Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg.

1913-04-22 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1913:12, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

1

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1913 kl. 3 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 12

angående herr Winbergs motion, nr 218, om skrivelse

till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga

om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag

att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som

uppkommer vid anläggning av järnväg.

I motion inom Andra kammaren, nr 218, kar herr Winberg hemställt,

att Biksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl.

Maj:t måtte verkställa utredning, på vilket sätt och i vilken utsträckning

de ökade jord- och tomtvärden, som uppkomma genom anläggandet av järnvägar,

må komma det allmänna eller de företag, som frambringat desamma,

till del, samt för Biksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen

kan giva anledning.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:

Att tillkomsten av järnvägar haft en ofantlig betydelse för vårt lands Motionen.

ekonomiska utveckling i allmänhet, att produktionen härigenom uppnått

dimensioner, som den annars icke skulle erhållit, att vi med andra ord

ha järnvägarna att tacka för en ansenlig del av nationalförmögenhetens

och nationalinkomstens stora ökning under de senaste årtiondena, är ställt

utom allt tvivel. De mera påtagliga sidorna av detta förhållande äro i

detalj belysta av professor E. Heckscher i hans arbete: »Till belysning av

järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling» (1907).

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 12 käft. (Nr 12). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Varken lian eller någon annan har dock, så vitt bekant, sökt belysa

järnvägarnas inverkan på förmögenhets/önMmw^m mellan olika folklager

och individer.

Att denna fördelning av de med järnvägarnas tillkomst förenade fördelarna

icke sker lika, är utan vidare klart. Att somliga individer uppnå

utomordentliga fördelar genom anläggandet av en ny mera betydande järnväg,

att andras förmögenhetsvillkor varken försämras eller förbättras,

att åter andras levnadsvillkor, om ock i mera enstaka fall, kunna rent av

försämras därav, synes vanlig iakttagelse ge vid handen. Vetenskapligt

belyst lär dock denna sida av saken ännu icke ha blivit här i landet.

Den danske ekonomen 8. Berthelsen har behandlat denna fråga i en

avhandling om »Jernbanerne og Samfundet», i X a tärna 1 ök on o in i sk Tidsskrift,

1905. Han uppställer här frågan: »I vilket forhold kommer jernbanens

fordele rettelig de enkelte samfundsmedlemmer til gode?» och svarar ungefär

som följer:

Frågan kan blott besvaras genom att noga betrakta järnvägarna i

deras nyttighetsförhållanden till det omgivande samhället. — Den faktiska

omständigheten, att järnvägarna äro jordbundna och att de med dem anknutna

transportfördelarna blott kunna uppnås på de bestämda punkter,

som kallas stations- eller hållplatser, medför nödvändigtvis, att det med

järnvägarna förenade gagnet tilldelas olika orter olika, så att vissa delar

av landet ha större fördelar av järnvägarna än andra. Stationerna kunna

anses utgöra utdelningsställen för de med järnvägarna förenade samhällsfördelarna.

Järnvägarna komma alltså folk till godo i förhållande till som

man befinner sig eller bosätter sig nära stationen. Och då nu folk helst

reser sina bopålar där, varest de flesta fördelarna finnas, så blir jorden

kring stationerna det ställe, varest fördelarna av järnvägarna bottenfälla

sig, och där de tack vare den genom folkets dragning mot stationsplatserna

nödvändigtvis ökade efterfrågan på jord åter automatiskt genom det dagliga

affärslivet komma till uttryck som höga och stigande jordpriser i förhållande

till grannskapet med järnvägsstationerna. Icke på vissa individer

utan på vissa jordstycken lagrar sig alltså efter hand en stor del av de

med järnvägarna förenade ekonomiska fördelarna.

Med ledning av den lätt påvisliga och alltid gällande lag om förhållandet

mellan järnvägens fördelar och jordens värdeförändringar uttalar

Berthelsen den förmodan, att vi kanske just i de jordvärden, som bli följd

av nya järnvägsanläggningar, ha den nu saknade måttstocken för bedömandet

av särskilt lokala järnvägars produktivitet. Likaledes kan det

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

mycket val tänkas, att åtskilliga järnvägar, som icke kunna förräntas genom

det nuvarande tariffsystemet, ha sitt fulla ekonomiska berättigande genom

de nya jordvärden, som de skapa, men som nu ligga ouppsamlade av järnvägen,

som frambragte dem. På samma sätt är det mycket möjligt, att

vissa järnvägar skulle kunna anläggas på en långt tidigare tidpunkt än

nu, om den naturliga jordprisstegring, som de framkalla, hade genom förnuftig

skattelagstiftning i god tid tillförts dem.

Det är i verkligheten inte enbart den omständigheten, att de ökade

markvärdena gå i enskilda personers fickor, man här har att räkna med,

dä det gäller de olägenheter det nuvarande tillståndet framskapar.

Även själva järnvägsanläggningarna, åtminstone då det gäller enskilda

företag, kunna mången gång röna ett starkt inflytande av den i samband

därmed beräknade stigningen av jordvärdet.

Just dessa alltid i mer eller mindre grad befintliga vinstutsikter gör,

dels att frågan om järnvägens riktning blir föremål för mycken strid, och

dels att linjen, så snart den beslutats, föranleder eu ofta häftig och skadlig

jordspekulation, jordavspärrning och uppskruvade priser, vilket alltid är

till förfång för produktionen, såväl jordbruk som industri och byggnadsverksamhet.

Det är uppenbart, att genom dessa missförhållanden kommer

det med de nya järnvägsanläggningarna avsedda syftet, att öka produktionen

och livsmedeltillgången och att därmed förbättra särskilt de mindre

bemedlade klassernas levnadsvillkor, att väsentligen äventyras.

I Australien, där staten äger järnvägarna, bedrives eu ganska omfattande

propaganda för en sänkning av järnvägstarifferna med hjälp av grundvärdeavgifter,

och en ansats härtill gjordes år 1910 av dåvarande finansministern,

Mr Crawford Yaughan i Sydaustralien, ehuru det konservativa

överhuset lyckades förhindra det progressiva förslagets upphöjande till lag.

I Danmark har man emellertid i någon mån åtminstone gått från ord

till handling. Inledningen gjordes för några år sedan intressant nog av

ett enskilt järnvägsbolag. Det gällde anläggningen av den så kallade

Slangerupsbanan, eu sträcka på 35 kilometer från Köpenhamn över Farum

till Slangerup. Det visade sig vara förenat med svårigheter att erhålla

lån, så att anläggningen höll på att äventyras. Bolagets styrelse vände

sig nu till jordägarna kring den planerade linjen, till antalet omkring 150,

och förklarade, att ett villkor för att banan skulle komma till stånd var,

att de avlämnade 30 % av den värdestegring, som deras jord skulle komma

att uppnå kring stationerna, under loppet av de första 30 åren efter järnvägens

anläggning. Man lyckades verkligen också genom underhandlingar

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.

få jordägarna med härom; järnvägens andel i jordvärdestegringen skulle

utbetalas vid inträdda försäljningar, varvid en från början överenskommen

uppskattning av egendomarnas värde skulle tagas till utgångspunkt. Om därför

en jordägare underlät att sälja under den fastställda perioden, skulle han

således slippa utbetalningen A andra sidan skulle envar jordägare kunna

befrias från alla förpliktelser genom att minst fyra år efter järnvägens anläggning

en gång för alla betala ett visst belopp, vilket eventuellt skulle

fastställas av en skiljedomstol. Sådan avlösning har endast jordägarna rätt

att begära, däremot icke bolaget. Järnvägens kontraktsenliga rätt kontrolleras

därigenom, att ingen lagfart får lämnas på köpehandling med

mindre järnvägsbolaget påtecknat, att dess 30 $-tal är inbetald eller annorledes

avgjord.

