Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg.
1913-04-22 · 23 sidor, varav 22 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,6 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: 22 av 23 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1913:12, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som uppkommer vid anläggning av järnväg.
Dokumentets text
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
1
Nr 12.
Ankom till Riksdagens kansli den 22 april 1913 kl. 3 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 12
angående herr Winbergs motion, nr 218, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga
om rätt för det allmänna eller vederbörande järnvägsföretag
att tillgodonjuta del i den jordvärdestegring, som
uppkommer vid anläggning av järnväg.
I motion inom Andra kammaren, nr 218, kar herr Winberg hemställt,
att Biksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl.
Maj:t måtte verkställa utredning, på vilket sätt och i vilken utsträckning
de ökade jord- och tomtvärden, som uppkomma genom anläggandet av järnvägar,
må komma det allmänna eller de företag, som frambringat desamma,
till del, samt för Biksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen
kan giva anledning.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande:
Att tillkomsten av järnvägar haft en ofantlig betydelse för vårt lands Motionen.
ekonomiska utveckling i allmänhet, att produktionen härigenom uppnått
dimensioner, som den annars icke skulle erhållit, att vi med andra ord
ha järnvägarna att tacka för en ansenlig del av nationalförmögenhetens
och nationalinkomstens stora ökning under de senaste årtiondena, är ställt
utom allt tvivel. De mera påtagliga sidorna av detta förhållande äro i
detalj belysta av professor E. Heckscher i hans arbete: »Till belysning av
järnvägarnas betydelse för Sveriges ekonomiska utveckling» (1907).
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 12 käft. (Nr 12). 1
2
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Varken lian eller någon annan har dock, så vitt bekant, sökt belysa
järnvägarnas inverkan på förmögenhets/önMmw^m mellan olika folklager
och individer.
Att denna fördelning av de med järnvägarnas tillkomst förenade fördelarna
icke sker lika, är utan vidare klart. Att somliga individer uppnå
utomordentliga fördelar genom anläggandet av en ny mera betydande järnväg,
att andras förmögenhetsvillkor varken försämras eller förbättras,
att åter andras levnadsvillkor, om ock i mera enstaka fall, kunna rent av
försämras därav, synes vanlig iakttagelse ge vid handen. Vetenskapligt
belyst lär dock denna sida av saken ännu icke ha blivit här i landet.
Den danske ekonomen 8. Berthelsen har behandlat denna fråga i en
avhandling om »Jernbanerne og Samfundet», i X a tärna 1 ök on o in i sk Tidsskrift,
1905. Han uppställer här frågan: »I vilket forhold kommer jernbanens
fordele rettelig de enkelte samfundsmedlemmer til gode?» och svarar ungefär
som följer:
Frågan kan blott besvaras genom att noga betrakta järnvägarna i
deras nyttighetsförhållanden till det omgivande samhället. — Den faktiska
omständigheten, att järnvägarna äro jordbundna och att de med dem anknutna
transportfördelarna blott kunna uppnås på de bestämda punkter,
som kallas stations- eller hållplatser, medför nödvändigtvis, att det med
järnvägarna förenade gagnet tilldelas olika orter olika, så att vissa delar
av landet ha större fördelar av järnvägarna än andra. Stationerna kunna
anses utgöra utdelningsställen för de med järnvägarna förenade samhällsfördelarna.
Järnvägarna komma alltså folk till godo i förhållande till som
man befinner sig eller bosätter sig nära stationen. Och då nu folk helst
reser sina bopålar där, varest de flesta fördelarna finnas, så blir jorden
kring stationerna det ställe, varest fördelarna av järnvägarna bottenfälla
sig, och där de tack vare den genom folkets dragning mot stationsplatserna
nödvändigtvis ökade efterfrågan på jord åter automatiskt genom det dagliga
affärslivet komma till uttryck som höga och stigande jordpriser i förhållande
till grannskapet med järnvägsstationerna. Icke på vissa individer
utan på vissa jordstycken lagrar sig alltså efter hand en stor del av de
med järnvägarna förenade ekonomiska fördelarna.
Med ledning av den lätt påvisliga och alltid gällande lag om förhållandet
mellan järnvägens fördelar och jordens värdeförändringar uttalar
Berthelsen den förmodan, att vi kanske just i de jordvärden, som bli följd
av nya järnvägsanläggningar, ha den nu saknade måttstocken för bedömandet
av särskilt lokala järnvägars produktivitet. Likaledes kan det
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
mycket val tänkas, att åtskilliga järnvägar, som icke kunna förräntas genom
det nuvarande tariffsystemet, ha sitt fulla ekonomiska berättigande genom
de nya jordvärden, som de skapa, men som nu ligga ouppsamlade av järnvägen,
som frambragte dem. På samma sätt är det mycket möjligt, att
vissa järnvägar skulle kunna anläggas på en långt tidigare tidpunkt än
nu, om den naturliga jordprisstegring, som de framkalla, hade genom förnuftig
skattelagstiftning i god tid tillförts dem.
Det är i verkligheten inte enbart den omständigheten, att de ökade
markvärdena gå i enskilda personers fickor, man här har att räkna med,
dä det gäller de olägenheter det nuvarande tillståndet framskapar.
Även själva järnvägsanläggningarna, åtminstone då det gäller enskilda
företag, kunna mången gång röna ett starkt inflytande av den i samband
därmed beräknade stigningen av jordvärdet.
Just dessa alltid i mer eller mindre grad befintliga vinstutsikter gör,
dels att frågan om järnvägens riktning blir föremål för mycken strid, och
dels att linjen, så snart den beslutats, föranleder eu ofta häftig och skadlig
jordspekulation, jordavspärrning och uppskruvade priser, vilket alltid är
till förfång för produktionen, såväl jordbruk som industri och byggnadsverksamhet.
Det är uppenbart, att genom dessa missförhållanden kommer
det med de nya järnvägsanläggningarna avsedda syftet, att öka produktionen
och livsmedeltillgången och att därmed förbättra särskilt de mindre
bemedlade klassernas levnadsvillkor, att väsentligen äventyras.
I Australien, där staten äger järnvägarna, bedrives eu ganska omfattande
propaganda för en sänkning av järnvägstarifferna med hjälp av grundvärdeavgifter,
och en ansats härtill gjordes år 1910 av dåvarande finansministern,
Mr Crawford Yaughan i Sydaustralien, ehuru det konservativa
överhuset lyckades förhindra det progressiva förslagets upphöjande till lag.
I Danmark har man emellertid i någon mån åtminstone gått från ord
till handling. Inledningen gjordes för några år sedan intressant nog av
ett enskilt järnvägsbolag. Det gällde anläggningen av den så kallade
Slangerupsbanan, eu sträcka på 35 kilometer från Köpenhamn över Farum
till Slangerup. Det visade sig vara förenat med svårigheter att erhålla
lån, så att anläggningen höll på att äventyras. Bolagets styrelse vände
sig nu till jordägarna kring den planerade linjen, till antalet omkring 150,
och förklarade, att ett villkor för att banan skulle komma till stånd var,
att de avlämnade 30 % av den värdestegring, som deras jord skulle komma
att uppnå kring stationerna, under loppet av de första 30 åren efter järnvägens
anläggning. Man lyckades verkligen också genom underhandlingar
4 Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.
få jordägarna med härom; järnvägens andel i jordvärdestegringen skulle
utbetalas vid inträdda försäljningar, varvid en från början överenskommen
uppskattning av egendomarnas värde skulle tagas till utgångspunkt. Om därför
en jordägare underlät att sälja under den fastställda perioden, skulle han
således slippa utbetalningen A andra sidan skulle envar jordägare kunna
befrias från alla förpliktelser genom att minst fyra år efter järnvägens anläggning
en gång för alla betala ett visst belopp, vilket eventuellt skulle
fastställas av en skiljedomstol. Sådan avlösning har endast jordägarna rätt
att begära, däremot icke bolaget. Järnvägens kontraktsenliga rätt kontrolleras
därigenom, att ingen lagfart får lämnas på köpehandling med
mindre järnvägsbolaget påtecknat, att dess 30 $-tal är inbetald eller annorledes
avgjord.
