Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna under villkor av o för ytterlighet donerade jord ej må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.

1913-02-13 · 14 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1913:2, Skrivelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna under villkor av o för ytterlighet donerade jord ej må avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

1

Nr 2.

Ankom till Riksdagens kansli den 14 februari 1913 kl. 4 e. m.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 2,

angående herr Lindhagens motion, nr 153, om skrivelse

till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna

under villkor av o för ytterlighet donerade jord ej må

avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, m. m.

I motion inom Andra kammaren, nr 153, liar herr Lindhagen

hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att den till städerna

under viilkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas städerna

utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande jämväl måtte äga

rum, huruvida ej disposition över denna jord bör, såvitt på staten

ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade under

medverkan även av Riksdagen.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

I ett betänkande av den 30 december 1897 har kammarkollegium

lämnat en ingående utredning rörande den till städerna av kronan

donerade jord. Härav inhämtas, bland annat, att för donationerna i

regel uppställts fordran på den förlänta egendomens oförytterlighet, men

att inom många städer betydande delar av donationsjorden, donators

stränga, ofta upprepade förbud till trots, under tidernas lopp på mångahanda

sätt obehörigen kommit i enskild värjo.

På senare tider har ofta mellan sådana besittningstagare och

städernas fullmäktige träffats överenskommelse, varigenom besittningstagande!

på vissa villkor godtagits. Dylika överenskommelser ha sedan

underställts Kungl. Maj:t, vilken och i allmänhet i administrativ väg

fastställt desamma.

Genom kungl. brevet den 27 januari 1899 bär Kungl. Maj:t likaBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. 4 avd. 2 käft. (Nr 2) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

ledes i administrativ väg vidare förklarat sig vilja till prövning i varje

särskilt fall upptaga ansökningar från vederbörande städer om rätt att

till enskilda avyttra behållen donationsjord inom stadsplan och i skäliga

undantagsfall även utom stadsplan. I överensstämmelse härmed bifaller

Kungl. Maj:t nu i regel framställningar, som inkomma från städer om

rätt att få i större eller mindre omfattning försälja stadsjord såväl inom

som utom stadsplan.

Det är nu klart, att städerna själva ej kunna ändra donationernas

karaktär, vare sig man med kammarkollegium enligt dess förutnämnda

utredning anser, att dessa icke äro av förnämligare beskaffenhet än

upplåtelse under ständig nyttjanderätt, eller betraktar jordens oförytterlighet

som en bestående inskränkning i en överlåtelse med äganderätt.

Endast donator själv, det vill säga kronan, kan eftergiva dylikt

villkor, som förbehållits vid donationen. Och enligt nu gällande författning

representeras kronan i hithörande äi’enden av Kungl. Maj:t

och Riksdagen. Kronans rätt i avseende å kronodomäner får nämligen

enligt 77 § regeringsformen icke utan Riksdagens samtycke på något

sätt kronan avhändas. Nu går det emellertid som sagt så till, att

Kungl. Maj:t i administrativ väg utan Riksdagens hörande dels fastställer

överenskommelser om godtagande av donationsjords obehöriga

avhändande från städerna, dels bifaller ansökningar från städerna att få

avhända sig donationsjord.

Denna praxis har för mig vid förfrågan inom civildepartementet

uppgivits grunda sig på kommunallagens föreskrift om, att stadsfullmäktiges

ävensom allmän rådstugas beslut skola för att vinna

bindande kraft underställas Kungl. Maj:ts prövning och fastställelse,

då det angår »försäljning, pantförskrivning eller utbyte av sådan

staden tillhörig fastighet, som för något dess gemensamma nytta avseende

ändamål genom gåva eller testamente staden tillfallit, ävensom

överenskommelse, som medför förändring i de rättigheter, staden

till sådan fastighet äger». Frånsett att kommunallag dock ej kan

ändra grundlag, synes det uppenbart, att nämnda bestämmelse icke alls

avsett förevarande fall, där fråga gäller statsjord och donator för övrigt

fortfarande existerar, utan endast donationer, vars villkor ej vidare

kunna av den enskilde givaren bevakas, eller som staden bekommit

med full äganderätt och därför ägt att utan vidare avhända sig, därest

ej kommunallagen mellankommit och föreskrivit underställning till

Konungen. Detta bestyrkes ock av motiven till 1859 års kommittebetänkande

till nya kommunalförfattningar, från vilket nämnda bestämmelse

härleder sig. Där heter det nämligen härom: »Förändrade

s. 3 Kontrollera mot PDF

3

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

förhållanden i en framtid kunde göra det av vikt för en kommun att

uti sin gemensamma ekonomi vidtaga åtgärder, som fordrade genomgripande

förändringar uti inrättningar för samma ändamål från en förgången

tid; och om för deras förverkligande nödigt bleve att föryttra

fastigheter, dem en föregående generation inom kommunen eller enskild

person för sådant ändamål anslagit, borde det väl icke kunna

anses mot stiftelsens villkor stridande, att kommunen med Ivungl.

