Skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och biträden m. m.
1913-04-29 · 23 sidor, varav 23 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 23 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1913:15, Skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och biträden m. m.
Dokumentets text
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
1
Nr 15.
Ankom till Kiksdagens kansli den 30 april 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 15, angående
herr Lindqvists i Stockholm m. fl. motion, nr 239,
om skrivelse till Kungi. Maj:t angående utredning i fråga
om fastställande av maximalarbetsdag för lönarbetare och
biträden m. m.
I motion inom Andra kammaren, nr 239, kar herr Lindqvist i Stockholm
m. fl. hemställt, att Eiksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på
vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri,
hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas
arbeten och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per
dygn samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönarbete
sådan maximalarbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke
lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum
av arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönarbetare.
Beträffande motiveringen för denna hemställan tillåter sig utskottet
hänvisa till motionen.
Redan vid 1856 års riksdag väcktes en motion avseende arbetstidens
begränsning. Den frambära av ledamoten i bondeståndet Kils
Hansson i Yaralöv och hade följande lydelse:
»Vördsamt memorial.
Genom kungl. förordningen den 22 maj 1852 är visserligen fabriksidkare
vid vite av 6 riksdaler 32 skilling banko förbjudet att mellan
klockan 9 på aftonen och 5 på morgonen använda arbetare under 18
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 15 höft. (Nr 15.) 1
Historik.
Motion vid
1856 drs
riksdag.
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
års ålder, ävensom i fabriks- och hantverksordningen åtskilliga stadganden
finnas intagna till betryggande av minderåriga arbetares rätt
och bästa; men då med avseende dels å bötesbeloppets obetydlighet,
och dels å den omständighet, att åklagare mot överträdelse av slika
föreskrifter sällan finnes, de missbruk, som lagstiftningen velat förebygga,
oavbrutet fortfara, så finner jag mig föranlåten påkalla Rikets
Ständers allvarliga behjärtande för den framställning, jag nu går att göra.
Vid de flesta fabrikerna här i landet är arbetstiden allt för lång;
den är vanligen antagen till tiden från klockan 5 på morgonen till
klockan 8 eftermiddagen med endast 17* timmes fristunder, och ändå
börjas arbetet vid många fabriker redan klockan 1/s5 samt slutar icke
förr än klockan Vs9 eftermiddagen. Detta förhållande står icke i förening
med den allmänna känsla för medmänniskors rätt och väl, som
civilisationen räknar bland sina vackraste triumfer, synnerligast då frågan
gäller barn, vilkas kroppsliga utveckling sålunda hämmas och vilkas
intellektuella förmögenheter nödvändigt genom ett sådant oupphörligt,
nästan maskinmässigt arbete rent av måste förkvävas. I själva fabrikernas
hemland, England, har också förhållandet med fabrikspersonalens
skyldigheter och rättigheter på de senare åren varit föremål för
den mest noggranna, officiella omprövning, och redbart tänkande människors
varma nit för en rättvis modifikation av fabriksägarnes förut
obilliga anspråk har också nu där besegrat dessa och framkallat ett
tillbörligt avseende på fabriksarbetarnes fysiska krafter och moraliska
behov. År det väl hedrande eller ens rätt och försvarligt, att vårt
älskade Sverige, en bland den kristna lärans och den sanna broderlighetens
väldigaste kämpar, i vår nuvarande upplysta tid låter komma
sig till last ett så groft fel i det sociala rättsförhållandet som det här
antydda? Och är det väl med god samhällsordning förenligt, att några
få industriidkares enskilda intressen skola trampa under fotterna tusentals
av sina medmänniskor och landsmän människovärde och människorätt?
Arbeta bör och måste visserligen varje människa, enligt både
Guds och mänsklig lag, för att ärligt förvärva sitt bröd eller rättfärdiga
sin ställning som samhällsmedlem; men anspråken på hennes verksamhet
böra och kunna icke rättsenligt utsträckas över en viss billig gräns,
och några stunder av sitt dagliga liv bör hon äga själv, för bönen, för
sin själs odling, för sin kropps skötande och för hemmets plikter och
fröjder. Den bästa, den starkaste natur går annars under; själens krafter
förslöas så småningom och bliva snart sagt förfäade; kroppen avtynar
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
dagligen och går för tidigt sin tillvaros slut till mötes; skyldigheterna
mot Gud och nästan förbises och betvivlas, och i djuriska njutningar
sökes en usel och olycklig tröst för ett glädjelöst och beklagansvärt
liv. Synnerligast i avseende på barn och yngre personer, vilka arbeta
i fabrikerna, gälla dessa sanningar, och mig synes därföre vara statens
ovillkorliga plikt att tillse, det icke godtycke och slem vinning hos
några få bättre lottade så småningom lönnmörda mångtusende andras
fysiska, moraliska och kanske eviga väl. Om någonsin statens förmynderskap
över individerne är behövligt, så är det i frågor sådana
som denna, i synnerhet då de ringa arbetslönerna och orimligt höga
priser på livets oavvisliga förnödenheter förvärra det onda därhän, att
de flesta av dessa stackars slavar varken kunna förskaffa sig sådan
föda, som uppehåller kroppens krafter, eller en mot vårt stränga klimats
inverkan nödvändig beklädnad. Det är i sanning både bedrövligt och
ömkansvärt att se dessa arma varelser ytterligt avmagrade och ofta
med trasor beklädda, stå halvsovande emot varandra i osunda förstugor
under avvaktan på det uppskakande klockslag, som manar in dem i
de ännu osundare arbetsrummen, där deras enda önskan är ett snart
slut på den flyende dagens elände och deras enda hopp ett slut även
på den kommande.
Sanningsenligt måste medgivas, att bland våra fabriksidkare många
finnas, vilka själva äga en djup, ogillande känsla för dessa snart sagt
barbariska förhållanden och därför gärna skulle se desamma rättsenligt
förbättrade, men de anse sig göra en förlust, om de förkorta arbetstiden
för sina arbetare, emedan de icke kunde konkurrera med dem av deras
yrkesbröder, vilka icke skulle göra detsamma för sina, och medgivas
bör även, att fabriksägaren nödgas vidkännas betydliga utgifter för
försörjningen av sina fattiga; men det förra skälet skulle betydligt försvinna,
om arbetstiden för våra fabriker av staten bestämdes lika för
alla, och fattigförsörjningsutgifterna skulle betydligt minskas, om icke
arbetarnes hälsa och krafter genom överansträngning och därmed dagligt
växande elände undergrävdes och i förtid medtoges.
Denna fråga synes mig för både det närvarande och framtiden vara
av stor vikt för vårt land, och jag får därför föreslå:
att arbetstiden inom alla rikets fabriker genom ett statsmakternas
sammanstämmande beslut måtte bliva bestämd till högst 12 timmar
om dagen för fullvuxna personer och de över 16 år samt till 8 timmar
om dagen för ungdom under 16 års ålder; att s. k. överarbete icke
Motion vid
1886 års
riksdag.