Slangerupsexperimentet har intresse närmast som ett uppslag. Den
använda metoden däremot lämpar sig icke så väl för en allmännare tilllämpning.
Bland annat saknar man i överenskommelsen bestämmelser om
rationell taxering. Emellertid hade initiativet säkert sin goda andel i att
dåvarande trafikminister Ilögbro i början av år 1906 föreläde Riksdagen,
i samband med lagförslaget om nya såväl statsliga som enskilda järnvägsanläggningar,
ett förslag om eu »jernbaneskyld» (som den senare kallades).
Detta förslag gav anledning till långa debatter, vilka resulterade i
att det speciella järnbaneskyldsförslaget uppsköts för att närmare utredas
av en kommitté; däremot infördes i lagen (av 27 maj 1908) följande bestämmelse
:
»— — — av den värdestigning, som ved de pågeldende jernbaneanläg
tillföres de ejendomme eller grunde, der nyder godt af jernbaneanläget,
bliver der åt svare en afgift til dem, som utrede anlägsudgifterna».
Det bestämdes vidare, att ingen av de nya järnvägarna fick öppnas
för drift intill dess Riksdagen närmare beslutat om den ifrågavarande avgiften.
För att närmare överväga frågan och eventuellt utarbeta lagförslag
tillsattes en kommitté, i vilken även herr Berthelsen insattes. Kommittén
var ganska splittrad; herr Berthelsen utarbetade således med instämmande
av folketingsman Slengerik ett fullständigt lagförslag med en motivering,
som i systematik och grundlighet vida överträffade flertalsbetänkandet.
Detta senare vann dock i huvudsak Riksdagens bifall (lagen om järnbaneskyld
18 april 1910). Enligt denna lag skall avgift påföras sådana egendomar,
vilka genom särskild officiell taxering konstateras ha uppnått värdefördelar
genom vissa nya järnvägsanläggningar. Denna värdeökning skall
dock, för att bli avgiftspliktig, utgöra minst 10 % av egendomens (eller
5
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
särskild taxerad del av egendomens) värde före järnvägsanläggningen. Avgiften
utgår av det överskjutande beloppet med 1 l/z % årligen under 50
år. Avgiften skall tillfalla järnvägens kassa, taxeringen utföres av samma
personer, som utföra taxeringen för egendomsskylden (fastighetsbevillningen).
Det har emellertid visat sig, att de praktiska verkningarna av denna
lag ingalunda varit gynnsamma, I den mån den verkar, verkar den högst
orimligt, såsom framgår av det följande. Avgiftsplikten är, som antytt,
beroende av huruvida det nya jordvärdet utgör mera än 10 % av hela
egendomens, alltså även byggnaders och jordförbättringars värde. Det blir
därför mindre inträdd jordvärdeökning än egendomens storlek, som bestämmer,
huruvida avgiften skall erläggas eller ej. Eu egendom med ett värde
av exempelvis 150 tusen kr. fritages från avgift, om värdeökningen utgör
mindre än 15 tusen kr., men samma värdeökning medför avgiftsplikt, om
den inträffar på egendomar med mindre totalvärde. En herrgård, vars
värde är 500 tusen, kan genom järnvägen uppnå eu värdeökning intill 50
tusen utan avgiftsskyldighet. Men ett småbruk på 5,000 kr. behöver
blott uppnå en värdeökning av 500 kr. för att bli avgiftspliktig enligt
lagen. Till lagens svårtillämplighet bidrar naturligtvis även, att avgiften
ej är baserad på någon allmän, rationellt utförd jord värdetaxering, som
frånskiljer byggnads- och jordförbättrings värdena, Att vid värdestegrings
beräkning räkna med hela egendomsvärdet är så mycket oförnuftigare som
byggnadsvärdena naturligtvis icke i nämnvärd grad påverkas av järnvägsanläggningen.
En annan i talrika fall tydligen svårlöst uppgift är att
bestämma, hur mycket av inträdd jord värdeökning som kan anses ha förorsakats
av järnvägsanläggningen å ena sidan och andra faktorer å andra.
Dessa förhållanden tillsammans ha gjort lagen så gott som oanvändbar och
man söker nu också få den upphävd eller omlagd efter nya grunder.
I vårt land ha ännu inga nämnvärda ansatser gjorts för lösning av
denna fråga,
Några exempel kunna dock antecknas.
Yid 1907 års riksdag väcktes nämligen af hr Jakob Pettersson motion
om: »att Riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla om utredning,
huruvida icke vid anläggning av statsjärnvägar, till tryggande av
desammas ekonomi, skatt må kunna upptagas av den jord värdestigning,
som varder eu följd av järnvägsanläggningen, samt, därest utredningen
därtill giver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning i
ämnet». I motiveringen till denna motion heter det bl. a.: »De medborgare,
som genom statens kostnader tillskyndas avsevärda ekonomiska
6
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
fördelar, böra, i den mån dessa fördelar kunna tillförlitligt uppskattas, i
proportion till desamma åläggas särskilda bidrag till ifrågavarande statskostnaders
gäldande. Och på samma gång en sådan princip framstår som
ett uttryck för en högre rättvisa än den som kommer till synes i vårt
skattesystem, skulle en tillämpning av densamma helt visst i hög grad bidraga
att ekonomiskt underlätta genomförandet såväl av den planerade inlandsbanan
som av andra järnvägsföretag, vilka nu stå på dagordningen och
vilka såväl av allmänna som av enskilda intressen påkallas.»
Vid samma riksdag hade emellertid i fyra olika motioner hemställts
om utredning rörande beskattning av jordvärde eller jordvärdestegring i
allmänhet, och med anledning härav hemställde sammansatta stats- och
bevillningsutskottet, till vars behandling samtliga dessa motioner hänvisats,
att Biksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida
och i vad mån, då så kallad oförtjänt jord värdestegring förefinnes,
denna skäligen bör göras till föremål för särskild beskattning samt för
Biksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Denna utskottets hemställan bifölls av Andra kammaren, varemot
Första kammaren avslog densamma med 64 röster mot 14.
Beträffande den av hr Pettersson väckta motionen, så ansåg utskottet,
att den utredning av spörsmålet om skatt å så kallad oförtjänt jordvärdestegring,
som utskottet förordat, icke kunde undgå att omfatta jämväl den
speciella sida av frågan, som framhållits i denna motion, varför utskottet
hemställde att densamma icke måtte till någon Biksdagens särskilda åtgärd
föranleda, vilken hemställan också av Biksdagen bifölls.
Någon särskild åtgärd att bringa denna del av den stora frågan om
värdestegringsskatt inför Biksdagen har sedan dess icke föreslagits.
Det finnes dock exempel på, att även enskilda järnvägsbolag i vårt
land, vid utvidgning av sitt järnvägsnät, passat på och träffat avtal med
markägaren om en viss del i den jordvärdestegring, som genom järnvägens
framdragande tillskapats.
