Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om understödjande från statens sida av kooperation bland mindre jordbrukare.
1913-03-12 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 4TU 1913:7, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om understödjande från statens sida av kooperation bland mindre jordbrukare.
Dokumentets text
Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7. 1
Nr 7.
Ankom till Riksdagens kansli den 13 mars 1913, kl. 8 e. m.
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 7 angående
herr Karlssons i Fjät motion, nr 240, om skrivelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag
i fråga om understödjande från statens sida av kooperation
bland mindre jordbrukare.
I motion inom Andra kammaren, nr 240, har herr Karlsson i Fjät
hemställt, att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, huruvida och på vad sätt
staten må kunna verksamt understödja kooperation bland mindre jordbrukare,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen kan
föranleda.
Till stöd för denna hemställan har motionären anfört följande.
Bland senare årens sociala frågor torde knappast någon omfattats med
så allmänt intresse som frågan om att kunna bibehålla landsbygdens befolkning
vid jorden och jordbruket. För detta ändamål har de senare
åren en hel del statsåtgärder vidtagits. Sålunda tillkom år 1906 den så
kallade förbudslagen för att rädda den norrländska bondeklassen från att
utrotas av bolagen, och för att giva större ekonomisk och social trygghet
åt dem, som redan överlåtit sina hemman åt trävaruindustrien, tillkom ett
par år senare arrende- och vanhävdslagarna för Korrland och Dalarne.
För att hämma emigrationen till Amerika samt för att motverka
landsbygdens avfolkning genom den allt större inflyttningen till städer och
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 4 avd. 7 käft. (Nr 7). 1
Motionen.
2 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
industrisamhällen hade redan förut genom statsmakternas försorg den så
kallade egnahemslånefonden tillkommit, varigenom arbetare och mindre bemedlade
skulle sättas i tillfälle att förvärva egna hem. Vidare har för att
sporra till större odlingsflit beviljats anslag till premiering av mindre jordbruk
samt till studieresor m. m. Visserligen har jordbruket på grund av
ovan uppräknade åtgärder gjort stora framsteg, men ännu återstår mycket
innan detta kan hålla jämna steg med den övriga utvecklingen. Ännu
återstår säkerligen mycket, innan sådana ekonomiska betingelser hunnit
framskapas, som äro oundgängliga för att kunna bibehålla såväl den förutvarande
landsbefolkningen vid jorden som även för att dit kunna återföra
industriarbetare.
Ännu flyter emigrationsströmmen bred och djup ur landet och har
särskilt under år 1910 antagit större dimensioner än närmast föregående
år. Av de till ett antal av 27,816 uppgående utvandrarna under nämnda
år voro nära 9,000 jordbruksarbetare eller jordägare, omkring en tredjedel
av samtliga utvandrare under nämnda år tillhörde sålunda den kategori,
som direkt eller indirekt haft sin utkomst av jordbruket. Under
1911 har visserligen emigrationen varit avsevärt mindre än näst föregående
år, men proportionen mellan de olika emigrerande yrkesgrupperna
har ungefär varit enahanda som 1910.
Enligt verkställda undersökningar angående orsakerna till den gamla
bondeklassens tillbakagång, är det huvudsakligast från de orter inom landet,
där jordbruket är mest försummat och dess utveckling blivit mest efter,
som den största utvandringen äger rum. Det bör därför vara ett viktigt
statsintresse att vid sidan av strävandet att skapa nya egna hem även vidtaga
åtgärder ägnade att höja det mindre jordbrukets avkastningsförmåga.
I detta avseende har den kooperativa sammanslutningen visat sig vara eu
mäktig hävstång för jordbrukets höjande, där sådan sammanslutning kommit
till stånd och vunnit någon grad av utveckling. Sålunda är man allmänt
överens om att det är kooperationen, som gjort det danska jordbruket
till ett föredöme för hela Europa. Yisserligen har sammanslutningen
mellan de danska småbrukarna uppstått och utvecklat sig på självhjälpens
grund, men även staten har i icke obetydlig grad lämnat sitt bistånd
i ekonomiskt avseende. Sålunda antogs 1898 en lag om så kallade
förskottsföreningar, vilken hade till ändamål att skaffa föreningsmedlemmar
rörelsekapital på kortare tid och på fördelaktiga villkor. För detta
ändamål beviljade danska staten en summa av 5,000,000 kronor. Även
3
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
i Finland åtnjuta där existerande andelsföreningar årliga anslag av
staten.
