Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och biträden m. m.

1913-04-29 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1913:15, Skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och biträden m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

1

Nr 15.

Ankom till Kiksdagens kansli den 30 april 1913 kl. 4 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, angående

herr Lindqvists i Stockholm m. fl. motion, nr 239,

om skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga

om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och

biträden m. m.

I motion inom Andra kammaren, nr 239, kar herr Lindqvist i Stockholm

m. fl. hemställt, att Eiksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på

vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri,

hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas

arbeten och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per

dygn samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönarbete

sådan maximalarbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke

lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum

av arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönarbetare.

Beträffande motiveringen för denna hemställan tillåter sig utskottet

hänvisa till motionen.

Redan vid 1856 års riksdag väcktes en motion avseende arbetstidens

begränsning. Den frambära av ledamoten i bondeståndet Kils

Hansson i Yaralöv och hade följande lydelse:

»Vördsamt memorial.

Genom kungl. förordningen den 22 maj 1852 är visserligen fabriksidkare

vid vite av 6 riksdaler 32 skilling banko förbjudet att mellan

klockan 9 på aftonen och 5 på morgonen använda arbetare under 18

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 15 höft. (Nr 15.) 1

Historik.

Motion vid

1856 drs

riksdag.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

års ålder, ävensom i fabriks- och hantverksordningen åtskilliga stadganden

finnas intagna till betryggande av minderåriga arbetares rätt

och bästa; men då med avseende dels å bötesbeloppets obetydlighet,

och dels å den omständighet, att åklagare mot överträdelse av slika

föreskrifter sällan finnes, de missbruk, som lagstiftningen velat förebygga,

oavbrutet fortfara, så finner jag mig föranlåten påkalla Rikets

Ständers allvarliga behjärtande för den framställning, jag nu går att göra.

Vid de flesta fabrikerna här i landet är arbetstiden allt för lång;

den är vanligen antagen till tiden från klockan 5 på morgonen till

klockan 8 eftermiddagen med endast 17* timmes fristunder, och ändå

börjas arbetet vid många fabriker redan klockan 1/s5 samt slutar icke

förr än klockan Vs9 eftermiddagen. Detta förhållande står icke i förening

med den allmänna känsla för medmänniskors rätt och väl, som

civilisationen räknar bland sina vackraste triumfer, synnerligast då frågan

gäller barn, vilkas kroppsliga utveckling sålunda hämmas och vilkas

intellektuella förmögenheter nödvändigt genom ett sådant oupphörligt,

nästan maskinmässigt arbete rent av måste förkvävas. I själva fabrikernas

hemland, England, har också förhållandet med fabrikspersonalens

skyldigheter och rättigheter på de senare åren varit föremål för

den mest noggranna, officiella omprövning, och redbart tänkande människors

varma nit för en rättvis modifikation av fabriksägarnes förut

obilliga anspråk har också nu där besegrat dessa och framkallat ett

tillbörligt avseende på fabriksarbetarnes fysiska krafter och moraliska

behov. År det väl hedrande eller ens rätt och försvarligt, att vårt

älskade Sverige, en bland den kristna lärans och den sanna broderlighetens

väldigaste kämpar, i vår nuvarande upplysta tid låter komma

sig till last ett så groft fel i det sociala rättsförhållandet som det här

antydda? Och är det väl med god samhällsordning förenligt, att några

få industriidkares enskilda intressen skola trampa under fotterna tusentals

av sina medmänniskor och landsmän människovärde och människorätt?

Arbeta bör och måste visserligen varje människa, enligt både

Guds och mänsklig lag, för att ärligt förvärva sitt bröd eller rättfärdiga

sin ställning som samhällsmedlem; men anspråken på hennes verksamhet

böra och kunna icke rättsenligt utsträckas över en viss billig gräns,

och några stunder av sitt dagliga liv bör hon äga själv, för bönen, för

sin själs odling, för sin kropps skötande och för hemmets plikter och

fröjder. Den bästa, den starkaste natur går annars under; själens krafter

förslöas så småningom och bliva snart sagt förfäade; kroppen avtynar

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

dagligen och går för tidigt sin tillvaros slut till mötes; skyldigheterna

mot Gud och nästan förbises och betvivlas, och i djuriska njutningar

sökes en usel och olycklig tröst för ett glädjelöst och beklagansvärt

liv. Synnerligast i avseende på barn och yngre personer, vilka arbeta

i fabrikerna, gälla dessa sanningar, och mig synes därföre vara statens

ovillkorliga plikt att tillse, det icke godtycke och slem vinning hos

några få bättre lottade så småningom lönnmörda mångtusende andras

fysiska, moraliska och kanske eviga väl. Om någonsin statens förmynderskap

över individerne är behövligt, så är det i frågor sådana

som denna, i synnerhet då de ringa arbetslönerna och orimligt höga

priser på livets oavvisliga förnödenheter förvärra det onda därhän, att

de flesta av dessa stackars slavar varken kunna förskaffa sig sådan

föda, som uppehåller kroppens krafter, eller en mot vårt stränga klimats

inverkan nödvändig beklädnad. Det är i sanning både bedrövligt och

ömkansvärt att se dessa arma varelser ytterligt avmagrade och ofta

med trasor beklädda, stå halvsovande emot varandra i osunda förstugor

under avvaktan på det uppskakande klockslag, som manar in dem i

de ännu osundare arbetsrummen, där deras enda önskan är ett snart

slut på den flyende dagens elände och deras enda hopp ett slut även

på den kommande.

Sanningsenligt måste medgivas, att bland våra fabriksidkare många

finnas, vilka själva äga en djup, ogillande känsla för dessa snart sagt

barbariska förhållanden och därför gärna skulle se desamma rättsenligt

förbättrade, men de anse sig göra en förlust, om de förkorta arbetstiden

för sina arbetare, emedan de icke kunde konkurrera med dem av deras

yrkesbröder, vilka icke skulle göra detsamma för sina, och medgivas

bör även, att fabriksägaren nödgas vidkännas betydliga utgifter för

försörjningen av sina fattiga; men det förra skälet skulle betydligt försvinna,

om arbetstiden för våra fabriker av staten bestämdes lika för

alla, och fattigförsörjningsutgifterna skulle betydligt minskas, om icke

arbetarnes hälsa och krafter genom överansträngning och därmed dagligt

växande elände undergrävdes och i förtid medtoges.

Denna fråga synes mig för både det närvarande och framtiden vara

av stor vikt för vårt land, och jag får därför föreslå:

att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmakternas

sammanstämmande beslut måtte bliva bestämd till högst 12 timmar

om dagen för fullvuxna personer och de över 16 år samt till 8 timmar

om dagen för ungdom under 16 års ålder; att s. k. överarbete icke

s. 4 Kontrollera mot PDF

Motion vid

1886 års

riksdag.