Maj:ts nådiga bifall finge söka att under en annan form draga nytta

av stiftarens välvilja.»

Ätt Riksdagens samtycke bör i dessa frågor inhämtas, har även

ifrågasatts i ett av justitiekanslersämbetet den 21 juli 1910 avgivet

utlåtande över ansökningar, att staden Sala måtte tillerkännas rätt att

till vederbörande innehavare försälja den del av stadens donationsjord,

som utgjordes av de så kallade tilldelningarna och intagorna å stadens

skogsmark. Härom säges i utlåtandet:

»Justitiekanslersämbetet anser sig även böra fästa uppmärksamheten därpå

att det kan ifrågasättas, huruvida icke Riksdagens samtycke erfordras till den

ifrågavarande jordens försäljning. Enligt 77 § regeringsformen får kronojord icke

kronan avhändas utan Riksdagens samtycke. Den jord, varom nu är fråga, har

visserligen av kronan donerats till staden Sala, som enligt samma grundlagsrum

också är berättigad »njuta laglig rätt därå till godo», men jorden är dock icke

helt och hållet avhänd kronan och det allmänna, ty enligt gällande författningar

kan jorden icke gå i handel och vandel emellan enskilde, och kronan är alltjämt

både berättigad och i stånd att upprätthålla de om jordens disposition meddelade

föreskrifter. Först genom jordens försäljning till enskilde upphör fullständigt

kronans dominium över jorden och kronan har sedan att i fråga om tillsynen över

donationen hålla sig allenast till det kapital, som trätt i jordens ställe. För

inhämtande av Riksdagens samtycke talar även den omständigheten, att ett bifall

till stadsfullmäktiges ansökning innebär ett brytande med den grundsats, som

genom århundraden varit gällande i fråga om den av kronan till städerna donerade

jorden. Det genom nådiga brevet den 26 april 1905 lämnade medgivande till

Torshälla stad att avhända sig donerad kronojord är emellertid tillkommet utan

Riksdagens medverkan.»

Det i utlåtandet omnämnda fallet Torshälla avsåg även donationsjord

utom stadsplan. Enligt vad justitiekanslern vid förfrågan meddelat

mig, syftar utlåtandets yttrande om den grundsats, som enligt ämbetets

uppfattning skulle genom ett bifall till ansökningen brytas, på upprätthållandet

från kronans sida av villkoret om donations; ordarnes

oförytterlighet. Emellertid har Kungl. Maj:t vid åtskilliga tillfällen,

utöver dessa två, i administrativ väg medgivit försäljning av donationsjord

inom stadsplan, men har i dessa fall justitiekanslern icke blivit

hord, enär regeln lär vara, att kanslerens utlåtande infordras över

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

disposition av stats]ord, donerad av enskilde, ock kammarkollegii utlåtande,

när frågan rör kronodonationer.

Det erinras i justitiekanslerns ovanintagna utlåtande, att, oavsett

ärendets författningsenliga behandling, talar i varje fall visst sakskäl

för att Riksdagen höres i dessa ämnen. Ett ännu starkare motiv för

ett sådant tillvägagående ligger i jordfrågornas grundläggande betydelse

och den större omtanke därutinnan, som vår tid framtvingar efter erfarenheterna

av senaste tiders låtgåpolitik. Om i många, kanske i de flesta

fall, förhållandena tilläventyrs utvecklat sig så, att en återvinning av

städerna obehörigen redan avhänd jord ej lämpligen kan ifrågasättas,

så synes däremot, med de nya erfarenheter vi vunnit om förra århundradets

ekonomiska jordpolitik, nu omsider börja randas den dag, då man

förstår, att förfädernas föredöme att hålla på det allmännas äganderätt

till sin jord, bör ur alla berättigade intressens synpunkt lända till efterföljd.

Det är sannerligen ingen anledning för städerna att nu vidare

lämna ut sin jord till ett byte för det enskilda mångleriet. Staten,

som nyligen genom sin lagstiftning inrättat ett särskilt så kallat tomträttsinstitut

för tomtupplåtelse av allmän jord med bibehållande av

äganderätten, bör därför liksom i gamla dagar hålla på donationsj ordens

oförytterlighet samt hänvisa städerna till tomträttsinstitutet och inrättandet

av nödiga kreditkassor för ändamålet.