Slangerupsexperimentet har intresse närmast som ett uppslag. Den

använda metoden däremot lämpar sig icke så väl för en allmännare tilllämpning.

Bland annat saknar man i överenskommelsen bestämmelser om

rationell taxering. Emellertid hade initiativet säkert sin goda andel i att

dåvarande trafikminister Ilögbro i början av år 1906 föreläde Riksdagen,

i samband med lagförslaget om nya såväl statsliga som enskilda järnvägsanläggningar,

ett förslag om eu »jernbaneskyld» (som den senare kallades).

Detta förslag gav anledning till långa debatter, vilka resulterade i

att det speciella järnbaneskyldsförslaget uppsköts för att närmare utredas

av en kommitté; däremot infördes i lagen (av 27 maj 1908) följande bestämmelse

:

»— — — av den värdestigning, som ved de pågeldende jernbaneanläg

tillföres de ejendomme eller grunde, der nyder godt af jernbaneanläget,

bliver der åt svare en afgift til dem, som utrede anlägsudgifterna».

Det bestämdes vidare, att ingen av de nya järnvägarna fick öppnas

för drift intill dess Riksdagen närmare beslutat om den ifrågavarande avgiften.

För att närmare överväga frågan och eventuellt utarbeta lagförslag

tillsattes en kommitté, i vilken även herr Berthelsen insattes. Kommittén

var ganska splittrad; herr Berthelsen utarbetade således med instämmande

av folketingsman Slengerik ett fullständigt lagförslag med en motivering,

som i systematik och grundlighet vida överträffade flertalsbetänkandet.

Detta senare vann dock i huvudsak Riksdagens bifall (lagen om järnbaneskyld

18 april 1910). Enligt denna lag skall avgift påföras sådana egendomar,

vilka genom särskild officiell taxering konstateras ha uppnått värdefördelar

genom vissa nya järnvägsanläggningar. Denna värdeökning skall

dock, för att bli avgiftspliktig, utgöra minst 10 % av egendomens (eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

särskild taxerad del av egendomens) värde före järnvägsanläggningen. Avgiften

utgår av det överskjutande beloppet med 1 l/z % årligen under 50

år. Avgiften skall tillfalla järnvägens kassa, taxeringen utföres av samma

personer, som utföra taxeringen för egendomsskylden (fastighetsbevillningen).

Det har emellertid visat sig, att de praktiska verkningarna av denna

lag ingalunda varit gynnsamma, I den mån den verkar, verkar den högst

orimligt, såsom framgår av det följande. Avgiftsplikten är, som antytt,

beroende av huruvida det nya jordvärdet utgör mera än 10 % av hela

egendomens, alltså även byggnaders och jordförbättringars värde. Det blir

därför mindre inträdd jordvärdeökning än egendomens storlek, som bestämmer,

huruvida avgiften skall erläggas eller ej. Eu egendom med ett värde

av exempelvis 150 tusen kr. fritages från avgift, om värdeökningen utgör

mindre än 15 tusen kr., men samma värdeökning medför avgiftsplikt, om

den inträffar på egendomar med mindre totalvärde. En herrgård, vars

värde är 500 tusen, kan genom järnvägen uppnå eu värdeökning intill 50

tusen utan avgiftsskyldighet. Men ett småbruk på 5,000 kr. behöver

blott uppnå en värdeökning av 500 kr. för att bli avgiftspliktig enligt

lagen. Till lagens svårtillämplighet bidrar naturligtvis även, att avgiften

ej är baserad på någon allmän, rationellt utförd jord värdetaxering, som

frånskiljer byggnads- och jordförbättrings värdena, Att vid värdestegrings

beräkning räkna med hela egendomsvärdet är så mycket oförnuftigare som

byggnadsvärdena naturligtvis icke i nämnvärd grad påverkas av järnvägsanläggningen.

En annan i talrika fall tydligen svårlöst uppgift är att

bestämma, hur mycket av inträdd jord värdeökning som kan anses ha förorsakats

av järnvägsanläggningen å ena sidan och andra faktorer å andra.

Dessa förhållanden tillsammans ha gjort lagen så gott som oanvändbar och

man söker nu också få den upphävd eller omlagd efter nya grunder.

I vårt land ha ännu inga nämnvärda ansatser gjorts för lösning av

denna fråga,

Några exempel kunna dock antecknas.

Yid 1907 års riksdag väcktes nämligen af hr Jakob Pettersson motion

om: »att Riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla om utredning,

huruvida icke vid anläggning av statsjärnvägar, till tryggande av

desammas ekonomi, skatt må kunna upptagas av den jord värdestigning,

som varder eu följd av järnvägsanläggningen, samt, därest utredningen

därtill giver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i

ämnet». I motiveringen till denna motion heter det bl. a.: »De medborgare,

som genom statens kostnader tillskyndas avsevärda ekonomiska

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

fördelar, böra, i den mån dessa fördelar kunna tillförlitligt uppskattas, i

proportion till desamma åläggas särskilda bidrag till ifrågavarande statskostnaders

gäldande. Och på samma gång en sådan princip framstår som

ett uttryck för en högre rättvisa än den som kommer till synes i vårt

skattesystem, skulle en tillämpning av densamma helt visst i hög grad bidraga

att ekonomiskt underlätta genomförandet såväl av den planerade inlandsbanan

som av andra järnvägsföretag, vilka nu stå på dagordningen och

vilka såväl av allmänna som av enskilda intressen påkallas.»

Vid samma riksdag hade emellertid i fyra olika motioner hemställts

om utredning rörande beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring i

allmänhet, och med anledning härav hemställde sammansatta stats- och

bevillningsutskottet, till vars behandling samtliga dessa motioner hänvisats,

att Biksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida

och i vad mån, då så kallad oförtjänt jord värdestegring förefinnes,

denna skäligen bör göras till föremål för särskild beskattning samt för

Biksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Denna utskottets hemställan bifölls av Andra kammaren, varemot

Första kammaren avslog densamma med 64 röster mot 14.

Beträffande den av hr Pettersson väckta motionen, så ansåg utskottet,

att den utredning av spörsmålet om skatt å så kallad oförtjänt jordvärdestegring,

som utskottet förordat, icke kunde undgå att omfatta jämväl den

speciella sida av frågan, som framhållits i denna motion, varför utskottet

hemställde att densamma icke måtte till någon Biksdagens särskilda åtgärd

föranleda, vilken hemställan också av Biksdagen bifölls.

Någon särskild åtgärd att bringa denna del av den stora frågan om

värdestegringsskatt inför Biksdagen har sedan dess icke föreslagits.

Det finnes dock exempel på, att även enskilda järnvägsbolag i vårt

land, vid utvidgning av sitt järnvägsnät, passat på och träffat avtal med

markägaren om en viss del i den jordvärdestegring, som genom järnvägens

framdragande tillskapats.

