Skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.
1913-04-04 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,1 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
AK 5TU 1913:10, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.
Dokumentets text
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
1
Nr 10.
Ankom till Biksdagens kansli den 4 april 1913 kl. 3 e. m.
Andra kammarens femte tillf älliga utskotts utlåtande nr 10, i anledning
av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående viss ändring i gällande bestämmelser rörande
indrivning savgift och uppbördspr ovision vid indrivning
av kronoutskylder med flera allmänna avgifter.
I en inom Andra kammaren avgiven och till kammarens femte tillfälliga
utskott hänvisad motion nr 249 har herr Sterne hemställt, att
Riksdagen måtte besluta att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kung]. Maj:t ville föranstalta om en sådan ändring i gällande bestämmelser
och instruktioner, att indrivningsavgiften och uppbördsprovisionen vid
indrivning av kronoutskylder, ävensom av sådana utskylder och avgifter
eller sammanskott av menigheter, som enligt givna stadganden skola uppbäras
och redovisas av den, som uppbörden av utskylder till kronan åligger,
ävensom vid indrivning av kommunalutskylder, församlingsavgifter till
prästerskapet och vägskattemedel, som ej uppbäres i samband med kronouppbörden,
må oavkortade tillkomma den, som i sista hand verkställer
indrivningen.
Beträffande motiveringen för denna hemställan får utskottet hänvisa
till motionen.
Nu gällande bestämmelser angående indrivningsavgiften för sådana
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 5 avd. 10 käft. (Nr 10.) 1
Motionen.
Utskottets
yttrande.
2 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
resterande utskylder, avgifter och sammanskott av menigheter, som av
motionen beröras, återfinnas i följande författningar, nämligen
instruktionen för fjärdingsmannen den 10 november 1855,
kungl. förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelser på
landet (§ 70),
kung!, förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse i stad
(§ 70),
kungl. förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt ordnande av
prästerskapets inkomster, ändrad genom kungl. förordningen den 28 maj
1897 (§ H),
kungl. förordningen den 12 juli 1878 angående förändrade föreskrifter
om utmätning för krono- eller kommunalutskylder, allmänna avgifter
in. m.,
lagen angående väghållningsbesvärets utgörande på landet den 23
oktober 1891 (§ 63),
reglementet för uppbördsverket i Stockholm den 23 juli 1908 (§ 12),
samt
uppbördsreglementet den 19 maj 1911 (§ 17).
Bland i motionen omnämnda utskylder och avgifter förefinnas icke
de avgifter, vilkas indrivning på grund av kungl. kungörelsen den 22 oktober
1886 angående uppbörd av avgifter till vissa på ömsesidighet grundade
försäkringsanstalter kan komma att verkställas direkt genom fögderitjänstemännens
försorg, men det torde få anses lämpligt, att i samband
med den i motionen påyrkade ändringen tages under omprövning, huruvida
och i vad mån stadgandena i denna kungl. kungörelse angående uppbördsprovisionens
fördelning höra underkastas förändring.
Motionärens hemställan har avseende jämväl å förhållandena i städerna.
Men då städerna med undantag av s. k. fögderistäder själva avlöna
de tjänstemän, som hava befattning med indrivningen, är det tydligt,
att en bestämmelse av i motionen angiven innebörd icke kan för städernas
vidkommande meddelas, och har utskottet därför ansett sig böra begränsa
frågan att avse allenast landet och de s. k. fögderistäderna. Av motiveringen
till motionen framgår även, att det närmast är förhållandena å
landet, som av motionären åsyftats.
Av §§ 9 och 14 i uppbördsreglementet den 19 maj 1911 framgår, att
det i första hand är kronofogden, som verkställer indrivningen av i motionen
berörda restantier. Emellertid kan på grund av bestämmelserna i 2 §
i ovannämnda kungl. förordning den 12 juli 1878 ävensom 11 § i instruktionen
för kronofogdarna den 10 november 1855, 4 § 7 mom. i instruktionen
samma dag för kronolänsmännen och 2 § 4 mom. i instruktionen
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10. 3
för fjärdingsmannen den 29 september 1899 såväl länsmän som fjärdingsman
av kronofogdarna anlitas för indrivnings verkställande.
