Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av minimilöner för vissa lönarbetare m fl.
1913-04-29 · 46 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 46 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1913:14, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av minimilöner för vissa lönarbetare m fl.
Dokumentets text
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 2 maj 1913 kl. 3 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 14 angående
herr Lindqvists i Stockholm in. fl. motion, nr 238,
om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga
om fastställande av minimilöner för vissa lönarbetare m fl.
I motion inom Andra kammaren, nr 238, har herr Lindqvist i Stockholm
in. fl. hemställt att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida och under
vilka villkor må bestämmas, att minimilöner skola, genom särskilda, representativa
myndigheter (»lönenämnder» eller »yrkesnämnder»), kunna fastställas
för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden eller löntjänare
med inkomster ej överstigande vissa belopp samt tillhörande de yrken och
befattningar, inom vilka, genom särskilt förfarande, »lönenämnder» bli
tillsatta.
Beträffande den närmare motiveringen för denna hemställan tillåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
För närvarande saknas tyvärr en enhetlig svensk lönestatistik. Bristen Historik,
därpå måste givetvis bli kännbar vid behandlingen av en sådan fråga som Svensk löneden
förevarande, vilken för sitt lätta bedömande i hög grad blir beroende statistik.
på kännedomen om rådande löneförhållanden bland landets arbetare. Utskottet
har emellertid här nedan sökt så långt möjligt varit sammanställa
befintliga uppgifter angående svenska arbetslöner och därvid framförallt
hämtat sitt material ur av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik
(numera Socialstyrelsen) utgivna publikationer. Utskottet får i detta
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt 4 avd. 14 Käft. (Nr 14.) 1
2
Lönestatistik
ur kollektivavtalen.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
sammanhang hänvisa till motionens motivering, i vilken särskilt hemarbetets
löneförhållanden blivit föremål för redogörelse.
Av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik har utarbetats en
uttömmande redogörelse"för vid 1908 års ingång i riket gällande kollektivavtal
med avseende å arbets- och löneförhållanden. Nämnda redogörelse
har utkommit i tre delar, av vilka den första meddelar eu redogörelse för
kollektivavtalens utbredning och vissa sidor av deras innehåll, den andra
giver en nominativ förteckning över i början av år 1908 gällande kollektivavtal
samt avtryck av en vald samling av dem och den tredje avhandlar
arbetstidens längd och arbetslönens storlek inom olika näringsgrenar enligt
kollektivavtalen. Ur sistnämnda del av kollektivavtalsutredningen må följande
uppgifter meddelas. De nedan återgivna lönesatserna lämna givetvis
ingen sammanhängande bild av de svenska arbetarnas i kollektivavtalen
fastställda löner. Avsikten bär blott varit att meddela en del
exempel på förekommande avlöningsbestäminelser inom olika arbetsområden
och hava därvid framförallt utvalts sådana, inom vilka tidlön i större utsträckning
förekommer. För de väsentligen ackordsavlönade yrkena är
ju en dylik sammanställning omöjlig. Kollektivavtalens upplysningar medgiva
naturligtvis icke en sammanställning rörande arbetarnas verkliga
arbetslön, då man icke känner alla därvid inverkande faktorer. Inom de
flesta yrken förekommer nämligen i någon form ackordsbetalning e. d.,
vilket gör den i avtalen upptagna tidlönen till en minimilön, som i verkligheten
ofta överskrides. Det må påpekas, att samtliga nedan angivna
lönesatser gälla för tidpunkten 1907 ars sint och att avseende ej tagits
till senare inträffade förändringar.
För karamell-, choklad- och käxfabriker funnos 10 avtal, omfattande
747 arbetare, till övervägande del kvinnor. Ackordsarbete synes användas
i ganska ringa utsträckning. Veckolönen har kommit till uteslutande användning
och växlar för vuxna kvinnliga arbetare mellan 9‘so och 15 kronor,
betalade i resp. Malmö samt Stockholm och Uppsala. Motsvarande
siffror för manliga arbetare utgöra för Stockholm 25 kronor, för Uppsala
24 kronor, för Kalmar 21 kronor, för Malmö 21 kronor, för Göteborg 25
kronor noch för Örebro 22 kronor.
A den svenska cigarr industriens flesta arbetsplatser gäller ett och
samma avtal, vilket berör omkring 3,250 arbetare, övervägande kvinnliga.
Ackordslön är den ojämförligt vanligaste avlöningsformen. Mot tidlön
kan endast utföras beredningsarbete — tobakens sortering, fuktning och
stupning — framställning av vinkel med maskin, klistring och stiftning
av cigarrlådor samt de färdiga cigarrernas sortering. Veckolönerna för de
tre förstnämnda arbetena, vilka i regel utföras av kvinnor, ej sällan un
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
o
der 18 år, begynna med 5 a 7''so kronor och Ilöjes efter något halvår till
9 kronor. Cigarrsorteringen betalas med eu minimilön av 15 kronor per
vecka, och får avlöningen i intet fall understiga arbetarens genomsnittliga
veckoförtjänst vid ackordsarbete.
Vid annan tobaksindustri än cigarrmdustrien finnas 8 avtal omfattande
omkring 350 arbetare. Tidlön förekommer här oftare än vid cigarrindustrien,
och veckolön är den vanligaste. För manliga snusarbetare växlar
denna mellan 18 och 22 kronor. Kvinnliga arbetares löner äro avsevärt
lägre; så betalas i Malmö manlig tobaksspinnare en minimilön av 25
kronor per vecka, medan en kvinnlig sådan får nöja sig med 13’so kronor.
Vid bryggerier, mälterier och läskedrycks fabriker finnas 63 avtal, berörande
4,540 arbetare. Ordinarie bryggeriarbetares minimilön pr månad
varierar mellan 56*29 och 100 kronor, den förra siffran avser Växjö, den
senare Stockholm. Medeltalet av de olika månadslönesatserna utgör omkring
80 kronor.
De kvinnliga arbetarna utföra ej sällan ackordsarbete, men utföra
också tidlönsarbete med betalning pr månad. Månadsavlöningen, beräknad
på grundvalen av ett 20-tal avtals tidlönsuppgifter, varierar mellan
37*50 och 75 kronor, vanligen utgör den omkring 50.
För textilindustrien — utom repslagerierna—finnas 61 avtal omfattande
12,346 arbetare. Ackordsarbetet har inom denna industrigren så stor
omfattning, att avtalens timlöner ofta ej kunna anses utgöra mer än en
nedre gräns, under vilken arbetsförtjänsten ej får sjunka. Lägsta timlönen
för vuxen manlig textilarbetare med vana i yrket växlar på olika arbetsplatser
mellan 20 och 40 öre. Topp- och låglönerna komma dock
tämligen få till del, och för det övervägande flertalet utgör timlönen
28—33 öre. För kvinnliga arbetare över 18 år växla avtalens begynnelselöner
för vana arbetare mellan 12 och 21 öre pr timme, vanligast är
16—20 öre. Mera anspråk på att träffa den verkliga avlöningen gör följande
sammanställning av avtalsenliga timavlöningar i slutet av år 1907
för manliga och kvinnliga tidlönsarbetare, som arbetat omkring ett år i
färgerier, blekerier och appreteringsverk å nedanstående orter:
Manlig
Kvinnlig
arbetare.
arbetare.
Timlön öre.
Timlön öre.
Norrköping . . .
18
Kristianstad . . .
.....27
—
Åhns.......
.....27
—
Malmö.....
19
Landskrona . . .
.....30
18
Manlig Kvinnlig
arbetare. arbetare.
Timlön öre. Timlön öre.
Halmstad........32 16
Göteborg ........32 18*/s
Boräs..........29 19
Örebro ..........31 18
Gävle..........SO 20
opaginerad Kontrollera mot PDF
4
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
För skrädderier och sömnadsfabriker finnas 102 kollektivavtal berörande
6,932 arbetare. Ackordsarbete är inom denna näringsgren regel,
vadan tidlönsuppgifterna i avtalen ej böra tagas som fullgiltig måttstock
för hela yrkets lönenivå. Utlärda manliga veckoarbetare i lägsta prisklass
åtnjuta 16 till 27 kronor pr vecka, under det sömmerskor, som fullgjort
sin elevtid betalas med 7''20 till 18 kronor. De stora variationerna i sömmerskelönerna
förklaras av, att byx- och väst- samt kappsömmerskor i
regel äro vida högre avlönade än kläd- och linnesömmerskor.
Vid skofabriker förekommer övervägande stycklön. Tidlön då den
användes, utgår antingen som veckolön eller som timlön. För vuxna
manliga arbetare med vana i yrket växla timavlöningarna mellan 30 och
45 öre, men hålla sig vanligen omkring 32—40 öre per timme. Skofabriksarbetarna
äro till ungefär 2/s kvinnliga. Den avtalsenliga minimitimavlöningen
för yrkeslärda vuxna kvinnliga arbetare växlar mellan 15
och 26 öre, vanligen uppgår den till 20—26 öi’e.
För kompetenta vuxna manliga arbetare vid den hantverksmässigt
bedrivna skotillverkningen växlar minimiförtjänsten pr vecka mellan 16 och
22''2o kronor.
Vid bad.- och tvättinrättningar finnas endast två avtal, båda avseende
en i Malmö belägen bad- och tvättinrättning och tillsammans berörande
58 där anställda badare, baderskor, tvätterskor, strykerskor samt kuskar.
Avlöningen utgår för strykerskor i regel som stycklön, för övriga
arbetarekategorier som tidlön. Av de manliga arbetarna åtnjuter personalen
i badavdelningen följande löner: 1 klass: badare 10 kronor pr vecka,
baderska å herravdelningen 20 kronor pr månad, baderska å damavdelningen
25 kronor pr månad. 2 klass: badare 25 kronor pr vecka, baderska
55 kronor pr månad. Denna lönelista är intressant såsom typisk
för ett yrke, där drickspenningssystemet är så inrotat, att formellt frivilliga
gåvor av både arbetsgivare och arbetare betraktas som fasta lönetillskott,
vilkas storlek på olika poster med tämlig säkerhet kan avmätas.
Inom tvättinrättningen hava vuxna arbeterskor veckolöner av 10—13
kronor. Fullgoda kuskar ha 23 kronor pr vecka.
\ id garverier och läderfabriker växlar timlönen, då sådan förekommer,
för en fullgod och kunnig vuxen garveriarbetare mellan 28 och
42 öre, i regel har han 35—40 öre. Hjälparbetarnas lönenivå är något
lägre än de yrkesutbildades. Enligt avtalen åtnjuta de efter förvärvad
vana vid arbetet såsom lägsta timavlöning 24—39 öre, men synes timlönen
sällan understiga 30 öre.
För gummivanifabrik er finnas 8 avtal berörande 1,149 arbetare.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 5
Oaktat stycklönssystemets störa utbredning innehålla dock avtalen
tidlönsbestämmeiser i tillräcklig utsträckning för att giva en bild av lönenivån
inom industrien.
För yrkesvana vuxna manliga arbetare växlade år 1907 den lägsta
avtalsenliga timavlöningen mellan 27*5 öre, som förekommer i avtalet fölen
fabrik å Smålands landsbygd, och 33—35 öre, som betalas i de skånska
städerna. För kvinnliga arbetare äro motsvarande lönesatser 18—20 öre.
Förutom vuxna sysselsätta ifrågavarande fabriker ett jämförelsevis stort
antal minderåriga. Dessa börja med eu timlön av 10—15 öre, varefter
lönen med tilltagande ålder -stegvis närmar sig de vuxnas.
Vid sågverk och. liyvlerier förekommer ackordsavlöning i sådan utsträckning,
att man ej på grundval av de förekommande tidlönsbestämmelserna
kan bilda sig ett begrepp om lönenivån inom industrien.
En möjlighet att sammanställa tidlönsbestämmelser från olika arbetsställen
erbjuda dock avtalen. Flertalet av dem innehåller nämligen
en timlön för dagsverksarbete, »eu normal timpenning», som skall godtagas
såsom betalning för varje arbete, för vilket särskild ackords- eller
timlön ej blivit överenskommen. Det ligger i sakens natur, att denna
allmänna timpenning »för fullväxt arbetare med god arbetsförmåga och
god flit» måste sättas avsevärt under yrkesutbildade arbetares genomsnittsförtjänst,
varjämte vid dess fastställande spelat in önskan att vid minskad
arbetstilIgång och sämre konjunkturer icke genast behöva skrida till avskedande,
utan kunna behålla i arbete en jämförelsevis stor arbetsstyrka.
Oftare än i en del andra fall äro dessa lönesatser sålunda att betrakta
som minimilöner, under vilka en normalt utrustad arbetares timförtjänst
icke får sjunka. Denna minimigräns växlar å olika arbetsplatser mellan
20 och 33 öre och håller sig för de på landsbygden belägna sågverken i
allmänhet omkring 25 öre.
Kvinnliga sågverksarbetare omnämnas i avtalen för två av våra
största, sågverk. Enligt det ena betalas arbeterskor, sysselsatta med knubbplockning
och rengöring i brädgården, med resp. kronor 1*70 och l*oo per
dag. Enligt det andra avtalet betalas kvinnor med 15 ä 20 öre per timme
beroende på arbetets natur och deras arbetsförmåga.
Vid skeppningsbrädgdrdar betalas en timpenning, där tidlön förekommer,
växlande mellan 30 och 45 öre.
För arbetare anställda vid snickeri- och möbelfabriker spelar tidlönen
vid sidan av ackords- och premielönen eu betydande roll. Snickares minimitimpenning
växlar å olika orter mellan 25 och 50 öre och utgör vanligen
35—40 öre.
opaginerad Kontrollera mot PDF
6
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Vid snickeri- och möbelverkstäder måste eu arbetare, innan han blir
berättigad till snickares avtalsenliga tidlön, hava genomgått en lärotid,
vilken avtalen i regel sätta till 4 år. Under första året erhåller lärlingen
en veckolön av 3''öo—5 kronor, vilken därefter gradvis höjes för att under
sista läroåret utgöra 11—22 kronor. Därefter kommer stundom ytterligare
ett »utlärlingsår», innan den utlärde möbelsnickarens minimitimlön uppnås.
De högsta timlönerna, 65 och 55 öre, utgå för bildhuggare i Malmö, men
för egentliga möbelsnickare är Stockholmstimlönen, 49 öre, den högsta.
Den lägsta timlönen, 30 öre, innehålles i avtal för Skara stad.
Vid korkfabriker är tidlönen, då sådan förekommer, för de manliga
arbetarna enligt samtliga avtal 45 öre per timme. För kvinnliga arbetare
växlar däremot avlöningen efter arbetets art. 1 Stockholm betalas räknerskor,
stämplerskor och sortererskor med respektive 15, 14 och 12 kronor
per vecka eller 30, 30 och 25 öre per timme. Enligt Skåneavtalen äro
kvinnliga arbetares timlöner 20—22 öre, enligt Göteborgs avta let 19 24
öre. Nybörjare i facket betalas vid en Stockholmsfabrik med 6 kronor
per vecka de tre första månaderna, 7 kronor fjärde månaden, 8 kronor
femte månaden, 9 kronor sjätte till tionde månaden, 10 kronor älvte och
tolvte månaderna samt 11 kronor andra läroåret, detta under förutsättning,
att lärlingarna icke fyllt 18 år. För äldre nyanställda äro begynnelselönerna
1 krona högre per vecka än de angivna. I Göteborg utgöra
kvinnliga nybörjares löner under de två första anställningsåren 13 20 öre
per timme.
För b okbinder iyr ket lämnar tabellen å sid. 7 uppgift i fråga om
veckolönerna å olika orter.
För järn- och stålverk må endast några notiser meddelas, då järnoch
ståltillverkningen genomgående synes ske mot timlön. För personalen
vid järnbrukens manufakturverk, mekaniska verkstäder och dylika utgöra
minimilönerna för yrkesarbetare, fyllda 21 år och med minst 4 års vana
i facket, 28—32 öre per timme och för hantlangare 24—25 öre per timme.
Detta enligt specialavtalen. Enligt riksavtalet erhålla yrkesarbetare, som
fyllt 24 år och arbetat 7 år i facket, 34 öre per timme och yrkesarbetare,
som fyllt 21 år och arbetat 4 år i facket, 30 öre per timme, grovarbetare,
som fyllt 21 år och arbetat 4 år i facket erhåller 27 öre per timme.
Vid guld- och silvervarufabriker betalas kvinnlig arbetare, som fyllt 18
år, efter en månads anställning 20 öre, efter 6 månader 23 öre och efter
12 månader 27 öre per timme. Visar hon sig rask och skicklig, är hon
berättigad till högre timlön.
