Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättring av konduktörernas vid statens järnvägar löneoch befordringsförhållanden.

1913-05-17 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1913:22, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående förbättring av konduktörernas vid statens järnvägar löneoch befordringsförhållanden.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

1

Nr 22.

Ankom till Riksdagens kansli den 17 maj 1913 kl. 1 e. m.

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 22, i

anledning av en av herr Kronlund m. fl. inom Andra

hammaren väckt motion, nr 236, om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående förbättring av konduktörernas vid statens

järnvägar löne- och befordringsförhållanden.

I en inom Andra kammaren av herr Kronlund rn. fl. väckt, till

nämnda kammares tredje tillfälliga utskott hänvisad motion, nr 236, har

hemställts, att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att

Kungl. Maj it täcktes vidtaga åtgärder för att bringa löne- och befordringsmöjligheterna

för konduktörskåren vid statens järnvägar i uti motionen

angivna avseende i överensstämmelse med grunderna för den av statsmakterna

år 1907 för denna kår beslutade lönereglering.

Till stöd för denna hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Uti en vid förra årets riksdag avgiven motion nr 240 i Andra kammaren

fastades uppmärksamheten på åtskilliga förhållanden inom järnvägsförvaltningen,

som, enligt vårt förmenande, tarvade rättelse. Det framhölls

sålunda, bland annat, att genom kungl. järnvägsstyrelsens åtgörande

de befordringsmöjligheter och i samband därmed förbättrade löneförmåner förvissa

befattningshavare vid statens järnvägar, som genom 1907 års lönereglering

ställts i utsikt, i viss mån icke kunnat förverkligas. Såsom

exempel därpå anfördes konduktörskåren.

Angående denna kår yttrades i motionen:

»Vid 1907 års omorganisation av järnvägsförvaltningen uttalades den

uppfattningen, att som löneregleringen för konduktörerna icke på de billigaste

platserna, d. v. s. där inkvarteringsavgifterna utgå med 20 och 25

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 sand. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 1

Motionen.

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

°/0, medförde någon avlöningsförbättring för konduktörerna, som ej bliva

befordrade till tågmästare, utan tvärtom en direkt försämring av löneförmånerna,

47 Jo af dåvarande tågpersonal borde befordras till denna bättre

avlönade befattning. Denna proportion har emellertid under årens lopp

frångåtts, i det att enligt 1911 års avlöningsstat finnas 701 konduktörer

och tågmästare, varav tågmästarebefattningarna, beräknade efter 47 Jo,

skulle i samma stat upptagits till 329 stycken, men i verkligheten finnas

endast 297 sådana befattningar upptagna. Granskar man proportionen

mellan tågmästarne å ena sidan och hela tågpersonalsgruppen å andra

sidan i de olika distrikten — befordran sker i detta fall distriktsvis —

finner man, att endast vid ett av dessa, det fjärde, förut angivna procent

uppnåtts; vid femte distriktet skulle, för att uppnå nämnda procenttal,

tre nya tågmästarebefattningar inrättas, vid vartdera av första och andra

gex — och vid tredje ej mindre än sjutton stycken. Vid en trafiksektion,

den femtonde, finnes ingen tågmästare.

Genom de därav uppkomna ojämna befordringsutsikterna försättes^en

stor del utav konduktörspersonalen i betydligt sämre ställning än Övriga

personalgrupper, och för många av konduktörerna blir i själva verket

härigenom 1907 års lönereglering, såsom förut framhållits, en ren löneförsämring,

något som väl icke torde hava varit statsmakternas avsikt

gentemot innehavare av eu sådan slitande befattning som konduktörstjänsten.

Löneökningen och löneminskningen efter 1908 ställer sig på de olika

platserna på följande sätt i fråga om slutlönen för

Befattning

20 %

25 Jo

30 Jo

35 Jo

^ !

o

v

Konduktör...............

— 180

— 105

+ 30

+ 105

+ ISO

Kontorsbiträde.........

+ 374

+ 449

+ 584

+ 659

+ 734

Stationsförmän.........

+ 494

+ 569

+ 704

+ 779

+ 854

Procent betecknar den olika beräkning av inkvartering å lönen, som

efter 1908 införts å olika platser i riket.

I sitt till Andra kammarens tredje tillfälliga utskott avgivna utlåtande

i anledning av ifrågavarande motion yttrade järnvägsstyrelsen följande:

»Beträffande frågan om konduktörernas avlönings- och befordringsförhållanden

hava motionärerna mindre korrekt återgivit 1906 års löne
-

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

3

regleringskommittés yttrande härutinnan. Kommittén har icke bestämt

uttalat sig för att 47 % af dåvarande tågpersonal borde befordras till tågmästare.

Jämför man vad som i denna fråga förekommer å sid. 161 och

173 i kommittébetänkandet, finner man, att nyssnämnda procenttal tillkommit

på grund av en approximativ uppskattning rörande behovet av

tågförande konduktörer; och säges uttryckligen å sid. 161, att antalet av

dessa befattningshafvare komme att »bero på utredning rörande det mera

stadigvarande behovet av tågförare vid tiden för reformens genomförande».

Emellertid vill styrelsen meddela, att redan vid ett sammanträde med

distriktens trafikdirektörer nästlidne höst fråga väckts att söka åstadkomma

mera enhetliga grunder å de olika distrikten för bestämmande av förhållandet

mellan antalet tågmästare och konduktörer, och sedan numera

den av styreisan i förenämnda syfte ifrågasatta utredningen slutförts, kommer

styrelsen att utfärda normerande föreskrifter i förevarande avseende.»

I anledning av detta utlåtande tillåta vi oss här erinra vad nämnda

kommitté anfört i fråga om konduktör skåren.

»För avhjälpande av de missförhållanden som onekligen vidlådde det

dåvarande systemet i fråga om packmästarnes avlöningsförhållanden och

samtidigt vinna det av kommittén eftersträvade syftemålet att avpassa tjänstegrad

och avlöning efter ansvaret och vikten av vederbörandes verksamhet

hade», yttrade kommittén, »densamma tänkt sig att packmästaregraden borde

upphöra samt uppgå i en för icke tågförande konduktörer och packmästare

gemensam grupp, och att därutöver skulle inrättas en ny, högre tjänstegrad

under benämningen tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som nu benämnes

tågförare. Genom en dylik anordning tillgodoses packmästarnes

enligt kommitténs mening icke oberättigade krav på löneförbättring, på

samma gång densamma medför rättelse i ett förhållande, som väl måste

anses oegentligt, nämligen att konduktörer, mot vilkas tjänstgöring ingen

allvarsammare anmärkning kunnat göras, men som icke hava de egenskaper,

vilka erfordras för den mera ansvarsfulla befattningen såsom tågförare,

kunna uppnå samma avlöning som dessa senare. Beträffande antalet befattningshavare

inom sistnämnda grupp, torde detta komma att bero på

utredning rörande det mera stadigvarande behovet av tågförare vid tiden

för reformens genomförande. Kommitténs mening är emellertid icke, att

tågmästare skulle tjänstgöra å tåg av lokal natur. Approximativt torde

erforderliga antalet tågmästare kunna uppskattas till omkring 300 stycken.»

Sedan kommittén därefter övergått till behandling av frågan om ordinarie

arvoden åt bland andra konduktörerna, yttrar kommittén (sid 173 i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

betänkandet): »Enligt kommitténs förslag erhåller en konduktör redan efter

15 tjänstår en avlöning, som, inräknat hyresbidrag, de billigaste orterna

visserligen med 180 kronor understiger konduktörernas nuvarande avlöningsförmåner

(undantagandes milpenningar) i högsta lönegraden, men däremot

å de dyraste orterna, om dyrortstillägget medräknas, med enahanda belopp

överstiger nämnda förmåner. Men därutöver skulle inom ifrågavarande

grupp ett antal befattningshavare, motsvarande omkring 73 °/o av nuvarande

antalet konduktörer och omkring 47 °/o av sammanlagda antalet konduktörer

och packmästare, i mån av ålder och duglighet beredas tillfälle att

genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en avlöning, som å en billig

plats med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor överstiger

nuvarande högsta konduktörsavlöningen. Sammanställer man ovanstående

siffror, torde därav framgå, att kommitténs nu omhandlade förslag

framför allt avser dels att, i överensstämmelse med den förut av kommittén

uttalade principen, avpassa avlöningen efter vikten av de vederbörande befattningshavare

åliggande sysslor, dels ock att företrädesvis tillgodose behovet

av löneförbättring å de dyraste platserna.»

I fråga om tågmästarebefattningen erinrade kommittén, »att det för

konduktörer bestämda högsta arvodet 1,500 kr. utginge oförändrat alltsedan

år 1874, vadan den av kommittén föreslagna förhöjningen — även

om hänsyn toges till kommitténs förslag till ökning av inkvarteringsprocenten

— inte torde få anses oskälig». I anslutning till vad sålunda anförts

föreslog kommittén, »att konduktörer, som enligt uppgjord turlista

göra ständig tjänst såsom tågförare (förste konduktör), måtte tilldelas avlöning

som tågmästare med genomgående tjänstårsberäkning.»

I den till 1907 års Riksdag avlåtna kungl. prop. nr 167 åberopar

departementschefen vad kommittén sålunda anfört. Ytterligare betonas

detta i kungl. prop. sid. 129. Med anledning av en framställning från

konduktörsföreningen i lönefrågan framhöll nämligen departementschefen,

att nära 50 °/o av sammanlagda antalet konduktörer och packmästare skulle

sålunda såsom tågmästare erhålla en högsta avlöning, som å en billig plats

med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor överstiger

nuvarande högsta konduktörsavlöningen.

Anledningen, varför kommittén föreslagit inrättande av tågmästarebefattningen,

har ju varit att bereda konduktörerskåren tillfälle till ökade befordringsmöjligheter,

då ju i övrigt denna kår vid löneregleringen blivit mindre

tillgodosedd än någon annan av statsjärnvägarnas tjänstepersonal. Kommittén

kunde ju, som helt naturligt var, visserligen icke bestämt fastslå antalet

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 5

tågmästarebefattningar, utan framhöll endast det procenttal av sammanlagda

antalet konduktörer och packmästare, som i mån av ålder och duglighet

borde beredas tillfälle att genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en

ökad avlöning.

