Sök i Ratio Lex

Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3

1913-02-18 · 10 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 9 av 10 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 4TU 1913:3, Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande Nr 3.

1

Nr 3.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 3,30 e. m.

Andra hammarens fjärde tillfälliga utshotts utlåtande nr 3,

angående herr Åkerlunds motion, nr 99, angående styckning

till småbruk av viss till ecklesiastika boställen hörande

mark.

I motion inom Andra kammaren, nr 99, kar herr Åkerlund hemställt,

att Riksdagen måtte anhålla, att Kung!. Maj:t täcktes vidtaga erforderliga

åtgärder, för att inägojorden jämte nödig skog och betesmark å de

ecklesiastika boställena, innan dessa av församlingarne hinna förses med

dyrbar åbyggnad, må, utan vidlyftiga omgångar, kunna uppdelas och försäljas

till lämpliga småbruk.

Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.

För en var, som med småbrukarerörelsens främjande avsett att i allt

större utsträckning söka åstadkomma och vidmakthålla eu talrik, bofast

och självständig jordbrukarebefolkning, torde det stå ganska klart, att detta

mål näppeligen kan nås, som det nu i de flesta fall går till.

Jorden för småbruken, jämte erforderliga byggnader å dessa, ställer

sig alldeles för dyr, tack vare till mycket stor del det ocker på denna

goda rörelse, företagsamma personer igångsatt, och i följd därav bliva

jordarealerna i allmänhet alldeles för små för beredande av självständig

bärgning.

Det är förvisso inga enstaka fall, där ganska underhaltig, illa skött

jord med därtill hörande nödiga byggnader å nybildade småbruk på rama

landsbygden i mellersta Sverge står innehavarne till 1,000—1,400 kronor

pr hektar, ja än mera, ehuru där knappast eu pinne skog finnes, utan

till och med vedbrand måste köpas, och detta på samma gång det verkliga

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 3 käft. (Nr 3). 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra ''kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

värdet för åker å äldre välskötta hemman å samma orter ej uppgår till

mer än 500—600 kronor pr hektar, ehuru då även i regeln riklig tillgång

såväl på betesmark som skogsfång finnes.

De åsikter, som understundom kommit till synes därom, att småbrukare

i allmänhet ej böra tillgodoses med större jordarealer, än att de

för sin utkomst skola nödgas söka arbetsförtjänster utom hemmen, kan jag

ej gilla, ty för verkliga jordbrukare erfordras väl, att de städse kunna

arbeta å sina lägenheter, därest dessa skola bliva väl hävdade och den

hemkänsla, man hoppas de skola skänka sina ägare, bliva verklighet.

Dessutom är det ej under alla tider, som arbetsförtjänst kan påräknas i

närheten av hemmen, och skola mindre jordbrukare nödgas i aflägsna

bygder söka sitt bröd, så blir det allt ringa glädje med hemmet, vilket

dock väl främst skulle fästa dem vid fosterlandet.

Enligt mitt förmenande är det av största vikt att tillse, huruvida icke

— utan några som helst våldsamma åtgärder — jordvärdet för köpare av

småbruk kan nedbringas till normala pris och därigenom åtminstone i någon

mån det ofta oblyga ocker, vinningslystnaden driver på småbrukarerörelsen,

stävjas.

Förutom statens jordbruksegendomar, om vilka beslut i anledning av

min motion nr 134 fattades under sistlidne riksdag, finnas inom kort tillgängliga

de ecklesiastika boställena, vilkas i allmänhet förmånliga lägen

och underhaltiga jordbruksbyggnader särskilt ägna dem för uppdelning i

mindre jordbruk.

Även om dessa boställen skulle upplåtas till småbruk på mycket goda

villkor, komma dock ganska visst kommunerna i allmänhet ej att lida

skada därav, emedan åbyggnaderna å en mycket stor del av dem — säkerligen

å flertalet — sådana de nu befinnas, alls icke lämpa sig för tidsenligt

jordbruk och därför helt säkert skulle komma att betunga ett stort antal

kommuner med så stora kostnader för ny- och ombyggnad, att de betingade

arrendeavgifterna knappast skulle förslå till gäldandet av räntor och avskrivningar

ens å dessa kostnader, än mindre till någon ersättning för

jorden.

