseende ej ens kunde sägas hava någonsin förekommit,

såsom ömsesidigt eggande till telefonväsendets utveckling. De viktigaste

förbättringar, som tillkommit, sedan telegrafverket börjat i någon

avsevärd utsträckning upptaga telefonverksamhet, hade nämligen genomförts

av telegrafverket.

Sina uttalanden i konkurrensfrågan sammanfattade telegrafstyrelsen

på följande sätt:

»När alltså ekonomisk konkurrens numera icke existerar och någon

teknisk i själva verket aldrig funnits till, synes det, som skulle den ofta

upprepade hänvisningen till konkurrensens nödvändighet endast vara ett

kritiklöst upprepat slagord, såvida den ej har sin grund i den oberättigade

men för en viss del av allmänheten kännetecknande obenägenheten att

tilltro statens ämbetsverk vilja och förmåga att, utan yttre sporrningar,

av egen pliktmedvetenhet och intresse arbeta på en sund och tidsenlig

utveckling av den verksamhet dem anförtrotts.»

Beträffande den förmenta faran för höjning av abonnemangsavgifterna

fann telegrafstyrelsen, att icke heller därvidlag konkurrensens till—

eller frånvaro kunde äga någon betydelse, då det gällde ett statens ämbetsverk,

som i olikhet med den enskilda affärsverksamheten icke behövde

i första rummet hava blicken riktad på förvärvandet av största möjliga

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

årsinkomst. För egen del hade telegrafstyrelsen, som hittills successive

period för period sänkt abonnemangsvillkoren över hela landet, icke hyst

någon avsikt att vid uniformerande av hela nätet åter höja dessa avgifter.

Därtill komme, att det icke vore telegrafstyrelsen, som hade att i sista

hand bestämma abonnemangsavgifternas belopp.

I den tanken att bättre lösning av frågan om en uppgörelse med de enskilda

bolagen icke funnes än att, om bolagen själva ansåge med sin fördel

förenligt att för skäligt pris överlåta sina nät till staten, genom ett sådaiit

köp samla allas intressen — statens, allmänhetens och även bolagens —

på en sida, inledde telegrafstyrelsen underhandlingar med bolagen, vilka

underhandlingar resulterade i att telegrafstyrelsen med dessa bolags styrelser

avslutade ett köpekontrakt om de bolagen tillhöriga telefonnäten

m. m., enligt vilket köpeskillingen skulle utgöra c:a 13,800,000 kronor.

De för köpeskillingens erläggande nödvändiga medlen tänkte sig

telegrafstyrelsen kunna erhålla genom lån, anvisat av Riksdagen, såsom

förut medgivits för förvärvandet av övriga enskilda telefonnät i landet,

där telegrafverkets egna överskottsmedel icke varit för behovet tillräckliga.

Ehuru i detta fall beloppet vore jämförelsevis ganska betydligt,

tvekade telegrafstyrelsen dock så mycket mindre att sätta i fråga köpesummans

uppbringande i denna form, som de till inköp föreslagna näten

kunde i statens ägo giva en avkastning, som genast skulle lämna medel

till både ränta och amortering å köpesumman, och som med den stegring

i trafiken, vilken efter dittills vunnen otvetydlig erfarenhet vore att

emotse, förvisso skulle komma att än ytterligare växa.

På anförda skäl hemställde telegrafstyrelsen i ovan omförmälda

skrivelse, att Ivungl. Maj:t täcktes godkänna det sålunda upprättade

kontraktet.