För arbetare vid ljus-, tvål- och par fy nifabriker är tidlön vanligast.
De manliga arbetarnas minimitimavlöning växlar mellan 32 och 40 öre.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlutande Nr 14. 7
Veckolöner inom bokbinderiyrket vid 1907 års slut.
Län och
ort.
Antal
berörda
arbetare.
M
inimiveckol
ö n
för
män
för kvinnor
under de- två första
åren.
efter 5 år.
under de
två första
åren.
efter 5 år.
Stockholms stad . . . .
20-00
25-00
13*50
14-50
TJppsala län:
Uppsala ....
1S5
17''00
21-00
10-50
12-50
Södermanlands län:
Eskilstuna . .
214
20-00
24-00
13-50
14-50
Östergötlands län:
Linköping . . .
46
©
Ö
(7-3
23-00
112-00
13-00
Norrköping . .
587
120-ei i
23-00
''12-00
13-00
Kalmar län:
Oskarshamn . .
135
18-oo
22-50
ll-oo
12-00
Västervik . . .
6
18-oo
22-50
11-50
13-00
Kristianstads län:
Kristianstad . .
30
20-00
23-00
13-00
13-00
landsbygden .
2
20-00
23-00
13-00
13-00
Malmöhus län:
Malmö ....
147
20-00
24-00
13oo
13-00
>
Lund.....
37
20-00
23-00
13-oo
1300
Hälsingborg . .
95
2000
24-00
13-oo
14-00
Trälleborg . .
12
20-00
2300
1300
1300
Landsbygden .
32
20-od
24-00
13-oo
13-00
Göteborgs och Bohus län.
Göteborg . , .
504
19-00
24-00
13-oo
13oo
Värmlands län:
Karlstad . . .
43
20-00
24-00
13-oo
14-00
Örebro län:
Örebro ....
44
20-00
23*00
13-00
13-00
Gävleborgs län:
Gävle.....
79
20-00
24-00
13-00
14-00
Västernorrlands län:
Sundsvall . . .
14
20-00
24-00
13-00
1400
Vuxna kvinnor med någon vana i arbetet betalas i Malmö med 10’5o ä
13‘50 kronor per vecka, i Hälsingborg med 24 öre per timme och i Göteborg
med 11.50 per vecka. Flickor under 18 år betalas med 6—10 kronor
per vecka.
Vid sprängämnesfabriker betalas i Stockholms län manliga fabriksarbetare
med minst 38 öre per timme som nyanställda och med lägst 40
öre, när de äga ett års yrkesvana; arbetare icke sysselsatta vid någon viss
tillverkning erhålla som nyanställda 36 och efter'' ett halvt års arbete 38
öre per timme. Skåneavtalet fastställer de manliga arbetarnas timlön till
30 öre. Minimitimlönerna för yrkesarbetare utgöra enligt det förra avta
1
Först under andra året.
8
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
let för sin eder och blylödare 47 öre och för timmermän och snickare 45
öre; Skåneaftalet omnämner endast sistnämnda arbetarekategori, vilken enligt
detta avtal erhåller 39 öre per timme. De i avsevärd utsträckning
vid dessa fabriker anställda kvinnliga arbetarna avlönas enligt det förra
avtalet med 26, enligt det senare med 20 k 21 öre per timme. Avtalet
från Stockholms län garanterar dessutom ackordsarbeterskor en minimilön
av 33 öre.
Rörande den personal, som har sysselsättning inom handelsverksamheten,
kan beträffande mejerier och mjölkförsäljningsaffärer nämnas, att
avlöningar för manlig mejeri arbetare utgör i Stockholm 90—105 kronor
per månad, i Eslöv 19—20 kronor och i Göteborg 20 kronor per vecka.
Kvinnliga mejeriarbetare betalas i Malmö med 11—12, i Göteborg med
13—14 kronor per vecka.
Kvinnliga arbetare hos vinhandelsjirmor erhålla såsom nyantagna i
Stockholm 11 kronor och i Malmö 15 kronor per vecka. Efter några månaders
vana höjes veckolönen till respektive 12 kronor och 16 17''so
kronor.
Vid rikets enskilda järnvägar hava från och med år 1906 personalens
löne- och arbetsförhållanden blivit ordnade genom formliga kollektivavtal,
ingångna mellan Svenska järnvägarnas arbetsgivareförening eller enskilda
järn vägsförvaltningar å ena sidan samt Svenska järnvägsmannaförbundet
eller enskilda föreningar av lokomotivförare, eldare, konduktörer
eller tjänstemän av högre grad på den andra. Vid 1908 års ingång lunnos
kollektivavtal vid 72 järnvägar, sysselsättande 13,405 funktionärer.
Banarbetarnas avlöning utgår enligt tvänne avtal som timlön, nämligen
28 öre vid ett par skånska och 25 öre (efter 3 och 6 års tjänstgöring
respektive 28 och 32 öre) vid tre värmländska järnvägar. Övriga
avtal tillämpa dagspenningssystem. Enligt ett avtal från Skåne utgör
sommardaglönen 2''65 kronor och vinterdaglönen 2''25 kronor, vilka lönesatser
höjas med respektive 25 och 15 öre efter två års stadigvarande
arbete. Två småländska avtal fastställa en sommardagspenning av 2\5o—
2''9o kronor och en vinterdagspenning av 1''75—2''25 kronor.
Järnvägsverkstädernas personal avlönas antingen efter ackord eller
per timme. Timlönen växlar avsevärt ifråga om olika arbetarespecialiteter
och bestämmes efter individuella lönelistor. Vid några järnvägar avlönas
verkstadspersonalen på samma sätt som linjepersonalen eller med fast årseller
månadslön.
Linjepersonalen avlönas uteslutande med tidlön och avlöningens såväl
form som höjd växlar betydligt för ordinarie och extra personal samt
inom olika järnvägsmannakategorier.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 9
Vad sjötransporten angår utgår vid prämtransportrörelsen pråmbesättningens
avlöning i form av fast månadslön. Denna utgör enligt de
tre stora transportbolagens avtal för fullgod skeppare 75 kronor, men höjes
efter två och fem års anställning hos samma arbetsgivare till respektive
80 och 85 kronor. Medhjälpares lön är för skeppares familj tillhörande
yngling om 15—18 år 40 kronor, vilken ökas till 50 kronor, när
han fyllt 18 år, och till 65 kronor efter fem års anställning; för icke
familjemedlem äro de båda förstnämnda lönesatserna 5 kronor högre.
Under de tider pråmskeppare färdas på Norrland, erhåller han ett tilläggav
5 kronor per månad, och vid sin årliga av- och inmönstring erhåller
han i stället för »hemförskaffningsersättning» en extra ersättning av 5
kronor vardera gången. Dessa löneförmåner utgå endast under seglationstiden,
men genom avtalet tillerkännes skeppare en så kallad vinterersättning
för tiden efter avslutandet av vederböra^es tjänstgöring under seglationsåret.
Dylik vinterersättning utgår för hälften så lång tid, som
vederbörande under seglationen tjänstgjort — dock icke i något fall längre,
än till dess hans seglationstjänstgöring ånyo börjar — med 15 kronor per
månad under år 1906 och 20 kronor under år 1907 för pråmskeppare,
som i fem år oklanderligt tjänat arbetsgivaren, samt med respektive 10
och 15 kronor för annan skeppare samt för medhjälpare med fem års
oklanderlig tjänst.
Övriga, avtal känna endast avlöning för seglationssäsongen, och utgör
skeppares månadslön enligt Norrköpingsavtalet 80 kronor, enligt Linköpingsavtalet
155 kronor, i vilket belopp dock ingår lön till medhjälpare,
samt enligt Sunneavtalet 70—75 kronor.
Ur eu uppsats av förste aktuarien B. Nyström i »Minnesskrift, utgiven
av Svenska stadsförbundets tidskrift till 50-årsdagen av förordningens
om kommunalstyrelse i stad utfärdande den 21 mars 1862» må rörande
kommunalarbetarna följande anföras.
En god belysning av den betydelse kollektivavtalen vid 1907 års
slut hade i vårt land, giver den omständigheten, att dylika ej allenast
reglerade privata arbetsförhållanden utan jämväl tillämpades för en betydande
del av de kroppsarbetare, som vunnit anställning i det allmännas
tjänst. Ehuru ifrågavarande avtal beröra arbetare, tillhörande vitt skilda
yrken och fack, förete de dock, på grund av arbetsgivarens och arbetsförhållandenas
egenart, så stora likhetsdrag, att de lämpligen böra betraktas
som eu särskild, såvitt bekant, för Sverige säregen arbetsgrupp.
Enär statens affär sdrivande verk för fastställande av personalens arbetsvillkor
i regel använda andra former än kollektivavtal, avse flertalet av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 14 höft. (Nr 14.) 2
Avlöningshestämmelser
för
svenska
kommunalarbetare.
10
Andra lammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
avtalen inom denna grupp kommunernas arbetare. Utvecklingen på detta
område kan egentligen sägas hava inletts genom det kollektivavtal, vilket,
såsom avslutning på kommunalarbetarstrejken i maj 1005 avslöts i september
samma år mellan Stockholms stads arbetschefer å ena sidan och
ombud för stadens arbetare å den andra. Kollektivavtalens utbredning under
de närmast därpå följande åren belyses därigenom, att sommaren 1907 beräknades
9,326 arbetare hava anställning hos de 23 städer och köpingar, där
vid samma tid kollektivavtal voro gällande för kommunala industri- och
kommunikationsföretag eller för allmänna arbeten av mera varaktig natur.
Under år 1908 träffades kollektivavtal för första gången av två städer
och en köping, varjämte nya avtal ingingos av åtskilliga städer, som redan
förut uppträtt som avtalsslutande parter. Bland dessa sistnämnda märkes
Malmö, där de särskilda avtalen för olika verk och inrättningar (utom
spårvägarna) i maj 1908 under medverkan av skiljenämnd samarbetades
till gemensamma bestämmelser angående arbets- och löneförhållanden vid
stadens arbeten, vilka i åtskilliga avseenden beteckna det kommunala
kollektivavtalets hittillsvarande högsta utveckling i vårt land.
Redan i augusti samma år förklarades dock detta avtal på grund
av en arbetsinställelse bland kommunalarbetarna för upphävt och ersattes
med en av stadens avlöningsnämnd utfärdad arbetsordning, visserligen
upptagande avtalets arbets- och lönebestämmelser, men tillkommen utan
synbar medverkan av arbetarna eller deras organisationer, i enlighet med
vilken ordinarie och extra arbetare anställdes genom skriftliga personliga
kontrakt. Det så givna uppslaget vann stor efterföljd på grund av
kommunalarbetarnas ganska allmänna deltagande i 1909 års storstrejk.
I samband härmed frångingo ej mindre än 16 städer kollektivavtalet
såsom form för ordnandet av stadsarbetarnas arbetsförhållanden och ersatte
detsamma helt eller delvis genom skriftliga eller muntliga personliga
arbetsavtal, i regel grundade på mer eller mindre utförliga arbetsordningar.
Efter storstrejken torde allenast ingåtts ett par kommunala
kollektivavtal, vadan sålunda den från den privata arbetsmarknaden lånade
kollektivavtalsformen beträffande stadsarbetare i stor utsträckning fått
vika för av kommunalmyndigheterna dekreterade arbetsordningar av ungefär
samma typ som exempelvis de i Tysklands städer brukliga arbetsreglementena
eller de inom svenska statens kommunikationsverk tillämpade
löne- och arbetsbestämmelserna i orderform.
För att erhålla material till bedömande av kommunalarbetarnas
ställning hade för minnesskriftens räkning anordnats en enquéte, av
vilken framgår att den 1 januari 1911 voro i sammanlagt 90 städer anställda
10,609 kommunalarbetare, i 22 köpingar sammanlagt 67 kommunal
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
11
arbetare samt i 80 municipalsamhallen tillsammans 42 kommunalarbetare.
Den 1 augusti 1911 var antalet arbetare i samma städer, köpingar och
municipalsamhällen resp. 12,584, 84 och 75.
Kommunernas arbetaravlöningsbudget samt arbetarnas medelavlöning
pr år meddelas i följande tabell. På grund av materialets beskaffenhet
måste nämnda medeltal meddelas med en viss reservation för deras
tillförlitlighet.
O
Orts g lupp.
Medeltal
arbetare
år 1910.
Till samtliga arbetare utbetald arbetslön
under år 1910:
i kontant,
kronor.
i natura- förmåner,
kronor.
totalavlöning
absolut,
kronor.
per
arbetare,
kronor.
Städer
.
med över 40,000 invånare.....
7,827
10,265,041
15,745
10,280,786
1,314
» 20,000-40,000 > .....
1,779
1,962,962
25,487
1,988,449
1,137
> 10,000—20,000 > .....
1,233
1,155,455
11,876
1,167,331
947
> 5,000—10,000 > .....
868
731,188
11,330
742,468
860
under 5,000 » .....
284
256,191
3,370
259,561
914
Samtliga städer
11,956
14,370,787
67,808
14,488,595
1,208
Köpingar............
82
86,095
2,742
88,88/
1,083
Municipalsamhällen.......
68
48.S72
200
49,072
722
Samtliga samhällen
12,106
14,505,754
70,750
14,576,504
1,204
Av hela den i kontant utbetalda avlöningssumman, 14''5 miljoner
kronor, kommo 5''2 miljoner kronor på gata- och byggnadsarbeten, 1''9
miljoner kronor på renhållning, 6‘s miljoner kronor på driftsverk och 1*2
miljoner kronor på övriga arbeten.
Betraktas den sista kolumnen i tabellen, befinnes totalavlöningen
per år och arbetare i stort sett sjunka med samhällenas storlek, så att
årskostnaden per arbetare i municipalsamhällena uppgår till föga mer än
hälften av motsvarande siffra i storstäderna. Till någon del kan detta
förklaras genom de i småsamhällena rådande billigare arbetspris och levnadskostnader
men till huvudsaklig del beror angivna förhållande på, att
de stora samhällena sysselsätta ett relativt större antal väl kvalificerade
och fullt arbetsdugliga personer, vilkas arbetskraft helt tages i anspråk
12
Ändra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
för kommunala ändamål, medan de mindre samhällena kunna låta sina
ofta mindre krävande arbeten utföras genom sämre och därför billigare
arbetskraft eller av personer, vilka blott delvis ägna tid och arbete åt
ifrågavarande sysslor. Detta belyses av följande tablå, vilken utvisar årskostnaden
per arbetare vid verk och arbeten av olika slag:
Totalkostnad i kronor per år och arbetare vid
Ortsgrnpp.
gatu- och
byggnads- arbeten.
renhåll-
ning.
driftsverk.
Övriga
arbeten.
samtliga
arbeten.
Städer
med över 40,000 invånare.......
1,219
1,403
1,397
1,194
1,314
> 30,000—40,000 . .......
1,073
1,162
1,217
959
1,137
i > 10,000—20.000 » .......
391
854
1,165
604
947
» 5,000-10,000 :> .......
785
568
1,129
CO
860
under 5.000 > .......
829
667
1,191
630
914
Samtliga städer
1,098
1.261
1,880
1.094
1.208
Köpingar..............
980
907
1,235
—
O
J-
03
Municipalsamhällen.........
911
548
637
461
722
Samtliga samhällen
1,096
1.250
1,827
1,089
1.204
De ovan meddelade årskostnadssummorna per arbetare äro givetvis
ofta föga annat än abstrakta genomsnitt, som i de särskilda fallen sväva
högt över eller lågt under de faktiskt utbetalda individuella- arbetslönerna,
vilka växla nästan i det oändliga med hänsyn till arbetarens ålder, kön,
yrkesspecialitet, arbetsförmåga etc.
Rörande lönesatserna per timme, dag, vecka och månad för kommunalt
arbete må följande strödda uppgifter meddelas ur den av kommerskollegii
avdelning för arbetsstatistik utgivna kollektivavtalsutredningen.
Dessa förhållanden avse 1907 års slut.
För den vid gatu-, byggnads- och hamnförvaltningen anställda personalen
förekommer övervägande tidlön. Tidlönens dominerande roll inom
den kommunala byggnadsverksamheten framgår bland annat därav, att
medan vid 1908 ärs ingång timlönen var garanterad vid allt ackordsarbete
i endast 28''S % av kollektivavtalen inom den privata byggnadsindustrien,
utgjorde motsvarande relativtal för därmed jämställda kommunala verksamhetsgrenar
63-e %. Och de timlöner, som garanteras, äro i regel icke
13
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
minimilöner, utan betecknas i allmänhet uttryckligen som normallöner,
vilka i vanliga fall skola utgå till varje fullt utbildad och arbetsför arbetare
och för äldre och mindre arbetsduglig person må nedsättas med intill
15 ä 20 *.