Så träffades under senare delen av året 1909 eu dylik uppgörelse
mellan å ena sidan Stockholm—Bimbo järnvägsbolag, såsom ägare till Djursholmsbanan
och å andra sidan direktör J. H. Palme såsom ägare av den
mark den nya järnvägslinjen skulle genomgå. Huvudinnehållet i denna
uppgörelse — som visserligen endast tillförsäkrar järnvägen en del av den
uppkomna värdestegringen, men icke desto mindre är av en viss betydelse
—- är i huvudsak följande:
Utan ersättning upplåter markägaren till järnvägsbolaget med full
7
Andra ltammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12.
äganderätt all mark, som erfordras för banslingans framdragande över
Svalnäs ägor, förbinder sig att teckna en avsevärd del av byggnadskostnad11
för den nya banlinjen i aktier i järnvägsbolaget och tillförsäkrar
järnvägen del i den genom järnvägsanläggningen uppkommande värdestegringen
å Svalnäs mark.
Varje station (hållplats) å den nya bandelen tänkes såsom medelpunkt
för tre koncentriska värdestegringszoner, den innersta och bästa med 500
meters radie, den nästa liggande därutanför med en yttre radie av 600
meter och den yttersta zonen med 700 meters yttre radie. Jordägaren
förhinder sig betala till järnvägsbolaget för hvarje kvadratfot mark som
ägaren säljer av den innersta zonen 3 öre, av den mellersta zonen 2 öre
och av den yttersta zonen 1 öre. För den inom dessa värdestegringszoner
befintliga mark, som tillika ligger i sådan närhet till Danderyds eller
Svalnäsvägens nuvarande stationer, att den faller inom på enahanda sätt
omkring dessa stationer konstruerade zoner, skall avgälden i fråga utgå
endast för så vida och i den mån som vederbörande markområde kommer
inom eu bättre zon i förhållande till den nya än till den förutvarande
Stationen.
Med tillämpning härav skall alltså för mark inom nya stationens l:a
och gamla stationens 2:a zon betalas 1 öre pr kv.-fot, inom nya stationens
2.a och gamla stationens 3:e zon betalas 1 öre pr kv.-fot, inom nya stationens
l:a och gamla stationens 3:e zon betalas 2 öre pr kv.-fot, varemot
icke någon avgäld skall betalas för mark inom nya stationens l:a och
gamla stationens 2:a zon, inom nya stationens 3:e och gamla stationens 3:e
zon, inom nya stationens 2:a och gamla stationens l:a zon, inom nya stationens
3:e och gamla stationens l:a zon samt inom nya stationens 3:e och
gamla stationens 2:a zon.
Genom inteckning i & valnäs egendom är uppfyllandet av det ingångna
kontraktets bestämmelser säkerställt såväl vad beträffar utfåendet av värdestegringsandelarna
— vilka i sin helhet beräknats till omkring 160,000
kronor — som vad som angår en förbindelse från jordägarens sida, att
samma bestämmelser, som innehållas i Djursholms byggnadsordning, komma
att gälla för bebyggande av området, som öppnas till exploatering genom
den nya bandelen.
Denna överenskommelse visar ju dock, att båda parterna i detta fall
varit medvetna om det berättigade däri, att den som egentligen framskapar
det ökade jordvärdet också bör erhålla åtminstone en del av detsamma.
För att ge eu föreställning om vilka värdestegringar, som kunna inträda
8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
närmast till följd av järnvägsanläggningar, må ur E. Palmstiernas arbete
»Kommunalpolitik» anföras följande, som avser Gnesta.
»Det lilla samhället ligger delvis uppkastat på en brant bergknalle,
där lmsen knappt kunna haka sig fast. Järnvägen går fram på en utfyllning
i sjön nedanför. Runt omkring var förr rama landsbygden. Järnvägen
byggdes under åren 1855—61 och 1862 började trafiken. Strax
började inflyttningen. Det blir liv i spelet. Där förr var obrukbar bergsterräng,
gå tomter ur hand i hand. Den öde fläcken har 1900 912 och
nu 976 invånare. Varje folkrörelse återspeglas uti en fluktuation i jordvärdet
. . .
Den branta bergknallen (Gnesta nr 2) köptes mot litet ängsmark för
7.000 kronor på 1850-talet. Så kom järnvägen till. Då börjar spekulationen
röra sig. Undan för undan säljes tomtmark a klinten till 20,000
kronors värde före 1897, då fastighetens återstod köps för 21,000 kronoi.
1903 inropas den på konkursauktion av eu smart stockholmare för 19,500
kronor. Han sålde tomter för 16,000 kronor och föryttrade sedan resten
1907 för ett pris, som uppges till minst 19,000 kronor. Järnvägen har
således förorsakat eu jord värdestegring av 800 %. Ett annat fall. Mitt
emot järnvägsstationen kostar marken nu 22,000 kronor tunnlandet. Där
exproprierade staten 1855 efter 400 kronor. Det är 5,500 % i värdestegring.
Många andra av våra pigga småsamhällen ha uppstått på samma sätt
som Gnesta under sista halvseklet. Jag vill blott omnämna: Eslöv, Katrineholm,
Hessleholm, Nässjö, Borlänge, Herrljunga m. fl.»
Erån Boden, ett annat av dessa hastigt uppblomstrande järnvägssamhällen,
meddelar en vederhäftig person, att tomter där sålts till ett pris
av ända till 10 kronor pr kvm., ett pris som alltså närmar sig till
50.000 kronor pr tunnland. Det är icke så värst länge sedan, förklarade
samma person, (innan platsen blev en viktig järnvägsknut) då samma jord
kunde köpas till 500 kronor pr tunnland. Jordvärdet har sålunda kunnat
stegrats ända till 10,000 %.
Ett annat exempel:
Ägaren till den mark, varå Norrvikens villastadssamhälle är beläget,
har, enligt uppgift, från början betalt 21,000 kronor för densamma. År
1911 hade där sålts tomter för 600,000 kronor och ändock återstod mer
än halva jordarealen. Den huvudsakligaste anledningen till det höjda
markpriset här får givetvis tillskrivas den omständigheten, att statens järnvägar
här anlagt eu station eller hållplats.
9
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr lä.
I deri ofVannänmda afliandlingen framhåller prof. Ileckscher, att knappast
någon stad i landet mera uppenbart påverkats av järnvägarna än Borås.
»Bedan banan Yarberg—Borås bär möjligen påskyndat samhällets utveckling,
som varit god alltsedan, men det afgörande ögonblicket inträdde med
öppnandet av Göteborg—Borås järnväg 1894 och de nya exportmöjligheter
för statens textilindustri, som inträdde därmed.» Han erinrar om att under
tioårsperioden 1890—99 hade Borås i förhållande till sin storlek den
största folkökningen av alla Sveriges större städer.
Yi ha framför oss siffrorna för 1889 och 1903. 1889 var folkmäng
den
7,733; 1903 däremot 17,145, en ökning alltså av 122^.
De taxerade fastighetsvärdena voro 1889 5,894,800 kr.; 1903 voro
de uppe i 24,370,400, alltså en ökning av 300 %. Markområdet inom
stadsgränsen utgjorde i det förra fallet 1,391 hektar; i det senare 1,396,
en ökning alltså av 5 hektar. Bär man antaga, något som naturligtvis
alltid är ovisst, att jordvärdet å bebyggd och obebyggd mark tillsammans
utgör 50 % av taxeringsvärdet, så få vi en jord värdeökning av mellan 9
och 10 milj. kr. under dessa 14 år. Pr hektar skulle ökningen vara från
2,100 kr. 1889 till 8,700 kr. 1903. Det behöver knappast betonas, att
den stora jord värdeökning, som faktiskt ägt rum, den må nu vara större
eller mindre än här angivits, icke enbart är ett resultat av järnvägsanläggningarna.
