Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Konungen i fråga om införande av en friare för samling sbildning inom svenska kyrkan.

1913-04-03 · 19 sidor, varav 18 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,4 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 18 av 19 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1913:12, Skrivelse till Konungen i fråga om införande av en friare för samling sbildning inom svenska kyrkan.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

1

/

Nr 12.

Ankom till Riksdagens kansli den ö april 1913 kl. 1 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 12, i

anledning av en av herrar Stadener och Gullberg väckt

motion, nr 68, angående skrivelse till Konungen i fråga

om införande av en friare för samling sbildning inom

svenska kyrkan.

I eu inom Första kammaren af herrar Stadener och Gullberg väckt

motion, nr 68, i vars syfte herr Holmquist instämt, och vilken hänvisats

till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts, att Riksdagen ville

i skrivelse till Konungen anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,

huruvida och under vilka villkor en friare församlingsbildning inom svenska

kyrkan kunde äga rum, samt för Riksdagen framlägga de förslag,

vartill utredningen kan föranleda.

Till stöd för ifrågavarande hemställan hava motionärerna anfört följande:
»Det

torde få anses som en erkänd sak, att uniformitet i religiösa

samfundsformer numera är omöjlig och mångenstädes uppfattas såsom obehörigt

tryck på personligheten. Därmed är ingalunda uttalat, att av samhället

erkända former kunna undvaras. På det religiösa området som annorstädes

inom folklivet samlar sig utvecklingen småningom inom vissa samfundsmässiga

former, vilka, då de vunnit stadga, begära erkännande. Till

en dylik punkt i utvecklingen torde de religiösa förhållandena i vårt folk

nu hava kommit.

Konventikelplakatet borttogs 1858, sockenbandet löstes 1859. Men

Bihang till riksdagens protokoll 1013. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 '' Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

det behövliga positiva arbetet från samhällets eller lagstiftningens sida på

tidsenliga former för församlingslivet uteblev. Territorialförsamlingens begrepp

var emellertid i väsentliga delar rubbat. Om det än blivit i princip

fasthållet, så har dock en upplösning och eu oreda inträtt, ur vilka

det är ett trängande behov att framkomma till klarhet och stadga. Detta

behov torde vara erkänt inom ganska olika grupper af vårt religiösa folkliv.

Under det sista halvseklet ha stora delar av landet sett fri församlingsbildning

inom kyrkan utbreda sig. Det är möjligt, att denna församlingsbildning

icke under sitt tidigare skede företett fastare former. lvu

har det emellertid, särdeles i vissa delar av riket, nått sådan tradition och

styrka, att frågan om sättet för dessa församlingars erkännande föreligger.

En allvarlig påminnelse härom lämnades sistlidne riksdag, då tillstånd begärdes

åt föreståndare för religiösa samfund inom kyrkan att förrätta

dop och jordfästning.

Till erinran om frågans omfattning må, med bruk av den så kallade

dissenterskattekommitténs uppgifter, som avse år 1905, anföras, att sagda

år räknade svenska baptistsamfundet 44,656 medlemmar, svenska missionsförbundet

87,306 medlemmar, metodistkyrkan 14,979 medlemmar. Härtill

kommer det betydande antal, Evangeliska Fosterlandsstiftelsens missionsföreningar

upptaga, samt några mindre sammanslutningar.

Det bör av dessa rörelsers kvarstannande inom kyrkan kunna dragas

slutsatsen, att frågan icke löses genom erbjudandet att utträda och att

bilda dissentersförsamlingar. Det torde för övrigt kunna betvivlas, att den

kyrka, som önskar att vara folkkyrka i verklig mening, gör rätt eller är

befogad att, då någon meningsskiljaktighet uppstår, icke föreslå annan

lösning än denna: gå ut och bilda dissentersförsamling. I varje fåll är

det tvdligtvis icke denna form av samvets- och lärofrihet, som efterfrågas.

Finnes det icke eu bättre gestaltning av friheten? Bör icke den,

som med månget band är fäst vid sina fäders religiösa institution, men

som, under trycket av nya tider och nya erfarenheter, i något visst hänseende

omformat sin religiösa tankegång, äga rätt att kvarstå i det nationella

religionssamfundet! Som en oförtjänt kränkning känner han uppmaningen

att gå sin väg. Frihet icke utom kyrkan, icke vid sidan om

kyrkan, utan frihet inom den gamla, av honom trots allt med tillgivenhet

omfattade kyrkan: det är detta han begär. Spörsmålet blir då, om fria

religiösa samfundsformer kunna erhålla existensrätt och erkännande inom

den nationella kyrkoorganisationen.

Problemet är ingalunda nytt i historien. Det är fasthellre av syn
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 3

nerligen gammalt datum. Det torde kunna sägas, att redan Birgitta var

en frireligiös personlighet med såväl läroåskådning som författningsideal,

vilka avveko från medeltidens officiella kyrka, och kring vilka, om dissenternamnet

fästats vid dem, kunnat uppväxa kamporganisationer. Men man

löste problemet. Man tillät rörelsen att gruppera sig i brödra- och systerkretsar.

Ur liknande kretsar hämtade kyrkan mer än en gång sina bästa

män. Man fick ur dem ett fromhetsliv, av vilket territorialförsamlingarna

hade det största gagn.

Aven Luther kände frågan och anade dess lösning. I hans framtidsbild

av evangelisk kristenhet ingick vid sidan om eller inom territorialförsamlingen

möjlighet till personalförsamling, i vilken människor, som i

varandra sågo bröder och systrar, kunde sammansluta sig för uppbyggelse,

sakramentsförvaltning och inbördes tukt.

I åtskilliga protestantiska folkkyrkor arbetar man för närvarande på

lösningen av denna fråga. I Norge har år 1911 »kirkekommissionen» inkommit

med förslag om de villkor, under vilka bildande av personalförsamlingar,

erkända av statliga och kyrkliga myndigheter, skulle kunna äga

rum inom kyrkan.

Att lösningen av frågan om personalförsamlingar inom kyrkan erbjuder

svårighet kan icke bestridas. Särskilt noga måste övervägas förhållandet

mellan den tänkta församlingsbildningen och den gamla territorialförsamlingen.