Motioner vid
1891, 1893,
1894 och 1893
års riksdagar
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
under någon förevändning må för dessa senare äga rum; att överträdelse
av dessa stadganden måtte beläggas med förböjt vite av 25 r:dr r:mt
för varje person, som utöver den stadgade tiden hålles till arbete å
fabrikerna, samt att slutligen envar måtte äga åklaga så beskaffade överträdelser
och de därför stadgade böter åklagaren ensamt tillfalla.
Om remiss härå till vederbörligt utskott anhålles!
Stockholm den 3 december 1856.
N. Hansson.
Från Kristianstads län.»
Motionen torde hava utgjort en medverkande orsak till en skrivelse
av Riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande till förmån för
en reglering av minderårigas arbete.
Sedan en sådan lagstiftning blivit genomförd i 1881 års minderårighetsförordning,
bragtes frågan om lagstadgad arbetstid för vuxna
arbetare å nyo före i Riksdagen genom en motion år 1886 av herr S.
A. Hedlund med förslag om införande av en maximalarbetsdag å nio
timmar för de näringar, som komme att understödjas genom skyddstullar.
Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs av båda kamrarna.
Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella
arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid vilken även Sverige
låtit sig representeras, och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad
maximalarbetsdag för kvinnor, torde bland annat hava givit
impulsen till att frågan om en begränsning av de vuxna arbetarnes
arbetstid redan år 1891 å nyo gjordes till föremål för behandling i
Riksdagen, denna gång genom en motion av herr F. Berg. I denna
motion yrkades, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,
att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda,
i vad mån åtgärder även i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande
av förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträffande reglerandet
av arbetstiden, särskilt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade
yrkesinspektion». Motionen avstyrktes av det Andra kammarens
tillfälliga utskott, dit den hänvisats, och kammaren biföll utskottets hemställan.
Samma öde rönte en av samma motionär år 1893 framburen
motion med enahanda yrkande.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 5
_ Vid 1904 års riksdag upprepade herr Berg sitt yrkande i en
motion, vari 12 av Andra kammarens ledamöter instämde. Det tillfälliga
utskott, som avgav utlåtande över motionen, ägnade densamma
en grundlig behandling och upptog därvid till bemötande de vanligaste
invändningarna mot en lagstadgad reglering av arbetstiden. TJtskottet
hemställde, att utredning rörande maximalarbetsdag måtte begäras för
»sådana fabriker och andra industriella inrättningar, i vilka arbetet genom
sin art menligt inverkar på arbetarens hälsa». Utskottets hemställan
bifölls av Andra kammaren med 101 röster mot 89. Vid ärendets
behandling i Första kammaren avslogs emellertid på hemställan av
kammarens tillfälliga utskott nr 2 det av medkammaren fattade beslutet.
Då frågan vid 1895 års riksdag å nyo upptogs av samma motionär,
framställde denne sitt yrkande i överensstämmelse med föregående års
Andrakamm arbeslut. Au bifölls det, efter vederbörande utskotts hemställan,
i Andra kammaren med 133 röster mot 73. Men ehuru även
behandlingen av ärendet i medkammaren denna gång var gynnsammare,
i det att dess tillfälliga utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte
Andra kammarens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren
efter en längre debatt, men utan votering.
Efter år 1895 fick frågan om maximalarbetsdag inom Biksdagen
vila ända till år 1908, då den socialdemokratiska riksdagsgruppen väckte
en motion, vari hemställdes, att Biksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning, huruvida och i vilken utsträckning en maximalarbetstid
av 48 timmar under en vecka och 8 timmar under ett dygn
må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och därmed jämförligt
yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag, transportväsende
och därmed sammanhörande arbete samt statens och kommunens arbeten
och företag, samt att Kungl. Maj it därefter må för Biksdagen framlägga
de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.
I den mycket utförliga motiveringen till denna motion redogjordes
för arbetstidens reglering genom lag i de förnämsta industrilanden samt
för arbetstidens reglering i Sverige och för de inom Sveriges riksdag
framförda förslagen om införande av maximalarbetsdag. Därefter diskuteras
frågan om »arbete och vila», varefter de skäl framföras på vilka
motionärerna grunda sin uppfattning att arbetsförhållandenas egen art
framkallar kraven på maximalarbetsdag, och att arbetarens ställning som
människa och medborgare kräver lagstadgad begränsning av arbetstiden.
Motion vid
1908 års
riksdag.
6
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
Frågan om förhållandet mellan arbetstid och arbetsprestation upptogs
därefter till utförlig behandling, varpå motivering lämnas för att arbetstidens
begränsning begärts till 8 timmar dagligen samt för att maximalarbetsdagen
måste bli lagstadgad. Efter att till sist hava upptagit frågan
om lagstiftningens omfattning, slutade motionärerna sin framställning
med följande ord:
»Då sålunda för första gången i vårt land en begäran om lagstiftningens
medverkan till genomförande av 8-timmars maximalarbetsdag
ställes till Sveriges Biksdag, sker det i full känsla av spörsmålets utomordentligt
stora betydelse för land och folk. Ingen klarsynt iakttagare
undgår att märka, att arbetarefrågan träder allt närmare, allt
bestämdare tränger till sin lösning,
från de gamla förhållandena och för oss in i en ny tid, som gör industrien
till en allt mera dominerande näring. Man må häröver klaga eller
glädjas — det gör till saken ringa. Utvecklingen har sin gång. Allt
större procent av Sveriges folk befinner sig i industriarbetarens ställning.
Det finnes då ingen kortsyntare, ingen fördärvligare, ingen mera
verkligt samhällsfientlig politik än den, som möter arbetarnes livsfrågor
med klasslagstiftningens förgiftade vapen. Yäl finnes ännu mången,
som i arbetarnes frigörelsekamp ser endast ett elakt samhällslyte, ett
halvt brottsligt tilltag i strid med gudomlig och mänsklig ordning, mången
som betraktar förkämparne för arbetarnes rätt som personifikationen
av det onda i tiden. Men sådana betraktare skulle tvivelsutan komma
till en både mänskligare och sannare uppfattning av samtiden och dess
problem, om de i stället för att gripa efter första klasslagshalmstrå, som
räckes av någon tillskyndare, satte sig ned för att lugnt överväga och
begrunda det mångskiftande och invecklade spörsmål, som benämnes
den sociala frågan.
Den låter sig icke avföra med skrivandet av nya strafflagsparagrafer.
Den bottnar vida djupare än i några »agitatorers uppvigling»,
nämligen i det mänskliga lidandet och det mänskliga lyckobehovet. Olyckliga
människor ha alltid funnits, och lyckan torde väl aldrig bli alla
människor beskärd. Men så stort är ännu armodet, så mörkt för stora
folklager livet och framtiden, och så oändligt mycket från samhällets
och de bättre lottades sida ogjort, att ingen med öppen blick och levande
pliktkänsla bör kunna stå likgiltig inför de mångas strävan till
frihet och ljus.