Som ovan antyddes, hade den nämnda minoriteten inom den danska
järnbaneskyldskommittén ägnat hela ämnet den systematiska framställning,
som kommittémajoriteten avhöll sig från och även framlagt ett mera konsekvent
genomförande lagförslag. Det bör då ha sitt särskilda intresse att
erfara innebörden av detta inlägg från sakkunnigt håll.
Enligt § 1 skall av de bebyggda och obebyggda jordstycken eller
delar av sådana, vilka åtnjuta fördelar av respektive järnvägsanläggningar,
enligt nedanstående regler, utgöras en årlig, permanent och oavlöslig avgift,
som benämnes järnbaneskyld.
Denna beräknas enligt § 2 med 4 % (fyra) av det värde på de ifrågavarande
jordstyckena eller delar av desamma, som uppstår genom järnvägsanläggningen,
såsom detta jordvärde konstateras genom taxering efter de
angifna reglerna.
Enligt i förslaget angivna grunder tillsättas särskilda taxeringsnämnder,
vilka, eventuellt med hjälp av särskilt tillkallade sakkunniga, äga att fastställa
jordvärdet å ifrågavarande jordstycken. Denna jord värdetaxering
(§ 6) skulle gälla dels det värde, som fanns vid den senaste fastighetstaxeringen
den 1 juli 1904 (alltså några år innan järnvägen slutligen beBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 12 käft. (Nr 12.) 2
10 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
stämdes) och dels det jordvärde, som finnes vid taxeringens utförande.
Skillnaden mellan dessa taxeringar skulle då beräknas som den genom järnvägen
uppkomna jordvärdeökningen, med mindre det kunde påvisas, att
jordvärdet under mellantiden hade ökats genom andra allmänna åtgärder
eller förhållanden. —• I dylikt fall gällde det för nämnden att söka särskilt
beräkna den ökning, som järnvägen som sådan föranlett. Utföres
taxeringen under hänsynstagande till en annan och fördelaktigare användning
av jordstycket än den, som förekommer när taxering äger rum —
såsom när åkerjord taxeras som trädgårdsjord, upplagsplats, byggnadstomt
in. m. ■—- göres nödig anteckning härom i nämndens taxeringsprotokoll.
Vid den förstnämnda jord värdetaxeringen (§ 7) användes som utgångspunkt
och ledning 1904 års fastighetstaxering eller senare fastighetstaxering,
om denna befinnes vara lägre. För bebyggda jordstycken gäller det
då att fråndraga en summa, som motsvarar byggnadens värde vid tiden
för taxeringen, dock så, att intet jordstyckes grund värde sänkes under vad
ett lika gott stort och välbeläget, men obebyggt jordstyckes grund värde samtidigt
kan taxeras till. Nämnden har dessutom att vid taxeringens utförande
ta hänsyn till de av expropriationsnämnderna betalta jordpriserna,
förrättade egendomsköp eller lagligt gjorda utbud, för så vitt sådana fakta
kunna anses utgöra giltigt uttryck för ifrågavarande jordstyckes handelsvärde,
det vill säga det pris, som en kontant köpare vill betala till en
villig säljare. Härvid har nämnden att noga iakttaga, att blott det värde
medräknas, som motsvarar den normala ekonomiskt fördelaktigaste användningen
av ifrågavarande jordstycke efter dess läge och beskaffenhet vid
taxeringen, medan ingen hänsyn får tagas till den användning brukaren
eller ägaren må gorå av jordstycket.
Den första allmänm taxeringen skall, enligt § 8, såvitt möjligt vara
utförd ett år efter järnvägens öppnande för drift. Allmän taxering utföres
därefter vart 5:te år, medan särskild taxering av enstaka jordstycken kan
utföras så ofta ifrågavarande ägare eller någon offentlig myndighet med
rättsligt intresse i egendomen begär det. Omkostnaderna vid sådana särskilda
taxeringar bäras av rekvirenten. Dessa sistnämnda taxeringar få
utföras av de vanliga taxeringsnämnderna, supplerade med ett par av regeringen
utsedda ledamöter. Sedan järnvägen varit under drift i 15 år, utföras
inga ytterligare taxeringar.
Avgiften erlägges, enligt § 10, till staten halvårsvis. Den vidhäftar
jordstycket med samma företrädesrätt som gäller för statsskatter och indrives
efter samma regler.
opaginerad Kontrollera mot PDF
J1
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
I sådana fall, då taxeringen utföres under hänsynstagande till eu
annan fördelaktigare användning än den, som vid taxeringen ägt rum, har
ägaren rätt att begära anstånd med den del av järnvägsavgiften som av
nämnden anses motsvara sådan bättre användning, dock med tillägg av
4 % ränta och en halvårig ränta på ränta av 1%. Sådant anstånd kan
dock icke utan rättsinnehavarens samtycke medges på längre tid än 2 år
och upphör när helst försäljning äger rum.
Rätt till järn vägsavgift skall även enligt detta minoritetsförslag tillkomma
såväl enskilda som statens järnvägar, dock endast såvida järnvägens
driftöverskott, beräknat efter av regeringen närmare fastställda regler, icke
utgör eller med tillägg av avgiften överskrider 4 % på järnvägens anläggningskapital
under varje särskilt avgiftsår. Yad som därefter kan återstå
avsättes till en särskild järnbaneskyldsfond, om vars användning närmare
bestämmes av lagstiftningsmakten.
Enligt § 17 skall järnvägsavgiften vid därefter förekommande taxering
till fastighetsskatt eller jordvärdeavgift betraktas som en på jordstycket
vilande fast grundbörda, vilken med sitt efter gängse regler beräknade
kapitalbelopp minskar jordens skattepliktiga värde.
Och slutligen bestämmes i § 18, att såvida efteråt lag stiftas om en
allmän jordvärdeavgift eller jordskyld, gällande för hela landet eller vissa
kommuner, skall järnvägsavgiftens procent för respektive jordstycken sänkas
med jord värdeavgiftens procent intill den förra helt kan bortfalla.
Som framgår av ovanstående, har man i vårt södra grannland åtminstone
gjort ansatser att på här ifrågavarande område åstadkomma några
rättvist reglerande bestämmelser, under det att i vårt land ännu ingenting
blivit åtgjort i detta avseende, vilket är att på det livligaste beklaga, ty
hade denna fråga beaktats redan vid början av järnvägarnas tillkomst i
vårt land, så hade säkert ofantliga värden kunnat komma det allmänna
till godo, som nu i stället gå i enskildas fickor.
