Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Knngl. Maj:t angående beredande av tillfälle i vissa fall för Riksdagen att besluta, innan från kronans sida anställes talan om återvinning av fastighet.

1913-04-28 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:109, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Knngl. Maj:t angående beredande av tillfälle i vissa fall för Riksdagen att besluta, innan från kronans sida anställes talan om återvinning av fastighet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

1

Nr 109.

Ankom till Riksdagens kansli den 28 april 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Knngl.

Maj:t angående beredande av tillfälle i vissa fall för

Riksdagen att besluta, innan från kronans sida anställes

talan om återvinning av fastighet.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande

behandling hänvisad motion, nr 96, hava herr Lindman m. fl.

hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrivelse till Kung!. Maj:t

anhålla, att om återvinningstalan till fastighet, som förmenas vara kronan

olagligen frånhänd, finnes böra anställas, men sådana förhållanden föreligga,

att ett eftergivande av kronans eventuella rätt synes vara av billighet

påkallat, Kungl. Maj:t måtte, så tidigt som möjligt, sätta Riksdagen

i tillfälle att därom besluta.

Till stöd härför har anförts följande:

»Under senare tid hava i dagspressen förekommit redogörelser för

vissa rättegångar, som ank än gigg] orts för att åt kronan återvinna jord,

som förmenas vara kronan olagligen frånhänd. Yad härigenom lagts under

allmänhetens ögon är för visso av beskaffenhet att påkalla allvarlig uppmärksamhet

och föranleda åtgärd även från statsmakternas sida.

I Stockholms Dagblad för den 16 december 1912 meddelas, att kroBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 60 käft. (Nr 109.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

nan gjort anspråk på en liten hemmansdel om V4 mantal i Sigtuna by

av Södermanland. Denna fastighet, taxerad till 7,500 kronor, inköptes

1890 av nuvarande ägaren P. J. Andersson, som därefter genom ihärdigt

och klokt arbete uppdrivit fastigheten till ett mönsterbruk av den betydenhet,

att han såsom erkännande fått emottaga länets hushållningssällskaps

stora silvermedalj för odlingsflit. Angående hemmansdelen vet man,

att den i medlet av 1700-talet jämte ett antal andra hemman och lägenheter

skattesåldes under Erendals bruk, att dessa fastigheter i slutet av

1700-talet och början av 1800-talet såldes från bruket till åbor eller

andra enskilda samt att de därefter under hela 1800-talet gått i handel

och vandel som annan skattejord samt lagfarits och intecknats utan all

betänklighet. Den rättsgrund, som nu skall leda till att den idoge mannen

drives från den jord, som han i god tro förvärvat och därå han lagt

ner sitt livs bästa arbetskraft, den är, att Erendals bruk i början av

1800-talet nedlades och att de under bruket lydande hemmanen bort hemfalla

till kronan, enligt en kungl. förordning av den 11 december 1766.

Även om denna grund för kronans anspråk skulle vara bärande —

en fråga, som givetvis i detta sammanhang icke kan upptagas till undersökning

— så kan med skäl spörjas, varför den icke gjorts gällande vid

tiden för brukets nedläggande eller åtminstone inom rimlig tid därefter;

varför kronan, utan att något åtgöra, tillåtit, att dessa från bruket sålda

fastigheter fått under ett århundrade anses och behandlas som annan

skattejord, gå i köp mellan enskilda, lagfaras och intecknas. Givet är,

att medvetandet om deras gamla sammanhang med bruksdriften och därav

till äventyrs härflytande särställning i rättsligt hänseende under denna

långa tid förbleknat, och då domstolar och andra ämbetsmyndigheter i

fråga om- lagfart, inteckning och andra jorden rörande rättsförhållanden

behandlat dessa fastigheter lika med vanlig skattejord, så har åtminstone

för senare generationer ingen anledning förelegat att ifrågasätta, att någon

risk skulle vara förenad med rättshandel angående ett sådant hemman,

eller att angående dem låta anställa några arkivforskningar i kammarkollegium.

Att kronan numera, på grundvalen av dylika forskningar,

skall riva upp rättsförhållanden, som under statens hägn fått utveckla sig

under ett århundrade, är — även om det på grund av kronans i fråga

om hävd länge åtnjutna men sedermera genom lag upphävda undantagsställning

skulle framstå såsom formellt möjligt — dock i allt fall upprörande

obilligt.