Den under de senare åren stegrade intensitet i järnvägsdriften och

betydliga ökning i trafiken, som på konduktörskåren i fråga om arbete,

uppmärksamhet och påpasslighet ställer allt större och större krav, borde

väl icke för järnvägsstyrelsen hava utgjort någon anledning att minska

de befordringsmöjligheter, som kommittén sålunda ställt i utsikt för konduktörskåren,

utan snarare motsatsen.

Enligt 1911 års avlöningsstat finnas inom konduktörsgruppen 701

tjänstemän; beräknat efter 47 °/o skulle i samma stat upptagits 329 tågmästarebefattningar.

Emellertid finnes endast 297 sådana upptagna. Ännu

sämre ställa sig förhållande under 1912, då differenser från 32 stigit

till 45. I slutet av förra året påbjöd kungl. järnvägsstyrelsen att ingen

tågmästarebefattning finge tillsättas utan styrelsens särskilda medgivande. I

ett dylikt beslut av järnvägsstyrelsen ser nu konduktörskåren en fara för

att järnvägsstyrelsen ytterligare sänker procenttalet av tågmästarebefattningar.

Skulle minskningen av tågmästarebefattningen drivas än vidare,

bleve den oundgängliga följden, att en stor del av konduktörspersonalen

dels aldrig nådde denna befordran, dels nådde den så sent att de icke

finge beräkna full pension. I förra fallet skulle det medföra en minskning

i pensionen av 250 kr. om året. I förbigående torde här böra påpekas,

hurusom konduktörskåren i avseende på pensionen kommer att bli

sämre ställd än före löneregleringen, i det denna kår då var berättigad

erhålla pension till 80 °/o av lönen, men enligt nya pensionsreglementet

icke äga uppbära mer än 72 procent därav.

För att ytterligare belysa innebörden av vad här ovan anförts, bifogas

omstående tabell, upptagande sektionsvis för de fem sista åren hela antalet

tågmästare, beräknat efter 47 °/o av hela antalet tågpersonal.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

År och antal befattningar

Trafiksektioner

1

2

3

4

5

6

7

8

9

10

11

12

13

14

1908 Tågpersonal....................................

86

55

53

57

64

34

115

70

56

31

27

45

20

19

» Tågmästare....................................

33

26

21

21

23

15

50

26

18

14

11

23

8

10

» Tågmästare eft. 47 %..................

40

26

25

27

30

16

54

33

26

15

13

21

9

9

1909 Tågpersonal....................................

85

53

52

61

50

34

108

75

64

34

26

50

20

19

» Tågmästare....................................

33

26

21

23

21

15

45

23

25

14

11

24

8

10

» Tågmästare eft. 47 %..................

40

25

24

29

24

16

51

35

30

16

12

24

9

9

1910 Tågpersonal....................................

89

52

51

54

48

30

108

74

64

33

28

52

20

18

>> Tågmästare....................................

33

25

21

21

20

14

45

28

25

15

13

24

8

9

» Tågmästare eft. 47 %..................

38

24

24

25

22

14

51

35

30

16

13

24

9

8

1911 Tågpersonal....................................

79

52

47

53

48

30

no

72

64

32

26

50

20

18

» Tågmästare....................................

33

25

18

21

20

14

45

28

25

15

13

24

8

9

» Tågmästare eft. 47 %..................

37

24

22

25

22

14

52

34

30

15

12

24

9

8

1912 Tågpersonal....................................

81

52

45

52

48

29

109

72

64

32

25

47

20

18

» Tågmästare....................................

29

20

18

21

18

11

44

27

25

16

13

20

8

9

» Tågmästare eft. 47 %..................

38

24

21

24

22

14

51

34

30

15

12

22

9

8

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

7

Vad som under de fem år, som den nya löneregleringen varat, fattas i

(—) eller öfverskjuter ( + ) antal tågmästare, beräknat efter 47 proc. af hela

antalet tågpersonal, visar nedanstående tabell.

Trafiksektion.

1908.

1909.

1910.

1911.

1912.

Antal personal, som

år 1912 förlorat i

inkomst genom

fördröjd befordran.

Första i I distriktet ..................

— 7

— 7

— 5

— 4

— 9

Sex.

Andra » ..................

± 0

+ 1

— 1

— 1

— 4

Tre.

Tredje » ..................

— 4

— 3

— 3

— 4

— 3

Fjärde i II distriktet..................

— 6

— 6

— 4

— 4

— 3

Fyra.

Femte » ..................

— 7

— 3

— 2

— 2

— 4

Två.

Sjätte » ..................

— 1

— 1

± o

± o

— 3

Fem.

Sjunde i III distriktet...............

— 4

— 6

— 6

— 7

— 7

Två.

Åttonde » ...............

— 7

— 7

— 7

— 6

— 7

Nio.

Nionde » ...............

— 8

— 5

— 5

— 5

— 5

Tolf.

Tionde i IV distriktet ...............

— 1

— 2

— 1

± o

+ 1

Två.

Elvte » ...............

— 2

— 1

± o

+ 1

+ 1

Fyra.

Tolvte » ...............

+ 2

± o

± 0

± o

— 2

Fem.

Trettonde i V distriktet............

— 1

— 1

— f

— 1

— 1

Fjortonde » ............

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

+ 1

Fn.

Summa

— 45

— 40

— 34

— 32

— 45

Femtiofem.

Femtonde trafiksektionen har ej medtagits, då å densamma endast tjänstgöra

fyra konduktörer och ingen tågmästare.

Dessa tabeller visa på samma gång, huru ojämnt befordringarna ske till

tågmästarebefattningen. Sålunda finnas på första distriktet — befordringarna

ske distriktvis — 16 vakanser, på andra 10 och på tredje 19, under

det att på fjärde och femte distriktet, då 15 sektionen ej medräknas,

de 47 procenten ännu uppnås.

Kommittén föreslog, såsom ovan nämnts, att konduktörer, som enligt

uppgjord turlista göra tjänst som tågförare, skulle tilldelas avlöning såsom tågmästare.

Detta har emellertid icke skett. Omkring ett femtiotal tågförande

konduktörer gå ännu obefordrade, och ännu tjänstgöra såsom konduktörer

ett flertal sådana, som redan år 1907 uppförts i ordinarie tågförarlista.

Det torde böra tilläggas, att kommitténs förslag i hithörande delar i allt

väsentligt vunnit Kung!. Maj:ts och Riksdagens godkännande.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första hammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Av Andra

kammarens

tredje tillfälliga

utskott

lämnad

historik.

Ehuru järnvägsstyrelsen, såsom av dess ovan intagna utlåtanden

framgår, ställt i utsikt, att normerande föreskrifter skulle utfärdas i fråga

om förhållandet mellan antalet tågmästare och konduktörer, hava några

sådana föreskrifter ännu icke avhörts.

Inom ett flertal tjänstemannagrupper av lägre grad har järnvägsstyrelsen

i sitt förslag till avlöningsstat för innevarande år föreslagit nya

befattningar. Däremot har järnvägsstyrelsen icke i nämnda förslag visat

något beaktande för konduktörkårens såsom oss synes berättigade önskemål.

Under sådana förhållanden hava vi ansett det lämpligt att bringa

denna fråga under Eiksdagens prövning. Yi anse, att konduktörskårens

bibehållande vid de befordringsmöjligheter, som för dem ställts i utsikt av

kommittén och mot vilka statsmakterna icke haft något att anmärka, utgör

ett billigt och rättvist anspråk, helst som dessa befordringsmöjligheter

väl torde få betraktas såsom ett vederlag, för det konduktörskåren genom

löneregleringen i övrigt blivit mindre tillgodosedd än övriga personalgrupper

av lägre grad vid järnvägsförvaltningen och till och med delvis fått

sina löneförmåner försämrade.

Om nu mot förmodan det av kommittén avgivna procenttalet av tågmästarebefattningar

icke skulle till följd av förändrade förhållanden anses

behövliga för järnvägsdriften, torde det få anses rättvist, att andra anordningar

vidtagas, varigenom konduktörerna efter en viss tids väl vitsordad

tjänstgöring komma i åtnjutande av de förmåner, som tågmästarbefattningarna

skolat tillföra dem.»

»I det förslag, som låg till grund för den 1907 beslutade löneregleringen

vid statsbanorna, gjorde», anför Andra kammarens tredje tillfälliga

utskott, »löneregleringskommittén gällande för betjäningspersonalens vidkommande,

att, i stället för att denna genom en likformig löneförhöjning

utefter hela linjen skulle beredas gottgörelse för det mera maktpåliggande

arbetet, detta syfte skulle tillgodoses dels genom viss omgruppering av befattningarna

inom ifrågavarande personal samt dels genom inrättande av

nya högre befattningar. Kommittén ansåg, att de ökade befordringsmöjligheter,

som genom omförmälda anordning bereddes personalen, i ännu högre

grad än vad som gällde i fråga om löneförhöjningar skulle vara ägnade att

väcka och underhålla vederbörandes ambition i tjänsten, då ju av naturliga

orsaker en tjänstehavare, som hade goda utsikter att avancera, vore mera

böjd för att ägna hela sitt intresse åt tjänsten än en, för vilken befordran

till högre befattning tedde sig såsom något ovisst och avlägset.

s. 9 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 9

I avseende å trafikafdelningens tågpersonal, d. v. s. överkonduktörer,

konduktörer och packmästare, föreslog kommittén vissa organisationsförändringar.

Yad först angår överkonduktörerna, erinrade kommittén, att denna benämning

innebure allenast en honnörsgrad, utan att därmed vore förenat

högre arvode än för övriga konduktörer. Att bibehålla nu omförmälda tjänstegrad,

som icke ägde någon motsvarighet i fråga om arten av vederbörandes

tjänstgöring, vore enligt kommitténs förmenande oegentligt.

