Sök i Ratio Lex

Skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.

1913-02-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 1TU 1913:6, Skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.

1

Nr

6.

Ankom till Riksdagens kansli den 25 februari 1913 kl. 4 e. m.

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning

av en av herr Gullberg väckt motion, nr 7, angående

skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande

föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.

I en inom Första kammaren av herr Gullberg väckt motion, nr 7,

föreslås, att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att nu

gällande föreskrift angående anteckning av dop, som lekman även utan

nödfall förrättat, »icke av svenska kyrkan döpt» — vilket uttryck lämnat

alldeles därhän, huruvida ett verkligt dop ägt rum — må utbytas

mot en föreskrift för vederbörande pastor att, när bevis om sådant dop

företes, ofördröjligen undersöka, huruvida det skett på ett sant kristligt

sätt i överensstämmelse med Herrens instiftelse, samt att, om så skett, i

kyrkans dopbok anteckna: »döpt av lekman» med angivande av dopförrättarens

och vittnenas namn.

Beträffande motiveringen till detta förslag hänvisar utskottet till

motionen.

Till 1912 års Riksdag inkom motionären med en motion, som inom Historik.

Andra kammaren i lika lydelse inlämnades av herrar Hamrin och Modig,

och däri hemställdes, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte

begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga

en lag, som gåve frikyrkoorganisation rätt att för sin församlingsBihang

till Riksdagens protokoll 1913, 12 sand. 1 avd. å käft. (Nr 6.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

föreståndare begära fullmakt ock tillstånd att förrätta dop och jordfästning,

som enligt nu gällande kyrkolag endast tillkommer prästman.

Lagutskottet, till vilket denna motion hänvisades, yttrade bland annat

följande:

»1686 års ännu gällande kyrkolag stadgar i fråga om dop i 3 och 4

kap., att »alla fullkomligen till världen födda och levande barn» skola

av deras föräldrar »till den heliga döpelsen befordras». Döpelsen skall

»med Guds ord och rent obemängt vatten förrättas utav de ordinarie predikanterna»;

dock är det icke vederbörande »förbjudet att bruka härutinnan

kapellanen, om de så vilja». Är barnet emellertid mycket svagt,

»så att det varken kan till kyrkan föras eller prästens ankomst tryggeligen

afbidas, då vare gudfruktigt och till laga ålder kommet, förståndigt

folk av mankön och, där ingen därav är för handen, någon av kvinnkönet

tillåtet att döpa barnet». Dock skall, när ett sådant i nödfall döpt

barn kommer till krafter, detsamma föras till kyrkan, därvid prästen skall

efterfråga, om barnet är rätt döpt, samt på närmare angivet sätt bekräfta

dopet, ävensom giva barnet namn, där så icke redan skett.

Något annat fäll av lekmannadop än det nu nämnda, det s. k. nöddopet,

känner kyrkolagen icke. Det må dock anmärkas, att den rätt till

fri religionsövning, som jämlikt kungl. förordningen angående främmande

trosbekännare under vissa villkor av staten tillerkänts kristna trossamfund,

även torde medgiva förrättande av dop inom dylikt samfund i enlighet

med dettas uppgivna trosbekännelse och församlingsordning.

Frågan om vidsträcktare befogenhet för lekman att inom svenka kyrkan

förrätta dop har förut varit under omprövning. Kravet på rättsligt

erkännande av dylik av lekman verkställd förrättning har därvid huvudsakligen

tagit sig uttryck i eu fordran på ändring i sättet för dopets anteckning

i kyrkoböckerna.

I cirkulär den 13 juni 1896 hade Kungl. Maj:t på förekommen anledning

fäst vederbörande prästerskaps uppmärksamhet på nödvändigheten

av att tillse, att dop, som av lekman utan nödfall förrättades, icke bleve

i födelse- och dopboken antecknat, med mindre tillförlitlig kännedom vunnits

därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga beståndsdelarne

varit för handen, i vilket avseende de i kyrkohandboken i fråga

om nöddop givna anvisningarne vore att beakta; och borde därvid bland

annat i församlingsboken efter personens namn utskrivas orden »döpt av

lekman». Detta cirkulär ansågs på vissa håll giva stöd åt den uppfattningen,

att dop av lekman, även om det skett utan nödfall, vore att anse

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3

som ett av svenska kyrkan erkänt dop, blott de för dopet såsom sakrament

oundgängliga beståndsdelarna varit för handen. Denna uppfattning

av lekmannadopets betydelse medförde i några delar av landet en väsentlig

stegring av antalet lekmannadop.