För två liknande mål lämnas redogörelse i en artikel, som finnes

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

3

intagen i tidningen Sörmlandsposten för den 31 december 1912 och lyder

som följer:

»Med anledning av kronans återvinningsprocesser i fråga om småbruken

Löfåsen i Husby-Kekarne socken och St. Hällaren i Ärila ha vi

haft samtal med de bägge innehavarne, och vi vilja icke undanhålla våra

läsare redogörelsen för de ömmande omständigheter, som här föreligga.

I målet om Löfåsen stöder kronan, som bekant, sina anspråk på det

förhållandet, att hemmanet, som omfattar mantal, avsöndrats år 1839

från bruket Eosenberg vid Skogstorp, till vilket det överlåtits genom

skatteköp av kronan för bruksdriftens uppehållande och med bestämmelse

om tillbakagång till kronan, när ändamålet ej längre tjänades. Men år

1839 tänkte ingen människa på detta sista. Då köpte en liten jordbrukare

jordbiten och försörjde därpå en familj med 7 barn. Så dog han,

och nuvarande innehavaren, P. J. Pettersson, ärvde den jämte 6 syskon.

Han fick alltså mantal. 3/s6 inköpte han, och arrenderade en fjärde,

varför han i eget bruk har 5/56> medan två av hans systrar själva övertogo

sina lotter. Nämndeman P., som nu är 63 år, är änkling och delar

äganderätten ytterligare med sina 7 barn. Instämda äro alltså dessa, han

själv och 3 systrar, tillsammans 11 personer. Till nästa gång målet kommer

före i mars 1913, skola även fångesmännen vara tillstädes. Yilka

äro de? Jo, de förra ägarne till 8/b6 mantal av gården, nämligen tre

svågrar, av vilka en är jordbrukare i små omständigheter i Husby, en i

Irsta i Västmanland och en f. d. grovarbetare och bosatt i Nyfors. Att

komma längre är däremot svårt, då arvingarna efter herrarne von Siegroth,

som år 1839 sålde hemmanet, icke äro så lätta att återfinna. Herr Petterson

har, enligt egen uppgift, betalat sitt rättegångsbiträde i förskott

100 kronor, och kostnaderna för processen bli naturligtvis långt större.

Och- om nu kronan vinner processen, har då svenska staten någon vinst

av att han och hans barn drivas från jorden, även om de skulle finna

reda på de Siegrothska arvingarna och få några kronor kvar efter allt

processande?

Löfåsen är taxerat till 11,200 kronor.

Naturligtvis är herr P. djupt nedtryckt över vad som övergår honom

och hans familj.

Med lantbrukaren Wilhelm Eriksson hade vi under gårdagen även

ett samtal. Han är innehavare till 1/s mantal St. Hällaren, som hans

far år 1872 för 3,000 kronor köpte av brukspatron L. G. von Celsing. Gården

hade 1783 skatteköpts »till Hällefors styckebruks drift och underhåll

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

med dagsverken, körslor och kolningar». I köpebrevet står som förbehåll

upptaget »ej blott att hemmanet och lägenheterna skulle förbliva oskiljaktiga

från Hällefors bruk, utan ock att åborna finge i deras livstid sitta

vid hemmanet odrivna samt erhålla ersättning för deras på samma hemmans

rev- och skattläggning bevisligen gjorda kostnader». Till år 1871

hörde gården under fideikommisset Fräkentorp; men då fick friherre L.

G. von Celsing Kungl. Maj:ts tillstånd att avsöndra hemmanet från Fräkentorp

i utbyte mot ett par andra hemman i Villåttinge härad, som lågo

närmare till huvudgården. Omedelbart därpå överläts hemmanet, synbarligen

å både köparens och säljarens sida i god tro, till lantbrukaren

Erik Persson, herr Erikssons far. År 1892 ärvde herr E. detsamma

jämte en broder, nu bosatt i Sundtorp, och löste ut honom från hälften

med 2,850 kronor. För närvarande är hemmanet värt 7- ä 8,000 kronor,

alltså omkring 2x/2 gånger så mycket som år 1872 och säkert många

gånger så mycket som år 1783. Inteckningslånet i Bekarne sparbank

uppgår till 2,400 kronor.