Vid föredragning inför Ivungl. Maj:t i statsrådet den 31 januari

1902 av berörda köpeavtal framhöll vederbörande departementschef, bland

annat, att den fråga, som genom telegrafstyrelsens skrivelse blivit underställd

Kungl. Maj:ts avgörande, vore av största betydelse för det svenska

telefonväsendets korta, men av en sällsynt kraftig och lyckosam utveckling

kännetecknade historia. Med en hastighet och framgång, som man

på förhand icke kunnat tänka sig, hade statens telefonnät utbrett sig

över hela riket dels genom nyanläggningar och dels i avsevärd grad genom

inköp av enskilda telefonnät och dessas ombyggande för inkorporering i

rikstelefonnätet. Nu gällde frågan att, sedan alla andra avsevärda telefonnät

i riket på angivna sätt gått upp i riksnätet, lägga slutstenen för

denna del av utvecklingen genom det föreslagna inköpet av de betydande

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

enskilda näten inom huvudstaden med omnejd, varigenom rikstelefonnätet

i avseende å antalet abonnentapparater skulle på en gång ökas med över

50 procent och detta utan att någon ombyggnad av de tillkommande

näten skulle behöva ske, då enligt sakkunnigas intygande dessa nät vore

väsentligen av samma goda beskaffenhet som rikstelefonnätet.

I enlighet med departementschefens hemställan föreslog Kungl.

Maj:t, 1902 års Riksdag att med godkännande av det mellan telegrafstyrelsen

och de enskilda bolagen träffade avtal såsom lån anvisa det för

köpeskillingens erläggande erforderliga penningbelopp.

Denna framställning vann emellertid icke Riksdagens bifall.

De förut gällande samtrafikskontrakten mellan telegrafstyrelsen å ena

sidan och de båda bolagen å den andra, vilka uppsagts till upphörande

med utgången av juni 1901, hade med hänsyn till den ifrågasatta överlåtelsen

prolongerats till den 1 juni 1902. Därefter blevo de ytterligare

förlängda för beredande av tillfälle till förnyade underhandlingar om samtrafikens

definitiva ordnande. Dessa underhandlingar strandade emellertid

på bolagens vägran att ingå vare sig på fri samtrafik eller på nedsättning

från 10 till 5 öre av den förut utgående övergångsavgiften, vars

bibehållande telegrafstyrelsen icke kunde godkänna, då den i alltför höggrad

vore hämmande för rikstelefonens utveckling i huvudstaden, och den

1 juni 1903 upphörde all samtrafik mellan rikstelefonnätet och bolagens

nät.

Därefter avslutades den 9 februari 1904 mellan telegrafstyrelsen

och de enskilda telefonbolagen ett preliminärt köpe- och bytesavtal.

Genom detta avtal skulle omsider ernås den av telegrafstyrelsen länge

eftersträvade förmånen av fri samtrafik mellan abonnenter i de skilda

näten. Detta möjliggjordes därigenom, att såväl huvudstaden som ock

det gemensamma verksamhetsfältet däromkring uppdelades i två särskilda

områden, av vilka telegrafverket och bolagen för telefondriftens framtida

bedrivande skulle erhålla var sitt, om ock med vissa modifikationer. Vid

denna delning hade emellertid telegrafstyrelsen icke lämnat ur sikte det

mål, på vilket dess strävanden dittills utgått, nämligen att till sist i

statens telefonverks hand föra tillsammans all för allmänheten upplåten

telefondrift i riket. Dock ansåg telegrafstyrelsen icke lämpligt att för

den närmare tiden återkomma till det av 1902 års Riksdag förkastade förslaget

att för telegrafverkets räkning inköpa hela de enskilda näten.

I proposition den 26 mars 1904 föreslog Kungl. Maj:t Riksdagen

att, med gillande av ovannämnda avtal, såsom lån anvisa det belopp, som

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

erfordrades för fullgörande av den på telegrafstyrelsen ankommande betalningsskyldighet.

Som ovan av motionärerna framhålles, vann emellertid ej heller

detta förslag Riksdagens godkännande.