Motioner vid

1891, 1893,

1894 och 1893

års riksdagar

4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

under någon förevändning må för dessa senare äga rum; att överträdelse

av dessa stadganden måtte beläggas med förböjt vite av 25 r:dr r:mt

för varje person, som utöver den stadgade tiden hålles till arbete å

fabrikerna, samt att slutligen envar måtte äga åklaga så beskaffade överträdelser

och de därför stadgade böter åklagaren ensamt tillfalla.

Om remiss härå till vederbörligt utskott anhålles!

Stockholm den 3 december 1856.

N. Hansson.

Från Kristianstads län.»

Motionen torde hava utgjort en medverkande orsak till en skrivelse

av Riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande till förmån för

en reglering av minderårigas arbete.

Sedan en sådan lagstiftning blivit genomförd i 1881 års minderårighetsförordning,

bragtes frågan om lagstadgad arbetstid för vuxna

arbetare å nyo före i Riksdagen genom en motion år 1886 av herr S.

A. Hedlund med förslag om införande av en maximalarbetsdag å nio

timmar för de näringar, som komme att understödjas genom skyddstullar.

Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs av båda kamrarna.

Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella

arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid vilken även Sverige

låtit sig representeras, och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad

maximalarbetsdag för kvinnor, torde bland annat hava givit

impulsen till att frågan om en begränsning av de vuxna arbetarnes

arbetstid redan år 1891 å nyo gjordes till föremål för behandling i

Riksdagen, denna gång genom en motion av herr F. Berg. I denna

motion yrkades, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,

att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda,

i vad mån åtgärder även i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande

av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet

av arbetstiden, särskilt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade

yrkesinspektion». Motionen avstyrktes av det Andra kammarens

tillfälliga utskott, dit den hänvisats, och kammaren biföll utskottets hemställan.

Samma öde rönte en av samma motionär år 1893 framburen

motion med enahanda yrkande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 5

_ Vid 1904 års riksdag upprepade herr Berg sitt yrkande i en

motion, vari 12 av Andra kammarens ledamöter instämde. Det tillfälliga

utskott, som avgav utlåtande över motionen, ägnade densamma

en grundlig behandling och upptog därvid till bemötande de vanligaste

invändningarna mot en lagstadgad reglering av arbetstiden. TJtskottet

hemställde, att utredning rörande maximalarbetsdag måtte begäras för

»sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i vilka arbetet genom

sin art menligt inverkar på arbetarens hälsa». Utskottets hemställan

bifölls av Andra kammaren med 101 röster mot 89. Vid ärendets

behandling i Första kammaren avslogs emellertid på hemställan av

kammarens tillfälliga utskott nr 2 det av medkammaren fattade beslutet.

Då frågan vid 1895 års riksdag å nyo upptogs av samma motionär,

framställde denne sitt yrkande i överensstämmelse med föregående års

Andrakamm arbeslut. Au bifölls det, efter vederbörande utskotts hemställan,

i Andra kammaren med 133 röster mot 73. Men ehuru även

behandlingen av ärendet i medkammaren denna gång var gynnsammare,

i det att dess tillfälliga utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte

Andra kammarens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren

efter en längre debatt, men utan votering.

Efter år 1895 fick frågan om maximalarbetsdag inom Biksdagen

vila ända till år 1908, då den socialdemokratiska riksdagsgruppen väckte

en motion, vari hemställdes, att Biksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid

av 48 timmar under en vecka och 8 timmar under ett dygn

må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och därmed jämförligt

yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag, transportväsende

och därmed sammanhörande arbete samt statens och kommunens arbeten

och företag, samt att Kungl. Maj it därefter må för Biksdagen framlägga

de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

I den mycket utförliga motiveringen till denna motion redogjordes

för arbetstidens reglering genom lag i de förnämsta industrilanden samt

för arbetstidens reglering i Sverige och för de inom Sveriges riksdag

framförda förslagen om införande av maximalarbetsdag. Därefter diskuteras

frågan om »arbete och vila», varefter de skäl framföras på vilka

motionärerna grunda sin uppfattning att arbetsförhållandenas egen art

framkallar kraven på maximalarbetsdag, och att arbetarens ställning som

människa och medborgare kräver lagstadgad begränsning av arbetstiden.

Motion vid

1908 års

riksdag.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Frågan om förhållandet mellan arbetstid och arbetsprestation upptogs

därefter till utförlig behandling, varpå motivering lämnas för att arbetstidens

begränsning begärts till 8 timmar dagligen samt för att maximalarbetsdagen

måste bli lagstadgad. Efter att till sist hava upptagit frågan

om lagstiftningens omfattning, slutade motionärerna sin framställning

med följande ord:

»Då sålunda för första gången i vårt land en begäran om lagstiftningens

medverkan till genomförande av 8-timmars maximalarbetsdag

ställes till Sveriges Biksdag, sker det i full känsla av spörsmålets utomordentligt

stora betydelse för land och folk. Ingen klarsynt iakttagare

undgår att märka, att arbetarefrågan träder allt närmare, allt

bestämdare tränger till sin lösning,

från de gamla förhållandena och för oss in i en ny tid, som gör industrien

till en allt mera dominerande näring. Man må häröver klaga eller

glädjas — det gör till saken ringa. Utvecklingen har sin gång. Allt

större procent av Sveriges folk befinner sig i industriarbetarens ställning.

Det finnes då ingen kortsyntare, ingen fördärvligare, ingen mera

verkligt samhällsfientlig politik än den, som möter arbetarnes livsfrågor

med klasslagstiftningens förgiftade vapen. Yäl finnes ännu mången,

som i arbetarnes frigörelsekamp ser endast ett elakt samhällslyte, ett

halvt brottsligt tilltag i strid med gudomlig och mänsklig ordning, mången

som betraktar förkämparne för arbetarnes rätt som personifikationen

av det onda i tiden. Men sådana betraktare skulle tvivelsutan komma

till en både mänskligare och sannare uppfattning av samtiden och dess

problem, om de i stället för att gripa efter första klasslagshalmstrå, som

räckes av någon tillskyndare, satte sig ned för att lugnt överväga och

begrunda det mångskiftande och invecklade spörsmål, som benämnes

den sociala frågan.

Den låter sig icke avföra med skrivandet av nya strafflagsparagrafer.

Den bottnar vida djupare än i några »agitatorers uppvigling»,

nämligen i det mänskliga lidandet och det mänskliga lyckobehovet. Olyckliga

människor ha alltid funnits, och lyckan torde väl aldrig bli alla

människor beskärd. Men så stort är ännu armodet, så mörkt för stora

folklager livet och framtiden, och så oändligt mycket från samhällets

och de bättre lottades sida ogjort, att ingen med öppen blick och levande

pliktkänsla bör kunna stå likgiltig inför de mångas strävan till

frihet och ljus.