Samhället har stora plikter att fylla. Denna framställning pekar
7
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
på en av dem. Överallt där industriarbetare finnas, tvingas man att
sysselsätta sig med den fråga, som här avhandlas. Framställningen härovan
har gått ut på att visa, att dess lösning är både nödig, lämplig
och möjlig. För en lösning fordras huvudsakligen en god vilja, omtänksamhet
och — uppoffrandet av några fördomar.»
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till vilket motionen remitterades,
anförde i sitt utlåtande en del uppgifter angående arbetstidens
längd i Sverige samt i Österrike och fortsatte därefter:
»Av omförmälda förhållanden framgår emellertid, att lagstadgande
om en allmän maximalarbetsdag av 8 timmar skulle för de allra flesta
industrigrenar innebära en högst betydande nedsättning av arbetstiden.
Utskottet vill då till en början påpeka, att en dylik avsevärd nedsättning
i arbetstiden otvivelaktigt på ett mycket intimt sätt berör den internationella
arbetsmarknaden. Fn dylik åtgärd vidtagen endast för den
svenska industrien skulle utan allt tvivel i betydande grad minska konkurrensförmågan
inom alla sådana industrigrenar, som vore byggda på
export till utlandet. Utskottet kan nämligen icke lämna vitsord åt motionärernas
påstående, att en minskad arbetstid skulle i regel motsvaras
av så ökad arbetsintensitet, att någon minskning i arbetsprodukten ej
skulle uppkomma. Yisserligen kan utskottet medgiva, att i vissa fall
förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan alltför lång
arbetstid kan verka gagneligt även i det avseendet att ökad arbetsintensitet
därmed kan vinnas. Men på sätt av ovanstående inledning till utskottets
yttrande med tydlighet framgår kan ingalunda ett påstående i
nyssberörda riktning uppställas såsom regel. Utskottet har också inhämtat
att erfarenheten från Frankrike, där denna fråga vunnit särskilt
beaktande, ingalunda bekräftar detsamma.
I fråga om den industri, vars marknad uteslutande är inskränkt
inom landet, skulle man kunna tänka sig att en nedsättning av arbetstiden
skulle kunna motvägas genom höjda skyddstullar, men sådant
skulle givetvis hava till följd varans fördyrande likasom för andra även
för arbetarne själva, och om icke konsumenterna vilja betala de högre
prisen, inträder minskning i produktionen jämväl till skada för arbetarne.
Utskottet är sålunda av den mening, att, om någon avsevärd minskning
i arbetstiden skall inom industrien kunna genomföras, en sådan
minskning bör grunda sig på internationell överenskommelse eller genomföras
genom internationell praxis. På denna väg hava kulturstaterna ju
8
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
även delvis redan inslagit ifråga om det kvinnliga arbetet och förbud
för nattarbete därinom.
Om sålunda inom det industriella arbetsområdet en nedsättning av
arbetstiden till 8 timmar uppenbarligen skulle i vårt förhållande till utländsk
konkurrens skada landet, så länge — vilket motionärerna själva
upplyst icke vara fallet — liknande begränsning av arbetstiden ej är
genomförd i de större industriländerna, är det än mera påtagligt att inom
en hel del yrken, vilka icke i egentlig mening äro industriella, men för
vilka motionärerna även åsyfta införande av 8 timmars dag, än större
betänkligheter skulle möta. Inom transportväsendet, vari ingå järnvägsdrift
och sjöfart, är det väl ganska otänkbart att införa åttatimmarsdag.
Inom stuveriyrket, som med hänseende till vårt lands klimatiska förhållanden,
i de flesta hamnar är mer eller mindre säsongarbete, likaså.
Inom byggnadsbranschen torde lika litet 8-timmarsdag kunna på allvar
ifrågasättas. Med de arbetshinder, som i regel förekomma vid byggnader,
den korta arbetstiden om vintern, uppehåll i följd av kyla m. m.
torde redan nu med trygghet kunna påstås, att arbetarne inom denna
bransch i årligt genomsnitt icke arbeta mer än 48 timmar i veckan.
Motionärerna hava själva framhållit faran för befolkningens degenerering
genom dess inströmmande till städerna och andra industricentra.
Skälet, varför jordbruksarbetaren sålunda uppsöker städerna eller andra
större platser, ligger väl i hoppet om större arbetsförtjänst och lättare
tillfälle att tillfredsställa egna njutningsbehov än vad landsbygden kan
erbjuda. Med införande av en maximalarbetsdag på blott åtta timmar,
vilket motionärerna själva icke förutsätta såsom möjligt för jordbruksarbetarna,
skulle industriens lockelser än mera tillväxa, fara för landsbygdens
slutliga avfolkande uppstå samt den av motionärerna fruktade
befolkningens degenerering därmed allt mera ökas.
På anförda skäl anser utskottet synnerliga betänkligheter möta för
bifall till motionärernas hemställan. Utskottet har därvid icke låtit sig
ledas av den uppfattning, att icke staten både kan hava rätt och plik
att ingripa till arbetstidens förkortande, där denna tids överdrivna längd
ur hälsovårdssynpunkt innebär verklig våda för. samhället eller individen.
Men utskottet saknar skäl att i anledning av den nu föreliggande
motionen ingå på denna fråga.»
Utskottet avstyrkte sålunda bifall till motionen.
I avgiven reservation anförde herr It. Karlsson:
»Av de överläggningar, som förts inom utskottet vid behandlingen
9
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
av denna motion, likasom oek av den motivering, som utskottet presterat
för sitt avslagsyrkande, kar jag klivit allt livligare övertygad om det berättigade
i motionärernas krav på en utredning angående det stora spörsmål,
som de kragt under Riksdagens prövning. Utskottet undanskjuter
i sin motivering alltför mycket de kumanitära ock raskygieniska skäl,
som på ett så övertygande sätt framförts i motionen. I stället skjutas
de nationalekonomiska i förgrunden. Jag underskattar ingalunda dessas
betydelse eller kortser från denna frågas internationella innekörd, men
utskottet kar icke för sin ståndpunkt anfört sakliga skäl av den innekörd,
att de synas mig övertygande, så mycket mindre som det enda
exempel för dess nationalekonomiska bevisföring utgör en känvisning till
erfarenketerna från Frankrike. Ock för påståendet, att erfarenketen från
detta land ådagalagt, att eu förkortning av arbetstiden icke följts av en
motsvarande ökning i arbetsintensitet kar icke, vare sig utskottet eller
författaren till en till kammarens ledamöter utdelad stridsskrift mot
ifrågavarande motion angivit någon vederkäftig källa. Utskottets motivering
i denna punkt står därför för mig såsom byggd på antaganden
ock påståenden, medan motionärerna framfört eu mängd från olika land
ock olika tider faktiska exempel såsom stöd för sin motion.