Att denna måste fortfarande bestå är nödvändigt redan av

religiöst pedagogiska skäl. Men just nu präglas samvaron mellan åtminstone

vissa religiösa grupper i vårt folk av en märkbar fördragsamhet och

av aktning för varje ärlig övertygelse i hithörande frågor. Om lösningen

eftersökes i detta sinnelag, torde den vara möjlig att finna utan alltför

stora svårigheter.»

Frågan om friare församlingsbildning blir i vårt land icke av betydelse

förrän hän emot mitten av det förra seklet. Enstaka ansatser till friare uppfattning

gåvo sig nog till känna, men i stort sett hade det religiösa folklivet

prägel av fast enhetlighet. Bedan vid Uppsala möte 1593 erhöll detta sitt

uttryck i följande klara och tydliga uttalande: »Man hade både av exempel

såväl som av förfarenhet både uti främmande land såsom eljest förnummit

ingenting skadligare vara uti något konungarike än tvist och oenighet, och

intet nyttigare och gagneligare eller det som mera förbinder hjärtan tillsamman

än sämja och enighet och särdeles i religionen».

Statens rätt att upprätthålla den religiösa enhetligheten inom nationen

Historik.

Tiden före

1800-talets

mitt.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första lcammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

fastslogs genom westfaliska freden, som erkände grundsatsen, att varje

stat ägde frihet att självständigt bestämma den kyrkliga trosbekännelse,

som den ville omfatta eller hos sina undersåtar godkänna, dock under

förbehållen frihet för dem, som hade annan kyrklig tro, att ur landet

utflytta.

Under inflytande av denna grundsats tillkommo 1686 års kyrkolag

liksom i stort sett även det så kallade konventikelplakatet eller Kungl.

Maj:ts plakat och förbud av 1726 »angående de olovliga sammankomster,

vilka uti enskilda hus till en särskild och enkannerlig gudstjänsts förrättande

anställas, samt deras straff, som därmed beträdas».

Yisserligen meddelades, i synnerhet under 1700-talets senare hälft, tillstånd

till religionsutövning, med vissa bestämda förbehåll och inskränkningar,

åt mosaiska trosbekännare och åt utländska undersåtar av främmande

tro, vilka bosatte sig i landet. Men dessa undantag rubbade icke

den strängt enhetliga gestaltningen av nationens religiösa liv.

Emellertid var läget

vid 1800-talets mitt

väsentligen förändrat.

Yissa

Konventikel
''hävande

1858 trakter av landet hade uppleft fria religiösa rörelser, som stundom leddes

°bandetseiö av Pr^™nl) stundom av lekmän. På några enstaka håll uppträdde visserlisande

1859. gen dogmatiska särmeningar i eu eller annan punkt, men på andra åter begärdes

endast liturgisk frihet, och på alla slutligen åstundades vidgade

möjligheter till sammanslutningar vid sidan av kyrkoförsamlingen.

Ställningen belyses på ett ingående sätt af lagutskottet vid 1856—58

års [Riksdag. Med anledning av Kungl. Majrts proposition angående utvidgad

religionsfrihet och vissa därmed gemenskap ägande ämnen yttrade lagutskottet,

att tidens behov riktade sig mot ernående av större frihet inom

den bestående svenska kyrkan, varför utskottet till rubrik begagnade orden:

»Om friheten inom den svenska kyrkan». Utskottet uttalade därvid

bland annat: »Blickar man nu omkring sig, så kan icke emotsägas, att

man erfar en andlig rörelse och en oro inom kyrkan, som hon ej synes

mäktig att bekämpa. Men varthän syftar denna rörelse? Yadan kommer

denna oro? Tränger man ned i djupet, så upptäcker man snart att striden

i själva verket icke rörer det väsentliga eller själva den lära, kyrkan

bekänner, utan de former, vari läran oss kungöres. Man finner, hurusom

folket allt mer och mer vaknar till en innerligare tro, till en sannare

gudsfruktan, med ett ord, hurusom ett djupare religiöst liv synes uppspira;

och det är detta liv, som nu påtränger med ropen på tillfredsställelse, på

lossande av former, vilka hindra den andliga rörelsen, och på en frihet,

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utshotts utlåtande Nr 12. 5

vilken kyrkans nuvarande författning ej medgiver. Därav oron i sinnena.»

Utskottet fortsätter: »Uti det föregående har utskottet antytt behovet av

ett friare utrymme för det andliga livet än den svenska kyrkans författning

nn medgiver. De som med uppmärksamhet följt de religiösa rörelserna,

som särdeles under senare decennier hos oss uppenbarats och alltjämnt

vuxit i omfång, hava ej heller kunnat med likgiltighet betrakta

dessa rörelser, ej vara blinda för de faror för kyrka och samhälle, som därav

kunde bliva en följd, och således ej heller sluta örat till för de från nära

nog alla landsändar framställda fordringar på eu frihet inom kyrkan, som

tillfredsställer de andliga behoven och lugnar de upprörda sinnena.»

Utskottet föreslår därpå konventikelplakatets upphävande och sockenbandets

lösande, varom Eiksdagen jämväl tillskrev Konungen. Kungl.

Maj:t utfärdade 1858 och 1859 förordningar i överensstämmelse härmed.

Den första av dessa förordningar tillförsäkrade medlemmar av svenska kyrkan

rätt till gemensamma andaktsövningar utan prästerskapets ledning.

Den senare gav rätt att till sakramentsförvaltning bruka annan prästman

än sockenprästen.

Dessa förordningar avsågo inomkyrkliga förhållanden. För utom

svenska kyrkan stående, så kallade främmande trosbekännare utfärdades

förordningen av 1873. Lagutskottet vid sagda års riksdag, som tillstyrkte

densamma, underlät icke att i följande ordalag betona månheten

om kyrklig enhet: »Det lärer få antagas såsom obestridligt, att

kyrkans enhet alltid måste betraktas såsom en fördel för samhället och att

lagstiftningen följaktligen bör göra allt vad på densamma ankommer, så vitt

det ej strider emot religionsfrihetens grundsatser, för att bibehålla denna

enhet.»

