Sök i Ratio Lex

Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning om och få vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare en maximalarbetsdag av åtta timmar per dygn må fastställas m. m.

1913-04-01 · 7 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 7 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

FK 2TU 1913:8, Skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning om och få vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare en maximalarbetsdag av åtta timmar per dygn må fastställas m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

1

Nr 8.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 3 e. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 8,

i anledning av herrar Steffens och Anders Lindblads

motion, nr 94, om skrivelse till Kungl. Maj:t angående

utredning om och få vad sätt för manliga och kvinnliga

lönarbetare en maximalarbetsdag av åtta timmar per

dygn må fastställas m. m.

I en inom Första kammaren väckt motion, nr 94, som hänvisats till Motionen.

behandling av kammarens andra tillfälliga utskott, hava herrar Steffen och

Anders Lindblad hemställt, att Eiksdagen i'' skrivelse till Kungl. Maj:t

ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om och på

vad sätt för manliga och kvinnliga lönarbetare och biträden inom industri,

hantverk, handel och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten

och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8 timmar per dygn

samt i vilken utsträckning även inom andra områden av lönarbete sådan

maximalarbetsdag må kunna fastställas eller, där så visas icke lämpligen

kunna ske, på vad sätt motsvarande legala skydd för ett minimum av

arbetsfri tid må kunna beredas dessa näringars lönarbetare.

Beträffande den närmare motiveringen för denna framställning får

utskottet hänvisa till motionen.

Redan vid 1856 års riksdag väcktes av herr Kils Hansson i Vara- Historik.

löv eu motion med yrkande bland annat, att »arbetstiden inom alla

rikets fabriker genom ett statsmakternas sammanstämmande beslut måtte

bliva bestämd till högst tolv timmar om dagen för fullvuxna personer

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 12 samt. 2 avd. 8 käft. (Nr 8).

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

och de över 16 år samt till åtta timmar om dagen, för ungdom under 16

års ålder». Motionen torde hava utgjort en medverkande orsak till en

skrivelse av Riksdagen med begäran om lagstiftningens ingripande till

förmån för en reglering av minderårigas arbete. Sedan en sådan lagstiftning

blivit genomförd i 1881 års minderårighetsförordning, bragtes frågan

om lagstadgad arbetstid för vuxna arbetare å nyo före i Riksdagen genom

en motion år 1886 av herr S. A. Hedlund med förslag om införande av

en maximalarbetsdag å nio timmar för de näringar, som komme att understödjas

genom skyddstullar. Motionen avstyrktes av lagutskottet och avslogs

av båda kamrarna.

Den på tyska kejsarens initiativ sammankallade internationella

arbetarskyddskonferensen i Berlin år 1880, vid vilken även Sverige

låtit sig representeras och som bland annat uttalade sig för en lagstadgad

maximalarbetsdag för kvinnor, torde hava givit den närmaste

impulsen till att frågan om en begränsning av de vuxna arbetarnes

arbetstid redan år 1891 å nyo gjordes till föremål för behandling i

Riksdagen, denna gång genom en motion av herr F. Berg. I denna

motion yrkades, att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skulle anhålla,

att »Kungl. Maj:t täcktes genom sakkunniga personer låta utreda, i

vad mån åtgärder även i vårt land kunna vara lämpliga för ordnande av

förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare beträtfande reglerandet av

arbetstiden, särskilt inom alla sådana näringsgrenar, som äro underkastade

yrkesinspektionen». Motionen avstyrktes av det Andra kammarens tillfälliga

utskott, dit den hänvisats, och kammaren biföll utskottets hemställan.