Dessa löner avse sålunda byggnadsfackets grovarbetare och de växla
mellan hö^st 42 öre pr timme (Stockholm) och lägst 28 öre (Gävle); å ej
mindre än 15 platser utgör normallönen SO—34 öre, vilka siffror sålunda
torde beteckna den ^inbetalning, som i allmänhet gives åt kommunala
arbetarnas lägsta skikt.
Vid renhållningsverken växlar avlöningen för vanlig renhållningsaibetare
med minst ett ars anställning mellan 83 och 105 kronor pr
månad.
Vid de kommunala spårvägarna avlönas linjepersonalen i Hälsingborg
med en timlön av 28—30 öre, i Malmö och Göteborg med en månadslön,
vilken för nyanställd utgör resp. 85 och 82''so kronor, men därefter
successivt höjes till resp. 115 och 107''so kronor, vilka belopp uppnås
efter resp. 15 och 11 års tjänstgöring. Den av förare och konduktörer
bestående trafikpersonalen anställes först som extra och befordras
därefter i tur och ordning till ordinarie, då fast månadslön erhålles. Extra
trafikpersonal har i Malmö först att genomgå intill 3 månaders övningstid,
varunder lönen utgör 75 kronor per månad, och erhåller därefter, tills
ordinarie anställning vid spårvägarna kan vinnas, 34 öre per timme. I
Göteborg utgör avlöningen under hela tiden som extra 33 öre per timme.
Begynnelselönen för ordinarie trafikfunktionär utgör i Malmö 90 kronor,
i Hälsingborg 85 kronor och i Göteborg 90 kronor, men stegras i mån
av anställningstidens längd genom successivt utgående lönetillägg av 5
kronor till resp. 120, 100 och 120 kronor, vilka slutlöner funktionär uppnår
efter resp. 12, 4 och 11 tjänstgöringsår. I
I den redogörelse för lockouterna och storstrejken i Sverige år 191)9, istorstrejkssom
utgivits av kommerskollegii avdelning för arbetsstatistik förekommer redogörelsen
i tredje delen en beräkning av arbetarnas ekonomiska förluster genom för- lönestatistik.
lorade arbetsdagar, stödd på uppgifter från arbetsgivarna. Med avseende
å frågan om det sålunda erhållna materialets värde påpekas i redogörelsen,
att arbetsgivarna i allmänhet gjort sig tydlig möda att rätt besvara det
utsända formulärets spörsmål i förevarande ämne. 1 allmänhet bör ju ock
kunna förutsättas, att de ägt tillräcklig bokföring eller eljest kännedom
om förhållandena för att vara i stånd att lämna vederhäftiga upplysningar.
Lika litet bör deras goda vilja dragas i tvivelsmål, ehuruväl understundom
uppgifterna kunna tänkas hava blivit något höga i en del sådana fall, då
14
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
ungefärlig uppskattning måst göras i brist på ordnad avlöningsstatistik vid
arbetsstället. Den tendens till stegring, som härav skulle behöva befaras,
torde dock icke vara avsevärd, utan böra de angivna förlustsiffrorna kunna
anses vara tämligen exakta för de redovisade arbetarne. Vid bedömandet
av de i tabellen upptagna, beräknade medeltalen för dagsverkens värde
bör emellertid hänsyn tagas till en annan faktor, som sannolikt övat visst
inflytande. Vid uppgifternas granskning hava nämligen iakttagits åtskilliga
fall, där vederbörande meddelare icke torde hava i sin beräkning medtagit
värdet av naturaförmåner, detta naturligtvis av det skid att arbetarne även
under arbetsinställelsen voro i åtnjutande av åtminstone sådan förmån som
fri bostad m. m. De vunna medeltalen skulle sålunda visserligen angiva
arbetarnes faktiska medelförlust per förlorad arbetsdag men ej alltid den
normala medelinkomsten per arbetsdag. Om sålunda genomsnittstalen användas
såsom mått på inkomstförhållandena inom olika yrken, så bör denna
omständighet tagas i betraktande. Något större inflytande torde densamma
dock ej utöva på resultaten.
Vid beräknandet av genomsnittsvärdet å dagsverkena hava arbetsgivarna
räknat med hela sin arbetsstyrka. Man kan sålunda för varje
näringsgren konstatera huru omfattande material ligger till grund för beräkningarna,
samt huru representativ denna undersökning om ett dagsverkes
genomsnittsvärde är.
Den omständigheten, att alla arbetare medtagits för varje arbetsställe,
föranleder naturligtvis, att beloppen bliva lägre än den normala inkomsten
för de respektive kvalificerade arbetargrupperna. Eftersom både
de yngsta och de äldsta individerna samt de lägst avlönade specialiteterna
komma med i beräkningen, så återfinner man t. ex. för mekaniska verkstäder
ej de utbildade gjutarnas, maskinarbetarnas eller montörernas normala
avlöningar utan medeltal för hela arbetsställets arbetarstyrka o. s. v.
Såsom ovan påpekats, måste emellertid åtminstone för en del yrken ihågkornmas,
att vissa naturaförmåner icke alltid torde vara medräknade. Icke
desto mindre torde uppgifterna om medelvärdet per dagsverke på ett i
stort sett ganska tillfredsställande sätt återge lönestandarden inom de
näringsgrenar, som där äro representerade av ett större antal arbetare.
Efterföljande tabell innehåller ett sammandrag för större näringsgrupper
av medellönen per dagsverke, med angivande av det antal arbetare,
för vilka uppgifterna gälla. För samtliga 288,866 bär redovisade
arbetare skulle medelinkomsten per dag utgöra o''5i kronor. För de däri
ingående 157,648 arbetarna i städer och köpingar blev beloppet 3''56 kronor,
för 131,218 arbetare på landsbygden 3''47 kronor. Dessa resultat måste
otvivelaktigt anses såsom i och för sig ganska korrekta. Med avseende å
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
15
Genomsnittslön per dagsverke inom olika näringsgrupper.
Näringsgrupper.
Antal
arbetare.
Medel- lön per
dagsverke.
Kronor.
I.
Jordbruk och dylikt .
3,449
2''5i
II.
Skogsbruk .....
3,031
3''3i
III.
Gruvdrift......
11,849
4''io
IV.
Annan brytnings- och
liknande industri .
785
3 4*
V.
Närings- och njut- ningsämnesindustri
19,060
3''47
VI.
Textilindustri ....
30,270
2''32
VII.
Beklädnadsindustri .
14,111
2 93
VIII.
Läder-, hår- och gummi''
industri.....
3,178
3''27
IX.
Trävaruindustri . . .
37.754
3''H
X.
Trämasse- och pappers- industri .....
18,102
3''35
XI.
Grafisk industri. . .
7,190
3''68
XII.
Malmförädlingsindu- stri.......
18,133
3''43
Näringsgrupper.
Antal
arbetare.
Medel- lön per
dagsverke.
Kronor.
XIII. Metallindustri . . .
17,866
3''6+
XIV. Maskin- och skepps- byggnadsindustri .
27,139
387
XV. Jord- och stenindu- stri .......
21,649
3’57
XVI. ICemisk-teknisk in- dustri ......
10,563
23-
XVII. Byggnadsindustri . .
40,820
4''59
XVIII. Belysning och vatten- ledning in. m. . .
1,894
4’7°
XIX. Handel och varulager
3,794
3''7°
XX. Landtransport . . .
7,402
4"oo
XXI. Sjötransport ....
827
3*54
Hela riket 288.861;
3 51
Därav städer och köpingar .
157,648
3''56
» landsbygd......
131,218
3''47
den sista summan bör emellertid anmärkas, att densamma icke torde kunna
anses representativ för landsbygdens näringsliv på samma sätt som det
motsvarande talet för städerna otvivelaktigt är det för dessas industriella
och likartade yrken. Till en början bör nämligen framhållas, att i siffran
för landsbygden även ingår dagsverkspris för ett antal arbetare inom jordbruket;
om dessa frånräknas, blir medelvärdet för landsbygden 3''48 kronor
och för hela riket 3‘52 kronor. Med avseende å uppgifterna för landsbygden
må vidare erinras, att desamma nästan uteslutande avse storindustriellar
anläggningar, där lönerna (och levnadskostnaderna) av naturliga
skäl hållas i det närmaste uppe i samma nivå som vid jämförliga
arbetsställen i städerna. Medeltalet för landsbygden får sålunda anses
representativt för dennas storindustri, ej för dess småindustri och hantverk.
De lägsta arbetsprisen återfinnas, såsom kunde förutses, inom de
näringsgrenar, som sysselsätta kvinnlig arbetskraft till större antal. Detta
förhållande belyses av nedanstående tablå, i vilken för ett antal näringsgrenar
angivas dels de kvinnliga arbetarnas relativa frekvens inom hela
industrigrenen (enligt 1909 års fabriksstatistik) och dels den vid förevarande
undersökning funna medellönen per dagsverke.
16
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Genomsnittslön per dagsverke inom vissa näringsgrenar.
Kvinnliga
Genom-
Kvinnliga
Genom-
arbetare
snitts-
Näringsgren.
är 1909
lön.
Näringsgren.
år 1909
lön,
%■
kronor.
ci.
kronor.
Trikä- cell strumpfabriker .
. . 91-2
2-12
Bokbinderier......
2-62
Hattfabriker . . ,.....
. . 69-6
er.
Korkfabriker......
. . . 52 3
o’JO
Bomullsspinnerier och -vävcrier
Färg-, ljus-, tvålfabriker och dy-
m. m...........
2-25
lika.........
. . . 49 2
293
Tobaksfabrikör......
. . 67 o
2'' 65
Tändsticksfabriker . . . .
. . . 41-3
2-44
Ylle-, siden-, bandfabriker,
ull-
spinnerier in. m......
2-35
Som synes äro inkomstbeloppen nästan undantagsvis lägre, i samma
män kvinnor användas i större antal. Det mycket låga dagsverkspriset av
2 kronor 12 öre uppvisa trikå- och strumpfabrikerna, som sysselsätta ej
mindre än 91''2 % kvinnor. Ett bestämt undantag bilda hattfabrikerna,
där kvinnor utgöra 69*6 % av arbetarantalet, men där genomsnittslönen
befunnits uppgå till 4 kronor 49 öre. Denna synnerligen höga siffra beror
emellertid väsentligen på, att de manliga arbetarna inom facket, på
vilkas yrkesskicklighet höga anspråk ställas, åtnjuta mycket god avlöning.
Anmärkas bör vidare, att för arbetarna vid korkfabriker samt färg-, ljus-,
tvålfabriker o. dyl., vilkas personal till omkring hälften bestod av kvinnor,
genomsnittsinkomsten befunnits vara 3''io resp. 2''93 kronor. Inom båda
dessa branscher torde förklaringen till den relativt höga avlöningen vara att
söka i en jämförelsevis stark utveckling av arbetarnas organisationer.
Höga arbetslöner anträffas naturligtvis inom en del yrken med
stora anspråk på individuell utbildning av arbetarna, men framför allt
inom de mera markerade säsongyrkena. Främsta platsen intager »måleri,
glasmästeri o. dyl.» med ett genomsnittsvärde per dagsverke av kronor 5''04.
Härefter följa »andra (till sjötransport) hörande arbetare» — endast ett
fåtal — med 5 kronors medelförtjänst (för stuveriarbetarna angives kronor
4''oi), gas-, elektricitets- och vattenledningsverk med kronor 4''78, husbyggnadsarbeten
kronor 4''69, bränsle- och belysningsaffarer (mest kolbärare)
kronor 4''59. Alla dessa nå högre lönebelopp än de olika grupperna av
egentliga industriarbetare, bland vilka de förut omnämnda hattarbetarna
komma först. Närmast dessa följa tidningstryckerierna med kronor 4*45,
medan boktryckerierna endast nå till kronor 3-^9 samt de litografiska och
kemigrafiska anstalterna ined sin stora anpart av kvinnliga och minderåriga
arbetare stanna vid kronor 2''47.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra hammarens fjärcle tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
17
De svenska lantarbetarnas avlöningsförhållanden äro bättre belysta
än motsvarande förhållanden inom andra arbetsområden. Här må därför
lämnas en översikt över arbetslönen inom jordbruket år 1911 i
enlighet med den sammanfattning över den senast utkomna publikationen
på detta område, -* 1) vilken meddelas i Sociala meddelanden årg. 1912,
häftet 6.
Enligt den av Kungl. Maj:t fastställda arbetsplanen för de statistiska
undersökningar rörande lantarbetarnas levnads- och arbetsförhållanden,
vilka, sedan 1910 års riksdag för ändamålet anvisat nödiga medel,
anordnats inom kommerskollegium, skulle i första rummet komma till
utförande eu utredning angående arbetartillgång, arbetstid och arbetslön
inom Sveriges jordbruk. Med hänsyn till ifrågavarande spörsmåls växlande
beskaffenhet och aktuella intresse borde ifrågavarande undersökning årligen
upprepas.
Redan för år 1910 föreligga upplysningar rörande de båda senare
av dessa punkter i en av kommerskollegium i mindre skala anordnad
försöksundersökning rörande lantarbetarnas arbets- och löneförhållanden i
Sverige, vilken år 1911 publicerats såsom första ledet i serien av lantarbetarstatistiska
undersökningar.2) 1 förevarande utredning, vilken avser
förhållandena år 1911, upptagas förenämnda trenne frågor i sin helhet
till behandling på grundval av ett ungefär sex gånger så stort primärmaterial.
Detta material utgöres av tämligen utförliga frågeformulär, vilka
besvarats av kommunalstämmornas ordförande i 2,275 landskommuner,
motsvarande 95''3 % av primärkommunerna på rikets landsbygd.
Då framställningen blott avser att giva en överblick för riket i dess
helhet över de växlande företeelserna på jordbrukets arbetsmarknad, har i
densamma huvudvikten lagts på det för hela vårt jordbruks arbetsförhållanden
lika och gemensamma och icke på de avvikelser, som de särskilda
bygderna uppvisa i fråga om lantarbetarnas arbetsvillkor. Härav har blivit
en följd, att till behandling upptagits allenast löneförhållandena för ettmindre
antal mera betydande lantarbetargrupper, vilka förekomma över
hela eller åtminstone större delen av riket. Enär därjämte undersökningen
vilar allenast på summariska genomsnittsuppgifter och icke på individualuppgifter,
har densamma endast ansetts kunna giva en trogen bild av lönenivån
för de lägst kvalificerade och lägst avlönade yrkesspecialiteterna inom
*) Sveriges officiella statistik: Socialstatistik, Arbetartillgång, arbetstid och arbetslön
inom Sveriges jordbruk år 1911 (utg. 1912).
2) Arbetsstatistik L: 1. Till belysning av lantarbetarnas arbets- och löneförhållanden
i Sverige år 1910 (utg. 1911).
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 14 käft. (Nr 14.) 8
Arbetslöner
inom det
svenska
jordbruket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
18
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Lantarbetares löneförmåner
Anm. Med medievalstil sätta länsmedeltal angiva, att ifrågavarande arbetar
-
Län.
1) r
äng
a r.
P
i g o
r.
S
t a
a r
e.
Kon-
tant
årslön,
kronor.
Kost
och.
logi,
värde
per år,
kronor.
Sum-
ma
per år,
kronor.
Kon-
tant
årslön,
kronor.
Kost
och
logi,
värde
per år,
kronor.
Sum-
ma
per år,
kronor.
Körkarlar (eller andra
j ordbruksarbetare)
Kreatursskötare.
Kon-
tant
årslön,
kronor.
Na- tur a- för- måner,
värde
per år,
kronor.
Sum-
ma
per år,
kronor.
Kon-
tant
årslön,
kronor.
Na- tura- för- måner,
värde
per år,
kronor.
Sum-
ma
per år,
kronor.
1
Stockholms ......
S94
352
646
207
292
899
286
422
708
337
430
767
2
Uppsala........
297
342
639
231
290
521
277
388
665
336
396
732
3
Södermanlands.....
282
357
639
189
302
491
265
393
658
334
397
731
4
Östergötlands......
298
348
646
207
284
491
283
394
677
343
400
743
5
Jönköpings.......