Emellertid hade genom 1858 och 1859 års nyssnämnda förordningar icke Förslag om

träffats anstalt för tillgodoseende av de friare religiösa rörelsernas behov av sarnfundsmässiga

former. Man hade tillsvidare förbisett nödvändigheten att

skapa förbindelseleder mellan nationens nedärvda religiösa organisation och

dessa nya företeelser. Försök att häva detta förbiseende gjordes visserligen

efter någon tids förlopp, men utan framgång.

Yid kyrkomötet 1868 motionerade dåvarande professorn, sedermera biskopen

C. A. Cornelius, att »prästseminarier måtte varda inrättade i alla

stiftstäder, där utexaminerade folkskollärare eller med dem i kunskapsmätt

jämförliga personer kunde erhålla nödig teoretisk och praktisk utbildning

för prästkallet, ehuru utan rättighet att varda ordinerade annat än vid

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

förefallande brist på akademiskt bildade prästkandidater, och utan ansökningsrätt

till pastorat, såvida de icke genom ett inför vederbörande domkapitel

avlagt disputationsspecimen eller på annat sätt styrkt sig hava

förvärvat en med de akademiskt bildade prästernas kunskapsmått jämförlig

teologisk lärdom». Såsom motiv anförde förslagsställaren utom prästbristen

följande: >1 synnerhet i våra dagar har erfarenheten visat, huruledes

många lekmän utan teologisk underbyggnad uppträda såsom ordets förkunnare

och därvid onekligen ofta röja stor naturlig fallenhet och inre kallelse

för predikoämbetet. Toges sådana personer om hand och utrustades

med redig och klar insikt i Guds ord och vår kyrkas bekännelse, så skulle

kyrkan i dem utan tvivel kunna erhålla mången gång verkliga kapaciteter,

om vilka hon nu går miste.»

I liknande syfte väcktes vid samma kyrkomöte motion av lektorn

J. Widén, som önskade ett evangelistämbete åt lekmän, vilka hade »beläsenhet

i bibelordet jämte försvarlig förmåga att enkelt och redigt detsamma

förklara». Såväl denna som föregående motion avslogos.

Yid 1878 års kyrkomöte väcktes av professor Sigurd Eibbing en

motion av följande innehåll: »Det är bekant, att den lekmannaverksamhet

inom kyrkan, som består i andliga föredrag av så kallade kolportörer eller

andra församlingsmedlemmar, vilka icke äro präster, i våra dagar vunnit

eu ganska stor utbredning, vilken åtminstone i vissa delar av landet är i

ständigt tilltagande. Att försöka hindra eller inskränka denna verksamhet

synes mig — även om man, mot vad som är händelsen, ansåge sådant

möjligt — varken billigt eller önskvärt — — —. Fastmera har ifrågavarande

lekmäns uppträdande såsom lärare i religion och predikanter, vilket

vi i våra dagar bevittna, ofta —• från början måhända över huvud taget

— framkallats av ett verkligt religiöst behov — — —. Det lärer knappast

behöva sägas, att om någonsin, så företrädesvis i våra dagar framstår

såsom en av kyrkans ändamål förestavad och för dess eget kraftfulla bestånd

nödig uppgift att inom sig förena och till enig samt genom enigheten

stark medverkan med sig förena och i sig sammanhålla alla dem, vilka

väsentligen äro livade av samma anda och bestämda av samma motiv, som

äro eller böra vara kyrkans egna. Därför framstår ock oeftergivligheten

av åliggandet för kyrkan att söka anvisande av ett sätt för de kyrkans

medlemmar, som, ehuru icke präster, anse sig kallade att mera direkt och

aktivt verka såsom lärare och ledare i religionens tjänst, och vilkas hithörande

verksamhet i anseende till ledande principer och syfte väsentligen

överensstämma med kyrkan. Jag tager mig friheten föreslå, det kyrko
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 7

mötet behagade besluta, att underdånigt anhålla, det täcktes Ivungl. Maj:t,

genom sakkunnige män eller på sätt Ivungl. Maj:t lämpligast synes, låta

utarbeta och för nästa sammanträdande kyrkomöte framlägga förslag om

sådana anordningar, genom vilka kyrklig befogenhet kan lämnas lekmän,

som därtill äro benägna och prövas lämpliga, att, enligt kyrklig myndighets

anvisning och under dess ledning, genom religiösa föredrag verka i

den svenska lutherska kyrkans tjänst och till den svenska församlingens

bästa.»

Denna motion avstyrktes av vederbörande utskott, som förmenade, att

»åtskilliga tecken antyda en början till en vaknande insikt, att, om lekmannapredikan

skall bliva till välsignelse, så måste denna ställa sig i samband

med kyrkans ämbete och under dess uppsikt.» Motionen avslogs.

Yid 1883 års kyrkomöte yttrade i inlämnad motion klockaren Sven

Eosenberg bland annat följande: »Det bör erkännas, att senare årens lagstiftning

i vårt fädernesland icke obetydligt lossat på banden i dessa avseenden.

Men jag kan icke finna annat än att vad man gjort endast

varit negativt och huvudsakligen framkallat av tidsandans fordringar på

mildhet och humanitet i lagstiftningen och ingalunda i ändamål att därigenom

framkalla de andliga gåvor och krafter, som möjligen kunna finnas

inom församlingen — — -—. Det kan icke, utan mot bättre vetande,

förnekas, att under mer än ett halvt århundrade en kraftig och ganska

allmän religiös väckelse genomströmmat vårt kära fädernesland — — —.

Den önskan har länge och tämligen allmänt uttalats, att den andliga lekmannaverksamheten

måtte kunna inordnas i kyrkans tjänst. Jag har mig

dock icke bekant, att från kyrkans sida något försök blivit gjort till ett

sådant inordnande, men väl att de tillbjudna lekmannatjänsterna blivit tillbakavisade

— — ■—. Jag föreslår, att kyrkomötet måtte för sin del besluta

och hos Ivungl. Maj:t underdånigst anhålla om en sådan utsträckning

och förändring av stadgandet i 19 kap. 5 § av kyrkolagen, att prästerskapet

bemyndigas att till biträde i församlingsvården använda därtill

lämpliga, begåvade och bekännelsetrogna lekmän för predikande, förhörsoch

uppbyggelsesammankomsters hållande samt möjligtvis även vid distribuerande

av Herrens heliga nattvard i kyrkan.» Motionen avslogs.