Samma öde rönte en av samma motionär år 1893 framburen

motion med enahanda yrkande. Då motionen återkom år 1894, väckt även

nu av herr Berg med instämmanden av 12 bland kammarens ledamöter,

rönte den emellertid ett annat mottagande. Det tillfälliga utskott, som

avgav utlåtande däröver, ägnade frågan en grundlig behandling och hemställde

i sitt yrkande, att skrivelsen till Kungl. Maj:t skulle omfatta »sådana

fabriker och andra industriella inrättningar, i vilka arbetet genom sin art

menligt inverkar på arbetarens hälsa». Med denna begränsade formulering

godkändes utskottets framställning med 101 röster mot 89. Yid

ärendets behandling i Första kammaren avslog emellertid kammaren på

hemställan av sitt tillfälliga utskott det av medkammaren fattade

beslutet.

Då frågan vid 1895 års riksdag å nyo upptogs av samma motionär,

framställde denne sitt yrkande i överensstämmelse med föregående års

Andrakammarbeslut. Ku bifölls det, efter vederbörande utskotts hemställan,

s. 3 Kontrollera mot PDF

Första hammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

3

i Andra kammaren med 133 röster mot 73. Men ehuru även behandlingen

av ärendet i medkammaren denna gång var gynnsammare, i det

att dess tillfälliga utskott efter en utförlig motivering enhälligt tillstyrkte

Andra kammarens beslut, så föll frågan likväl i Första kammaren efter

en längre debatt, men utan votering.

Sedan 1895 har frågan inom Riksdagen vilat i 13 år och upptogs

ånyo först vid 1908 års riksdag. Då väcktes av den socialdemokratiska

riksdagsgruppen motion med yrkande om skrivelse till Kungl. Maj:t

med begäran om utredning, »huruvida och i vilken utsträckning en

maximalarbetstid av 48 timmar under en vecka och 8 timmar under

ett dygn må bestämmas för arbetare och biträden i industriellt och

därmed jämförligt yrke, hantverk, byggnadsarbeten av alla slag, transportväsende

ooh därmed sammanhörande arbete samt statens och

kommunens arbeten och företag». Det Andra kammarens tillfälliga utskott,

dit motionen hänvisats, avstyrkte motionärernas förslag efter en

motivering, som framför allt vände sig mot'' ett lagstadgande om en maximalarbetsdag

av så kort varaktighet som den föreslagna 8-timmarsdagen

och hänvisade rörande möjligheten att överhuvud åstadkomma en allmän,

begränsning genom lag av arbetstiden till nödvändigheten av internationell

överenskommelse eller internationell praxis. Däremot hyste utskottet den

uppfattningen, att staten både kunde hava rätt och plikt att ingripa till

arbetstidens förkortande, där denna tids överdrivna längd ur hälsovårdssynpunkt

innebure verklig våda för samhället eller individen. Andra

kammaren godkände utskottets hemställan och avslog motionen, varvid i

debatten likväl även från arbetsgivarehåll betonades betydelsen av en

begränsning av arbetstiden, där sådan kunde befinnas vara av hygieniska

eller andra giltiga skäl nödvändig.

I anslutning till dessa uttalanden av utskottet och under debatten

vid 1908 års riksdag väcktes av herrar Kropp och Svensson vid 1910

års riksdag en motion med yrkande om utredning, »huruvida och i vilken

utsträckning en lagstadgad maximalarbetsdag må bestämmas för arbetare

och biträden i hälsofarliga industrier och yrken». Det Andra kammarens

tillfälliga utskott, där ärendet behandlades, avstyrkte motionen, och denna

utskottets hemställan blev av kammaren godkänd.

Av den nu lämnade redogörelsen över ärendets föregående behandling

inom Biksdagen framgår, att frågan om att genom lagbestämmelser

reglera arbetstiden sedan länge varit föremål för Riksdagens uppmärksamhet.

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Första hammarens andra, tillfälliga utshotts utlåtande Nr 8.

Utskottet inser betydelsen av att arbetsdagens längd regleras så, att

arbetaren jämväl beredes tillfälle till fysisk och psykisk utveckling. Erfarenheten

visar ock, att förkortning av en för den mänskliga motståndsförmågan

alltför lång arbetsdag kan medföra ökad arbetsintensitet, samt att

sålunda en alltför lång arbetsdag kan utan olägenhet för produktiviteten

inskränkas.