Det bör nu emellertid vara eu trängande uppgift för Riksdag och
regering att åstadkomma bestämmelser, som på ett rättvist sätt reglera
förhållandena på hithörande områden. Ser man t. ex. på statens järnvägar
och dess ekonomiska ställning, skall man finna, att dessa icke ens
under de gynnsammaste konjunkturer lämna full förräntning på det i dem
nedlagda kapitalet. Detta kanhända ännu mindre blir fallet, i den mån
man vidare utvecklar statsbanenätet inom våra nordligare landsändar, då
de därstädes anlagda bandelarna ingalunda under en nära framtid kunna
vare sig förränta det i dem nedlagda kapitalet eller ens i många fall täcka
12
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
själva driftskostnaderna. Då staten sålunda, antingen på beskattningsväg
eller på annat sätt, måste bidraga till förräntningen av en del av det i
statsbanorna nedlagda kapitalet, förefaller det så mycket mera onaturligt,
att de stora summor, som representera det ökade markvärde, som uppstår
genom av staten bekostade järnvägsanläggningar, icke i någon mån skall
komma staten till godo, utan i stället gå till enskilda jordägare, vilka icke
på något sätt direkt bidragit till framskapandet av dessa ökade värden.
Ungefär liknande är även förhållandet beträffande vårt lands enskilda
järnvägsföretag. Om man undantager ett mindre antal sådana, vilka kunna
sägas äga en god ekonomi, befinna sig de övriga ingalunda i någon lysande
ekonomisk ställning. Tvärtom förekomma ett stort antal sådana, vilka
endast med svårighet kunna ordna sin ekonomi, och ofta få ju kommunerna
vidkännas stora uppoffringar i form av aktieteckning och dylikt för
att trygga företagens bestånd; och ser man på dessa företags mellanhavande
med staten, skall man finna, att många av dem icke ens kunna betala
räntan på sina statslån, mycket mindre den föreskrivna amorteringen å
desamma. Men detta hindrar inte, att många enskilda markägare, som
råkat äga den mark varå järnvägen dragés fram och särskilt där stationer
eller hållplatser förlagts, skörda stora vinster i form av ökade jordvärden.
Att sådant förhållande måste påkalla ett ingripande från det allmännas
sida, borde ligga i så öppen dag, att det endast måste förvåna, att
ingenting gjorts i detta avseende långt före detta.
När man går att lösa denna fråga, kan man naturligtvis tänka sig
flere olika vägar. För det första bör man —• sedan man fastställt efter
vilka grunder och under vilka former på dylikt sätt åstadkomna värden
skola uttagas — då det gäller statens järnvägsföretag klarlägga frågan,
huruvida hela den konstaterade värdestegringen skall tillfalla staten eller
ej. Likaså bör det ju, då det är fråga om enskilda järnvägsföretag, klargöras,
huruvida värdestegringen skall komma endast järnvägsföretaget till
godo, fördelas mellan staten och respektive järnvägsföretag, eller mellan
staten, respektive järnvägsbolag och vederbörande kommun, eller eventuellt
mellan de båda sistnämnda och markägaren. Samtidigt bör naturligtvis
iiven utredas, icke allenast efter vilka grunder en dylik avgift skall utgå,
utan också under vilken form den skall uttagas, om detta skall ske genom
erläggande av en avgift en gång för alla, eller med en viss summa per år
under viss angiven tid, eller så länge markägaren kan anses draga nytta
av det uppkomna högre värdet.
Då det gäller enskilda järnvägsföretag, synes den uppfattning, som för
-
Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12. 13
fuktades av minoriteten inom den danska kommittén, att värdestegringen
eller del därav skulle tillfalla järnvägen endast i de fall, då företaget icke
lämnade 4 % ränta å det i detsamma nedlagda kapitalet, vara en synpunkt,
som bör beaktas.
Man skall här möjligen hänvisa till, att frågan om oförtjänt värdestegring
i sin helhet för närvarande är föremål för utredning. Därtill kan
för det första anmärkas, att denna utredning icke tillkommit på grund av
någon framställning från Riksdagens sida, varför ett uttalande åtminstone
i denna del av frågan kan vara fullt på sin plats; för det andra kan det
tänkas, att det ännu dröjer länge, innan Riksdagen kan komma i tillfälle
att fatta beslut i denna fråga i hela dess vidd, varför starka skäl tala
för att tills vidare koncentrera sig på den del av denna stora fråga, som
här berörts.
Det föreligger så mycket större skäl därtill, som under den närmaste
framtiden en hel del järnvägslinjer komma att byggas såväl av staten som
av enskilda, och då man särskilt från statens sida behöver noga taga vara
på de möjligheter till ökade inkomster, som kunna finnas, utan att i samma
män som hittills skett betunga med indirekta skatter, så bör en sådan
möjlighet att öka statsinkomsterna fortast möjligt tagas i anspråk.
Vid 1907 års riksdag väcktes inom Andra kammaren en motion
(nr 267), vari hemställdes, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning, huruvida icke vid anläggning av statsjärnvägar till
tryggande av desammas ekonomi skatt må kunna upptagas av den jordvärdestegring,
som varder en följd av järnvägsanläggningen, samt, därest
utredningen därtill giver anledning, för Riksdagen framlägga förslag till
lagstiftning i ämnet.
I motiveringen redogjordes för vissa delar av professor Ileckschers nedan
omnämnda arbete samt för en även i förevarande motions motivering
omnämnd uppsats av herr E. Palmstierna, varjämte det danska lagförslaget
om nya järnvägsanläggningar och en därmed förbunden ny jordbeskattning
refererades. Motionärens härtill knutna anmärkningar citeras i förevarande
motion.
Sammansatta stats- och bevillningsutskottet avstyrkte motionen under
hänvisning till att den utredning av spörsmålet om skatt å s. k. oförtjänt
jordvärdestegring, som på grund av fyra vid samma riksdag väckta motioner
ifrågasatts, enligt utskottets förmenande icke torde kunna undgå att
Historik.
Motion vid
1907 års
riksdag.
14 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
omfatta jämväl den speciella sida av frågan, som framförts i den förevarande
motionen. Utskottets hemställan bifölls av Riksdagen.
Som ovan nämnts, hade vid 1907 års riksdag i Andra kammaren
väckts fyra särskilda motioner, vilka berörde frågan om beskattning av
jordvärde eller jordvärdestegring.
Med anledning av dessa motioner hemställde sammansatta bevillningsoch
lagutskottet, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, huruvida och i vilken mån, då vid försäljning eller liknande
avyttring av byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landsbygden
s. k. oförtjänt jord värdestegring förefinnes, denna skäligen bör
göras till föremål för särskild beskattning, samt att Kungl. Maj.t ville för
Riksdagen framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.
Första kammaren avslog emellertid utskottets hemställan, varför frågan
förföll.
interpellation Vid 1909 års riksdag erhöll herr Ralmstierna Andra kammarens tiilV,
drifadctghSstånd att till statsrådet och chefen för finansdepartementet framställa följande
spörsmål: »Ämnar herr statsrådet vidtaga några åtgärder för att
åstadkomma lagbestämmelser, varigenom staten vid anläggning av statsjärnvägar
till tryggande av deras ekonomi berättigas att upptaga skatt av
den jordvärdestegring, som blir en följd av järnvägsanläggningen?»
I sitt svar anförde statsrådet bland annat, att staten redan nu delvis
loge i anspråk den jordvärdestegring, som vid statens järnvägsbyggande
uppstode genom att kommunerna fordrade fri upplåtelse av jord för järnvägsbyggande.
I anledning därav syntes statsrådet förevarande detaljfråga
mindre böra avse bettermentbidrag till staten än möjliggörande för kommunerna
att direkt hos dem, vilkas jord genom statens järnvägsbyggande
höjdes i värde, göra sig betäckta för sina med jordupplåtelsen förenade
kostnader. Om och i vad mån en blivande jordvärdestegringsskatt komme
att möjliggöra detta, kunde statsrådet icke yttra sig. Emellertid borde
icke heller förbises, att förhållandena med avseende å jordvärdestegringen
vid järnvägsbyggande vore betydligt olika i det land, eller Danmark, vars
exempel interpellanten åberopat, och i vårt land.