Hr Eriksson är nu 64 år gammal, hans hustru 42. Han har på

sin jordbit fött upp tio barn, av vilka den äldsta flickan, en sjuttonåring,

är ute och tjänar; det yngsta barnet är ett år gammalt.

Vid vårt samtal med den i strävan och arbete härdade mannen brast

han vid tanken på framtiden i gråt.»

Såsom ett fjärde mål kan antecknas en nyligen uttagen stämning om

återvinning till kronan av l/i mtl Flislycke, Linneryds socken, Konga

härad, taxeradt till 5,300 kronor. Detta hemman blef jämte andra fastigheter

år 1646 av drottning Kristina donerat till Vadstena krigsmanshus.

Övriga i denna donation ingående hemman hava samtliga fått skatteköpas;

men i fråga om Flislycke lärer kammarkollegium 1873 hava resolverat, att

skatteköp därav icke var medgivet. Emellertid har hemmanet sedan lång

tid tillbaka ansetts och behandlats som skattejord. Bedan 1836 meddelades

därå lagfart å en Johannes Jonsson och hans hustru, och sedan har

det gått i flera händer samt lagfarits 1849, 1851, 1852, 1853, 1856 och

sist 1871 för Joh:s Petersson, som ännu sitter såsom ägare därav. I sin

ålders sena höst får han nu mottaga stämning om att avträda hemmanet

till kronans fria disposition. Och som grund härför åberopas, att vid

1850—51 års riksdag beslöts att i stället för krigsmanshuskassans förut

anvisade räntor och kronotionde skulle till kassan utgå ersättning av statsmedel,

för vilket ändamål i riksstaten uppfördes ett förslagsanslag. Och

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

5

då borde — menar kammarkollegii advokatfiskal — liemmanet Flislycke

hava återfallit till kronans fria disposition.

Det lärer vara att förutse, att den allmänna rättskänslan kommer att

livligt uppröras, om i sådana fall som de nu relaterade och andra liknande

jorden fråndömes den godtroende innnehavaren och en sådan dom sedan

sättes i verket. Det måste framstå såsom i hög grad obilligt, om staten

själv, vars högsta uppgift är att förverkliga rätten, den materiella rätten,

och som ingalunda kan fritaga sig från den dryga andel i skulden till

nu faktiskt föreliggande oegentligheter, som är att föra tillbaka till dess

egna tjänstemäns fel och försummelse — nu begagnar sig av sent uppdagade,

ur arkivernas gömmor framdragna upplysningar till en omstörtning

av bestående förhållanden, sam gör summum jus till summa injuria. Helt

visst kommer den allmänna rättskänslan, åtminstone i de fall, där kronans

vinst skall köpas till priset av den enskildes ruin, att med styrka kräva,

att staten gör något för att avvända eller mildra följderna av det slag,

som den riktar mot den enskilde, oförvitlige medborgaren, vars enda fel

är att han litat på statens egna officiellt handlande myndigheter.

Det var säkerligen en känsla härav, som låg under hans excellens

herr statsministerns yttrande under debatten i Andra kammaren sistlidne

riksdag angående hävdelagens suspension, då han, i anledning av uttalade

farhågor om lagförslagets följder för en mängd små jordägare, på det allra

bestämdaste å regeringens vägnar förklarade, att den hade för avsikt att

gå till väga med den största varsamhet. »Jag borde väl knappast — tilllade

han — åtminstone för de allra flesta i denna ärade församling behöva

påpeka, hur orimlig motsatsen skulle vara i frågan, med eu regering,

som har såsom en huvudpunkt på sitt program anskaffandet av egna hem

åt småfolket. Det vore ju den renaste galenskap, ifall man å ena sidan

skulle fullfölja ett sådant syfte och å andra sidan i formalistiskt rätthaveri

avhända dem, som leva i nättopp bärgliga villkor, den lilla jord

som de ha.»