Vid enligt äldre metoder bebyggda gårdar inom mellersta och norra

delarne af landet plägar ofta det för blivande småbruk lyckliga förhållandet

råda, att de gamla husen bereda riklig tillgång på gott timmer för nya

byggnader.

Mot de ecklesiastika boställenas uppdelning i småbruk lär nog den

invändningen kunna göras, att det ännu ej är avgjort, vilka av dem rätte
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 3

ligen böra anses tillhöra kronan och vilka böra vara kommunernas egendom,

samt att, vid försäljning av sådana, den kommunerna vid senaste

prästlöneregleringen tillförsäkrade avkomsten från dessa boställen skulle

gå om intet.

Sådana farhågor böra dock, enligt mitt förmenande, alls icke få förhindra

dessa boställens uppdelning i småbruk, för så vitt detta annars

linnes lämpligt, eftersom kommunernas rätt väl kunde tillgodoses, därest

försäljningsbeloppen fonderades ocli kommunerna ur en sådan fond erliölle

ersättning ej mindre för de boställen, vilka utrönas bort tillhöra dem, än

även för den avkomst från de nuvarande prästgårdarne, de blivit tillförsäkrade.

Naturligtvis borde vid försäljning av prästgårdar erforderlig mark för

bostadsboställen undantagas.

Givetvis bör väl kronan mot skälig ersättning övertaga alla större

skogskomplex å ifrågavarande boställen eller ock dessa skogar avsättas till

sockenal] in änningar.

De farhågor, man hyser för att till billigt pris upplåtna småbrukarelägenheter

skulle kunna bliva föremål för spekulation och jobb, synas mig

i de allra liesta fall obefogade, ty bliva småbruken väl bebyggda, uppodlade

och hävdade, komma de i regeln att stå i så höga värden, att spekulationen

förvisso ej vänder sig åt det hållet, för så vitt lägenheterna ej

komma i närheten av järnvägsknutar, industriella anläggningar och möjligen

även andra platser, varest byggnadstomter vore begärliga, och där så

blev forhållandet, vore väl knappast rätt förneka eu småbrukare att förtjäna

eu slant likaväl som ägare av kanske omedelbart intill hans ägor

belägen mark. Dock borde väl för sådan upplåtelse av jord från bär

ifrågavarande småbruk tillåtelse böra utverkas under ett visst antal år från

det småbruket förvärvades, på det icke det egentliga ändamålet med detsamma

blott i spekulationssyfte må förfelas.

Att anföra vad som försiggått i Norrland såsom ett varnande exempel,

synes mig orimligt, ty där var det visst icke jordbruken, utan de till dem

lagda ofantliga skogsarealerna, som lockade spekulationen att efter bästa

förmåga göra slut på den självständiga bondeklassen.

Mot den åtgärd, jag här vågat ifrågasätta för främjandet av småbrukarerörelsen,

kan ju ock den invändningen göras, att därigenom de nuvarande

arrendatorerna å egendomarne skulle bliva husvilla, men ej heller

denna farhåga synes mig böra få utgöra skäl för denna, enligt mitt förmenande,

viktiga frågas fall, helst de nuvarande arrendatorerna väl främst

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

höra sättas i tillfälle att förskaffa sig småbruk, om de så önska, eftersom

de redan äga nödiga inventarier och i många fall kunna förskaffa sig

nödigt rörelsekapital genom försäljning av vid småbruket överflödiga sådana.

Historik. Frågan om försäljning av till de ecklesiastika boställena hörande jord

har vid flera tillfällen varit föremål för Eiksdagens behandling, bland annat

i samband med frågan om prästerskapets lönereglering och antagandet av

ecklesiastik boställsordning.

1908 års Riks- Vid 1908 års riksdag väcktes med anledning av Kuugl. Maj:ts pro
dacj''

position (nr 88) med förslag till lag om reglering av prästerskapets

avlöning m. in. flera motioner, avseende försäljning i större eller mindre

utsträckning av den ecklesiastika boställsjorden.