Så träffades under senare delen av året 1909 eu dylik uppgörelse

mellan å ena sidan Stockholm—Bimbo järnvägsbolag, såsom ägare till Djursholmsbanan

och å andra sidan direktör J. H. Palme såsom ägare av den

mark den nya järnvägslinjen skulle genomgå. Huvudinnehållet i denna

uppgörelse — som visserligen endast tillförsäkrar järnvägen en del av den

uppkomna värdestegringen, men icke desto mindre är av en viss betydelse

—- är i huvudsak följande:

Utan ersättning upplåter markägaren till järnvägsbolaget med full

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra ltammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.

äganderätt all mark, som erfordras för banslingans framdragande över

Svalnäs ägor, förbinder sig att teckna en avsevärd del av byggnadskostnad11

för den nya banlinjen i aktier i järnvägsbolaget och tillförsäkrar

järnvägen del i den genom järnvägsanläggningen uppkommande värdestegringen

å Svalnäs mark.

Varje station (hållplats) å den nya bandelen tänkes såsom medelpunkt

för tre koncentriska värdestegringszoner, den innersta och bästa med 500

meters radie, den nästa liggande därutanför med en yttre radie av 600

meter och den yttersta zonen med 700 meters yttre radie. Jordägaren

förhinder sig betala till järnvägsbolaget för hvarje kvadratfot mark som

ägaren säljer av den innersta zonen 3 öre, av den mellersta zonen 2 öre

och av den yttersta zonen 1 öre. För den inom dessa värdestegringszoner

befintliga mark, som tillika ligger i sådan närhet till Danderyds eller

Svalnäsvägens nuvarande stationer, att den faller inom på enahanda sätt

omkring dessa stationer konstruerade zoner, skall avgälden i fråga utgå

endast för så vida och i den mån som vederbörande markområde kommer

inom eu bättre zon i förhållande till den nya än till den förutvarande

Stationen.

Med tillämpning härav skall alltså för mark inom nya stationens l:a

och gamla stationens 2:a zon betalas 1 öre pr kv.-fot, inom nya stationens

2.a och gamla stationens 3:e zon betalas 1 öre pr kv.-fot, inom nya stationens

l:a och gamla stationens 3:e zon betalas 2 öre pr kv.-fot, varemot

icke någon avgäld skall betalas för mark inom nya stationens l:a och

gamla stationens 2:a zon, inom nya stationens 3:e och gamla stationens 3:e

zon, inom nya stationens 2:a och gamla stationens l:a zon, inom nya stationens

3:e och gamla stationens l:a zon samt inom nya stationens 3:e och

gamla stationens 2:a zon.

Genom inteckning i & valnäs egendom är uppfyllandet av det ingångna

kontraktets bestämmelser säkerställt såväl vad beträffar utfåendet av värdestegringsandelarna

— vilka i sin helhet beräknats till omkring 160,000

kronor — som vad som angår en förbindelse från jordägarens sida, att

samma bestämmelser, som innehållas i Djursholms byggnadsordning, komma

att gälla för bebyggande av området, som öppnas till exploatering genom

den nya bandelen.

Denna överenskommelse visar ju dock, att båda parterna i detta fall

varit medvetna om det berättigade däri, att den som egentligen framskapar

det ökade jordvärdet också bör erhålla åtminstone en del av detsamma.

För att ge eu föreställning om vilka värdestegringar, som kunna inträda

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

närmast till följd av järnvägsanläggningar, må ur E. Palmstiernas arbete

»Kommunalpolitik» anföras följande, som avser Gnesta.

»Det lilla samhället ligger delvis uppkastat på en brant bergknalle,

där lmsen knappt kunna haka sig fast. Järnvägen går fram på en utfyllning

i sjön nedanför. Runt omkring var förr rama landsbygden. Järnvägen

byggdes under åren 1855—61 och 1862 började trafiken. Strax

började inflyttningen. Det blir liv i spelet. Där förr var obrukbar bergsterräng,

gå tomter ur hand i hand. Den öde fläcken har 1900 912 och

nu 976 invånare. Varje folkrörelse återspeglas uti en fluktuation i jordvärdet

. . .

Den branta bergknallen (Gnesta nr 2) köptes mot litet ängsmark för

7.000 kronor på 1850-talet. Så kom järnvägen till. Då börjar spekulationen

röra sig. Undan för undan säljes tomtmark a klinten till 20,000

kronors värde före 1897, då fastighetens återstod köps för 21,000 kronoi.

1903 inropas den på konkursauktion av eu smart stockholmare för 19,500

kronor. Han sålde tomter för 16,000 kronor och föryttrade sedan resten

1907 för ett pris, som uppges till minst 19,000 kronor. Järnvägen har

således förorsakat eu jord värdestegring av 800 %. Ett annat fall. Mitt

emot järnvägsstationen kostar marken nu 22,000 kronor tunnlandet. Där

exproprierade staten 1855 efter 400 kronor. Det är 5,500 % i värdestegring.

Många andra av våra pigga småsamhällen ha uppstått på samma sätt

som Gnesta under sista halvseklet. Jag vill blott omnämna: Eslöv, Katrineholm,

Hessleholm, Nässjö, Borlänge, Herrljunga m. fl.»

Erån Boden, ett annat av dessa hastigt uppblomstrande järnvägssamhällen,

meddelar en vederhäftig person, att tomter där sålts till ett pris

av ända till 10 kronor pr kvm., ett pris som alltså närmar sig till

50.000 kronor pr tunnland. Det är icke så värst länge sedan, förklarade

samma person, (innan platsen blev en viktig järnvägsknut) då samma jord

kunde köpas till 500 kronor pr tunnland. Jordvärdet har sålunda kunnat

stegrats ända till 10,000 %.

Ett annat exempel:

Ägaren till den mark, varå Norrvikens villastadssamhälle är beläget,

har, enligt uppgift, från början betalt 21,000 kronor för densamma. År

1911 hade där sålts tomter för 600,000 kronor och ändock återstod mer

än halva jordarealen. Den huvudsakligaste anledningen till det höjda

markpriset här får givetvis tillskrivas den omständigheten, att statens järnvägar

här anlagt eu station eller hållplats.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr lä.

I deri ofVannänmda afliandlingen framhåller prof. Ileckscher, att knappast

någon stad i landet mera uppenbart påverkats av järnvägarna än Borås.

»Bedan banan Yarberg—Borås bär möjligen påskyndat samhällets utveckling,

som varit god alltsedan, men det afgörande ögonblicket inträdde med

öppnandet av Göteborg—Borås järnväg 1894 och de nya exportmöjligheter

för statens textilindustri, som inträdde därmed.» Han erinrar om att under

tioårsperioden 1890—99 hade Borås i förhållande till sin storlek den

största folkökningen av alla Sveriges större städer.

Yi ha framför oss siffrorna för 1889 och 1903. 1889 var folkmäng
den

7,733; 1903 däremot 17,145, en ökning alltså av 122^.

De taxerade fastighetsvärdena voro 1889 5,894,800 kr.; 1903 voro

de uppe i 24,370,400, alltså en ökning av 300 %. Markområdet inom

stadsgränsen utgjorde i det förra fallet 1,391 hektar; i det senare 1,396,

en ökning alltså av 5 hektar. Bär man antaga, något som naturligtvis

alltid är ovisst, att jordvärdet å bebyggd och obebyggd mark tillsammans

utgör 50 % av taxeringsvärdet, så få vi en jord värdeökning av mellan 9

och 10 milj. kr. under dessa 14 år. Pr hektar skulle ökningen vara från

2,100 kr. 1889 till 8,700 kr. 1903. Det behöver knappast betonas, att

den stora jord värdeökning, som faktiskt ägt rum, den må nu vara större

eller mindre än här angivits, icke enbart är ett resultat av järnvägsanläggningarna.