För att vidare avhjälpa de missförhållanden, som enligt kommitténs åsikt

vore förenade med det nuvarande systemet i fråga om packmästarnas avlöningsförhållanden,

och samtidigt vinna det av kommittén eftersträvade

syftemålet att avpassa tjänstegrad och avlöning efter ansvaret och vikten av

vederbörandes verksamhet hade kommittén, såsom ock ovan i motionen

framhålles, tänkt sig, att packmästaregraden borde upphöra samt uppgå i

eu för icke tågförande konduktörer och packmästare gemensam grupp, och

att därutöver skulle inrättas en ny, högre tjänstegrad under benämningen

tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som förut benämndes tågförare.

Genom en dylik anordning bleve packmästarnas enligt kommitténs mening

icke oberättigade krav på löneförbättring tillgodosett, på samma gång densamma

medförde rättelse i ett förhållande, som väl finge anses oegentligt,

nämligen att konduktörer, mot vilkas tjänstgöring ingen allvarsammare an.

märkning kunnat göras, men som icke hade de egenskaper, vilka erfordrades

för den mera ansvarsfulla befattningen såsom tågförare, kunde uppnå

samma avlöning som dessa senare. Beträffande antalet befattningshavare inom

sistnämnda grupp borde detta komma att bero på utredning rörande det

mera stadigvarande behovet av tågförare vid tiden för reformens genomförande.

Kommitténs mening vore emellertid icke, att tågmästare skulle

tjänstgöra å tåg av lokal natur. Approximativt syntes erforderliga antalet

tågmästare kunna uppskattas till omkring 300 stycken.

Till en avlöningsgrupp sammanfördes enligt kommitténs förslag konduktörer,

stationsförmän, portvakter å l:a klassens station eller vid verkstad

samt manliga kontorsbiträden.

Dessa befattningshavare skulle såsom begynnelsearvode erhålla 900

kronor med löneförhöjningar vart tredje år å 120 kronor, så att ett arvode

av 1,380 kronor uppnås efter 12 år, men därutöver skulle efter ytterligare

tre år tillkomma en löneförhöjning å 120 kronor. Denna sista löneklass

vore enligt kommitténs mening särskilt avsedd att tillgodose kontorsbiträdena,

stationsförmän och portvakter å l:a klassens station, vilka på grund

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Första ''kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

av bristande befordringsmöjligketer ofta bleve kvarstående i graden, och

vad konduktörerna anginge kunde de redan för det dåvarande uppnå ett

högsta arvode av 1,500 kronor.

Beträffande avlöningen åt konduktörer erinrade kommittén i övrigt,

att kommitténs förslag härutinnan ägde samband med den av kommittén

förordade sammanslagningen till en gemensam konduktörsklass av nuvarande

packmästare och sådana konduktörer, som icke gjorde ständig tjänst såsom

tågförare, samt utbrytning av sistnämnda grupp under benämning tågmästare.

Packmästarna, som i regeln icke både bostad in natura, åtnjöte i

kontanta löneinkomster, inberäknat hyresbidrag, dyrtidstillägg och tillfälligt

lönetillägg, men frånsett milpenningar, lägst 1,010 kronor och 40 öre och

högst 1,327 kronor och 20 öre, vilken senare avlöning ernåddes efter 12

år, varjämte de voro tillerkända förmånen av beklädnad in natura, värderad

till 100 kronor. Medeltalet tjänsteår för befordran från stationskarl

till packmästare kunde beräknas till 6,6 år. Beträffande konduktörerna

uppginge motsvarande avlöningsförmåner för dem till lägst 1,168 kronor

och 80 öre ocli högst 1,980 kronor. Medeltjänsteåldern vid befordran till

konduktörstjänst utgjorde 13,3 år, räknat från vederbörandes antagning i

ordinarie tjänst.

Enligt kommitténs förslag skulle avlöningen, oberäknat beklädnadsförmånen,

för den nya konduktörsgruppen utgöra, på de billigaste platserna,

där ersättningen för hyra och bränsle skulle uppgå till 20 procent, lägst

1,080 kronor och högst 1,800 kronor samt på de dyraste platserna, där

nämnda ersättning skulle utgöra 40 procent och där dessutom ortstillägg

skulle utgå, lägst 1,320 kronor och högst 2,160 kronor. I detta sammanhang

framhåller kommittén att, då flertalet av ifrågavarande personal vore

placerat i städer och vid större stationer med dyra hyrespriser, komme

hyresersättningen för dem i regeln att överstiga 20 procent samt uppgå

för ett icke ringa antal till 40 procent.

För bedömande av förhållandet emellan av kommittén föreslagna och

förutvarande avlöningsförhållanden för packmästare och konduktörer bör i

detta sammanhang beröras frågan om avlöningen åt den nya befattningen

tågmästare. För denna befattning föreslog kommittén ett begynnelsearvode

av 1,200 kronor, vilket skulle höjas efter tre år till 1,500 kronor och

efter ytterligare tre år till 1,800 kronor. Med tillagd ersättning för hyra

och bränsle motsvarar detta å en ort med billiga hyror lägst 1,440 kronor

och högst 2,160 kronor samt å en ort med högsta hyresersättning och

ortstillägg för därtill berättigade lägst 1,740 och högst 2,450 kronor.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 11

I fråga om den löneförbättring, som innefattades i kommitténs förslag

till ordnande av avlöningsförhållandena för trafikavdelningens tågpersonal

anförde kommittén följande:

»Den löneförbättring, som innefattas i kommitténs förslag till ordnande

av avlöningsförhållandena för trafikledningens tågpersonal, framträder

särskilt, om man tager hänsyn till hela den löneskala, som den

nuvarande konduktören har att genomlöpa från sin anställning såsom packmästare

och ända till dess han uppnått högsta konduktörsarvodet. Enligt

vad som framgår av de här ovan lämnade uppgifterna om medelåldern

vid befordran till packmästare- och konduktörsbefattningar har befordran

till sistnämnda befattning vunnits efter i medeltal 5 J/2 års tjänstgöring

såsom packmästare; och erhålles då ett begynnelsearvode av 840 kronor.

För uppnående av högsta konduktörsarvodet, 1,500 kronor, skulle jämlikt

gällande regler för löneförhöjning erfordras ytterligare omkring 14 tjänsteår

eller sålunda sammanlagt 19 1/i tjänsteår från vederbörandes anställande i

packmästaregraden.

Enligt kommitténs förslag erhåller eu konduktör redan efter 15 tjänsteåren

avlöning, som, inräknat hyresbidrag, å de billigaste orterna visserligen

med 180 kronor understiger konduktörens nuvarande avlöningsförmåner

(undantagandes milpenningar) i högsta lönegraden, medan däremot å de

dyraste orterna, om dyrortstillägget medräknas, med enahanda belopp överstiger

nämnda förmåner. Men därutöver skulle inom ifrågavarande grupp

ett antal befattningshavare, motsvarande omkring 73 procent av nuvarande

antalet konduktörer och omkring 47 procent av sammanlagda antalet konduktörer

och packmästare, i mån av ålder och duglighet, beredas tillfälle

att genom befordran till tågmästaretjänst uppnå en avlöning, som å en

billig plats med 180 kronor och å de dyraste platserna med 470 kronor

överstiger nuvarande högsta konduktörsavlöningen. Sammanställer man

ovanstående siffror, torde därav framgå, att kommitténs nu omhandlade

förslag framför allt avser dels att, i överensstämmelse med den förut av

kommittén uttalade principen, avpassa avlöningen efter vikten av de vederbörande

befattningshavare åliggande sysslor, dels ock att företrädesvis tillgodose

behovet av löneförbättring å de dyraste platserna. Då emellertid

kommitténs förslag icke skulle komma att å de billigaste platserna medföra

någon avlöningsförbättring för nuvarande konduktörer, som icke bliva

befordrade till tågmästare, utan tvärtom skulle innebära försämring i deras

lönevillkor, om hänsyn tages till dyrtidstillägget, böra enligt kommitténs

mening ifrågavarande konduktörer — liksom för övrigt andra befattnings
-

s. 12 Kontrollera mot PDF

12 Forsa kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

havare, som kunna genom kommitténs förslag lida minskning i innekavande

löneförmåner — erhålla ett mot försämringen i lönevillkor svarande personligt

lönetillägg efter de grunder, som i blivande övergångsstadganden

kunna fastställas.»

Beträffande de önskemål i avlöningskänseende, som framställts av

ifrågavarande personal, hänvisade kommittén till en från statsbanornas

konduktörsförening ingiven skrivelse, vari begärts i avlöning för packmästare

lägst 1,080 och högst 1,500 kronor samt för konduktörer lägst

1,200 och högst 2,100 kronor.

För konduktörskåren som helhet skulle löneregleringen enligt det ovan

sagda medföra följande fördelar: packmästarna, vilkas tjänstgöring fullt

motsvarade konduktörernas, medan däremot deras avlöning var betydligt

lägre, skulle nu även i detta senare hänseende bliva med konduktörer

jämuställda, varjämte en ganska avsevärd del av konduktörskåren skulle

erhålla befordran till den nya högre befattningen som tågmästare. Yad

beträffar själva konduktörslönerna lämnades de av löneregleringskommittén

i det hela orubbade.

Yad kommittén i ovan berörda avseenden föreslagit vann statsmakternas

bifall med allenast den ändring, att konduktör, manligt kontorsbiträde,

stationsförman och portvakt, l:a klassens station, erhöllo rätt att efter 12 år

komma i åtnjutande av det högsta arvodet.

I ovanstående av herr Kronlund m. fl. avgivna motion göres gällande,

att löneregleringen i tillämpningen kommit att ställa sig annorlunda och

vida ogynnsammare för konduktörskåren än i löneregleringskommitténs förslag

och statsmakternas därpå grundade beslut avsågs. För andra personalgrupper

hade införts betydande löneförbättringar, dessa hade för här ifrågavarande

grupp varit obetydliga, men som vederlag hade ställts i utsikt att

en stor del konduktörer skulle erhålla befordran till de genom omorganisationen

införda tågmästarebefattningarna.

Men i själva verket hade det relativa antal sådana befattningar, som

kommittén vid lönernas beräknande förutsatt bli erforderligt, ej blivit uppnått

och detta oaktat behov av ökat antal tågmästare förelåge, i det konduktörer

i stor utsträckning gjorde stadigvarande tjänst som tågmästare,

utan att dock i avlöningshänseende erhålla denna högre tjänstegrad tillkommande

förmåner.