Åven om undantagsvis ett avhändande av donationsjord må på

grund av särskilda omständigheter medgivas, bör dock staten åtminstone

kräva, att köpeskillingen fonderas och att fonden för framtiden upprätthålles,

så att den såsom avsikten var med donationsj orden bereder

staden ett varaktigt gagn. Detta föreskrives städse, när medgivande

lämnas till försäljning av enskilt fideikommiss i fast egendom. Ibland

bär en dylik föreskrift lämnats av Kungl. Maj:t även vid medgivande

att jord, donerad av kronan, må försäljas. Väckes fråga att få bortbyta

donationsjord mot annan fastighet, bör den senare i stället iklädas

donationsj ords egenskap.

Allt talar således jämväl för att frågan om städernas donationsjord

iipptages av staten till ett allvarligt och tidsenligt begrundande samt

ordnas genom en av Konung och Riksdag antagen författning.

På huvudsakligen förenämnda grunder hemställdes av undertecknad

vid 1911 års riksdag (motionen nr 247), att Riksdagen ville i skrivelse

till Kungl. Maj:t uttala den uppfattningen, att den till städerna under

villkor av oförytterlighet donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen

avhändas städerna utan Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan

s. 5 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2. 5

bifallas, hos Kungl. Maj:t anhålla, att bifall till framställningar av ena

eller andra slaget om sådan donationsjords avyttrande ej må äga rum

utan Riksdagens hörande och samtycke samt, såvitt avser städernas

ännu behållna jord, i varje fall medgivas, endast när synnerliga omständigheter

därtill föranleda.

Denna motion kunde emellertid icke erhålla realitetsbehandling i

följd av den olösliga konstitutionella konflikt, som uppstått om densamma

(se konstitutionsutskottets memorial nr 1 och nr 3 för 1911 och kamrarnas

däröver fattade skiljaktiga beslut). Huvudpunkten i motionen vilar

för all framtid oprövad, och de alternativa yrkandena blevo av motionären

med Andra kammarens begivande återkallade.

I anledning härav och då det väckta spörsmålet var på grund av

sin vikt särdeles förtjänt av prövning i sak, nödgades motionären senare

under samma riksdag återupptaga ämnet i förhoppning, att det skulle

kunna finna en fristad inom något Andra kammarens tillfälliga utskott.

Den ordinarie motionstiden var visserligen då till ända, men enligt 55 §

riksdagsordningen må motion framställas, så länge Riksdagen är samlad,

i fråga, som av redan inom någondera kammaren fattat beslut eller

annan under riksdagen inträffad händelse omedelbarligen föranledes.

På grund härav och med ovan upptagna motivering i själva saken

hemställdes därföre, att Riksdagen ville hos Kung].. Maj:t anhålla, att den

till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas

städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande

jämväl måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över denna jord bör,

såvitt på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade

under medverkan även av Riksdagen (motion nr 334).

Andra kammarens tillfälliga utskott tillstyrkte motionen, men under

överläggningen beslöt kammaren bifalla ett kompromissyrkande, som

uteslöt första delen i motionens slutliga hemställan, varvid dock betonades,

att detta ej betydde någon skillnad i sak.

Första kammaren åter biträdde på hemställan av sitt tillfälliga

utskott på det sätt Andra kammarens beslut, att Första kammaren beslöt,

att Riksdagen skulle anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga i övervägande,

huruvida ej beträffande städernas disposition av den till dem under

villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor och förbehåll

borde uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna varaktig

nytta upprätthölles.

På hemställan av sitt tillfälliga utskott beslöt slutligen Andra

kammaren att icke biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut,

och frågan förföll sålunda för den gången.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Historik.

Samma

frågas behandling

vid

1911 års

riksdag.

Andra kammarens

fjärde

tillfälliga

utskott 1911.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Vid 1911 års riksdag väckte herr Lindhagen en motion, nr 247,

vari hemställdes, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t uttala

den uppfattningen, att den till städerna under villkor av oförytterlighet

donerade jord ej må mot 77 § regeringsformen avhändas städerna utan

Riksdagens samtycke, eller, om detta ej kan bifallas, hos Kungl. Maj:t

anhålla, att bifall till framställningar av ena eller andra slaget om

sådan donation^ ords avyttrande ej må äga rum utan Riksdagens hörande

och samtycke samt, såvitt avser städernas ännu behållna jord, i varje

fall medgivas endast, när synnerliga omständigheter därtill föranleda.