Än mindre kan jag erkänna som ett objektivt skäl det av utskottet
(å sid. 7) anförda om maximalarbetsdagens inverkan å »landsbygdens
avfolkande». Befolkningsrörelserna i nutiden ha djupare rötter än så ock
motsatta krafter synas redan, oberoende av nu förevarande angelägenhet
i de stora industrilanden, göra sig gällande i en riktning, som återgives
i uttrycket: ''Industriens utvandring till landet’. Som argument synes
mig denna del av utskottets motivering mera offra åt taktiska synpunkter,
som på senaste tiden förts till torgs vid vissa tillfällen i Andra
kammaren, än uttrycka en ovedersäglig sanning.
De skal, som av motionärerna anförts rörande betydelsen av maximalarbetsdagens
införande, stå sålunda trots utskottets granskning allt
fortfarande orubbade. Ock mot det gjorda yrkandet på utredning kan
keller icke, synes det mig, med fog några invändningar göras. Man
kan nämligen icke undgå att erkänna, att kravet på införande av eu
lagstadgad maximalarbetsdag med varje år växer i styrka icke blott
inom arbetarklassen, utan även bland alla dem, som i en fysiskt stark
ock kulturellt intresserad befolkning se ett lands styrka ock den säkraste
grunden för ett folks lycka.
Att under dessa förhållanden skjuta undan eu undersökning av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 15 käft. (Nr 15.) 2
10
Motion vid
1910 års
Riksdag.
Inbjudan till
internationell
arbetarskydd
skonferens.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
frågan synes vara i hög grad oklokt. Ju likgiltigare statsmakterna ställa
sig till denna stora fråga, dess hårdare blir striden om densamma emellan
de båda kämpande makterna, arbetarnas och arbetsgivarnas organisationer.
Staten bör därför taga sig an detta viktiga spörsmål och därigenom
mildra och förekomma strider samt tillgodose hela samhällets berättigade
intressen genom att på lagstiftningens väg normera arbetstiden. Då
kravet på 8-timmarsdagen i övrigt synts mig av motionens bevisföring
väl motiverat, har jag ansett, att utskottet bort hemställa, att Andra
kammaren för sin del måtte bifalla ifrågavarande motion».
Andra kammaren godkände utskottets hemställan och avslog motionen.
Vid 1910 års Eiksdag väcktes inom Andra kammaren en motion,
vari begärdes utredning »huruvida och i vilken utsträckning en lagstadgad
maximalarbetsdag må bestämmas för arbetare och biträden i hälsofarliga
industier och yrken». Det Andra kammarens tillfälliga utskott, där
ärendet behandlades, avstyrkte motionen, och denna utskottets hemställan
blev av kammaren godkänd.
Schweiziska förbundsrådet har nyligen till de europeiska regeringarna, däribland
även Sveriges, avlåtit en cirkulärskrivelse, som i översättning lyder sålunda1):
»Strävandena att reglera arbetarskyddsfrågor med tillhjälp av internationella
överenskommelser hava genom avslutandet av de två fördragen av den 26 september
1906 angående förbud för industriellt nattarbete av kvinnor samt angående
förbud för användande av vit fosfor i tändsticksindustrien uppnått ett första och
därför så mycket avsevärdare resultat. Under loppet av fjolåret har den internationella
föreningen för arbetarskydd inkommit till oss med nya förslag. Föreningen
hemställer om upptagande av internationella förhandlingar, vilka skulle
avse uppställande av föreskrifter för förbud mot industriellt nattarbete av underåriga
arbetare och för fastställande av en arbetstid av högst 10 timmar för i industrien
sysselsatta kvinnor och underåriga arbetare. Nämnda förenings byrå har
över båda dessa spörsmål utarbetat promemorior, till vilka vi hänvisa, och i utlåtanden
av den 26 oktober och 30 december 1912 formulerat utkast, vilka skola
bilda grundvalen för förhandlingarna och förverkligas genom en internationell överenskommelse.
Dessa förslag lyda på följande sätt:
1. ''Förbud för industriellt nattarbete av underåriga arbetare. 1. Industriellt
nattarbete av underåriga arbetare skall vara förbjudet intill fyllda 18 levnadsår.
Förbudet är absolut intill skolpliktens fullgörande och under alla omständigheter
intill fyllda 14 år.
2. Den i § 1 stadgade nattvilan skall hava en varaktighet av minst 11 på
varandra följande timmar. I dessa 11 timmar skall i alla stater vara inbegripen
’) Enligt »Sociala Meddelanden» årg. 1913, häftet 3.
11
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
tiden från 10 e. m. till 5 f. m. I de stater emellertid, i vilka nattarbete av
industriarbetare intill 18 år ännu icke är reglerat, får längden av den oavbrutna
nattvilan för arbetare över 16 år under en övergångstid inskränkas till högst 10
timmar.
3. Förbudet för nattarbete av underåriga arbetare vid mer än 14 år kan
träda ur kraft: a) i händelse av ett avbrott i driften, vilket icke kunnat förutses
och icke torde upprepas samt är att hänföra till force majeure; b) för förarbetning
av råämnen eller bearbetning av föremål, som äro utsatta för mycket hastig förstörelse,
om det är erforderligt till förekommande av en eljest oundviklig förlust
på dessa xnaterialier.
4. I de av årstidens inflytande beroende industrierna (säsongindustrier) liksom
även under exceptionella förhållanden i varje annat företag kan varaktigheten
av den oavbrutna nattvilan för underåriga arbetare över 16 år under 60 dagar av
året inskränkas till 10 timmar.
5. Om i utomeuropeiska stater ävensom i kolonier, besittningar eller protektorat
de klimatiska förhållandena eller de infödda befolkningarnas ståndpunkt
så fordra, kan varaktigheten av den oavbrutna nattvilan inskränkas under minimum
av 11 timmar, dock med det förbehåll, att motsvarande vilotider givas under
dagen.
6. Fristen för ikraftträdandet av förbudet för industriellt nattarbete av underåriga
arbetare förlänges till 5 år för de arbetare av någon av följande kategorier,
som överskridit 16 års ålder: a) i butelj- och fönsterglasindustrien: arbetare, som
äro sysselsatta med uttagande av glasmassan ur smältugnarna; b) i metallindustrien:
ånghammare- och valsverksarbetare; likväl i båda fallen med det förbehåll, att
även inom ovannämnda övergångsfrist nattarbetets längd genom nationell lagstiftning
begränsas och antalet av de med nattarbete sysselsatta underåriga arbetarna
inskränkes till det för vinnande av facklig utbildning erforderliga
måttet.
II. Fastställande av en arbetstid av högst 10 timmar för i industrien
sysselsatta kvinnor och underåriga arbetare. 1. Längden av industriellt arbete
för kvinnor utan hänsyn till ålder samt för unga arbetare intill 18 år skall med i
det följande anförda undantag under ingen arbetsdag uppgå till mer 10 timmar.