Sedan emellertid Kung!. Maj:t genom en av ett stort antal präster

undertecknad, till Kungl. Maj:t ingiven petition erhållit kännedom om att

berörda cirkulär blivit, som det syntes, missuppfattat såsom innehållande

jämväl ett uttalande angående betydelsen av dylik dophandling, blev —

efter det rikets biskopar, kallade till sammanträde i Stockholm, avgivit

yttrande i anledning av berörda petition — genom kungl. cirkulär den 18

mars 1898, med ändring av föreskrifterna i förstnämnda cirkulär, stadgat,

att, när anmälan göres om ett av lekman utan nödfall förrättat dop, präst

skall, utan att vara pliktig ingå i sådan prövning av dophandlingen, som

i 1896 års cirkulär förutsattes, dels i födelse- och dopboken införa orden

»icke av svenska kyrkan döpt», under hänvisning till den skriftliga och

av tvenne vittnen till riktigheten bestyrkta redogörelse för dophandlingen,

som vid anmälan skall avlämnas för att sedermera förvaras, dels affatta

den genom cirkuläret föreskrivna anteckningen i församlingsboken sålunda,

att efter dens namn, som med anmälan avses, antecknas och understrykas

orden »icke av svenska kyrkan döpt.»

Yid under åren 1908, 1909 och 1910 hållna kyrkomöten väcktes

frågan om sättet för anteckning av lekmannadopet ånyo på tal. Vid samtliga

dessa kyrkomöten framställdes yrkande om åläggande för pastor att

undersöka, huruvida dop, som förrättats av lekman, skett i rent och obemängt

vatten till Faderns, Sonens och den Helige Andes namn samt att,

om pastor funne det så hava skett, i kyrkans dopbok anteckna barnet

såsom döpt.

Dessa motioner blevo emellertid av kyrkomötet avslagna.

Ehuru de åtgärder och yrkanden, som enligt vad sålunda anförts, i

förevarande hänseende förekommit, till synes endast hava avseende å sättet

för lekmannadopens anteckning i ministerialböckerna, torde dock dylik anteckning,

verkställd på ena eller andra sättet, faktiskt bliva avgörande för

den betydelse, som, då i särskilt fall fråga därom uppstår, må kunna tillerkännas

sådant dop.

Såsom ovan nämnts, känner kyrkolagen icke annat dop av lekman än

nöddop. Enligt gällande kyrkohandbok skall emellertid, »då dopbekräftelsejsökes

av personer, som mot kyrkans ordning blivit döpta», med nödiga

ändringar samma formulär följas, som i fråga om bekräftelse av nöd
-

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

dop är fastställt. Av förhandlingarna inom riksdagen och vid kyrkomötena

under de senare åren i här avsedda ämnen framgår ock, att bland

sakkunniga meningarna om dopets såväl sakramentala som kyrkorättsliga

betydelse äro delade. Å ena sidan har uttalats, att det vore »höjt över

allt tvivel», att dop av lekman eller av frikyrklig pastor kunde »betraktas

lika giltigt, som om det vore verkställt av statskyrklig präst», varemot å

andra sidan förnekats, att lekmannadop i annan ordning, än kyrkolagen

föreskriver, kunde tillmätas rättsligt värde.

Redan det sist anförda synes utskottet tala för en lagändring i av

motionärerna föreslagen riktning. I varje fäll utvisar den rådande

meningsskiljaktigheten, att ett förtydligande av hithörande bestämmelser är

önskvärt. Redan nu förrättas i stor omfattning såväl dop som andra

kyrkliga förrättningar av frikyrkoförsamlingarnas predikanter; och i särskilda

mål hava domstolarna förklarat, att vederbörande ej kunde härför

fällas till ansvar. För undvikande av ofta besvärliga och föga tillförlitliga

utredningar angående sättet och formerna för dopförrättningens verkställande

ävensom av ved erdop och andra olägenheter, synes det utskottet

angeläget, att dessa dop, i den mån de skett i rätt intention och i föreskrivna

förmer i övrigt, tillerkännas giltighet inom statskyrkan. Utskottet

delar sålunda motionärernas mening om behovet av ändrade bestämmelser

i förevarande hänseenden.

