Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vackt motion med förslag till förordning angående viss anmälningsoch wppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

1913-03-04 · 8 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 1,3 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 6 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

BU 1913:18, Utlåtande, i anledning av vackt motion med förslag till förordning angående viss anmälningsoch wppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

1

Nr 18.

Ankom till Riksdagens kansli den 4 mars kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning av vackt motion med förslag till förordning

angående viss anmälnings- och wppgiftsskyldighet

vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

I en inom Första kammaren av lierr H. Bäckström väckt, till bankoutskott

remitterad motion, nr 53, har hemställts, att Riksdagen måtte för

sin del antaga vid motionen fogat förslag till förordning angående viss anmälnings-

och uppgiftsskyldighet vid yrkesmässig förmedling av utländsk

kredit.

Till stöd för sin framställning har motionären anfört följande:

»Med anledning av de oroliga förhållandena på den svenska fondmarknaden

under förliden höst har chefen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa,

bankdirektören John Swartling, i tidningen Dagens Nyheter

för den 13 dennes framhållit faran av att en betydande aktiebelåning förmedlas

av enskilda fondhandlar- och bankirfirmor till mycket höga belåningskurser

med användande av utländska krediter. ’Ägde man kännedom’ —

fortsätter bankdirektör Swartling -— ''om till vilka belopp dessa utländska

krediter uppginge vid de olika tiderna av året, vore faran ej så stor, ty

då visste våra banker och särskilt riksbanken för vilka belopp utländska

valutor i oroliga tider måste anskaffas. Frånvaron av denna kännedom

utgör en ständigt lurande fara i främsta rummet för den svenska fondoch

penningemarknaden, men indirekt också för det svenska närings- och

affärslivet i allmänhet. Erhållandet av en sådan kännedom är därför av

största vikt. Och fastän jag ej kan dela den åsikten, att man i allmänhet

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 8 samt. 15 höft. (Nr 18.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

vinner så synnerligen mycket på det ekonomiska området genom långt

gående lagstiftning, så tror jag dock på nyttan av en lagbestämmelse av

det innehåll, att varje fond- eller bankirfirma, som idkar aktiebelåning med

hjälp av utländsk kredit, vare sig i större eller mindre utsträckning, skulle

vara pliktig att t. ex. vid varje månads slut för en av offentlig myndighet

tillsatt kontrollant uppgiva och med sina böcker styrka, till vilket belopp

utländsk kredit vid den tidpunkten vore genom firman anskaffad och tagen

i anspråk. Och dessa uppgifter, som naturligtvis skulle i övrigt strängt

hemlighållas, skulle ställas till riksbankens disposition.’

Jag bar tagit fasta på denna från så sakkunnigt håll kommande tanke,

i all synnerhet som det synes mig, som om en dylik kontroll lätt och

utan större kostnad skulle kunna ordnas genom att uppdraget att utöva

densamma gåves åt de tillsyningsman, vilka redan nu finnas för kontroll

av efterlevnaden av föreskrifterna i kungl. förordningen av den 6 november

1908 angående en särskild stämpelavgift vid köp och byte av fondpapper.

En sådan kombination skulle icke blott vara enklare och billigare

än om de bägge kontrollantuppdragen gåves åt skilda personer, utan även

för fondhandlaren medföra det mindre obehaget att blott en i stället för

två personer finge rättighet att taga kännedom om hans böcker. Eör de —

helt säkert ganska fåtaliga — enskilda personer eller firmor, vilka yrkesmässigt

ägna sig åt förmedlandet av utländska krediter och icke samtidigt

äro fondhandlare, finge naturligen särskilda kontrollanter tillsättas.

De närmare föreskrifterna angående ifrågavarande kreditförmedlares

anmälningsskyldighet och kontrollen över de lämnade uppgifternas riktighet

torde böra lämnas i en särskild förordning, och är här ett förslag till sådan

förordning bilagt, väsentligen byggt på ovannämnda kungl. förordning av

den 6 november 1908. Den korta tiden har icke medgivit en fullt tillfredsställande

formulering av vissa detaljer däri, men detta torde av utskottet,

i händelse det vill i huvudsak giva förslaget sin anslutning, benäget kunna

avhjälpas.»