Denna motion kunde emellertid icke erhålla realbehandling, på

grund av den olösliga konstitutionella konflikt, som uppstod, varför

motionären med Andra kammarens tillstånd återkallade motionen.

Därefter väckte samma motionär en ny motion (nr 334), vari

hemställdes, att Riksdagen ville hos Kungl. Magt anhålla, att den till

städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord ej må avhändas

städerna utan Riksdagens samtycke, samt att ett övervägande jämväl

måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över denna jord bör, såvitt

på staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade

under medverkan även av Riksdagen.

Denna motion remitterades till Andra kammarens fjärde tillfälliga

utskott, som i avgivet utlåtande anförde följande:

Såsom av motionären framhålles, har frågan om kronans jorddonationer

till städerna varit föremål för en ingående undersökning av

kungl. kammarkollegium. Denna föranleddes närmast därav att åtskilliga

städer ingått till Kungl. Maj:t med begäran om ordnandet av

rättsförhållandet mellan kommunen och enskilda, vilka under tidernas

lopp kommit i besittning av donationsjord. Uti brevet den 17 juni

1893, vari Kungl. Maj:t anbefaller utredningens verkställande, gör sig

den. uppfattningen gällande, att bästa lösningen av hithörande spörsmål

vore, om städerna finge rätt att med full äganderätt upplåta sin av

kronan tilldelade donationsjord. I enlighet härmed föreslog också

kammarkollegium i sin skrivelse den 30 december 1897, att det genom

allmän författning måtte stadgas, det gällande bestämmelser i avseende

på dispositionen av städernas donationsjordar icke utgöra hinder för

städerna att, under de villkor och förbehåll, som Kungl. Maj:t uppå

därom skeende framställning särskilt för varje stad bestämmer, vare

sig bekräfta sådant redan förhandenvarande enskilt innehav utav donationsjord,

som frånsett jordens donationsegenskap uppfyller villkoren

för grundläggande av tjuguårig hävd enligt nådiga förordningen den

s. 7 Kontrollera mot PDF

7

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande. Nr 2.

22 april 1881, i den mån dylik bekräftelse må vara erforderlig; eller

med äganderätt föryttra sådan i städernas egen värjo befintlig jord av

omförmälda beskaffenhet, vilken uti behörigen fastställda stadsplaner

ingår såsom tomter eller särskilda delar av sådana.

Kammarkollegium avsåg härmed, att, sedan i allmän författning

ett principiellt medgivande lämnats städerna att bekräfta enskildas

äganderätt till donationsjord, det skulle åligga var stad för sig att

inkomma till Kungl. Maj:t med förslag till alla de villkor och förbehåll

med avseende å befogenhetens utövning, om vilka författningen ej lämnade

föreskrift. Enär man till det yttersta borde tillgodose donationsändamålet,

borde sådana bestämmelser för varje särskild stad utfästas i

fråga om dispositionen av inflytande försäljningsmedel, att dessa på

varaktigast möjliga sätt komme staden till godo.

Förhållandena ha emellertid utvecklat sig annorlunda, än kammarkollegium

funnit lämpligt och överensstämmande med samhällets intressen.

Någon allmän författning av det slag kollegiet tydligen avsåg

har icke kommit till stånd. I stället utfärdades den 27 januari 1899

ett kungl. brev, vari omförmäldes, att Kungl. Maj:t på administrativ

väg skulle till prövning i varje särskilt fall upptaga framställningar

om försäljning av till stad donerad kronojord. Brevet innehåller för

övrigt ingenting angående bevarandet av ändamålet med donationen

eller de villkor, som av stad i sådant syfte skulle föreslås. Följden

härav har blivit, att donationsjorden i ganska stor utsträckning'' övergått

i enskild ägo och utan att kommunen tillförsäkrats varaktig nytta

av de medel jordens försäljning tillfört dem. Särskilt under senare år,

då stadsplanearbetet tagit ökad fart i städerna genom tillkomsten av

den nya lagen om stadsplan och tomtindelning, och större områden än

tillförne på grund av befolkningstillväxten behövt regleras, har det

stundom förekommit, att städerna samtidigt med begäran om fastställelse

av stadsplan å visst område anhållit, att inom detsamma befintlig donationsjord

måtte av staden få föryttras. Undan för undan avhändes kommunen

härigenom sina donationsj ordar, utan att fondering av de inflytande

medlen på ett eller annat sätt ägde rum.

Motionären har emot detta förfarande framställt tvenne anmärkningar.