Samhället har stora plikter att fylla. Denna framställning pekar

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

på en av dem. Överallt där industriarbetare finnas, tvingas man att

sysselsätta sig med den fråga, som här avhandlas. Framställningen härovan

har gått ut på att visa, att dess lösning är både nödig, lämplig

och möjlig. För en lösning fordras huvudsakligen en god vilja, omtänksamhet

och — uppoffrandet av några fördomar.»

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,

anförde i sitt utlåtande en del uppgifter angående arbetstidens

längd i Sverige samt i Österrike och fortsatte därefter:

»Av omförmälda förhållanden framgår emellertid, att lagstadgande

om en allmän maximalarbetsdag av 8 timmar skulle för de allra flesta

industrigrenar innebära en högst betydande nedsättning av arbetstiden.

Utskottet vill då till en början påpeka, att en dylik avsevärd nedsättning

i arbetstiden otvivelaktigt på ett mycket intimt sätt berör den internationella

arbetsmarknaden. Fn dylik åtgärd vidtagen endast för den

svenska industrien skulle utan allt tvivel i betydande grad minska konkurrensförmågan

inom alla sådana industrigrenar, som vore byggda på

export till utlandet. Utskottet kan nämligen icke lämna vitsord åt motionärernas

påstående, att en minskad arbetstid skulle i regel motsvaras

av så ökad arbetsintensitet, att någon minskning i arbetsprodukten ej

skulle uppkomma. Yisserligen kan utskottet medgiva, att i vissa fall

förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan alltför lång

arbetstid kan verka gagneligt även i det avseendet att ökad arbetsintensitet

därmed kan vinnas. Men på sätt av ovanstående inledning till utskottets

yttrande med tydlighet framgår kan ingalunda ett påstående i

nyssberörda riktning uppställas såsom regel. Utskottet har också inhämtat

att erfarenheten från Frankrike, där denna fråga vunnit särskilt

beaktande, ingalunda bekräftar detsamma.

I fråga om den industri, vars marknad uteslutande är inskränkt

inom landet, skulle man kunna tänka sig att en nedsättning av arbetstiden

skulle kunna motvägas genom höjda skyddstullar, men sådant

skulle givetvis hava till följd varans fördyrande likasom för andra även

för arbetarne själva, och om icke konsumenterna vilja betala de högre

prisen, inträder minskning i produktionen jämväl till skada för arbetarne.

Utskottet är sålunda av den mening, att, om någon avsevärd minskning

i arbetstiden skall inom industrien kunna genomföras, en sådan

minskning bör grunda sig på internationell överenskommelse eller genomföras

genom internationell praxis. På denna väg hava kulturstaterna ju

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

även delvis redan inslagit ifråga om det kvinnliga arbetet och förbud

för nattarbete därinom.

Om sålunda inom det industriella arbetsområdet en nedsättning av

arbetstiden till 8 timmar uppenbarligen skulle i vårt förhållande till utländsk

konkurrens skada landet, så länge — vilket motionärerna själva

upplyst icke vara fallet — liknande begränsning av arbetstiden ej är

genomförd i de större industriländerna, är det än mera påtagligt att inom

en hel del yrken, vilka icke i egentlig mening äro industriella, men för

vilka motionärerna även åsyfta införande av 8 timmars dag, än större

betänkligheter skulle möta. Inom transportväsendet, vari ingå järnvägsdrift

och sjöfart, är det väl ganska otänkbart att införa åttatimmarsdag.

Inom stuveriyrket, som med hänseende till vårt lands klimatiska förhållanden,

i de flesta hamnar är mer eller mindre säsongarbete, likaså.

Inom byggnadsbranschen torde lika litet 8-timmarsdag kunna på allvar

ifrågasättas. Med de arbetshinder, som i regel förekomma vid byggnader,

den korta arbetstiden om vintern, uppehåll i följd av kyla m. m.

torde redan nu med trygghet kunna påstås, att arbetarne inom denna

bransch i årligt genomsnitt icke arbeta mer än 48 timmar i veckan.

Motionärerna hava själva framhållit faran för befolkningens degenerering

genom dess inströmmande till städerna och andra industricentra.

Skälet, varför jordbruksarbetaren sålunda uppsöker städerna eller andra

större platser, ligger väl i hoppet om större arbetsförtjänst och lättare

tillfälle att tillfredsställa egna njutningsbehov än vad landsbygden kan

erbjuda. Med införande av en maximalarbetsdag på blott åtta timmar,

vilket motionärerna själva icke förutsätta såsom möjligt för jordbruksarbetarna,

skulle industriens lockelser än mera tillväxa, fara för landsbygdens

slutliga avfolkande uppstå samt den av motionärerna fruktade

befolkningens degenerering därmed allt mera ökas.

På anförda skäl anser utskottet synnerliga betänkligheter möta för

bifall till motionärernas hemställan. Utskottet har därvid icke låtit sig

ledas av den uppfattning, att icke staten både kan hava rätt och plik

att ingripa till arbetstidens förkortande, där denna tids överdrivna längd

ur hälsovårdssynpunkt innebär verklig våda för. samhället eller individen.

Men utskottet saknar skäl att i anledning av den nu föreliggande

motionen ingå på denna fråga.»

Utskottet avstyrkte sålunda bifall till motionen.

I avgiven reservation anförde herr It. Karlsson:

»Av de överläggningar, som förts inom utskottet vid behandlingen

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

av denna motion, likasom oek av den motivering, som utskottet presterat

för sitt avslagsyrkande, kar jag klivit allt livligare övertygad om det berättigade

i motionärernas krav på en utredning angående det stora spörsmål,

som de kragt under Riksdagens prövning. Utskottet undanskjuter

i sin motivering alltför mycket de kumanitära ock raskygieniska skäl,

som på ett så övertygande sätt framförts i motionen. I stället skjutas

de nationalekonomiska i förgrunden. Jag underskattar ingalunda dessas

betydelse eller kortser från denna frågas internationella innekörd, men

utskottet kar icke för sin ståndpunkt anfört sakliga skäl av den innekörd,

att de synas mig övertygande, så mycket mindre som det enda

exempel för dess nationalekonomiska bevisföring utgör en känvisning till

erfarenketerna från Frankrike. Ock för påståendet, att erfarenketen från

detta land ådagalagt, att eu förkortning av arbetstiden icke följts av en

motsvarande ökning i arbetsintensitet kar icke, vare sig utskottet eller

författaren till en till kammarens ledamöter utdelad stridsskrift mot

ifrågavarande motion angivit någon vederkäftig källa. Utskottets motivering

i denna punkt står därför för mig såsom byggd på antaganden

ock påståenden, medan motionärerna framfört eu mängd från olika land

ock olika tider faktiska exempel såsom stöd för sin motion.