Som ovan antyddes, hade den nämnda minoriteten inom den danska

järnbaneskyldskommittén ägnat hela ämnet den systematiska framställning,

som kommittémajoriteten avhöll sig från och även framlagt ett mera konsekvent

genomförande lagförslag. Det bör då ha sitt särskilda intresse att

erfara innebörden av detta inlägg från sakkunnigt håll.

Enligt § 1 skall av de bebyggda och obebyggda jordstycken eller

delar av sådana, vilka åtnjuta fördelar av respektive järnvägsanläggningar,

enligt nedanstående regler, utgöras en årlig, permanent och oavlöslig avgift,

som benämnes järnbaneskyld.

Denna beräknas enligt § 2 med 4 % (fyra) av det värde på de ifrågavarande

jordstyckena eller delar av desamma, som uppstår genom järnvägsanläggningen,

såsom detta jordvärde konstateras genom taxering efter de

angifna reglerna.

Enligt i förslaget angivna grunder tillsättas särskilda taxeringsnämnder,

vilka, eventuellt med hjälp av särskilt tillkallade sakkunniga, äga att fastställa

jordvärdet å ifrågavarande jordstycken. Denna jord värdetaxering

(§ 6) skulle gälla dels det värde, som fanns vid den senaste fastighetstaxeringen

den 1 juli 1904 (alltså några år innan järnvägen slutligen beBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 12 käft. (Nr 12.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

stämdes) och dels det jordvärde, som finnes vid taxeringens utförande.

Skillnaden mellan dessa taxeringar skulle då beräknas som den genom järnvägen

uppkomna jordvärdeökningen, med mindre det kunde påvisas, att

jordvärdet under mellantiden hade ökats genom andra allmänna åtgärder

eller förhållanden. —• I dylikt fall gällde det för nämnden att söka särskilt

beräkna den ökning, som järnvägen som sådan föranlett. Utföres

taxeringen under hänsynstagande till en annan och fördelaktigare användning

av jordstycket än den, som förekommer när taxering äger rum —

såsom när åkerjord taxeras som trädgårdsjord, upplagsplats, byggnadstomt

in. m. ■—- göres nödig anteckning härom i nämndens taxeringsprotokoll.

Vid den förstnämnda jord värdetaxeringen (§ 7) användes som utgångspunkt

och ledning 1904 års fastighetstaxering eller senare fastighetstaxering,

om denna befinnes vara lägre. För bebyggda jordstycken gäller det

då att fråndraga en summa, som motsvarar byggnadens värde vid tiden

för taxeringen, dock så, att intet jordstyckes grund värde sänkes under vad

ett lika gott stort och välbeläget, men obebyggt jordstyckes grund värde samtidigt

kan taxeras till. Nämnden har dessutom att vid taxeringens utförande

ta hänsyn till de av expropriationsnämnderna betalta jordpriserna,

förrättade egendomsköp eller lagligt gjorda utbud, för så vitt sådana fakta

kunna anses utgöra giltigt uttryck för ifrågavarande jordstyckes handelsvärde,

det vill säga det pris, som en kontant köpare vill betala till en

villig säljare. Härvid har nämnden att noga iakttaga, att blott det värde

medräknas, som motsvarar den normala ekonomiskt fördelaktigaste användningen

av ifrågavarande jordstycke efter dess läge och beskaffenhet vid

taxeringen, medan ingen hänsyn får tagas till den användning brukaren

eller ägaren må gorå av jordstycket.

Den första allmänm taxeringen skall, enligt § 8, såvitt möjligt vara

utförd ett år efter järnvägens öppnande för drift. Allmän taxering utföres

därefter vart 5:te år, medan särskild taxering av enstaka jordstycken kan

utföras så ofta ifrågavarande ägare eller någon offentlig myndighet med

rättsligt intresse i egendomen begär det. Omkostnaderna vid sådana särskilda

taxeringar bäras av rekvirenten. Dessa sistnämnda taxeringar få

utföras av de vanliga taxeringsnämnderna, supplerade med ett par av regeringen

utsedda ledamöter. Sedan järnvägen varit under drift i 15 år, utföras

inga ytterligare taxeringar.

Avgiften erlägges, enligt § 10, till staten halvårsvis. Den vidhäftar

jordstycket med samma företrädesrätt som gäller för statsskatter och indrives

efter samma regler.

opaginerad Kontrollera mot PDF

J1

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

I sådana fall, då taxeringen utföres under hänsynstagande till eu

annan fördelaktigare användning än den, som vid taxeringen ägt rum, har

ägaren rätt att begära anstånd med den del av järnvägsavgiften som av

nämnden anses motsvara sådan bättre användning, dock med tillägg av

4 % ränta och en halvårig ränta på ränta av 1%. Sådant anstånd kan

dock icke utan rättsinnehavarens samtycke medges på längre tid än 2 år

och upphör när helst försäljning äger rum.

Rätt till järn vägsavgift skall även enligt detta minoritetsförslag tillkomma

såväl enskilda som statens järnvägar, dock endast såvida järnvägens

driftöverskott, beräknat efter av regeringen närmare fastställda regler, icke

utgör eller med tillägg av avgiften överskrider 4 % på järnvägens anläggningskapital

under varje särskilt avgiftsår. Yad som därefter kan återstå

avsättes till en särskild järnbaneskyldsfond, om vars användning närmare

bestämmes av lagstiftningsmakten.

Enligt § 17 skall järnvägsavgiften vid därefter förekommande taxering

till fastighetsskatt eller jordvärdeavgift betraktas som en på jordstycket

vilande fast grundbörda, vilken med sitt efter gängse regler beräknade

kapitalbelopp minskar jordens skattepliktiga värde.

Och slutligen bestämmes i § 18, att såvida efteråt lag stiftas om en

allmän jordvärdeavgift eller jordskyld, gällande för hela landet eller vissa

kommuner, skall järnvägsavgiftens procent för respektive jordstycken sänkas

med jord värdeavgiftens procent intill den förra helt kan bortfalla.

Som framgår av ovanstående, har man i vårt södra grannland åtminstone

gjort ansatser att på här ifrågavarande område åstadkomma några

rättvist reglerande bestämmelser, under det att i vårt land ännu ingenting

blivit åtgjort i detta avseende, vilket är att på det livligaste beklaga, ty

hade denna fråga beaktats redan vid början av järnvägarnas tillkomst i

vårt land, så hade säkert ofantliga värden kunnat komma det allmänna

till godo, som nu i stället gå i enskildas fickor.

Det bör nu emellertid vara eu trängande uppgift för Riksdag och

regering att åstadkomma bestämmelser, som på ett rättvist sätt reglera

förhållandena på hithörande områden. Ser man t. ex. på statens järnvägar

och dess ekonomiska ställning, skall man finna, att dessa icke ens

under de gynnsammaste konjunkturer lämna full förräntning på det i dem

nedlagda kapitalet. Detta kanhända ännu mindre blir fallet, i den mån

man vidare utvecklar statsbanenätet inom våra nordligare landsändar, då

de därstädes anlagda bandelarna ingalunda under en nära framtid kunna

vare sig förränta det i dem nedlagda kapitalet eller ens i många fall täcka

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

själva driftskostnaderna. Då staten sålunda, antingen på beskattningsväg

eller på annat sätt, måste bidraga till förräntningen av en del av det i

statsbanorna nedlagda kapitalet, förefaller det så mycket mera onaturligt,

att de stora summor, som representera det ökade markvärde, som uppstår

genom av staten bekostade järnvägsanläggningar, icke i någon mån skall

komma staten till godo, utan i stället gå till enskilda jordägare, vilka icke

på något sätt direkt bidragit till framskapandet av dessa ökade värden.

