Skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.
1913-02-25 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
FK 1TU 1913:6, Skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.
Dokumentets text
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.
1
Nr
6.
Ankom till Riksdagens kansli den 25 februari 1913 kl. 4 e. m.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning
av en av herr Gullberg väckt motion, nr 7, angående
skrivelse till konungen i fråga om ändring av gällande
föreskrift rörande anteckning av s. k. lelmannadop.
I en inom Första kammaren av herr Gullberg väckt motion, nr 7,
föreslås, att Riksdagen må i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställa, att nu
gällande föreskrift angående anteckning av dop, som lekman även utan
nödfall förrättat, »icke av svenska kyrkan döpt» — vilket uttryck lämnat
alldeles därhän, huruvida ett verkligt dop ägt rum — må utbytas
mot en föreskrift för vederbörande pastor att, när bevis om sådant dop
företes, ofördröjligen undersöka, huruvida det skett på ett sant kristligt
sätt i överensstämmelse med Herrens instiftelse, samt att, om så skett, i
kyrkans dopbok anteckna: »döpt av lekman» med angivande av dopförrättarens
och vittnenas namn.
Beträffande motiveringen till detta förslag hänvisar utskottet till
motionen.
Till 1912 års Riksdag inkom motionären med en motion, som inom Historik.
Andra kammaren i lika lydelse inlämnades av herrar Hamrin och Modig,
och däri hemställdes, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
begära, att Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
en lag, som gåve frikyrkoorganisation rätt att för sin församlingsBihang
till Riksdagens protokoll 1913, 12 sand. 1 avd. å käft. (Nr 6.)
2 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
föreståndare begära fullmakt ock tillstånd att förrätta dop och jordfästning,
som enligt nu gällande kyrkolag endast tillkommer prästman.
Lagutskottet, till vilket denna motion hänvisades, yttrade bland annat
följande:
»1686 års ännu gällande kyrkolag stadgar i fråga om dop i 3 och 4
kap., att »alla fullkomligen till världen födda och levande barn» skola
av deras föräldrar »till den heliga döpelsen befordras». Döpelsen skall
»med Guds ord och rent obemängt vatten förrättas utav de ordinarie predikanterna»;
dock är det icke vederbörande »förbjudet att bruka härutinnan
kapellanen, om de så vilja». Är barnet emellertid mycket svagt,
»så att det varken kan till kyrkan föras eller prästens ankomst tryggeligen
afbidas, då vare gudfruktigt och till laga ålder kommet, förståndigt
folk av mankön och, där ingen därav är för handen, någon av kvinnkönet
tillåtet att döpa barnet». Dock skall, när ett sådant i nödfall döpt
barn kommer till krafter, detsamma föras till kyrkan, därvid prästen skall
efterfråga, om barnet är rätt döpt, samt på närmare angivet sätt bekräfta
dopet, ävensom giva barnet namn, där så icke redan skett.
Något annat fäll av lekmannadop än det nu nämnda, det s. k. nöddopet,
känner kyrkolagen icke. Det må dock anmärkas, att den rätt till
fri religionsövning, som jämlikt kungl. förordningen angående främmande
trosbekännare under vissa villkor av staten tillerkänts kristna trossamfund,
även torde medgiva förrättande av dop inom dylikt samfund i enlighet
med dettas uppgivna trosbekännelse och församlingsordning.
Frågan om vidsträcktare befogenhet för lekman att inom svenka kyrkan
förrätta dop har förut varit under omprövning. Kravet på rättsligt
erkännande av dylik av lekman verkställd förrättning har därvid huvudsakligen
tagit sig uttryck i eu fordran på ändring i sättet för dopets anteckning
i kyrkoböckerna.
I cirkulär den 13 juni 1896 hade Kungl. Maj:t på förekommen anledning
fäst vederbörande prästerskaps uppmärksamhet på nödvändigheten
av att tillse, att dop, som av lekman utan nödfall förrättades, icke bleve
i födelse- och dopboken antecknat, med mindre tillförlitlig kännedom vunnits
därom, att de för dopet såsom sakrament oundgängliga beståndsdelarne
varit för handen, i vilket avseende de i kyrkohandboken i fråga
om nöddop givna anvisningarne vore att beakta; och borde därvid bland
annat i församlingsboken efter personens namn utskrivas orden »döpt av
lekman». Detta cirkulär ansågs på vissa håll giva stöd åt den uppfattningen,
att dop av lekman, även om det skett utan nödfall, vore att anse
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 3
som ett av svenska kyrkan erkänt dop, blott de för dopet såsom sakrament
oundgängliga beståndsdelarna varit för handen. Denna uppfattning
av lekmannadopets betydelse medförde i några delar av landet en väsentlig
stegring av antalet lekmannadop.