Det av motionären framlagda förslaget är av följande lydelse:

Förslag till förordning angående viss anmälnings- och uppgiftsskyldighet

vid yrkesmässig förmedling av utländsk kredit.

§ 1.

Bolag, förening eller enskild person, som, i eller utan samband med

annan rörelse eller näring, ämnar yrkesmässigt förmedla utländsk kredit,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

3

skall därom, innan rörelse av sådant slag börjas, göra särskild anmälan,

om rörelsen skall idkas i Stockholm, hos överståthållarämbetet, och eljest

hos Konungens befallningshafvande i det län, där rörelsen skall drivas.

Anmälan om dylik rörelse, som redan drives, när denna förordning

träder i kraft, skall i enahanda ordning ske inom en månad efter nämnda

tidpunkt.

Anmälningsskyldighet, varom i denna paragraf förmäles, åligger dock

icke bankbolag.

§ 2.

Tillsyn över efterlevnaden av de i denna förordning givna föreskrifter

tillkommer överståthållarämbetet och Konungens befaliningshavande i

länen.

Sådan tillsyn utövas genom tillsyningsmän, som utses av överståthållarämbetet

för rörelse, som drives inom Stockholm, och eljest av Konungens

befaliningshavande i vederbörande län. Nämnda tillsyningsmän äga

uppbära dels särskilt arvode, som på förslag av överståthållarämbetet

eller Konungens befaliningshavande fastställes av Konungen, dels ock vid

resor i och för uppdragets fullgörande resekostnads- och traktamentsersättning

enligt tredje klassen i gällande resereglemente.

Där bolag, förening eller enskild person, som yrkesmässigt förmedlar

utländsk kredit, är underkastad tillsyn av tillsyningsman, varom förmäles i

10 § av kungl. förordningen angående en särskild stämpelavgift vid köp

och byte av fondpapper, skall sådan tillsyningsman, där så ske kan, jämväl

förordnas att utöva tillsyn över efterlevnaden av de i 3 § av denna

förordning givna föreskrifter.

Över dem som gjort anmälan enligt denna förordning samt deras tillsyningsmän

lämne överståthållarämbetet och Konungens befaliningshavande

uppgift till bankinspektionen.

§ 3.

Bolag, förening eller enskild person, som yrkesmässigt förmedlar utländsk

kredit, är skyldig att inom tio dagar efter varje kvartals utgång

till bankinspektionen allämna uppgift innefattande beloppet av varje särskild

förmedlad eller för egen räkning anskaffad utländsk kredit enligt

formulär, som av bankinspektionen fastställes; och skall uppgiften vara

försedd med tillsyningsxnannens påskrift, att uppgiften överensstämmer med

vederbörande bolags, förenings eller enskilda personers böcker; skolande för

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

sådant ändamål vederbörande vara skyldig att, när helst av tillsyningsmannen

så påfordras, för honom till granskning förete samtliga sina böcker,

räkenskaper och därtill hörande handlingar.

Tredskas bolag, förening eller enskild person att fullgöra vad honom

sålunda åligger, äge överståthållarämbetet eller Konungens befallningshavande

förelägga den tredskande vite och till sådant vite fälla.

§ 4.

Försummas anmälan, som i 1 § föreskrives, straffes den försumlige

med böter från och med fem till och med femhundra kronor.

§ 5.

Yad tillsyningsman vid granskning, som i 3 § härovan nämnes, inhämtat,

må ej av honom yppas, utan så är att bankinspektionen för visst fall

därtill lämnar medgivande.

Bryter tillsyningsman häremot, straffes med böter från och med femtio

till och med tvåtusen kronor och vare därjämte skyldig att till fullo gottgöra

skada, som av förseelsen kan hava uppkommit.

§ 6.