I motion inom Första kammaren (nr 57) hemställdes, att till § 6 i

Lagen om reglering av prästernas löner måtte fogas en punkt 5 av bland

annat det innehåll, att, om hinder mötte för jordbrukets utarrendering och

vederbörande församling och boställsinnehavare vore ense om fördelen av

boställets försäljning, löneregleringsnämnden skulle tillse, om jordbruksandelen

med till bostället hörande skog lämpligen kunde från bostället

avsöndras och försäljas, samt till Ivungl. Maj:t ingå med framställning om

tillstånd till sådan försäljning.

I motion inom Andra kammaren (nr 88) hemställdes om avslag å

Ivungl. Maj:ts proposition samt om skrivelse med begäran om nytt förslag,

byggt på bland annat den grund, att de ecklesiastika boställen, som vore

förenade med jordbruk, skulle försäljas och de därför inflytande medlen

avsättas till en fond för prästerskapets avlöning.

Till stöd för denna hemställan anfördes, att man, oaktat de obehag

av flera slag samt kostnader för syner och dylikt, som skulle bliva förknippade

med boställenas utarrendering, icke heller torde kunna förutsätta

att därigenom få så stor avkastning till prästens avlöning, som om boställsjorden

med tillhörande skog försåldes och av därför influtna medel en

fond bildades. Motionären förbisåg ingalunda, att allvarliga anmärkningar

kunde framställas mot förslaget att försälja de ecklesiastika boställsjordarna,

då dessa kunde vara av väsentligen olika natur. Men dels hade man

anledning antaga, att den pågående utredningen rörande den saken i de

flesta fall skulle bringa klarhet därutinnan, dels torde den omständigheten,

att dessa jordar på olika sätt tillkommit, icke få öva allt för stort inflytande

på frågans bedömande. Ty om jorden vore upplåten av staten eller

församlingen eller ock donerad av enskild person, så vore den dock upp
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

o

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

låten för ett bestämt ändamål och till förmån för en viss institution. Och

så länge denna institution funnes kvar, och boställe]orden användes till

dess befrämjande, även om det skedde under andra former än de

ursprungliga, torde däremot icke med skäl kunna göras några mer avsevärda

anmärkningar. Vanskligare bleve frågan rörande de boställsjordar,

som upplåtits för att bereda vissa församlingar lättnader i dem åliggande

bördor för prästerliga och kyrkliga ändamål. En lösning vore ju, att

försäljningsmedlen bokfördes och redovisades för respektive församlingar.

Men därom vågade motionären icke framställa något särskilt förslag, utan

borde den frågan göras till föremål för utredning.

Riksdagens särskilda utskott nr 1 anförde beträffande frågan om

försäljningen, att utskottet icke fann en dylik åtgärd välbetänkt. Visserligen

vore det obestridligt, att genom försäljning en tillfällig fördel understundom

skulle kunna beredas pastoratet eller dess prästerskap. Å andra

sidan vore det ju en av erfarenheten alltjämt bekräftad sanning, att jordvärdet

hade tendens att stiga, eu tendens, som ej sällan mycket påtagligt

framträdde i verkligheten. Men den förmån, som vunnes genom värdestegring

å ecklesiastik jord, borde enligt utskottets förmenande icke komma

någon annan till godo än kyrkan, som ju måste vara beredd att med ökade

tillgångar möta växande anspråk på utvecklingen av hennes verksamhet.

Förslaget till lag angående prästerskapets löner m. m. förföll vid

denna riksdag på grund av kamrarnas olika beslut.

Vid 1909 års riksdag föreslog särskilda utskottet nr 1 med anledning1909

av väckta motioner, att till Iiungl. Maj:ts proposition (nr 39) med förslag

till lag om reglering av prästerskapets avlöning m. m. måtte i mom. 2

av 4 § göras ett tillägg av innehåll, att, om bostadsboställe vore med

hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt beläget, eller om

bostadsboställe tillhörigt område på grund av avlägsen belägenhet i förhållande

till boställets övriga ägor eller i följd av andra omständigheter

antoges kunna försäljas med fördel, löneregleringsnämnden måtte göra

framställning om försäljning i förra fallet av hela bostället och i senare

fallet av viss del därav. Avsåge försäljningen ett eller flera till bostället

hörande områden, borde emellertid nämnden taga i övervägande, huruvida

en dylik åtgärd kunde bliva till men för den återstående boställsdelen, t. ex.

därigenom att det jordbruk, som dittills bedrivits å bostället, skulle förlora

förutsättningarna för att vidare kunna med framgång idkas, eller därigenom

att prästbostadens trevnad kunde störas genom det alltför nära grannskapet

till ett på det försålda området uppväxande samhälle. Vore olägenheter

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

1910 års Riksdag.