Under den diskussion, som föregick Riksdagens beslut i frågan,

gjordes flera uttalanden i den riktning, att om staten skulle köpa de enskilda

bolagens nät, det vore bättre, att köpet skedde på en gång. Det

huvudsakliga skälet, varför 1901 års köpeförslag icke av Riksdagen antagits,

hade varit det, att förslaget varit för dyrt. Då de förut framhållna

ständigt växande olägenheterna och svårigheterna inom huvudstadens telefonväsen

gjorde det nödvändigt för telegrafstyrelsen att söka finna någon

utväg för deras snara undanrödjande, ansåg sig styrelsen genom dessa

uttalanden vid frågans behandling i Riksdagen hava funnit en anvisning,

i vilken riktning dess arbeten på frågans lösning borde gå, nämligen

åstadkommande av ett förslag till fullständigt köp av de enskilda näten

till ett billigare pris än det i 1901 års avtal föreslagna. Telegrafstyrelsen

lyckades också efter långvariga förhandlingar med de enskilda telefonbolagen

träffa ett köpeavtal, som styrelsen ansåg vara en lycklig lösningav

frågan.

Av telegrafstyrelsens underdåniga skrivelse till Konungen den 8 mars

1906 inhämtas, att köpeskillingen enligt detta kontrakt skulle utgöra c:a

16,621,000 kronor och att köpevillkoren representerade en nedsättning i

1901 års köpeskilling av i runt tal 2,730,000 kronor. Att bolagen medgivit

en dylik prisnedsättning berodde enligt telegrafstyrelsens förmenande

på den ändrade ställning rikstelefonen intoge i huvudstaden tack vare

nätets betydliga tillväxt.

På grund av telegrafstyrelsens framställning avlät Kungl. Maj:t till

1906 års Riksdag proposition om godkännande av förenämnda avtal.

I sitt anförande till statsrådsprotokollet framhöll departementschefen,

att det från allmänhetens synpunkt måste betecknas såsom en ständigt

kännbar olägenhet av stor innebörd, att rikstelefonnätets abonnenter, vilkas

antal överstege 85,000, icke kunde komma i direkt telefonförbindelse

med de enskilda nätens till ett antal av omkring 42,000 uppgående

abonnenter. Likväl kunde icke ifrågasättas, att telegrafstyrelsen skulle

återgå till det gamla samtrafikskontraktet, vilket efter den fullständiga

omgestaltning, som det svenska telefonväsendet undergått, måste betraktas som

otidsenligt, och varigenom för övrigt telegrafstyrelsen skulle själv bidraga

till att i hög grad hämma rikstelefonens utveckling i huvudstaden. Lika

litet kunde man lägga de enskilda telefonbolagen till last, att icke dessa

Bihang till RiJcsdagens protoholl 1913. 13 samt. 3 ajd. 7 käft (Nr 7). 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

18 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

medgivit samtrafiksavgiftens bortfallande eller sänkning, då de ansétt, att

därigenom déras tillvaro äventyrades.

Departementschefen framhöll vidare de tekniska svårigheter och den

nationalekonomiska förlust, som uppstode genom den rådande anordningen

med dubbla telefonnät över samma orter.

Såsom av den i ovanstående motion lämnade redogörelsen framgår,

vann emellertid icke heller det vid 1906 års riksdag av Kungl. Maj:t

framlagda förslaget till ordnande av telefonförhållandena i Stockholm

Riksdagens bifall, och var därmed denna fråga för tredje gången fallen.

Motionärerna vända sig mot ett missförhållande, som berör

icke blott Stockholm med omnejd utan hela landet. Statens och

den enskilda telefonens stora spridning i och omkring Stockholm

gör det relativt lätt för även icke abonnenter av båda telefonerna att

komma i förbindelse med varandra. Det rådande dubbelsystemets olägenheter

för Stockholms befolkning, vilka närmare framhållas i telegrafstyrelsens

såsom bilaga vid detta utlåtande fogade skrivelse, torde väsentligt

uppvägas av genom den inbördes konkurrensen nedpressade abonnemangsavgifter

och medgiven fri samtalsrätt i avsevärt större utsträckning än i

landets övriga delar. Huvudstadens telefonförhållanden äro därför enligt

utskottets mening icke så otillfredsställande ordnade för dess befolkning,

att av denixa anledning ett för staten kostsamt ingripande är påkallat.