Ungefär liknande är även förhållandet beträffande vårt lands enskilda

järnvägsföretag. Om man undantager ett mindre antal sådana, vilka kunna

sägas äga en god ekonomi, befinna sig de övriga ingalunda i någon lysande

ekonomisk ställning. Tvärtom förekomma ett stort antal sådana, vilka

endast med svårighet kunna ordna sin ekonomi, och ofta få ju kommunerna

vidkännas stora uppoffringar i form av aktieteckning och dylikt för

att trygga företagens bestånd; och ser man på dessa företags mellanhavande

med staten, skall man finna, att många av dem icke ens kunna betala

räntan på sina statslån, mycket mindre den föreskrivna amorteringen å

desamma. Men detta hindrar inte, att många enskilda markägare, som

råkat äga den mark varå järnvägen dragés fram och särskilt där stationer

eller hållplatser förlagts, skörda stora vinster i form av ökade jordvärden.

Att sådant förhållande måste påkalla ett ingripande från det allmännas

sida, borde ligga i så öppen dag, att det endast måste förvåna, att

ingenting gjorts i detta avseende långt före detta.

När man går att lösa denna fråga, kan man naturligtvis tänka sig

flere olika vägar. För det första bör man —• sedan man fastställt efter

vilka grunder och under vilka former på dylikt sätt åstadkomna värden

skola uttagas — då det gäller statens järnvägsföretag klarlägga frågan,

huruvida hela den konstaterade värdestegringen skall tillfalla staten eller

ej. Likaså bör det ju, då det är fråga om enskilda järnvägsföretag, klargöras,

huruvida värdestegringen skall komma endast järnvägsföretaget till

godo, fördelas mellan staten och respektive järnvägsföretag, eller mellan

staten, respektive järnvägsbolag och vederbörande kommun, eller eventuellt

mellan de båda sistnämnda och markägaren. Samtidigt bör naturligtvis

iiven utredas, icke allenast efter vilka grunder en dylik avgift skall utgå,

utan också under vilken form den skall uttagas, om detta skall ske genom

erläggande av en avgift en gång för alla, eller med en viss summa per år

under viss angiven tid, eller så länge markägaren kan anses draga nytta

av det uppkomna högre värdet.

Då det gäller enskilda järnvägsföretag, synes den uppfattning, som för
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12. 13

fuktades av minoriteten inom den danska kommittén, att värdestegringen

eller del därav skulle tillfalla järnvägen endast i de fall, då företaget icke

lämnade 4 % ränta å det i detsamma nedlagda kapitalet, vara en synpunkt,

som bör beaktas.

Man skall här möjligen hänvisa till, att frågan om oförtjänt värdestegring

i sin helhet för närvarande är föremål för utredning. Därtill kan

för det första anmärkas, att denna utredning icke tillkommit på grund av

någon framställning från Riksdagens sida, varför ett uttalande åtminstone

i denna del av frågan kan vara fullt på sin plats; för det andra kan det

tänkas, att det ännu dröjer länge, innan Riksdagen kan komma i tillfälle

att fatta beslut i denna fråga i hela dess vidd, varför starka skäl tala

för att tills vidare koncentrera sig på den del av denna stora fråga, som

här berörts.

Det föreligger så mycket större skäl därtill, som under den närmaste

framtiden en hel del järnvägslinjer komma att byggas såväl av staten som

av enskilda, och då man särskilt från statens sida behöver noga taga vara

på de möjligheter till ökade inkomster, som kunna finnas, utan att i samma

män som hittills skett betunga med indirekta skatter, så bör en sådan

möjlighet att öka statsinkomsterna fortast möjligt tagas i anspråk.

Vid 1907 års riksdag väcktes inom Andra kammaren en motion

(nr 267), vari hemställdes, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla om utredning, huruvida icke vid anläggning av statsjärnvägar till

tryggande av desammas ekonomi skatt må kunna upptagas av den jordvärdestegring,

som varder en följd av järnvägsanläggningen, samt, därest

utredningen därtill giver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till

lagstiftning i ämnet.

I motiveringen redogjordes för vissa delar av professor Ileckschers nedan

omnämnda arbete samt för en även i förevarande motions motivering

omnämnd uppsats av herr E. Palmstierna, varjämte det danska lagförslaget

om nya järnvägsanläggningar och en därmed förbunden ny jordbeskattning

refererades. Motionärens härtill knutna anmärkningar citeras i förevarande

motion.

Sammansatta stats- och bevillningsutskottet avstyrkte motionen under

hänvisning till att den utredning av spörsmålet om skatt å s. k. oförtjänt

jordvärdestegring, som på grund av fyra vid samma riksdag väckta motioner

ifrågasatts, enligt utskottets förmenande icke torde kunna undgå att

Historik.

Motion vid

1907 års

riksdag.

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

omfatta jämväl den speciella sida av frågan, som framförts i den förevarande

motionen. Utskottets hemställan bifölls av Riksdagen.

Som ovan nämnts, hade vid 1907 års riksdag i Andra kammaren

väckts fyra särskilda motioner, vilka berörde frågan om beskattning av

jordvärde eller jordvärdestegring.

Med anledning av dessa motioner hemställde sammansatta bevillningsoch

lagutskottet, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla

om utredning, huruvida och i vilken mån, då vid försäljning eller liknande

avyttring av byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landsbygden

s. k. oförtjänt jord värdestegring förefinnes, denna skäligen bör

göras till föremål för särskild beskattning, samt att Kungl. Maj.t ville för

Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Första kammaren avslog emellertid utskottets hemställan, varför frågan

förföll.

interpellation Vid 1909 års riksdag erhöll herr Ralmstierna Andra kammarens tiilV,

drifadctghSstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande

spörsmål: »Ämnar herr statsrådet vidtaga några åtgärder för att

åstadkomma lagbestämmelser, varigenom staten vid anläggning av statsjärnvägar

till tryggande av deras ekonomi berättigas att upptaga skatt av

den jordvärdestegring, som blir en följd av järnvägsanläggningen?»

I sitt svar anförde statsrådet bland annat, att staten redan nu delvis

loge i anspråk den jordvärdestegring, som vid statens järnvägsbyggande

uppstode genom att kommunerna fordrade fri upplåtelse av jord för järnvägsbyggande.

I anledning därav syntes statsrådet förevarande detaljfråga

mindre böra avse bettermentbidrag till staten än möjliggörande för kommunerna

att direkt hos dem, vilkas jord genom statens järnvägsbyggande

höjdes i värde, göra sig betäckta för sina med jordupplåtelsen förenade

kostnader. Om och i vad mån en blivande jordvärdestegringsskatt komme

att möjliggöra detta, kunde statsrådet icke yttra sig. Emellertid borde

icke heller förbises, att förhållandena med avseende å jordvärdestegringen

vid järnvägsbyggande vore betydligt olika i det land, eller Danmark, vars

exempel interpellanten åberopat, och i vårt land.