1911 ars Riksdag.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

av sådan art att befara, borde naturligtvis nämnden icke ifrågasätta avyttrande

från bostället av något detsamma tillhörande område.

Även vid denna riksdag förföll ifrågavarande lagförslag på grund av

kamrarnas olika beslut.

Då frågan om prästerskapets avlöning vid 1910 års riksdag äntligen

erhöll sin lösning, infördes i det antagna förslaget till eckleciastik boställordning,

av Kung!. Maj:t sedermera utfärdad den 9 december 1910, följande

bestämmelser angående eventuell försäljning av prästboställen. Boställsordningens

§ 62 erhöll följande lydelse:

»År prästgård med hänsyn till boställshavarens tjänsteverksamhet olämpligt

belägen, eller kan eljest på grund av särskilda omständigheter boställe

eller del därav ej för sitt ändamål bibehållas utan synnerlig olägenhet

eller mot skälig avgift utarrenderas, må boställe eller del, varom nu är

sagt, efter Konungens beprövande utbytas mot annan fastighet eller ock

försäljas. Lag samma vare, där löneboställe eller del därav till följd av

belägenhet i eller invid stad eller stadsliknande samhälle kan med synnerlig

fördel styckas till tomter.

Giver Konungen tillstånd till utbyte eller försäljning, ankomme ock

på Konungens prövning, huruvida i anseende därtill, att boställets avkomst

helt eller delvis ingått till kyrkofonden, för detsamma betingad mellangift

eller köpeskilling eller någon del därav skall överlämnas till nämnda fond.»

I motion inom Andra kammaren (nr 17)'' vid 1911 års riksdag

hemställde herr Åkerlund, att Riksdagen ville i skrivelse till Kung!. Maj:t

anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida^icke den odlade

och för odling tjänliga marken å dej kronans jordegendomar, vilka]: ej i anledning

av särskilt dyrbara byggnader, omedelbart grannskap till större

städer eller av annan särskild orsak^borde bibehållas. i statens hand, samt

å de ecklesiastika boställena* skulle bereda landet vida större gagn, därest

desamma, jämte för ändamålet erforderlig skogs- och betesmark, där sådan

funnes tillgänglig, i män dessa egendomar bleve lediga från nuvarande

arrendatorer och den nyss"!beslutade prästlöneregleringen trädde i kraft,

uppdelas i småbruk samt mot billigt pris och på lämpliga villkor försåldes

till mindre bemedlade personer, vilka önskade ägna sig åt jordbruk och

funnes lämpliga därför, men i saknad av nödiga medel ej såge sig i stånd

därtill, och att Kungl. Maj:t efter verkställd utredning för Riksdagen täcktes

framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde giva anledning.

Jordbruksutskottet, till vilket denna motion remitterades, anförde

beträffande de ecklesiastika boställena, att den föreliggande framställningen

s. 7 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens fjärda tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3. 7

icke för det dåvarande borde föranleda någon åtgärd. Efter att hava

citerat § 62 i den ecklesiastika boställsordningen, fortsatte utskottet:

Fråga om försäljning av de ecklesiastika boställena i större utsträckning,

än som enligt nyssberörda stadgande finnes medgivet, torde måhända

i framtiden komma att uppstå. Då emellertid beslut om berörda fastigheters

disposition så nyligen fattats, anser sig utskottet icke kunna förorda

bifall till motionärens förslag om utredning, huruvida ej nämnda beslut

redan nu bör ändras.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda till någon

Biksdagens åtgärd.

I avgiven reservation yrkades, att Biksdagen måtte anhålla om utredning,

i vilken omfattning upplåtelser av jord till småbruk och bostadslägenheter

från kronans egendomar lämpligen kunde äga rum.

Första kammaren biföll utskottets yrkande, medan däremot Andra

kammaren biföll reservationen. Frågan hade sålunda förfallit.