Än mindre kan jag erkänna som ett objektivt skäl det av utskottet

(å sid. 7) anförda om maximalarbetsdagens inverkan å »landsbygdens

avfolkande». Befolkningsrörelserna i nutiden ha djupare rötter än så ock

motsatta krafter synas redan, oberoende av nu förevarande angelägenhet

i de stora industrilanden, göra sig gällande i en riktning, som återgives

i uttrycket: ''Industriens utvandring till landet’. Som argument synes

mig denna del av utskottets motivering mera offra åt taktiska synpunkter,

som på senaste tiden förts till torgs vid vissa tillfällen i Andra

kammaren, än uttrycka en ovedersäglig sanning.

De skal, som av motionärerna anförts rörande betydelsen av maximalarbetsdagens

införande, stå sålunda trots utskottets granskning allt

fortfarande orubbade. Ock mot det gjorda yrkandet på utredning kan

keller icke, synes det mig, med fog några invändningar göras. Man

kan nämligen icke undgå att erkänna, att kravet på införande av eu

lagstadgad maximalarbetsdag med varje år växer i styrka icke blott

inom arbetarklassen, utan även bland alla dem, som i en fysiskt stark

ock kulturellt intresserad befolkning se ett lands styrka ock den säkraste

grunden för ett folks lycka.

Att under dessa förhållanden skjuta undan eu undersökning av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 15 käft. (Nr 15.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Motion vid

1910 års

Riksdag.

Inbjudan till

internationell

arbetarskydd

skonferens.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

frågan synes vara i hög grad oklokt. Ju likgiltigare statsmakterna ställa

sig till denna stora fråga, dess hårdare blir striden om densamma emellan

de båda kämpande makterna, arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer.

Staten bör därför taga sig an detta viktiga spörsmål och därigenom

mildra och förekomma strider samt tillgodose hela samhällets berättigade

intressen genom att på lagstiftningens väg normera arbetstiden. Då

kravet på 8-timmarsdagen i övrigt synts mig av motionens bevisföring

väl motiverat, har jag ansett, att utskottet bort hemställa, att Andra

kammaren för sin del måtte bifalla ifrågavarande motion».

Andra kammaren godkände utskottets hemställan och avslog motionen.

Vid 1910 års Eiksdag väcktes inom Andra kammaren en motion,

vari begärdes utredning »huruvida och i vilken utsträckning en lagstadgad

maximalarbetsdag må bestämmas för arbetare och biträden i hälsofarliga

industier och yrken». Det Andra kammarens tillfälliga utskott, där

ärendet behandlades, avstyrkte motionen, och denna utskottets hemställan

blev av kammaren godkänd.

Schweiziska förbundsrådet har nyligen till de europeiska regeringarna, däribland

även Sveriges, avlåtit en cirkulärskrivelse, som i översättning lyder sålunda1):

»Strävandena att reglera arbetarskyddsfrågor med tillhjälp av internationella

överenskommelser hava genom avslutandet av de två fördragen av den 26 september

1906 angående förbud för industriellt nattarbete av kvinnor samt angående

förbud för användande av vit fosfor i tändsticksindustrien uppnått ett första och

därför så mycket avsevärdare resultat. Under loppet av fjolåret har den internationella

föreningen för arbetarskydd inkommit till oss med nya förslag. Föreningen

hemställer om upptagande av internationella förhandlingar, vilka skulle

avse uppställande av föreskrifter för förbud mot industriellt nattarbete av underåriga

arbetare och för fastställande av en arbetstid av högst 10 timmar för i industrien

sysselsatta kvinnor och underåriga arbetare. Nämnda förenings byrå har

över båda dessa spörsmål utarbetat promemorior, till vilka vi hänvisa, och i utlåtanden

av den 26 oktober och 30 december 1912 formulerat utkast, vilka skola

bilda grundvalen för förhandlingarna och förverkligas genom en internationell överenskommelse.

Dessa förslag lyda på följande sätt:

1. ''Förbud för industriellt nattarbete av underåriga arbetare. 1. Industriellt

nattarbete av underåriga arbetare skall vara förbjudet intill fyllda 18 levnadsår.

Förbudet är absolut intill skolpliktens fullgörande och under alla omständigheter

intill fyllda 14 år.

2. Den i § 1 stadgade nattvilan skall hava en varaktighet av minst 11 på

varandra följande timmar. I dessa 11 timmar skall i alla stater vara inbegripen

’) Enligt »Sociala Meddelanden» årg. 1913, häftet 3.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

tiden från 10 e. m. till 5 f. m. I de stater emellertid, i vilka nattarbete av

industriarbetare intill 18 år ännu icke är reglerat, får längden av den oavbrutna

nattvilan för arbetare över 16 år under en övergångstid inskränkas till högst 10

timmar.

3. Förbudet för nattarbete av underåriga arbetare vid mer än 14 år kan

träda ur kraft: a) i händelse av ett avbrott i driften, vilket icke kunnat förutses

och icke torde upprepas samt är att hänföra till force majeure; b) för förarbetning

av råämnen eller bearbetning av föremål, som äro utsatta för mycket hastig förstörelse,

om det är erforderligt till förekommande av en eljest oundviklig förlust

på dessa xnaterialier.

4. I de av årstidens inflytande beroende industrierna (säsongindustrier) liksom

även under exceptionella förhållanden i varje annat företag kan varaktigheten

av den oavbrutna nattvilan för underåriga arbetare över 16 år under 60 dagar av

året inskränkas till 10 timmar.

5. Om i utomeuropeiska stater ävensom i kolonier, besittningar eller protektorat

de klimatiska förhållandena eller de infödda befolkningarnas ståndpunkt

så fordra, kan varaktigheten av den oavbrutna nattvilan inskränkas under minimum

av 11 timmar, dock med det förbehåll, att motsvarande vilotider givas under

dagen.

6. Fristen för ikraftträdandet av förbudet för industriellt nattarbete av underåriga

arbetare förlänges till 5 år för de arbetare av någon av följande kategorier,

som överskridit 16 års ålder: a) i butelj- och fönsterglasindustrien: arbetare, som

äro sysselsatta med uttagande av glasmassan ur smältugnarna; b) i metallindustrien:

ånghammare- och valsverksarbetare; likväl i båda fallen med det förbehåll, att

även inom ovannämnda övergångsfrist nattarbetets längd genom nationell lagstiftning

begränsas och antalet av de med nattarbete sysselsatta underåriga arbetarna

inskränkes till det för vinnande av facklig utbildning erforderliga

måttet.

II. Fastställande av en arbetstid av högst 10 timmar för i industrien

sysselsatta kvinnor och underåriga arbetare. 1. Längden av industriellt arbete

för kvinnor utan hänsyn till ålder samt för unga arbetare intill 18 år skall med i

det följande anförda undantag under ingen arbetsdag uppgå till mer 10 timmar.