Samma uppfattning kommer till synes i en av Statsbanornas konduktörsförening

till utskottet ingiven skrivelse i ämnet, vilken såsom bil. 2 fogats

till detta utlåtande, och vari det starkt framhäves, att genom inskränk
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

13

Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

ningen i de beräknade befordringsmöjligheterna löneregleringen faktiskt för

den här ifrågavarande kåren inneburit en löneförsämring.

I ett med anledning av förevarande motion från järnvägsstyrelsen infordrat

yttrande (bil. 1.) bemöter styrelsen de av motionärerna framställda

anmärkningarna med en erinran därom, att löneregleringskommittén icke

bestämt uttalat sig för, att 47 procent av tågpersonalen borde befordras

till tågmästare, utan att antalet skulle fastställas efter närmare utredning

angående behovet av ifrågavarande tjänster.

Sådan utredning hade verkställts vid tvänne tillfällen, och hade därav

framgått, att behovet av tågmästare våren 1912 utgjorde 40,G procent

av hela behovet av tågpersonal, och att procenttalet sedan dess stigit till

41,2. Emellertid framhåller styrelsen, att därmed ingalunda frågan om ett

riktigt avvägande av behovet av tågmästare och konduktörer vunnit sin

slutgiltiga lösning, utan att den komme att upptagas till allsidig prövning

av den av styrelsen den 31 oktober 1911 tillsatta kommissionen för undersökning

av trafikavdelningens tjänstgöringsförhållanden.»

I anledning av den väckta motionen har Andra kammarens tillfälliga

utskott yttrat följande:

»Utskottet ansluter sig till järnvägsstyrelsens uppfattning, att, såsom Andra kam
,

, , . . ,, J. , o J ■ . , r , „ marens tredje

styrelsen starkt betonar, till en viss befattning ej bör befordras ett större tillfälliga litania]

personer än behovet kräver, och att sålunda, om genom utredning skottsyttrande.

ådagalagts, att behov föreligger av tågmästarsysslor till ett antal av c:a

41 procent av hela antalet befattningar inom tågpersonalen, ej heller ett

större antal bör besättas. Utskottet förutsätter då, att vid avvägandet av

behovet av konduktörer och tågmästare den synpunkten tillämpats, att vid

ett stadigvarande upprätthållande av en högre tjänst denna högre tjänst

tillkommande grad och löneförmåner skall medgivas tjänstens upprätthållare.

Men utskottet vill på samma gång som sin uppfattning uttala, att i

löneregleringskommitténs förslag och vid det därpå grundade beslutet i frågan

förutsattes, att behovet av tågmästare skulle vara större än vad i verkligheten

visat sig vara förhållandet, och att med hänsyn därtill lönerna för

konduktörspersonalen fastställdes.

Yid dessa löners fastställande har således tagits i beräkning en större

möjlighet till befordran, än som sedermera på grund av de faktiskt föreliggande

förhållandena kunnat bli verklighet, och om vid den ytterligare

utredning rörande rätta förhållandet mellan tågmästare och konduktörer

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 23.

genom den s. k. tjänstgöringskommissionen, som av järnvägsstyrelsen åberopats,

och som enligt utskottets mening bör skyndsammast slutföras ock i

varje fall icke får förhindra, att denna konduktörernas lönefråga löses^i samband

med föreslagna eventuella regleringar inom andra grenar av järnvägsförvaltningen,

antalet behövliga tågmästare fortfarande skulle visa sig understiga

det, som av löneregleringskommittén antagits, synes det utskottet, att

de förutsättningar, under vilka 1907 års lönereglering i avseende på konduktörskåren

genomfördes, i viss mån ej ha gått i uppfyllelse, varför utskottet

hemställer, att Andra kammaren måtte för sin del besluta, att Riksdagen

ville i skrivelse till Kung!. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes upptaga

frågan om konduktörskårens löne- och befordringsmöjligheter till förnyad

prövning samt vidtaga de åtgärder, som av denna undersökning kunna

föranledas.»

Andra kammarens

beslut.

Andra kammaren biföll sitt tillfälliga utskotts hemställan; och har

detta kammarens beslut delgivits Första kammaren, som remitterat ärendet

till förberedande behandling av sitt första tillfälliga utskott.

Konduktörskårens ställning har genom 1907 års lönereglering förbättrats

i två avseenden, nämligen dels med hänsyn till löneförmånerna

för konduktörer dels och huvudsakligen genom de ökade befordringsmöjligheter,

som beretts kåren. I förstnämnda avseende är att nämna,

att begynnelselönen för konduktör höjts från 840 till 900 kronor, att

slutlönen — 1,500 kronor — numera uppnås efter 12 tjänsteår i stället

för, såsom tidigare, efter 15 år, att högre milpenningar erhållas, samt att

hyresersättningen nu kan uppgå till 40 procent å lönen emot högst 20 procent

enligt den gamla staten. Vad angår de ökade befordringsmöjligheterna,

har eu ny och högre tjänstegrad, tågmästare, inrättats, till vilken

härför lämpliga konduktörer befordras.-

1906 års löneregleringskommitté beräknade antalet erforderliga tågmästare

till omkring 47 procent av hela tågpersonalen. Denna siffra har

visat sig vara för hög, i det att behovet av tågmästare i verkligheten blivit

något mindre. Motionärerna framhålla, att härigenom för konduktörerna

bättre befordringsmöjligheter ställts i utsikt än som sedermera förverkligats,

varav den praktiska följden blivit, att ett antal konduktörer, som skulle

hava befordrats till tågmästare, därest löneregleringskommitténs beräkning

varit exakt, ännu gå obefordrade.

I detta sammanhang anser sig utskottet emellertid böra erinra, att

s. 15 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 15

de konduktörer, som redan vid tiden för den nya löneregleringens ikraftträdande

innehade sådan befattning och icke sedermera befordrats till tågmästare,

äro tillförsäkrade personliga tillägg, så att de i avseende på avlöning

och pension icke kunna bliva sämre ställda än före löneregleringen.

Beträffande konduktörernas utsikter att befordras till tågmästare meddelar

järnvägsstyrelsen i sitt utlåtande den 26 februari 1913 (bil. 1) bland

annat, »att av 452 vid 1907 års slut befintliga överkonduktörer och konduktörer

140 kvarstodo obefordrade efter 1908 års utgång, samt att denna

siffra vid ingången av år 1913 minskats till 89». Styrelsen har nyligen

låtit verkställa förnyad utredning rörande behovet av tågmästare. På grund

av därvid vunna resultat hava år 1913 12 nya tågmästarebefattningar utöver

de vid årets ingång befintliga inrättats och även blivit besatta. Härigenom

bar dels antalet tågmästare blivit fulltaligt, så att, enligt vad utskottet

erfarit, alla tåg, som böra föras av tågmästare, kunna besättas med

sådana, dels den grupp konduktörer, som efter vad ovan anförts, gå obefordrade,

ytterligare minskats. I detta sammanhang må även omnämnas,

att på grund av avgång 2 tågmästarebefattningar under året blivit lediga

och komma att besättas med nya innehavare.

Det har vidare kommit till utskottets kännedom, att under den närmaste

tiden — genom nyin sättande av en del fj ärrgående snälltåg samt

trafikens utveckling i allmänhet — ett antal nya tågmästarebefattningar

komma att tillsättas. Sålunda finnes, såsom järnvägsstyrelsen i sitt ovan

åberopade utlåtande även anmärker, all anledning antaga, att de vid 1907

års utgång befintliga, ännu obefordrade konduktörer skola, under förutsättning

att de innehava erforderliga personliga kvalifikationer, hinna att

före pensionsålderns inträde icke blott befordras till tågmästare, utan även

uppnå den högsta avlöningen i sistnämnda grad.

För övrigt har järnvägsstyrelsen i samma utlåtande såsom normerande

för förhållandet mellan antalet tågmästare och konduktörer angivit, »att å

tåg, där endast en tågtjänsteman erfordras, såsom å lokaltåg i närtrafik,

där plattformspärr finnes anordnad, eller å andra tåg, där arbetet är av

enklare art, såsom t. ex. å genomgående godståg, malmtåg och dylikt,

denne bör vara konduktör», och att alltså å tåg, där tågförarebestyret är

mera krävande, tågmästare bör tjänstgöra. Utskottet är förvissat, att järnvägsstyrelsen

kommer att tillse, det de sålunda angivna grunderna upprätthållas.

Med hänsyn till vad sålunda anförts har utskottet icke funnit anledning

tillstyrka eu riksdagsskrivelse i ämnet och hemställer alltså,

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

att Första kammaren ej måtte biträda Andra kammarens

i ärendet fattade beslut.

Stockholm den 17 maj 1913.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMABSKJÖLD.

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar

Hammarskjöld, Hallberg, Sandler, Malmborg, Oscar Olsson, Valerius Olsson och Andersson.

Bilaga 1.

Till Konungen.

Till åtlydnad av genom kungl. civildepartementets ämbetsskrivelse den 14

februari 1913 meddelad nådig befallning att avgiva yttrande över tvenne i Riksdagens

Andra kammare väckta motioner, nr 230 och 236, får järnvägsstyrelsen

härmed i underdånighet anföra följande.

2. Beträffande motionen nr 236.

Såsom styrelsen i sitt yttrande den 7 maj 1912 till Andra kammarens tredje tillfälliga

utskott anförde i anledning av motionen nr 240 samma år, har 1906 års löneregleringskommitté

icke bestämt uttalat sig för, att 47 procent av tågpersonalen

borde befordras till tågmästare, utan komme antalet av dessa befattningshavare

att »bero på utredning rörande det mera stadigvarande behovet av tågförare vid

tiden för reformens genomförande. >> I syfte att vinna en dylik utredning och för

att kunna bedöma, huruvida antalet tågmästare och antalet konduktörer stode i

riktigt förhållande till behovet av dylik personal, anbefallde styrelsen den 19 fe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 17

bruari 1912 distriktsförvaltningarna att med utgångspunkt från dåvarande tåganordningar

uppgöra plan, utvisande det antal av konduktörspersonalen, som erfordrades

särskilt av tågmästare och särskilt av konduktörer. Såsom normerande för

förhållandet mellan dessa befattningshavare angav styrelsen, att å tåg, där endast

en tågtjänsteman erfordrades, såsom å lokaltåg i närtrafik, där plattformsspärr

funnes anordnad eller å andra tåg, där arbetet vore av enklare art, såsom t. ex.