__ Indrivningsavgiften, som uttages av den restskyldige och i allmänhet
utgör tre procent av det resterande beloppet, tillfaller kronofogden, då han
själv verkställer indrivningen. Då fjärdingsman därtill anlitas, åtnjuter
denne hälften och kronofogden andra hälften av indrivningsavgiften. I de
fall då länsman verkställer indrivning av kommunalutskylder och församlingsavgifter
till prästerskap, äga han och kronofogden att sig emellan
lika fördela indrivningsavgiften. Däremot saknas uttryckliga bestämmelser
om dennas fördelning, då länsman verkställer indrivning av kronoutskylder
och i samband därmed utgående, avgifter. I allmänhet torde dock detta
föi hållande ordnats sa, att även i det fallet kronofogde och länsman lika
mellan sig fördelat uppbördsprovisionen.
Emellertid föreligga omständigheter, som tala för, att avsikten med
stadgandet om indrivningsavgift, då fråga är om kronoutskylder och andra
utskylder och avgifter etc., som uppbäras och redovisas i samband med
kronouppbörden, var den, att densamma skulle helt tillfalla den, som verkställde
det egentliga indrivningsarbetet. Detta stadgande, som nu återfinnes
i 17 § i uppbördsreglementet den 19 maj 1911, är till sin huvudsakliga
lydelse hämtat från kungl. kungörelsen den 20 maj 1887, varigenom
förut befintliga stadganden om stämmoböter med visst undantag upphävdes
och ersattes med bestämmelser om indrivningsavgift. Denna kungörelse
tillkom i anledning av en Riksdagens skrivelse till Kungl. Maj:t den
14 maj 1884, och av denna skrivelse framgår tydligt, att det då var
Riksdagens uppfattning, att indrivningsavgiften borde odelad tillfalla den,
som i sista hand verkställer indrivningen. Att även Kungl. Maj:t vid kungörelsens
utfärdande var av samma mening synes framgå därav, att de
ämbetsverk, från vilka med anledning av nämnda riksdagsskrivelse utlåtande
infordrades, anslöto sig till denna mening, och den sedermera utfåi
dåde kungörelsen ordagrant överensstämde med ett av dessa ämbetsverk
avgivet förslag. Någon ändring i stadgandet i fjärdingsmannainstruktionen,
att fjärdingsman, då hans biträde anlitas för indrivning av bl. a.
resterande kronouppbördsmedel, skall äga åtnjuta hälften av uppbördsmannens
andel i stadgade stämmoböter eller medgiven uppbördsprovision,
kom emellertid då icke till stånd. Och ej heller efteråt, då även i denna
instruktion uttrycket stämmoböter utbytts mot indrivningsavgift, har någon
ändring vidtagits i bestämmelsen om fjärdingsmans rätt till endast
hälften av uppbördsmannen tillkommande provision.
Senare hava visserligen försök gjorts att bringa författningarna i överensstämmelse