Yid 1888 års kyrkomöte föreslog dåvarande domprosten, sedermera

biskopen E. I. Keijser, att kyrkomötet skulle hemställa, »att Ivungl. Maj:t

täcktes i nåder vidtaga de åtgärder i lagstiftningsväg, som prövas nödiga

och lämpliga till förekommande av att kyrkliga handlingar förrättas av

personer, som därtill sakna laglig befogenhet».

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Under överläggningen yttrade prosten, sedermera biskopen N. J. O.

H. Tlind ström: »Kyrkan har alltid varit angelägen om att så kringgärda

utförandet av dessa handlingar, att de skulle vara skyddade för all profanering,

och inom vår svenska kyrka har helgden av dem alltid varit djupt

inristad i folkets hjärtan. Ku är emellertid fara för handen, att medvetandet

om dessa kyrkliga handlingars allvar och helgd skulle slappas och

försvinna. Det har nämligen varit vår tid förbehållet att bliva den, då

utförandet av dessa handlingar: dop, utdelande av den heliga nattvarden,

vigsel, begravning, allt mer och mer skulle tagas om hand av vem som

helst. Får detta fortgå ostraffat och ohämmat, kan följden icke bliva annan

än den, att, medan de, som veta vad de äga i Herrens heliga handlingar

inom församlingen, djupt såras i sina samveten, det släkte, som uppväxer

under intrycket av dessa kyrkliga handlingars utförande utom området för

församlingens kult och av vilken församlingsmedlem som helst, snart förlorar

all känsla för det heliga, en känsla, utan vilken ingen varaktig gudaktighet

kan finnas».

Biskopen G. Billing yttrade under samma överläggning: »Denna motion

innebär en maning till den svenska kyrkan att icke blott förändra en eller

annan liten lagparagraf utan ock att anställa eu grundlig revision av allehanda

abstrakta principer, vilka gått och gällt såsom axiomatiska, men

vilka äro varken axiomatiska eller sannfärdiga. — —- Ställningen i landet

är sådan att detta års kyrkomöte icke synes böra åtskiljas utan att man

begärt att Kungl. Maj:t ville tillse, om icke något kunde göras med anledning

av här överklagade missförhållanden».

Motionen bifölls av kyrkomötet, men lagstiftning i föreslagen riktning

bär icke ägt rum.

Försök att bereda lekmannaverksamheten erkänd plats inom det nationella

kyrkosamfundet hade alltså företagits men misslyckats. Orsaken

till denna utgång torde bland annat ligga däri, att icke lekmannaverksamhetens

betydelse blivit tillfullo insedd samt att, där dess värde uppskattats,

dock icke de framställda förslagen inrymt densamma tillräcklig rörelsefrihet.

Lekmannaverksamheten hade nämligen småningom utvecklat sig till

församlingsbildande verksamhet. Av den till andaktsöfning samlade åhörarekretsen

hade blivit en religiös förening, av föreningen blev församling

med föreståndare och medlemmar. Det var naturligt att dessa friförsamlingar,

efter uppnående av stadga och fasthet, skulle erfara behov av samhällets

erkännande genom lagstiftning.

s. 9 Kontrollera mot PDF

9

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Vid riksdagen 1899 inlämnades av lektor P. P. Waldenström en Förslag till

motion om skrivelse till Konungen med anhållan »att Kungl. Maj:t m^JörZingar.0''

låta utarbeta samt för Riksdagen snarast möjligt framlägga förslag till sådan

ändring i eller tillägg till Lag om registrerade föreningar den 28 juni

1895, att samma rättigheter, som enligt denna lag tillkomma föreningar

för ekonomisk verksamhet, må tillförsäkras även föreningar av annan art».

Lagutskottet, som samtidigt behandlade liknande motion av annan motionär,

tillstyrkte motionen och yttrade: »Utskottet finner förevarande motioners

syfte förtjäna beaktande. Med den stora utsträckning, föreningsväsendet

erhållit i vårt land, blir det ett mer och mer kännbart behov

att erhålla laglig reglering av jämväl sådana föreningar. —--Osäker
heten

i fråga om föreningarnes rättsliga natur sträcker sig även till deras

inre förhållanden. Utskottet vill i sådant hänseende erinra, hurusom spörsmålet,

i vilken form rättsgiltiga beslut i föreningens angelägenheter skola

fattas, mången gång föranlett svårigheter, särskilt då fråga varit om avyttrande

av förening tillhörig fastighet. Lagstiftningens ingripande jämväl

på detta område torde sålunda kunna anses av behovet påkallat».

Riksdagen beslöt i överensstämmelse med utskottets tillstyrkan, och

Kungl. Maj:t tillsatte 1901 en kommitté, som bland sina medlemmar räknade

lektorn P. P. Waldenström, och som 1903 inlämnade förslag till lag

om registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet. Förslaget

undergick sedan ytterligare bearbetning och förelädes Riksdagen 1910.

Lagutskottet tillstyrkte detsamma med vissa ändringar. Första kammaren

antog för sin del förslaget med någon ändring. Andra kammaren avslog

förslaget med, bland annat, den motiveringen, att det syntes allt för omfattande

och invecklat, vad anginge så kallade ideella föreningar, varför

kammaren, med bifall till motion av herr J. Byström, föreslog Riksdagen

att anhålla om nytt förslag till lagstiftning särskilt för ideella föreningar.

Förslaget hade alltså förfallit, men behovet av ordnade rättsförhållanden

för sä kallade ideella föreningar hade allmänt erkänts. Under överläggningen

i Andra kammaren hade meddelats ett av lektorn P. P. Waldenström

avlåtet yttrande av följande innehåll: »Enligt min mening vore det

en stor skada, om Riksdagen skulle avslå det nu föreliggande förslaget.

Det är sant, att genom dess# upphöjande till lag skulle många församlingar

och andra föreningar nödgas underkasta sig åtskilliga besvärligheter, som

de nu icke ha. Men dessa besvärligheter äro dock ingenting att tala om

i jämförelse med nyttan av reda och klarhet i de kristliga föreningarnas

borgerliga ställning.»