å genomgående godståg, malmtåg och dylikt, denne borde vara konduktör.

Med iakttagande av förenämnda grunder beräknade distriktsförvaltningarna

behovet av tågpersonal våren 1912 sålunda:

Erforderliga

Befintliga

Överskott -f- Brist —

Tågmästare..

268

276

+ 8

Konduktörer.

392

392

O

+1

Bevovet av tågmästare utgör enligt denna utredning 40,6 procent av hela

behovet av tågpersonal.

Med hänsyn till förestående utredning, som utvisar ett överskott av 8 tågmästare

samt med hänsyn till den omfattande omläggning av i synnerhet godstågen, vilken

skulle genomföras med tillämpande av nu gällande tidtabell från och med den

1 oktober 1912, fann styrelsen skäl fasthålla vid den av motionärerna åberopade

föreskriften, att tågmästarebefattningar tillsvidare icke finge tillsättas utan styrelsens

särskilda medgivande.

För att emellertid bereda tågpersonalen tillfälle att frambära sina önskemål

med avseende å den i följd av tågomläggningen erforderliga omarbetningen av turlistorna,

föreskrev styrelsen, att vid fastställandet av tågpersonalens tjänstgöringsturer

från och med den 1 sistlidne oktober delegerade för samma personal skulle

beredas tillfälle att deltaga i överläggningarna inför vederbörande distriktsbefäl.

På grund av dels beaktande i görligaste mån av de av tågpersonalen vid ifrågavarande

överläggningar inför distriktsbefälet framförda önskemålen, dels tillkomsten

av nya bandelar var att förutse, att behovet av tågpersonal skulle hava

undergått väsentliga förändringar, sedan ovan relaterade undersökning därom verkställdes,

varför styrelsen föranstyltade om ny dylik undersökning. Denna undersökning

har givit vid handen, att distriktsbefälet beräknat behovet för närvarande

sålunda:

Erforderliga

Befintliga

Överskott -f- Brist

Tågmästare..

282

270

— 12

Konduktörer.

402

390

— 12

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 saml. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18 Första kammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Enligt denna beräkning utgör behovet av tågmästare 41,2 procent av hela

behovet av konduktörspersonal.

I anledning av resultatet av denna undersökning har styrelsen nu gått i författning

om omedelbart tillsättande av de sålunda påvisade erforderliga ytterligare

tjänsterna, nämligen 12 tågmästare och 12 konduktörsbefattningar.

Emellertid vill styrelsen i detta sammanhang framhålla, att frågan om ett riktigt

avvägande av behovet av tågmästare och konduktörer icke kunnat finna sin

slutgiltiga lösning genom dessa undersökningar och de i anledning därav av styrelsen

vidtagna åtgärderna. Den av styrelsen den 31 oktober 1911 tillsatta kommissionen

för undersökning av trafikavdelningens tjänstgöringsförhållanden har

nämligen till uppgift jämväl att särskilt undersöka och avgiva förslag beträffande

tågtjänstgöringen, och bör därför resultatet av kommissionens arbete avvaktas,

innan här ifrågavarande spörsmål kan anses vara allsidigt utrett. Då det emellertid

ansetts nödvändigt att kommissionen — som sedan sistlidne vår arbetar på

tvänne avdelningar och som inom kort kommer att börja sitt arbete på det sista

återstående distriktet — i första hand grep sig an med den största och betydelsefullaste

tjänstegrenen, nämligen stationstjänsten, har ordnandet och reglerandet

av tågtjänsten måst framskjutas, till dess arbetena med stationstjänsten hunnit

avslutas. De regleringar av tågtjänsten, som enligt det anförda dock vidtagits,

äro sålunda att betrakta såsom provisorier och såsom följden av styrelsens önskan

att under tiden, till dess tjänstgöringskommissionen kan hinna fullgöra sitt uppdrag,

taga hänsyn till inträdande förhållanden, så långt detta lämpligen kunnat

ske, utan att föregripa den slutliga regleringen av tågpersonalens tjänstgöringsförhållanden.

Beträffande motionärernas uttalande, att 1906 års löneregleringskommitté

föreslagit, att konduktörer, som enligt uppgjord turlista göra tjänst som tågförare

skulle tilldelas avlöning såsom tågmästare, men att så icke skett, utan att ett femtiotal

tågförande konduktörer ännu ginge obefordrade, får styrelsen endast anföra,

att löneregleringskommittén — såsom ock framgår av motionen — uttryckligen

förklarat, att »kommitténs mening är emellertid icke att tågmästare skulle tjänstgöra

å tåg av lokal natur» och att det med fasthållande vid denna synpunkt ligger

i sakens natur, att ett antal konduktörer gör tågförartjänst, utan att detta förhållande

bör kunna grunda rättmätiga anspråk på befordran till tågmästare.

Vad slutligen beträffar konduktörernas avlöningsförhållanden, finner styrelsen

sig förhindrad att nu, utan samband med frågan om en allmän lönereglering,

inlåta sig på motionärernas uttalande, att konduktörskåren genom 1907 års lönereglering

blivit mindre tillgodosedd än övriga personalgrupper av lägre grad vid

Statens järnvägar. Styrelsen tillåter sig endast framhålla, att, då det gäller att

bedöma, i vad mån löneregleringen varit förmånlig för nämnda personalgrupp, det

är missvisande att verkställa en sådan jämförelse mellan de gamla och nya konduktörslö

nerna, som förekommer å sid. 2 i motionen. Jämförelsen bör rätteligen utsträckas

att omfatta trafik avdelningens hela tågpersonal; och må därvid framhållas

den löneförbättring, som bestod dels däri att samtliga packmästare uppflyttades

i konduktörsgrad. och därvid erhöllo en begynnelseavlöning, överstigande den

förutvarande avlöningen med omkring 300 kronor å de dyraste orterna, dels ock

därutinnan att för de konduktörer, som befordrades till tågmästare, slutlönen öka
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 19

des med 180 kronor å en billig och med 470 kronor å en dyr ort. Styrelsen vill

i detta sammanhang upplysa, att av 295 i avlöningsstaten för år 1913 upptagna

tågmästartjänster endast 10 äro placerade å orter med 20 procent hyresersättning,

medan 144 äro placerade å orter med 35 och 40 procents hyresersättning. Motsvarande

siffror för konduktörsgruppen äro resp. 406, 22 och 195.

Beträffande konduktörernas utsikter att befordras till tågmästare får styrelsen

meddela, att av 452 vid 1907 års slut befintliga överkonduktörer och konduktörer

140 kvarstodo obefordrade efter 1908 års utgång, samt att denna siffra vid

ingången av år 1913 minskats till 89. Med hänsyn därtill, att konduktörsbefattning

erhålles vid jämförelsevis unga år, finnes all anledning antaga, att de sistnämnda,

under förutsättning att de innehava de erforderliga personliga kvalifikationerna,

i regeln hinna att före pensionsålderns inträde icke blott befordras till

tågmästare utan även uppnå den högsta avlöningen i sistnämnda grad.

Att, på sätt motionärerna föreslagit, konduktörerna skulle, därest de inom

viss tid icke befordrats till tågmästare, tilldelas dessa senares avlöningsförmåner,

och detta huvudsakligen av den anledning, att deras befordringsutsikter icke blivit

så gynnsamma, som av löneregleringskommittén på grund av en approximativ

uppskattning av antalet erforderliga tågmästare beräknats, synes styrelsen icke

böra ifrågasättas.

Införande av en dylik princip skulle särskilt inom järnvägsförvaltningen, där

en utveckling på tjänstgöringsförhållandenas område alltjämt fortgår, medföra de

betänkligaste konsekvenser. Ty även i fråga om andra tjänstegrupper än trafikavdelningens

tågpersonal gäller, att vid avlöningens bestämmande hänsyn i viss

mån tagits till vederbörandes befordringsutsikter. Om nu genom en organisationsförändring

minskning i antalet högre befattningar inom en personalgrupp bleve

genomförd, eller en sådan förändring komme till stånd, att för erhållande av dessa

befattningar ett visst mått av teoretisk utbildning föreskrevs och härigenom åtskilliga

innehavare av de lägre befattningarna inom gruppen utestängdes från befordran,

skulle dessa i överensstämmelse med ovan omförmälda princip kunna göra krav på

att erhålla en särskild gottgörelse för utebliven befordran. En annan sak är, att

vid en allmän lönereglering hänsyn kan och bör tagas till omständigheter av nu ifrågavarande

sak, men att utan samband därmed vidtaga åtgärder i den av motionärerna

angivna riktning finner styrelsen icke tillrådligt.

Underdånigst

F. W. II. Pegelow.

W. Pegelow.

Stockholm den 26 februari 1913.

Bilaga 2.

Till Herrar ledamöter i Andra kammarens tillfälliga utskott nr 3.

Undertecknade Centralstyrelse för Statsbanornas Konduktörsförening anhålla

härmed att för Herrar utskottsledamöter få framlägga följande, för att till någon

del belysa tågtjänstens natur för Tågmästare och Konduktörer.

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

1. Tågmästare och Konduktörers tjänsteåligganden och tjänsleansvar.

Då den meningen är allmänt utbredd, att tågpersonalens enda sysselsättning

är biljettkontrollering samt tillsyn om gods, ha vi funnit anledning föreligga att

närmare utreda denna sak. Konduktörs och tågmästares skyldigheter i allmänhet

finnas angivna dels i »Instruktion för Konduktörer och Packmästare vid Statens

Järnvägar, dels i »Handbok för Konduktörspersonalen i avseende å gällande personbefordringsbestämmelser»,

dels i »Signalordning vid Statens Järnvägar», dels i

»Säkerhetsordning vid Statens Järnvägar» (§§ 1—15, § 18, §§ 57 och 58 samt

§§ 63—84), dels i »Tjänstgöringsreglemente vid Statens Järnvägar Kap. I». Dessutom

förekomma en mängd detalj föreskrifter, dels i Kung!. Järnvägsstyrelsens Ordersamling,

dels i Bihang till Kungl. Järnvägsstyrelsens Ördersamling, dels i Kungl.