Jordvärdestegringsskatten och bettermentbidragen avsåge att, ehuru

i olika former, taga till beskattning den så kallade oförtjänta värdestegringen

av fastighet. Bägge formerna, så vitt de sökte att omedelbart träffa

värdestegringen, vore nya i vår skattelagstiftning. Och stora svårigheter

mötte otvivelaktigt för deras anordnande. Av samma skatter bjöde enligt

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

statsrådets mening utan gensägelse jordvärdestegringsskatten kommunerna

de största utsikterna till en stadigvarande ock givande inkomstkälla. Under

sådana förhållanden skulle statsrådet, även om det eljest för frågans lyckliga

lösning kunde anses vara lämpligt att samtidigt söka att i vårt beskattningssystem

införa två skilda former för beskattning av den oförtjänta

jordvärdestegringen, ändock ansett sig böra koncentrera arbetet på den skatteform,

som enligt hans mening i varje fall bleve den väsentliga. I anledning

härav och med hänsyn till sambandet mellan ifrågavarande bägge

skatteformer hade statsrådet att på interpellantens fråga allenast giva det

svar, att man under alla förhållanden borde, innan frågan om bettermentbidrag

upptoges till prövning, avvakta utredningen rörande jordvärdestegringsskatten.

Vid 1911 och 1912 års riksdagar fördes jordvärdefrågan motionsvis

fram för Eiksdagen, men motionerna blevo avslagna.

Yid innevarande riksdag hava inom båda kamrarna väckts motioner

(nr 64 i Första kammaren och nr 184 i Andra kammaren), vari enstämmigt

hemställts, att Eiksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam

och uttömmande behandling av jordvärdespörsmålet i hela dess vidd

samt framläggande för Eiksdagen av de förslag, vartill denna beskattningsfråga

närmast befinnes böra föranleda, i vilket senare avseende torde särskilt

övervägas antagandet av författningar rörande dels särtaxering av

jord värdet å jord och naturtillgångar av olika slag samt eventuellt koncessionsvärden,

och dels rätt för kommuner att, i den utsträckning de

finna lämpligt, ersätta skatter på byggnader och arbetsinkomster med jordvärdeavgift.

Med anledning av dessa motioner anförde bevillningsutskottet i sitt

utlåtande nr 17 följande.

»De av chefen för finansdepartementet den 20 oktober 1910 tillkallade

sakkunniga, vilkas närmaste uppdrag var begränsat till att inom

finansdepartementet verkställa granskning av ett inom departementet uppgjort

förslag till värdestegringsskatt å fastighet, erköllo i mars månad ållon

bemyndigande att jämväl utreda, om och i vad mån den ifrågasatta

värdestegringsskatten skulle kunna byggas på andra grunder, än det till

de sakkunniga överlämnade förslaget angåve, och att, om utredningen därtill

föranledde, uppgöra förslag till en på nya grunder byggd värdestegringsskatt.

Ur den av Kungl. Maj:t till innevarande års Eiksdag avgivna berät
-

Motioner vid

innevarande

riksdag.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

telsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit inhämtas följande. Sedan de

sakkunniga i mars månad nästlidet år avgivit betänkande i den till dem

först hänskjutna frågan om värdestegringsskatt å fastighet, har chefen för

finansdepartementet förordnat, att mellan bemälde sakkunniga och de den

18 november 1910 tillkallade kommunalskattekommitterade samarbete skulle

äga rum för utarbetande av huvudgrunder för en ny kommunal skatteförordning,

avsedd att träda i den nuvarande bevillningsförordningens ställe.

Detta samarbete, varuti deltaga kommunalskattekommitterade samt en av

de för värdestegringsskattens utredande tillkallade sakkunniga, påbörjades

i augusti månad år 1912 och fortsätter, enligt vad upplyst blivit, ännu.

Därunder har på grundval av verkställda förarbeten uppgjorts förslag till

ändrade grunder beträffande uppskattning av fast egendoms värde. I sammanhang

härmed har, under övervägande av hittills framkomna förslag till

lagstiftning i ämnet, till behandling förehafts frågan om skatt å värdestegring

av fast egendom och sättet för dennas inordnande såsom ett led

i det kommunala skattesystemet.

Enligt vad utskottet inhämtat, äro de på ovan angivet sätt förstärkta

kommunalskattekommitterade för närvarande sysselsatta med utredning av

en av de frågor, för vilka motionärerna föreslagit, att Kung! Maj:ts särskilda

uppmärksamhet skulle påkallas, nämligen frågan om åstadkommande av en

särtaxering av jordvärdet. Det lärer även vara att vänta, att vid det fortsatta

arbetet med de skattefrågor, som sålunda äro under utredning, jordvärdespörsmålet

i sin helhet kommer att upptagas till uttömmande behandling.

Då sålunda den fråga, motionärerna önska utredd, i en viktig de! är

sedan någon tid tillbaka under utredning inom finansdepartementet och i

sin helhet kan förutsättas bliva föremål för behandling även utan att Riksdagen

gör särskild framställning», hemställde utskottet, att de behandlade

motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Riksdagens båda kamrar fattade beslut i enlighet med bevillningsutskottets

hemställan, men med ogillande av utskottets motivering.

Jarnvagar- Räson officiell undersökning rörande de svenska järnvägarnas inflytande

på landslag på jordvärdet förefinnes icke. Att emellertid detta inflytande varit och är ytterst

dms Wolf - betydande torde man kunna sluta till redan genom kännedom om det infiyning.

tande järnvägarna utöva på landets befolkningsförhållanden. I detta avseende

vill utskottet, liksom motionären, hänvisa till professor Eli E. Heckschers år

1907 utgivna arbete »Till belysning av järnvägarnas betydelse för Sveriges

ekonomiska utveckling». Ur detta arbete må för vissa järnvägslinjer några

s. 17 Kontrollera mot PDF

17

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

belysande uppgifter här anföras rörande befolkningstillväxten inom dels

järn vägssocknar, d. v. s. socknar, som beröras av landets huvudlinjer, dels

stationssocknar, d. v. s. sådana socknar, som inom sig eller alldeles intill

sin gräns äga en järnvägsstation på banan ifråga, dels slutligen landsbygden

i dess helhet.

Yad först västra stambanan beträffar må anföras, att inom Södermanlands

län stationssocknarnas folkmängd under trafikperioden (44 år) vuxit

med 45 %, medan länets landsbygd som helhet endast ökats med ungefär

hälften eller 23 %. Ökningen gäller framför allt tre socknar: Flen, vars folkmängd

nära tredubblats, Stora Malm, som mer än fördubblat sin befolkning,

och Frustuna, som nästan fördubblat sin. Alla tre utmärkas av

betydande stationssamhällen — respektive Flen, Katrineholm och Gnesta;

och dessa stationssamhällens folkmängdssiffra år 1905 var ej mycket mindre

än ökningen i de olika socknarna under trafikperioden. I detta län äro

alltså stationssamhällena av avgörande betydelse för järnvägssocknarnas

utveckling; järnvägens tendens att skapa stadsbygd framstår här synnerligen

tydligt. Västra stambanan går genom eu utpräglad jordbruks- och

skogsbygd, långt från länets städer och i huvudsak utan förbindelse med

dess dominerande metallindustri, men har i denna bygd lyckats skapa en

rad viktiga medelpunkter för både boskapsskötsel, mejerihantering och trävaruindustri,

så att dess område som helhet befinner sig i mycket god

uppgång.