2. Arbetstiden skall avbrytas av en eller flera vilopauser, vilkas minimilängd

skall bestämmas av lagstiftningen inom varje stat.

3. Maximalarbetstiden av 10 timmar kan tidtals förlängas genom övertidsarbete:

a) i händelse av ett oförutsett, icke periodiskt återkommande avbrott i

driften, vilket är att hänföra till force majeure; b) för förarbetning av råämnen

eller bearbetning av föremål, som äro utsatta för mycket hastig förstörelse, då det

är erforderligt till förekommande av en eljest oundviklig förlust på dessa materialier;

c) i de av årstidens inflytande beroende industrierna (säsongindustrier) ävensom

under exceptionella förhållanden i alla företag.

4. Längden av den i § 3 omtalade övertiden får icke uppgå till mer än 1

timme på någon dag under arbetsveckan eller icke mer än 2 timmar under 3 icke

på varandra följande dagar i samma arbetsvecka och tillsammans icke till mer än

60 timmar per kalenderår. Övertid för unga arbetare upp till 16 år förbjudes.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

5. Om i utomeuropeiska stater ävensom i kolonier, besittningar eller protektorat

de klimatiska förhållandena eller den inhemska befolkningens ståndpunkt så

fordra, kan arbetstiden regleras per vecka. Den får likväl i detta fall icke överstiga

60 timmar.

6. I motsvarighet med art. 8 och 10 i Bernkonventionen rörande förbud för

kvinnligt nattarbete skola särskilda frister och övergångsbestämmelser förbehållas

för överenskommelsens ikraftträdande i särskilda industrier.

Yi tro oss handla efter de höga regeringarnas önskningar, om vi följa den

internationella föreningens uppslag och förelägga dem förslaget om inkallande av

en konferens. Till införandet av de ifrågasatta bestämmelserna skulle ju alltid

ännu någon tid förflyta.

Genom överenskommelsen av den 26 september 1906 om förbud för industriellt

nattarbete av kvinnor hava konventionsstaterna givit uttryck åt en önskan att

internationellt ordna vissa arbetsvillkor för en kategori av arbetare, som äro i

största behovet av statsskydd. De nya förslagen avse att med anslutning till det

vunna resultatet utbygga det och i alla industristater även förskaffa kvinnorna förmånen

av arbetstidens inskränkande till 10 timmar. Dessutom skall den internationella

regleringen utsträckas till ännu en kategori, unga (underåriga) arbetare,

vilka skulle erbjudas samma skydd som kvinnorna.

De förslag, som den internationella föreningen på grundvalen av sina undersökningar

och erfarenheter utarbetat, äro enligt vår mening ägnade att utgöra basis

för överläggning genom en konferens och att föra oss närmare det mål, som vi

hava i sikte.

För den händelse förslaget om inkallande av en internationell konferens vinner

de höga regeringarnas bifall, tillåta vi oss föreslå samma till vägagående som

1905 och 1906. Arbetet skulle följaktligen uppdelas mellan å ena sidan en teknisk

konferens för uppgörandet av grunddragen till internationella överenskommelser och

å den andra en följande diplomatisk konferens för deras avslutande.

Vi förelägga därför Eders excellens förslaget, att i september 1918 en förberedande

teknisk konferens skall sammankallas i Bern för att uppgöra grunddragen

till internationella överenskommelser angående förbud mot industriellt nattarbete

av unga arbetare och angående fastställande av en arbetstid av högst 10

timmar för i industrien sysselsatta kvinnor och unga arbetare. Till basis för förhandlingarna

skola läggas internationella föreningens för lagligt arbetarskydd förslag

(I, 1—6 samt II, 1—6 här ovan). Med hänsyn till de för en sådan konferens erforderliga

förberedelserna vore vi mycket förbundna för ett snart svar. Yi utbedja oss

det senast i medio av april. Om vårt förslag vinner de höga regeringarnas anslutning,

skola, vi tillåta oss fastställa tidpunkten för konferensens sammanträdande

och inbjuda de därtill villiga regeringarna att utse sina representanter. Vi rikta

denna cirkulärskrivelse till regeringarna för de europeiska stater, som äro delaktiga

i de internationella överenskommelserna av den 26 september 1906 eller hava arbetarskyddslagar,

nämligen: Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien, Bulgarien, Danmark,

Spanien, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Italien, Luxemburg, Norge,

Holland, Portugal, Rumänien, Ryssland, Serbien, Sverige.»

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Med anledning av inom Första kammaren väckt motion likalydande ^staH ^dra

med den förevarande har denna kammares andra tillfälliga utskott, efter tillfälliga uten

historisk redogörelse, anfört följande. tande anli

»Av den nu lämnade redogörelsen över ärendets föregående be- ende ''med den

handling inom Eiksdagen framgår, att frågan om att genom lagbestämmeker

reglera arbetstiden sedan länge varit föremål för Eiksdagens upp- motion.

märksamhet.

Utskottet inser betydelsen av att arbetsdagens längd regleras så, att

arbetaren jämväl beredes tillfälle till fysisk och psykisk utveckling. Erfarenheten

visar ock, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan

alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt

att sålunda eu alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten

inskränkas.

Verkställda undersökningar av arbetstidens längd i vårt land utvisa

emellertid, att densamma genom överenskommelser mellan arbetsgivare

och arbetare under de senare åren förkortats. Under det att på 1880- talet eu arbetstid av 12 timmar om dagen var den vanliga, beräknas den

numera inom de flesta yrken uppgå till omkring 10 timmar. Härtill

kommer att arbetet ofta avslutas ett par timmar tidigare på lördagen,

varigenom arbetstiden per vecka inom flera yrken uppgår allenast till

ungefär 57 timmar.

Sedan nu finnas åtskilliga lagstadganden avsedda att skydda den

inom industrien arbetande personalen mot alltför lång arbetstid. Sålunda

stadgas genom lagen den 20 november 1909, att kvinna, som sysselsattes

i vissa i lagen angivna industriella företag, icke får till arbete i företaget

användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande av

oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn; i

denna ledighet skall tiden mellan klockan 10 på aftonen och klockan 5

på morgonen ingå. I lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd är bestämt,

att minderårigas arbetstid ej får överstiga, för minderårig under

13 år 6 timmar av dygnet, för minderårig, som fyllt 13 men ej 14 år,

8 timmar av dygnet och för annan minderårig 10 timmar av dygnet.

I 7 § i samma lag bar Konungen erhållit rätt att i avseende å vissa

för hälsan skadliga yrken meddela närmare bestämmelser, d. v. s. bland

annat angående arbetstidens längd.