914
350
664
190
284
474
332
357
689
353
371
724
6
Kronobergs.......
317
326
643
193
26 2
455
328
366
694
358
372
730
7
Kalmar........
288
328
616
189
264
453
291
357
648
321
370
691
8
Gottlands.......
292
344
636
184
275
459
300
359
659
312
369
681
9
Blekinge........
297
321
618
185
258
443
288
385
673
351
389
740
10
Kristianstads......
350
321
671
220
263
483
300
399
699
334
402
736
11
Malmöhus.......
359
334
693
229
271
500
296
428
724
339
429
768
12
Hallands........
306
350
656
180
283
463
296
369
665
305
371
676
13
Göteborgs och Bohus . .
278
320
598
161
271
432
354
343
697
398
354
752
14
Älvsborgs .......
287
336
623
176
266
442
324
360
684
375
352
727
15
Skaraborgs.......
303
336
639
191
271
462
295
360
655
342
361
703
16
Värmlands.......
311
334
645
179
269
448
411
297
708
569
269
838
17
Örebro.........
304
336
640
195
269
464
302
380
682
368
389
757
18
Västmanlands.....
304
342
646
216
285
501
319
375
694
390
381
771
19
Kopparbergs......
387
335
722
171
251
422
537
259
796
572
274
846
20
Gävleborgs.......
319
339
658
145
272
417
359
321
680
555
272
827
21
Västernorrlands.....
339
344
683
151
281
432
650
238
888
54i
324
86;
22
Jämtlands.......
368
373
741
160
286
446
—
—
—
800
230
1 030
23
Västerbottens .....
274
303
577
118
233
351
—
—
—
—
—-
—
24
Norrbottens......
306
315
621
138
226
364
—
—
—
700
19)
891
25
Hela riket
311
337
648
184
272
458
314
373
087
380
371
751
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 14.
19
i Sverige år 1911.
grupp är sparsamt företrädd och av ringa betydelse för länets jordbruk.
D a
g 1 ö
n a
r e.
Fasta manliga.
Fasta kvinnliga.
Tillfälliga manlig
a.
Tillfälliga kvinnliga.
I arbets-
I egen
kost.
givares kost.
I egen
kost.
givares kost.
I egen
kost.
givares kost.
I egen
kost.
givares kost.
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som-
Vin-
Som- J
Vin-
mar,
(er,
mar,
ter.
mar,
dag-
ter,
mar,
ter,
mar,
ter,
mar,
ter,
mar,
ter,
mar,
ter,
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
dag-
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
lön,
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
kronor.
2''40
1-68
155
1*00
1*40
1*01
0*94
0*71
2*87
1*98
1*99
1*26
1*55
1*14
1*06
0*78
1
2''21
1-51
1-59
1*01
1*39
1*02
1*01
0*73
2*72
1*86
1*97
1*23
1*59
1*20
1*14
0*91
2
2-43
1-63
1*67
1*05
1*43
1*01
0*93
0*71
2*88
1*88
2*00
1*22
1*48
1*05
1*09
0 81
3
2-35
1-64
1*07
1*07
1*51
1*08
1*08
0*81
2*79
1*93
1*97
1*27
1*65
1*18
1*19
0*87
4
2''54
1-87
1*71
1*17
1*52
1*13
1*04
0''75
2*71
2*03
1*84
1*25
1*65
1*19
1*12
0*80
5
2''37
1-75
1*63
1*12
1*39
1*02
0*88
0*64
2*66
1*94
1*S0
1*23
1*51
1*11
0*97
0*71
6
2''24
1-72
1*50
1*05
1*37
1*05
0 9 1
0*66
2*50
1*81
1*72
1*21
1*51
1*16
1*08
0*78
7
2-47
1-69
1*52
0*99
1*48
1*04
0*92
0*62
2 62
1*83
1*63
1*07
1*51
1*07
0*98
0*65
8
2-24
1-73
1*39
1*03
1*28
1*02
0*82
0*59
2*45
1*83
1*58
1*15
1*45
1*12
0*94
0*68
9
2 51
1-91
1*75
1 25
1*64
1*23
1*15
0*84
2*73
2*05
1*98
1*39
1*78
1*35
1*28
0*94
10
2-43
1-91
1*64
1*16
1*62
1*28
1*11
0*84
2*64
2*03
1*89
1*31
1*72
1*35
1*23
0*92
11
235
175
1*51
1*02
1*59
1*17
0*99
0*76
2*63
1*86
1*70
1*18
1*67
1*25
1*08
0*79
12
2''14
1-64
1*35
0*98
1*48
1*11
0*92
0*63
2*44
1*84
1*54
1*08
1*63
1*25
1*03
0*75
13
2-25
1-65
1*48
1*02
1*52
1*13
0*99
0*69
2*55
1*81
1*68
1*13
1*66
1''22
1*11
0*77
14
2-18
1*47
1*65
0*98
1*52
1*04
1*06
0''71
2*62
1*70
*1*81
1*12
1*71
1*17
1*16
0 79
15
2-22
1-69
1*52
1*07
1*66
1*16
1*01
0*70
2*69
1*98
1*84
1*33
1*66
1*21
1*10
0*79
16
2-17
1-63
1*58
1*03
1*39
1*04
0 97
0*70
2*69
1*90
1*98
1*27
1*62
115
1*19
0*83
17
—H
ce
CQ
1-70
1*69
1*18
1*47
1*10
1*04
0*78
2*83
1*90
1*94
1*37
1*60
1*20
1*16
0*85
18
2-70
2''35
1*80
1*55
''''5°
I''<4
loi
0*82
2*97
2*66
2*16
1*80
1*71
1*37
1*15
0*95
19
2*52
2-07
1*78
1*33
1*G3
1*38
1*04
0*86
2*98
2*36
2*09
1*51
1*67
1*33
1*13
0*90
20
2''92
2-42
2*07
1*55
1*74
1*33
1*09
0*83
3*14
2*55
2*24
1*69
1*92
1*51
1*19
0*93
21
315
2''64
1*97
1*43
1*84
1*53
0*99
0*72
3*30
271
2*16
1*56
2*00
1*59
1*15
0*86
22
2*58
I-83
2''04
1*38
I*58
I13
1*04
0*71
2*97
2*20
2*17
1*38
1*73
1*28
1*15
0*76
23
3''oo
2*l6
2*o8
•''35
1*83
1*46
1*22
0*78
3*42
2*43
2*50
1*49
1*93
1*48
1*31
0*82
24
2-40
1-81
1*64
1*13
| 1*52
1*14
1*01
0 74
| 2*79
2*04
1*94
1*32
1*67
1*25
| 1*14
0*83
25
opaginerad Kontrollera mot PDF
20
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
dessa grupper, för vilka avlöningen i huvudsak regleras genom resp. orters
sedvänja, men icke av löneförhållandena för de yrkes- eller förtroendemän,
vilkas lön till väsentlig del avinätes i förhållande till vederbörande arbetares
personliga duglighet.
De arbetspris, som för de så avgränsade arbetargrupperna och arbetarspecialiteterna
i allmänhet äro gällande inom de särskilda länen samt inom
riket i dess helhet, utvisar tabellen å sid. 18—19.
Som av tabellen framgår, betalas det mindre jordbrukets viktigaste
arbetskraft, det ogifta tjänstefolket, med kontant årslön jämte fri kost och
logi. Löneform årer ni äro av mycket olika storlek i olika trakter, men i
genomsnitt för riket utgör för dräng årslön 311 kronor, kostens uppskattade
årsvärde 337 kronor (0''93 kronor pr dag) och årsinkomsten sålunda
648 kronor, medan för piga motsvarande riksmedeltal äro 184 kronor, 272
kronor (0''75 pr dag) och 456 kronor. Särskilt i Norrland givas utöver
dessa löneförmåner klädespersedlar o. d. till stundom ganska högt värde.
För de i regeln gifta tjänare, vilka under namn av statare förekomma
på större egendomar i de egentliga jordbruksbygderna, och som, förutom
kontant årslön av i genomsnitt 314 kronor, uppbära s. k. stat av
mjölk, spannmål, potatis in. m. samt innehava för familj avsedd bostad,
utgör arbetsinkomsten per år enligt uppgiftslämnarnas värdering i genomsnitt
687 kronor. Häri ingår hyresvärdet av fri bostad, vilken i Sydsverige
vanligen består av två rum och kök men i den övriga delen av
riket i regel av en enrumslägenhet, med 64 kronor samt det uppskattade
värdet av fritt bränsle med 41 kronor i genomsnitt. Dessa lönesiffror
avse dock allenast vanliga körkarlar, medan de statavlönade arbetare, som
äro kreatursskötare, hava högre kontant årslön och stundom därjämte rikligare
stat, varigenom deras beräknade medelårsinkomst uppgår till 751
kronor.
Vid sidan av statarna förekomma fast anställda daglönare, vilkas lön
icke alls eller blott till obetydlig del utgår in natura och i huvudsak i
form av eu i olika trakter mycket växlande dagspenning. I genomsnitt
uppgår denna daglön till 2''40 kronor under sommaren och l''8i kronor under
vintern, men den är i medeltal resp. 0''76 och 0''68 kronor lägre, om
arbetsgivaren tillhandahåller arbetaren fri kost.
Jämte dessa daglönare, vilka vanligen förbundit sig att under ett
år eller åtminstone ett sommarhalvår arbeta hos en bestämd arbetsgivare,
finnas lantarbetare, vilka taga arbete hos än den ena, än hos den andra jordbrukaren,
som behöver ökad arbetshjälp. Sommardagsverkspriset för dylika
tillfälliga daglönare är i genomsnitt 2''79 kronor och vinterdagsverkspriset
2-04 kronor allt för arbetare i egen kost. Daglönen vid arbete i
21
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
arbetsgivarens kost utgör i medeltal D94 kronor sommartid och 1''32 kronor
vintertid.
Bland daglönarna finnes jämväl ett större antal kvinnor, vilka lejas
som hjälp vid rotfruktsskötsel, hö- och sädesbergning m. m. mot i genomsnitt
1 *52 kronor per sommardag (eller c:a l''oi kronor om fri kost erhål.
les), om de anses tillhöra gårdens fasta arbetsstyrka. Vid tillfällig arbetshjälp
är arbeterskornas sommardagspenning något högre, nämligen i medeltal
för hela riket 1''67 kronor utan och 1‘u med fri kost. Under vintermånaderna
nedsättes dagsverkspriset avsevärt för de kvinnliga da<dönarna,
liksom förhållandet är med deras manliga motsvarigheter.
För en riktig uppfattning av daglönarnas arbetsvillkor inom de särskilda
länen är dock ej blott sommar- och vinterdaglönens höjd av betydelse,
utan»-jämväl storleken av differensen dem emellan. Är skillnaden
mindre inom ett län än inom ett annat, torde det kunna antagas, att man
inom det förra området bättre än inom det senare kommit till rätta med det svåra,
men för lösningen av jordbrukets arbetarfråga synnerligen betydelsefulla
problemet att genom beredande av god arbetstillgång jämväl under vintern
förskaffa lantarbetarna möjligast jämna sysselsättning året om. Denna
slutsats synes hava sitt berättigande därigenom, att prisbildningen på
jordbrukets arbetsmarknad till övervägande del betingas av den lokala tillgången
och efterfrågan på arbetskraft, varemot arbetsgivar- och arbetarorganisationernas
lönepolitik är av vida mindre betydelse för löneförhållandenas
gestaltning inom lantbruket än inom industrien.
Yrkesfarekommittén
striellt arbete infört
hade
till lag angående hemindu- Yrkesfare
vissa
bestämmelser, som beröra frågan om minimi- kommittén
------ - ° om hemindu
-
sitt förslag
löner. Nämnda lagförslags 3 § hade följande lydelse: ^stridit
»Varje arbetare, som användes till hemindustriellt arbete, skall genom arbete.
arbetsgivarens eller, där arbetet förmedlas av mellanman, genom dennes
försorg förses med en lönebok, vari det åligger arbetsgivaren eller mellanmannen
att noggrannt anteckna arbetets art, överenskommelser rörande
arbetslön och arbetsmaterial, dag för utlämnande av arbetsmaterial, dag
för det utförda arbetets återlämnande, utbetalad arbetslön samt, om avdrag
a arbetslönen förekommit, anledningen därtill. I sådan lönebok skall införas
denna lag eller en för arbetarna lämpad sammanfattning av dess bestämmelser.
Formulär till lönebok fastställes av yrkesinspektionens chefsmyndighet.
Arbetsgivare, som anlitar mellanman, skall med denne föra lönebok
på sätt här ovan sägs.»
22
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Lagförslagets 4 § löd:
»Beträffande sådana slag av företag, i vilka hemindustriellt arbete utföres
för framställning av ensartade varor i större myckenhet, må Konungen
föreskriva, att prislista, upptagande de inom företaget tillämpade lägsta
lönesatser för olika slag av dylikt arbete, skall finnas anslagen å lämplig,
för arbetarna tillgänglig plats.»
Såsom motivering för 3 § anförde kommittén följande.
»Med stadgandet om löneböcker avses att bringa ordning och reda
uti här ifrågavarande arbetares ekonomiska mellanhavande med arbetsgivare
och mellanmän samt att skydda arbetarna mot oredligt förfarande från
dessa parters sida. Genom det tillfälle till jämförelser sinsemellan beträffande
arbetsvillkoren, vilket dessa böcker skulle bereda arbetarna, och
den inblick i dessa villkor, som böckerna skulle lämna uppmktsmyndigheterna
samt möjligen i viss mån även allmänheten, har kommittén trott,
att löneböckerna därjämte skulle kunna bidraga till likställighet i arbetsvillkoren
för olika arbetare och förbättring av arbetslönerna. I regel torde
man väl kunna påräkna, att arbetsgivarna av hänsyn till kunders och allmänhetens
omdöme skulle vara benägna att ej låta löneböckerna i deras företag
utvisa alltför dåliga lönevillkor. Skulle emellertid i något fall arbetslönen
befinnas oskäligt nedpressad, vilket särskilt kan tänkas förekomma
i förhållandet mellan arbetare och mellanman, synes vederbörande uppsiktsorgan
böra söka påverka arbetsgivaren till förbättring av lönevillkoren.
Genom förevarande stadgande skulle för övrigt ej införas någon helt
och hållet ny anordning, ty löneböckerna äro ju blott att anse som ett slag
av mer fullständiga motböcker, och sådana böcker lära redan nu användas
inom åtskilliga företag, vari förekommer hemindustriellt arbete.
Med föreskriften »att noggrant anteckna arbetets art» etc. har avsetts
att förmå arbetsgivaren eller mellanmannen att anteckna även detaljbestämmelser,
vilka, ehuru de synas oväsentliga, dock för arbetarens förhållanden
och kännedomen om det sätt, varpå det hemindustriella arbetet bedrives,
kunna vara av betydelse och intresse. Bestämmelsen angående anteckning
om avdrag å arbetslönen, där sådant förekommit, jämte anledningen därtill
har till ändamål att motverka det missförhållande, att arbetaren genom
oskäliga avdrag för fel i arbetet m. m. får sin redan förut ofta alltför
knappa arbetsförtjänst otillbörligt förminskad. Uti återgivandet i löneböckerna
av hemindustrilagens bestämmelser tror kommittén sig hava
funnit ett lämpligt sätt att bereda arbetarna kännedom om deras rättigheter
och skyldigheter enligt denna lag.
Föreskriften att arbetsgivaren skall föra lönebok med den mellanman,
han anlitar, har till ändamål att, genom jämförelsen med arbetarnes löne
-
23
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
böcker, bereda möjlighet till upplysning om mellanmannens profit. Förmedlas
ett arbetsuppdrag av flera mellanman efter varandra, har kommittén
stadgat lönebok endast i avseende å förhållandet mellan arbetsgivaren och
den honom närmaste mellanmannen samt i avseende å den siste mellanmannen
och arbetaren. Av dessa löneböcker kan man nämligen sluta till
förmedlingskostnaden. Huru denna kostnad är fördelad på de olika mellanmannen,
har däremot synts vara av mindre intresse med hänsyn till lagstiftningens
syfte.»