Verkställda undersökningar av arbetstidens längd i vårt land utvisa

emellertid, att densamma genom överenskommelser mellan arbetsgivare

och arbetare under de senare åren förkortats. Under det att på 1880- talet en arbetstid av 12 timmar om dagen var den vanliga, beräknas den

numera inom de flesta yrken uppgå till omkring 10 timmar. Härtill

kommer att arbetet ofta avslutas ett par timmar tidigare på lördagen,

varigenom arbetstiden per vecka inom flera yrken uppgår allenast till

ungefär 57 timmar.

Redan nu finnas åtskilliga lagstadganden avsedda att skydda den

inom industrien arbetande personalen mot alltför lång arbetstid. Sålunda

stadgas genom lagen den 20 november 1909, att kvinna, som sysselsattes i

vissa i lagen angivna industriella företag, icke får till arbete i företaget

användas i vidare utsträckning, än att hon må komma i åtnjutande av

oavbruten ledighet från arbetet under minst 11 timmar varje dygn; i

denna ledighet skall tiden mellan klockan 10 på aftonen och klockan 5

på morgonen ingå. I lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd är bestämt,

att minderårigas arbetstid ej får överstiga, för minderårig under

13 år 6 timmar av dygnet, för minderårig, som fyllt 13 men ej 14 år,

8 timmar av dygnet och för annan minderårig 10 timmar av dygnet.

I 7 § i samma lag har Konungen erhållit rätt att i avseende å vissa för

hälsan skadliga yrken meddela närmare bestämmelser d. v. s. bland annat

angående arbetstidens längd.

Den nu förevarande motionen avser att genom lagbestämmelser begränsa

arbetstiden för samtliga lönearbetare till 8 timmar om dygnet.

Utskottet vill då först framhålla, att denna fråga på ett intimt sätt beriden

internationella arbetsmarknaden. Genomförandet av en så stark begränsning

av arbetstiden, som den motionärerna föreslagit, endast för den

svenska industrien skulle utan tvivel i avsevärd grad minska vår konkurrensförmåga

mot den utländska industrien. Redan nu är konkurrensen

på den utländska marknaden ofta svår, beroende på de lägre arbetslönerna

i utlandet. Och det är fara värt, att vår industri efter införandet av en

8 timmars maximalarbetsdag icke skulle kunna motstå konkurrensen

med utlandets.

s. 5 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8. 5

Utskottet anser därför, att Sverige i fråga om lagbestämmelser angående

arbetstidens längd inom det industriella arbetsområdet bör rätta sig

efter de större europeiska kulturländerna, samt att således nu förevarande fråga

lämpligast bör lösas genom internationella överenskommelser. På denna väg

ba kulturstaterna redan inslagit. Vid flera internationella förhandlingar har

frågan om införande av en maximalarbetsdag av 10 timmar för kvinnor

varit föremål för behandling, och en diplomatisk konferens kommer att

hållas innevarande sommar för slutlig överenskommelse i denna fråga.

Jämväl frågan om att på internationella överenskommelsers väg begränsa

arbetstiden för vuxna manliga arbetare står numera på dagordningen.

Vid det sammanträde, internationella föreningen för lagstadgat

arbetarskydd i september 1912 höll i Ziirich, beslöt föreningen hemställa,

att vid nästa diplomatiska konferens skulle till behandling företagas frågan

om införandet av lagstadgad maximalarbetstid av 8 timmar vid skiftsarbete.

Vad beträffar lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än

industriarbetare anser utskottet, att denna fråga lämpligast torde böra

regleras genom frivilliga överenskommelser mellan arbetsgivare och arbetare.

Otvivelaktigt skulle införandet av 8 timmars arbetsdag för många yrken

— i afl synnerhet inom jordbruksarbetet — stöta på hart när oöverstigliga

hinder.