Den nu förevarande motionen avser att genom lagbestämmelser begränsa

arbetstiden för samtliga lönearbetare till 8 timmar om dygnet.

Utskottet vill då först framhålla, att denna fråga på ett intimt sätt berör

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

den internationella arbetsmarknaden. Genomförandet av en så stark begränsning

av arbetstiden, som den motionärerna föreslagit, endast för den

svenska industrien skulle utan tvivel i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga

mot den utländska industrien. Redan nu är konkurrensen

på den utländska marknaden ofta svår, beroende på de lägre arbetslönerna

i utlandet. Och det är fara värt, att vår industri efter införandet av en

8 timmars maximalarbetsdag icke skulle kunna motstå konkurrensen med

utlandets.

Utskottet anser därför, att Sverige i fråga om lagbestämmelser angående

arbetstidens längd inom det industriella arbetsområdet bör rätta

sig efter de större europeiska kulturländerna, samt att således nu förevarande

fråga lämpligast bör lösas genom internationella överenskommelser.

På denna väg ha kulturstaterna redan inslagit. Yid flera internationella

förhandlingar har frågan om införande av en maximalarbetsdag

av 10 timmar för kvinnor varit föremål för behandling, och eu

diplomatisk konferens kommer att hållas innevarande sommar för slutlig

överenskommelse i denna fråga. Jämväl frågan om att på internationella

överenskommelsers väg begränsa arbetstiden för vuxna manliga arbetare

står numera på dagordningen. Yid det sammanträde, internationella

föreningen för lagstadgat arbetarskydd i september 1912 höll i

Zurich, beslöt föreningen hemställa, att vid nästa diplomatiska konferens

skulle till behandling företagas frågan om införandet av lagstadgat maximalarbetstid

av 8 timmar vid skiftsarbete.

Yad beträffar lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än

industriarbetare anser utskottet, att denna fråga lämpligast torde böra

regleras genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare.

Otvivelaktigt skulle införandet av 8 timmars arbetsdag för många

yrken — i all synnerhet inom jordbruksarbetet — stöta på hart när

oöverstigliga hinder».

Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte till någon

Första kammarens åtgärd föranleda.

I avgiven reservation hemställde herr Rosén, »att Första kammaren

måtte för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t

ville anhålla, att Ivungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån

det jämväl i vårt land må anses påkallat att inom särskilda arbetsområden,

med hänsyn till där rådande arbetsförhållanden eller eljest, träffa

sådana anstalter, att för flera eller färre av där anställda lönearbetare

s. 15 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 15

och biträden må kunna genomföras maximalarbetsdag av viss längd eller

visst minimum av sammanhängande fritid».

Herr Steffen reserverade sig till förmån för motionens yrkande och

anförde följande.

»Utskottets knapphändiga behandling av det mycket omfattande och

för stora massor av vårt folk synnerligen betydelsefulla spörsmål, som

motionen har till föremål, synes mig vittna om brist på intresse och förståelse

för frågan. På ingen enda punkt har utskottet försökt en saklig

vederläggning av de i motionens motivering anförda sakliga skälen

för en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Utskottet tycks

ha förbisett, att motionen begär en utredning beträffande möjligheterna

att tillämpa en åtta timmars maximalarbetsdag inom vårt näringsliv eller

att i vissa fall ersätta den med motsvarande legala skydd för ett

minimum av arbetsfri tid. Riksdagen kan dessutom, enligt mitt förmenande,

icke låta sig nöja med utskottets teori, att man i Sverige bör

alldeles avstå från att utreda och på legal väg åtminstone delvis ordna

de egna arbetstidsförhållandena, under det de internationella arbetstidsöverenskommelserna

fortskrida. Det nationella och det internationella

framstegsarbetet böra här tydligtvis gå hand i hand. I många fall torde

eu utredning visa, att åttatimmars dagen är för arbetets produktivitet

avgjort gynnsammare än en längre arbetsdag samt att den internationella

konkurrensen icke alltid är en faktor, som man här har att räkna med.

Yad beträffar utskottets kanske något olyckligt formulerade dekret,

att frågan om »lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än industriarbetare»

»lämpligast torde böra regleras genom frivilliga överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetare», så synes mig detsamma

vittna om föga verklighetssinne. Utskottet inräknar väl näppeligen handeln

samt transport- och kommunikationsväsendet under rubriken »industri».

Skulle således en butikstängningslag eller en lagstadgad maximalarbetsdag

för järn vägsfolk eller för sjöfolk a priori vara något så helt

omöjligt eller fördömligt? Och varför skulle icke också jordbruket till

slut kunna komma med, under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet

av naturförhållandenas växlingar?»

Första kammaren beslöt emellertid bifalla sitt utskotts hemställan.

Kravet på införande av lagstadgad maximalarbetsdag är ingalunda

någon ny fråga särskilt bland industriarbetarne. Och detta krav har

mer och mer ställts i samband med ett närsläktat, nämligen det om en

Utskottets

yttrande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

minimilönelagstiftning. Från arbetarehåll har man ansett, att om en

minimilönelagstiftning skall motsvara sin socialpolitiska uppgift att skydda

arbetarnes levnadsstandard mot att nedsjunka under ett visst minimum,

så måste den icke blott tillförsäkra honom ett bestämt inkomstminimum

per vecka, månad eller år, utan även innehålla bestämmelser om att

denna inkomst kan vinnas under arbetsförhållanden, som icke i och för

sig sänka hans levnadsstandard i trots av arbetslönens tillräcklighet. Ett

maximum av arbetsdag anser man därför vara ett lika ofrånkomligt

socialpolitiskt krav som ett minimum av arbetslön. Och då den faktiska

arbetsdagen icke omfattar så många olikartade typer med hänsyn

till arbetstidens längd som den faktiska arbetslönen med hänsyn till

lönens belopp, innebär maximalarbetsdagslagstiftningen för områden, som

kunna komma i fråga, ett mindre invecklat problem än legaliseringen

av minimilöner. Det gäller ett väl avmätt och genomtänkt utbyggande

av den redan gällande arbetarskyddslagstiftningen.

I många främmande länder med utvecklad storindustri bar staten

också redan för årtionden tillbaka börjat ingripa reglerande och upptagit

lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område. Den engelska och

nordamerikanska maximalarbetsdagslagstiftningen exempelvis bar inom

stora industriella arbetsområden redan reducerat arbetsdagen i åtskilliga

industrier och yrken till uti England nio timmar och uti Förenta staterna

något under eller något över åtta timmar. Och i Australien är,

enligt motionärernas uppgift, arbetstiden pr dag för omkring tre fjärdedelar

av alla arbetare fastställd till åtta timmar.

Även i vårt land bar arbetstidens längd under de senaste årtiondena

så småningom avkortats dels och huvudsakligen genom frivillig överenskommelse

mellan arbetsgivare och arbetare, dels genom vissa lagstadganden.

