Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.

1913-04-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

AK 5TU 1913:10, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

1

Nr 10.

Ankom till Biksdagens kansli den 4 april 1913 kl. 3 e. m.

Andra kammarens femte tillf älliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning

av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande

indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning

av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.

I en inom Andra kammaren avgiven och till kammarens femte tillfälliga

utskott hänvisad motion nr 249 har herr Sterne hemställt, att

Riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kung]. Maj:t ville föranstalta om en sådan ändring i gällande bestämmelser

och instruktioner, att indrivningsavgiften och uppbördsprovisionen vid

indrivning av kronoutskylder, ävensom av sådana utskylder och avgifter

eller sammanskott av menigheter, som enligt givna stadganden skola uppbäras

och redovisas av den, som uppbörden av utskylder till kronan åligger,

ävensom vid indrivning av kommunalutskylder, församlingsavgifter till

prästerskapet och vägskattemedel, som ej uppbäres i samband med kronouppbörden,

må oavkortade tillkomma den, som i sista hand verkställer

indrivningen.

Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa

till motionen.

Nu gällande bestämmelser angående indrivningsavgiften för sådana

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 5 avd. 10 käft. (Nr 10.) 1

Motionen.

Utskottets

yttrande.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

resterande utskylder, avgifter och sammanskott av menigheter, som av

motionen beröras, återfinnas i följande författningar, nämligen

instruktionen för fjärdingsmannen den 10 november 1855,

kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelser på

landet (§ 70),

kung!, förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad

(§ 70),

kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av

prästerskapets inkomster, ändrad genom kungl. förordningen den 28 maj

1897 (§ H),

kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter

om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter

in. m.,

lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23

oktober 1891 (§ 63),

reglementet för uppbördsverket i Stockholm den 23 juli 1908 (§ 12),

samt

uppbördsreglementet den 19 maj 1911 (§ 17).

Bland i motionen omnämnda utskylder och avgifter förefinnas icke

de avgifter, vilkas indrivning på grund av kungl. kungörelsen den 22 oktober

1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade

försäkringsanstalter kan komma att verkställas direkt genom fögderitjänstemännens

försorg, men det torde få anses lämpligt, att i samband

med den i motionen påyrkade ändringen tages under omprövning, huruvida

och i vad mån stadgandena i denna kungl. kungörelse angående uppbördsprovisionens

fördelning höra underkastas förändring.

Motionärens hemställan har avseende jämväl å förhållandena i städerna.

Men då städerna med undantag av s. k. fögderistäder själva avlöna

de tjänstemän, som hava befattning med indrivningen, är det tydligt,

att en bestämmelse av i motionen angiven innebörd icke kan för städernas

vidkommande meddelas, och har utskottet därför ansett sig böra begränsa

frågan att avse allenast landet och de s. k. fögderistäderna. Av motiveringen

till motionen framgår även, att det närmast är förhållandena å

landet, som av motionären åsyftats.

Av §§ 9 och 14 i uppbördsreglementet den 19 maj 1911 framgår, att

det i första hand är kronofogden, som verkställer indrivningen av i motionen

berörda restantier. Emellertid kan på grund av bestämmelserna i 2 §

i ovannämnda kungl. förordning den 12 juli 1878 ävensom 11 § i instruktionen

för kronofogdarna den 10 november 1855, 4 § 7 mom. i instruktionen

samma dag för kronolänsmännen och 2 § 4 mom. i instruktionen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 3

för fjärdingsmannen den 29 september 1899 såväl länsmän som fjärdingsman

av kronofogdarna anlitas för indrivnings verkställande.

__ Indrivningsavgiften, som uttages av den restskyldige och i allmänhet

utgör tre procent av det resterande beloppet, tillfaller kronofogden, då han

själv verkställer indrivningen. Då fjärdingsman därtill anlitas, åtnjuter

denne hälften och kronofogden andra hälften av indrivningsavgiften. I de

fall då länsman verkställer indrivning av kommunalutskylder och församlingsavgifter

till prästerskap, äga han och kronofogden att sig emellan

lika fördela indrivningsavgiften. Däremot saknas uttryckliga bestämmelser

om dennas fördelning, då länsman verkställer indrivning av kronoutskylder

och i samband därmed utgående, avgifter. I allmänhet torde dock detta

föi hållande ordnats sa, att även i det fallet kronofogde och länsman lika

mellan sig fördelat uppbördsprovisionen.

Emellertid föreligga omständigheter, som tala för, att avsikten med

stadgandet om indrivningsavgift, då fråga är om kronoutskylder och andra

utskylder och avgifter etc., som uppbäras och redovisas i samband med

kronouppbörden, var den, att densamma skulle helt tillfalla den, som verkställde

det egentliga indrivningsarbetet. Detta stadgande, som nu återfinnes

i 17 § i uppbördsreglementet den 19 maj 1911, är till sin huvudsakliga

lydelse hämtat från kungl. kungörelsen den 20 maj 1887, varigenom

förut befintliga stadganden om stämmoböter med visst undantag upphävdes

och ersattes med bestämmelser om indrivningsavgift. Denna kungörelse

tillkom i anledning av en Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den

14 maj 1884, och av denna skrivelse framgår tydligt, att det då var

Riksdagens uppfattning, att indrivningsavgiften borde odelad tillfalla den,

som i sista hand verkställer indrivningen. Att även Kungl. Maj:t vid kungörelsens

utfärdande var av samma mening synes framgå därav, att de

ämbetsverk, från vilka med anledning av nämnda riksdagsskrivelse utlåtande

infordrades, anslöto sig till denna mening, och den sedermera utfåi

dåde kungörelsen ordagrant överensstämde med ett av dessa ämbetsverk

avgivet förslag. Någon ändring i stadgandet i fjärdingsmannainstruktionen,

att fjärdingsman, då hans biträde anlitas för indrivning av bl. a.

resterande kronouppbördsmedel, skall äga åtnjuta hälften av uppbördsmannens

andel i stadgade stämmoböter eller medgiven uppbördsprovision,

kom emellertid då icke till stånd. Och ej heller efteråt, då även i denna

instruktion uttrycket stämmoböter utbytts mot indrivningsavgift, har någon

ändring vidtagits i bestämmelsen om fjärdingsmans rätt till endast

hälften av uppbördsmannen tillkommande provision.