De i 4 och 5 §§ omnämnda förseelser åtalas av allmän åklagare vid

allmän domstol.

Åtal för förseelse, som i 5 § omförmäles, anhängiggöres ock vid allmän

domstol, men må ej av allmän åklagare åtalas, där ej målsägande densamma

till åtal angivit.

Böter enligt denna förordning förvandlas vid bristande tillgång efter

allmän lag.

Av böter, som enligt denna förordning ådömas, tillfaller hälften åklagaren

och hälften kronan. Finnes särskild angivare, tage han hälften av

åklagarens andel.

§ 7.

De uppgifter, som bankinspektionen enligt denna förordning erhåller,

skola av bankinspektionen delgivas fullmäktige i Sveriges riksbank, men

skola i övrigt hemliga hållas.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

5

Utskottet kar ansett sig böra över förevarande motion inhämta yttranden

dels av fullmäktige i riksbanken och dels av bankinspektionen.

Fullmäktige

anfört följande:

bava i sitt den 18 nästlidna februari avgivna utlåtande Fullmäktige

° riksbanken.

»En så vitt möjligt fullständig och tillförlitlig kännedom om vår finansiella ställning

gentemot utlandet äger för riksbanken en betydelse, som icke kan överskattas.

Angående den del av vårt mellanhavande med utlandet, som direkt representeras av

bankerna, lämna bankrapporterna upplysning. Dessa kunna emellertid icke lämna

någon upplysning om den belåning i utlandet av aktier och andra värdepapper, som

förmedlats av bankir- och fondmäklarfirmor eller av enskilda personer. Då denna

belåning under senare tider antagit en betydande omfattning, är kännedomen om

densamma av stor vikt för ett riktigt bedömande av den allmänna finansiella ställningen

gentemot utlandet. Fullmäktige hava därför under sistlidna höst tagit under

övervägande de olika vägar, på vilka upplysning om denna lånerörelse kunde tänkas

möjlig att vinna, varvid fullmäktige kommit till den uppfattningen, att det bästa

resultatet skulle vinnas, om genom bankinspektionen kunde erhållas vissa, den ifrågavarande

lånerörelsen belysande uppgifter. Efter framställning av fullmäktige lämnas

numera sedan någon tid tillbaka sådana uppgifter månatligen av bankinspektionen till

riksbanken. Härigenom erhålla fullmäktige en, om icke alldeles fullständig, dock för

ändamålet tillfredsställande översikt av denna lånerörelse.

Fullmäktige anse, att man når det eftersträvade målet vida säkrare på den av

fullmäktige inslagna vägen än genom ett bifall till motionärens förslag.

Åtskilliga omständigheter skulle nämligen enligt fullmäktiges förmenande bidraga

till att göra den kännedom om ifrågavarande förhållanden, som kunde vinnas genom

åtgärder i enlighet med motionärens förslag, i hög grad ofullständig. Den ifrågavarande

belåningen tillgår ofta på så sätt, att svensk bankirfirma i eget namn lämnar

lånet, vilket sedermera försett med firmans garanti placeras i utlandet; här förekommer

således icke någon förmedling. Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke denna

form är den för dylika lån vanligast förekommande. När verklig förmedling äger

rum, torde långivarens egenskap av utlänning komma att väsentligt underlätta eventuella

försök från förmedlarens sida att undandraga sig uppgiftsplikten. Att konstatera

förmedlarens yrkesmässighet kommer att möta betydande svårigheter. Visserligen

ser man ofta i tidningarna annonser angående förmedling av ifrågavarande art,

men annonserna äro redan nu vanligen anonyma och om anmälnings- och uppgiftsskyldighet

stadgades, skulle de icke anonyma annonserna sannolikt försvinna. Kontrollen

skulle bliva i hög grad vansklig och resultatet av anmälnings- och uppgiftsskyldigheten

sannolikt mycket ofullständigt.