med den av 1884 års riksdag uttalade åsikten, att indriv
-
4 Andra kammarens fCTYltC tillfälliga utskotts utlåtande Nt 10.
niimsavgiften bör odelad åtnjutas av den, som verkställer det egentliga
indrivningsarbetet. År 1909 väcktes inom Andra kammaren i det syftet
en motion, som blev föremål för en ingående behandling av kammarens
femte tillfälliga utskott och även i enlighet med utskottets hemställan av
kammaren i huvudsak bifölls. Motionen blef emellertid avslagen av Första
Utskottet får i likhet med 1884 års riksdag och 1909 års Andra kammare
uttala som sin mening, att det är med rättvisa och billighet öveiensstämmande,
att indrivningsavgiften för i motionen omnämnda restantier,
tillfaller den, som i sista hand verkställer indrivningen, och på vilken i
allmänhet den ojämförligt största och många gånger mycket betungande
delen av arbetet med indrivningen vilar. Det kunde visserligen med visst
berättigande ifrågasättas, om icke, då fråga är om resterande kommunalutskylder,
kronofogden, en enbart av staten avlönad tjänsteman, borde ha
särskild ersättning för sitt befattningstagande med indrivning av dylika
slao-s medel. Men detta förhållande motsvaras ju å andra sidan därav,
att fjärdingsmännen, ehuru enbart avlönade av kommunerna, utan särskild
ersättning fullgöra bestyr, som avse rena statsändamål. Vidare kan det
invändas" att vederbörande fögderitjänsteman borde, även om han för
indrivningens verkställande anlitar länsman eller fjärdingsman, åtnjuta del
av indrivningsavgiften, då han nämligen under alla. förhållanden hai
att sörja för restantiernas diarieföring samt är ansvarig för deras redovisning
liksom ock för skada, som kan vållas av hans underordnades
fel eller försummelse. Emellertid torde detta vara ett förhållande, som
visserligen i vederbörlig mån bör tagas hänsyn till vid en förestående
lönereglering för fögderi tjänstemännen, men som icke bör få inverka
på rätten till ersättning för den, som verkställer det egentliga
indrivningsarbetet, och vilket arbete ju indrivningsavgiften bl. a. är avsedd
att utgöra ersättning för. Kvar står ju alltid fögderitjänstemannens
rätt till hela provisionen, då han själv verkställer indrivningen, vilket torde
vara förhållandet, såsom även motionären påpekat, just i de fall, då
indrivningsavgiften kan beräknas uppgå till något mer avsevärt belopp.
Beträffande fögderi tjänstemännens ansvar i nämnda hänseende vill utskottet
erinra om, att dessa f. n. utan särskild gottgörelse få ikläda sig sådant
även för andra av deras underordnade verkställda indrivningar än dem,
som här avses. Erfarenheten torde ock bestyrka, att kronofogdarna, . som
ju hava att pröva de till fjärdingsmän utsedda personernas lämplighet
och i övrigt äga att ställa dessa till ansvar för begångna, oegentligheter,
i ytterst sällsynta fall hava åsamkats någon förlust till följd av fjärdingsmannens
handhavande av restantieindrivningen.
5
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 10.
Då utskottet, ehuru det till fullo delar motionärens synpunkter, ändock
icke ansett sig böra hemställa om bifall till motionen, så är det av
den anledningen, att enligt vad utskottet gjort sig underrättat om och
som även synes av motionen, justitiekanslersämbetet, i underdånig skrivelse
den 13 januari 1912 fäst Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på behovet
av tydligare bestämmelser rörande indrivningsavgiftens fördelning, och har
ämbetet härvid som sin mening uttalat, att avgiften bör odelad tillfalla
den, som verkställer det egentliga indrivningsarbetet. över denna skrivelse
har utlåtande infordrats från statskontoret och kammarrätten, vilka ämbetsverk
i sin tur anmodat länsstyrelserna att avgiva yttrande, och ha rikets
samtliga Konungens befallningshavande till ämbetsverken avlåtit utlåtanden
i ärendet. Ämbetsverken äro således för närvarande sysselsatta med den
i motionen berörda frågans beredning, och under sådana förhållanden vill
utskottet inskränka sig till att uttala sin förhoppning om, att den av
Kungl. Maj:t redan igångsatta utredningen i ärendet snarast må leda till
det resultat, som med motionen avsetts att vinna.
Alltså får utskottet hemställa,
att herr Sternes förevarande motion icke må till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 4 april 1913.
På utskottets vägnar:
ERNST LILJEDAHL.
Vid detta ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Liljedahl,
Ingvarsson, Andersson i Höckerum, Sandstedt, Bärg i Katrineholm, Torgén, Eng qvist,
Indebetou, Bindley och Isaksson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.