Det är nog så, att den nu pågående räfsten efter kronan olagligen

frångången jord bör anläggas efter andra och vidare synpunkter än det

formalistiska rätthaveriets. Det kan med skäl ifrågasättas, om ej det kronan

mest värdiga vore att utan vidare taga konsekvenserna av sina egna

tjänstemäns fel och försummelser, som den själv icke i tid beivrat. Men

även om det ej skulle finnas möjligt att för närvarande vinna förståelse

för en sådan åskådning, bör åtminstone i fråga om dessa jordprocesser

kunna anläggas samma praktiskt politiska synpunkt, som av regeringen

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

gjordes gällande vid framläggande av förslaget om hävdelagens suspension

— den rena statsnyttans synpunkt. »Det avgörande för den nu upptagna

lagstiftningsfrågan» — yttrar herr justitieministern i sitt anförande till

statsrådsprotokollet angående hävdelagens suspension — »synes mig vara

om och i vad mån väsentligt och övervägande gagn kan beredas det allmänna

genom förändring i bestämmelserna om, hävden.» Huru skilda

meningarna än må vara om dessa jordprocesser, nog borde man kunna

enas därom, att det vore skäl undersöka, om det gagn, som genom en

dylik process och en däri för kronan gynnsam dom tillskyndas det allmänna,

uppväger den skada, som det allmänna från andra synpunkter och

speciellt genom den enskildes utarmande därav lider — med andra ord,

om det verkligen gagnar staten att slå till.

Men skall emellertid en dylik undersökning ske, så bör den företagas

på ett tidigt stadium. Det kan icke vara vare sig billigt eller politiskt

klokt att först driva en dylik rättegång till slut, kanske alla instanserna

igenom, och redan därigenom utarma den angripne jordägaren för att sedan söka

i större eller mindre mån gottgöra skadan genom eftergift eller understöd.

Bättre vore, att i sådana fall där talande skäl till skonsamhet mot den enskilde

föreligga — och om andra fall är det i detta sammanhang icke fråga — låta

denna skonsamhet komma till uttryck genom eftergift redan av kronans

eventuella rätt, d. v. s. genom att låta kronans förmenta rättsanspråk falla.

De förhållanden som kunna motivera en dylik skonsamhet, såsom hänsyn

till det omtvistade föremålets värde, den angripnes nödställda belägenhet,

den föreliggande återvinningsgrundens beskaffenhet m. m. dylikt, föreligga

i regel lika klara och talande vid rättegångens anhängiggörande som

vid dess slut.

Finnes det nu önskvärt, att i särskilda fall det redan på ett tidigt

stadium tages under övervägande, huruvida ett föreliggande återvinningsanspråk

till äventyrs bör eftergivas, så återstår att undersöka huruvida

och under vilka former det må vara möjligt att genomföra en dylik anordning.

Att man härvidlag icke kan räkna med något kammarkollegii bestämmande

torde utan vidare vara klart. Kollegii advokatfiskal har att

utan alla hänsyn göra gällande kronans rätt, om den är på laga skäl

grundad, och den diskretionära prövning, som skulle kunna föranleda ett

eventuellt frånträdande av ett föreliggande återvinningsanspråk, bör uppenbarligen

förläggas till annat forum.

Icke ens Kungl. Maj:t i statsrådet lärer utan vidare äga befogenhet

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

7

att besluta om dylik eftergift. Stadgandet i 77 § Eeg.-formen torde lägga

hinder i vägen för Kung! Maj:t att utan Eiksdagens medgivande eftergiva

någon kronans rätt till fastighet, även om denna rätt är blott eventuell

och beroende på rättegång.

Återstår alltså såsom enda behöriga myndighet i dessa frågor Eiksdagen.

Det skulle kunna ifrågasättas, att Eiksdagen ville till Kungl. Maj:t

delegera denna sin prövningsrätt, exempelvis genom att bemyndiga Kungl.

Maj:t att under viss tid i bekjärtansvärda fall besluta om eftergift av

kronans eventuella rätt, ungefärligen så som Eiksdagen bemyndigat Kungl.

Maj:t att besluta om försäljning av vissa kronoegendomar. En sådan lösning

vore utan tvivel mycket tilltalande. Emot densamma kan emellertid

anföras den betänkligheten, att det torde vara med stora svårigheter förenat

att uppställa några allmänna grunder, efter vilka en dylik befogenhet

borde utövas. De förhållanden, som kunna föranleda att kronan av

humanitets- eller billighetshänsyn bör underlåta att vid domstolar göra en

tvistig rätt gällande, kunna vara av så skiftande art, att några allmänna

föreskrifter därom knappast kunna uppställas.