Jordvärdestegringsskatten och bettermentbidragen avsåge att, ehuru
i olika former, taga till beskattning den så kallade oförtjänta värdestegringen
av fastighet. Bägge formerna, så vitt de sökte att omedelbart träffa
värdestegringen, vore nya i vår skattelagstiftning. Och stora svårigheter
mötte otvivelaktigt för deras anordnande. Av samma skatter bjöde enligt
15
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
statsrådets mening utan gensägelse jordvärdestegringsskatten kommunerna
de största utsikterna till en stadigvarande ock givande inkomstkälla. Under
sådana förhållanden skulle statsrådet, även om det eljest för frågans lyckliga
lösning kunde anses vara lämpligt att samtidigt söka att i vårt beskattningssystem
införa två skilda former för beskattning av den oförtjänta
jordvärdestegringen, ändock ansett sig böra koncentrera arbetet på den skatteform,
som enligt hans mening i varje fall bleve den väsentliga. I anledning
härav och med hänsyn till sambandet mellan ifrågavarande bägge
skatteformer hade statsrådet att på interpellantens fråga allenast giva det
svar, att man under alla förhållanden borde, innan frågan om bettermentbidrag
upptoges till prövning, avvakta utredningen rörande jordvärdestegringsskatten.
Vid 1911 och 1912 års riksdagar fördes jordvärdefrågan motionsvis
fram för Eiksdagen, men motionerna blevo avslagna.
Yid innevarande riksdag hava inom båda kamrarna väckts motioner
(nr 64 i Första kammaren och nr 184 i Andra kammaren), vari enstämmigt
hemställts, att Eiksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla om en skyndsam
och uttömmande behandling av jordvärdespörsmålet i hela dess vidd
samt framläggande för Eiksdagen av de förslag, vartill denna beskattningsfråga
närmast befinnes böra föranleda, i vilket senare avseende torde särskilt
övervägas antagandet av författningar rörande dels särtaxering av
jord värdet å jord och naturtillgångar av olika slag samt eventuellt koncessionsvärden,
och dels rätt för kommuner att, i den utsträckning de
finna lämpligt, ersätta skatter på byggnader och arbetsinkomster med jordvärdeavgift.
Med anledning av dessa motioner anförde bevillningsutskottet i sitt
utlåtande nr 17 följande.
»De av chefen för finansdepartementet den 20 oktober 1910 tillkallade
sakkunniga, vilkas närmaste uppdrag var begränsat till att inom
finansdepartementet verkställa granskning av ett inom departementet uppgjort
förslag till värdestegringsskatt å fastighet, erköllo i mars månad ållon
bemyndigande att jämväl utreda, om och i vad mån den ifrågasatta
värdestegringsskatten skulle kunna byggas på andra grunder, än det till
de sakkunniga överlämnade förslaget angåve, och att, om utredningen därtill
föranledde, uppgöra förslag till en på nya grunder byggd värdestegringsskatt.
Ur den av Kungl. Maj:t till innevarande års Eiksdag avgivna berät
-
Motioner vid
innevarande
riksdag.
16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
telsen om vad i rikets styrelse sig tilldragit inhämtas följande. Sedan de
sakkunniga i mars månad nästlidet år avgivit betänkande i den till dem
först hänskjutna frågan om värdestegringsskatt å fastighet, har chefen för
finansdepartementet förordnat, att mellan bemälde sakkunniga och de den
18 november 1910 tillkallade kommunalskattekommitterade samarbete skulle
äga rum för utarbetande av huvudgrunder för en ny kommunal skatteförordning,
avsedd att träda i den nuvarande bevillningsförordningens ställe.
Detta samarbete, varuti deltaga kommunalskattekommitterade samt en av
de för värdestegringsskattens utredande tillkallade sakkunniga, påbörjades
i augusti månad år 1912 och fortsätter, enligt vad upplyst blivit, ännu.
Därunder har på grundval av verkställda förarbeten uppgjorts förslag till
ändrade grunder beträffande uppskattning av fast egendoms värde. I sammanhang
härmed har, under övervägande av hittills framkomna förslag till
lagstiftning i ämnet, till behandling förehafts frågan om skatt å värdestegring
av fast egendom och sättet för dennas inordnande såsom ett led
i det kommunala skattesystemet.
Enligt vad utskottet inhämtat, äro de på ovan angivet sätt förstärkta
kommunalskattekommitterade för närvarande sysselsatta med utredning av
en av de frågor, för vilka motionärerna föreslagit, att Kung! Maj:ts särskilda
uppmärksamhet skulle påkallas, nämligen frågan om åstadkommande av en
särtaxering av jordvärdet. Det lärer även vara att vänta, att vid det fortsatta
arbetet med de skattefrågor, som sålunda äro under utredning, jordvärdespörsmålet
i sin helhet kommer att upptagas till uttömmande behandling.
Då sålunda den fråga, motionärerna önska utredd, i en viktig de! är
sedan någon tid tillbaka under utredning inom finansdepartementet och i
sin helhet kan förutsättas bliva föremål för behandling även utan att Riksdagen
gör särskild framställning», hemställde utskottet, att de behandlade
motionerna icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Riksdagens båda kamrar fattade beslut i enlighet med bevillningsutskottets
hemställan, men med ogillande av utskottets motivering.
Jarnvagar- Räson officiell undersökning rörande de svenska järnvägarnas inflytande
på landslag på jordvärdet förefinnes icke. Att emellertid detta inflytande varit och är ytterst
dms Wolf - betydande torde man kunna sluta till redan genom kännedom om det infiyning.
tande järnvägarna utöva på landets befolkningsförhållanden. I detta avseende
vill utskottet, liksom motionären, hänvisa till professor Eli E. Heckschers år
1907 utgivna arbete »Till belysning av järnvägarnas betydelse för Sveriges
ekonomiska utveckling». Ur detta arbete må för vissa järnvägslinjer några
17
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
belysande uppgifter här anföras rörande befolkningstillväxten inom dels
järn vägssocknar, d. v. s. socknar, som beröras av landets huvudlinjer, dels
stationssocknar, d. v. s. sådana socknar, som inom sig eller alldeles intill
sin gräns äga en järnvägsstation på banan ifråga, dels slutligen landsbygden
i dess helhet.
Yad först västra stambanan beträffar må anföras, att inom Södermanlands
län stationssocknarnas folkmängd under trafikperioden (44 år) vuxit
med 45 %, medan länets landsbygd som helhet endast ökats med ungefär
hälften eller 23 %. Ökningen gäller framför allt tre socknar: Flen, vars folkmängd
nära tredubblats, Stora Malm, som mer än fördubblat sin befolkning,
och Frustuna, som nästan fördubblat sin. Alla tre utmärkas av
betydande stationssamhällen — respektive Flen, Katrineholm och Gnesta;
och dessa stationssamhällens folkmängdssiffra år 1905 var ej mycket mindre
än ökningen i de olika socknarna under trafikperioden. I detta län äro
alltså stationssamhällena av avgörande betydelse för järnvägssocknarnas
utveckling; järnvägens tendens att skapa stadsbygd framstår här synnerligen
tydligt. Västra stambanan går genom eu utpräglad jordbruks- och
skogsbygd, långt från länets städer och i huvudsak utan förbindelse med
dess dominerande metallindustri, men har i denna bygd lyckats skapa en
rad viktiga medelpunkter för både boskapsskötsel, mejerihantering och trävaruindustri,
så att dess område som helhet befinner sig i mycket god
uppgång.