Då fullmäktige följaktligen anse sig redan nu äga till sitt förfogande en översikt

av den ifrågavarande lånerörelsen, som är fullständigare och tillförlitligare än den

översikt, som skulle kunna erhållas på den av motionären anvisade vägen, sakna fullmäktige

anledning att förorda motionärens förslag.»

För erhållande av bankinspektionens yttrande i frågan bar utskottet

i vederbörlig ordning anhållit om utverkande av Kungl. Maj:ts befallning

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

BanJcoutskottels utlåtande Nr 18.

Bankinspek
tionen.

till nämnda myndighet att avgiva sådant yttrande. Med anledning härav

har till utskottet överlämnats en till Kungl. Maj:t ställd skrivelse av den

17 februari 1913, däri bankinspektionen anfört följande:

»Det uttalande i pressen, som, enligt vad motionären meddelar, ligger till grund

för hans förslag, avser skyldighet endast för fond- eller bankirfirma att meddela ifrågavarande

uppgifter; men motionären har utan anförda skäl utsträckt denna skyldighet

till bankbolagen på sätt det vid motionen fogade författningsförslag under § 3 utvisar.

Nu förhåller det sig emellertid så, att bankbolagen för varje månad till bankinspektionen,

enligt formulär, som riksbanksstyrelsen godkänt, avgiva uppgifter å de utländska

krediter, som av dem Under en eller annan form förmedlas. Dessa uppgifter

överlämnas till riksbanken, som, enligt vad vi under hand inhämtat, funnit de sålunda

vunna upplysningarna tillfredsställande. Och då bankernas egna utländska

krediter framgå av de månatligen publicerade, rapporterna, lärer anledning saknas att

för bankbolagen lagstadga om ytterligare uppgiftsskyldighet.

Om bankerna således lämnas utom räkningen, skulle den föreslagna nya lagens

tillämplighetsområde inskränkas till enskilda personer eller firmor, som driva fondeller

bankirrörelse. Dessa skulle vid äventyr av böter vara skyldiga att, om de ''ämnade

yrkesmässigt förmedla utländsk kredit’, därom göra anmälan hos Konungens

Vederbörande befallningshavande, innan rörelse av sådant slag börjades; och den, som

yrkesmässigt förmedlar sådan kredit skulle vara skyldig att för varje kvartal till bankinspektionen

avlämna uppgift om varje särskild förmedlad eller för egen räkning anskaffad

utländsk kredit enligt formulär, som av bankinspektionen fastställdes. Riktigheten

av dessa uppgifter skulle attesteras av särskilda förtroendemän, för vilka vederbörande

skulle, när helst det påfordrades, ''till granskning förete samtliga sina böcker,

räkenskaper och därtill hörande handlingar’.

Det kan icke förvåna, om bankirer och fondhandlare, som driva en legitim och

hittills såsom fullt privat ansedd affär, skulle reagera emot att sålunda nödgas när

som helst framlägga sina böcker för utomstående. De skulle säkerligen söka undandraga

sig detta tvång och detta skulle nog kunna ske utan stora svårigheter. I stället

för att förmedla lån i utlandet, skulle man mot de säkerheter, låntagaren presterar,

upptaga det utländska lånet i eget namn, och själv lämna ut lån till den, svenska

lånesökanden, något som redan nu i stor utsträckning, lärer praktiseras. Vederbörande

blir då enligt §§ 1 och 3 i författningsförslaget fri från såväl anmälnings- som

uppgiftsskyldighet. Eller ock skaffar man, sig, såsom också redan praktiseras, en

filial eller ett ''dotterbolag’ i utlandet och låter den utländska kreditförmedlingen

besörjas genom denna avläggare, som icke lärer komma under den föreslagna

lagen.