I fråga om sättet för vinnande av det i motionerna åsyftade ändamål,

synes det utskottet vara lämpligt att hänföra rätten att verkställa de

ifrågavande förrättningarna till den person, åt vilken en dylik rätt skall

meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa karaktär sammanhör,

att man icke kan undgå att ställa vissa krav på den, som verkställer förrättningen.

Även de åligganden, som pålagts begravnings- och dopförrättare

med avseende å kyrkobokföringen och nödvändigheten av att vinna

tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas namn m. in., ställa anspråk på

förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan, att säkerhet måste finnas

för ett behörigt fullgörande av dessa åligganden.

Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att

Riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta utreda, under vilka villkor

annan person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att inom

svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.»

Fyra reservanter yrkade emellertid, att motionärernas framställning

icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, varjämte fem utskotts
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 5

ledamöter anmälde, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom

utskottet.

Vid behandlingen inom kamrarna blevo motionen och utskottets förslag

av Första kammaren avslagna, varemot Andra kammaren biföll utskottets

förslag. Frågan föranledde alltså ingen Riksdagens åtgärd.

Ur sin motion till 1912 års riksdag har motionären nu utbrutit den

del, som berör dop, vilket lekman utan nödfall förrättat, samt begärt, att

Riksdagen måtte hemställa hos Kung!. Maj:t, att nu gällande föreskrift angående

anteckning av dylikt dop: »icke av svenska kyrkan döpt» bleve

utbytt mot annan föreskrift av innehåll, dels att vederbörande pastor, när

bevis om sådant dop företes, skulle ofördröjligen undersöka, huruvida det

skett på ett sant kristligt sätt i överensstämmelse med Herrens instiftelse,

dels att, om dopet skett på detta sätt, i kyrkans dopbok då skulle antecknas:

»döpt av lekman» med angivande av dopförr ättar ens och vittnenas

namn.

Den nu föreliggande motionen avviker från motsvarande framställning

till 1912 års riksdag i ett mycket väsentligt hänseende. Då föreslog

motionären,, att lekmans befogenhet att förrätta dop, som kunde i kyrkans

dopbok antecknas, skulle vara bundet vid tvenne betingelser: han skulle

vara föreståndare för så kallad frikyrkoförsamling och han skulle på särskild

ansökan hava befullmäktigats av Ivungl. Maj:t såsom dopförrättare.

Nu önskar motionären tillstånd för vem som hälst att förrätta dop, som

sedan må kunna i kyrkans dopbok inskrivas, så snart vederbörande pastor

funnit, att dopet blivit under nödiga former utfört. Om framställningen

förut erbjudit vissa kvalifikationer hos dopförrättaren, så antydas nu inga

alls. Utskottet måste under sådana förhållanden anse, att motionären till

Riksdagen framburit sitt förslag i mera oantaglig form än förut.

Motionens syfte synes vara trefaldigt: dels fastställande av en förment

riktigare anteckning av dophandlingen, dels undvikande av svårigheter

vid dophandlingens prövande, dels slutligen förvärvande av samma

kyrkorättsliga värde åt det så kallade lekmannadopet, som det dop av

prästman äger.

Yad beträffar formen för anteckning av här åsyftad dophandling, så torde

anteckningen »icke av svenska kyrkan döpt» kyrkorättsligt betyda detsamma

som deri föreslagna anteckningen »döpt av lekman». För odöpta personer

begagnas nämligen uttrycket »icke döpt». För personer, som blivit döpta

inom främmande trossamfund, utsattes, att dopet ägt rum inom vederbörande

religiösa samfund. Det återstår endast det fall, att någon medlem

Utskottet.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

av svenska kyrkan blivit döpt av lekman. Då antecknas: »icke av svenska

kyrkan döpt». Detta uttryck torde alltså, i likhet med vad förut

sagts, betyda detsamma som »döpt av lekman». Båda anteckningarna utsäga,

att en dophandling ägt rum. Båda angiva, att denna handling skett

med avvikande från det kyrkliga samfundets former. Båda äro alltså användbara,

men det förefaller utskottet, som om missförstånd avvärjdes bäst

och säkrast just genom den överklagade anteckningen »icke av svenska

kyrkan döpt». Skäl att utbyta denna anteckning mot den föreslagna torde

sålunda icke finnas.