Järnvägsstyrelsens Cirkulärskrivelser till linjeförvaltningen, dels i cirkulärsamlingar

vid de särskilda distrikten, (distriktförvaltningens), dels i fasta (ständigt gällande)

och tillfälliga orderjournalerna (handskrivna och utfärdade av trafikdirektör,

trafikinspektör och stationsföreståndaren å konduktörspersonalens förläggningsort).

Särskilt vilja vi erinra om nedanstående skyldigheter för Konduktörspersonalen:
1)

Konduktör ansvarar för att nödig och fullt brukbar tågattiralj finnes å

tåget, (se Instruktionen för Konduktörer § § 5 och 6).

2) Konduktör ansvarar för att tågsätt är reglementsenligt sammansatt och kopplat.

(Se Säkerhetsordningen § 66).

3) Konduktör ansvarar för alla tåget medföljande handlingars, tjänstebrevs

och värdeförsändelsers förvarande och rätta avlämnande (Se Instruktionen § 17).

4) Konduktör ansvarar för att tillräckligt antal bromsare finnes å tåget samt för

befäl över dem (Se Säkerhetsordningen § 65).

5) Konduktör ansvarar jämte lokomotivförare och stationsföreståndare samt i

lika grad som dessa för att tågen framföras tidtabells- och reglementsenligt samt ansvarar

ensam under tågens gång för vården av resande och gods (Se Instruktionen §§ 8,

9 och 11).

6) Konduktör har skyldighet att noga iakttaga signaler såväl vid in- och utgång

å station som å linjen. (Se Instruktionen § 11).

7) Om konduktörs särskilda skyldigheter vid olyckstillbud och olyckstillfällen

se Instruktionen § 12 samt Säkerhetsordningen §§ 18, 78, 79, 80, 81 och 82. Att

konduktör dessutom har skyldighet att mottaga, utlämna och stationsvis fördela

res-, paket-, il-, och fraktgods samt vagnslastgods jämte därtill hörande listor och

förteckningar torde vara allbekant.

Vid hemkomsten åligger det tågbefälhavaren att avgiva rapporter. Dessa

äro tågrapport, vagnrapport för S. J., vagnrapport för främmande banor. Dessa

ifrågakomma för varje tåg. Vid jul, påsk och pingst avlämnas dubbla tågrapporter

och dessutom s. k. L-rapport. Sju dagar varje månad lämnas rapport om antalet

resande och resandeplatser i alla tåg. För helgående snälltåg i förbindelse med

utlandet lämnas tvenne rapporter om resande. Månatligen förekomma under viss

period rapporter om resandetrafiken från och till utlandet å vestkustbanans snälltåg.

Dagligen förekomma i snälltågen rapporter angående resande i direkta vag
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Forsla kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

21

narno till Helsingborg och Köpenhamn. Dessutom skall tågbefälhavaren under

tågets, gång vid förseningar till varje förbindelsestation, varifrån anslutande tåg

avgå, i förväg lämna uppgift om resande finnas å det försenade tåget till anslutande

tåg samt de resandes antal och ankomststationer å bilinjen. Finnes ej resande,

skall uppgift lämnas därom (Se Tabell över väntetider och anslutningar, utgiven

sektionsvis).

I Löneregleringskommitténs vid Statens Järnvägar betänkande fastslås principiellt

på sidan 161 att en ny, högre tjänstegrad skulle inrättas med benämningen

tågmästare, vilken skulle omfatta den grupp, som vid tiden för kommitténs sammanträde

benämndes tågförare. Å föregående sida fastslår kommittén en tågförares

skyldigheter. Det heter där: »Tågföraren har befälet å tåget, är skyldig att giva

akt på signaler, avgiva rapport om »Klart efter», omhänderhava järnvägens postväskor

och tåget rörande papper samt hålla reda på av- och tillkoppling av vagnar

i tåget, vilket senare åliggande särskilt å godstågen är av ganska ansvarsfull beskaffenhet,

varjämte han deltager i bestyret med visering av biljetter.» Allt åligganden,

som nu tillkommer tågbefälhavaren.

Som ytterligare stöd för åsikt, att Kungl. Styrelsen genom inskränkandet av

befordringar till tågmästare icke fullföljt, vad riksdagen och Kung!. Maj:t avsett,

bedja vi få hänvisa till sidan 172 i 1907 års löneregleringskommittés betänkanden.

Under rubriken »Konduktörer» skriver kommittén: »Beträffande avlöningen åt

konduktörer i övrigt, sammanhänger kommitténs förslag härutinnan med den av

kommittén förordade sammanslagningen till en gemensam konduktörsklass av nuvarande

packmästare och sådana konduktörer, som icke göra ständig tjänst såsom tågförare,

samt utbrytning av sistnämnda grupp under benämning tågmästare».

Här säges uttryckligen, att konduktörslönen beräknats med särskild hänsyn till

att viss bestämd befordring smöjlighet till högre befattning (ordinarie tågförare =

tågmästare) skulle finnas. En inskränkning av denna befordringsmöjlighet innebär

sålunda en direkt löneförsämring, som icke står i samklang med, vad vare sig

löneregleringskommittén avsett eller riksdagen och Kungl. Maj:t beslutat.

IT Ordernas mängd och anordning.

En omständighet, som gör tjänstgöringen än ytterligare betungande, är den

mängd av order som ständigt utgivas samt den brist på överskådlighet och sammanhang,

som karakteriserar dessas utgivande. Dessutom inträffar synnerligen ofta,

att en redan given och insänd order kort därefter annuleras eller förändras i väsentlig

grad.

Den 26 juni 1912 innehöll Järnvägsstyrelsens Ordersamling 1206 order. Samma

styrelses samling av'' Bihangsorder innehöll år 1911 378 order. Samma styrelses

samling av cirkulärskrivelser till linjeförvaltningen innehåller 507 order. Distriktsförvaltningens

i tredje distriktet cirkulärsamling innehöll 1912 den 31 maj 123 order.

Dessutom innehöll den handskrivna fasta order journalen vid Malmö station den

25 juli samma år omkring 300 order. Under 1912 intill samma dag hade i den

tillfälliga orderjournalen å samma station inskrivits 167 order.

Redan antalet omöjliggör ett noggrannare studium av dessa order. Än

vidare försvåras detta därigenom att orderna, även de tryckta, i vida övervägande

s. 22 Kontrollera mot PDF

22 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

antalet fall icke tillställas varje tjänsteman särskilt utan endast finnas tillgängliga

å konduktörsrummen i ett för sektionens samtliga tågpersonal gemensamt exemplar.

Dessutom innehålla de tryckta ordersamlingarne order till alla grupper av personal

och rörande all möjlig järnvägstjänst utan att någon som helst uppdelning gruppvis

av orderna finnes, ett förhållande som gör dessa ordersamlingar hart när omöjliga

att i tjänsten begagna.

III. Order 600.

Oppositionen mot denna order bär ända sedan dess tillkomst varit synnerligen

stark bland personalen och ej minst bland den åkande. Det må visserligen medgivas

att av en väl avlönad tjänsteman med rätta kan fordras en god arbetsprestation

såväl kvalitativt som kvantitativt, men fordringarne på mängden av presterat

arbete få ej drivas så långt, att vare sig beskaffenheten av det presterade arbetet

eller personalens arbetsduglighet lider därav, helst vid tillfällen som detta, då trafiksäkerheten

vedervågas därigenom. Att så emellertid är fallet vid tillämpandet

av order 600, är en allmän och stadgad uppfattning inom den del av personalen, som

vi företräda, liksom för övrigt även bland personal av andra grupper. Att överansträngning

föreligger därom vittnar bättre än något annat de många klagomål

över försämrad hälsa, som möter en var, vilken söker göra en utredning av dessa förhållanden.

Vi äro icke i tillfälle att nu lämna en uttömmande utredning, i vad mån

sjukligheten bland den åkande personalen stigit, sedan order 600 började tillämpas

(från och med vinterhalvåret 1909—10; ordern underskrevs 20/i 1909); likaså torde

på grund av den relativt ringa tid ordern varit gällande, följderna av den därav

obestridligen vållade överansträngningen ej ännu i så hög grad, som kan väntas om

något år, hava trätt i dagen, men fall av överansträngning, konstaterade av järnvägsläkaren

i Falköping, visa, att talet om överansträngning från personalens sida

icke är obefogat.

Vid första påseende kan ju kravet på 260 timmars tjänstgöring pr månad icke

förefalla så synnerligen stort. Emellertid må ihågkommas, att den åkande personalens

tjänstgöring, enligt den uppfattning författarne av order 600 haft, är av en

synnerligen skiftande och egenartad natur. Av dessa 260 timmar skola nämligen,

såvitt görligt är, 230 timmar vara s. k. tidtabellstid, d. v. s. utgöras av den i tidtabellen

för tågen fastställda gångtiden. Detta medför, att som verklig tjänstgöring

icke medräknas uppehåll å främmande station, så snart detta överskrider

2 timmar. Och likvisst ligger den åkande pesonalen då i reserv. Tjänsteman skall

nämligen hålla sig i beredskap att inträda i tjänstgöring fortast möjligt efter ingågen

order, han skall uppehålla sig i överliggningsrummet, om sådant finnes, eller

eljest å plats, som av befälet anvisas honom. Han är således bunden vid viss

plats, ej heller kan han påräkna att åtnjuta någon vila under längre daguppehåll,

då han ej ensam disponerar lokalen.