Sådana äro lagen av 1909 om kvinnliga arbetare i industriella

företag och lagen om arbetarskydd av 1912. Om än de vuxna

männens arbetstid i dessa föga eller alls icke beröres, så ba nämnda

stadganden genom att männens arbete på en del områden varit beroende

av kvinnornas och barnens indirekt verkat så, att männens arbetstid

blivit förkortad.

Då utskottet håller före, att de fysiologiska, kulturella och nationalekonomiska

skäl för lagstiftning om maximalarbetsdag för barn, ungdom

och kvinnor gälla, om än icke i samma mån, även för de vuxna

männen, har utskottet funnit sig böra tillstyrka en utredning och undersökning

för eventuellt utvidgande av den redan förefintliga arbetarskydds
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 17

lagstiftningen i den riktning motionärerna åsyfta ock i den mån förhållandena

sådant verkligen påkalla.

Mången står dock tveksam, huruvida våra näringar verkligen skulle

tåla ett statens ingripande på detta område och huruvida ett sådant ingripande

över huvud taget kunde anses välbetänkt. Erfarenheten i utlandet

liksom även i någon mån hos oss synes till fullo bekräfta, vad

man också kunnat förvänta, nämligen att kortare arbetsdag — givetvis

inom vissa gränser — medför icke blott en ökning av arbetarnes arbetsintensitet

och yrkesskicklighet, utan även en utveckling av maskintekniken

och höjning av affärsorganisationen, så att arbetsresultatet pr man

väsentligen ökats och blivit billigare. Dessutom har det visat sig, att

olycksfall i arbetet bli avsevärt mindre med en kortare arbetsdag, som

också synes vara ett kraftigt medel att hejda yrkessjukdomarna i deras

härjningar. En opartisk och saklig undersökning och utredning torde

emellertid giva säkraste ledningen för det ömtåliga spörsmålets närmare

bedömande.

Med tillstyrkande av en sådan utredning har utskottet för övrigt

icke velat uttala sig i saken, vilkens fortsatta handläggning bör utmynna

i förslag, som uteslutande grunda sig på det material, undersökningen

kan åstadkomma.

Att på det förberedande stadium, frågan nu befinner sig, tillstyrka

en utredning om en så stark begränsning av arbetstiden eller fixerandet

av en arbetsdag på åtta timmar, såsom motionärerna föreslagit, anser utskottet

icke tillrådligt.

Arbetsdagens legala begränsning ställer sig mest grannlaga inom

jordbruksnäringens och hemmens arbetsområden, där arbetsbehovet i hög

grad kan växla under veckans olika dagar och under olika tider av

året. Yad som på detta område torde kunna göras uti förevarande sak

lärer väl icke gå utöver ett legalt skydd för ett visst minimum av fritid

per vecka eller månad. Det är visserligen såsom i motionen påpekats

så, att jordbruks- och hemarbetsförhållandena inte böra inta någon

socialpolitisk särställning, och staten har redan genom senaste arbetarskyddslagen

erkänt detta i princip. Men liksom motionärerna medgiva,

att en lag om maximalarbetsdag måste upphöra att gälla inom av den

omfattade områden vid vissa olyckstillfällen, naturtilldragelser o. s. v.,

så måste med hänsyn till de skiftande och på förhand oberäkneliga

arbetsförhållandena på hemmens och jordbruksnäringens områden de laga

bestämmelserna om maximalarbetsdagen på dessa, ifall de i en framtid

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 4 avd. 15 käft. (Nr 15.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

skola beröras av den, givetvis avfattas vidsynt och försiktigt. På ifrågavarande

arbetsområden äro arbetsförhållandena ojämförligt gynnsammare

än i de flesta industrier och yrken, varför behovet av legalt ingripande

här icke är särskilt framträdande.

Med hänsyn till exportindustriens ej sällan omtåliga läge och till

den industri, som har att bekämpa den utländska konkurrensen, måste

givetvis det legala ingripandet på detta område också ske med största

varsamhet. Yårt land bör nog i fråga om lagbestämmelser angående

maximalarbetsdagen ge akt på och följa de större europeiska kulturländerna.

Prågan är av viss internationell räckvidd, och det är därför

helt naturligt, att ett internationellt samarbete åvägabringats för lösningen

av densamma.

Prågan om införande av maximalarbetsdag för såväl minderåriga

och kvinnliga som för unga manliga arbetare är föremål för internationella

diplomatiska konferenser. Och vissa förberedande åtgärder för

upptagande av ett internationellt arbete för begränsning av vuxna manliga

arbetares arbetstid äro också vidtagna genom framställningar från

nämnda konferenser, i vilka även vårt land deltagit genom utsedda delegerade.

Och helt nyligen har exempelvis styrelsen för den stora föreningen

Socialt arbete i Kristiania hos norska regeringen framställt förslag

om att Korge skulle inleda förhandlingar med Sverige och Finland

för att utreda möjligheten att införa åtta timmars arbetsdag för

cellulosa-, trämasse- samt järn- och stålindustrierna. Åtgärder av nämnda

art, tillämpade i vidaste utsträckning, torde säkrast föra den grannlaga

saken framåt, och vårt land torde framdeles såsom hittills komma att

aktivt deltaga uti det internationella arbete, som här är i fråga.

Då i allt fall föreliggande ärende är av synnerlig betydelse och ett

förberedande av detsamma med hänsyn till de inhemska förhållandena

i jämbredd med de internationella förarbetena måste vara av värde för

vinnande av möjligaste bästa resultat genom samlande av sakligt material

för Sveriges ombud vid nämnda konferenser, får utskottet hemställa,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i

vad mån det jämväl i vårt land må anses påkallat

att inom särskilda arbetsområden, med hänsyn till

där rådande arbetsförhållanden eller eljest, träffa

s. 19 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 19

sådana anstalter, att för flera eller färre av där anställda

lönearbetare och biträden må kunna genomföras

maximalarbetsdag av viss längd eller visst minimum

av sammanhängande fritid.

Stockholm den 29 april 1913.

På utskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

I förevarande ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler,

Bäckström, Andersson i Hägelåkra, Leksell, Henrikson i Heberg, Westlund,

Lithander, Nilsson i Kristianstad, Andersson i Miismaden*) och Persson i Tofta.

:) Icke närvarit vid utlåtandets justering.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

Reservationer:

av herrar Sandler, Lelcsell och Nilsson i Kristianstad, vilka anfört:

De fysiologiska, kulturella och nationalekonomiska skäl för maximalarbetsdagens

legala fastställande, vilka även i utskottets utlåtande erkännas

föreligga, motivera enligt vår uppfattning en utredning i den

omfattning och efter de riktlinjer, som i förevarande motions yrkande

angivits.

