Skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.
1913-02-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1913:5, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.
Dokumentets text
Första kammarms första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
1
Nr 5.
Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 5 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, ifråga
om en av herr A. Petrén väckt motion, nr 88, om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de
mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.
I en inom Första kammaren av herr A. Petrén väckt motion, nr
88, vilken hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts,
att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t vid en blivande revision av nu gällande sinnessjukstadga
måtte uti densamma införa sådana bestämmelser beträffande avgifter för
vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader härför bli avsevärt
minskade.
Ur den motivering, som föregår denna hemställan, tillåter sig utskottet
anföra:
»Enligt nn anförda grunder regleras för femårsperioder avgifterna
för hospitalsvård, och är avgiften i tredje klass, som för envar av de
två senaste femårsperioderna höjts med 5 öre, för åren 1910—1914 bestämd
till 60 öre om dagen. För dem, vilka »sakna egna medel och
jämväl i övrigt befinna sig i sådana förhållanden, som författningsenligt
berättiga till fattigvård» (formulär nr 3 till bilagan C för intagning å
hospital), betalar fattigvårdsstyrelsen denna avgift, medan i annat fall
den enskilde har att erlägga densamma. Det finnes emellertid talrika
samhällsmedlemmar, vilka, utan att författningsenligt vara berättigade
till fattigvård, dock i ekonomiskt hänseende äro så ogynnsamt ställda,
att en avgift av 60 öre om dagen för en sjuk familjemedlem blir ytterst
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 saml. 1 avd. 3 käft. (Nr 5.)
Utskottet.
2 Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.
betungande, ja, ruinerande, när den, såsom fallet ofta blir, då fråga är
om hospitals vård, skall utgå under längre tid, år efter år. Så torde
det för bl. a. en stor del av torparklassen ävensom många lönearbetare
gälla, att en dylik extra utgift på över 200 kronor om året
icke kan bäras, i all synnerhet när — såsom ofta är fallet just hos den
fattigare befolkningen — barnen äro talrika.
Om det nu också i dylika fall icke sällan torde inträffa, att kommunen
träder hjälpande emellan och bidrager till avgiftens erläggande,
är detta dock långt ifrån alltid fallet. — — — — — —-----
Av allt att döma torde det också vara otvivelaktigt, att för mången
den i och för sig stora olyckan, att hustru eller barn drabbas av långvarig
sinnessjukdom, jämväl innebär olyckan att bli ekonomiskt ruinerad.
Att förekomma, det en hel familj på grund av sjukdom hos någon dess
medlemmar faller fattigvården till last, ligger emellertid icke endast i
den enskildes, utan även i det allmännas intresse.
Det torde sålunda med allt skäl kunna betecknas icke endast som
ett Jiumanitetskrav, utan även som ett samhällsintresse, att den mindre
bemedlade erhåller en avsevärt billigare hospitalsvård än den, som med
nu gällande bestämmelser kommer honom till del.»
När det gällt att bereda vård åt sinnessjuka, har hittills den största
svårigheten legat i bristen på utrymme i de offentliga vårdanstalterna.
I den mån de beslutade nya hospitalen hinna bliva färdiga, torde denna
svårighet bliva undanröjd eller åtminstone i betydlig mån minskad, men
svårigheterna sluta icke i och med de sjukas upptagande å vårdanstalter.
För de fullständigt obemedlade är visserligen någorlunda sörjt därigenom,
att kommunerna äro lagligen förpliktade att betala avgifterna för dem,
men i fråga om kategorien mindre bemedlade finnes icke någon sådan
förpliktelse. Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller delvis betala
avgiften — och detta sker även på många ställen — men den kan
också begagna sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes
egendom eller hos de för honom betalningsskyldiga, och detta händer
tyvärr icke sällan. Följden blir då stundom den, som motionären påvisat,
att sinnessjuka, som väl behövde hospitalsvård, kvarhållas i hemmen
hos sina anhöriga, för att icke dessa må ekonomiskt gå under.
Att botemedel måste sökas mot detta missförhållande ligger i öppen dag.
Det, som ligger närmast till hands, vore nedsättning i avgiften, men
för att denna nedsättning skulle medföra åsyftad verkan, behövde den
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 3
vara ganska stor. Därjämte kan väl svårligen sättas i fråga, att för de
obemedlade, för vilka kommunerna betala, skulle erläggas högre avgift
än för de mindre bemedlade; men en nedsättning även för de förstnämnda
skulle vålla en icke obetydlig ökning i statens redan förut stora
utgifter för hospitalsvård, varjämte det skulle ge en lättnad i fattigvårdskostnad
icke blott åt hårt betungade kommuner, som därav vore i behov,
utan även åt sådana, som icke behövde det.
En annan enligt utskottets mening mera tilltalande utväg vore, att
Riksdagen beviljade ett anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka,
möjligen även hårt betungade kommuner, kunde erhålla hjälp till erläggande
av avgiften.
Ett tredje sätt vore att landstingen åtoge sig saken. Detta är
redan förhållandet i åtminstone två landsting, Dppsala och Kristianstads,
men även om detta ärende sålunda ligger inom landstingens befogenhet,
torde en förpliktelse för landstingen i detta hänseende icke förefinna k
Om någon av dessa eller någon annan åtgärd bör vidtagas, torde
endast efter vederbörlig utredning kunna avgöras.
Utskottet hemställer alltså,
att Första kammaren ville för sin del besluta,
att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga eller,
om så erfordras, för Riksdagen föreslå sådana åtgärder
beträffande sinnessjukas vård å hospital, att
den mindre bemedlades kostnader härför bliva avsevärt
minskade.
Stockholm den 18 februari 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD.
Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Hammarskjöld,
Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Oscar Olsson och Magnusson.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.