2. Arbetstiden skall avbrytas av en eller flera vilopauser, vilkas minimilängd
skall bestämmas av lagstiftningen inom varje stat.
3. Maximalarbetstiden av 10 timmar kan tidtals förlängas genom övertidsarbete:
a) i händelse av ett oförutsett, icke periodiskt återkommande avbrott i
driften, vilket är att hänföra till force majeure; b) för förarbetning av råämnen
eller bearbetning av föremål, som äro utsatta för mycket hastig förstörelse, då det
är erforderligt till förekommande av en eljest oundviklig förlust på dessa materialier;
c) i de av årstidens inflytande beroende industrierna (säsongindustrier) ävensom
under exceptionella förhållanden i alla företag.
4. Längden av den i § 3 omtalade övertiden får icke uppgå till mer än 1
timme på någon dag under arbetsveckan eller icke mer än 2 timmar under 3 icke
på varandra följande dagar i samma arbetsvecka och tillsammans icke till mer än
60 timmar per kalenderår. Övertid för unga arbetare upp till 16 år förbjudes.
12 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
5. Om i utomeuropeiska stater ävensom i kolonier, besittningar eller protektorat
de klimatiska förhållandena eller den inhemska befolkningens ståndpunkt så
fordra, kan arbetstiden regleras per vecka. Den får likväl i detta fall icke överstiga
60 timmar.
6. I motsvarighet med art. 8 och 10 i Bernkonventionen rörande förbud för
kvinnligt nattarbete skola särskilda frister och övergångsbestämmelser förbehållas
för överenskommelsens ikraftträdande i särskilda industrier.
Yi tro oss handla efter de höga regeringarnas önskningar, om vi följa den
internationella föreningens uppslag och förelägga dem förslaget om inkallande av
en konferens. Till införandet av de ifrågasatta bestämmelserna skulle ju alltid
ännu någon tid förflyta.
Genom överenskommelsen av den 26 september 1906 om förbud för industriellt
nattarbete av kvinnor hava konventionsstaterna givit uttryck åt en önskan att
internationellt ordna vissa arbetsvillkor för en kategori av arbetare, som äro i
största behovet av statsskydd. De nya förslagen avse att med anslutning till det
vunna resultatet utbygga det och i alla industristater även förskaffa kvinnorna förmånen
av arbetstidens inskränkande till 10 timmar. Dessutom skall den internationella
regleringen utsträckas till ännu en kategori, unga (underåriga) arbetare,
vilka skulle erbjudas samma skydd som kvinnorna.
De förslag, som den internationella föreningen på grundvalen av sina undersökningar
och erfarenheter utarbetat, äro enligt vår mening ägnade att utgöra basis
för överläggning genom en konferens och att föra oss närmare det mål, som vi
hava i sikte.
För den händelse förslaget om inkallande av en internationell konferens vinner
de höga regeringarnas bifall, tillåta vi oss föreslå samma till vägagående som
1905 och 1906. Arbetet skulle följaktligen uppdelas mellan å ena sidan en teknisk
konferens för uppgörandet av grunddragen till internationella överenskommelser och
å den andra en följande diplomatisk konferens för deras avslutande.
Vi förelägga därför Eders excellens förslaget, att i september 1918 en förberedande
teknisk konferens skall sammankallas i Bern för att uppgöra grunddragen
till internationella överenskommelser angående förbud mot industriellt nattarbete
av unga arbetare och angående fastställande av en arbetstid av högst 10
timmar för i industrien sysselsatta kvinnor och unga arbetare. Till basis för förhandlingarna
skola läggas internationella föreningens för lagligt arbetarskydd förslag
(I, 1—6 samt II, 1—6 här ovan). Med hänsyn till de för en sådan konferens erforderliga
förberedelserna vore vi mycket förbundna för ett snart svar. Yi utbedja oss
det senast i medio av april. Om vårt förslag vinner de höga regeringarnas anslutning,
skola, vi tillåta oss fastställa tidpunkten för konferensens sammanträdande
och inbjuda de därtill villiga regeringarna att utse sina representanter. Vi rikta
denna cirkulärskrivelse till regeringarna för de europeiska stater, som äro delaktiga
i de internationella överenskommelserna av den 26 september 1906 eller hava arbetarskyddslagar,
nämligen: Tyskland, Österrike-Ungern, Belgien, Bulgarien, Danmark,
Spanien, Frankrike, Storbritannien, Grekland, Italien, Luxemburg, Norge,
Holland, Portugal, Rumänien, Ryssland, Serbien, Sverige.»
13
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
Med anledning av inom Första kammaren väckt motion likalydande ^staH ^dra
med den förevarande har denna kammares andra tillfälliga utskott, efter tillfälliga uten
historisk redogörelse, anfört följande. tande anli
»Av den nu lämnade redogörelsen över ärendets föregående be- ende ''med den
handling inom Eiksdagen framgår, att frågan om att genom lagbestämmeker
reglera arbetstiden sedan länge varit föremål för Eiksdagens upp- motion.
märksamhet.
Utskottet inser betydelsen av att arbetsdagens längd regleras så, att
arbetaren jämväl beredes tillfälle till fysisk och psykisk utveckling. Erfarenheten
visar ock, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan
alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt
att sålunda eu alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten
inskränkas.
Verkställda undersökningar av arbetstidens längd i vårt land utvisa
emellertid, att densamma genom överenskommelser mellan arbetsgivare
och arbetare under de senare åren förkortats. Under det att på 1880- talet eu arbetstid av 12 timmar om dagen var den vanliga, beräknas den
numera inom de flesta yrken uppgå till omkring 10 timmar. Härtill
kommer att arbetet ofta avslutas ett par timmar tidigare på lördagen,
varigenom arbetstiden per vecka inom flera yrken uppgår allenast till
ungefär 57 timmar.
Sedan nu finnas åtskilliga lagstadganden avsedda att skydda den
inom industrien arbetande personalen mot alltför lång arbetstid. Sålunda
stadgas genom lagen den 20 november 1909, att kvinna, som sysselsattes
i vissa i lagen angivna industriella företag, icke får till arbete i företaget
användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande av
oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn; i
denna ledighet skall tiden mellan klockan 10 på aftonen och klockan 5
på morgonen ingå. I lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd är bestämt,
att minderårigas arbetstid ej får överstiga, för minderårig under
13 år 6 timmar av dygnet, för minderårig, som fyllt 13 men ej 14 år,
8 timmar av dygnet och för annan minderårig 10 timmar av dygnet.
I 7 § i samma lag bar Konungen erhållit rätt att i avseende å vissa
för hälsan skadliga yrken meddela närmare bestämmelser, d. v. s. bland
annat angående arbetstidens längd.