Dels uttalas, att samhället i längden icke gagnas därigenom

att donationsjorden utan vidare och allmänt övergår i enskild ägo,

dels förmenas, att Kungl. Maj:t icke har laga rätt att på administrativ

väg disponera krono]orden.

I fråga om den förstnämnda anmärkningen vill utskottet framhålla,

att lagstiftningen numera — sedan en dyrköpt erfarenhet visat

s. 8 Kontrollera mot PDF

8 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

önskvärdheten därav — på olika sätt söker möjliggöra såväl bibehållandet

av kommunens jord i dess ägo under för byggnadsverksamhet gynnsamma

förhållanden, som underlättar kommunens åtkomst av mark, som

är behövlig för samhällets utveckling. Sålunda skriver lagberedningen

i sitt förslag till ny jordabalk del II, att beredningen »delar den uppfattning,

att för städers och därmed likställda samhällens jordpolitik

den grundsats bör vara ledande, att äganderätten till mark, som ägnar

sig till bebyggande, skall i största möjliga utsträckning åt det allmänna

bevaras». Det är även den uppfattningen, som varit bestämmande för

tomträttsinstitutets inskrivande i svensk lag och dess allt vidsträcktare

tillämpning inom stadssamhällena. De nya förslagen om förköpsrätt

och expropriationslösen m. m. äro även i sin mån uttryck för samma

tankegång.

Utskottet finner sålunda det numer vara ett erkänt förhållande, att

stadsjorden såvitt möjligt bör bevaras i det allmännas ägo under förhållanden,

som på samma gång lämna företagsamheten erforderlig frihet

och kommunen vinsten av de stigande värden stadsjorden må representera.

Tillämpas detta såsom sig bör uti förevarande fall, synes det angeläget,

att den donationsjord, vilken ännu befinnes uti kommunens besittning,

icke med full äganderätt avhändes. I alla händelser bör det icke ske

på det sätt, att försäljningsmedlen användas för bestridande av kommunalförvaltningens

löpande utgifter, utan tillvaratagas på ett för efterkommande

generationer nyttigt sätt.

I fråga om den andra anmärkningen har motionären hänvisat

till ett uttalande av justitiekauslersämbetet den 21 juli 1910, vari

ifrågasättes, att 77 § i regeringsformen är tillämplig uti hithörande

fall, och att Riksdagens samtycke kräves, innan krono]orden försäljes.

Denna paragraf har som bekant följande lydelse:

»Kungsgårdar och kungsladugårdar med därtill lydande hemman och lägenheter,

kronoskogar, parker och djurgårdar, krono- och stallängar samt laxfisken

och andra kronans fisken samt kronans övriga lägenheter må Konungen icke utan

Riksdagens samtycke genom försäljning, förpantning eller gåva. eller på något

annat sätt, kronan avhända. De skola förvaltas efter de grunder, Riksdagen därom

föreskriver; dock att de personer och menigheter, som, efter hittills gällande författningar

sådana kronans tillhörigheter nu innehava eller nyttja, må njuta laglig

rätt därå till godo, samt att odlingar eller odlingsbar mark å kronoskogarna må i

vanlig ordning, efter nuvarande eller framdeles blivande författningar, kunna till

skatte försäljas.»

Enligt utskottets mening torde denna paragraf äga tillämplighet

i fråga om det övervägande antalet av de fall, som förekomma, då

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

begäran om försäljning av donationsjord förekommer. Kammarkollegium

tittalar även i sin förutnämnda skrivelse följande: »Den gängse

uppfattningen, att donationsjord är kronans jord, och att kronan således

aldrig avsagt sig äganderätten därtill synes visserligen icke äga

sin riktighet i fråga om alla donation^ ordarna, i det nämligen, på sätt

i utredningen här ovan anmärkts, kronan i åtskilliga fall måste anses

hava efterlåtit jämväl sin äganderätt till jorden, men sådana fall höra

dock till undantagen, och äganderättsdonationernp,, bortsett från de få

verkligt allodiala upplåtelserna, torde med hänsyn till städernas rättighet

att förfoga över jorden icke vara av förnämligare beskaffenhet än upplåtelserna

under ständig nyttjanderätt.»

Det bör följ aktigen anses vara i sin ordning och överensstämmande

med gällande grundlag, att donationsjorden icke föryttras, utan

att Riksdagen därtill lämnat sitt bifall antingen genom medverkan till

lagstiftning i ärendet eller för varje särskilt fall. Det uti kommunalförordningen

befintliga stadgandet, att stadsfullmäktige skola underställa

beslut om försäljning av donationsjord Kungl. Maj:ts prövning,

ger icke Kungl. Maj:t befogenhet att härtill lämna sitt bifall utan

Riksdagens samtycke, när det är fråga om sådan jord, som här avses.