Yad angår det önskvärda i att undvika svårigheter, då vederbörande

pastor skall på begäran pröva, huruvida ett så kallat lekmannadop kan

anses hava ägt rum under nödiga former, så har motionären, enligt utskottets

mening, rätt däri, att, om denna prövning företages genast, den

så till vida underlättas, att muntliga upplysningar om förloppet vid dophandlingen

kunna säkrare erhållas, än om undersökningen verkställes sedermera

efter en längre tids, kanske t. o. m. 15 ä 20 års förlopp. Men det

torde icke kunna bestridas, att, om prövning av s. k. lekmannadop företages

omedelbart, prövningen kan komma att försiggå under ogynsamma psykologiska

förutsättningar. Situationens ömtålighet kan vara större just då

än längre fram. Klart är, att möjlighet till förvecklingar alltid är stor, där

den ena parten skall bliva förhörd och den andra uppträda som domare; men

denna utsikt till förvecklingar är kanske störst omedelbart efter den utförda

dophandlingen. Motionens mål att förekomma dessa svårigheter uppnår man

alltså icke genom att till tiden framflytta själva prövningen.

Yad angår det tredje syftet, att förvärva åt det så kallade lekmannadopet

samma kyrkorättsliga värde som dop av prästman äger, så torde

detta icke kunna ernås genom den föreslagna ändringen i kyrkobokföringsförordningen.

Även om den föreslagna anteckningsformen bleve påbjuden,

så följde icke därav utan vidare, att dop av lekman bleve ett kyrkligt

kvalificerat dop. Bör åstadkommande härav behöves helt säkert ändring i

kyrkolagens kap. 3.

Utskottet, som icke anser sig hava anledning att ingå på någon undersökning

av det sakramentala värdet i ett så kallat lekmannadop, vill endast

framhålla, att dopet städse är en församlingshandling, icke ett privat

företag, som eu enskild person utför med en annan enskild. Dopets allestädes

erkända karaktär av församlingshandling kan icke av vare sig svenska

kyrkan eller andra kyrkor eftergivas. Dopet intager följaktligen enligt

all kyrklig tradition en särställning i jämförelse med andra kulthandlingar.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 7

Det måste inom det religiösa samfundet handhavas av samfundets representanter.

Den, som åstundar befogenhet att inom det nationella kyrkosamfundet

förrätta kyrkligt kvalificerat dop, måste alltså först förvärva

erkännande som funktionär inom kyrkan. Vilka vägar, motionären har att

välja för att nå detta mål, skall utskottet här så mycket mindre undersöka,

som motionären återkommer i ett större sammanhang till samma

fråga, då han om densamma erinrar i en motion angående friare församlingsbildning,

som han undertecknat.

Den för utskottet avgörande synpunkten är, såsom av ovanstående

framgår, att det måste anses avgjort, att rätten att verkställa dop tillhör

sapjfundet, icke enskilda.

Till sist anser sig utskottet böra erinra, att nu gällande lagstiftning

medgiver möjlighet till kyrklig bekräftelse av lekmannadop, närhelst vederbörande

så önskar.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Första

kammarens åtgärd föranleda.

Stockholm den 25 februari 1913.

På utskottets vägnar:

HUGO HAMMARSKJÖLD

Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar

Hammarskjöld, Stadener, Hallberg, Bergqvist, Sandler, Oscar Olsson och Valerius

Olsson.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.

Reservation

av herr Oscar Olsson, som anfört följande:

Utskottet har ej förmått bestrida riktigheten av motionärens påvisande,

att ett av lekman förrättat dop kan vara ett rätt kristligt dop. .Då härtill

kommer, att utebliven anteckning om dopet i kyrkoböckerna kan medföra

åtskilliga olägenheter för den av lekman döpte och staten måste anses ha

skyldighet att tillvarataga dennes intressen, likaväl som övriga medborgares,

anser jag,

att utskottet bort hemställa om bifall till motionen.

Victor Pettersons Boktr. A.-B., Sthlm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.