Lagförslagets 4 § motiveras på följande sätt:
»Lagens föregående paragrafer äga tillämpning å varje slag av hemindustriellt
arbete. Med 4- § införes i lagen en bestämmelse, som är begränsad
till vissa kategorier av företag och företrädesvis torde få betydelse
för de mer typiska grenarna av hemindustri, såsom t. ex. textil- och
konfektionsbranscherna. I avseende å sådana företag, vari det hemindustriella
arbetet åsyftar framställning av ensartade varor i större myckenhet,
har kommittén nämligen föreslagit, att skyldighet att anslå prislistor
över minimiarbetslönerna må kunna föreskrivas.'' Ändamålet härmed skulle
vara att på ett mer effektivt sätt, än vad som kan förväntas av löneböckerna,
främja likställighet i arbetsvillkoren för skilda arbetare samt
genom den offentlighet, listorna i viss mån skulle giva åt lönesatserna,
även verka förbättring av dessa. Förevarande bestämmelse har inskränkts
till företag, där det hemindustriella arbetet avser ensartade varor i större
myckenhet, av det skäl, att dylika prislistor för andra företag endast med
största svårighet skulle kunna hållas fullständiga och korrekta. Vilka slag
av företag det skall åligga att hava prislistor anslagna, har kommittén ej
ansett sig böra utsätta i lagen, utan har kommittén, för att denna skyldighet
måtte kunna anpassas efter industriens växlande förhållanden, föreslagit,
att bestämmanderätten i detta avseende skulle anförtros åt KunM
Maj:t.» ö
Kommitterades förslag till lag angående hemindustriellt arbete blev
emellertid icke förelagt Riksdagen i samband med yrkesfarelagen. Vid
ärendets föredragning i statsrådet den 29 mars 1911 yttrade chefen för
finansdepartementet härom:
»Kommitténs förslag till lag angående hemindustriellt arbete berör
ett för. den svenska skyddslagstiftningen hittills främmande ämne. Hemindustrien
har under de senare åren varit föremål för mycket lagstiftningsarbete
i andra länder, och jag tror, att man även här i Sverige kan
hava. anledning att uppmärksamma de förhållanden, varunder denna industri
bedrives. Fn mångfald undersökningar, däribland även beträffande
vissa områden för sådan industri i vårt land, utvisa nämligen, att det
24
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
hemindustriella arbetet i stor utsträckning utövas på ett sätt, som med
hänsyn till lokal, arbetstid, minderårigas och kvinnors användande samt
synnerligast i avseende å arbetslönen från samhällelig synpunkt måste
betecknas såsom otillfredsställande. Den fortskridande utvecklingen av
skyddslagstiftningen för verkstadsarbetet anses för övrigt leda till ökning av
hemindustrien, särskilt på så sätt, att minderåriga och kvinnor, vilkas sysselsättande
med verkstadsarbete försvåras eller omöjliggöres genom skyddslagstiftningen,
tvingas taga sin tillflykt till det hemindustriella arbetet.
Kommittén torde sålunda ej saknat skäl att framlägga sitt här
ifrågavarande lagförslag — en direkt anledning därtill hade dessutom
o-ivits genom en till kommittén remitterad, av centralförbundet för socialt
arbete gjord underdånig framställning angående lagstiftning för hemarbetet.
I sitt underdåniga utlåtande över kommitténs betänkande förklarar
sig även kommerskollegium ej hava något att i huvudsak erinra
mot lagförslaget.
Emellertid framhåller kommittén själv, såsom motivering till att
kommittén ej vågat föreslå mer långt gående åtgärder, att kännedomen
om utbredningen av det hemindustriella arbetet här i landet och om de
villkor, varunder detsamma utövades, för närvarande vore alltför ofullständig.
Ehuru kommittén onekligen vid avfattandet av sitt förslag till
lag angående hemindustriellt arbete gått till väga med ganska stor varsamhet,
anser jag mig, med hänsyn till nyss berörda bristande kännedom,
ej kunna på frågans nuvarande ståndpunkt tillstyrka förslagets upphöjande
till lag. Detsamma har även på vissa håll, där hemindustri i
någon större omfattning förekommer, framkallat starkt ogillande från
näringsidkarnas sida.
Då lagstiftningsåtgärder mot missförhållandena inom hemindustrien,
såsom redan antytts, emellertid lära vara av behovet påkallade, torde en
såvitt möjligt fullständig och tillförlitlig undersökning av de förhållanden,
varunder det hemindustriella arbetet bedrives här i Sverige, böra utan
dröjsmål igångsättas. Jag anhåller att få återkomma härtill i en särskild
framställning.»
Den av departementschefen omnämnda undersökningen har sedermera
igångsatts. Den avser en allsidig utredning av hemindustriellt
arbete, dess förekomst och utbredning i vårt land, ävensom hemarbetarnas
sociala och ekonomiska förhållanden
-
Minimilöns- [ motionen redogöres för lagstiftningen i utlandet angående minimi
slrffrZr-
löner vid enskildas arbeten. Likaså lämnas upplysningar rörande minimi
betare
vid lönsbestämmelser vid arbeten för det allmännas räkning i England och
allmänna
arbeten i
utlandet.
25
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Belgien. Denna sistnämnda redogörelse må här utfyllas med kortfattade
uppgifter rörande motsvarande förhållanden i några andra länder.1
I Nya Zeeland såg sig regeringen år 1893 föranlåten att söka utlämna Englands
arbetet vid järnvägs- och vägbyggnader och senare även vid uppförande kolonierav
offentliga byggnader omedelbart till fackligt organiserade arbetargrupper
med förbigående av entreprenörer. Dessa grupper övertogo arbetet till ett
av statsbyggmästaren fastställt pris i gruppackord, som beräknades så att
det tillförsäkrade varje arbetare en rimlig förtjänst.
Fem år efter införandet av detta system hade för offentliga arbeten
inalles utbeialts 18 miljoner Mark, av vilken summa 12 miljoner Mark
gått till arbetarna direkt. För dessa arbeten hade 8,259 personer varit
sysselsatta. Den vanliga dagsförtjänsten för vanliga grovarbetare var ungefär
7‘io Mark, för timmermän omkring 8—8’65 Mark, för murare ungefär
10’83 Mark och för stuckatörer omkring 12 Mark.
I Nya Syd- Wales skola entreprenörer för allmänna arbeten betala
bestämda minimilöner, och varje överträdelse härutinnan straffas med böter
å 50 pund.
I Viktoria är det fastställt, att entreprenörer för offentliga arbeten
skola betala minst den för respektive yrken fastställda minimilönen (se
motionen!). Vid byggande och inredande av järnvägsvagnar tillämpas
samma förfaringssätt som i Nya Zeeland med anlitande av kooperativa
arbetarsammanslutningar. Ett liknande system användes vid nybyggnad
av järnvägslinjer.
I Kanada beslöt underhuset år 1900 uttala, att vid alla statens arbeten
liksom vid statsunderstödda företag sådana löner borde utbetalas,
vilka voro vanliga vid motsvarande arbeten.
Med anledning av detta beslut har »avdelningen för offentliga arbeten»
utarbetat en förteckning över minimibetingelser för arbetarna, vilken
sedan lagts till grund för alla kontrakt. Den innehåller bestämmelser mot
underkontrakt och missbruk, som kunna uppstå genom sådana, närmare
arbetsbestämmelser för olika arbetarkategorier, bestämmelser om arbetslönens
storlek, arbetstidens längd o. s. v. Därjämte har införts en »lista på allmänt
godkända löner». Entreprenörerna och med dem jämställda förpliktas att föra
en särskild förteckning på vid arbetet anställda arbetare och att för varje
kategori av arbetare uppföra en lön motsvarande den fastställda minimilönen
för denna klass. Under minimilönen får ingen arbetares betalning
o Ö
1 Följande redogörelse är huvudsakligen hämtad ur »Beiträge zur Arbeiterstatistik»
Nr 6. Berlin 1907.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 14 käft. (Nr 14.) 4
opaginerad Kontrollera mot PDF
26
Frankrike.
Neder
länderna.
Österrike.
Italien.
Schweiz.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
gå, men det ankommer på arbetsgivaren att träffa överenskommelse med
arbetarna om lönen eventuellt skall överstiga minimilönen.
Ministerialavdelningen för järnvägar och kanalbyggen har likaledes
vidtagit åtgärder för att införa bestämmelser om minimilöner i sina
kontrakt.
Den kanadensiska regeringen har dessutom tillsatt en särskild ämbetsman
för att övervaka ifrågavarande bestämmelsers efterlevnad.
År 1899 utfärdades i Frankrike ett dekret, som bland annat föreskrev,
att vid offentliga arbeten skulle till arbetarna betalas en normallön,
som för varje yrke och arbetarkategori var överensstämmande med den,
som var vanlig i den trakt, där arbetet utfördes.
Fastställandet av den normala och allmänna lönen skulle äga rum
genom förvaltningen, som för detta ändamål antingen och i första rummet
skulle använda av arbetsgivare och arbetare genom överenskommelse fastställda
prislistor eller om sådana ej funnos uppgöra dylika efter inkallande
av en kommission bestående av arbetsgivare och arbetare samt ojäviga
fackmän eller sakkunniga i övrigt.
Flera franska städer hava infört liknande bestämmelser för sina
arbetare.
Några enhetliga statliga bestämmelser angående minimilön vid allmänna
arbeten finnas icke i Nederländerna. Inom åtskilliga grenar av
statsförvaltningen liksom inom derå provinser och kommuner hava likväl
dylika normer tillämpats.
Beträffande Österrike må nämnas, att det ständiga arbetsrådet inom
handelsministeriet i ett förslag till bestämmelser för statens entreprenadväsen
bland annat upptagit kravet på minimilöner, vilka skulle angivas i
entreprenadanbuden och att vid antagandet av anbud den anbudsgivare
skulle vid eljest lika omständigheter äga företräde, som uppgivit högre
lönesatser. Anbud med lägre löner än de i orten vanliga minimilönerna
skulle uteslutas från tävlan.
I ett flertal italienska provinser och städer äro minimilöner fastställda
för allmänna arbeten.
Fastställande av minimilöner för allmänna arbeten har ännu icke i
Schweiz genomförts för förbundsstaten, ehuru flera kantoner och kommuner
tillämpa dylika för av dem direkt anställda arbetare.
I kantonen Zuricli äro enligt dess entreprenadförordning av år 1905
sådana anbud uteslutna från tävlan, vilka inkomma från företagare, vilka
betala lägre löner än de i orten vanliga. Såsom »vanliga» anses de lönesatser,
som fastställts i av arbetsgivare och arbetare gemensamt uppställda
lönetariffer.
27
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
År 1894 bestämdes i staten New York, att vid alla arbeten den i orten Nordvanliga
lönen (prevailing rate of wages) skulle betalas. Liknande bestäm- a^enta
melser hava sedermera fastställts i flera andra stater, i några stater har en Stater.
fixerad minimilön för alla vid offentliga arbeten anställda arbetare fastställts.
Den i Bayern år 1903 utfärdade entreprenadförordningen föreskriver,
att de anbudsgivare, om vilka det är bekant, att de betala sina arbetare Tyskland.
löner, som avsevärt understiga de i yrket vanliga lönerna, skola vara uteslutna
från tävlan.
Löpnande bestämmelser återfinnas i Wurttembergs entreprenadförordning
av år 1903, i vilken det dessutom föreskrives, att myndigheterna
äga rätt att från företagarna infordra närmare uppgifter om löne- och
arbetstidsförhållanden vid deras arbeten. De, som utföra statens arbeten,
äro därjämte kontraktsenligt förbundna att tillämpa de uppgivna arbetsvillkoren
ifråga om arbetslön och arbetstid eller också de arbetsvillkor,
som genom kollektivavtal, träffade mellan arbetsgivarna och arbetarna,
bliva fastställda.
I Preussen har arbetsministeriet föreskrivit, att entreprenören städse
skall lämna förvaltningen underrättelse om de med hantverkare och arbetare
i och för arbetens och leveransers utförande avslutna avtal och deras
uppfyllande. Förvaltningen kan vägra att lämna en avbetalning å likviden
eller eu slutlikvid, tills dess tillfredsställande upplysning föreligger.
Motsvarande föreskrifter finnas även intagna i en hel del tyska städers
entreprenadvillkor.
Många tyska städer hava vidare uppställt direkta bestämmelser om minimilöner
för de av dem anlitade entreprenörerna dels så att beställaren
själv bestämmer lönerna (exempelvis Strassburg och Mulhausen), dels så
att beställaren endast fordrar användande av lönesatser, som på orten i
fråga äro brukliga, tariffmässiga eller eljest erkända löner. Hit höra framför
allt många städer från de sydtyska förbundsstaterna till exempel Munchen,
Karlsruhe, Darmstadt, Frankfurt a. M. och Cheinnitz.
Vid den Internationella föreningens för lagstadgat arbetarskydd Beslut <1
sjunde delegerademöte, vilket hölls i Zurich den 10—12 september 1912,^nationella''
och vid vilket även Sverige var officiellt representerat, gjordes rörande arbctar
trucksystem
och löneavdrag följande uttalande: , stydds
—
t tt it. iy V . „ . konferensen.
»I. Vad beträffar de i manga industrigrenar förekommande missbruk,
såsom disciplinstraff, löneavdrag på grund av mindre tillfredsställande
arbete, trucksystem i varje form, såsom lönens erläggande in natura
eller i form av anvisningar, som gälla i arbetsgivarens butik etc., vilka
alla ha till följd, att de nedpressa lönen för den icke yrkeslärde arbetaren
28 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
samt för kvinnan, hemställer församlingen, att landsavdelningarna måtte
underställa sina respektive regeringar lagförslag, som, på samma gång de
taga hänsyn till redan gällande skyddslagstiftning, även avse följande:
a) Varje utbetalning av lönen in natura eller i form av anvisningar
som gälla i arbetsgivarnas affärer, bör principiellt förbjudas i varje industri,
den må arbeta under fabriksformen eller hemarbetets form.
b) Likaledes bör förbjudas att med böter och löneavkortningar belägga
annan skadegörelse än sådan, som skett med vett och vilja. Även
i detta fall kan arbetsgivaren utkräva ersättning blott på grund av domstolsutslag.
Där dylika löneavdrag ännu icke kunna avskaffas, skola de
kunna bestämmas eller utkrävas blott under medverkan av de arbetare,
som saken angår, eller deras organisation, där sådan finnes.
c) Arbetsgivaren skall avgiftsfritt tillhandahålla arbetsmaterial åt
såväl fabriks- som hemarbetare. På sin höjd må verktygen lämnas mot
ersättning men i så fall till inköpspriset.
Landsavdelningarna uppmanas att med alla till buds stående medel
befordra framläggandet och diskuterandet av sådana lagförslag, som äro
ägnade att förverkliga de av församlingen uttalade önskemålen.
IL I vissa länder finnas pensions- och andra understödskassor, i
vilka arbetarna och annan personal inträda och till vilka de måste betala
bidrag. Om arbetsförhållandet upplöses — orsaken må vara vilken som
helst — så förlorar vederbörande alla anspråk på det understöd, som han
rätteligen borde fått genom avgifternas inbetalande. Församlingen uttalar
sig för en lagstiftning, som har till följd, att arbetare, såväl som övrig
personal, vilka äro förpliktade att erlägga nämnda avgifter, erhålla dessa
tillbaka, om de lösas från arbetsförhållandet, innan de blivit understödsberättigade.
III. Likaledes gör församlingen det uttalandet, att genom lagstiftningen
åtgärder böra vidtagas, som förhindra att inrättandet av bostäder
åt arbetarna missbrukas därhän, att arbetaren förlorar de rättigheter, som
enligt lag i hans eget intresse förlänats honom.»
Beträffande det hemindustriella arbetet gjordes följande uttalande:
»På grundval av de under de senare åren gjorda undersökningar
samt i tiden närliggande erfarenheter förklarar församlingen eftertryckligt,
att det eländiga tillstånd, i vilket en mycket betydande del av hemarbetarna
befinna sig, huvudsakligen härrör från lönernas fullständiga otillräcklighet,
samt att i detta fall ingen väsentlig förbättring står att uppnå,
förrän ett medel att höja lönerna finnes. För den skull föreslår församlingen:
I. Att hemarbetarna sammansluta sig till fackföreningar samt att
kollektivavtal avslutas. Därvid är fri föreningsrätt att anse som den nöd
-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
29
vändiga förutsättningen. Församlingen fodrar, att kollektivavtalet erhåller
lagligt erkännande i de länder, i vilka sådant ännu icke härflyter ur gällande
rätt, och detta så att rättsverkan utsträckes även till de hemarbetare
inom respektive yrkesgren, vilka icke deltagit vid avtalets ingående. Landsavdelningarna
uppmanas att träda i förbindelse med redan bestående arbetsgivar-
och hemarbetarorganisationer i avsikt att främja avslutandet av
kollektivavtal.