Aven inom Skaraborgs län har västra stambanan utövat stort inflytande
på en jordbruksbygd. Sålunda ha stationssoeknarna inom detta län
under perioden 1861—1905 ökat sin folkmängd med 28.7 %, medan däremot
länets landsbygd som helhet visar nästan fullständigt stillastående
(ökningen är mindre än en procent på hela perioden av 45 år).
För Älvsborgs läns landsbygd som helhet har folkmängden under de
senaste 45 åren minskats med nära 5 %. Häremot svarar för västra stambanans
stationssocknar en folkökning på 13.7 %, och järnvägens inverkan
biff desto mer uppenbar, då man ser, att samma socknar före järnvägens
tid företedde en relativ nedgång. Även i detta län spelar befolkningsagglom
erationen huvudrollen.
böch a stambanan har i större utsträckning än någon annan bana
skapat stationssamhällen.
Medan folkmängden å Malmöhus läns landsbygd under perioden 1861
1.905 ökats med närmare 17.5 %, är folkökningen för södra stambanans
järnvägssocknar under samma tid 63 %, och för stationssoeknarna enbart
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 12 käft. (Nr 12.) 3
18 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
icke mindre än 105.5 %\ och ökningen motsvaras väl att märka av en icke
obetydlig relativ nedgång under tjuguårsperioden före järnvägsanläggningen.
Folkökningen i stationssocknama beror givetvis på uppkomsten av några
väldiga stationssamhällen, några av de största i Sverige.
Vad östra stambanan beträffar, må för södra delen av dess östgötadel
anföras, att under den 31-åriga trafikperioden 1875—1905, då länets hela
landsbygd visar en folkminskning av 1 l/s %, är ökningen i stationssocknarna
32.5 %.
I Jönköpings län är ökningen omkring (»strå stambanan ännu större,
nämligen under trafikperioden drygt 59 % i stationssocknama, medan länets
landsbygd som helhet ökats med knappt 4 %. Detta innebär eu väldig
relativ ökning, från 6.9 till 10.5 % av hela landsbygdens folkmängd,
eu ökning som — ovanligt nog — är proportionsvis större under trafikperioden
än under byggnadsperioden och desto mer anmärkningsvärd, som
den motsvaras av relativ nedgång under tjuguårsperioden före järnvägen.
Beträffande norra stambanan kan ifråga om Jämtlands län erinras om,
att intet län i landet för sin utveckling till den grad är beroende av en
enda bana som Jämtlands. För sin förbindelse med kulturen är Jämtland
i allt väsentligt beroende av sin enda järnväg, den norrländska tvärbanan
med stambanans fortsättning norrut. Man har sålunda här ett av dessa
ganska ovanliga exempel på inverkan från eu enda faktor i utvecklingen.
Medan de nuvarande stationssocknama före järnvägsanläggningen företedde
en relativ minskning, förbyttes denna under anläggningsperioden i en
ännu starkare relativ uppgång; och vad som är mest anmärkningsvärt,
denna relativa uppgång blir ännu betydligt starkare under den 24-åriga trafikperioden
— detta sista i utpräglad motsats till länet som helhet. Medan
folkmängden å länets landsbygd åren 1881—1905 ökats med 30 %, var
ökningen i tvärbanans stationssocknar över 56 % — alltså ej långt ifrån
det dubbla. Norrländska tvärbanan är ett av de jämförelsevis få exemplen
i vårt land på att eu järnväg kastats ut i ett nästan obrukat land och
skapat eu industri, ja, delvis till och med lantbruk.
Berg slag sbanan har haft mycket stor betydelse för befolkningsfördelningen
särskilt i Kopparbergs län. Järn vägssocknarnas och i synnerhet stationssocknarnas
befolkningstillväxt är ojämförligt större än länets som helhet. Efter att hava
vuxit ungefär i jämbredd med det övriga länet före järnvägsanläggningen
(1851—1872), springa stationssocknama upp från 11.9 till 12.7 % av landsbygdens
folkmängd under själva järnvägsanläggningen (1873—1876) och
fortsätta i samma tempo under trafikperioden, nämligen från 12.7 till 17.6 %
19
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
under åren 1877—1905. Medan befolkningen å länets landsbygd som
helhet under denna sista period växte med 19 %, var ökningen i stationssoeknarna
65 %''.
Befolkningsutvecklingen i de fyra socknar av Gävleborgs län, som beröras
av Gävle—Dala järnväg, är särdeles påfallande. Under den 45-åriga
trafikperioden 1861—1905 har Gävleborgs läns landsbygd att uppvisa den
ofantliga folkökningen av 66 %, men de fyra järnvägssocknarnas folkökning
är ej långt ifrån dubbelt så stor, nämligen 118 %, och följaktligen
har deras andel i landsbygdens folkmängd vuxit från 14.7 % till
19.2 %. Eu sådan utveckling kan ingen av de undersökta banorna förete
motstycke till.
Att anläggning av järnvägar i särdeles hög grad åstadkommer en
stegring av jord värdet i de trakter, genom vilka de dragas fram, och i all
synnerhet vid och i närheten av stationer, torde vara obestridligt och allmänt
erkänt. Någon mera omfattande undersökning rörande storleken av
denna värdestegring har, så vitt utskottet har sig bekant, icke verkställts.
Professor Ileckschers ovan omnämnda undersökning ifråga om järnvägarnas
inflytande på landsbygdens befolkningsförhållanden synes dock kunna
stödja den allmänt gängse uppfattningen, att den av järnvägarna åstadkomna
jord värdestegringen är synnerligen betydlig. Det torde nämligen
vara uppenbart, att befolkningsagglomeration nödvändigt medför jordvärdestegring
i de trakter, där nya samhällen genom järnvägarna skapas. De
exempel på en mycket stark stegring av jordvärdet vid uppkomsten av
ett stationssamhälle, som motionären anfört, skulle säkerligen vid en omfattande
undersökning kunna mångfaldigas.
I sin år 1890 utgivna bok »Sveriges nationalförmögenhet» yttrar
professor P. Fahlbeck angående järnvägarnas inflytande på jordvärdets stegring
följande:
»Eu icke obetydande tillökning i den svenska jordens värde under
förevarande period (åren 1862—1887) är därnäst att tillskriva nya kommunikationer.
Dessa äro nämligen enligt sin natur ej annorledes att betrakta
än grundförbättringar av de fastigheter, som genom dem vinna nya
förbindelsemedel. Storleken av denna värdetillväxt är dock ännu svårare
att konstatera än de båda förut om tälta (jordförbättringar och husbyggnader).
För så vitt den härleder sig utav anläggande eller förbättrande
av vanliga vägar, vilja vi ej heller göra ett försök att uppskatta densamma;
Utskottets
yttrande.
20
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
endast beträffande den genom järnvägars anläggning framkallade värdestegringen
våga vi ett sådant.
Den ledning, vi liärmed ämna följa, är den av vissa bypoteksföreningar
fastställda grundsatsen, att jordbruksegendom belägen inom en (gammal)
mils avstånd från järnvägsstation erhåller sitt uppskattade värde förhöjt
med 10 %.
Genom att fastställa den areal jordbruksfastighet, som på detta sätt
beröres av de under perioden nyanlagda järnvägarna, ävensom dess taxeringsvärde
år 1862, skulle man kunna bestämma den värdetillväxt, som
efter nämnda beräkningsgrund kommit jorden till del.