Bihang till riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Sedan myndigheter och föreningar av olika slag därpå ånyo yttrat sig,

varvid bland annat utröntes att kända ideella föreningar utgjorde 9,702

med 1,130,654 medlemmar, därav föreningar med religiöst syfte 2,245 med

182,828 medlemmar, framlades i en kunglig proposition för Riksdagen

1911 nytt förslag till lag om ideella föreningar särskilt för sig samt i

enklare form. Ett flertal motionsvis gjorda ändringsförslag eller avslagsyrkanden

framkommo. Bland annat anmärktes, att förslaget, med förbiseende

av föreningslivets behov att självt välja sina former, allt för mycket

inblandade sig i dess inre angelägenheter.

Lagutskottet tillstyrkte emellertid förslaget med viss ändring. Första

kammaren godtog detsamma. Andra kammaren avslog det efter ett anförande

av herr J. Byström, som yttrade: »Jag skulle vilja uttala den

önskan, att, då en blivande lagstiftning kommer att utarbetas, man må

taga sådan hänsyn till föreningslivet, att man skiljer på den olika arten

av föreningar så långt detta är möjligt.---Ifäst vore, att det bleve en

särskild lag för religiösa och fromma organisationer och en annan lag för

fackföreningar och med dem likställda sällskap.»

Försöket att genom lagstiftning om så kallade ideella föreningar förvärva

åt friförsamlingar en genom lag ordnad ställning inom samhället

hade alltså icke lett till önskat resultat. Överläggningen hade slutat med

insikten om behovet av särskild, lag för religiösa organisationer utan sammanblandning

med föreningar av icke religiös art.

Förslag om Fråga kan då bliva, om icke ärendet i själva verket till sin natur

i''stiftning'' berör kyrkolagstiftningens område. I så fall uppstår spörsmålet, i vilken

omfattning Riksdagen kan antagas vara villig upptaga ärenden, som tillhöra

kyrkolagstiftningen. Yid åtskilliga tillfällen har Riksdagen härom

uttalat sig.

Redan 1833 uppdrog Kung! Maj:t åt en kommitté att uppgöra förslag

till kyrkolag och kyrkostadga!-. Förslaget, som huvudsakligen utarbetats

av biskopen J. H. Thomander, avgavs 1846, men ledde icke

till någon åtgärd och bragtes icke inför Riksdagen.

Sedan 1868 års kyrkomöte begärt kyrkolagens omarbetning, uppdrog

Kung], Maj:t 1869 åt en kommitté att besöka en revision av kyrkolagen.

Förslag av denna kommitté, bland vars ledamöter ärkebiskopen A. IL

Sundberg befann sig, avgavs 1873, men föranledde endast åtgärd av begränsad

omfattning.

s. 11 Kontrollera mot PDF

11

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Yid 1888 års riksdag väcktes ånyo fråga om kyrkolagens revision.

Lagutskottet avstyrkte motionen under förklaring, att det vore ändamålsenligare

att fortgå på de partiella reformernas väg. Båda kamrarna, därav

Andra kammaren utan votering, biföllo emellertid motionen, och Biksdagen

anhöll, att Kung!. Maj:t täcktes låta utarbeta dels ny kyrkolag, dels därpå

grundade kyrkostadga!''. Kung!. Maj:t uppdrog dock åt den kommitté,

som 1890 tillsattes, och i vilken biskopen G. Bildlig ingick, endast uppgiften

att utarbeta förslag till ändringar i kyrkolagen.

Kyrkomötet 1903 hemställde på motion av landshövding E. Holmquist

för andra gången om revision av kyrkolagen. Med hänvisning härtill inlämnade

herr Hugo Hammarskjöld till 1905 års riksdag motion om samma

revision under erinran bland annat, att i Finland, som icke syntes erbjuda

gynnsammare förutsättningar för liknande lagstiftningsarbete än Sverige,

den gamla kyrkolagen av år 1686 blivit 1868 utbytt mot en ny. Lagutskottet .

hemställde om bifall till motionen, som bifölls av Första kammaren, men

avslogs av Andra kammaren.

Slutligen hemställde vid 1908 års riksdag herr K. J. Ekman om

revision av kyrkolagen under framhållande bland annat, att de friare religiösa

rörelserna vore stadda i fortgående utveckling, vilket föranledde frågan, i

vad mån ett samarbete på grundvalen av gemensam tro kunde äga

rum, och på vad sätt tidsenliga former för det religiösa livet kunde

skapas. Lagutskottet avstyrkte motionen under uttalande, att det vore

mera ändamålsenligt att fortgå på de partiella reformernas väg. Åtta

reservanter hade emellertid velat tillstyrka motionen, som bifölls i Första

kammaren och avslogs i Andra kammaren.

Det förefaller sålunda, som vore av Biksdagen de partiella reformernas

väg tills vidare anvisad såsom mest gagnelig.

Utskottet tillåter sig först att i korthet återgiva vad som kunnat in- Utskottet,

hämtas från andra protestantiska länder i frågan om friare församlings- ^ndinqsbilåbildning.

ning i andra

De protestantiska länder med statskyrkoorganisation, med vilka järn-protgJ^l.s ''a

förelse kan ske i nu föreliggande fråga om friare församlingsbildning, äro

ganska få. I England, liksom överhuvud i protestantiska länder med

reformert kyrkobildning, har dissenterlagstiftningen fått sin snart sagt

klassiska mark, varför också separatkyrkorna, som bildats vid sidan om

statskyrkan, blivit synnerligen talrika. I den protestantiska delen av

Tyska riket är den så kallade »Gemeinschaftsbevegung» av jämförelsevis

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

yngre tillkomst och torde icke äga fastare former, även om den redan på

vissa håll åstadkommit rätt svårlösta komplikationer. De länder, som

kunna i detta sammanhang bliva föremål för mera bestämt aktgiyande,

äro i någon mån Skottland men framför allt Danmark och Norge.

I Skottland har ända sedan 1874 skillnaden i författning, bekännelse

och gudstjänstordning mellan statskyrkan och frikyrkan varit så gott som

ingen. Olikheten har bestått nästan uteslutande i statskyrkans ekonomiska

beroende av staten. Därför bär i verkligheten frikyrkan utgjort de personella

församlingarnas kyrka och statskyrkan har varit de territoriella församlingarnas

kyrka. Att förhandenvaron av dessa båda former för församlingsbildning

varit gagnelig, bestyrker en flera decennier långvarig erfarenhet.