Det synes oss opåkallat att från början inskränka utredningens omfattning

genom att begränsa den till »särskilda arbetsområden», inom

vilka det legala ingripandet för övrigt icke av utskottet ifrågasättes för

samtliga anställda lönearbetare och biträden utan »för flera eller färre».

Yilka arbetsområden, som sålunda skulle förutsättas undantagna från den

lagstadgade begränsningen av arbetstiden, framgår ej med tillräcklig

klarhet av utskottets yttrande. Då vi hålla före, att ett bestämt behov

av arbetstidens förkortande föreligger för så gott som hela lönearbetareklassen,

hava vi icke kunnat biträda utskottets hemställan om

en sålunda från början kringskuren utredning.

Ur utskottets hemställan har varje direktiv beträffande den legala

maximalarbetsdagens önskvärda längd uteslutits. Som något bärande

skäl härför kunna vi icke godtaga, vad utskottet anfört om att frågan

nu befinner sig »på ett förberedande stadium». De erfarenheter om

åttatimmarsdagen, som redan föreligga från anglosachsiska länder, synas

oss vara tillräcklig grund för att inrikta utredningen på möjligheten av

och formerna för ett legalt fastställande av åttatimmarsdagen i värt land.

Att hänsyn härvid bör tagas till de olika produktionsförhållandena

inom olika näringsgrenar är med tillräcklig tydlighet framhållet såväl i

motionens motivering som i dess yrkande. Det bör ankomma på utredningen

att pröva olika former och medel för ett legalt reglerande

av arbetstiden, med det ögonmärket, att reell om ock ej formell likställighet

uppnås i detta hänseende mellan lönearbetare i olika näringsgrenar.

Redan nu föreliggande utländska erfarenheter om en kortare arbetstids

nationalekonomiska verkningar synas oss ock vara av beskaffenhet

s. 21 Kontrollera mot PDF

21

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

att undanröja de betänkligheter i avseende på utländsk konkurrens,

som utskottet anför. Samma erfarenheter vederlägga ock den satsen,

att den legala maximalarbetsdagen nödvändigtvis måste åvägabringas på

internationell väg. Då i motionens yrkande ingår hemställan om en

utredning »på vad sätt» den lagstadgade maximalarbetsdagen skall fastställas,

faller givetvis inom en sålunda avgränsad utredningsram även

frågan om internationell samverkan på förevarande område av socialpolitiken.

Men vi kunna ingalunda biträda den uppfattningen, att en

önskvärd internationell samverkan skall kunna få verka hämmande

och försenande på lagstiftningsåtgärder inom det egna landet eller få

förhindra oss att ta ett större steg än det, som för ögonblicket kan

tänkas påräkna internationell anslutning.

Särskilt vilja vi understryka kravet, att stat och kommun på detta

såväl som på andra områden höra uppträda som mönsterarbetsgivare och

sålunda böra vara de första att i sina arbeten och företag börja tillämpa

åttatimmarsdagen.

På grund av vad sålunda anförts, hemställa vi,

att Andra kammaren ville besluta, att Eiksdagen

i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kung!.

Maj:t måtte låta verkställa utredning om och på vad

sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden

inom industri, hantverk, handel och samfärdsel

samt statens och kommunernas arbeten och företag

må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per

dygn, samt i vilken utsträckning även inom andra

områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag må

kunna fastställas eller, där så visas icke lämpligen

kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för

ett minimum av arbetsfri tid må kunna beredas.dessa

näringars lönarbetare;

av herrar Litliander, Andersson i Hägelåkra och Henrikson i Heberg,

som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:

Utskottet anser, att frågan rörande arbetstidens begränsning avgöres

bäst genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare. En

närings fortbestånd och behov och därmed även de däri sysselsatta arbetarnes

fortsatta förvärvsmöjligheter tryggas då bättre än genom lag
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

stadgande]!, som ej kunna hava den anpassningsförmåga efter olika förhållanden,

som är behövlig i den nutida konkurrensen.

Genomsnittliga arbetstiden i vårt land har sedan 1880-talet nedgått

från cirka 12 till 11 och numera till cirka 10 timmar och därunder,

varjämte beträffande industriarbetare med flera halva lördagen numera i

regel är fri.

Lagen av den 20 november 1909 och arbetareskyddslagen av den

29 juni 1912 trygga i avsevärd grad mot missförhållanden, därav yrkesfarelagens

§ 7 mot hälsovåda.

Inom ett flertal yrken, som motionären anser böra göras till föremål

för en lagstadgad maximalarbetstid, skulle dylik icke blott i många avseenden

vara synnerligen opraktisk utan även understundom direkt skada

ekonomiska intressen för dem, som äro beroende av dessa näringar för

sin utkomst, ej minst arbetarne. Så exempelvis skulle förhållandet bliva

beträffande sjöfolk, hantverkare och jordbrukare. Så även beträffande i

hemmen anställde och för kommunikationsväsendet.

Författaren till motionen säger på sidan 31 beträffande jordbruket:

»Totalintrycket av denna undersökning av arbetstiden inom det svenska

jordbruket blir, att den med gammal sedvana sammanhängande, men

under nutida tekniska och sociala förhållanden onödiga och olämpliga

utsträckningen av arbetstiden utöver visst, skäligt maximum ännu har

en synnerligen stor utbredning i vårt land. Härav synes oss framgå,

att behov föreligger av en ytterligare utredning om hithörande förhållanden

uti sammanhang med spörsmålet om möjligheten och lämpligheten

av en legal reglering av maximalarbetstiden inom det svenska jordbruket»

samt på sid. 34: »För stora grupper lantarbetare på större jordbruk

bör det visserligen icke möta oöverkomliga svårigheter att på sådant

sätt regalt reglera arbetstiden, att den icke i genomsnitt överskrider

8 timmar per dag under arbetsåret, med en speciell maximalgräns

för de perioder av året, då jordbrukets särskilda naturförutsättningar

kunna göra en längre arbetsdag än på 8 timmar ovillkorligen nödvändig.

»

Dessa uttalanden om jordbruket torde vittna om obekantskap med

verkliga förhållandet liksom den till Första kammarens andra tillfälliga

utskottsbetänkande nr 8 av professor Steffen fogade reservationen »

— — och varför skulle icke också jordbruket till slut kunna komma

med under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet av naturförhållandenas

växlingar.»

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.

I avseende på den svenska industrien vare sig det gäller exportindustri

eller tillverkningar för inhemskt behov men utsatta för utländsk konkurrens,

kan det ej vara klokt för oss att gå före med minskning av arbetstid,

när de länder, som göra oss marknaden stridig, arbeta med

längre arbetstid, lägre arbetslöner och högre arbetsintensitet.

På grund av det anförda får utskottet hemställa,

att föreliggande motion, nr 239, icke måtte till

någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.