I vårt land har mig veterligen ingenting åtgjorts från statens sida
för att underlätta och understödja det för jordbrukets utveckling så betydelsefulla
föreningsväsendet. Yisserligen har vid ett par tillfällen motioner
i sådan riktning framförts, dock utan att vinna Riksdagens bifall. Sålunda
väcktes vid 1901 års riksdag av herr E. Hägglund med flere i Första
samt herr P. O. Lundell med flere i Andra kammaren eu motion, vari de
anhöllo: »att Riksdagen måtte ställa en summa av 5,000,000 kronor till
Kungl. Maj:ts förfogande för att på de grunder och villkor, som Kungl.
Maj:t kunde finna för gott att i nåder bestämma, utlämnas såsom lån till
ekonomiska lantmannaföreningar». Statsutskottet avstyrkte motionerna med
den motiveringen, att det vore vanskligt att på enskild motionärs framställning
och utan föregående utredning bevilja så stort belopp, som här vore ifrågasatt,
varefter frågan föll i kamrarna.
Vid 1902 års riksdag frambar herr Lindhagen eu motion i Andra
kammaren, varuti han yrkade: »att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, på vad sätt kooperationen
mellan mindre jordbrukare lämpligast skall kunna från det allmännas
sida befrämjas, samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning må
giva anledning».
Samtidigt med herr Lindhagen inlämnade herr Th. af Ekenstam en
liknande motion i Första kammaren. Såväl Första som Andra kammarens
tillfälliga utskott tillstyrkte i ett likalydande utlåtande eu skrivelse till
Kungl. Maj:t i den riktning, som motionärerna påyrkat. Utskottsförslaget
antogs av Andra kammaren men avslogs av Första efter företagen votering
med 39 röster mot 29.
På grund av det allt mera trängande behovet av tillgång till billigt
rörelsekapital för det mindre och medelstora jordbruket ingingo 1903
hushållningssällskapens ombud med en skrivelse till Kungl. Maj:t, vari de
hemställde, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i vad mån och på vad
sätt kreditförhållandena för jordbruket kunde förbättras, bland annat genom
föreningsväsendet, samt vidtaga de åtgärder, vartill denna utredning
kunde föranleda. Lantbruksstyrelsen, till vilken ovannämnda skrivelse
remitterades för avgivande av yttrande, hemställde, »att Kungl. Maj:t måtte
föreslå Riksdagen att ställa till Kungl. Maj:ts förfogande under tio år ett
belopp av högst tio millioner kronor, att såsom statslån tilldelas för ända
-
4 Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
målet särskilt bildade föreningar för att bereda dem tillgång till kapital
för förbättrande av medlemmarnas jordbruk».
Sedan fullmäktige i riksgäldskontoret lämnats tillfälle att yttra sig
över lantbruksstyrelsens förslag, uppdrog chefen för jordbruksdepartementet
den 11 februari 1910 åt särskilt tillkallade sakkunnige att utarbeta förslag
till ordnandet av det mindre jordbrukets kreditförhållande.
Vid frågans föredragning i statsrådet anförde chefen för jordbruksdepartementet
bland annat: »Då det emellertid torde kunna ifrågasättas,
om lantbruksstyrelsens förslag att medelst statshjälp anskaffa nödigt förlagskapital
vore lämpligt, hade det synts Eder vara av vikt att söka få
utrett, huruvida icke dylikt kapital skulle kunna på andra vägar tillföras
ifrågavarande föreningar. Därvid torde särskilt böra tagas under övervägande,
huruvida icke såsom långivare åt inom olika orter bildade föreningar
skulle kunna anlitas respektive sparbanker.»
Såsom framgår av ovanstående yttrande av departementschefen, ingick
icke i utredningsplanen att söka utreda, på vad sätt staten skulle tillhålla
det nödigt ansedda rörelsekapitalet, ehuru såväl hushållningssällskapens
ombud som lantbruksstyrelsen framhållit, att staten borde vara förlagsgivare.
Även de sakkunnige uttala som sin mening, att eu sådan lösning
av frågan varit den »naturligaste och mest praktiska». Efter en längre
motivering föreslå de sakkunnige bildandet av s. k. jordbrukskreditföreningar,
vilka skulle vara låneförmedlare mellan sparbankerna och sina medlemmar,
samt att från staten måtte utgå ett slags förvaltningsbidrag till
nämnda föreningar med två kronor per år och medlem.
Det av de sakkunniga utarbetade förslaget kommer säkerligen icke
att vare sig avhjälpa bristen ifråga om nödigt rörelsekapital för jordbruket
eller att främja kooperationen inom detsamma. Förslaget har också rönt
ganska allvarlig kritik, framför allt från de norrländska länen, där sparbankerna
redan nu äro så pass engagerade uti fastighetskrediten, att de
säkerligen hava ytterst ringa kapital övrigt att tillgå för utlåning till de
föreslagna kreditföreningarna. Det med utredningen avsedda ändamålet
kommer säkerligen icke att uppnås på den sålunda föreslagna vägen.