Av det anförda framgår, att utskottet finner motionärens framställning

välgrundad, varför densamma .tillstyrkes. Härtill föreligger

även så mycket större skäl, som .Riksdagen genom en skrivelse till

Kungl. Maj:t i ärendet synes kunna återföra detsamma till behandling

på det sätt kungl. kammarkollegium i sin skrivelse år 1897 torde

ha avsett.

Utskottet tillstyrkte sålunda motionärens hemställan oförändrad.

Andra kammaren beslöt emellertid godkänna ett under debatten

framställt yrkande av följande lydelse: att Andra kammaren måtte för

sin del besluta, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att ett

övervägande måtte äga rum, huruvida ej dispositionen över den till

städerna under villkor av oförytterlighet donerade jord bör, såvitt på

staten ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter, utfärdade

under medverkan även av Riksdagen.

Ärendet gick så till Första kammaren, vars första tillfälliga utskott

i sitt utlåtande efter en historisk redogörelse, till vilken hänvisas, gjorde

följ ande uttalande:

Förändrade förhållanden kunna uppenbart betinga, att städernas

donationsjordar icke vidare med fördel kunna disponeras för direkt tillBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 2 höft. (Nr 2.) 2

Andra kammarens

beslut

1911.

Första kammarens

första,

tillfälliga

utskott 1911.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Andra kammarens

fjärde

tillfälliga

utskott 1911.

10 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

godoseende av det ändamål, som donationen avsett, utan att de med

bättre gagn kunna disponeras för annat ändamål.

Det synes alltså utskottet, att, även om förhållandena i viss mån

inträtt i ett annat läge genom tomträttsinstitutets införande i vår rättsordning,

det för städerna fortfarande bör göras möjligt att avhända sig

donationsjordar eller att över dem förfoga på annat sätt, än donator

föreskrivit. Men om sålunda donationen stundom ej kan i sin ursprungliga

form upprätthållas, måste donationens natur kräva, att i dylika fall

tillses, att donationen allt framgent bibehålies vid förmåga att, ehuru

på förändrat sätt, bereda städerna nytta, vilket icke sker därigenom att

köpeskillingen ingår i städernas rörliga tillgångar. Det lärer förty kunna

vara angeläget, att städernas åtgöranden beträffande dispositionen av

deras donationsj ordar bindas av bestämmelser, ägnade att fortfarande

befrämja donationens ändamål att bereda städerna varaktig nytta.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet, under åberopande

av konstitutionsutskottets memorial nr 3 vid detta års Riksdag, varav

framgår, bland annat, att enligt konstitutionsutskottets mening förevarande

frågor rörande städernas donationsj ord ar falla under Konungens

ekonomiska och administrativa lagstiftningsmakt, hemställa, att Första

kammaren måtte på det sätt biträda Andra kammarens i ärendet fattade

beslut, att Första kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen ville

i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under

övervägande, huruvida ej beträffande städernas disposition av den till

dem under villkor av oförytterlighet donerade jord sådana villkor och

förbehåll böra uppställas, att denna jords ändamål att bereda städerna

varaktig nytta upprätthålles.

Denna hemställan bifölls av Första kammaren. Då frågan därpå

återkom till Andra kammaren, anförde dess fjärde tillfälliga utskott, efter

att hava redogjort för Första kammarens behandling av densamma:

Härav framgår att kamrarna stannat i olika beslut i fråga om

Riksdagens medverkan vid utfärdandet av den allmänna författning,

vilken av båda kamrarna synes önskvärd i fråga om behandlingen av

de ärenden, vilka röra dispositionen av städernas donationsj ordar. Enär

utskottet ej anser sig kunna tillstyrka, att Riksdagen frånhänder sig

den rätt, vilken 77 § regeringsformen må lämna Riksdagen, att kronans

egendomar icke utan dess samtycke skola få försäljas eller kronan på

annat sätt avhändas, får utskottet hemställa, att Andra kammaren icke

må biträda Första kammarens i ärendet fattade beslut.

opaginerad Kontrollera mot PDF

11

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Andra kammaren biföll sitt utskotts hemställan, och hade frågan

därmed för denna Riksdag förfallit.

Enligt vad utskottet i civildepartementet inhämtat hava, sedan

förevarande fråga senast var föremål för Riksdagens behandling, d. v. s.

under åren 1911 och 1912, inalles förekommit sex fall, då Kungl. Maj:t

medgivit städer rätt att avhända sig donationsjord.

