Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av väckt motion om åläggande för banker m. fl. att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift ä beloppet av insättare gottgjord ränta.
1913-04-01 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
BevU 1913:28, Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av väckt motion om åläggande för banker m. fl. att till taxeringsmyndigheterna lämna uppgift ä beloppet av insättare gottgjord ränta.
Dokumentets text
Bevillningsutskottets memorial Nr 28.
1
Nr 28.
Ankom till Riksdagens kansli den 3 april 1913 kl. 12 m.
Memorial, i anledning av kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 12, i anledning av
väckt motion om åläggande för banker m. fl. att till
taxeringsmyndigheterna lämna uppgift ä beloppet av
insättare gottgjord ränta.
Närvarande: herrar K. G. Karlsson, fritt. C. J. Beck-Friis, Trapp, Eklund*), Lyckholm*),
Kobb*), Antonsson, Röing, Eriksson i Grängesberg, Byström*), Rune*),''
Christiernson, Nilsson i Bonarp*), frih. Palmstierna, frih. Fleming, Hallin’
Wickman*), Jonsson i Hökhult, Yiklund i Oviken*).
*) Ej deltagit i justeringen av betänkandet.
I eu inom Andra kammaren av herr Eriksson i Grängesberg väckt
motion, nr 76, hade föreslagits, »att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
av förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering,
att banker och andra ''sammanslutningar eller enskilda personer,
som mot ränta emottaga penningar till förvaltning, åläggas att till taxeringsmyndighet
lämna uppgift å beloppet av varje insättares under föregående
år uppburna ränta».
I sitt betänkande nr 12 hade bevillningsutskottet hemställt,
att Riksdagen, i anledning av herr Erikssons i Grängesberg förevarande
motion, II: 76, om åläggande för banker in. fl. att till taxeringsmyndigheterna
lämna uppgift å beloppet av insättare gottgjord ränta,
måtte besluta, att 15 § 4 mom. förordningen den 28 oktober 1910 om
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 7 samt. 21 käft. (Nr 28.) 1
Utskottet
2 Bevillningsutskottets memorial Nr 28.
taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering skulle erhålla följande
ändrade lydelse:
4 mom. För taxering eljest erforderlig uppgift skall, då begäran
därom framställes, lämnas av vederbörande ämbetsverk eller inrättning,
och äga härförutom ordförande i taxeringsnämnd och kronans ombud
hos prövningsnämnd att taga del av sådana hos domare eller domstol
förvarade handlingar, som i beskattningsavseende kunna tjäna till ledning,
ävensom att av enskilda, verk eller bolag, i vilkas verksamhet ingår
inlåning från allmänheten, på skriftlig anfordran erhålla uppgift angående
viss skattskyldigs ränteinkomst.
Enligt utskottet tillhandakomma protokollsutdrag hava, beträffande
utskottets berörda hemställan, Riksdagens kamrar stannat i olika beslut,
i det att Första kammaren avslagit såväl utskottets hemställan som den
i ämnet väckta motionen, varemot vad utskottet hemställt av Andra
kammaren bifallits.
Till klargörande av frågan, huruvida de av kamrarna sålunda fattade
olika besluten rörande utskottets hemställan om ändring av ifrågavarande
bestämmelse i förordningen om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering böra bliva föremål för gemensam omröstning, får utskottet
anföra följande.
Frågor av liknande beskaffenhet som den nu förevarande hava förut
vid skilda tillfällen varit föremål för Riksdagens prövning.
Vid 1872 års riksdag hade sålunda bevillningsutskottet i sitt betänkande
nr 8 föreslagit sådana ändringar i bevillningsstadgan, att dels
i § 9, intagen under rubriken: »Bevillning för inkomst av kapital eller
arbete», skulle införas bestämmelse om att dylik bevillning skulle påföras
järnvägsbolag, där bolagets rörelse dreves eller vid större och mindre stationer,
dels ock uti § 26, vilken paragraf var intagen under rubriken: »Föreskrifter
angående allmänna bevillningens påförande, uppbörd, avkortning
och redovisning», skulle stadgas skyldighet-för järnvägsbolag att till ledning
för taxeringen lämna räkenskapsutdrag, utvisande bolagets vinst,
fördelad på var och en av de särskilda stationerna. Första kammaren
avslog och Andra kammaren biföll utskottets förslag. Under framhållande
av att förenämnda förslag berörde en fråga, vilken, jämlikt föreskrifterna
i § 71 regeringsformen och § 65 riksdagsordningen, skulle vid kamrarnas
stridiga beslut, som icke kunde sammanjämkas, avgöras genom båda kamrarnas
omröstning om de beslut, vari vardera av dem förut stannat,
avgav därefter bevillningsutskottet i memorial nr 11 förslag till vote
-
Bevillningsutskottets memorial Nr 28. 3
ringsproposition för frågans avgörande. Båda kamrarna biföllo utskottets
ifrågavarande förslag; och blev därefter, sedan i enlighet härmed gemensam
omröstning ägt rum, utskottets förslag till ändrad lydelse av ovannämnda
paragrafer i bevillningsstadgan av Riksdagen bifallet.