Av flera skäl anse vi emellertid ej nödigt att ingå uti eu detaljerad
beräkning av nyssnämnda faktorer för bestämmande av ifrågavarande värdetillväxt.
Vi inskränka oss till att angiva antalet nytillkomna mil järnvägar
inom Norrland, Svealand och Götaland var för sig samt medeltaxeringsvärdet
pr kvadratmil jordbruksfastighet inom var och en av nämnda landsdelar
för att med de sålunda funna elementen utföra beräkningen. Det
fel, som genom detta summariska förfaringssätt uppstår, i det att bland
annat den areal, som antages erhålla höjt värde i följd av järnvägsanläggningen,
blir större än den verkliga, motväges mer än väl därav, att endast
10^ fästställes som norm för värdestegringen av all den inom ifrågavarande
areal befintliga jordegendomen.
Klart är nämligen, att värdetillväxten bör vara större ju närmare
järnvägsstation fastigheterna äro belägna. Kan den vid en mils avstånd sättas
till 10 % av jordvärdet, bör den invid stationen helt visst utgöra 20 eller
30 % därav om ej mer. Medelprocenten av värdetillväxt för all den inom
ifrågavarande omkrets belägna jorden är sålunda betydligt högre, säkerligen
minst 15 %. Kalkylens fel i ena riktningen motsäges alltså av ett
likadant i den motsatta, ehuru det naturligen är oss omöjligt att säga,
huruvida felen väga jämnt.
Emellertid kan man ej gärna beräkna denna värdetillväxt för något
annat än själva jorden, alltså icke för de därtill hörande byggnaderna.
Från taxeringsvärdet måste alltså, vid uträkning av medeltaxeringsvärdet
per kvadratmil jordbruksfastighet, det däri ingående husvärdet avräknas.
Till vilket belopp sist nämnda värde ingår uti taxeringsvärdet
kunna vi ej närmare säga, antagligen dock ej till mer än 1js av detsamma.
Det sökta medeltaxeringsvärdet pr kvadratmil sätta vi av denna grund
till 2/s av det uppskattade.
21
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Beräkningens elementer bliva alltså följande *):
Under åren 1862—86
anlagda järnvägar
(gamla) mil.
Medeltaxeringsvärde pr
kvadratmil jordbruksfastighet,
husvärdet
oberäknat.
Kr.
Norrland
Svealand
Götaland
84.1
225.5
816.3
50,667
487,050
1,017,462
Som resultat erbålles en värdestegring av jordbruksfastighet för Norrland
av 852,234 kronor, för Svealand av 21,965,955 kronor och för Götaland
av 64,364,656 kronor. Totala beloppet av den genom järnvägars
anläggning jordbruksfastigheten tillkommande värdetillväxten utgör alltså
lågt beräknat omkring 87.2 miljoner kronor.»
Professor Fahlbecks utredning visar oförtydbart, att järnvägarnas jordvärdestegrande
inflytande är ofantligt, och det är icke osannolikt, att
detta inflytande skulle vid noggrannare undersökning visa sig vara avsevärt
större än professor Fahlbeck kalkylerat.
Under sådana förhållanden synes det utskottet vara i hög grad påkallat,
att eu noggrann och uttömmande utredning rörande denna sak kommer
till stånd.
Såsom i historiken meddelas pågår för närvarande utredning om s. k.
oförtjänt värdestegring, och lärer därvid jord värdespörsmålet i dess helhet,
enligt vad i bevillningsutskottets utlåtande nr 17 vid innevarande
Riksdag upplyses, komma att upptagas till behandling. Det torde sålunda
vara att vänta, att även den speciella fråga, som motionären framfört, kommer
under utredning, och med hänsyn härtill kunde ju ifrågasättas, huruvida
någon särskild åtgärd från Riksdagens sida vore av nöden.
Enligt utskottets mening finnes emellertid anledning påkalla Enngl.
Majrts särskilda uppmärksamhet rörande denna fråga. Den nu pågående
utredningen har ställts i samband med arbetet för åstadkommande av helt
nya grunder för den kommunala beskattningen. Den torde därför komma
att erfordra eu avsevärd tid, och det torde för övrigt vara ovisst, i vilken
mån densamma kan komma att ägna särskild uppmärksamhet åt den
speciella fråga, som förevarande motion åsyftar.
J) Stockholms stad har ej medräknats, vare sig i avseende på areal eller taxerad jordbruksfastighet;
övriga städers areal ingår däremot uti de för fastställande av taxeringsvärde pr kvadratmil
använda ytvärdena.
22 Andra kammarens fjär de tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
Det kan ifrågasättas, huruvida ej den jordvärdestegring, som uppstår
i samband med järnvägsanläggningar, kan behöva upptagas till särskild
behandling. Sålunda synes det böra prövas, om den stegring av jordvärdet,
som kan äga sammanhang med statens järnvägsanläggningar, bör vara ett
skatteobjekt för staten, gemensamt skatteobjekt för stat och kommun eller
allenast beskattas för kommunala ändamål. Det kan vidare erfordras, att
vissa förberedande åtgärder redan i närmaste tid bliva vidtagna. Önskvärt
är således att med det snaraste måtte komma till stånd någon taxering av
jordvärdet utefter järnvägslinjer, som äro under byggnad, för att giva nödiga
hållpunkter för blivande förslag i ärendet.
På vilka grunder sådant förslag skall byggas, anser sig utskottet icke
närmare böra uttala. Dock torde eu erinran böra göras om de betänkligheter,
som möta, därest man, såsom motionären synes förutsätta, avser
att låta värdestegringen eller del därav tillfalla de företag, »som frambringat
den».
Huruvida den nu föreliggande frågan lämpligen kan utbrytas ur sitt
sammanhang med värdestegringsspörsmålet i dess helhet, anser utskottet
icke kunna avgöras förrän efter ingående prövning. Behövligheten av en
sådan utbrytning — därest denna kan verkställas utan större olägenheter
—- beror givetvis också på hur lång tid ytterligare den nu pågående utredningen
kan komma att kräva.
I varje fall synes det utskottet föreligga anledning, att Biksdagen till
ledning för det pågående utredningsarbetet uttalar sin uppfattning i föreliggande
fråga, Yid 1907 års Riksdag avslogs, som ovan är nämnt, yrkandet
om utredning i Borsta kammaren, och den utredning, som av
Ändra kammaren begärdes, är begränsad till byggnadsgrund.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet med anledning av
herr Winbergs förevarande motion hemställa,
att Andra kammaren mätte för sin del besluta,
, att Biksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t an
hålla,
att under pågående utredning om s. k. oförtjänt
värdestegring särskild uppmärksamhet måtte ägnas frågan
om beskattning å de ökade jord- och tomtvärden,
som uppkomma i samband med anläggandet av järnvägar,
samt att, därest anledning därtill befinnes före
-
23
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.
ligga, för Biksdagen måtte framläggas förslag i denna
särskilda fråga.
Stockholm den 22 april 1913.
På utskottets vägnar:
BICKABD SAND LEE.
detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler, Bäckström,
Andersson i Hägelåkra, Leksell, Olsson i Åsen*, Henrikson i Heberg,
Sjöberg, Westlund, Lithander och Kloo.
* Icke närvarit vid utlåtandets justering.
Reservation
av herrar Lithander, Andersson i Hägelåkra och Henrikson i Heberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att herr Winbergs förevarande motion icke måtte
till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.