Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet.
1913-04-04 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1913:13, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet.
Dokumentets text
lör sta kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
1
Nr 13.
Ankom till Riksdagens kansli den 4 april 1913 kl. 4 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 13,
i anledning av en av herr Tysk inom Andra kammaren
väckt motion nr 227, om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet,
då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet.
I en inom Andra kammaren väckt, till kammarens första tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 227, i vilken herrar Persson i
Tällberg och Hansson i Bäck instämt, hemställer herr Tysk, att
Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida icke myndighet, som
meddelar kvarstad, hör hava sig ålagt, att när kvarstad är meddelad
å gods, som är utsatt för försämring eller värdeminskning, låta
offentligen försälja det kvarstadshelagda godset och deponera köpeskillingen
i bankinrättning.
Beträffande motiveringen till denna hemställan hänvisas till
motionen.
Andra kammarens första tillfälliga utskott erinrar i sitt först
avgivna utlåtande (nr 1) i anledning av förenämnda motion därom,
att densamma beträffande såväl motivering som syfte i huvudsak
överensstämmer med en av herr Eriksson i Grängesberg år 1912
inom Andra kammaren väckt motion, nr 149, som på sin tid även
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 10 höft. (Nr 13.) 1
Andra
kammarens
första tillfälliga
utskotts
i frågan
först
avgivna utlåtande.
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
remitterades till kammarens första tillfälliga utskott, och vari hemställdes,
att Riksdagen i skrivelse till Kung! Maj:t ville anhålla, att
Kungi. JViaj.t måtte taga under övervägande, huruvida icke domstol
eller annan myndighet borde vid rättegång om bättre rätt till skogseffekter
ha sig ålagt att låta offentligen försälja det omtvistade
virket och deponera köpeskillingen i bankinrättning.
I sitt med anledning av sist anförda motion avgivna utlåtande
påpekade utskottet, bland annat, dels att, jämlikt utsökningslagen
§ 40, överexekutor äger att, om borgenär det äskar och sådant finnes
lämpligt, förordna om försäljning av utmätt lös egendom, »vilken är
underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
i värde eller erfordrar alltför kostsam vård», dels ock att, när fråga
däremot är om egendom, som belagts med kvarstad, i gällande lag
intet stadgande finnes, som åt vederbörande myndighet medger rätt
att försälja egendomen, där den under kvarstadstiden är utsatt för
betydande försämring eller värdeminskning. Utskottet uttalade därefter
önskvärdheten av att sådana bestämmelser meddelades, att med
kvarstad belagd egendom, som vore utsatt för betydande försämring
eller värdeminskning, kunde i tid försäljas, så att den kvarstadssökandes
intressen bleve på ett bättre sätt tillgodosedda. Då emellertid
herr Erikssons motion avsåge ändring i gällande bestämmelser
endast beträffande skogsprodukter, men enligt utskottets mening en
blivande lagstiftning i ämnet borde omfatta även annan egendom
än den sålunda ifrågasatta, ansåg sig utskottet icke kunna förorda
bifall till motionärens yrkande i den form, det förelåg, utan hemställde,
att motionen icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd
föranleda. Denna utskottets hemställan blev ock av Andra
kammaren bifallen.
I nu föreliggande av herr Tysk väckta motion har motionären,
i överensstämmelse med Andra kammarens första tillfälliga utskotts
år 1912 uttalade uppfattning, hemställt, att en eventuellt blivande
lagstiftning i ämnet måtte omfatta icke endast kvarstadsbelagda
skogsprodukter utan även annat kvarstadsbelagt gods. Vid sådant
förhållande fann sig utskottet böra tillstyrka bifall till motionärens
yrkande, dock med sådan ändring i yrkandets formulering, att överensstämmelse
i visst avseende skulle vinnas med det i utsökningslagen
§ 40 inrymda stadgande beträffande utmätt lös egendom av
viss beskaffenhet, samt hemställde, att Riksdagen i skrivelse till
Kungl. Maj:t ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under över
-
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
3
vägande, huruvida icke myndighet, som meddelar kvarstad, bör
hava sig ålagt, att, när kvarstad är meddelad å gods, som är underkastat
förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande i värde
eller erfordrar alltför kostsam vård, låta offentligen försälja det kvarstadsbelagda
godset och förordna om köpeskillingens insättande i
bankinrättning.