Sedan emellertid Kung!. Maj:t genom en av ett stort antal präster
undertecknad, till Kungl. Maj:t ingiven petition erhållit kännedom om att
berörda cirkulär blivit, som det syntes, missuppfattat såsom innehållande
jämväl ett uttalande angående betydelsen av dylik dophandling, blev —
efter det rikets biskopar, kallade till sammanträde i Stockholm, avgivit
yttrande i anledning av berörda petition — genom kungl. cirkulär den 18
mars 1898, med ändring av föreskrifterna i förstnämnda cirkulär, stadgat,
att, när anmälan göres om ett av lekman utan nödfall förrättat dop, präst
skall, utan att vara pliktig ingå i sådan prövning av dophandlingen, som
i 1896 års cirkulär förutsattes, dels i födelse- och dopboken införa orden
»icke av svenska kyrkan döpt», under hänvisning till den skriftliga och
av tvenne vittnen till riktigheten bestyrkta redogörelse för dophandlingen,
som vid anmälan skall avlämnas för att sedermera förvaras, dels affatta
den genom cirkuläret föreskrivna anteckningen i församlingsboken sålunda,
att efter dens namn, som med anmälan avses, antecknas och understrykas
orden »icke av svenska kyrkan döpt.»
Yid under åren 1908, 1909 och 1910 hållna kyrkomöten väcktes
frågan om sättet för anteckning av lekmannadopet ånyo på tal. Vid samtliga
dessa kyrkomöten framställdes yrkande om åläggande för pastor att
undersöka, huruvida dop, som förrättats av lekman, skett i rent och obemängt
vatten till Faderns, Sonens och den Helige Andes namn samt att,
om pastor funne det så hava skett, i kyrkans dopbok anteckna barnet
såsom döpt.
Dessa motioner blevo emellertid av kyrkomötet avslagna.
Ehuru de åtgärder och yrkanden, som enligt vad sålunda anförts, i
förevarande hänseende förekommit, till synes endast hava avseende å sättet
för lekmannadopens anteckning i ministerialböckerna, torde dock dylik anteckning,
verkställd på ena eller andra sättet, faktiskt bliva avgörande för
den betydelse, som, då i särskilt fall fråga därom uppstår, må kunna tillerkännas
sådant dop.
Såsom ovan nämnts, känner kyrkolagen icke annat dop av lekman än
nöddop. Enligt gällande kyrkohandbok skall emellertid, »då dopbekräftelsejsökes
av personer, som mot kyrkans ordning blivit döpta», med nödiga
ändringar samma formulär följas, som i fråga om bekräftelse av nöd
-
4
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
dop är fastställt. Av förhandlingarna inom riksdagen och vid kyrkomötena
under de senare åren i här avsedda ämnen framgår ock, att bland
sakkunniga meningarna om dopets såväl sakramentala som kyrkorättsliga
betydelse äro delade. Å ena sidan har uttalats, att det vore »höjt över
allt tvivel», att dop av lekman eller av frikyrklig pastor kunde »betraktas
lika giltigt, som om det vore verkställt av statskyrklig präst», varemot å
andra sidan förnekats, att lekmannadop i annan ordning, än kyrkolagen
föreskriver, kunde tillmätas rättsligt värde.
Redan det sist anförda synes utskottet tala för en lagändring i av
motionärerna föreslagen riktning. I varje fäll utvisar den rådande
meningsskiljaktigheten, att ett förtydligande av hithörande bestämmelser är
önskvärt. Redan nu förrättas i stor omfattning såväl dop som andra
kyrkliga förrättningar av frikyrkoförsamlingarnas predikanter; och i särskilda
mål hava domstolarna förklarat, att vederbörande ej kunde härför
fällas till ansvar. För undvikande av ofta besvärliga och föga tillförlitliga
utredningar angående sättet och formerna för dopförrättningens verkställande
ävensom av ved erdop och andra olägenheter, synes det utskottet
angeläget, att dessa dop, i den mån de skett i rätt intention och i föreskrivna
förmer i övrigt, tillerkännas giltighet inom statskyrkan. Utskottet
delar sålunda motionärernas mening om behovet av ändrade bestämmelser
i förevarande hänseenden.