Dessa fall voro följande: Den 28 april 1911 erhöll Örebro stad

rätt att till kronan försälja mark för kasernområde; samma dag beviljades

Vadstena rätt att försälja ett 8U mil från staden beläget område,

under villkor att köpeskillingen avsattes till en fond, varav räntan får

disponeras till löpande utgifter. Den 10 november 1911 erhöll Västervik

rätt att försälja vissa lägenheter under samma villkor som stadgats för

Vadstena. Den 22 mars 1912 beviljades Enköping tillstånd att till

trädskola försälja ett område utom stadsplanen under samma villkor

som bestämts för Vadstena. Samma dag erhöll Linköping på samma

villkor rätt att försälja ett område inom utvidgad stadsplan. Den 1 juni

1912 erhöll Landskrona tillstånd att företaga ett jordbyte.

Därjämte har Varbergs församling den 19 januari 1912 beviljats

rätt att av donationsjord avstå visst område att användas till begravningsplats.

Motionärens önskemål beträffande dispositionen av den till städerna

under villkor av oförytterlighet donerade jorden synes kunna sammanfattas

i tre huvudpunkter: att donationsjordar icke böra avyttras utan

Riksdagens samtycke, att upprätthållandet av det allmännas äganderätt

till sin jord bör vara en ledande grundsats i jordpolitiken, samt att, då

avhändande av donationsjord undantagsvis medgives, det med donationen

avsedda varaktiga gagnet genom särskilda åtgärder, såsom köpeskillingens

fondering, beredes staden.

Vidkommande frågan om Riksdagens medverkan i förevarande avseende

delar utskottet i huvudsak den uppfattning, som i anslutning

till motionärens framställning uttalades i Andra kammarens tillfälliga

utskotts utlåtande år 1911. Av den förebragta utredningen framgår, att

de allodiala upplåtelserna äro ett ringa fåtal, att donationer utan angiven

befogenhet för staden att fritt disponera den donerade jorden äro något

talrikare, men att de allra flesta donationerna — enligt förutnämnda

utlåtandet av Första kammarens tillfälliga utskott omkring 80 procent —

allenast medföra nyttjanderätt, låt vara av perpetuel! giltighet. Kronan

kan alltså, beträffande det övervägande antalet fall, icke sägas ha all
-

Under åren

1911 och 1912

meddelade

tillstånd till

försäljning av

donationsjord.

Utskottets

yttrande.

opaginerad Kontrollera mot PDF

12 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

deles avhänt sig- äganderätten till dessa donationsjordar. Det synes då

självfallet, att för avyttring av sådan donationsjord Riksdagens samtycke

är erforderligt. Att draga varje särskilt fall under Riksdagens

prövning torde emellertid icke vara behövligt, därest under Riksdagens

medverkan en lagstiftning i ärendet kommer till stånd, vilken tillbörligt

betryggar de allmänna samhällsintressena i fråga om dispositionen över

donationsjorden. En sådan lagstiftning är så mycket mer av behovet

påkallad, som ifrågavarande jord ännu utgör omkring hälften av städernas

samtliga jordområden.

Utskottet delar till fullo den av lagberedningen uttalade uppfattningen,

att stadsjorden i största möjliga utsträckning bör bevaras i det

allmännas ägo, och finner denna uppfattning särskilt tillämplig beträffande

den jord, som donerats under villkor av oförytterlighet. Tomträttsinstitutets

upprättande anvisar den väg, som i regel bör anlitas vid

upplåtelser till enskilda av mark å donationsjord. Tomträtten har visserligen

ännu icke medfört allt det gagn, som med densamma avsetts, och

är icke användbar för alla områden av donationsj ords natur, dels därför,

att lämpliga kreditinstitutioner mångenstädes saknas, dels ock därför

att tomträtten icke kan användas utanför stadsplaneområdet. Men dessa

omständigheter tala snarare för ett kompletterande och utvidgande av

tomträtten än de böra vara skäl för att, där så icke visas vara oundgängligen

nödvändigt, försälja donationsjord till enskilda.