Då ärendet förekom till behandling i Andra kammaren, beslöt
kammaren återremittera ärendet till utskottet på grunder, för vilka
i korthet redogöres i utskottets förnyade utlåtande (nr 7) i frågan
vilket utlåtande i sina väsentliga delar här nedan återgives:
»Vid frågans behandling i kammaren begärdes ordet av herr
Westman, som med eu kortare motivering yrkade, att utskottets
hemställan borde avfattas så, att bestämmelserna i fråga om med
kvarstad belagd egendom komme att stå i paritet med de bestämmelser,
som nu gälla beträffande utmätt egendom, och sålunda erhålla
följande avfattning: att Riksdagen i skrivelse till Kung! Maj:t
ville anhålla, att Kung! Maj:t måtte taga under övervägande, huruvida
icke ett motsvarande stadgande till det i 40 § utsökningslagen
förekommande angående försäljning av utmätt lös egendom, vilken
är underkastad förskämning eller snar förstörelse eller hastigt fallande
i värde eller erfordrar alltför kostsam vård, bör i utsökningslagen
införas även beträffande med kvarstad belagd lös egendom
av förenämnda beskaffenhet. Härtill genmälde utskottets ordförande,
att det ju kunde synas önskligt, att ett blivande lagstadgande komme
att stå i överensstämmelse med denna § 40 i utsökningslagen, men
att utskottet för sin del icke varit fullt övertygat om, att det skulle
vara gagneligt, att borgenär i vilket fall som helst skulle äga rätt
begära en med kvarstad belagd egendom till försäljning, varför det
av herr Westman angivna syftet lika fullt borde kunna vinnas
genom att, i stället för ordet »huruvida», i utskottets hemställan
infördes orden »huruvida och under vilka villkor». För att emellertid
utskottet skulle bliva i tillfälle att närmare pröva de under
överläggningen gjorda yrkandena, återförvisades frågan på herr vice
talmannens förslag till utskottet.
Vid förnyat övervägande av ärendet har utskottet ansett sig
böra framhålla, att utskottet under sin närmast föregående behandling
av ifrågavarande motion framför allt haft i sikte frågans reella
sida och därför icke inlåtit sig på mera formella detaljer eller på
Andra
kammarens
första tillfälliga
utskotts
förnyade
utlåtande
i
frågan, på
grund av
återremiss.
4 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
spörsmålet, huru ett lagstadgande i ämnet borde bäst formuleras.
Då emellertid mot utskottets utlåtande särskilt gjorts gällande,
att bestämmelserna rörande kvarstad icke borde göras strängare än
bestämmelserna om utmätning, vill utskottet endast framhålla, att
det så långt ifrån varit utskottets tanke, att bestämmelserna i avseende
på kvarstad i berörda hänseende skulle göras strängare än
bestämmelserna om utmätning i motsvarande fall, att utskottet
tvärtom vågar ifrågasätta, om icke till och med eu sådan fullständig
formell överensstämmelse mellan stadgandena i fråga, som under
överläggningen i kammaren förordades, under vissa förhållanden
skulle kunna innebära en obillighet och en alltför stor strängbet mot
den, vars egendom belagts med kvarstad. Utskottet anser sig emellertid
icke behöva närmare utreda denna sak utan förutsätter, att, för
den händelse en riksdagsskrivelse beslutes i ämnet, såväl denna som
andra härmed sammanhängande detaljfrågor komma att bliva föremål
för Kung! Maj:ts prövning.