Aven inom Skaraborgs län har västra stambanan utövat stort inflytande

på en jordbruksbygd. Sålunda ha stationssoeknarna inom detta län

under perioden 1861—1905 ökat sin folkmängd med 28.7 %, medan däremot

länets landsbygd som helhet visar nästan fullständigt stillastående

(ökningen är mindre än en procent på hela perioden av 45 år).

För Älvsborgs läns landsbygd som helhet har folkmängden under de

senaste 45 åren minskats med nära 5 %. Häremot svarar för västra stambanans

stationssocknar en folkökning på 13.7 %, och järnvägens inverkan

biff desto mer uppenbar, då man ser, att samma socknar före järnvägens

tid företedde en relativ nedgång. Även i detta län spelar befolkningsagglom

erationen huvudrollen.

böch a stambanan har i större utsträckning än någon annan bana

skapat stationssamhällen.

Medan folkmängden å Malmöhus läns landsbygd under perioden 1861

1.905 ökats med närmare 17.5 %, är folkökningen för södra stambanans

järnvägssocknar under samma tid 63 %, och för stationssoeknarna enbart

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 12 käft. (Nr 12.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

icke mindre än 105.5 %\ och ökningen motsvaras väl att märka av en icke

obetydlig relativ nedgång under tjuguårsperioden före järnvägsanläggningen.

Folkökningen i stationssocknama beror givetvis på uppkomsten av några

väldiga stationssamhällen, några av de största i Sverige.

Vad östra stambanan beträffar, må för södra delen av dess östgötadel

anföras, att under den 31-åriga trafikperioden 1875—1905, då länets hela

landsbygd visar en folkminskning av 1 l/s %, är ökningen i stationssocknarna

32.5 %.

I Jönköpings län är ökningen omkring (»strå stambanan ännu större,

nämligen under trafikperioden drygt 59 % i stationssocknama, medan länets

landsbygd som helhet ökats med knappt 4 %. Detta innebär eu väldig

relativ ökning, från 6.9 till 10.5 % av hela landsbygdens folkmängd,

eu ökning som — ovanligt nog — är proportionsvis större under trafikperioden

än under byggnadsperioden och desto mer anmärkningsvärd, som

den motsvaras av relativ nedgång under tjuguårsperioden före järnvägen.

Beträffande norra stambanan kan ifråga om Jämtlands län erinras om,

att intet län i landet för sin utveckling till den grad är beroende av en

enda bana som Jämtlands. För sin förbindelse med kulturen är Jämtland

i allt väsentligt beroende av sin enda järnväg, den norrländska tvärbanan

med stambanans fortsättning norrut. Man har sålunda här ett av dessa

ganska ovanliga exempel på inverkan från eu enda faktor i utvecklingen.

Medan de nuvarande stationssocknama före järnvägsanläggningen företedde

en relativ minskning, förbyttes denna under anläggningsperioden i en

ännu starkare relativ uppgång; och vad som är mest anmärkningsvärt,

denna relativa uppgång blir ännu betydligt starkare under den 24-åriga trafikperioden

— detta sista i utpräglad motsats till länet som helhet. Medan

folkmängden å länets landsbygd åren 1881—1905 ökats med 30 %, var

ökningen i tvärbanans stationssocknar över 56 % — alltså ej långt ifrån

det dubbla. Norrländska tvärbanan är ett av de jämförelsevis få exemplen

i vårt land på att eu järnväg kastats ut i ett nästan obrukat land och

skapat eu industri, ja, delvis till och med lantbruk.

Berg slag sbanan har haft mycket stor betydelse för befolkningsfördelningen

särskilt i Kopparbergs län. Järn vägssocknarnas och i synnerhet stationssocknarnas

befolkningstillväxt är ojämförligt större än länets som helhet. Efter att hava

vuxit ungefär i jämbredd med det övriga länet före järnvägsanläggningen

(1851—1872), springa stationssocknama upp från 11.9 till 12.7 % av landsbygdens

folkmängd under själva järnvägsanläggningen (1873—1876) och

fortsätta i samma tempo under trafikperioden, nämligen från 12.7 till 17.6 %

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

under åren 1877—1905. Medan befolkningen å länets landsbygd som

helhet under denna sista period växte med 19 %, var ökningen i stationssoeknarna

65 %''.

Befolkningsutvecklingen i de fyra socknar av Gävleborgs län, som beröras

av Gävle—Dala järnväg, är särdeles påfallande. Under den 45-åriga

trafikperioden 1861—1905 har Gävleborgs läns landsbygd att uppvisa den

ofantliga folkökningen av 66 %, men de fyra järnvägssocknarnas folkökning

är ej långt ifrån dubbelt så stor, nämligen 118 %, och följaktligen

har deras andel i landsbygdens folkmängd vuxit från 14.7 % till

19.2 %. Eu sådan utveckling kan ingen av de undersökta banorna förete

motstycke till.

Att anläggning av järnvägar i särdeles hög grad åstadkommer en

stegring av jord värdet i de trakter, genom vilka de dragas fram, och i all

synnerhet vid och i närheten av stationer, torde vara obestridligt och allmänt

erkänt. Någon mera omfattande undersökning rörande storleken av

denna värdestegring har, så vitt utskottet har sig bekant, icke verkställts.

Professor Ileckschers ovan omnämnda undersökning ifråga om järnvägarnas

inflytande på landsbygdens befolkningsförhållanden synes dock kunna

stödja den allmänt gängse uppfattningen, att den av järnvägarna åstadkomna

jord värdestegringen är synnerligen betydlig. Det torde nämligen

vara uppenbart, att befolkningsagglomeration nödvändigt medför jordvärdestegring

i de trakter, där nya samhällen genom järnvägarna skapas. De

exempel på en mycket stark stegring av jordvärdet vid uppkomsten av

ett stationssamhälle, som motionären anfört, skulle säkerligen vid en omfattande

undersökning kunna mångfaldigas.

I sin år 1890 utgivna bok »Sveriges nationalförmögenhet» yttrar

professor P. Fahlbeck angående järnvägarnas inflytande på jordvärdets stegring

följande:

»Eu icke obetydande tillökning i den svenska jordens värde under

förevarande period (åren 1862—1887) är därnäst att tillskriva nya kommunikationer.

Dessa äro nämligen enligt sin natur ej annorledes att betrakta

än grundförbättringar av de fastigheter, som genom dem vinna nya

förbindelsemedel. Storleken av denna värdetillväxt är dock ännu svårare

att konstatera än de båda förut om tälta (jordförbättringar och husbyggnader).

För så vitt den härleder sig utav anläggande eller förbättrande

av vanliga vägar, vilja vi ej heller göra ett försök att uppskatta densamma;

Utskottets

yttrande.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

endast beträffande den genom järnvägars anläggning framkallade värdestegringen

våga vi ett sådant.

Den ledning, vi liärmed ämna följa, är den av vissa bypoteksföreningar

fastställda grundsatsen, att jordbruksegendom belägen inom en (gammal)

mils avstånd från järnvägsstation erhåller sitt uppskattade värde förhöjt

med 10 %.

Genom att fastställa den areal jordbruksfastighet, som på detta sätt

beröres av de under perioden nyanlagda järnvägarna, ävensom dess taxeringsvärde

år 1862, skulle man kunna bestämma den värdetillväxt, som

efter nämnda beräkningsgrund kommit jorden till del.