I fråga om sättet för vinnande av det i motionerna åsyftade ändamål,
synes det utskottet vara lämpligt att hänföra rätten att verkställa de
ifrågavande förrättningarna till den person, åt vilken en dylik rätt skall
meddelas. Med förevarande förrättningars religiösa karaktär sammanhör,
att man icke kan undgå att ställa vissa krav på den, som verkställer förrättningen.
Även de åligganden, som pålagts begravnings- och dopförrättare
med avseende å kyrkobokföringen och nödvändigheten av att vinna
tillförlitliga uppgifter rörande föräldrarnas namn m. in., ställa anspråk på
förrättarens personliga kvalifikationer därutinnan, att säkerhet måste finnas
för ett behörigt fullgörande av dessa åligganden.
Under åberopande av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa, att
Riksdagen, i anledning av förevarande motioner, ville i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj.t låta utreda, under vilka villkor
annan person än präst inom svenska kyrkan må kunna tillåtas att inom
svenska kyrkan förrätta dop och jordfästning.»
Fyra reservanter yrkade emellertid, att motionärernas framställning
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, varjämte fem utskotts
-
Första hammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 5
ledamöter anmälde, att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom
utskottet.
Vid behandlingen inom kamrarna blevo motionen och utskottets förslag
av Första kammaren avslagna, varemot Andra kammaren biföll utskottets
förslag. Frågan föranledde alltså ingen Riksdagens åtgärd.
Ur sin motion till 1912 års riksdag har motionären nu utbrutit den
del, som berör dop, vilket lekman utan nödfall förrättat, samt begärt, att
Riksdagen måtte hemställa hos Kung!. Maj:t, att nu gällande föreskrift angående
anteckning av dylikt dop: »icke av svenska kyrkan döpt» bleve
utbytt mot annan föreskrift av innehåll, dels att vederbörande pastor, när
bevis om sådant dop företes, skulle ofördröjligen undersöka, huruvida det
skett på ett sant kristligt sätt i överensstämmelse med Herrens instiftelse,
dels att, om dopet skett på detta sätt, i kyrkans dopbok då skulle antecknas:
»döpt av lekman» med angivande av dopförr ättar ens och vittnenas
namn.
Den nu föreliggande motionen avviker från motsvarande framställning
till 1912 års riksdag i ett mycket väsentligt hänseende. Då föreslog
motionären,, att lekmans befogenhet att förrätta dop, som kunde i kyrkans
dopbok antecknas, skulle vara bundet vid tvenne betingelser: han skulle
vara föreståndare för så kallad frikyrkoförsamling och han skulle på särskild
ansökan hava befullmäktigats av Ivungl. Maj:t såsom dopförrättare.
Nu önskar motionären tillstånd för vem som hälst att förrätta dop, som
sedan må kunna i kyrkans dopbok inskrivas, så snart vederbörande pastor
funnit, att dopet blivit under nödiga former utfört. Om framställningen
förut erbjudit vissa kvalifikationer hos dopförrättaren, så antydas nu inga
alls. Utskottet måste under sådana förhållanden anse, att motionären till
Riksdagen framburit sitt förslag i mera oantaglig form än förut.
Motionens syfte synes vara trefaldigt: dels fastställande av en förment
riktigare anteckning av dophandlingen, dels undvikande av svårigheter
vid dophandlingens prövande, dels slutligen förvärvande av samma
kyrkorättsliga värde åt det så kallade lekmannadopet, som det dop av
prästman äger.
Yad beträffar formen för anteckning av här åsyftad dophandling, så torde
anteckningen »icke av svenska kyrkan döpt» kyrkorättsligt betyda detsamma
som deri föreslagna anteckningen »döpt av lekman». För odöpta personer
begagnas nämligen uttrycket »icke döpt». För personer, som blivit döpta
inom främmande trossamfund, utsattes, att dopet ägt rum inom vederbörande
religiösa samfund. Det återstår endast det fall, att någon medlem
Utskottet.
6 Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
av svenska kyrkan blivit döpt av lekman. Då antecknas: »icke av svenska
kyrkan döpt». Detta uttryck torde alltså, i likhet med vad förut
sagts, betyda detsamma som »döpt av lekman». Båda anteckningarna utsäga,
att en dophandling ägt rum. Båda angiva, att denna handling skett
med avvikande från det kyrkliga samfundets former. Båda äro alltså användbara,
men det förefaller utskottet, som om missförstånd avvärjdes bäst
och säkrast just genom den överklagade anteckningen »icke av svenska
kyrkan döpt». Skäl att utbyta denna anteckning mot den föreslagna torde
sålunda icke finnas.