Genom dessa nödtvungna uppehåll mellan arbetsprestationerna, under vilka

personalen dock är bunden vid viss plats, och som ingalunda kunna räknas som

vilotid i egentlig mening, uppdelas denna personals arbetstid ofta i en mängd små

perioder, vilket nödvändiggör en oerhörd lång bortovaro från hemmet för att uppnå

den av order 600 fordrade arbetsprestationen per månad.

s. 23 Kontrollera mot PDF

23

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Order 600 föreskriver vidare, att då stationär personal en dag utnyttjas intill

maximitidsgränsen (maximala tjänstetiden för denna personal är 14 timmar) skall

den åtnjuta 9 timmars nattvila. För åkande personal medgiver samma order, att

den tvenne dagar i följd må i effektiv tjänst utnyttjas 15 timmar pr dygn utan att

ens efter denna tjänstgöring tillerkänna personalen ett fixerat minumum av vila.

Det ovan anförda torde vara nog för att visa, att order 600 förtjänar det

klander för vilket den ända sedan sin tillkomst alltjämt varit och ännu är utsatt

från personalens sida.

Vid senaste årsmötet tillsatte Statsbornas Konduktörsförening en kommitté

med uppgift att till den av Kungl. Järnvägsstyrelsen tillsatta tjänstgöringskommissionen

insända föreningens önskemål i avseende på tjänstgöringens ordnande. Därvid

framhölls det orättvisa i, att dels uppehållen å främmande station, där personalen

är ålagd att vistas å bestämd plats, dels de korta uppehållen å hemstationen,

som oftast ej medgiva ens ett kort besök i hemmet, icke skola räknas som tjänstgöring.

Med bestämdhet framhålles, att endast verklig vilotid eller verklig fritid

bör räknas som frihet från tjänstgöring. Att timvis hålla en tjänsteman i disponibilitet

å ett överliggningsrum eller ett konduktörsrum å främmande station med

fordran, att tjänstemannen i fråga skall vara beredd att träda i tjänst, och likvisst

icke räkna denna reservtjänst som någon slags tjänstgöring, är absurt. Lika litet

borde en sådan tjänstgöringsberäkning som den i order 600 i fråga om tågpersonalen

längre få tillämpas.

IV. Indragning av tågpersonal och olämplig anordning av tjänstgöringen.

Indragning av tågpersonal har såväl verkställts som ställts i utsikt av Kungl.

Järnvägsstyrelsen. Då en sådan måste — även med lindrigare tjänstgöringstid än

den nuvarande — ur trafiksäkerhetssynpunkt vara förkastlig, i det att den verkat

synnerligen hindrande för tjänstens behöriga skötande och dessutom betungande

för personalen, tillåta vi oss att i korthet omnämna ett par indragningar. Sålunda

bär godsvårdaretjänsten (= den gamla packmästaretjänsten) å en del snälltåg

indragits.. Det med tjänsten förbundna arbetet skulle utföras av vagnskötaren,

det med tjänsten förbundna ansvaret skulle falla på tågbefälhavaren. Vagnskötaren

såsom tillhörande maskinavdelningen står ej under tågbefälhavarens befäl.

Följden blir därför, att tågbefälhavaren, vars åliggande det i särskild grad är att

aktgiva på signaler både vid ut- och ingång å station samt å linjen och vars

kvitto å ändrade möten (se Säkerhestordningen § 57) absolut fordras för varje tågmötes

omläggning, ser sig tvungen, att antingen bära ansvaret för en annan tjänstemans

åtgärder, över vilken han intet har att bestämma, eller ocldjämte sin egen tjänst

fullgöra godsvårdarens samt därigenom urståndsättes att egna behörig uppmärksamhet

åt sin egen ur trafiksäkerhetssynpunkt synnerligen viktiga tjänst.

I skrivelse till distriktsförvaltningarne begärde järnvägsstyrelsen den 20 sistlidne

februari utredning angående behovet av konduktörspersonal. Järnvägsstyrelsen

påpekar, att vid vissa enklare tåg endast en konduktör behöves. Ingen

kan bestrida, att dylika enklare tåg finnas. Dylika äro malmtågen, varest tågföraren

icke har annat att göra än att aktgiva på kopplingen av tåget samt signalerna.

Vidare lokala tåg med plattformsspärr, som ej medföra ilgods. Tågföraren har här

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

endast att aktgiva på signalerna, mottaga och utlämna det vanligen obetydliga resgodset,

tillse att ordning råder bland passagerarne, lämna dessa nödiga upplysningar

samt kvittera eventuell mötesförändring.

Väsentligen annorlunda ställer det sig, då fråga blir om snabbgående persontåg

å sträckor, där ej spärr finnes, och vilka enligt trafikplanen befordra ilgods. Dessa

tåg (å exempelvis sträckorna Malmö—Eslöf, Malmö—Trälleborg, Malmö—Hässleholm,

Malmö—Billesholms grufva, Göteborg—Alingsås, Göteborg—Falköping,

Stockholm—Södertälje, Stockholm—Upsala) föra ett stort antal resande å jämförelsevis

korta sträckor, en mängd resgods och ännu mera ilgods. Tågens placering

i körplanen, ofta nog i närheten av ett snälltåg, gör att arbetet i högsta grad

måste forceras, för att ej förseningar skola uppstå. Det blir på grund härav

absolut omöjligt för en person att samtidigt sköta resgods, ilgods, biljettvisering

och dessutom aktgiva på signalerna. Om dessa slag av indragning i framtiden

skola fortsätta, kommer med all säkerhet den sista och ur trafiksäkerhestssvnpunkt

viktigaste av tågpersonalens uppgifter att betänkligt försummas. Erfarenheten

har givit detta vid handen i de fall, där dylik indragning redan försöksvis skett.

I samma skrivelse betecknas snabbgående godståg även som tåg av enklare

natur. Med rätta har från personalen framhållits, att tågbefälhavarens befattning

å dessa tåg är mycket krävande och ansvarsfull. Hans närmaste uppgift är att

öva tillsyn över vagnarna. De flesta av dessa äro givetvis öppna, och genom den

snabba farten förskjutes ofta nog lasten, pressenningar blåsa lösa, och faror för

olyckshändelser under tågets gång är här vida större än vid sakta gående tåg. I

regel transporteras med dessa tåg hö, halm och torvströ, vilka vagnar på grund av

eldfara kräva en noggrann tillsyn. (Se Instruktionen för Konduktörer §§ 23 och

26 samt säkerhetsordningen § 66). Att ytterligare öka tågbefälhavarens göromål,

skulle medföra samma följder som ovan nämnts i fråga om snabbgående persontåg.

Ett oskäligt hopande av expeditionsgöromål, vilka icke utan att försena tåget eller

felexpediera gods och vagnar kunna försummas, skulle omöjliggöra för tågbefälhavaren

att ägna nödig tid åt signaler och andra säkerhetsåtgärder.

På senare tider har det rätt ofta inträffat, att tågmästare och konduktörer

fått tjänstgöra om varandra. Då i ett flertal fall godsvårdaretjänsten kräver tyngre

rent kroppsligt arbete än tåg befälhavaretjänsten, har det synts oss rättvist och

även ur säkerhetssynpunkt riktigast, att konduktör såsom i regeln är yngre och

därför kraftigare alltid må användas till godsvårdaretjänst, under det att den äldre

tågmästaren "nyttjas som tågbefälhavare, en post som mera kräver erfarenhet i tjänsten

och långvarig träning.

I början av denna skrivelse ha vi framhållit tågpersonalens skiftande och egenartade

arbetsuppgifter. Det tyckes böra stå klart för en var att för bestridande

av sådan tjänst såvitt möjligt tränad personal bör användas. Vid ett flertal sektioner

visar erfarenheten, att tågpersonal användes i stationstjänst samtidigt som

stationskarlar i tågtjänst. De motsvara säkerligen i båda fallen till att börja med

illa nog de fordringar, man har rätt att ställa på personal av respektive slag. Vi

framhålla härvid i främsta rummet ur trafiksäkerhetens synpunkt olämpligheten

av att utan tvingande skäl använda otränad personal i såväl stations- som tågtjänst.

Utan att vilja bestrida tillämpligheten i vissa fall av instruktionens åläggande för

oss att tjänstgöra, när och var så påfordras, vilja vi hänvisa till departements
-

s. 25 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22. 25

chefens yttrande i denna sak i Konungens proposition nr 164 år 1907, sidan 234.

Därstädes betonar departementschefen, att åläggande ej må givas åt tjänsteman

att fullgöra annan tjänstehavares tjänsteålägganden i oträngt mål.

Dessutom vilja vi framhålla, att det alltmer utsträckta utnyttjandet av stationskarlar

i tågtjänst samt snart sagt upphörandet av utnämningar av konduktörer

till tågmästare i själva verket icke är annat än en sakta fortgående indragning

av den åkande personalen — en indragning, som tyngst kommer att drabba de

nu som konduktörer tjänstgörande stationskarlarne och deras kamrater, i det

att den strävar att helt beröva dem en befordringsmöjlighet. Konduktörskåren

rekryteras vanligen numera uteslutande ur stationskarlskåren.

Ett annat bevis på indragning är, att konduktörskåren vid tjänstledighet,

sjukdomsfall m. m. tvingas att genom utsträckt extra tjänstgöring fullt ut betala

för dessa dem genom lönereglementet tillkommande förmåner. Om en semester

måste köpas för eller en sjukdomsledighet betalas med månadslång ökning i den

ordinarie tjänstgöringen, inses lätt, dels att vilan blir av ringa gagn, dels att tillfrisknandet

oskäligt länge fördröjes — båda dessa omständigheter bidraga att sänka

nivån av kroppslig styrka och andlig vigör hos tågpersonalen, ett ur trafiksäkerhetssynpunkt

beaktansvärt förhållande.