Fromhetslivets egna intressen, det religiöst sociala arbetets för

samhället så nyttiga utförande samt det teologiska studiet hava i lika män

utvecklats. Framför allt har i detta land, där religiösa stridigheter fordom

så länge rådde, fördragsamhet och ömsesidigt erkännande inträtt. Bästa

beviset härpå torde vara, att man därstädes nu synes vara ense om en

förening av stats- och frikyrkan under bibehållande av varderas församlingstyper.

Större likhet med förhållandena i vårt land förete emellertid våra •

nordiska grannkyrkor.

Under inflytande av Grundtvigs tankar om nödvändigheten av större

frihet inom den nationella kyrkan fick Danmark 1868 sin första » Yalgmenighedslov».

Den har senast 1903 blivit ånyo genomsedd. Med valgmenighed»

förstår lagen den icke territoriella församling, som bildas av

minst 20 hushåll, vilka anställa till föreståndare en person, som är eller

kan bliva präst i den nationella kyrkan. Om minst 10 av stiftarna bo i

samma territoriella församling, kunna de erhålla tillstånd att å lämplig tid

bruka denna församlings kyrka. Församlingsordning upprättas i varje särskilt

fall. Församlingen avlönar själv sin föreståndare, men en eller två

annexförsamlingar kunna ansluta sig till den egentliga moderförsamlingen

och dela den ekonomiska tungan. Alla kulthandlingar, som utföras av de

territoriella församlingarnas präster, kunna ockå utföras av församlingens

föreståndare och äga samma kyrkorättsliga giltighet.

Ursprungligen möttes förslaget om dylika personella församlingar med

häftigt motstånd. Eikets samtliga biskopar utfärdade en gemensam förklaring,

att förslagets genomförande skulle medföra den nationella kyrkans

upplösning. Fn protest, undertecknad av bland andra 800 präster, insändes

till Riksdagen. Säkerligen skall den allmänna meningen numera

s. 13 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12. 13

medgiva, att de sålunda uttryckta farhågorna icke besannats. Tvärtom

torde redan möjligheten att inom statskyrkan bilda personella församlingar

hava varit till gagn. Det torde också kunna antagas, att denna församlingsbildning,

även om den icke tagit några större dimensioner, utgjort en icke

betydelselös utjämning mellan den officiella kyrkan och den omfattande

religiösa rörelsen av huvudsakligen lekmannakrafter, som i Danmark benämnes

»inre missionen».

En bekräftelse härpå utgör för övrigt den omständigheten, att man nu

i Norge synes böjd att utvidga kyrkoorganisationen med en liknande församlingsbildning.

Sedan därstädes år 1908 blivit tillsatt en kunglig kommission

för att, bland annat, utarbeta förslag till reviderad författning för

den norska kyrkan, har sagda kommission, vars ordförande varit sogneprest

Th. KTaveness, jämte övriga förslag år 1911 inlämnat »Udkast til lov

om sognebaandets lösning og valgmenigheder».

Detta förslag avviker i några här nedan nämnda avseenden från motsvarande

danska lagstiftning. Så kan till präst för en personell församling

godtagas även den, som icke avlagt akademisk examen, men i sin verksamhet

visat sig äga kallelse och duglighet att betjäna en församling. För

övrigt kan han anställas under vissa villkor som kyrkoherde eller annan

prästerlig tjänstinnehavare även i territoriell församling. Vidare kan en

personell församling i sin församlingsordning fastställa särskilda villkor för

tillhörighet till församlingen. Yttermera kan en dylik församling tillerkännas

rätt till avvikelse från eljest inom norska kyrkan bruklig ordning.

I sin motivering till detta lagförslag yttrar kommissionen följande:

»I vår tid med dess starka utveckling av individualiteten händer det, att

man nog kan erkänna andras fromhetsliv, men ändå icke helt och fullt

tillgodogöra sig formen för deras uppbyggelse, emedan tanke- och känslolivet

utvecklats på annat sätt. Vill man i vår tid bevara församlingslivet,

så måste man därför lämna de olikartade grupperna, i synnerhet där en

stark andlig rörelse avsatt särmärken, frihet att sammansluta sig inom det

nationella kyrkosamfundets gränser. Gör man icke detta, utan vill med

hjälp av sockengränsen tvinga alla in i samma led, så uppstår faran att

man avsöndrar och avskiljer det, som var levande och som självt skulle

haft gagn av delaktigheten i kyrkans gemensamma arv.»

Vad aneår förhållandena inom vårt land, anser utskottet, att länet se- behovet av

? t Fj > > O IttQStljtfllYlQ

dan åtskillig tid tillbaka påfordrat den utredning angående friare för sann om friare

lingsbildning, som motionärerna föreslagit. Då konventikelplakatet 1858

s. 14 Kontrollera mot PDF

14 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

upphäfdes, och då sockenbandet 1859 löstes, voro dessa åtgärder utan

tvivel av tiden påkallade. Samvetsfrihet och fromhet hava i lika mån

haft gagn härav. Men saken hade även en annan sida. Genom dessa åtgärder

rubbades vissa av de förutsättningar, på vilka nationens religiösa organisation

vilade. I synnerhet måste svårigheten att konsekvent fasthålla

församlingens territoriella karaktär snart uppstå. Man synes emellertid

icke strax hava insett dessa följder. I varje fall träffade man ingen anstalt

för att efter de nya förhållandena anpassa församlingslivets yttre former.

Att härutinnan ägt rum ett förbiseende av allvarsam art torde numera

ej kunna förnekas.

Under det halvsekel, som senast förflutit, har den livligaste utveckling

ägt rum å olika områden inom samhället och icke minst inom det

religiösa folklivet. De mest påtagliga bevisen härför utgöra de fria sammanslutningarna

inom kyrkan. Säkerligen äro förändringarna i åskådning

och arbetsmetod mycket djupgående även inom strängt kyrkliga kretsar,

men därstädes hava de yttre nedärvda formerna bevarats, och förändringen ter

sig därför icke så iögonfallande. På de håll däremot, varest det religiösa

livet brutit sig nya strömfåror vid sidan om de gamla kyrkliga formerna, träder

förändringen tydligt i dagen. Understundom har det gått därhän, att

den gamla territorialförsamlingen i själva verket blivit upplöst i personella

församlingar, grupperade kring kyrkliga eller frikyrkliga ledare.