Yad angår det önskvärda i att undvika svårigheter, då vederbörande
pastor skall på begäran pröva, huruvida ett så kallat lekmannadop kan
anses hava ägt rum under nödiga former, så har motionären, enligt utskottets
mening, rätt däri, att, om denna prövning företages genast, den
så till vida underlättas, att muntliga upplysningar om förloppet vid dophandlingen
kunna säkrare erhållas, än om undersökningen verkställes sedermera
efter en längre tids, kanske t. o. m. 15 ä 20 års förlopp. Men det
torde icke kunna bestridas, att, om prövning av s. k. lekmannadop företages
omedelbart, prövningen kan komma att försiggå under ogynsamma psykologiska
förutsättningar. Situationens ömtålighet kan vara större just då
än längre fram. Klart är, att möjlighet till förvecklingar alltid är stor, där
den ena parten skall bliva förhörd och den andra uppträda som domare; men
denna utsikt till förvecklingar är kanske störst omedelbart efter den utförda
dophandlingen. Motionens mål att förekomma dessa svårigheter uppnår man
alltså icke genom att till tiden framflytta själva prövningen.
Yad angår det tredje syftet, att förvärva åt det så kallade lekmannadopet
samma kyrkorättsliga värde som dop av prästman äger, så torde
detta icke kunna ernås genom den föreslagna ändringen i kyrkobokföringsförordningen.
Även om den föreslagna anteckningsformen bleve påbjuden,
så följde icke därav utan vidare, att dop av lekman bleve ett kyrkligt
kvalificerat dop. Bör åstadkommande härav behöves helt säkert ändring i
kyrkolagens kap. 3.
Utskottet, som icke anser sig hava anledning att ingå på någon undersökning
av det sakramentala värdet i ett så kallat lekmannadop, vill endast
framhålla, att dopet städse är en församlingshandling, icke ett privat
företag, som eu enskild person utför med en annan enskild. Dopets allestädes
erkända karaktär av församlingshandling kan icke av vare sig svenska
kyrkan eller andra kyrkor eftergivas. Dopet intager följaktligen enligt
all kyrklig tradition en särställning i jämförelse med andra kulthandlingar.
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6. 7
Det måste inom det religiösa samfundet handhavas av samfundets representanter.
Den, som åstundar befogenhet att inom det nationella kyrkosamfundet
förrätta kyrkligt kvalificerat dop, måste alltså först förvärva
erkännande som funktionär inom kyrkan. Vilka vägar, motionären har att
välja för att nå detta mål, skall utskottet här så mycket mindre undersöka,
som motionären återkommer i ett större sammanhang till samma
fråga, då han om densamma erinrar i en motion angående friare församlingsbildning,
som han undertecknat.
Den för utskottet avgörande synpunkten är, såsom av ovanstående
framgår, att det måste anses avgjort, att rätten att verkställa dop tillhör
sapjfundet, icke enskilda.
Till sist anser sig utskottet böra erinra, att nu gällande lagstiftning
medgiver möjlighet till kyrklig bekräftelse av lekmannadop, närhelst vederbörande
så önskar.
På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Första
kammarens åtgärd föranleda.
Stockholm den 25 februari 1913.
På utskottets vägnar:
HUGO HAMMARSKJÖLD
Vid förestående ärendes slutbehandling inom utskottet hava närvarit: herrar
Hammarskjöld, Stadener, Hallberg, Bergqvist, Sandler, Oscar Olsson och Valerius
Olsson.
8
Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande Nr 6.
Reservation
av herr Oscar Olsson, som anfört följande:
Utskottet har ej förmått bestrida riktigheten av motionärens påvisande,
att ett av lekman förrättat dop kan vara ett rätt kristligt dop. .Då härtill
kommer, att utebliven anteckning om dopet i kyrkoböckerna kan medföra
åtskilliga olägenheter för den av lekman döpte och staten måste anses ha
skyldighet att tillvarataga dennes intressen, likaväl som övriga medborgares,
anser jag,
att utskottet bort hemställa om bifall till motionen.
Victor Pettersons Boktr. A.-B., Sthlm 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.