Av flera skäl anse vi emellertid ej nödigt att ingå uti eu detaljerad

beräkning av nyssnämnda faktorer för bestämmande av ifrågavarande värdetillväxt.

Vi inskränka oss till att angiva antalet nytillkomna mil järnvägar

inom Norrland, Svealand och Götaland var för sig samt medeltaxeringsvärdet

pr kvadratmil jordbruksfastighet inom var och en av nämnda landsdelar

för att med de sålunda funna elementen utföra beräkningen. Det

fel, som genom detta summariska förfaringssätt uppstår, i det att bland

annat den areal, som antages erhålla höjt värde i följd av järnvägsanläggningen,

blir större än den verkliga, motväges mer än väl därav, att endast

10^ fästställes som norm för värdestegringen av all den inom ifrågavarande

areal befintliga jordegendomen.

Klart är nämligen, att värdetillväxten bör vara större ju närmare

järnvägsstation fastigheterna äro belägna. Kan den vid en mils avstånd sättas

till 10 % av jordvärdet, bör den invid stationen helt visst utgöra 20 eller

30 % därav om ej mer. Medelprocenten av värdetillväxt för all den inom

ifrågavarande omkrets belägna jorden är sålunda betydligt högre, säkerligen

minst 15 %. Kalkylens fel i ena riktningen motsäges alltså av ett

likadant i den motsatta, ehuru det naturligen är oss omöjligt att säga,

huruvida felen väga jämnt.

Emellertid kan man ej gärna beräkna denna värdetillväxt för något

annat än själva jorden, alltså icke för de därtill hörande byggnaderna.

Från taxeringsvärdet måste alltså, vid uträkning av medeltaxeringsvärdet

per kvadratmil jordbruksfastighet, det däri ingående husvärdet avräknas.

Till vilket belopp sist nämnda värde ingår uti taxeringsvärdet

kunna vi ej närmare säga, antagligen dock ej till mer än 1js av detsamma.

Det sökta medeltaxeringsvärdet pr kvadratmil sätta vi av denna grund

till 2/s av det uppskattade.

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Beräkningens elementer bliva alltså följande *):

Under åren 1862—86

anlagda järnvägar

(gamla) mil.

Medeltaxeringsvärde pr

kvadratmil jordbruksfastighet,

husvärdet

oberäknat.

Kr.

Norrland

Svealand

Götaland

84.1

225.5

816.3

50,667

487,050

1,017,462

Som resultat erbålles en värdestegring av jordbruksfastighet för Norrland

av 852,234 kronor, för Svealand av 21,965,955 kronor och för Götaland

av 64,364,656 kronor. Totala beloppet av den genom järnvägars

anläggning jordbruksfastigheten tillkommande värdetillväxten utgör alltså

lågt beräknat omkring 87.2 miljoner kronor.»

Professor Fahlbecks utredning visar oförtydbart, att järnvägarnas jordvärdestegrande

inflytande är ofantligt, och det är icke osannolikt, att

detta inflytande skulle vid noggrannare undersökning visa sig vara avsevärt

större än professor Fahlbeck kalkylerat.

Under sådana förhållanden synes det utskottet vara i hög grad påkallat,

att eu noggrann och uttömmande utredning rörande denna sak kommer

till stånd.

Såsom i historiken meddelas pågår för närvarande utredning om s. k.

oförtjänt värdestegring, och lärer därvid jord värdespörsmålet i dess helhet,

enligt vad i bevillningsutskottets utlåtande nr 17 vid innevarande

Riksdag upplyses, komma att upptagas till behandling. Det torde sålunda

vara att vänta, att även den speciella fråga, som motionären framfört, kommer

under utredning, och med hänsyn härtill kunde ju ifrågasättas, huruvida

någon särskild åtgärd från Riksdagens sida vore av nöden.

Enligt utskottets mening finnes emellertid anledning påkalla Enngl.

Majrts särskilda uppmärksamhet rörande denna fråga. Den nu pågående

utredningen har ställts i samband med arbetet för åstadkommande av helt

nya grunder för den kommunala beskattningen. Den torde därför komma

att erfordra eu avsevärd tid, och det torde för övrigt vara ovisst, i vilken

mån densamma kan komma att ägna särskild uppmärksamhet åt den

speciella fråga, som förevarande motion åsyftar.

J) Stockholms stad har ej medräknats, vare sig i avseende på areal eller taxerad jordbruksfastighet;

övriga städers areal ingår däremot uti de för fastställande av taxeringsvärde pr kvadratmil

använda ytvärdena.

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra kammarens fjär de tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Det kan ifrågasättas, huruvida ej den jordvärdestegring, som uppstår

i samband med järnvägsanläggningar, kan behöva upptagas till särskild

behandling. Sålunda synes det böra prövas, om den stegring av jordvärdet,

som kan äga sammanhang med statens järnvägsanläggningar, bör vara ett

skatteobjekt för staten, gemensamt skatteobjekt för stat och kommun eller

allenast beskattas för kommunala ändamål. Det kan vidare erfordras, att

vissa förberedande åtgärder redan i närmaste tid bliva vidtagna. Önskvärt

är således att med det snaraste måtte komma till stånd någon taxering av

jordvärdet utefter järnvägslinjer, som äro under byggnad, för att giva nödiga

hållpunkter för blivande förslag i ärendet.

På vilka grunder sådant förslag skall byggas, anser sig utskottet icke

närmare böra uttala. Dock torde eu erinran böra göras om de betänkligheter,

som möta, därest man, såsom motionären synes förutsätta, avser

att låta värdestegringen eller del därav tillfalla de företag, »som frambringat

den».

Huruvida den nu föreliggande frågan lämpligen kan utbrytas ur sitt

sammanhang med värdestegringsspörsmålet i dess helhet, anser utskottet

icke kunna avgöras förrän efter ingående prövning. Behövligheten av en

sådan utbrytning — därest denna kan verkställas utan större olägenheter

—- beror givetvis också på hur lång tid ytterligare den nu pågående utredningen

kan komma att kräva.

I varje fall synes det utskottet föreligga anledning, att Biksdagen till

ledning för det pågående utredningsarbetet uttalar sin uppfattning i föreliggande

fråga, Yid 1907 års Riksdag avslogs, som ovan är nämnt, yrkandet

om utredning i Borsta kammaren, och den utredning, som av

Ändra kammaren begärdes, är begränsad till byggnadsgrund.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet med anledning av

herr Winbergs förevarande motion hemställa,

att Andra kammaren mätte för sin del besluta,

, att Biksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t an
hålla,

att under pågående utredning om s. k. oförtjänt

värdestegring särskild uppmärksamhet måtte ägnas frågan

om beskattning å de ökade jord- och tomtvärden,

som uppkomma i samband med anläggandet av järnvägar,

samt att, därest anledning därtill befinnes före
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

ligga, för Biksdagen måtte framläggas förslag i denna

särskilda fråga.

Stockholm den 22 april 1913.

På utskottets vägnar:

BICKABD SAND LEE.

detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler, Bäckström,

Andersson i Hägelåkra, Leksell, Olsson i Åsen*, Henrikson i Heberg,

Sjöberg, Westlund, Lithander och Kloo.

* Icke närvarit vid utlåtandets justering.

Reservation

av herrar Lithander, Andersson i Hägelåkra och Henrikson i Heberg,

vilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att herr Winbergs förevarande motion icke måtte

till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.