Däremot torde vara att beakta de olägenheter, som över hela landet förorsakas

därav, att telefonförbindelse ej kan erhållas med Stockholmstelefonens

stora abonnentkrets i Stockholm och omnejd. Den överföring av

samtal, som är medgiven, kan tydligen på intet sätt ersätta före 1901

bestående samtrafik. Därför synes det utskottet, att ett statsförvärv av

Stockholmstelefonen med hänsyn till den trafikerande allmänheten är

mindre ett lokalt Stockholinsintresse än en hela landet berörande fråga.

Från nationalekonomisk synpunkt måste vidare upprätthållandet av

nu rådande dubbelsystem betraktas som förkastligt. Två olika administrationer,

framdragandet av dubbla ledningar över eller under jord, mångfalden

av dubbla stationer på samma platser m. in. förorsaka kostnader,

varav en del otvivelaktigt äro överflödiga. Att genom konkurrensens stimulerande

inverkan skulle kunna åstadkommas förbättringar och driftbesparingar,

motsvarande dessa ökade kostnader, är ej sannolikt. Ett

enhetligt telefonnät i statens hand är därför ur denna synpunkt önskvärt,

och utskottet håller före, att de för upprättandet av ett faktiskt eller

rättsligt statsmonopol på detta område uttalade farhågorna äro överdrivna.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

Rikstelefonens hittillsvarande utveckling och resultatet av dess monopolställning

utanför huvudstaden ge ej stöd för antagandet, att den privata

konkurrensen på denna enda plats skulle vara nödvändig för upprätthållandet

av ett fullt tillfredsställande telefonväsende.

Även synes den uttalade farhågan, att genom konkurrensens bortfallande

en oskälig förhöjning av abonnemangsvillkoren i Stockholm skulle

kunna följa, vara fögao motiverad, då ju Riksdagen härutinnan är i sista

hand bestämmande. Ä andra sidan må medgivas, att för Stockholms del

vissa jämkningar i nu rådande förhållande kunna bli en följd av det

ordnande efter enhetliga och rättvisa normer av abonnemangsvillkoren

över hela landet, som är sedan lång tid tillbaka planlagt, men vars fulla

genomförande just hindras av den bestående konkurrensen i huvudstaden.

Denna reglering får dock naturligen icke rubba den i jämförelse med utlandet

gynnade ställning, som den svenska allmänheten intar med avseende

på telefonabonnemangen. Då således det enskilda telefonnätets räntabilitet

i statens hand ej får åstadkommas genom ökade bördor å abonnenterna,

blir i statsekonomiskt avseende det pris, till vilket nätet kan förvärvas,

avgörande för frågan om ett eventuellt köps fördelaktighet.

Vid bedömandet av det pris, som för staten kan vara antagligt,

nödgas man emellertid taga hänsyn ej blott till det inköpta nätets förmåga

att affärsmässigt bära sig utan även till de svårigheter eller olägenheter,

som kunna vara förenade med anskaffandet av det högst avsevärda

kapital, som för nätets inköp är erforderligt. Detta måste anskaffas genom

lån i utlandet, då en likvidering med svenska statsobligationer enligt

erfarenhet ej medtör den beräknade fördelen av ett skuldförhållande

till inländska i stället för utländska fordringsägare. Det har visat sig, att

på så sätt använda obligationer omedelbart vandra ut på den utländska

lånemarknaden för att där trängas med våra övriga lån. Och dessa hava

som bekant under senare åren till antal och belopp ökats i så hastigt

tempo, att anledning till iakttagande av den största varsamhet finnes.

Även frånsett den utländska lånemarknadens nuvarande exceptionellt ogynnsamma

läge, synes man av den tendens till ökad statsskuldsättning, som

överallt gör sig gällande, ha anledning att befara, att även för oss vid

den alltjämt fortgående ökningen av vår statsskuld den starka konkurrensen

på den utländska lånemarknaden skall bli alltmer kännbar. Under

sådana omständigheter tvingas man till en ytterst sorgfällig granskning

av de ändamål, för vilka lånemedel ifrågasättas. Och vid en sådan

granskning synes utskottet förklarligt, om företräde ofta måste givas åt

kapitalutlägg för grundandet eller understödjandet av produktiva eller

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra hammarens tredje tillfälliga utsJcotts utlåtande Nr 7.

socialt betydelsefulla företag, varvid, om nämligen de ekonomiska synpunkterna

skola vara avgörande, statsförvärv av redan befintliga företag få

komma i andra rummet. Kunna de företag, som ifrågasättas till inköp

av staten, hastigt amortera för dem upptagna lån, måste dock erkännas,

att detta förhållande är ägnat att minska betänkligheten mot skuldsättning.