Det torde ej heller möta några avsevärda svårigheter att låta dessa

frågor komma under Eiksdagens direkta prövning. När kammarkollegii

advokatfiskal står i begrepp att anhängiggöra en rättegång, har han naturligtvis

full klarhet om såväl den grund, som skall åberopas på kronans

anspråk, som den ekonomiska betydelsen av den fastighet, saken gäller.

Ofta har han även, eller kan lätt få, upplysning om huruvida beaktansvärda

omständigheter föreligga i jordinnehavarens ställning eller andra förhållanden.

Det skulle vara en lätt sak att anbefalla honom att, om skäl

syntes föreligga till eftergift, anmäla ärendet hos regeringen, som därefter

kunde, om den så funne skäligt, föreslå Eiksdagen att besluta dylik

eftergift. År tiden till hävdetidens utlöpande tillräckligt lång, kan allt

detta ske innan ännu stämning uttages; behöves åter för hävdens avbrytande

att stämning delgives, så kan detta ske. Intet är som hindrar, att

kronans ombud därefter vid domstolen väcker fråga om att målet förklaras

vilande i avbidan på utgången av en eventuell hänvändelse till Eiksdagen,

och intet tvivel kan råda därom att icke den instämde med tacksamhet

skall biträda ett sådant förslag.

Det är att hoppas, att Eiksdagen icke alltför ofta skulle behöva besväras

med dylika framställningar; men helt visst är, att fall förekomma,

då en dylik hänvändelse vore lika befogad som önskvärd.

Angående omfattningen av den nu pågående räfsten efter kronan

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbrulcsulslcottets utlåtande Nr 109.

Utskottet.

olagligen frångången jord torde man för närvarande ej kunna bilda sig

någon tillförlitlig föreställning. Av kammarkollegii uttalanden härom, återgivna

i motiveringen till förslaget om hävdelagens suspension, framgår,

att för närvarande saknas nödigt underlag för en beräkning av de rättegångar

som kronan kan ha anledning att i sådant syfte anställa. För ett

visst slag av dessa återvinningsprocesser, nämligen sådana som avse under

bruk skatteköpta hemman, vilka numera befinna sig i enskild ägo, har

emellertid på enskild väg anordnats en undersökning, vars resultat kan

vara i viss mån upplysande och som därför i särskild bilaga här meddelas.

Av denna bilaga framgår, att antalet brukningsdelar, för vilka hävd

ännu ej inträtt och om vilka rättegångar således kunna ifrågakomma, utgör

276 med ett genomsnitts-taxeringsvärde av kronor 7,382: 18 och att

antalet brukningsdelar, för vilka upplysning om hävdeförhållandena saknas,

utgör 213 med ett genomsnitts-taxeringsvärde av kronor 5,911: 27.»

De i motionen berörda förhållandena äro enligt utskottets mening av

beskaffenhet att påkalla allvarlig uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Uppenbart torde vara, att de anspråk, som från kronans sida väckts eller

kunna komma att väckas i fråga om återvinning av kronan olagligen frånhänd

jord, komma att för enskilda personer medföra förluster, som med

hänsyn till de förhållanden, under vilka jorden av dem förvärvats och

innehafts, mången gång måste framstå såsom i hög grad obilliga. I likhet

med motionärerna anser utskottet därför ett eftergivande av kronans

eventuella rätt i nu ifrågavarande avseende understundom kunna vara av

billigheten påkallat. Så är exempelvis fallet, då på grund av svarandenas

ekonomiska ställning eller andra förhållanden omständigheterna måste anses

särskilt ömmande eller då värdet av den egendom, som skulle åt kronan

återvinnas, icke står i rimligt förhållande till de med rättegångens utförande

förenade kostnaderna och det lidande, som genom en för kronan

gynnsam dom skulle åsamkas den enskilde. I likhet med motionärerna håller

utskottet före, att undersökningen om, huruvida ett föreliggande återvinningsanspråk

till äventyrs bör eftergivas, såvitt möjligt bör företagas redan

före målets anhängiggörande eller därest detta icke låter sig göra,

i varje fall på ett så tidigt stadium av rättegången som möjligt. Jämväl

därutinnan, att prövningen av uppkomna frågor om dylika eftergivanden

i varje särskilt fall bör överlämnas åt Riksdagen, är utskottet ense med

motionärerna.