II. Vid lagstiftningen bör den grundsatsen genomföras, att löner,
som äro så låga, att de få karaktären av ocker, förklaras ogiltiga samt
kriminaliseras. Denna grundsats bör betraktas som mycket viktig, ehuru
församlingen är medveten om de svårigheter, som förefinnas och som inskränka
dess rättsliga användning, så att densamma ej ens delvis kan anses
vara en praktisk lösning av problemet.
III. Församlingen förklarar, att varje lagskydd i fråga om hemarbetet
är utan verkan, om detsamma icke utgår ifrån att minimilön fastställes
genom avlöningsnämnder, varvid följande fordringar böra uppfyllas:
1)
Avlöningsnämnderna skola till lika del bestå av arbetsgivare och
arbetare. De utses i regel av dessa själva. Skulle valet icke komma till
stånd, sker detsamma genom organ, som åtnjuta parternas förtroende, men
om ett sådant icke finnes, av regeringen. Ordföranden bör vara opartisk.
Han väljes av nämnden, men ifall denna icke kan ena sig, utses han av
regeringen. Ordföranden deltager i besluten.
2) Minimilönen bör bestämmas så, att den sätter en medelgod hemarbetare
i stånd att förtjäna en timlön, såvitt möjligt motsvarande den
lön, som erhålles i orten på fabriker tillhörande samma eller likartat fack
och där medelhöga löner (fair wages) betalas. Minimilönen bör vara sådan,
att den tillförsäkrar arbetaren en normal levnadsstandard, särskilt sund
föda och bostad.
3) Med denna utgångspunkt bestämmer avlöningsnämnden officiellt
minimilönen samt offentliggör densamma.
4) Nämnden skall, där så erfordras, fastställa minimistycklönen för
olika arbetsprestationer inom yrket.
5) Genom en särskild tilläggslön skola de utgifter och förluster ersättas,
som arbetarna få vidkännas exempelvis för material eller i form av
tidsspillan.
6) Minimilönen skall oavkortad utbetalas till arbetaren utan något
som helst avdrag i form av provision åt arbetsgivarens ombud eller andra
mellanhänder.
7) Om inom ett yrke, inom vilket avlöningsnämnd finnes, kollektiv
-
30
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Första
kammarens
andra tillfälliga
utskotts
utlåtande
angående
likalydande
motion.
avtal ingåtts, så åligger det nämnden att i första hand tillse, att kollektivavtalet
kommer att omfatta alla hemarbetare.
8) Om i de under 4 omtalade stycklöntarifferna något slag av arbete
icke tinnes upptaget, så åligger det vid tvist arbetsgivaren att bevisa, att
arbetsvillkoren äro sådana, att en medelgod arbetare kan förtjäna minimilönen.
Hithörande tvistefrågor avgöras av avlöningsnämnden.
9) Nämnden bör vidare fastställa löneskalor samt om möjligt även
minimilöner för lärlingar inom yrket. Detta bör ske även där lärlingsutbildningen
sker å verkstad.
10) Varjn överträdelse av lagbestämmelserna är att anse som särskilt
brott för varje arbetare, som gjort sig skyldig till sådan överträdelse.
11) Varje yrkesorganisation liksom varje yrket tillhörig person ävensom
varje kvalificerad sammanslutning kan för avlöningsnämnden anmäla,
att en viss lön understiger den för yrket i fråga fastställda minimilönen.
Samtliga dessa, korporationer såväl som enskilda, tillkommer i så fall
klagorätt.
12) De av de lokala avlöningsnämnderna fastställda tarifferna skola
prövas av en centralmyndighet, som inom kort tidsfrist fattar sitt beslut.
Denna myndighet äger att företaga ändringar i de lokala besluten samt
bringa dessa i samklang med varandra. Medlemmarna utses av regeringen
inom de lokala avlöningsnämnderna samt skola till lika antal antagas bland
arbetsgivarnas och arbetarnas representanter.
IV. Församlingen uppmanar de ledamöter av respektive länders
riksförsamlingar, som tillhöra föreningen, att själva eller genom andra
framlägga lagförslag, som utgå från de principer, vilka innehållas i föreliggande
beslut. Landsavdelningarna uppmanas enträget att göra propaganda
och övertyga den offentliga meningen om nödvändigheten att införa
och i lag fastställa minimilön för hemarbetare.»
Vid innevarande Riksdag har inom Första kammaren väckts en motion
likalydande med den förevarande. Med anledning av denna motion
anförde Kammarens andra tillfälliga utskott följande:
»Motionärerna framhålla, att den i utlandet redan existerande lagstiftningen,
som påbjuder eller tillstädjer fastställande av lagligt bindande
minimilöner, i intet enda fall är principiellt begränsad till det
hemindustriella arbetet, utan omfattar och kan omfatta detta tillsammans
med likartat fabriks- och verkstadsarbete, såväl som detta senare enbart.
Dock synes det utskottet framgå såväl av den i motionen lämnade redogörelsen
för den utländska lagstiftningen i ämnet som av motionens avfattning
i övrigt, att det är i främsta rummet med avseende å det hem
-
opaginerad Kontrollera mot PDF
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
31
industriella arbetet, motionärerna ansett sig böra föreslå en lagstiftning om
minimilöner även för vårt land.»
Utskottet redogör därefter för yrkesfarekommitténs behandling av
frågan om hemindustriellt arbete samt det yttrande till statsrådsprotokollet
rörande detta ärende, som ovan återgivits, varpå utskottet slutar:
»Den av departementschefen omnämnda undersökningen har sedermera
anförtrotts åt kommerskollegium (nu socialstyrelsen). Undersökningen,
som avser en allsidig utredning av hemindustriellt arbete, dess
förekomst och utbredning i vårt land, ävensom hemarbetarnes sociala och
ekonomiska förhållanden, väntas, enligt vad utskottet inhämtat, bliva färdig
under instundande sommar.
Under sådana förhållanden synes det utskottet lämpligt, att Riksdagen
avvaktar denna utredning samt de förslag, vartill densamma möjligen
kan giva anledning, innan Riksdagen gör ett uttalande i den synnerligen
omfattande och svårlösta fråga motionärerna framställt.»
Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte till någon
Första kammarens åtgärd föranleda, och kammaren har fattat beslut i enlighet
med sitt utskotts hemställan.
I förevarande motion hemställes om utredning i fråga om legalt
fastställande av minimilöner för vissa lönarbetare.
Vilken närmare innebörd den av motionärerna ifrågasatta »lagstadgade
minimilönen» skall äga framgår av inledningen till motionens motivering,
och torde denna inledning fördenskull böra här återgivas. I motionens
ingress heter det:
»Då man för korthetens skull använder uttrycket lagstadgacl minimilön
eller legalt reglerad minimilön uti den nu i talrika länder pågående
diskussionen om en ny förgrening av den moderna socialpolitiken, avser
man därmed i regel vissa typer av lagstiftningsåtgärder, som redan förefinnas
i Australien, Nya Zeeland, England och Kanada, samt med dessa
nära överensstämmande lagförslag, som föreligga i Frankrike, Tyskland,
Belgien och Österrike. Till detta språkbruk vilja vi här ansluta oss.
Vi mena således icke med de anförda uttrycken, att själva lagtexten
i fråga innehåller eller skall innehålla uppgifter om de lägsta lönebelopp,
som få betalas per tid eller per styck åt vissa klasser av kroppsarbetare.
Det avgörande kännetecknet på den mesta och viktigaste ifrågavarande
lagstiftningen är fastmera, att lagen påbjuder eller tillstädj er upprättandet
av s. k. lönenämnder, d. v. s. nämnder omfattande representanter för
arbetare och arbetsgivare samt för samhället i dess helhet. Dessa nämnder
åligger det att tid efter annan eller på särskild anhållan av någon arbetar
-
Utskottets
yttrande.
opaginerad Kontrollera mot PDF
32
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
organisation eller arbetsgivarorganisation pröva och fastställa de lägsta löner,
som få emottagas och givas i visst yrke eller beträffande vissa klasser av
arbetare. Ett väsentligt drag är slutligen, att vad som sålunda fastställts av
lönenämnd har samma kraft och verkan som bestämmelse i en lag eller
domstols utslag; vadan brott mot lönenämnds stadganden om minimilöner
straffas med böter eller fängelse eller förlust av rätt till yrkes utövande.»
De typer av lagstiftningsåtgärder till vilka motionärerna här referera,
äro av två olika slag: å ena sidan en lagstiftning, som når målet direkt,
nämligen genom att påbjuda inrättandet av s. k. »lönenämnder» med makt
och skyldighet att bestämma lagligt giltiga minimilöner, och å andra sidan
en indirekt förfarande lagstiftning, vilken möjliggör att lagligt bindande
minimilönbestämmelser fastställas av »skiljedomstolar», vilka fungera uteslutande
för att slita rätts- och intressetvister mellan arbetare och arbetsgivare
samt för att sålunda hindra eller minska strejker och lockouter.
Lagstiftning av den förra typen, enligt vilken lönenämnder äga skyldighet
att fastställa lagligt bindande minimilöner, förefinnes i Viktoria och
andra australiska stater samt i England (lagen om lönenämnder och minimilöner
av år 1909 samt lagen om minimilöner för underjordsarbetare i
stenkolsgruvor av år 1912). Lagstiftning av den senare typen, enligt vilken
skiljedomstolar äga rätt att fastställa minimilöner med legal giltighet,
finnes i Nya Zeeland och Australien samt i Kanada (lagen av år 1907 om
frivilliga lönenämnder).
Nära besläktad med den allmänna minimilönelagstiftningen äro vidare
lagar och lagförslag, som speciellt inriktat sig på det hemindustriella området.
Hit hör sålunda den tyska lagen av år 1911 angående hemindustriellt
arbete samt vissa franska, belgiska, tyska och österrikiska förslag på
detta område, för vilka närmare redogöres i motionen.
Då motionärerna beledsagat motiveringen till sitt yrkande med en
särskild hänvisning till de engelska lagarna på detta område, anser sig
utskottet här böra återge vad i motionen anföres om dessa tvenne lagar.
Motionärerna lämna härom följande redogörelse.
»Den mycket omtalade engelska Trade Boards Ad, 1909, som trädde
i kraft den 1 januari 1910, äger tillämpning på yrken, upptagna i en till
densamma fogad bilaga, samt på varje annat yrke, för vilket Board of
Trade (handelsministeriet) på sätt i lagen närmare angives utfärdat provisorisk
föreskrift (a provisional order) om dess tillämpande. Den nämnda
bilagan upptar följande yrken, för vilka lagen omedelbart skall gälla.
1) Skrädderiverksamhet en gros för färdiggjorda och för beställda kläder
samt varje annan skrädderiverksamhet, i vilken Board of Trade anser att tillverkningsförhållandena
äro liknande dem i konfektionsindustrien en gros.
33
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
2) Tillverkning av askar eller delar av sådana, delvis eller helt och hållet
gjorda av papper, papp, spån eller liknande material. 3) Tillverkning med
maskin av spetsar, bindning av nät samt lappning och stoppning av spetsgardiner.
4) Tillverkning av hamrade eller nitade kättingar.
Board of Trade kan utfärda en provisorisk föreskrift om tillämpning
av denna lag på ett visst yrke, om det visar sig, att de löner som
förekomma i yrket äro särdeles låga i jämförelse med lönerna i andra
yrken samt att övriga förhållanden i yrket äro sådana, att det synes önskvärt
att lagen tillämpas på detsamma. Om åter Board of Trade finner,
att arbetsförhållandena inom ett yrke, på vilket lagen äger tillämpning,
hava så förändrats, att lagens tillämpning på detsamma kan anses onödigt,
så kan Board of Trade utfärda en provisorisk föreskrift därom, att lagen
skall upphöra att äga tillämpning på ifrågavarande yrke. Eu provisorisk
föreskrift skall underställas parlamentet för stadfästelse.
Board of Trade skall, där sådant är av behovet, tillsätta en eller
flere lönenämnder (Trade Boards), sammansatta i enlighet med denna lag
och avsedda för ett yrke eller för någon del därav, å vilken lagen är tilllämplig.
Lönenämnd skall i enlighet med bestämmelserna i denna lag fastställa
minimitariffer för tidlönsarbete inom vederbörande yrken (i denna
lag benämnda tidlönsminimitariffer) och äger därjämte bestämma allmänna
minimilönesatser för styckarbete inom samma yrken (i denna lag benämnda
allmänna stycklönsminimitariffer), och dessa lönetariffer (vare sig tidlönseller
stycklönstariffer) må bestämmas så, att de äro tillämpliga på yrket
i allmänhet, på en särskild del av arbetet inom yrket, på ett särskilt slag
av arbetare inom yrket eller på ett särskilt område. Om en lönenämnd
för Board of Trade anmäler, att det i något fall synes omöjligt att enligt
dessa stadganden bestämma en minimilöntariff, må Board of Trade för sådant
fall befria nämnden härifrån.
Innan lönenämnden fastställer en minimitimlön eller en allmän minimistycklön,
skall den tillkännagiva angående de föreslagna lönesatserna
och taga under omprövning de invändningar, som framställas till densamma
inom tre månader. Också de fastställda minimilönerna skola kungöras.
Lönenämnden kan, där den finner det nödigt, upphäva eller förändra
en fastställd minimitimlön eller en allmän minimistycklön, och skall
upptaga en sådan minimilön till ny prövning, där Board of Träde förordnar
härom, oberoende om anhållan gjorts därom eller ej. Även härom
skall tillkännagivande utfärdas. Lönenämnden skall på ansökan av en arbetsgivare
fastställa en speciell minimistycklön för dennes arbetare, i de
fall då en minimitimlön, men ej en allmän minimistycklön kan tillämpas.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 14 käft. (Nr 14.) 5
opaginerad Kontrollera mot PDF
34
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr lå.
Intill dess av lönenämnd fastställd tidlönsminimitariff eller allmän
stycklönsminimitariff av Board of Trade erhållit fastställelse enligt bestämmelserna
i detta kapitel, skall tariffens verkan begränsas såsom i denna
lag stadgas. Efter utgången av sex månader från den dag, då lönenämnd
kungjort av nämnden fastställd tidlönsminimitariff eller allmän stycklönsminimitariff,
skall Board of Trade utfärda en förordning (i denna lag benämnd
sankt!onsförordning), genom vilken berörda minimitariff göres obligatorisk
för de fall, då den är tillämplig på alla personer, som hos sig
hava arbetare anställda, och på alla, som hava anställning, så framt Board
of Trade ej på grund av förekommande omständigheter anser det för tidigt
eller av annat skäl olämpligt att utfärda obligatorisk förordning. I dylikt
fall skall Board of Trade utfärda en förordning, som uppskjuter tariffens
obligatoriska ikraftträdande (i denna lag benämnd uppskovsförordning).
Har uppskovsförordning utfärdats beträffande en tariff, må lönenämnd
när som helst efter utgången av sex månader från förordningens
datum hos Board of Trade anhålla om sanktionsförordning för denna tariff.
I dylikt fall skall Board of Trade utfärda sanktionsförordning i fråga om
berörda tariff, så framt ej ytterligare uppskov anses önskvärt, i vilket fall
Board of Trade skall utfärda ännu en uppskovsförordning. De i detta kapitel
givna bestämmelser, som äro tillämpliga på den första uppskovsförordningen,
skola tillämpas jämväl på senare utfärdad förordning av dylik
art. Uppskovsförordning i fråga om en tariff skall hava gällande kraft,
till dess sanktionsförordning enligt denna lags bestämmelser utfärdats av
Board of Trade.
Har av lönenämnd fastställd minimilöntariff erhållit sanktion av
Board of Trade enligt denna lag, skall en arbetsgivare i de fall, där minimitariff
är tillämplig, betala arbetaren en lön, uppgående till minst det
belopp, som motsvarar minimitariffen utan något avdrag. Underlåter han
att så göra, kan han för varje förseelse dömas till böter, ej överstigande
£ 20 (= c:a 360 kr.) samt ytterligare till böter, ej överstigande £ 5 (=
c:a 90 kr.) för varje dag förseelsen upprepas, sedan böter första gången
ådömts.
Har arbetsgivare enligt denna lag ådömts böter för underlåtenhet
att betala en arbetare lön minst enligt minimitariff, kan domstolen därjämte
ådöma arbetsgivaren att betala en summa som enligt domstolens
åsikt motsvarar vad ifrågavarande arbetare skulle, utöver vad han erhållit,
hava uppburit, om lönen beräknats enligt minimitariff, arbetaren dock obetaget
att på annan väg utfå lönebeloppet.