Främjandet av kooperativa sammanslutningar inom jordbruket, enkannerligen
inom det mindre, är emellertid av så stor betydelse, att även denna
fråga bör få eu plats bland de många motioner, som årligen trängas på
Kiksdagens bord, angående ändrade bestämmelser för egnahemsrörelsen eller
avsedda att på annat sätt gagna jordbruket. Ty utan stödet av en kraftig
kooperation komma så väl de nya som de förutvarande egna hemmen att
5
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
föra eu tynande tillvaro, utan möjlighet att uppnå sådana ekonomiska resultat,
som kunna skänka deras innehavare en tryggad existens och sporra
till nya ansträngningar.
Visserligen har föreningsrörelsen bland jordbrukarna de senare åren
gått avsevärt framåt utan att, med undantag av våra sydliga provinser, ha
förmått tränga ned till småbrukarna, vilka bäst äro i behov av det stöd,
som sammanslutningen förmår skänka.
Det övervägande antalet av de existerande andelsföreningarna äro s.
k. uppköpsföreningar, vilka ha till uppgift att skaffa sina medlemmar nödiga
gödslings-, utsädes- och fodermedel av god beskaffenhet och till billiga
priser. Det torde emellertid vara lika nödvändigt att få till stånd
försäljningsföreningar, som sätta de små jordbrukarna i tillfälle att avyttra
sina produkter utan användande av mellanhänder, vilket har till följd, att
producenten icke på långt när för sina alster får den ersättning, som konsumenten
får betala.
En organisation, som satte producenten och konsumenten i en närmare
förbindelse med varandra, skulle vara till båda dessa parters fördel och
bidraga till att minska de nuvarande höga levnadskostnaderna. En kraftig
kooperation inom hela landets småbrukarkår är därför icke enbart ett
jordbruksintresse utan även ett allmänt intresse av största betydelse och
sålunda värt statsmakternas understöd.
Att den kooperativa rörelsen bland jordbrukarna, i vårt land icke nått
samma utveckling som i våra grannländer torde ha flera orsaker; en av
de största är säkerligen bristen på nödigt rörelsekapital. I detta fall bör
staten träda hjälpande emellan genom upprättande av en lånefond, från
vilken dessa ekonomiska sammanslutningar kunde erhålla billiga lån. Vid
en utredning angående grunderna och villkoren för låns erhållande ur en
dylik fond bör även tagas i övervägande, huruvida det skulle vara gagneligt
att lån, såsom förhållandet är i Danmark med där existerande förskottsföreningar
och såsom de förutnämnda sakkunnige hos oss föreslagit,
må utlämnas icke endast till de enskilda föreningsmedlemmarna, utan även
huruvida icke själva föreningarna som sådana skulle kunna erhålla lån ur
en eventuellt blivande lånefond för att på så sätt erhålla billigt rörelse
kapital
för bedrivande av sin verksamhet.
Vid sidan av det rent ekonomiska understödjandet skulle även vara
gagneligt, att, såsom en motionär i Första kammaren vid innevarande riksdag
föreslår, staten tillsätter konsulenter i kooperation, som tillhandaginge
med råd och upplysningar i rent organisatoriskt hänseende.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 sand. i avd. 7 käft. 2
Utskottets
yttrande.
6 Andra hammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande Nr 7.
Det yrkande motionären framställt gäller understöd i allmänhet av
jordbrukskooperationen och är sålunda mycket omfattande. Vad först upplysningsverksamheten
på detta område beträffar, anser sig utskottet hava
besvarat motionärens framställning genom vad utskottet anfört i sitt utlåtande
nr 6, angående herr Sjöbloms m. fl. motion, nr 219.
Det väsentligaste av motionens önskemål torde emellertid vara frågan
om ordnandet av kreditförhållandena för det mindre jordbruket, en fråga
som utskottet finner vara ytterst betydelsefull, och som kräver en snar
lösning.
Emellertid har på senaste tiden, enligt vad utskottet inhämtat, inom
jordbruksdepartementet utarbetats ett på delvis nya grunder byggt förslag,
avseende att bereda bättre kreditförhållanden åt det mindre jordbruket.
Då sålunda den fråga, motionären speciellt framfört, redan är under
behandling, torde det saknas anledning att för närvarande begära utredning
i ämnet.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att herr Karlssons i Fjät förevarande motion icke
måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 12 mars 1913.
På utskottets vägnar:
EICKAED SANDLEE.
I detta ärendes slutbehandling hava inom utskottet deltagit: herrar Sandler, fl Bäckström,
Andersson i Hägelåkra, Leksell, Olsson i Åsen, Sjöberg, Westlund,
Lithander, Nilsson i Kristianstad och Andersson i Knäppinge.
fl Icke närvarit vid utlåtandets justering.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.