Av det sagda framgår, att utskottet anser undanrödjandet av de

olägenheter, som äro förenade med det nuvarande dubbelsystemet i avseende

på telefonväsendet, önskvärt. För allmänhetens del torde dessa

olägenheter kunna avhjälpas genom ett eventuellt återinförande av lämpliga

samtrafiksbestämmelser, Fn fullt effektiv lösning av frågan är dock

vunnen, först då hela det svenska telefonnätet är överfört i statens hand.

Detta kan ske genom inköp av det privata Stockholmsnätet på grund

av frivillig överenskommelse eller genom rättslig statsmonopolisering av

hela telefonväsendet. I båda fallen blir kostnadsfrågan det för staten avgörande.

Någon åtgärd från Riksdagens sida, i enlighet med motionärernas

förslag, finner däremot utskottet icke för närvarande påkallad. Visserligen

har Riksdagen vid tre olika tillfällen avböjt av Kungl. Maj:t framlagda

förslag till överenskommelse med det enskilda bolaget, men utskottet

kan häri icke finna skäl för antagandet, att Kungl. Maj:t, skulle känna

sig förhindrad att framlägga ett förnyat, med hänsyn till alla på frågan

inverkande faktorer, för staten förmånligt förslag i ärendet, därest

Kungl. Maj:t så funne lämpligt. Ej heller finner utskottet anledning att

antaga, att Riksdagen skall undandraga sig en ingående och saklig prövning

av en eventuell förnyad framställning från Kungl. Maj:t, då Riksdagens

hållning vid föregående tillfällen ej kan tolkas så, som om Riksdagen därmed

intagit en principiel ståndpunkt mot åstadkommandet av hela det

svenska telefonväsendets sammanförande i statens hand.

På grund av vad ovan anförts, får utskottet hemställa,

att herrar Winbergs och Nilsons i Örebro

motion, nr 217, icke måtte till någon Andra kammarens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1913.

På utskottets vägnar

AXEL von SNEIDERN.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit herrar: von

Sneidern, Winberg, Modig, von Hofsten, Hage, Dandenell, Svensson i Betingetorp,

Säfström, Carlson i Falun och Kahlström.

Reservation

av hrrar Winberg och Hage, som anfört:

»Av vad såväl i motionen anförts, som ock av Ivungl. Telegrafstyrelsens

yttrande i frågan framgår, att ett missförhållande för närvarande

råder på här i frågavarande område, ett missförhållande som både ur

praktisk och nationalekonomisk synpunkt medför mycket kännbara konsekvenser.

Detta är ock av utskottet konstaterat och erkänt.

Vid ett sådant förhållande framstår frågan, på vilket sätt detta missförhållande

skall kunna avhjälpas. Detta kan, som ock utskottet påvisar, tänkas

ske på olika sätt. Antingen genom att för statens räkning monopolisera

telefonverksamheten i landet eller genom en överenskommelse

mellan staten och det enskilda telefonbolaget om statens övertagande —

genom inlösen — av bolagets telefonnät, eller ock genom överenskommelse

om fri samtrafik.

Vilket av dessa sätt att lösa frågan, som kan anses fördelaktigast,

därom kunna ju delade meningar råda, i varje fall kan det ju

vara svårt att taga bestämd ståndpunkt, innan närmare utredning i ärendet

föreligger. Enligt vår mening skulle dock, särskilt med hänsyn till

i detta fall föreliggande omständigheter, det förstnämnda vara det riktigaste,

vilket även utskottet synes hålla före.