Om lönenämnd får kännedom om, att arbetare, som har eller önskar
få tidlönsarbete inom en yrkesgren, för vilken av Board of Trade fast
-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
35
ställd minimitariff är tillämplig, drabbats av sjukdom eller kroppslig skada,
som gör honom oförmögen att förtjäna minimitimlön och nämnden samtidigt
anser, att arbetaren icke kan lämpligen sysselsättas med stycklönsarbete,
kan nämnden, om den så prövar skäligt, på sådana villkor, som
av densamma föreskrivas, giva arbetaren tillståndsbevis, som undantager
hans anställning från de bestämmelser i denna lag, som stadga tidlönsminimitariff.
Så länge sådant tillstånd gäller, må arbetsgivare ej kunna
ådömas straff, om han betalar arbetaren lägre lön än enligt tidlönsminiinitariffen,
allt under förutsättning att de av lönenämnden föreskrivna villkoren
för medgivandet uppfyllas. Ställes arbetsgivare under åtal enligt
denna lag, äger han genom framvisande av vederbörliga lönelistor och
andra uppgifter styrka, att han ej betalt eller träffat avtal om lön, mindre
än minimilönen.
Varje löneavtal, som står i strid med dessa bestämmelser, vare
ogiltigt.
Har minimilönetariff bestämts av lönenämnd, men ännu ej blivit av
Board of Trade stadfäst, skall tariffen — därest Board of Träde icke
annorlunda besluter, i händelse lönenämnden av Board of Trade anbefallts
att taga tariffen under förnyad behandling — hava följande begränsade
tillämpning:
a. I de fall då minimitariff är tillämplig, skall arbetsgivaren, där
ej genom skriftlig överenskommelse annorlunda bestämts, betala hos honom
anställd arbetare lön, som ej understiger den i minimitariffen bestämda,
och under samma förutsättning har arbetaren rätt att av arbetsgivaren
utfå lön enligt samma tariff.
b. Arbetsgivare äger att skriftligen anmäla för den lönenämnd, som
bestämt minimitariff, att han är villig underkasta sig denna tariff. I dylikt
fall har han samma skyldighet att till hos honom anställd person betala
lön av minst samma storlek, som minimitariff stadgar, samt skall i
händelse av uraktlåtenhet vara hemfallen till samma böter, som om Board
of Trade utfärdat sanktionsförordning beträffande minimitariff.
c. Avtal om arbete, på vilket minimitariff är tillämplig, må ej av
departement eller lokal myndighet träffas med arbetsgivare, innan denne
hos vederbörande lönenämnd gjort sådan anmälan, varom i föregående moment
sägs, därest icke Board of Trade i händelse av trängande behov för
det allmänna förordnar om undantagande i den utsträckning och under
den tid, Board of Trade prövar skäligt, med fullgörande av denna skyldighet
beträffande avtal om sådant för statens räkning avsett arbete, som
närmare angives av Board of Trade.
opaginerad Kontrollera mot PDF
36 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr lå.
Lönenämnd skall föra förteckning över alla enligt bestämmelserna
i detta kapitel gjorda anmälningar. Förteckningen skall vara kostnadsfritt
tillgänglig för allmänheten oeh gälla såsom bevisningsmedel i fråga
om däri omförmälda förhållanden. Av lönenämnds sekreterare eller annan
härtill bemyndigad tjänsteman hos lönenämnd bestyrkt avskrift av uppgift
i berörda förteckning galle såsom bevisningsmedel.
Åro arbetare anställda vid stycklönsarbete och tidlönsminimitariff
men ej allmän stycklönsminimitariff blivit fastställd, skall det anses, att
arbetsgivaren betalar lägre lön än minimitariffen stadgar: a) då särskild
stycklönsminimitariff enligt denna lag fastställts för personer, anställda
hos arbetsgivaren, om den utbetalda lönen är lägre än den särskilda
stycklönstariffen, och b) då särskild stycklönsminimitariff icke på sagda
sätt blivit fastställd, därest arbetsgivaren icke visar, att den av honom
använda stycklönstariffen skulle under för handen varande omständigheter
inbringa en medelgod arbetare minst samma belopp som tidlönsminimitariffen.
Varje affärsman eller handlande, som i affärssyfte med arbetare
träffar avtal, i följd varav arbetaren utför arbete, för vilket minimitariff
enligt denna lag fastställts, skall anses såsom denna arbetares arbetsgivare,
och den nettobehållning, som arbetaren har för sitt arbete, med avdrag
av nödiga omkostnader i anledning av arbetet, skall anses såsom lön. En
arbetare eller en av eu arbetare fullmäktigad person kan hos lönenämnden
anföra klagomål däröver, att den lön som en arbetsgivare i ett visst
fall betalat till arbetaren för ett arbete, för vilket en minimilön, fastställd
av lönenämnden, är användbar, är mindre än minimilönen, och skall lönenämnden
upptaga saken till prövning samt, där den anser det nödigt, å
arbetarens vägnar skrida till rättsliga åtgärder i enlighet med denna lag.
Innan lönenämnden besluter om rättegång å arbetarens vägnar i enlighet
med denna lag, kan lönenämnden samt, då rättegång första gången är avsedd
mot en arbetsgivare, skall lönenämnden taga lämpliga mått och steg
för att bringa saken till arbetsgivarens kännedom i avseende å dess biläggande
utan rättegång.
Board of Trade fastställer närmare föreskrifter angående sammansättningen
av lönenämnderna, vilka skola bestå av medlemmar representerande
arbetsgivarna och av de medlemmar representerande arbetarna till
samma antal samt av utnämnda medlemmar. Kvinnor äro valbara till
lönenämnd liksom män. Representanterna för arbetsgivare och arbetare
skola väljas eller utnämnas, eller ock delvis väljas, delvis utnämnas i enlighet
med de härom utfärdade bestämmelserna, och skola hemarbetarna
i alla de yrken, i vilka en avsevärd mängd hemarbetare äro sysselsatta,
37
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
bliva företrädda i lönenämnden. En lönenämnds ordförande skall vara
den medlem av nämnden, som Board of Trade därtill utser. Board of
Träde utser ävenledes vissa personer (även kvinnor), som den anser därtill
lämpliga, till att vara »utnämnda» (icke representativa) medlemmar av
lönenämnd.
Tjänsteman, som enligt denna lag utnämnts av Board of Trade,
eller tjänsteman från annat departement, som tillfälligtvis biträder i nyss
nämnt syfte, äger att för utförandet av sin uppgift a) begära att utfå
lönelistor eller andra löneförteckningar av arbetsgivare samt förteckningar
över till hemarbetare utbetalda avlöningar av personer, som utlämna arbete,
granska dessa och göra avskrift av viktigare delar därav; b) av person,
som utlämnar arbete, samt av hemarbetare begära de uppgifter, som
av dem kunna givas, beträffande namn och adress på de personer, till
vilka arbete lämnas eller från vilka arbete mottagits, samt beträffande den
betalning, som för arbetet skall erhållas; c) på lämpliga tider besöka fabrik
eller verkstad samt ruin, där arbete utlämnas till hemarbetare; samt d)
granska och taga avskrift av viktiga delar av förteckning å hemarbetare,
upprättad av arbetsgivare eller person, som utlämnar arbete till hemarbetare.
Underlåter någon att medgiva tjänsteman, vad han anser nödvändigt
för tillträde eller undersökning eller för utövandet av hans myndighet
enligt denna paragraf, eller hindrar eller ofredar någon tjänsteman
under utövningen af hans myndighet eller vägrar framvisa handling
eller giva upplysning, som tjänsteman begär, med den befogenhet, som
enligt denna paragraf tillkommer honom, dömes föv hvarje förseelse till
böter icke öfverstigande £ 5 (= c:a 90 kr.). Om vidare någon för tjänsteman
i ämbetsutövning framvisar lönelista, löneförteckning eller förteckning
å hemarbetare, den han vet vara oriktig, eller till sådan tjänsteman
lämnar veterligen falsk uppgift, dömes till böter ej överstigande £ 20
(= c:a 360 kr.) eller till fängelse eller straffarbete i högst 3 månader.
Dessa äro de huvudsakliga bestämmelserna i 1909 års engelska minimilönlag.
Den uppseendeväckande engelska Coal Mines (Minimum Wage) Ad
1912, som trädde i kraft redan den 29 mars 1912, stadgar i huvudsak
följande. I
I varje arbetsavtal med underjordsarbetare i en stenkolsgruva skola finnas
bestämmelser därom, att arbetsgivaren skall betala arbetaren en lön, ej understigande
det enligt denna lag stadgade minimibelopp, som är tillämpligt å berörda
arbetare, där ej, på sätt i distriktsstadgarna bestämmes, visas, att arbetaren
enligt nämnda stadgar ej inbegripes under dessa bestämmelser, eller att arbetare
38
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr li.
förverkat rätten att erhålla lön enligt minimitariff på grund därav, att han icke
uppfyllt de i denna lag stadgade villkor med avseende å ordentlighet och duglighet
i det sådan arbetare åliggande arbete; varje löneavtal, som står i strid
med dessa bestämmelser, vare ogiltigt. — Med »distriktsstadgar» menas här de
stadgar, som enligt denna lag utfärdas af distriktsnämnd (the joint district loard).
Distriktsstadgarna skola innehålla för vederbörande distrikt gällande bestämmelser
angående ålderstigna och sjukliga arbetares (inkl. av sjukdom eller
olyckshändelse tillfälligt arbetsoförmögna arbetares) uteslutande från rätt till lön
enligt minimitariff, ävensom bestämmelser angående ordentlighet och duglighet
i arbetet samt angående den tid, för vilken en arbetare får uppbära lön i händelse
av avbrott i arbetet på grund av oförutsedd händelse. Därjämte skall finnas bestämmelse-
därom, att en arbetare förverkar rätt till lön enligt minimitariff, om
han icke uppfyller stadgade villkor med avseende å ordning och duglighet i arbetet,
där försummelsen ej boror på förhallanden, över vilka arbetaren ej rader.
— Distriktsstadgarna skola ytterligare innehålla bestämmelse om, dels av vilka
personer och på vad sätt skall avgöras uppkommen fråga, huruvida en arbetare
inom distriktet tillhör dem, för vilka minimilöntariff skall tillämpas, huruvida eu
arbetare har uppfyllt de i berörda stadgar fastställda villkor, samt huruvida en
arbetare, som icke har uppfyllt nämnda villkor, förverkat rätten till lön enligt
minimitariff, dels ock att vid varje beslut i här omförmält ärende intyg därom
skall utfärdas. . ... .
Bestämmelserna angående fastställande av lön enligt mimmitariir skola äga
gällande kraft från dagen för denna lags ikraftträdande, även om minimilöntariff
icke fastställts. Det lönebelopp, som en arbetare skulle ägt uppbära, därest
minimitariff varit fastställd, äger han utfå av sin arbetsgivare, när som helst,
efter det sådan minimitariff fastställts. — Varje före denna lags ikraftträdande
träffat avtal eller rådande sedvänja i fråga om löns utgående efter högre tariff
än den här stadgade minimitariffen skall, utan hinder av bestämmelserna i denna
lag, fortfarande äga gällande kraft. Vid fastställande af minimitariff skall
distriktsnämnden taga hänsyn till den genomsnittliga lönen för arbetare av det
slag, för vilket minimitariff skall fastställas.
Höand of Trade må såsom distriktsnämnd erkänna varje vid denna lags
ikraftträdande, befintlig eller med hänsyn till denna lag bildad korporation, som
av Höand of Trade anses tillfredsställande representera arbetarna i distriktets
kolgruvor samt deras arbetsgivare, och vars ordförande är en opartisk person, utsedd
av arbetarnas och arbetsgivarnas representanter i nämnda korporation eller,
om enighet ej kan nås, av Board of Trade. — Om en korporation i sina stadgar
saknar bestämmelse, som betryggar lika röststyrka för arbetarnas och arbetsgivarnas
representanter, och som i händelse av olika mening dem emellan giver
ordföranden utslagsröst, kan Höand of Trade såsom villkor för sitt erkännande av
sådan korporation såsom distriktsnämnd fordra, att korporationen underkastar sig
varje bestämmelse, såsom Höand of Trade i sådant avseende kan finna skäligt fastställa.
Sålunda givna bestämmelser äro att anse som regler för korporationens
handläggning av i denna lag omförmälda frågor.
Distriktsnämnd skall fastställa allmänna minimilöntariffer och allmänna
stadgar för sitt distrikt (i denna lag benämnda allmänna distriktsminimitariffer
och allmänna distriktsstadgar); de för ett distrikt gällande allmänna minimilöntariffer
och stadgar skola vara tillämpliga på alla kolgruvor i distriktet och på
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
39
alla arbetare eller slag av arbetare, som användas i underjordsarbete i dessa
gruv01, med undantag dels av sådana, på vilka särskild minimitariff eller särskilda
stadgar enligt bestämmelserna i denna lag äro tillämpliga, dels av sådana
pa vilka, enligt distnktsnämndens beslut, distriktets allmänna minimitariff och
stadgar icke skola tillampas förrän beslut fattats, om särskild tariff och särskilda
stadgar skola tor dem fastställa^. — Om den allmänna minimitariffen eller de
allmänna stadgarna för ett distrikt på grund av särskilda omständigheter visas
!•] Tf''? tlPämp1iga pa en grupp eller ett särskilt slag av kolgruvor inom distriktet,
ma ..distriktsnämnden fastställa en särskild minimitariff (höore eller läere
an den allmänna distriktstariffen) eller särskilda distriktsstadgar (mer eller mindre
omfattande an de allmänna distriktsstadgarna) för ifrågavarande grupp eller sia?
av gruvor; och skola berörda tariff och stadgar tillämpas på dylik grupp Slef
s ag av gruvor i stål et för de för distriktet gällande allmänna tSL och
stadgar — Om distriktsnamnd försummar, att inom tre veckor efter det den
blmt w?nd’ faststälfa minimitariff och stadgar för sitt distrikt, eller om
distriktsnamnd försummar att, vid gjord framställning om ändring i tariff eller
stadgar, inom tre veckor efter utgången av den härför bestämd! tid upptaga
nämnda framställning till behandling,
-- _------------ UCLö
—"-“ö , aöcj. ordföranden i distriktsnämna att i
styrelsens ställe fastställa _ tariffer eller stadgar eller behandla gjorda framställningar
rörande ändring däri. Av honom sålunda fastställda minimitariffer eller distriktsstadgar
skola hava samma giltighet, som om de fastställts av distriktsnämnd.
Lagen äger giltighet under tre år, därest icke parlamentet förr upphäver
den eller beslutar om dess fortsatta gällande.»
„ nSin motivering för att begära utredning rörande införande i Sverige
av sådan mimmilönelagstiftning avsluta motionärerna sålunda:
»Därigenom att i vårt land en lagstiftning om lönenämnder enligt
engelskt mönster av 1909 och 1912 möjliggjorde fastställandet av lagligt
bindande minimilöner för vissa, av statsmakterna själva efter hand och
med hänsyn till de faktiska förhållandena utvalda näringsgrenar, skulle
sålunda, i första hand, en redan existerande art av arbetsavtal erhålla
lagens särskilda stöd uti de fall, då detta vore nödvändigt för upprätthållandet
av skäliga löneminima. Detta kunde vara av nöden, antingen
dartor att talrika, arbetare inom näringen vore oförmögna av en tillräckligt
kraftig. fackföreningsrörelse eller därför att kampen mellan arbetare- och
arbetsgivareorganisationerna beträffande löneminima visat sig få eu samhällsskadlig
omfattning och bitterhet. Självfallet skulle statsmakterna
dessutom se till, att lönenämnder efter hand bleve tillsatta för de näringsgrenar,
inom vilka avtal, grundade på skäliga minimilöner, väl vore tydlgen
av behovet påkallade, men likväl av ena eller andra orsaken icke
komme till stånd. På detta sätt kunde samhället steg för steg utvidga
området för sådana »egentliga» minimilönavtal, varpå vi ovan givit exempel
och samtidigt tillförsäkra dein en stor effektivitet med undvikande av
40 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14»
arbetsinställelser. Den förändring av minimilönerna, som då och då inom
alla yrken måste bli en nödvändighet av tekniska och ekonomiska skäl,
skulle det åligga lönenämnderna att utföra i full offentlighet, sedan arbetarna
och arbetsgivarna givit sina önskningar och synpunkter tillkänna
och sedan alla skäl för och emot viss åtgärd noga prövats i eu möjligast
opartisk och saklig anda samt med hänsyn snarare till hela samhällets
intresse uti skäliga löneminima än till enskilda arbetares och arbetsgivaroruppers
makt att genom arbetsinställelser genomdriva vissa anspråk.