Givetvis bör, om sådan försäljning undantagsvis medges, köpeskillingen

fonderas, eller om utbyte mot annan mark medgives det nya

området iklädas donationsj ords natur. En sådan praxis synes Kungl. Maj:t

också numera följa. Men att, som synes ha avsetts i Första kammarens

beslut vid 1911 års Riksdag, begränsa Riksdagens åtgärder i frågan

till att allenast begära fondering av köpeskillingen som villkor för avyttring

finner utskottet icke tillrådligt. Tillämpas ett sådant förfarande,

utan att samtidigt möjligheten att överhuvud taget försälja donationsjord

begränsats till undantagsfall, ernås icke den varaktiga nytta som donationen

avsett. Det kapital, som träder i stället för donationsjorden, är ej av

samma värde som jorden själv. Staden avhänder sig med jorden även

eventuell värdestegring å densamma. Dessutom kan tillvaratagandet av

såväl stadens egna som vissa allmänna samhällsintressen av stor vikt,

såsom på den kommunala bostadspolitikens område, bliva i betänklig

grad försvårat.

Utskottet anser alltså, att i författning, tillkommen under Riksdagens

medverkan, sådana föreskrifter skola stadgas rörande dispositionen

av den till städerna under villkor av oförytterlighet donerade jorden,

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

att kronans rätt tillvarataga, donationsändamålet i det väsentliga upprätthålles

ock förut berörda allmänna samhällsintressen behörigen tillgodoses.

ö

Pa^ g lund av vad sålunda anförts far utskottet, med anledning

av hr Lindhagens förevarande motion, nr 153, hemställa,

att Andra kammaren ville för sin del besluta,

att Riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t anhålla, att

dispositionen över den till städerna under villkor av

o förytterlighet donerade jorden måtte, såvitt på staten

ankommer, närmare ordnas genom nya föreskrifter

utfärdade under medverkan även av Riksdagen.

Stockholm den 13 februari 1913.

På utskottets vägnar:

RICKARD SANDLER.

Reservation

av herrar Andersson i Hägelåkra, Lithander och Hosenquist, vilka

anfört:

Utskottet har uttalat sin anslutning i huvudsak till såväl motionärens

framställning som Andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande

år 1911, vari förekomma en del väsentliga punkter, vari vi ej kunnat

instämma.

Under gångna tider gjorda donationer av jordområden hava givetvis

avsett att på bästa sätt komma ett samhälle eller allmänt ändamål

till godo. När emellertid förändrade tidsförhållanden medföra, att donationens

syften långt bättre uppfyllas och samhället mera gagnas genom

att bibehålla donationen i annan form än ursprungligen tänkt, så t. ex.

medelst omplacering genom försäljning av ett samhälles donationsjord,

bör detta kunna ske under fullt betryggande former, så att både samhällets

rätt bevaras och donationens ändamål full följes.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 2 höft. (Nr 2.) 3

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 2.

Ett samhälle självt är givetvis i främsta rummet angeläget att

följa föreskrifter rörande donationsjord och åt samhället bevara dess

värde samt kan därjämte även bäst bedöma vad som gagnar samhällets

utveckling och välfärd. När därför en stadsrepresentation med is majoritet

fattar beslut om donationsjords försäljning, när. detta beslut därefter

underställes prövning av Kungl. Maj:t, som äger inhämta utlåtande

från kammarkollegium och Konungens

eller avslag på framställningen meddelas, synas alla behövliga garantier

förefinnas för att såväl gångna tiders donationsbestämmelser som ock

nutida samhällens krav till fyllest bliva tillgodosedda. Vi anse i överensstämmelse

med beslutet i Första kammaren 1911, att det. icke är behövligt

eller önskligt att dessutom gorå varje dylik försäljning till föremål

för Riksdagens prövning. Därigenom undvikes för stadssamhällen

olägenheten av onödig tidsutdräkt, som i många fall skulle omöjliggöra

tillkomsten av för samhällets utveckling önskvärda anläggningar..

I de bestämmelser, som Kungl. Maj:t kommer att föreskriva att

gälla vid försäljning av donationsjord, bör tydlig föreskrift lämnas, att

det vid försäljningen influtna beloppet skall fonderas och avkastningen

allt framgent i möjligaste man gagna samhället eller syften enligt donationens

föreskrifter. Däremot bör under inga förhållanden köpeskillingen

få ingå i städernas för löpande utgifter avsedda medel.

I övrigt hänvisa vi till Första kammarens första tillfälliga utskotts

yttrande 1911 nr 13 sid. 9—13 och konstitutionsutskottets memorial

1911 nr 1 och 3 samt hemställa,

att Andra kammaren måtte för sin del besluta,

att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida

ej beträffande städernas disposition av den till

dem under villkor av o förytterlighet donerade jord

sådana villkor och förbehåll böra uppställas, att denna

jords ändamål att bereda städerna varaktig nytta upprätthålles.

STOCKHOLM, XSååC MABCUS’ BOKTKYCKERI-AKTIEBOL&G, 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.