Som en sammanfattning vill utskottet framhålla, att intet förebragts,
som kunnat förmå utskottet att i sak ändra ståndpunkt till
ifrågavarande motion, men att utskottet ej har något emot att tillmötesgå
inom kammaren framställda önskningar med hänsyn till
slutyrkandets formulering. Det vill emellertid synas utskottet som
om detta lämpligast skedde genom att till godkännande föreslå den
formulering, som utskottets ordförande under överläggningen i kammaren
framställde. I den mera speciella frågan rörande köpeskillingen
för försålt, med kvarstad belagt gods vill utskottet till sist
uttala, att det förefaller, som om med köpeskillingen bäst borde
förfaras på sätt som med kvarstadsbelagda penningar är stadgat.
Men då motionären ej framlagt denna tanke, och utskottet ej tilltror
sig att fullt bedöma, huru en bestämmelse angående penningarnas
placering bäst bör avfattas, har utskottet funnit lämpligast
att även denna sak hänskötes till prövning av Kungl. Maj:t. För
vinnande av detta mål har utskottet något ändrat sin hemställan
angående förfarandet med köpeskillingen. Utskottet får alltså hemställa,
att Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller, att Kungl. Maj it måtte taga
under övervägande, såväl huruvida och under vilka villkor myndighet,
som meddelar kvarstad, må hava sig ålagt att, när kvarstad är
meddelad å gods, som är underkastat förskämning eller snar förstö
-
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
5
relse eller hastigt fallande i värde eller erfordrar alltför kostsam vård,
låta offentligen försälja det kvarstadsbelagda godset, som ock huru
med köpeskillingen skall förfaras.»
Ifrågavarande hemställan har av Andra kammaren bifallits; och
har detta kammarens beslut delgivits Första kammaren, som hänvisat
ärendet till förberedande behandling av sitt första tillfälliga
utskott.
Utskottet delar motionärens uppfattning om önskvärdheten
att bereda möjlighet till försäljning av med kvarstad belagt gods
i fall, som i motionen avses. De i motionen åberopade exempel
ävensom erfarenheten för övrigt torde bestyrka behovet av en lagändring
i nämnda syfte. Emellertid synes det utskottet, som om
Andra kammarens beslut icke på ett tillfredsställande sätt angiver
den väg, varpå målet kan vinnas. Andra kammarens beslut innebär,
att myndighet, som meddelat hvarstädes skulle hava sig ålagt
att, när kvarstaden avser gods av viss beskaffenhet, låta försälja
det eller, med andra ordalag, att samma myndighet, som meddelat
beslut om kvarstaden, skulle ombesörja det i kvarstad satta godsets
försäljning. Emellertid kan kvarstad meddelas ej endast av exekutiv
myndighet (överexekutor) utan även av domstol. Men att åt
dömande myndighet inrymma befogenhet att uti ifrågavarande fall
låta försälja i kvarstad satt gods låter sig tydligen enligt gällande
processordning ej göra och vore dessutom utan tvivel, med avseende
på de domstolarna föresätta uppgifter och den för nämnda uppgifter
anpassade kompetens, ej lämpligt.
Frånsett nu påpekade oegentlighet i Andra kammarens beslut,
angiver detsamma, med den affattning det erhållit, att den myndighet,
som meddelat kvarstaden, skulle åligga att på eget initiativ,
således utan framställning av vederbörande part, företaga den ifrågasatta
försäljningen, då beskaffenheten hos det med kvarstad belagda
godset därtill föranledde. Prövning härutinnan är emellertid i de
flesta fall den myndighet, som meddelat kvarstaden, icke i stånd
att företaga, vare sig kvarstaden meddelats av domstol eller överexekutor.
Kvarstad kan nämligen beviljas dels till säkerhet för
fordran till bestämt belopp och dels till säkerhet för påstådd bättre
rätt till visst gods, d. v. s. till den egendom, som är föremål för
kvarstaden. I förra fallet är det tydligen likgiltigt, huruvida den
Andra
hammarens
beslut.