Givetvis skulle genom den ifrågasatta anordningen, även om bankerna eliminerades,

en del siffror komma fram, men de skulle av antydda skäl bliva mycket ofullständiga

och även missvisande så till vida, att de delvis skulle innefattas i, bankernas

förut antydda uppgifter, aom ingå till riksbanken. I dessa upptagas nämligen av

bankirer och andra hos banker i depå för utländska krediter inlagda värdepapper,

och samma skuldbelopp skulle sålunda komma att upptagas två gånger.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

T

Om ock motionens syfte må vara nog så belijärtansvärt, synes det knappast

uppnås på den väg, här föreslagits. Det som skulle vinnas lärer i varje fall få anses

allt för obetydligt i förhållande till den föreslagna anordningen: en ny författning,

som pålägger en hittills fri hantering vissa, icke gärna sedda förpliktelser vid påföljd

av vite eller böter.

Om statsmakterna emellertid skulle finna lämpligt stifta en lag i den syftning,

motionären föreslagit, må följande detaljanmärkningar framställas.

Därest bankbolagen av skäl, som redan anförts, lämnas utom det hela, lärer

varje anledning ha bortfallit att draga in bankinspektionen i den nya kontrollapparaten.

Formulär till uppgifter fastställas bäst av riksbanken, som ju skall utnyttja

dem och dit böra ock anmälningarna enligt § 2 mom. 4 samt uppgifterna enligt § 3

ingivas, utan att taga omvägen över bankinspektionen.

Bestämmelsen i § 1 om anmälningsskyldighet för den, som ''ämnar yrkesmäs

sigt förmedla utländsk kredit’, synes väl vag. Om en person, som öppnar rörelse

för att driva fondhandel, under rörelsens gång finner lämpligt att förhjälpa en kund

till en utländsk kredit, så skulle han förmodligen icke bli anmälningsskyldig för ett

enstaka sådant fall. Men man kan då fråga sig, huru många sådana fall måste inträffa

för att yrkesmässig förmedling skall anses föreligga. Och när skäll hans avsikt

(''ämnar'') att driva yrkesmässig låneförmedling anses vara för handen?

Det förhållande, att konkurrenter till uppgiftspliktiga skulle finna det ganska

intressant att få del av deras uppgifter, har motionären antagligen haft för ögonen,

då han i § 7 av författningsförslaget stadgar, att uppgifterna, som han vill att bankinspektionen

skall mottaga för att överlämna till riksbanken, ''skola i övrigt hållas

hemliga’. Men då de enligt tryckfrihetsförordningen icke skulle vara hemliga, lärer

detta stadgande vara ganska platoniskt. Om dessa uppgifter bli hemliga, därest de

ingivas till riksbanken, må lämnas osagt.»

Enligt vad känt är och även av fullmäktige i riksbanken fram- Utskottet.

hålles, har den belåning i utlandet av aktier och andra värdepapper,

som förmedlas av bankir- och fondm äklarfirmor eller av enskilda personer

under senare tider antagit en betydande omfattning. Det måste följaktligen

vara av stor vikt för ett riktigt bedömande av den allmänna finansiella

ställningen gentemot utlandet att äga kännedom om denna utlåning. På

sätt inhämtas av fullmäktiges yttrande, hava fullmäktige ock vidtagit åtgärder

i sådant syfte, och lämnas numera sedan någon tid tillbaka dylika

uppgifter månatligen av bankinspektionen till riksbanken. Härigenom erhålla

fullmäktige en, om icke alldeles fullständig, dock för ändamålet tillfredsställande

översikt av denna lånerörelse. Med hänsyn härtill och då

motionens för öfrigt i och för sig beaktansvärda syfte svårligen lärer kunna

uppnås på den väg, som av motionären nu föreslagits, får utskottet på de

av fullmäktige och bankinspektionen anförda grunderna hemställa,

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Bankoutskottets utlåtande Nr 18.

att förevarande motion, 1:58 icke må av Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 4 mars 1913.

På bankoutskottets vägnar:

I. von STAPELMOHR.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:

Av Första kammaren: herrar von Stapelmohr, Swartz, Neiglich, Wallenberg,

Ekman, Hedenstierna, Gustafsson och Almer; samt

av Andra kammaren: herrar Wijk, Henricson, Vubiquist, Juhlin, Olsson i Blädinge,

Kristensaon, Leander och Sjöblom.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.