Den nu förevarande motionen avser att genom lagbestämmelser begränsa
arbetstiden för samtliga lönearbetare till 8 timmar om dygnet.
Utskottet vill då först framhålla, att denna fråga på ett intimt sätt berör
14 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
den internationella arbetsmarknaden. Genomförandet av en så stark begränsning
av arbetstiden, som den motionärerna föreslagit, endast för den
svenska industrien skulle utan tvivel i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga
mot den utländska industrien. Redan nu är konkurrensen
på den utländska marknaden ofta svår, beroende på de lägre arbetslönerna
i utlandet. Och det är fara värt, att vår industri efter införandet av en
8 timmars maximalarbetsdag icke skulle kunna motstå konkurrensen med
utlandets.
Utskottet anser därför, att Sverige i fråga om lagbestämmelser angående
arbetstidens längd inom det industriella arbetsområdet bör rätta
sig efter de större europeiska kulturländerna, samt att således nu förevarande
fråga lämpligast bör lösas genom internationella överenskommelser.
På denna väg ha kulturstaterna redan inslagit. Yid flera internationella
förhandlingar har frågan om införande av en maximalarbetsdag
av 10 timmar för kvinnor varit föremål för behandling, och eu
diplomatisk konferens kommer att hållas innevarande sommar för slutlig
överenskommelse i denna fråga. Jämväl frågan om att på internationella
överenskommelsers väg begränsa arbetstiden för vuxna manliga arbetare
står numera på dagordningen. Yid det sammanträde, internationella
föreningen för lagstadgat arbetarskydd i september 1912 höll i
Zurich, beslöt föreningen hemställa, att vid nästa diplomatiska konferens
skulle till behandling företagas frågan om införandet av lagstadgat maximalarbetstid
av 8 timmar vid skiftsarbete.
Yad beträffar lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än
industriarbetare anser utskottet, att denna fråga lämpligast torde böra
regleras genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare.
Otvivelaktigt skulle införandet av 8 timmars arbetsdag för många
yrken — i all synnerhet inom jordbruksarbetet — stöta på hart när
oöverstigliga hinder».
Utskottet hemställde sålunda, att motionen icke måtte till någon
Första kammarens åtgärd föranleda.
I avgiven reservation hemställde herr Rosén, »att Första kammaren
måtte för sin del besluta, att Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t
ville anhålla, att Ivungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån
det jämväl i vårt land må anses påkallat att inom särskilda arbetsområden,
med hänsyn till där rådande arbetsförhållanden eller eljest, träffa
sådana anstalter, att för flera eller färre av där anställda lönearbetare
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 15
och biträden må kunna genomföras maximalarbetsdag av viss längd eller
visst minimum av sammanhängande fritid».
Herr Steffen reserverade sig till förmån för motionens yrkande och
anförde följande.
»Utskottets knapphändiga behandling av det mycket omfattande och
för stora massor av vårt folk synnerligen betydelsefulla spörsmål, som
motionen har till föremål, synes mig vittna om brist på intresse och förståelse
för frågan. På ingen enda punkt har utskottet försökt en saklig
vederläggning av de i motionens motivering anförda sakliga skälen
för en skrivelse till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Utskottet tycks
ha förbisett, att motionen begär en utredning beträffande möjligheterna
att tillämpa en åtta timmars maximalarbetsdag inom vårt näringsliv eller
att i vissa fall ersätta den med motsvarande legala skydd för ett
minimum av arbetsfri tid. Riksdagen kan dessutom, enligt mitt förmenande,
icke låta sig nöja med utskottets teori, att man i Sverige bör
alldeles avstå från att utreda och på legal väg åtminstone delvis ordna
de egna arbetstidsförhållandena, under det de internationella arbetstidsöverenskommelserna
fortskrida. Det nationella och det internationella
framstegsarbetet böra här tydligtvis gå hand i hand. I många fall torde
eu utredning visa, att åttatimmars dagen är för arbetets produktivitet
avgjort gynnsammare än en längre arbetsdag samt att den internationella
konkurrensen icke alltid är en faktor, som man här har att räkna med.
Yad beträffar utskottets kanske något olyckligt formulerade dekret,
att frågan om »lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än industriarbetare»
»lämpligast torde böra regleras genom frivilliga överenskommelser
mellan arbetsgivare och arbetare», så synes mig detsamma
vittna om föga verklighetssinne. Utskottet inräknar väl näppeligen handeln
samt transport- och kommunikationsväsendet under rubriken »industri».
Skulle således en butikstängningslag eller en lagstadgad maximalarbetsdag
för järn vägsfolk eller för sjöfolk a priori vara något så helt
omöjligt eller fördömligt? Och varför skulle icke också jordbruket till
slut kunna komma med, under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet
av naturförhållandenas växlingar?»
Första kammaren beslöt emellertid bifalla sitt utskotts hemställan.
Kravet på införande av lagstadgad maximalarbetsdag är ingalunda
någon ny fråga särskilt bland industriarbetarne. Och detta krav har
mer och mer ställts i samband med ett närsläktat, nämligen det om en
Utskottets
yttrande.
16 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
minimilönelagstiftning. Från arbetarehåll har man ansett, att om en
minimilönelagstiftning skall motsvara sin socialpolitiska uppgift att skydda
arbetarnes levnadsstandard mot att nedsjunka under ett visst minimum,
så måste den icke blott tillförsäkra honom ett bestämt inkomstminimum
per vecka, månad eller år, utan även innehålla bestämmelser om att
denna inkomst kan vinnas under arbetsförhållanden, som icke i och för
sig sänka hans levnadsstandard i trots av arbetslönens tillräcklighet. Ett
maximum av arbetsdag anser man därför vara ett lika ofrånkomligt
socialpolitiskt krav som ett minimum av arbetslön. Och då den faktiska
arbetsdagen icke omfattar så många olikartade typer med hänsyn
till arbetstidens längd som den faktiska arbetslönen med hänsyn till
lönens belopp, innebär maximalarbetsdagslagstiftningen för områden, som
kunna komma i fråga, ett mindre invecklat problem än legaliseringen
av minimilöner. Det gäller ett väl avmätt och genomtänkt utbyggande
av den redan gällande arbetarskyddslagstiftningen.
I många främmande länder med utvecklad storindustri bar staten
också redan för årtionden tillbaka börjat ingripa reglerande och upptagit
lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område. Den engelska och
nordamerikanska maximalarbetsdagslagstiftningen exempelvis bar inom
stora industriella arbetsområden redan reducerat arbetsdagen i åtskilliga
industrier och yrken till uti England nio timmar och uti Förenta staterna
något under eller något över åtta timmar. Och i Australien är,
enligt motionärernas uppgift, arbetstiden pr dag för omkring tre fjärdedelar
av alla arbetare fastställd till åtta timmar.
Även i vårt land bar arbetstidens längd under de senaste årtiondena
så småningom avkortats dels och huvudsakligen genom frivillig överenskommelse
mellan arbetsgivare och arbetare, dels genom vissa lagstadganden.