De svårigheter, frågans lösande i ena eller andra riktningen skulle

medföra ur ren finansiell synpunkt, kunna enligt vår uppfattning icke få

tillmätas så avgörande betydelse, att man icke ens skulle våga begära

en utredning i ärendet. Klart är, att vare sig lösningen går i ena eller

andra av de två förstnämnda riktningar, ett jämförelsevis avsevärt belopp

kräves från statens sida för sakens ordnande, men då man synes utgå

ifrån, att detta ovillkorligen måste medföra ökad skuldsättning genom upptagande

av utländskt lån, torde detta vara en något felaktig slutsats. En

närmare undersökning av frågan torde nämligen giva vid handen, att en

uppgörelse kunde åvägabringas på sådana grunder, som gåve staten rätt

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra hammarens tredje tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 7.

att amortera den eventuella lösesumman succesivt, och under sådana förhållanden

kunde de erforderliga medlen åvägabringas genom nettobehållningen

å telegrafverkets egen verksamhet.

Men även om man måste utgå ifrån, att frågans ordnande krävde

ett så stort belopp på en gång, att man för erhållande av detsamma

måste ytterligare anlita lånevägen, så lär väl näppeligen detta enbart vara

tillräckligt skäl för att låta nuvarande missförhållande fortfara. Visserligen

bör staten — därom äro vi ense med utskottets majoritet — så

mycket som ske kan undvika att öka sin skuld, särskilt den utländska,

men ytterst gäller väl dock, icke att staten lånar så litet som möjligt,

utan i stället att de upplånade medlen nedläggas i sådana produktiva

eller på annat sätt samhällsnyttiga företag, som av allt att döma kunna

inte allenast förränta, utan även inom en snar framtid amortera det nedlagda

kapitalet, vilket alldeles säkert skulle komma att ske i här förevarande

fall. På så sätt placerade lånemedel försämra ingalunda ett

lands ekonomiska ställning, utan tvärtom.

Då vi sålunda anse alla skäl tala för, att åtgärder vidtagas för ett

ordnande av telefonförhållandena i vårt land på sätt i motionen avses,

och då inga hållbara skäl kunnat anföras mot lämpligheten och behovet

av en utredning av denna fråga, och då vi dessutom icke kunna biträda

den uppfattning, som utskottet låter framskymta, nämligen att Kungl.

Maj:t, oaktat vad i denna fråga tidigare förekommit, skulle anse sig böra

upptaga densamma och underställa den Riksdagens prövning, även om

nu föreliggande motion om utredning bleve av Andra kammaren avslagen,

få vi därföre hemställa,

att Andra kammaren för sin del må besluta,

att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa,

det Kungl. Maj:t måtte verkställa en undersökning,

huruvida och på vad sätt telefonförhållandena i

Stockholm med omnejd må kunna ordnas på ett för

såväl staten som allmänheten mera tillfredsställande

sätt än vad nu är fallet samt eventuellt för Riksdagen

framlägga de förslag, vartill denna undersökning kan

giva anledning».

s. 23 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens tredje tillfälliga utshotts utlåtande Nr 7.

23

Bilaga.

TILL KONUNGEN.

I skrivelse den 14 februari 1913 har statsrådet och chefen för civildepartementet

meddelat att Riksdagens Andra kammares tillfälliga utskott nr 3, med

anledning av en inom nämnda kammare väckt motion, nr 217, om skrivelse till

Eders Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om ordnande av

telefonförhållandena i Stockholm med omnejd, anhållit om telegrafstyrelsens yttrande

över berörda motion, samt att med anledning därav Eders Kungl. Maj:t

funnit gott anbefalla telegrafstyrelsen att avgiva och till Eders Kungl. Maj:t inkomma

med det av utskottet sålunda begärda yttrandet.

Till åtlydnad härav får telegrafstyrelsen i underdånighet anföra följande.