& Men det är väl att märka, att överflödig gör and et av fortsatta strider
om minimilönerna ingalunda är detsamma som förbud för strider,. som
gälla högre löner och andra arter av arbetsvillkor, och är ännu mindre
liktydigt’ med fackföreningsrörelsens överflödiggörande.
Erfarenheten har lärt, att varken lagstiftningen ensam eller tackföreningsrörelsen
ensam kan trygga skäliga minimilöner överallt, där de
obestridligt utgöra ett viktigt samhällskrav. Den av oss förordade minimi
lönlagstiftningen eldigt engelskt mönster, men med alla de svenska säregenheter,
som en utredning i frågan kan visa vara av nöden, skulle utmynna
i en väl avvägd samverkan mellan lagstiftning och fackföreningsrörelse.
Målet för denna samverkan skulle vara, att grunda det svenska
näringslivet på arbetslöner, som städse i det minsta skulle möjliggöra ett
anständigt uppehälle för varje klass av yrkesutövare, och därmed också
skulle berättiga samhället att av dem kräva ett skäligt minimum av arbetsduglighet
och arbetsintensitet. _ .
Först när samhället har hunnit så långt i ekonomisk organisation,
har det vunnit fast mark för sina förhandlingar med och ingripandet mot
sådana vanlottade, som ej kunna eller ej vilja ge skäligt arbetsvederlag
för en skälig minimilön. Det blir då en särskild fråga att vårda eller
bota dessa och att genom all ungdoms sunda fostran till arbete och plikttrogen
samhällstjänst möjligast förhindra att samhället belastas med nya
generationer av arbetsoförmögna eller arbetsovilliga medborgare eller klent
fackbildade arbetare.» . ,
Vid bedömande av frågan om den legala minimilönens berättigande
och lämplighet har man ytterst att ta ställning till spörsmålet, huruvida
och i vilken utsträckning samhället bör ingripa reglerande i arbetsförhållandena.
..
Det synes utskottet uppenbart, att samhället icke kan, utan att all
manna intressen därav lida allvarligt men, åt den fria oreglerade konkuirensen
helt överlämna fastställandet av arbetsvillkoren. Utvecklingen själv
har redan på viktiga områden av det ekonomiska samhällslivet brutit fnkonkurrensens
herravälde. Monopolistiska bildningar av en mångfald o i a
41
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
typer hava i dess ställe framträtt, och statsmakterna själva nödgas undan
för undan taga i övervägande samhällelig reglering i en eller annan
form av de ekonomiska företeelserna.
Någon undantagsställning i detta avseende kunna arbetsförhållandena
icke väntas intaga, och de intaga i själva verket heller icke någon sådan.
Aven på detta område hava förhållandena utvecklat sig därhän, att organiserad
samverkan å ömse sidor i stor utsträckning begränsat frikonkurrensens
verkningar. Aven här lärer samhället icke kunna undgå att börja
ingripa reglerande på vissa viktiga punkter.
Ktt. sadant ingripande synes utskottet välbefogat i fråga om arbetslönens
minimum. Det måste anses ligga i samhällets eget intresse att
förhindra aibetslönens nedsjunkande under en viss minimi°Täns. Det
kräves ostridigt en viss levnadsstandard för att arbetaren skall kunna bibehålla
sin arbetsduglighet och i övrigt bevara sina kvalifikationer som
duglig medborgare. Att fastställa, upprätthålla och undan för undan höja
denna minimistandard finner utskottet vara en angelägen samhällsuppgift.
Beträffande den verkan lagstiftningsåtgärder av nu ifrågavarande beskaffenhet
kunna ha på produktionens utveckling håller utskottet före, att
ett legalt tvång för näringslivet att räkna med vissa lägsta lönesatser bland
produktionskostnaderna i det hela bör verka hälsosamt och befrämja önskvärda
strävanden att införa högre teknik och bättre organisation av
företagen.
Redan nu erkänner samhället formellt genom fattigvården, att ett
visst minimum av existensbetingelser måste tillerkännas samhällets samtliga
medlemmar. I större omfattning och i värdigare former avses ju
att tillgodose kravet på ett existensminimum för dem, vilkas krafter äro
förbrukade, genom förslaget om den allmänna ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen.
För^ samhällets välfärd vore det emellertid av än större
värde att upprätthålla en sådan minimistandard för lönarbetare, att deras
nedsjunkande till fattighjälpens nivå därigenom bleve förebyggt och arbetsförmågan
längre hölles uppe ovan invaliditetens gräns.
Minimibetingelsernas väg för ingalunda ut i det okända. I de kollektiva
avtalen mellan arbetare- och arbetsgivareorganisationerna är denna
väg redan beträdd. Det är icke själva minimilönen utan dess legala fastställande
och upprätthållande, som är det nya steget på detta område av
socialpolitiken.
•n t ^ ^* j1^’ en sådan lagstadgad reglering av de lägsta lönerna nu göres
till föremål för allvarligt övervägande av statsmakterna tala, utöver vad
förut anförts, flera särskilda skål. kör stora grupper av lönarbetare och
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 4 avd. 14 käft. {Nr 14.) G
42
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande AV 14,
just för sådana, som ha synnerligen låga löner, saknas ännu det värn mot
lönernas nedpressning, som ligger i en stark facklig organisation. Beträffande
åter andra grupper synes det vara ur samhällets synpunkt välbetänkt
att vidtaga åtgärder, som avlägsna de eljest ofta återkommande
arbetsstriderna om lönens minimum.
Givetvis är behovet av en minimilönelagstiftning mer och mindre
trängande för olika grupper av lönarbetare. Att sådant behov numer allmänt
anses föreligga beträffande hemarbetet framgår av de förut omnämnda
besluten vid arbetareskyddskonferensen i Zurieh. Och vad vårt
eget land särskilt angår synes behovet av sådant ingripande tillräckligt
vitsordat redan av vad nu är känt rörande hemarbetsförhållandena i
Sverige.
I överensstämmelse med vad motionärerna anfört anser utskottet,
at.t minimilönelagstiftning bör, efter skedd utredning, tillämpas beträffande
»vissa av statsmakterna själva efter hand och med hänsyn till de faktiska
förhållandena utvalda näringsgrenar». Den utredning, som nu av motionärerna
begäres, bör emellertid ej, efter utskottets mening, på förhand
begränsas genom något undantagande av vissa arbetsområden.
Om formerna för den lagstadgade minimilönens fastställande ansei
sig utskottet nu icke böra uttala annat än att de offentliga organ, genom
vilka regleringen skall ske, böra, som motionärerna förutsatt, vara sammansatta
av representanter för arbetare och arbetsgivare samt av sådana utom
dessa intressegrupper stående, som kunna företräda allmänna samhällsinti essen.
Huruvida dessa organ i övrigt böra utbildas till full överensstämmelse
med de utländska »lönenämnder», som i motionen angivits som de närmaste
förebilderna, eller i ett eller annat avseende höra gestaltas annorlunda,
är en fråga, som torde böra utan föregripande direktiv överlämnas
åt den föreslagna utredningen att klargöra.
På grund av vad ovan anförts far utskottet, i anledning av heir
Lindqvists i Stockholm m. fl. motion, nr 238, hemställa,
att Andra kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, huruvida
och under vilka villkor må bestämmas att minimilöner
skola genom särskilda representativa myndigheter
(»lönenämnder» eller »yrkesnämnder») kunna fastställas
för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden eller
löntjänare med inkomster ej överstigande vissa belopp
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14. 43
samt tillhörande de yrken och befattningar, inom vilka
genom särskilt förfarande »lönenämnder» bli tillsatta.
Stockholm den 29 april 1913.
På utskottets vägnar:
RICKARD SANDLER.
I förevarande ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler,
Bäckström, Andersson i Hägelåkra, Leksell, Olsson i Åsen, Hénrikson i Heberg, Lithander,
Nilsson i Kristianstad, Andersson i Milsmaden1 och Persson i Tofta.
1 Icke närvarit vid utlåtandets justering.
Reservationer:
av herrar Bäckström, Persson i Tofta och Andersson i Milsmaden,
som ansett att utskottets utlåtande och hemställan bort ha följande lydelse.
Av den i motionen meddelade redogörelsen för utlandets lagstiftning
på ifrågavarande område framgår, att denna lagstiftning närmast
framkallats av inom hemindustrien rådande missförhållanden samt avsett
att främst genom anordningar till åvägabringande av lagligen bindande
föreskrifter om minimilöner motverka de ogynnsamma förhållanden, som
varit utmärkande för hemarbetarnes ställning. Likväl giver utredningen
jämväl vid handen, att den åberopade lagstiftningen ofta erhållit en vidare
omfattning och att den, särskilt i de fall, där den är av vad motionärerna
benämna »skiljedomstypen», ingalunda avsett att inverka reglerande
närmast på hemindustrien, utan galler det industriella arbetet över huvud.
Förekomsten av den berörda lagstiftningen, vare sig den redan erhållit
karaktären av en under kortare eller längre tid tillämpad lag, såsom
i Australien, England och Kanada, eller den ännu allenast har det
för parlamentet framlagda förslagets form, såsom i Frankrike, Belgien och
Tyskland, torde emellertid vara ett fullgiltigt vittnesbörd om, att den i
44
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr li.
vissa avseenden nya grundsats inom arbetarlagstiftningen, som av denna
lagstiftning representeras, numera vunnit allmänt erkännande inom den
moderna socialpolitiken. Det är sålunda icke längre möjligt att hänvisa
de krav, som gå ut på att under en eller annan form lagligen reglera
vissa arbetarekategoriers löneförhållanden, till utopiernas och de praktiska
omöjligheternas område. För modern socialpolitik ha de med dessa spörsmål
sammanhängande frågor blivit ett aktuellt problem, till vars lösning
lagstiftarne i alla länder småningom måste skrida fram.
Denna omständighet får ej förbises, då det gäller att taga ställning
till den framställning, varigenom det berörda ämnet för första gången föres
fram till behandling inom den svenska Riksdagen. Med eu hänvisning
utan vidare till att problemet tillhör de helt och hållet nya och oprövades
krets kan en dylik framställning ej avfärdas. Andra länder ha gripit
sig an med frågan och ofta efter grundliga undersökningar bragt den till
lösning i en eller annan form. Intet talar emot att icke även vi i vårt
land böra ägna den en ingående uppmärksamhet. Visserligen tyda åtskilliga
av de utredningar angående arbetares löneförhållanden o. d., som
hos oss redan verkställts, därpå, att löneförhållandena bland vårt
lands arbetare icke som regel präglas av de allvarliga missförhållanden,
som motsvarande undersökningar i andra länder understundom påvisat.
Likväl ha även vissa svenska utredningar i detta avseende, såsom motionärerna
närmare angivit, lämnat stöd för den uppfattningen, att ett ingripande
från lagstiftningen i här berört syfte icke vore opåkallat. Säkert
är emellertid, att det material till denna svåra och omfattande frågas bedömande,
som för närvarande står till buds, är allt för ringa och otillförlitligt
för att ett tillräckligt vederhäftigt omdöme skulle kunna grundas
därpå. Åvägabringandet av en allsidig och förutsättningslös utredning i
ämnet synes sålunda vara ur alla synpunkter önskvärt. Först genom en
sådan utredning kan allt det material till frågans belysande samlas, utan
vilket allt ståndspunktstagande måste ske mer eller mindre i blindo. Endast
på grundvalen av en omsorgsfull utredning kan klarhet vinnas rörande
behovet över huvud av de nu ifrågasatta åtgärderna samt eventuellt
angående deras innebörd och räckvidd.
Vid uppgörandet av planen för en sådan utredning bör emellertid
uppmärksammas, att enligt vad den i motionen förebragta utredningen
ger vid handen, man utomlands gripit sig an med förevarande problem på
skilda vägar. Enligt det ena systemet inskränker man sitt ingripande väsentligen
till ett fixerande genom lönenämnder av minimilöner till skydd
för arbetarnes krav på en människovärdig existens; enligt det andra systemet
åter — lagstiftningen av skiljedomstypen — har man velat lämna
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
45
tillfälle till ett längre gående ingripande i syfte att tillgodose ej blott
nyssnämnda krav utan, vid sidan därav, även det samhällets intresse, som
riktar sig på att arbetsfreden i möjligaste utsträckning bevaras och icke
äventyras i sammanhang med den mellan arbetsgivare och arbetstagare
förda kampen om arbetslönens storlek. Vilkendera av dessa vägar, som
bör tillerkännas företrädet, torde vara nog så vanskligt att avgöra; frågan
därom beror givetvis i hög grad av rent lokala faktorer. Men i varje
fall bör det uppenbarligen ej ifrågakomma att, då man skrider till en utredning
i ämnet, på förhand avskära det ena eller andra alternativet och
därmed beröva sig möjligheterna till ett allsidigt skärskådande av det föreliggande
problemet.
Givet är, att i en allsidig undersökning av frågan såsom ett moment
av synnerlig vikt även ingår att tillse, vilken inverkan ett ingripande av
här ifrågavarande art kan beräknas hava på de därav berörda näringsgrenarna.
Särskilt får vid utredningsarbetets bedrivande ej förbises den
i lönepolitiskt hänseende svåra ställning, som intages å ena sidan av våra
exportnäringar samt å andra sidan av de inhemska industrier, som inom
landet ha att utstå konkurrens med utländska industriers till Sverige
importerade varor. Det är möjligt, att en eventuell lagstiftning i sådana
fall ej kan eller bör komma till stånd annat än på den internationella
överenskommelsens väg i enlighet med de grundsatser, som i motsvarande
fall redan tillämpats vid den på initiativ av Internationella föreningen för
lagstadgat arbetarskydd genomförda internationella arbetarskyddslagstiftningen.
Nämnda förening ägnar ock det nu ifrågavarande spörsmålet den
mest ingående uppmärksamhet, och torde den ifrågasatta svenska utredningen
kunna hämta åtskillig vägledning i föreningens arbeten på detta
område.
Såsom inledningsvis framhållits, har den berörda utländska lagstiftningen
oftast utgått från behovet av särskilda åtgärder till hemindustriens
reglerande. Aven i fråga om vårt land torde kunna antagas, att frågan
om önskvärdheten av en dylik reglering bör särskilt undersökas. Såsom
motionärerna påpekat, pågår för närvarande enligt Kungl. Maj:ts uppdrag
en specialutredning angående den svenska hemindustrien. Denna undersökning
avser att ge en allsidig utredning av det hemindustriella arbetet
i Sverige, dess förekomst och utbredning, ävensom av hemarbetarnes
sociala och ekonomiska förhållanden. Den nu ifrågasatta utredningen
torde i fråga om hemindustrien i allt väsentligt kunna grundas på denna
officiella undersöknings material och resultat, och torde det därför sannolikt
vara lämpligt, att utredningen i nämnda avseende finge ske i samband
med den pågående hemarbetsenquéten.
46
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 14.
Vid avgörandet av frågan om ett statens ingripande till regleringav
hemindustrien torde emellertid för vårt lands vidkommande böra uppmärksammas
att en dylik reglering icke lämpligen bör kunna utsträckas
utanför den verkliga hemindustriens ram och sålunda icke omfatta den
s. k. hemslöjden, vilken för landsbygdens befolkning flerstädes är av
stor betydelse, men som icke äger det industriella arbetets karaktär.
Utskottet, som sålunda håller före, att en allsidig utredning i det
av motionärernas framställning berörda ämne bör genom det allmännas
försorg verkställas under beaktande bland annat av de synpunkter, utskottet
i det föregående anfört, får hemställa,
att Andra kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån
det jämväl i vårt land må anses påkallat att för särskilda
arbetsområden, med hänsyn till där rådande
arbets- och löneförhållanden eller eljest, meddela bestämmelser
i syfte att, till förekommande av uppenbara
missförhållanden, göra reglerandet av minimilöner, eventuellt
lönefrågor för lönearbetare eller biträden inom
sådant arbetsområde, i större eller mindre utsträckning
beroende av beslut eller annan åtgärd från särskilda,
för ändamålet inrättade organ;
av herrar Lithander, Andersson i Hägelåkra och Henrikson i Heberg,
vilka ansett, att utskottet bort hemställa,
att förevarande motion icke måtte till någon
Andra kammarens åtgärd föranleda;
o
av herr Olsson i Asen mot motiveringen.
Stockholm 1913. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.
131307
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.