Sådana äro lagen av 1909 om kvinnliga arbetare i industriella
företag och lagen om arbetarskydd av 1912. Om än de vuxna
männens arbetstid i dessa föga eller alls icke beröres, så ba nämnda
stadganden genom att männens arbete på en del områden varit beroende
av kvinnornas och barnens indirekt verkat så, att männens arbetstid
blivit förkortad.
Då utskottet håller före, att de fysiologiska, kulturella och nationalekonomiska
skäl för lagstiftning om maximalarbetsdag för barn, ungdom
och kvinnor gälla, om än icke i samma mån, även för de vuxna
männen, har utskottet funnit sig böra tillstyrka en utredning och undersökning
för eventuellt utvidgande av den redan förefintliga arbetarskydds
-
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 17
lagstiftningen i den riktning motionärerna åsyfta ock i den mån förhållandena
sådant verkligen påkalla.
Mången står dock tveksam, huruvida våra näringar verkligen skulle
tåla ett statens ingripande på detta område och huruvida ett sådant ingripande
över huvud taget kunde anses välbetänkt. Erfarenheten i utlandet
liksom även i någon mån hos oss synes till fullo bekräfta, vad
man också kunnat förvänta, nämligen att kortare arbetsdag — givetvis
inom vissa gränser — medför icke blott en ökning av arbetarnes arbetsintensitet
och yrkesskicklighet, utan även en utveckling av maskintekniken
och höjning av affärsorganisationen, så att arbetsresultatet pr man
väsentligen ökats och blivit billigare. Dessutom har det visat sig, att
olycksfall i arbetet bli avsevärt mindre med en kortare arbetsdag, som
också synes vara ett kraftigt medel att hejda yrkessjukdomarna i deras
härjningar. En opartisk och saklig undersökning och utredning torde
emellertid giva säkraste ledningen för det ömtåliga spörsmålets närmare
bedömande.
Med tillstyrkande av en sådan utredning har utskottet för övrigt
icke velat uttala sig i saken, vilkens fortsatta handläggning bör utmynna
i förslag, som uteslutande grunda sig på det material, undersökningen
kan åstadkomma.
Att på det förberedande stadium, frågan nu befinner sig, tillstyrka
en utredning om en så stark begränsning av arbetstiden eller fixerandet
av en arbetsdag på åtta timmar, såsom motionärerna föreslagit, anser utskottet
icke tillrådligt.
Arbetsdagens legala begränsning ställer sig mest grannlaga inom
jordbruksnäringens och hemmens arbetsområden, där arbetsbehovet i hög
grad kan växla under veckans olika dagar och under olika tider av
året. Yad som på detta område torde kunna göras uti förevarande sak
lärer väl icke gå utöver ett legalt skydd för ett visst minimum av fritid
per vecka eller månad. Det är visserligen såsom i motionen påpekats
så, att jordbruks- och hemarbetsförhållandena inte böra inta någon
socialpolitisk särställning, och staten har redan genom senaste arbetarskyddslagen
erkänt detta i princip. Men liksom motionärerna medgiva,
att en lag om maximalarbetsdag måste upphöra att gälla inom av den
omfattade områden vid vissa olyckstillfällen, naturtilldragelser o. s. v.,
så måste med hänsyn till de skiftande och på förhand oberäkneliga
arbetsförhållandena på hemmens och jordbruksnäringens områden de laga
bestämmelserna om maximalarbetsdagen på dessa, ifall de i en framtid
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 saml. 4 avd. 15 käft. (Nr 15.) 3
18 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
skola beröras av den, givetvis avfattas vidsynt och försiktigt. På ifrågavarande
arbetsområden äro arbetsförhållandena ojämförligt gynnsammare
än i de flesta industrier och yrken, varför behovet av legalt ingripande
här icke är särskilt framträdande.
Med hänsyn till exportindustriens ej sällan omtåliga läge och till
den industri, som har att bekämpa den utländska konkurrensen, måste
givetvis det legala ingripandet på detta område också ske med största
varsamhet. Yårt land bör nog i fråga om lagbestämmelser angående
maximalarbetsdagen ge akt på och följa de större europeiska kulturländerna.
Prågan är av viss internationell räckvidd, och det är därför
helt naturligt, att ett internationellt samarbete åvägabringats för lösningen
av densamma.
Prågan om införande av maximalarbetsdag för såväl minderåriga
och kvinnliga som för unga manliga arbetare är föremål för internationella
diplomatiska konferenser. Och vissa förberedande åtgärder för
upptagande av ett internationellt arbete för begränsning av vuxna manliga
arbetares arbetstid äro också vidtagna genom framställningar från
nämnda konferenser, i vilka även vårt land deltagit genom utsedda delegerade.
Och helt nyligen har exempelvis styrelsen för den stora föreningen
Socialt arbete i Kristiania hos norska regeringen framställt förslag
om att Korge skulle inleda förhandlingar med Sverige och Finland
för att utreda möjligheten att införa åtta timmars arbetsdag för
cellulosa-, trämasse- samt järn- och stålindustrierna. Åtgärder av nämnda
art, tillämpade i vidaste utsträckning, torde säkrast föra den grannlaga
saken framåt, och vårt land torde framdeles såsom hittills komma att
aktivt deltaga uti det internationella arbete, som här är i fråga.
Då i allt fall föreliggande ärende är av synnerlig betydelse och ett
förberedande av detsamma med hänsyn till de inhemska förhållandena
i jämbredd med de internationella förarbetena måste vara av värde för
vinnande av möjligaste bästa resultat genom samlande av sakligt material
för Sveriges ombud vid nämnda konferenser, får utskottet hemställa,
att Andra kammaren måtte för sin del besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i
vad mån det jämväl i vårt land må anses påkallat
att inom särskilda arbetsområden, med hänsyn till
där rådande arbetsförhållanden eller eljest, träffa
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15. 19
sådana anstalter, att för flera eller färre av där anställda
lönearbetare och biträden må kunna genomföras
maximalarbetsdag av viss längd eller visst minimum
av sammanhängande fritid.
Stockholm den 29 april 1913.
På utskottets vägnar:
RICKARD SANDLER.
I förevarande ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler,
Bäckström, Andersson i Hägelåkra, Leksell, Henrikson i Heberg, Westlund,
Lithander, Nilsson i Kristianstad, Andersson i Miismaden*) och Persson i Tofta.
:) Icke närvarit vid utlåtandets justering.
20
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
Reservationer:
av herrar Sandler, Lelcsell och Nilsson i Kristianstad, vilka anfört:
De fysiologiska, kulturella och nationalekonomiska skäl för maximalarbetsdagens
legala fastställande, vilka även i utskottets utlåtande erkännas
föreligga, motivera enligt vår uppfattning en utredning i den
omfattning och efter de riktlinjer, som i förevarande motions yrkande
angivits.