Såsom i motionen anförts, har telegrafstyrelsen tre särskilda gånger framlagt

förslag till ordnande av telefonförhållandena i Stockholm med omnejd. Samtliga

dessa förslag hava godkänts av Eders Kungl. Maj:t, men däremot icke av

Riksdagen. Två av förslagen avsågo inköp av de enskilda näten, det tredje avsåg

uppdelning av deu 70-kilometerscirkel, inom vilken bolaget har sin verksamhet

begränsad, i två områden, av vilka det ena skulle bliva telegrafverkets och

det andra bolagets verksamhetsfält. Av den diskussion, som fördes i Riksdagen

angående det sistnämnda förslaget, kan man draga den slutsatsen, att ett förslag,

avsett att ytterligare stärka bolagets verksamhet, även om denna därigenom skulle

begränsas till ett ännu mindre område än nu och en tidigare inlösningsrätt förbehållas

staten, ej har någon utsikt att vinna Riksdagens bifall, såvida affärsvärdet

skall vara normerande för en blivande inlösning av det enskilda nätet.

Om en överenskommelse med bolaget skall komma till stånd, synes den därför

böra inriktas på det mål, att åtminstone i framtiden hela telefondriften övergår

i statens hand, utan att ovissa kostnader för detta ändamål behöva drabba statsverket.

Ett sådant ändamål vinnes ju enklast genom direkt köp, men möjligen

torde också något annat sätt för sakens ordnande kunna utfinnas. I varje fall

erfordras överenskommelse med bolaget, såvida ej genom lag telefonverksamheten

i Sverige göres till statsmonopol. I detta fall torde inlösen av bolagets nät komma

att ske efter värdering genom skiljenämnd, varvid ingen bestämmelse om värderingssättet

finnes till ledning för skiljemännen.

För bedömande av, huruvida från statens sida agressiva åtgärder böra

vidtagas mot bolaget, vilken tanke framskymtar flerstädes i riksdagsdebatterna,

torde böra ihågkommas, att bolagen visserligen ej hava koncession för sin verksamhet

i Stockholm, men att det i det avtal av den 13 februari 1891, som före
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Andra hammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

gick och åberopas i Eders Kungl. Maj:ts nådiga resolution den 1 maj 1891, tyd

ligen förutsattes, att bolaget skall få driva sin verksamhet i Stockholm med omnejd

under 50 år, om också den nådiga resolutionen på vanligt sätt endast avser

tillstånd för bolaget att draga sina ledningar över vägar och kronojord.

Om behovet och nyttan för staten av åtgärders vidtagande för att ordna

telefonverksamheten i Stockholm med omnejd på ett sätt, som utesluter den nuvarande

dualismen, har telegrafstyrelsen uttalat sig i de förut omnämnda underdåniga

framställningarna. Av de olägenheter, som vid dessa tillfällen åberopats

såsom skäl för de föreslagna åtgärderna, har nu endast en försvunnit, nämligen

nedläggningen av kabelblockledningar i Stockholms stads gator och allmänna

platser. Genom överenskommelse mellan delegerade för staten och Stockholms

stad, träffad under år 1910 Och sedermera bekräftad av Stockholms stadsfullmäktige

och telegrafstyrelsen, har denna angelägenhet blivit på ett någorlunda tillfredsställande

sätt ordnad. Men de övriga olägenheterna, som åberopats, kvarstå

i stället allesamman och hava för varje år blivit allt större.

Under det att antalet dubbelabonnenter i Stockholm, det vill säga sådana

som varit anslutna till både rikstelefonnätet och det enskilda nätet, utgjorde 2,885

stycken år 1902, 5,218 år 1904 och 6,300 år 1906, har deras antal nu stigit till

över 11,000 stycken. Det torde ej vara för mycket att antaga, att 7,000

stycken av dessa abonnenter skulle kunna undvara den ena telefonen, om samtrafik

mellan alla telefoner funnes. Om man beräknar medelabonnemangsavgiften

för varje sådan onödig apparat till 50 kronor, medför dualismen i telefonväsendet

i Stockholm en utgift för allmänheten av 350,000 kronor årligen, vilka medel

borde kunna användas bättre i vårt kapitalfattiga land.