Yid 1912 års riksdag väckte samme motionär eu motion (nr 134) i

väsentligen enahanda syfte som den vid 1911 års riksdag väckta.

Jordbruksutskottet, till vilket motionen hänvisades, förklarade sig i

huvudsak dela den av 1911 års jordbruksutskott uttalade uppfattningen

i ämnet och erinrade dessutom bland annat om att Biksdagen år 1912 i

anledning av två särskilda inom Biksdagen väckta motioner beslutat att i

skrivelser till Ivungl.Maj:t anhålla, att Tvungl. Maj:t täcktes dels taga under

övervägande, huruvida icke de hinder, som för närvarande mötte mot att

under löpande arrendetid från prästerskapets löneboställen avsöndra lägenheter,

skulle kunna undanröjas, dels ock verkställa utredning, huruvida

ej på framställning eller efter medgivande av arrendator eller dennes rättsinnehavare

försäljning av kronans jordbruksdomäner eller delar av sådana

måtte kunna ske jämväl under löpande arrendetid.

Utskottet anförde vidare, att, när det med Biksdagens omförmälda

skrivelser avsedda syftet att möjliggöra försäljningar under löpande arrendetid

av jord till egna hem från kronans jordbruksdomäner och de ecklesiastika

boställena blivit förverkligat, ökat upplåtande av kronojord till småbruk

syntes kunna ske i sådan utsträckning, att behovet av mark för dylikt

ändamål i de trakter, där kronoegendomar och ecklesiastika boställen vore

belägna, enligt utskottets mening bleve fullt tillgodosett.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte till någon Biksdagens

åtgärd föranleda.

I avgiven reservation yrkades bifall till det beslut, Andra kammaren

1913 års Riksdag.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 3.

fattade vid 1911 års riksdag, och motiverades detta yrkande därmed, att

det måste anses för egnahemsrörelsen i hög grad önskvärt, att ett inventarium

upprättades över den kronojord, som under en viss tids period,

exempelvis tio år, med fördel kunde upplåtas till mindre jordbruk, och en

sådan inventarieförteckning på ett kraftigt sätt skulle bidraga till att förebygga

eller minska den under de senare åren allt tydligare framträdande

tendensen till en oskälig prisstegring å den för egnahemsspekulanter tillgängliga

jorden.

Första kammaren biföll utskottets yrkande, Andra kammaren däremot

reservanternas, och hade frågan därmed förfallit.

Deecklesiasti- I prästlöneregleringskommitténs betänkande uppgives, att arealen av

“omfattning8prästerskapets boställen uppgick till sammanlagt 360,454.93 har, därav

och värde, åkerjord 64,296.26 har och ängs-, betes- och skogsmark samt torvmosse

tillsammans 2 9 6,158.67 har. I denna areal ingå icke stom-, annex- eller

mensalhemman och andra löningsjordar.

Taxeringsvärdet år 1896 uppgavs av prästlöneregleringskommittén för

boställen med jordbruk till sammanlagt 45,515,800 kronor, för boställen

utan jordbruk till inalles 2,583,200 kronor och för stom-, annex- eller

mensalhemman och andra löningsjordar till sammanlagt 10,731,600 kronor.

För alla ecklesiastika boställen sammanförda uppgick sålunda taxeringsvärdet

år 1896 till innalles 58,929,600 kronor.

Enligt Bidrag till Sveriges officiella statistik U) Kommunernas fattigvård

och finanser uppgick taxeringsvärdet av de ecklesiastika boställena

och därmed jämförliga fastigheter (det övervägande flertalet fastigheter

äro prästboställen) i rikets samtliga kommuner år 1910 till 73,987,549

kronor, därav för landskommunerna ensamt 59,579,949 kronor. Det torde

här böra anmärkas, att såväl de av prästlöneregleringskommittén meddelade

som de i Sveriges officiella statistik upptagna taxeringsvärdena avse

ifrågavarande boställen inklusive åbyggnader och bostadshus.

