Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.

1913-02-18 · 3 sidor, varav 3 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 3 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1913:5, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarms första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

1

Nr 5.

Ankom till Riksdagens kansli den 18 februari 1913 kl. 5 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 5, ifråga

om en av herr A. Petrén väckt motion, nr 88, om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående lindring uti de

mindre bemedlades kostnader för hospitalsvärd.

I en inom Första kammaren av herr A. Petrén väckt motion, nr

88, vilken hänvisats till kammarens första tillfälliga utskott, har hemställts,

att Riksdagen ville i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det

Kungl. Maj:t vid en blivande revision av nu gällande sinnessjukstadga

måtte uti densamma införa sådana bestämmelser beträffande avgifter för

vård å hospital, att den mindre bemedlades kostnader härför bli avsevärt

minskade.

Ur den motivering, som föregår denna hemställan, tillåter sig utskottet

anföra:

»Enligt nn anförda grunder regleras för femårsperioder avgifterna

för hospitalsvård, och är avgiften i tredje klass, som för envar av de

två senaste femårsperioderna höjts med 5 öre, för åren 1910—1914 bestämd

till 60 öre om dagen. För dem, vilka »sakna egna medel och

jämväl i övrigt befinna sig i sådana förhållanden, som författningsenligt

berättiga till fattigvård» (formulär nr 3 till bilagan C för intagning å

hospital), betalar fattigvårdsstyrelsen denna avgift, medan i annat fall

den enskilde har att erlägga densamma. Det finnes emellertid talrika

samhällsmedlemmar, vilka, utan att författningsenligt vara berättigade

till fattigvård, dock i ekonomiskt hänseende äro så ogynnsamt ställda,

att en avgift av 60 öre om dagen för en sjuk familjemedlem blir ytterst

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 saml. 1 avd. 3 käft. (Nr 5.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

Utskottet.

2 Första kammarens forsta tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5.

betungande, ja, ruinerande, när den, såsom fallet ofta blir, då fråga är

om hospitals vård, skall utgå under längre tid, år efter år. Så torde

det för bl. a. en stor del av torparklassen ävensom många lönearbetare

gälla, att en dylik extra utgift på över 200 kronor om året

icke kan bäras, i all synnerhet när — såsom ofta är fallet just hos den

fattigare befolkningen — barnen äro talrika.

Om det nu också i dylika fall icke sällan torde inträffa, att kommunen

träder hjälpande emellan och bidrager till avgiftens erläggande,

är detta dock långt ifrån alltid fallet. — — — — — —-----

Av allt att döma torde det också vara otvivelaktigt, att för mången

den i och för sig stora olyckan, att hustru eller barn drabbas av långvarig

sinnessjukdom, jämväl innebär olyckan att bli ekonomiskt ruinerad.

Att förekomma, det en hel familj på grund av sjukdom hos någon dess

medlemmar faller fattigvården till last, ligger emellertid icke endast i

den enskildes, utan även i det allmännas intresse.

Det torde sålunda med allt skäl kunna betecknas icke endast som

ett Jiumanitetskrav, utan även som ett samhällsintresse, att den mindre

bemedlade erhåller en avsevärt billigare hospitalsvård än den, som med

nu gällande bestämmelser kommer honom till del.»

När det gällt att bereda vård åt sinnessjuka, har hittills den största

svårigheten legat i bristen på utrymme i de offentliga vårdanstalterna.

I den mån de beslutade nya hospitalen hinna bliva färdiga, torde denna

svårighet bliva undanröjd eller åtminstone i betydlig mån minskad, men

svårigheterna sluta icke i och med de sjukas upptagande å vårdanstalter.

För de fullständigt obemedlade är visserligen någorlunda sörjt därigenom,

att kommunerna äro lagligen förpliktade att betala avgifterna för dem,

men i fråga om kategorien mindre bemedlade finnes icke någon sådan

förpliktelse. Kommunen kan vara barmhärtig och helt eller delvis betala

avgiften — och detta sker även på många ställen — men den kan

också begagna sin rätt att till sista öret uttaga sin fordran ur den sjukes

egendom eller hos de för honom betalningsskyldiga, och detta händer

tyvärr icke sällan. Följden blir då stundom den, som motionären påvisat,

att sinnessjuka, som väl behövde hospitalsvård, kvarhållas i hemmen

hos sina anhöriga, för att icke dessa må ekonomiskt gå under.

Att botemedel måste sökas mot detta missförhållande ligger i öppen dag.

Det, som ligger närmast till hands, vore nedsättning i avgiften, men

för att denna nedsättning skulle medföra åsyftad verkan, behövde den

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 5. 3

vara ganska stor. Därjämte kan väl svårligen sättas i fråga, att för de

obemedlade, för vilka kommunerna betala, skulle erläggas högre avgift

än för de mindre bemedlade; men en nedsättning även för de förstnämnda

skulle vålla en icke obetydlig ökning i statens redan förut stora

utgifter för hospitalsvård, varjämte det skulle ge en lättnad i fattigvårdskostnad

icke blott åt hårt betungade kommuner, som därav vore i behov,

utan även åt sådana, som icke behövde det.

En annan enligt utskottets mening mera tilltalande utväg vore, att

Riksdagen beviljade ett anslag, ur vilket mindre bemedlade sinnessjuka,

möjligen även hårt betungade kommuner, kunde erhålla hjälp till erläggande

av avgiften.

Ett tredje sätt vore att landstingen åtoge sig saken. Detta är

redan förhållandet i åtminstone två landsting, Dppsala och Kristianstads,

men även om detta ärende sålunda ligger inom landstingens befogenhet,

torde en förpliktelse för landstingen i detta hänseende icke förefinna k

Om någon av dessa eller någon annan åtgärd bör vidtagas, torde

endast efter vederbörlig utredning kunna avgöras.

Utskottet hemställer alltså,

att Första kammaren ville för sin del besluta,

att i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.

Maj:t täcktes efter verkställd utredning vidtaga eller,

om så erfordras, för Riksdagen föreslå sådana åtgärder

beträffande sinnessjukas vård å hospital, att

den mindre bemedlades kostnader härför bliva avsevärt

minskade.

Stockholm den 18 februari 1913.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMARSKJÖLD.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar Hammarskjöld,

Stadener, Hallberg, Sandler, Bergqvist, Oscar Olsson och Magnusson.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.