Vid 1876 års riksdag hade bevillningsutskottet i sitt betänkande nr
1 föreslagit sådana ändringar i bevillningsstadgan, att samma bestämmelser,
som enligt 1872 års Riksdags nyssberörda beslut skulle gälla i fråga om
järnvägsbolag, även skulle äga tillämpning å kanalbolag. Jämväl i''Åetta
fall blev förslaget av Första kammaren avslaget och av Andra kammaren
bifallet; och blev detsamma, sedan jämlikt av bevillningsutskottet föreslagen
voteringsproposition gemensam omröstning ägt rum, av Riksdagen
godkänt.
Liknande frågor hava sedermera förekommit till behandling vid
1897, 1901, 1902 och 1904 års riksdagar. År 1897 hade kamrarna
stannat i olika beslut rörande en i då framlagt förslag till ny bevillningsförordning
intagen bestämmelse om s. k. obligatorisk självdeklaration för
vissa skattskyldiga. Bevillningsutskottet anmälde nu för Riksdagen, att
utskottet funnit frågan hava förfallit. Inom utskottet hade dock 10
reservanter förklarat sig anse, att förslag till voteringsproposition bort
framläggas. Utskottets ståndpunkt biträddes av Första kammaren, men
ogillades av Andra kammaren, som uttalade såsom sin uppfattning, att
gemensam votering bort äga rum.
Vid var och en av 1901, 1902 och 1904 års riksdagar hade av
bevillningsutskottet föreslagits viss ändring av bevillningsförordningens
17 §, intagen under rubriken »Om taxeringsmyndigheter och om uppgifter
till ledning vid taxering», i syfte att skattskyldig, som dreve bankrörelse
på två eller flera orter, skulle vara skyldig att till ledning vid
taxeringen i visst fall meddela fullständig upplysning angående lånerörelsens
omfång för varje månad vid varje särskilt kontor, varjämte vid de
två sistnämnda riksdagarna i samband härmed föreslagits en ändring i
lydelsen av 8 § i instruktionen för taxeringsmyndigheterna. Vid samtliga
nämnda riksdagar avslog Första kammaren och biföll Andra kammaren
utskottets förslag, varefter bevillningsutskottet i avgivet memorial
anmälde, att förslaget enligt dess mening förfallit. Reservanter inom utskottet
hade dock uttalat härifrån avvikande mening. Någon gemensam
omröstning i frågan kom icke till stånd, men beslöt vid 1901 och 1904
års riksdagar Andra kammaren — med vidhållande av sin förut uttalade
mening att i förevarande frågor gemensam votering borde äga rum — att
med ogillande lägga utskottets memorial till handlingarna.
4 Bevillningsutskottets memorial Nr 28.
De precedensfall, för vilka utskottet nu redogjort, hava rört bestämmelser
med avseende å två olika, i samband med taxeringen stående
ämnen, nämligen dels beskattningsort dels skyldighet att lämna uppgifter
till ledning vid taxeringen. Bestämmelser av bägge slagen berördes
i de från åren 1872 och 1876 antecknade fallen och, på sätt den
lämnade redogörelsen utvisar, voro kamrarna då ense om att gemensam
omröstning borde äga rum. I precedensfallen från tiden efter år 1876,
vilka angått bestämmelser om vissa skattskyldigas uppgiftsskyldighet, har
åter Första kammaren, med frångående av sin ståndpunkt nyssnämnda
bägge år, ansett frågan vid kamrarnas skiljaktiga beslut vara förfallen,
under det att Andra kammaren vidhållit sin från början hävdade uppfattning,
att spörsmål av ifrågavarande natur utgjorde föremål för gemensam
omröstning.