Senare hava visserligen försök gjorts att bringa författningarna i överensstämmelse

med den av 1884 års riksdag uttalade åsikten, att indriv
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Andra kammarens fCTYltC tillfälliga utskotts utlåtande Nt 10.

niimsavgiften bör odelad åtnjutas av den, som verkställer det egentliga

indrivningsarbetet. År 1909 väcktes inom Andra kammaren i det syftet

en motion, som blev föremål för en ingående behandling av kammarens

femte tillfälliga utskott och även i enlighet med utskottets hemställan av

kammaren i huvudsak bifölls. Motionen blef emellertid avslagen av Första

Utskottet får i likhet med 1884 års riksdag och 1909 års Andra kammare

uttala som sin mening, att det är med rättvisa och billighet öveiensstämmande,

att indrivningsavgiften för i motionen omnämnda restantier,

tillfaller den, som i sista hand verkställer indrivningen, och på vilken i

allmänhet den ojämförligt största och många gånger mycket betungande

delen av arbetet med indrivningen vilar. Det kunde visserligen med visst

berättigande ifrågasättas, om icke, då fråga är om resterande kommunalutskylder,

kronofogden, en enbart av staten avlönad tjänsteman, borde ha

särskild ersättning för sitt befattningstagande med indrivning av dylika

slao-s medel. Men detta förhållande motsvaras ju å andra sidan därav,

att fjärdingsmännen, ehuru enbart avlönade av kommunerna, utan särskild

ersättning fullgöra bestyr, som avse rena statsändamål. Vidare kan det

invändas" att vederbörande fögderitjänsteman borde, även om han för

indrivningens verkställande anlitar länsman eller fjärdingsman, åtnjuta del

av indrivningsavgiften, då han nämligen under alla. förhållanden hai

att sörja för restantiernas diarieföring samt är ansvarig för deras redovisning

liksom ock för skada, som kan vållas av hans underordnades

fel eller försummelse. Emellertid torde detta vara ett förhållande, som

visserligen i vederbörlig mån bör tagas hänsyn till vid en förestående

lönereglering för fögderi tjänstemännen, men som icke bör få inverka

på rätten till ersättning för den, som verkställer det egentliga

indrivningsarbetet, och vilket arbete ju indrivningsavgiften bl. a. är avsedd

att utgöra ersättning för. Kvar står ju alltid fögderitjänstemannens

rätt till hela provisionen, då han själv verkställer indrivningen, vilket torde

vara förhållandet, såsom även motionären påpekat, just i de fall, då

indrivningsavgiften kan beräknas uppgå till något mer avsevärt belopp.

Beträffande fögderi tjänstemännens ansvar i nämnda hänseende vill utskottet

erinra om, att dessa f. n. utan särskild gottgörelse få ikläda sig sådant

även för andra av deras underordnade verkställda indrivningar än dem,

som här avses. Erfarenheten torde ock bestyrka, att kronofogdarna, . som

ju hava att pröva de till fjärdingsmän utsedda personernas lämplighet

och i övrigt äga att ställa dessa till ansvar för begångna, oegentligheter,

i ytterst sällsynta fall hava åsamkats någon förlust till följd av fjärdingsmannens

handhavande av restantieindrivningen.

s. 5 Kontrollera mot PDF

5

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.

Då utskottet, ehuru det till fullo delar motionärens synpunkter, ändock

icke ansett sig böra hemställa om bifall till motionen, så är det av

den anledningen, att enligt vad utskottet gjort sig underrättat om och

som även synes av motionen, justitiekanslersämbetet, i underdånig skrivelse

den 13 januari 1912 fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet

av tydligare bestämmelser rörande indrivningsavgiftens fördelning, och har

ämbetet härvid som sin mening uttalat, att avgiften bör odelad tillfalla

den, som verkställer det egentliga indrivningsarbetet. över denna skrivelse

har utlåtande infordrats från statskontoret och kammarrätten, vilka ämbetsverk

i sin tur anmodat länsstyrelserna att avgiva yttrande, och ha rikets

samtliga Konungens befallningshavande till ämbetsverken avlåtit utlåtanden

i ärendet. Ämbetsverken äro således för närvarande sysselsatta med den

i motionen berörda frågans beredning, och under sådana förhållanden vill

utskottet inskränka sig till att uttala sin förhoppning om, att den av

Kungl. Maj:t redan igångsatta utredningen i ärendet snarast må leda till

det resultat, som med motionen avsetts att vinna.

Alltså får utskottet hemställa,

att herr Sternes förevarande motion icke må till

någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 4 april 1913.

På utskottets vägnar:

ERNST LILJEDAHL.

Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Liljedahl,

Ingvarsson, Andersson i Höckerum, Sandstedt, Bärg i Katrineholm, Torgén, Eng qvist,

Indebetou, Bindley och Isaksson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.