På grund av vad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att herrar Steffens och Anders Lindblads förevarande

motion icke måtte till någon Första kammarens åtgärd

föranleda.

Stockholm den 1 april 1913.

På utskottets vägnar:

FABIAN DE GEER.

Vid ärendets slutbehandling inom utskottet bava närvarit herrar: friherre Fabian

De Geer, Danström, Rosén, Steffen, greve Spens, Forssman och Pettersson.

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Första "kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande Nr 8.

Reservation

a) av herr Rosén, »som ansett, att utskottet bort hemställa,

att Första kammaren måtte för sin del besluta,

att Riksdagen i skrivelse till Ivungl. Maj:t ville anhålla,

att Ivungl. Maj:t måtte låta utreda, om och i vad mån

det jämväl i vårt land må anses påkallat att inom

särskilda arbetsområden, med hänsyn till där rådande

arbetsförhållanden eller eljest, träffa sådana anstalter,

att för flera eller färre av där anställda lönearbetare

och biträden må kunna genomföras maximalarbetsdag

av viss längd eller visst minimum av sammanhängande

fritid;

b) av herr Steffen, som anfört:

Utskottets knapphändiga behandling av det mycket omfattande och för

stora massor av vårt folk synnerligen betydelsefulla spörsmål, som motionen

har till föremål, synes mig vittna om brist på intresse och förståelse

för frågan. På ingen enda punkt har utskottet försökt en saklig vederläggning

av de i motionens motivering anförda sakliga skälen för en skrivelse

till Kungl. Maj:t i motionens syfte. Utskottet tycks ha förbisett,

att motionen begär en utredning beträffande möjligheterna att tillämpa eu

åtta timmars maximalarbetsdag inom vårt näringsliv eller att i vissa fall

ersätta den med motsvarande legala skydd för ett minimum av arbetsfri

tid. Riksdagen kan dessutom, enligt mitt förmenande, icke låta sig nöja

med utskottets teori, att man i Sverige bör alldeles avstå från att utreda

och på legal väg åtminstone delvis ordna de egna arbetstidsförhållandena,

under det de internationella arbetstidsöverenskommelserna fortskrida. Det

nationella och det internationella framstegsarbelet böra här tydligtvis gå

hand i hand. I många fall torde en utredning visa, att åttatimmarsdagen

är för arbetets produktivitet avgjort gynnsammare än en längre arbetsdag

samt att den internationella konkurrensen icke alltid är en faktor, som

man här har att räkna med.

Yad beträffar utskottets kanske något olyckligt formulerade dekret,

att frågan om »lagstadgad maximalarbetsdag för andra arbetare än indu
-

s. 7 Kontrollera mot PDF

Första kammarens andra tillfälliga utslcotts utlåtande Nr 8.

7

striarbetare» »lämpligast torde böra regleras genom frivilliga överenskommelser

mellan arbetsgivare och arbetare», så synes mig detsamma vittna

om föga verklighetssinne. Utskottet inräknar väl näppeligen handeln samt

transport- och kommunikationsväsendet under rubriken »industri». Skulle

således en butikstängningslag eller en lagstadgad maximalarbetsdag för

järnvägsfolk eller för sjöfolk a priori vara något så helt omöjligt eller

fördömligt? Och varför skulle icke också jordbruket till slut kunna komma

med, under tillbörlig hänsyn till dess säregna avhängighet av naturförhållandenas

växlingar ?

Jag får sålunda hemställa,

att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning,

om och på vad sätt för manliga och kvinnliga

lönarbetare och biträden inom industri, hantverk, handel

och samfärdsel samt statens och kommunernas arbeten

och företag må fastställas en maximalarbetsdag av 8

timmar per dygn, samt i vilken utsträckning även

inom andra områden av lönarbete sådan maximalarbetsdag

må kunna fastställas eller, där så visas icke

lämpligen kunna ske, på vad sätt motsvarande legala

skydd för ett minimum av arbetsfri tid må kunna

beredas dessa näringars lönarbetare.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.