Det synes oss opåkallat att från början inskränka utredningens omfattning
genom att begränsa den till »särskilda arbetsområden», inom
vilka det legala ingripandet för övrigt icke av utskottet ifrågasättes för
samtliga anställda lönearbetare och biträden utan »för flera eller färre».
Yilka arbetsområden, som sålunda skulle förutsättas undantagna från den
lagstadgade begränsningen av arbetstiden, framgår ej med tillräcklig
klarhet av utskottets yttrande. Då vi hålla före, att ett bestämt behov
av arbetstidens förkortande föreligger för så gott som hela lönearbetareklassen,
hava vi icke kunnat biträda utskottets hemställan om
en sålunda från början kringskuren utredning.
Ur utskottets hemställan har varje direktiv beträffande den legala
maximalarbetsdagens önskvärda längd uteslutits. Som något bärande
skäl härför kunna vi icke godtaga, vad utskottet anfört om att frågan
nu befinner sig »på ett förberedande stadium». De erfarenheter om
åttatimmarsdagen, som redan föreligga från anglosachsiska länder, synas
oss vara tillräcklig grund för att inrikta utredningen på möjligheten av
och formerna för ett legalt fastställande av åttatimmarsdagen i värt land.
Att hänsyn härvid bör tagas till de olika produktionsförhållandena
inom olika näringsgrenar är med tillräcklig tydlighet framhållet såväl i
motionens motivering som i dess yrkande. Det bör ankomma på utredningen
att pröva olika former och medel för ett legalt reglerande
av arbetstiden, med det ögonmärket, att reell om ock ej formell likställighet
uppnås i detta hänseende mellan lönearbetare i olika näringsgrenar.
Redan nu föreliggande utländska erfarenheter om en kortare arbetstids
nationalekonomiska verkningar synas oss ock vara av beskaffenhet
21
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
att undanröja de betänkligheter i avseende på utländsk konkurrens,
som utskottet anför. Samma erfarenheter vederlägga ock den satsen,
att den legala maximalarbetsdagen nödvändigtvis måste åvägabringas på
internationell väg. Då i motionens yrkande ingår hemställan om en
utredning »på vad sätt» den lagstadgade maximalarbetsdagen skall fastställas,
faller givetvis inom en sålunda avgränsad utredningsram även
frågan om internationell samverkan på förevarande område av socialpolitiken.
Men vi kunna ingalunda biträda den uppfattningen, att en
önskvärd internationell samverkan skall kunna få verka hämmande
och försenande på lagstiftningsåtgärder inom det egna landet eller få
förhindra oss att ta ett större steg än det, som för ögonblicket kan
tänkas påräkna internationell anslutning.
Särskilt vilja vi understryka kravet, att stat och kommun på detta
såväl som på andra områden höra uppträda som mönsterarbetsgivare och
sålunda böra vara de första att i sina arbeten och företag börja tillämpa
åttatimmarsdagen.
På grund av vad sålunda anförts, hemställa vi,
att Andra kammaren ville besluta, att Eiksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kung!.
Maj:t måtte låta verkställa utredning om och på vad
sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden
inom industri, hantverk, handel och samfärdsel
samt statens och kommunernas arbeten och företag
må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per
dygn, samt i vilken utsträckning även inom andra
områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag må
kunna fastställas eller, där så visas icke lämpligen
kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för
ett minimum av arbetsfri tid må kunna beredas.dessa
näringars lönarbetare;
av herrar Litliander, Andersson i Hägelåkra och Henrikson i Heberg,
som ansett, att utskottets utlåtande bort erhålla följande lydelse:
Utskottet anser, att frågan rörande arbetstidens begränsning avgöres
bäst genom överenskommelse mellan arbetsgivare och arbetare. En
närings fortbestånd och behov och därmed även de däri sysselsatta arbetarnes
fortsatta förvärvsmöjligheter tryggas då bättre än genom lag
-
22 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
stadgande]!, som ej kunna hava den anpassningsförmåga efter olika förhållanden,
som är behövlig i den nutida konkurrensen.
Genomsnittliga arbetstiden i vårt land har sedan 1880-talet nedgått
från cirka 12 till 11 och numera till cirka 10 timmar och därunder,
varjämte beträffande industriarbetare med flera halva lördagen numera i
regel är fri.
Lagen av den 20 november 1909 och arbetareskyddslagen av den
29 juni 1912 trygga i avsevärd grad mot missförhållanden, därav yrkesfarelagens
§ 7 mot hälsovåda.
Inom ett flertal yrken, som motionären anser böra göras till föremål
för en lagstadgad maximalarbetstid, skulle dylik icke blott i många avseenden
vara synnerligen opraktisk utan även understundom direkt skada
ekonomiska intressen för dem, som äro beroende av dessa näringar för
sin utkomst, ej minst arbetarne. Så exempelvis skulle förhållandet bliva
beträffande sjöfolk, hantverkare och jordbrukare. Så även beträffande i
hemmen anställde och för kommunikationsväsendet.
Författaren till motionen säger på sidan 31 beträffande jordbruket:
»Totalintrycket av denna undersökning av arbetstiden inom det svenska
jordbruket blir, att den med gammal sedvana sammanhängande, men
under nutida tekniska och sociala förhållanden onödiga och olämpliga
utsträckningen av arbetstiden utöver visst, skäligt maximum ännu har
en synnerligen stor utbredning i vårt land. Härav synes oss framgå,
att behov föreligger av en ytterligare utredning om hithörande förhållanden
uti sammanhang med spörsmålet om möjligheten och lämpligheten
av en legal reglering av maximalarbetstiden inom det svenska jordbruket»
samt på sid. 34: »För stora grupper lantarbetare på större jordbruk
bör det visserligen icke möta oöverkomliga svårigheter att på sådant
sätt regalt reglera arbetstiden, att den icke i genomsnitt överskrider
8 timmar per dag under arbetsåret, med en speciell maximalgräns
för de perioder av året, då jordbrukets särskilda naturförutsättningar
kunna göra en längre arbetsdag än på 8 timmar ovillkorligen nödvändig.
»
Dessa uttalanden om jordbruket torde vittna om obekantskap med
verkliga förhållandet liksom den till Första kammarens andra tillfälliga
utskottsbetänkande nr 8 av professor Steffen fogade reservationen »
— — och varför skulle icke också jordbruket till slut kunna komma
med under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet av naturförhållandenas
växlingar.»
23
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 15.
I avseende på den svenska industrien vare sig det gäller exportindustri
eller tillverkningar för inhemskt behov men utsatta för utländsk konkurrens,
kan det ej vara klokt för oss att gå före med minskning av arbetstid,
när de länder, som göra oss marknaden stridig, arbeta med
längre arbetstid, lägre arbetslöner och högre arbetsintensitet.
På grund av det anförda får utskottet hemställa,
att föreliggande motion, nr 239, icke måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.