Det förslag, varom kamrarna nu fattat skiljaktiga beslut, rör en
bestämmelse av väsentligen enahanda natur som de förslag angående uppgiftsskyldighet,
om vilka precedensfallen från såväl 1872 och 1876 som
även 1901, 1902 och 1904 rört sig. Då i samtliga tre sistnämnda fall
kamrarna stannat i olika mening i frågan, huruvida gemensam omröstning
borde äga rum eller icke, kunna desamma icke åberopas såsom stöd
för vare sig den ena meningen eller den andra. För att finna prejudikat
till ledning vid bedömandet av nu föreliggande fall måste man sålunda
gå tillbaka till åren 1876 och 1872. I överensstämmelse med vad
vid dessa tillfällen ägde rum, anser utskottet, att förevarande fråga bör
avgöras genom gemensam omröstning.
Till stöd för denna uppfattning vill utskottet anföra ytterligare
följande. Då i § 71 regeringsformen stadgas, att vid kamrarnas skiljaktiga
beslut gemensam omröstning skall äga rum, icke blott där beslutet rör
grunderna för någon bevillning, utan även då det har avseende å sättet
för tillämpningen av dessa grunder, måste med sistnämnda uttryck avses,
bland annat, sådana bestämmelser som den nu ifrågavarande. Inkomsttaxeringen
är nämligen ett medel att bringa till tillämpning de till grund
för inkomstskatten meddelade stadganden om skyldighet för inkomsttagare
att utgöra skatt för sin inkomst. De stadganden, som röra
taxeringen, äro följaktligen att hänföra till dem, som angå sättet för
tillämpningen av de med avseende å inkomstskatten stadgade grunder,
och bland bestämmelserna angående taxeringen intaga de, som röra olika
former av skyldighet att lämna uppgifter till ledning vid densamma, ett
mycket viktigt rum.
5
Bevillningsutskottets memorial Nr 28.
Att gemensam omröstning äger rum i förevarande fall, finner utskottet
vara av så mycket större betydelse, som den bestämmelse, varom
fråga är, i likhet med föreskrifterna rörande uppgiftsskyldighet över huvud
taget avser att tillvarataga statens intresse att utfå den skatt, till vilken
den är berättigad, och sålunda ingalunda bör betecknas såsom en reglementarisk
bestämmelse utan betydelse för statens intäkt av inkomstskatten.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet föreslå följande
voteringsproposition:
»Den som, i likhet med Första kammaren, vill avslå såväl utskotskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen, röstar
Ja;
Den det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, besluta,
att 15 § 4 mom. förordningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter
och förfarandet vid taxering skall erhålla följande ändrade
lydelse:
4 mom. För taxering eljest erforderlig uppgift skall, då begäran
därom framställes, lämnas av vederbörande ämbetsverk eller inrättning;
och äga härförutom ordförande i taxeringsnämnd och kronans ombud hos
prövningsnämnd att taga del av sådana hos domare eller domstol förvarade
handlingar, som i beskattningsavseende kunna tjäna till ledning,
ävensom att av enskilda, verk eller bolag, i vilkas verksamhet ingår inlåning
från allmänheten, på skriftlig anfordran erhålla uppgift angående
viss skattskyldigs ränteinkomst.
Stockholm den 1 april 1913.
På bevillningsutskottets vägnar:
K. G. KARLSSON.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 7 sand. 21 käft. (Nr 28.)
2
6
Bevillningsutskottets memorial Nr 28.
Reservation
av herrar friherre Beck-Friis, Trapp, Antonsson, friherre Fleming
och Hallin.
Vid upprepade tillfällen under senare tider, såsom vid riksdagarna
åren 1883, 1897, 1901, 1902 och 1904, har bevillningsutskottet hävdat
den uppfattningen, att frågor av sådan natur som den nu föreliggande
icke kunna avgöras genom gemensam votering.
Denna uppfattning, som synes oss äga påtagligt stöd i gällande
grundlagsbestämmelser, hava vi ansett oss böra fortfarande vidhålla och
därför yrkat, att frågan skulle anses hava genom kamrarnas skiljaktiga
beslut förfallit. Då bevillningsutskottet emellertid fattat annat beslut, få
vi yrka avslag å utskottets förevarande hemställan.
STOCKHOLM, SVENSKA TRYCKERIAKTIEBOLAGET 1918
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.