Utskottet har icke att om denna utveckling uttala något omdöme vare

sig i berömmande eller klandrande riktning. Utskottet har endast velat

erinra om densamma för att framhålla det verkliga läget. Till ytterligare

belysning kan tjäna att ur den statistiska framställning, som avgavs vid

det så kallade frikyrkomötet i Stockholm 1910, meddela, att vid 1909 års

slut de tre största frikyrkliga sammanslutningarna tillsammans räknade ett

medlemsantal av 167,449 personor, därav ungefär 100,000 tillhörande Svenska

Missionsförbundet.

Det låter visserligen säga sig, att nu anförda antal till frikyrkliga

församlingar anslutna personer icke är synnerligen stort, om man jämför det

med landets invånareantal i dess helhet. Och det är även oemotsägligt, att

nationens religiösa behov i långt större omfattning tillgodoses av den kyrkliga

organisationen än av de frikyrkliga sammanslutningarna, som inom

henne bildats. Det kan därför också med skäl påstås, att den kyrkliga

organisationen äger större anspråk på lagstiftningens intresse än de frikyrkliga

sammanslutningarna.

Men härvid måste beaktas (ten anmärkningsvärda omständigheten, att,

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

med undantag för en grupp av metodister, befinna sig de frikyrkliga sammanslutningarna

inom den nationella kyrkan. Därigenom blir i själva verket

frågan om dessa sammanslutningar en kyrklig fråga av stor betydelse.

Den vinner dessutom i räckvidd därigenom, att dessa sammanslutningar,

trots sitt begränsade medlemsantal, utöva ett avsevärt religiöst inflytande

på många, som icke definitivt ingått i deras led.

Om dessa friare sammanslutningar kvarstannat på det mera tillfälliga

föreningslivets stadium, kunde man mot frågans upptagande invända, att

lagstiftning i nu ifrågavarande omfattning icke vore påkallad. Men i verkligheten

hava sagda sammanslutningar övergått till organisationer med församlingskaraktär.

Härigenom hava ständiga och allt mera omfattande svårigheter

uppstått för såväl det kyrkliga som det frikyrkliga församlingslivet,

såsom fallet städse måste vara, då samfundsformer uppstå och vinna anslutning

vid sidan om de officiellt erkända formerna. Så länge endast enstaka

fall förekomma, föreligger möjligen ingen anledning att lagstifta.

Men då företeelsen övergår till fasta och ständigt återkommande typer av

organisation, kan samhället icke utan bestämda olägenheter dröja att tillse,

huruvida lagbestämda rättigheter och skyldigheter böra fastställas.

För övrigt hava de förefintliga friförsamlingarna själva givit tillkänna

sitt behov av större reda och klarhet i sin ställning inom folksamhället.

Såsom av i det föregående lämnad historik framgår, gjordes, på yrkande

från bland annat även frikyrkligt håll, under åren 1899—1911 försök att

genom lagstiftning för så kallade ideella föreningar bereda dessa friförsamlingar

en lagfäst tillvaro. Försöket ådagalade, innan det uppgavs, att friförsamlingarnas

särkynne såsom religiösa sammanslutningar ansågs påkalla

en från all annan föreningslagstiftning skild lag för religiösa föreningar.

Behovet av laga bestämmelser angående friare församlingsbildning

framgår likaledes av de senast vid 1912 och innevarande års riksdagar

gjorda framställningar om befogenhet för lekman att med önskad legal

verkan utföra vissa kulthandlingar, t. ex. dop. Bifall till dylik framställning

måste enligt utskottets mening förutsätta att vederbörande friförsamling

och dess föreståndare vid prövning befunnits lämpliga såsom erkända

religiösa organisationer och erkända offentliga funktionärer. Lagstiftningen

måste alltså fastställa formerna för ernående av sådant erkännande.

Till ytterligare bestyrkande av behovet av nu åsyftad lagstiftning kan

jämväl tjäna det uttryck ledaren av Svenska Missionsförbundet, förre

lektorn P. P. Waldenström, givit åt sin önskan om friare församlingsbildning.

Vid åtskilliga tillfällen har han uttalat sig härom. Vid kyrkomötet

s. 16 Kontrollera mot PDF

16 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

1909 yttrade lian: »Vi ha i Sverige en statsadministration, som tillgodoser

de administrativa intressena i landet, med vissa områden, som kallas

län; vi ha ock en institution, som tillgodoser de rättsliga, juridiska intressena

i landet, med vissa bestämda områden, de så kallade domsagorna.

På samma sätt skulle statskyrkan ersättas med en institution, som, bunden

vid socknarna, hade att tillgodose de andliga, de religiösa intressena.

Prästerskapet där skulle vara statens representanter för att bevaka de andliga

intressena i statens syfte, för statens ändamål. Sedan skulle det vara

för alla, som på allvar ville vara kristna, fritt att inom dessa socknar bilda

kristna församlingar.-»

Utskottet delar ingalunda den anförda talarens mening, att statskyrkan

bör utbytas mot en annan statsinstitution, som skall vara ny, men dock

vara alldeles lika omfattande, äga alldeles samma prästerliga tjänstemän

och fortfarande tillgodose nationens religiösa intressen. Vad som under

sådana omständigheter i verkligheten skulle utbytas, är svårt att finna.

Utskottet har emellertid anfört ovanstående yttrande för att fästa uppmärksamheten

vid det uttalade önskemålet, att liktänkande må kunna inom

territorialförsamlingen bilda personella församlingar under av lagstiftningen

godtagna former. Och utskottet förmenar, att ett bifall till motionen skulle

innebära ett bifall till sagda önskemål.

Inom den

nationella

kyrkan bör

minoritetens

rätt tillvaratagas

genom

friare församling

sbildning.

Med det nu sagda anser sig utskottet hava påvisat, att behov av utredning

angående friare församlingsbildning föreligger. Att utskottet härvid

erinrat om de frikyrkliga sammanslutningarna, torde vara naturligt.