Under den tid, som förflutit sedan år 1906, då denna fråga senast var

föremål för statsmakternas prövning, hava avsevärda kapital nedlagts såväl av telegrafverket

som av Aktiebolaget Stockholmstelefon i kabelblockledningar i Stockholm.

En stor del av dessa medel kunna ej komma till någon nytta, om en sammanslagning

nu skulle ske. I Stockholms stads gator och allmänna platser hava

båda förvaltningarna nu nedlagt var sitt i huvudsak fullständiga rörsystem för

kablar, snart nog var sin kabelinledning till varje hus eller kvarter i staden.

Telegrafverkets i Stockholm nedlagda kabelblockledningar representera en sammanlagd

längd av ej mindre än 26,366 meter. Svårigheterna att framdraga ledningarna

hava ökats i avsevärd grad därigenom, att båda systemen hava måst

och fortfarande måste taga hänsyn till varandras ledningar. Härigenom bliva

anläggningskostnaderna onödigt stora. Motsvarande förhållande är rådande beträffande

de ledningar, som äro framdragna utefter vägarna på landet. Här

kunna ledningarna ej byggas så raka som önskligt vore, då vanligen den ena

sidan av vägen är upptagen av bolagets linje. På grund härav bliva linjerna

dels mindre stabila, dels kosta de mera i stagning, dels bliva de i viss mån längre,

än om de kunnat byggas rakare, allt detta ägnat att förhöja såväl anläggningskostnaden

som underhållskostnaden.

I staden medföra de dubbla rörsystemen, utom direkta kostnader för nedläggande

och för att undvika varandra, den olägenheten att ett betydligt större

antal reservledningar behöves för två system än för ett enda med samma abonnentantal

som de båda tillsammans.

Eu blick på närslutna kartor giver ett begrepp om de dubbla router av

s. 25 Kontrollera mot PDF

25

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.

kabelblockledningar i staden och såväl kablar som stolpiller på landet, vilka

äro en följd av dualismen.* Minst 10,000 meter kabelblockleduing i staden kunna

sägas vara överflödiga eller åtminstone ej behövliga under många år framåt, och

vad stolplinjerna utanför staden beträffar, skulle med den nuvarande kabeltekniken

ej eu enda behöva vara dubbel. Och dock gå linjerna jämnlöpande på en

sammanlagd sträcka av 1,481 km. Kartan visar även, att båda förvaltningarna

hava stationer på samma ställen till ett antal av ej mindre än 95 stycken. Och

för varje år utvidgas båda näten, nedlägges ytterligare onödigt kapital i nya anläggningar

och förbrukas till underhåll av onödiga linjer medel, som borde kunna

finna bättre användning.

Den kraftiga ökning, i vilken telefonverksamheten allt fortfarande befinner

sig, gör bristen på samtrafik alltmera kännbar ju större antal apparater vardera

av de skilda telefonnäten kommer att omfatta. Av abonnenterna i rikstelefonnätet,

vilket vid 1912 års slut omfattade 148,358 apparater, kunna endast de,

ungefär 11,000, som äro abonnenter jämväl hos bolaget, komma i förbindelse

med det enskilda nätet, vilket vid samma tid omfattade 68,163 apparater.

Telegrafstyrelsen har sålunda all anledning att fasthålla den ståndpunkt,

som kommit till synes i de i motionen refererade underdåniga framställningar,

som tre gånger föranlett propositioner till Riksdagen, och sålunda tillstyrka vidtagande

av åtgärder, avsedda att på ett såväl för staten som allmänheten mer

tillfredsställande sätt ordna telefonverksamheten i Stockholm med omnejd.

StockSiolm den 11 mars 1913.

Herman Bydin.

A. Hamillon.

Underdånigst

H. Falkenberg.

Karl Starbäck.

Karl Ähne.

K. E. Landström,

föredragande.

V. Carlheim-Gyllenslcöld.

* De åberopade kartorna ha ej ansetts behöva här införas.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 3 avd. 7 käft. (Nr 7).

4

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.