Utskottets lytt
Utskottet

delar till fullo motionärens uttalade uppfattning angående

önskvärdheten av att från statens sida åtgärder vidtagas för att tillräcklig

och lämplig jord måtte på rimliga villkor stå dem till buds, som vilja

förskaffa; sig sådan för bildande av småbruk. I detta avseende kan

utskottet instämma i de uttalanden, som inom jordbruksutskottet gjorts

vid liknande frågors behandling vid 1911 och 1912 års riksdagar.

Sedan senaste riksdag bär emellertid Ivungl. Maj:t den 10 juni 1912

tillkallat särskilda sakkunniga, den s, k. kronolägenhetskommissionen, med

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Andra hammarens fjärde tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 3.

uppdrag att verkställa utredning av frågan om upplåtelse av kronojord

till egna hem. Härvid skall, enligt vad utskottet inhämtat, hänsyn tagas

även till frågan om jordupplåtelser från de ecklesiastika boställena. Ivungl.

Maj:t har härmed tillmötesgått den önskan, som Andra kammaren vid

1911 och 1912 års riksdagar i enlighet med av reservanterna inom jordbruksutskottet

gjorda yrkanden uttalat.

Då sålunda frågan om upplåtelser av kronojord i hela dess omfattning

för närvarande är föremål för utredning, har utskottet redan av detta skäl

icke ansett sig kunna tillstyrka motionärens vittgående yrkande, vilket innebär,

att Riksdagen skulle bemyndiga Kungl. Maj:t att »utan vidlyftiga omgångar»

låta uppdela och till lämpliga småbruk försälja hela den å ecklesiastika

boställen befintliga inägojorden jämte nödig skog och betesmark. Försäljning

torde för övrigt kunna ske först i samma mån som gällande lönekonventioner

utlöpa och den nya prästlöneregleringen träder i kraft. Härtill

kommer, att äganderätten till boställena är omtvistlig och motionärens

förslag beträffande tillgodoseendet av kommunernas rätt icke synes utskottet

tillräckligt effektivt.

För Riksdagen torde det så mycket mindre vara anledning att begära

en hastig styckning och försäljning av prästboställenas jord, som Riksdagen

därigenom skulle begära ett föregripande av den pågående utredningen i

den mån densamma avser att undersöka och fastställa de lämpligaste och

för olikartade förhållanden bäst passande upplåtelseformerna. Faran för

spekulation, om prästboställena, utan att några som helst betryggande

garantier vidtoges, styckades och försåldes, torde ej heller vara så obetydlig,

som motionären anser.

I motionärens yrkande framhålles, att de ecklesiastika boställena böra

uppdelas och försäljas, innan dessa av församlingarna hinna förses med

dyrbara åbyggnader. Utskottet vill erkänna olämpligheten av att dyrbara

och stora åbyggnader uppföras på boställen, som sedan eventuellt kunna

komma att uppdelas i smärre lotter. Under den tid nuvarande lönekonventioner

gälla, torde dock intet kunna göras för att förhindra fullföljandet

av ett i laga ordning fattat beslut om nybyggnad. I samma mån åter,

som den nya löneregleringen träder i kraft, upphör församlingarnas byggnadsskyldighet

i fråga om andra byggnader än bostadshusen för prästerskapet.

I regel torde också numera vid byggnadsskyldighetens fastställande hänsyn

tagas till det förhållandet, att lönekonventionerna på många håll inom kort

utlöpa.

Under hänvisning till att den av Andra kammaren med anledning av

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 3 käft. (Nr 3). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Andra kammarens fjärde till]ätlig a utskotts utlåtande Nr 3.

herr Åkerlunds ovannämnda motioner vid 1911 och 1912 års riksdagar begärda

utredningen om kronojords upplåtelse till egna hem redan blivit av Kung].

Maj:t igångsatt och med åberopande av det som ovan anförts, får utskottet

hemställa,

o

att herr Åkerlunds förevarande motion icke måtte till

någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 februari 1913.

På utskottets vägnar:

KICKAKD SANDLER.

I detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler, Bäckström,

Andersson i Hägelåkra, Leksell,* Olsson i Åsen, Sjöberg, Westlund, Lithander,

Nilsson* i Kristianstad och Rosenquist.

* Har icke närvarit vid utlåtandets justering.

Stockholm 1913. Kungl. Ilofboktr. Iduns "Tryckeri-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.