Men av denna omständighet får icke dragas den slutsatsen, att utskottet

anser en utredning böra företagas enbart eller ens huvudsakligast med

tanke på dem, som redan organiserat sig i friförsamlingar, så godt omständigheterna

det tillåtit. Det har icke sällan visat sig, att rörelser, som

redan organiserat sig, ogärna eller åtminstone först efter viss betänketid

ingå på ändringsförslag. På grund härav vågar utskottet icke förvänta

något livligare bifall från redan förefintliga friförsamlingar, men föreställer

sig utskottet i varje fall att dessa friförsamlingar och deras representanter

icke kunna hava något att invända mot åstadkommande av friare försam
-

lingsformer inom kyrkan till deras tjänst, som vilja därav begagna sig.

Utskottet anser att den föreslagna reformens värde är förnämligast av

förebyggande art. Dess betydelse torde kunna sammanfattas så, att den ger

den kyrkliga organisationen förmågan att vidga sig efter tidens och människornas

krav. Den tillförsäkrar utrymme åt olika riktningar. Den till
-

opaginerad Kontrollera mot PDF

IT

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

varatager minoritetens rätt och strävar att såvitt möjligt förekomma ofruktbara

religiösa slitningar.

I en kyrkoorganisation, som omfattar så gott som ett helt folk, måste

givetvis finnas olika ståndpunkter, några i närmaste anslutning till den

mera officiella åskådningen, andra mer eller mindre avlägsna härifrån, men

alla på något sätt fästade vid den religiösa tradition, som det gemensamma

samfundet representerar. Numera är tydligtvis det gamla samhällsidealet,

att få alla att tänka lika, tala och tro lika, uppgivet. Det finnes under

sådana förhållanden endast två vägar att välja: antingen eu upplösning så

småningom i lika många separatsamfund, som det gives riktningar, eller

ock frihet inom det gemensamma samfundet för olika riktningar. Utskottet

håller den sista vägen för den riktiga. Att vid dess beträdande friheten

måste iakttaga de gränser, vilkas kränkande skulle betyda samfundets

sprängning, är givet. Men å andra sidan är samfundet intresserat av att

medgiva största möjliga tanke- och rörelsefrihet, enär denna tillförsäkrar åt

det hela den rikedom, som livets större mångfald och skiftning städse medför.

Tillämpas det nu sagda på enskilda fall, så betyder det, att möjlighet

bör beredas åt den minoritet, som kan tänkas av olika anledning uppstå,

att kvarbliva inom den nationella kyrkoorganisationen genom att därstädes

bilda egna församlingar.

Anledningarna till sådan församlingsbildning kunna vara av mycket

olika slag. I våra dagar har individualiteten utvecklats därhän, att det

ofta nog är omöjligt för en församlingspräst att vara för alla församlingsmedlemmar

vad han borde vara. Det behöver icke vara något personligt

fel å någondera sidan. Det kan helt enkelt vara så stor skillnad i tankeoch

känsloliv, att förbindelse icke uppstår. Eu del av församlingen kan

till sist befinna sig utanför församlingsledarens räckvidd och känna sig i

saknad av den religionsvård, som åstundas.

I andra fall kunna verkliga missförhållanden av personlig eller saklig

art föreligga. Det kan vara lynnes- eller karaktärsfel. Det kan vara lärotvister,

stundom å ganska oväsentliga punkter o. s. v. Det vore en fördel,

om möjlighet funnes att avveckla dylika konflikter inom samfundsramen, i

stället för att såsom nu anvisa söndring och skilsmässa för alltid såsom

den enda lösningen. Det bör i dessa och liknande fall givas tillfälle för

de intresserade att bilda församling inom kyrkosamfundet.

Utskottet anser sig icke böra närmare ingå på undersökning angående

detaljerna i en eventuell lagstiftning angående friare församlingsbildning.

Dessa detaljer tillhöra givetvis den begärda och nödvändiga utredningen.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 9 käft. (Nr 12.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Åtskilligt material till tjänst för denna utredning föreligger i erfarenheten

från andra protestantiska länder, där motsvarande förhållanden redan framkallat

lagstiftningsåtgärder eller förberedande undersökningar. Men sannolikt

måste på åtskilliga punkter andra bestämmelser träffas för att i vårt

land tillmötesgå behoven. Så torde exempelvis böra beaktas de uttalanden,

som gjorts såväl i kyrkomötet som eljest angående nödvändigheten att bereda

lekmän vidgad befogenhet på det religiösa arbetsfältet. Dessa uttalanden

kräva uppmärksamhet icke minst i en tid, då på grund av prästbrist

församlingsvården mångenstädes endast med svårighet kan tillgodoses. Tvenne

grundsatser synas emellertid i denna och liknande frågor böra behärska

utredningen. Å ena sidan måste tillses, att det väsentliga i kyrkosamfundets

trosliv och organisation bevaras. Å andra sidan måste inom kyrkosamfundet

medgivas den rörelsefrihet, utvecklingen visar vara behövlig

och gagnelig.

Utskottet vill slutligen framhålla, att tvekan nog kan uppstå, huruvida

tidpunkten är gynnsam eller icke för en reform av det slag, motionen

avser. Man kan undra, om icke större enhetlighet i tänkesättet på det

religiösa området borde avvaktas. Men fara är att utvecklingen icke går

i riktning mot enhetlighet i meningar. Utskottet har för sin del trott sig

finna, att det enande allt mer måste sökas på viljans och arbetsuppgiftens

område. Arbete för gemensamma uppgifter med frihet att välja mellan

olika arbetsmetoder utgör nog den mark, på vilken samförstånd bäst framväxer.

Det föreliggande förslaget utgår tydligen från denna uppfattning,

då det åsyftar att bereda utrymme för individuell frihet på ett arbetsfält,

som fortfar att vara gemensamt.

Med anledning av det sagda hemställer utskottet,

att Riksdagen ville i skrivelse till Konungen anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och

under vilka villkor en friare församlingsbildning inom

svenska kyrkan kunde äga rum, samt för Riksdagen

framlägga de förslag, vartill utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 april 1913.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMARSKJÖLD.

s. 19 Kontrollera mot PDF

19

Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 12.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hade närvarit: herrar Hammarskjöld,

Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Oscar Olsson och Valerius

Olsson.

Reservation

av herrar Hammarskjöld, Bergqvist och Valerius Olsson, vilka ansett,

att utskottet bort hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon Första

kammarens åtgärd föranleda.

av herr Oscar Olsson beträffande vissa delar av motiveringen.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.