V. Sammanfattning.

I början av denna skrivelse ha vi med stöd av instruktioner och reglementen

visat, att tågpersonalens tjänstgöring ingalunda är en »promenad i vagn», där sysselsättningen

utgöres av biljettgranskning och plattformsdefilering, såsom den alltför

ofta karakteriserats, utan både skiftande och ansvarsfull ej minst ur synpunkten

av trafiksäkerheten. Rätt skött kräver den liksom varje annan gren av järnvägstjänsten

fullt ut sin man och medför för tjänstemannen i fråga samma allvarliga

ansvar som för andra tjänstemän. I lika hög grad som i fråga om dem, gäller

det i fråga om tågpersonalen, att den ej bör genom orimligt lång arbetstid eller

olämpligt ordnat arbete tröttköras och utslitas i förtid. Sker så, och vi mena att

man med skäl kan fälla det omdömet om order 600, det sätt varpå den tillämpas,

och de nu vanliga indragningarna av personal, hjälpa ej de mest detaljerade föreskrifter,

ej de mest omsorgsfulla mekaniska säkerhetsåtgärder. Klickar den tjänstgörande

tjänstemannens uppmärksamhet, slappas hans intresse, kan hans kropp

ej uthärda ansträngningen och vakan, förlorar minnet och iakttagelseförmågan

sin skärpa, då är olyckan mycket nära, och undgås den, beror det lika ofta på en

ren slump som på ingripandet av någon utomstående tillfälligtvis närvarande

funktionär. Skall trafiksäkerheten bli tillfredsställande, då måste varje tjänsteman

städse kunna fullt ut sköta sitt värv, men detta kan ej väntas av en överansträngd

personal. Att tågpersonalen liksom en mängd övriga järnvägsfunktionärer

verkligen är överansträngd, därom äro vi bestämt övertygade, och det är

ock allmänna meningen bland hela den kår vi företräda.

För mången är den föreställningen gällande, att konduktörspersonalens mer

eller mindre noggranna fullgörande av sin plikt är betydelselös ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Att så ej är förhållandet innebär vad ovan sagts om personalens tjänstgöring.

Här tilläggas endast några belysande exempel.

Bihang till Bilcsdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 4

s. 26 Kontrollera mot PDF

26 Första hammarens första, tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Finnes ej tillräckligt antal bromsare å ett godståg eller annat tåg utan vacuumbroms,

är det omöjligt för lokföraren att få stopp på tåget å en lutning eller ens nedanför

en starkare eller längre dylik — ett förhållande, som kan få ödesdigra följder.

Vem ansvarar för att bromsare finnes? Tågbefälhavaren, som likaledes har

befäl över dem och således i närmaste hand är skyldig tillse, att de rätt sköta sin

befattning.

Trafikrubbningar, förenade med fara för trafiksäkerheten kunna orsakas av

slarvig koppling av vagnarna i tågsättet. Ett koppel brister i ett godståg eller

annat med vacuum ej försett tåg, och tredjedelen eller hälften av tågsättet blir

kvarstående å linjen. Lokomotivföraren är i många fall urståndsatt att kontrollera

detta förhållande. Vem ansvarar för kopplingen och vem tar vid inträffande missöden

hand om den kvarlämnade delen av tåget och sörjer för skyddsanordningar

samt underrättelsers insändande till vederbörande? Tågbefälhavaren. Å ett

snabbgående godståg med sin ofta lätt förskutbara last av exempelvis timmer å

öppna vagnar eller lätt antändliga laster av hö, halm och torfströ, vem håller därvid

ett granskande öga på dessa vagnslaster om ej tågpersonalen, såväl tågförare

som godsvårdare. Även denne har skyldighet att städse, och så långt hans arbete

med godsinventering det medgiver, hålla uppsikt med signalerna både å linjen

och vid station. I hög grad klandervärt ur trafiksäkerhetssynpunkt är det därför,

att genom överhopande av annat arbete hindra honom i att aktgiva på signaler.

I detta sammanhang erinra vi om tågbefälhavares skyldighet att vid de nu ofta

inträffande tågmötena jämte lokföraren kontrollera, att ordern om ändrat tågmöte

är behörigen affattad innan tågbefälhavaren har rätt att giva klart för avgång åt

befälhavande stinsen.

Som av detta synes, är det sätt varpå konduktörspersonalen fullgör sitt arbete,

synnerligen viktigt även ur trafiksäkerhetssynpunkt.

Med detta för ögonen blir det bestämt förkastligt att som nu sker genom långvarig

och olämpligt ordnad tjänstgöring nedsätta eller vedervåga denna personals

arbete och iakttagelseförmåga. Ett arbete, som ur trafiksäkerhestssynpunkt fordrar

en spänd uppmärksamhet och ett noggrannt iakttagande, kan ej utan våda fullgöras

i trötthetens tecken av en överansträngd personal.

För åtta år sedan var tågpersonalens tjänsgöring ordnad med vida större hänsyn

till deras skyldighet att aktgiva på signaler och andra säkerheståtgärder. Sedan har

trots väsentligt ökad tågintensitet och tåghastighet denna synpunkt av befälet allt

mera trängts i bakgrunden, något som ur trafiksäkerhestssynpunkt ej kan annat än

skarpt klandras.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

27

Uppgift över antal konduktörer som upprätthålla (tågmästare) tågförarebejattningar

vid Statens Järnvägar.

Vid l:a sektionen tjänstgöra följande konduktörer som (tågmästare)

6 st.

Dessutom finnes 2 snabbgående och 2 andra godståg, jämte en del

lokaltåg, som tågföraresysslan bestrides av konduktörer.

1- - “

Vid 2:a sektionen ..................................................................

4 »

Vid 3:e sektionen bestrider inga konduktörer uteslutande tågförare- tjänst, utan äro turerna så lagda, att de alternera som konduktör

och tågmästare.

Av de å turlistan uppförda 25 konduktörer tjänstgöra dessa

med 45 tåg, därav med 21 tåg som tågförare; skulle man tänka sig en

utbrytning ur turerna, torde nog omkring 8 stycken erhålla tågförare- i turer.

Vid 4:e sektionen ..................................................................

Men kunde enligt filialstyrelsens yttrande flera insättas.

1 »

1 Vid 5:e sektionen ..................................................................

4 »

! -—---

Vid 6:e sektionen ..................................................................

4 »

Vid 7:e sektionen ..................................................................

Dessutom ingå lokal-, person- och godst. i turerna.

12 »

Därav 3 st.

i Hässleh.

7 »

8:e. 5 under vintertidtabellen; medräknas godstågen 1401—1402

Hbf. Gbg. voro 7 behövliga

Vid 9:e sektionen ..................................................................

4 »

Vid 10:e sektionen..................................................................

1 »>

Vid ll:e. Enknr., för en tågm. som är sjuk....................................

1 »

12:e sektionen saknas uppg.

13:e d:o d:o

Vid 14:e sektionen..................................................................

2 »>

Vid 15:e saknas uppg.

Ingen tågmästarebefattning upptagen i avlöningsstaten.

Summa

46 st.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Enligt 1913 års avlöningsstat finnes följande vakanta tågmästare och konduktör!)

ef attningar:

l:a

2:a

trafiksektionen

»

5 tågmästare

7 »

2

4

konduktörer

>>

! l:a trafik-

3:e

»

0

»

1

>>

distriktet.

S:ma

12

S:ma

7

»

4:e

»

1

»

0

>>

|

5:e

»

5

»

2

>>

I II:a d:o

6:e

»

2

»

0

>>

|

S:ma

8

S:ma

2

7:e

»

4*

»

1

» i

t

8:e

»

2

»

1

>>

III:e d:o

9:e

>>

0

*

0

» I

S:ma

6

S:ma

2

10:e

>>

2

»

0

» i

11 :e

»

0

»

0

»

> IV:e d:o

12:e

»

0

»

0

» 1

S:ma

2

S:ma

0

»

13:e

>>

0

>>

0

» i

14:e

»

0

>>

2

»

V:e d:o

15:e

»

0

>>

1

» (

S:ma

0

S:ma

3

26

14

>>

* 2 ej upptagna i avlöningsstaten.

s. 29 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

29

Tablå över med oss likställda inom Kungl.

| Telegraf., post- och tullverken. Enligt de uppgifter

som lämnats oss av nedannämnda funktionärer.

| Vid Kungl. Telegrafverket, som senast fått sina

j löner reglerade

Linjemästare av l:a lönegrad stationerade i större

städer

Härtill kommer ett dagtraktamente av kronor 4,50

då tjänsteman tjänstgör 5 kilometer från stationsorten

plus beklädnad in natura, samt inkvartering

varierande från 15 till 30 procent av fasta

lönen.

Linjemästare av 2:a lönegrad stationerade å landsorten
ett

fast dagtraktamente av kronor 3,00 för alla

tjänstgöringsdagar samt övriga förmåner i likhet

med linjemästare av lista lönegrad.

Linjeförman av l:a lönegrad stationerade i större!

städer

dagtraktamente under samma förhållande som linjemätare

av l:a lönegraden av kronor 2,50,

Övriga förmåner lika med linjemästarna.

Linjeförman av 2:a lönegrad stationerade å landsorten
ett

fast dagtraktamente av kronor 2,00 under

samma förhållande som linjemästarna av 2:a

lönegraden samt övriga förmåner lika med linje-,

mästarna.

Efter 15 år.

Begynnelselön

Kr.

Slutlön Kr.

1,500

1,380

1,140

1,020

2,700

2,400

1,800

1,650

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 1 avd. 19 käft. (Nr 22.) 5

s. 30 Kontrollera mot PDF

30

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 22.

Efter 12 år.

Tidsperioden för högsta lönens

erhållande ej bekant.

Begynnelselön

Kr.

Slutlön Kr.

Vid Kungl. Tullverket.

1,400

2,050

beklädnad in natura samt ej obetydliga extra in- komster som hållas strängt hemliga.

Vid Kungl. Postverket.

Postvaktmästare (så kallad postiljon) obefordrad

Postvaktmästare » befordrad

samt ett så kallad ortstillägg indelat i 4 klasser från

50 till 150 kronor.

beklädnad in natura samt timpenning för dem som

tjänstgöra vid resposten, i likhet med trafikav- delningens tågpersonal.

1,200

1,500

1,650

1,950

Malmö den 7 Mars 1913.

Vördsamt

STATSBANORNAS KONDUKTÖRSFÖRENING.

Dess styrelse:

J. Samuelsson. K. J. S. Liljequist.

v. Ordförande. Ordf.

J. E. Qwist. F.

Kassör.

J. G. Karlsson.

Sekreterare.

Roslund.

Victor Petterssons Bokindustri A.-B. Stockholm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.