Utskottet.
6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13.
ena eller andra egendomen belägges med kvarstad, blott egendomens
värde motsvarar den fordran, som är i fråga. Eftersom nu kvarstaden
icke verkställes av den myndighet, som meddelat densamma,
utan av vederbörande utmätningsman, är det för myndigheten i
fråga obekant, vilken egendom vid kvarstaden kommer att tillgripas,
och alltså än mindre möjligt att avgöra, huruvida egendomens
beskaffenhet bör betinga dess försäljning. Det är först sedan kvarstaden
verkställts och efter gjord anmälan, som prövning i nämnda
avseende kan äga rum.
Vidare skulle det av Andra kammaren förordade förfarandet
innebära en skärpning av vad som gäller beträffande försäljning av
utmätt lös egendom, då utmätningen grundar sig på icke laga kraft
ägande dom, alldenstund dylik försäljning enligt 40 § utsökningslagen
förutsätter äskande därom av borgenär och tillika prövning
huruvida, oberoende av egendomens beskaffenhet, försäljning lämpligen
bör ske. Det synes kunna innebära en orättvisa mot gäldenären
att införa ett mera skärpt förfarande vid kvarstad än vid
utmätning. Denna senare förutsätter dock tillvaron av ett prövat
fordringsanspråk, under det kvarstaden föregår dylik prövning,
även om en viss undersökning av anspråkets berättigande icke
saknas.
Vad sålunda anförts föranleder, enligt utskottets uppfattning,
att i fall, som motionen åsyftar, det bör ankomma på överexekutor
att förordna om försäljning av i kvarstad satt gods, ävensom att
sådant förordnande måste förutsätta ansökan därom av den i saken
intresserade parten. På närmare omprövning lärer det böra bero,
huruvida icke, i olikhet med vad i 40 § utsökningslagen föreskrives,
dylik ansökning bör kunna göras jämväl av gäldenär, vilken
prövning utan tvivel tillika kommer att omfatta frågan om försäljning
av gods, som ställts under skingringsförbud enligt 146 § utsökningslagen,
eftersom vid sådant förbud samma behov att få försälja
egendom kan förefinnas.
Beträffande frågan, huru med köpeskillingen för försåld, i
kvarstad satt egendom bör förfaras, synas bestämmelserna i 152 §
utsökningslagen angående i kvarstad satta penningar lämpligen böra
komma till tillämpning, vilket lagrum bereder möjlighet för medlens
insättande i bankinrättning.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 13. 7
På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,
*
att Första kammaren måtte på det sätt biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut,
att Första kammaren för sin del beslutar, att
Riksdagen ville i skrivelse till Kung! Maj:t anhålla,
att Kungi. Maj:t måtte taga under övervägande,
dels huruvida, då kvarstad verkställts å gods,
som är underkastat förskämning eller snar förstörelse
eller hastigt fallande i värde eller erfordrar
alltför kostsam vård, möjlighet bör beredas att på
därom gjord ansökning få dylikt gods försålt,
dels ock huru med köpeskillingen bör förfaras,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, vartill
den företagna omprövningen må giva anledning.
Stockholm den 4 april 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit:
herrar Hammarskjöld, Hallberg, Bergqvist, Malmborg, Oscar Olsson, VäteHus
Olsson och Andersson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.
Hänvisas hit från
1 belagda kopplingar i Ratio Lex kopplingsregister, i rättskälleordning. Märkningen anger belägget: »ur registret« (ett register eller källans egna uppgifter, t.ex. Domstolsverkets lagrums- och litteraturlistor), »i texten« (ordagrann hänvisning i källans text).
Förarbeten (1)
1 koppling.
- Rskr. 1913:72 Skrivelse till Konungen, angående ifrågasatt stadgande om förfaringssättet, då kvarstad meddelas å gods av viss beskaffenhet. s. 7 i texten