Enligt vad utskottet erfarit, har emellertid Kung!. Maj:t, beträffande

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

9

det slag av återvinningsprocesser, vilka hittills förnämligast kommit i

fråga, nämligen sådana, som avse under bruk skatteköpta hemman, vilka

numera befinna sig i enskild ägo, redan vidtagit åtgärder i det av motionärerna

antydda syfte. Genom nådigt beslut den 25 sistlidna februari

har nämligen Kungl. Maj:t, i anledning av de rättegångar, som av kammaradvokatfiskalen

anhängiggjorts och under den närmaste tiden torde

komma att anhängiggöras mot åtskilliga innehavare av under bruk skatteköpta

hemman angående återvinning av dessa, dels bemyndigat chefen för

finansdepartementet att tillkalla en sakkunnig person för att inom departementet

biträda vid verkställande av undersökning, huruvida i särskilda

fall vad staten kunde hava att vinna å rättegångarna stode i det förhållande

till de med desamma förenade kostnaderna, att staten icke kunde

hava intresse att fullfölja rättegångarna, ävensom huruvida med hänsyn

till svarandenas ekonomiska ställning, av dem å hemmanen nedlagt arbete

eller andra förekommande omständigheter, rättegångarna i särskilda fall

borde nedläggas och kronans rätt till fastigheterna efterskänkas till förmån

för dessas innehavare, dels ock föreskrivit, att kammaradvokatfiskalen

skulle i fråga om de rättegångar av förevarande art, som redan anhängiggjorts

eller komme att av kronan anhängiggöras, under den tid, förenämnda

undersökning inom finansdepartementet påginge, hava att, i den mån målen

vore föremål för prövning av underrätt, vid vederbörande domstol göra

framställning därom, att målen måtte tills vidare förklaras vilande. På

grund av berörda bemyndigande uppdrog finansministern samma dag åt

f. d. hovrättsrådet Gustaf Ribbing att inom departementet biträda vid

verkställandet av den anbefallda undersökningen.

Syftet med den sålunda igångsatta utredningen beträffande de under

bruk skatteköpta hemman, som äro eller kunna bliva föremål för återvinningstalan,

är tydligen att i de fall, då på grund av vid undersökningen

framkomna omständigheter kronans eventuella rätt till hemmanen synes

böra eftergivas, tjäna såsom grundval för en hänvändelse till Riksdagen i

dylikt ändamål.

I avseende å nu ifrågavarande slag av kronan olagligen frånhänd jord,

d. v. s. de under bruk skatteköpta hemmanen, hava sålunda de i motionen

framhållna synpunkterna redan vunnit vederbörligt beaktande. Såsom förut

antytts, är det emellertid, enligt vad utskottet inhämtat, just mot innehavare

av dylika hemman, som de i motionen berörda återvinningsprocesserna

hittills förnämligast riktats. Med fog lärer det därför kunna antagas, att

Kungl. Maj:t, i den mån sådana återvinningsanspråk mera allmänt komma

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 60 käft. (Nr 109.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

att riktas jämväl mot innehavare av annan kronan olagligen frångången

jord, kommer att ägna motsvarande uppmärksamhet jämväl åt dessa jordinnehavares

ställning och, därest så skulle finnas nödigt, även i avseende å dem

föranstalta om den undersökning, som kan finnas erforderlig, för att icke

genom ett ensidigt hävdande av statsintresset enskilda personer må tillfogas

onödigt lidande. Den av motionärerna förordade skrivelsen till Kungl. Maj:t

torde därför enligt utskottets förmenande icke vara av behovet påkallad.

På grund av vad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 28 april 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

GÖSTA TAMM.

Närvarande: hrr Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,

Ericsson, Lundell, Kronlund, Hellström, Ingeström, Lundström, Nilsson i Tånga,

Bosson, Tysk och Nilsson i Linnås.

Reservation

av A. T. Odelberg, P. Paulson, A. II. Fahlén, E. A. Lindblad, Aaby A.

W. Ericsson, P. O. Lundell och P. B. Nilsson, vilka ansett att utskottets

utlåtande bort hava följande lydelse:

»De i motionen berörda förhållandena äro enligt utskottets mening av

beskaffenhet att påkalla allvarlig uppmärksamhet från statsmakternas sida.

Uppenbart torde vara, att de anspråk, som från kronan väckts eller komma

att väckas i fråga om återvinning av kronan olagligen frånhänd jord, kunna

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 109.

11

— därest de anläggas efter, såsom motionärerna säga, det formalistiska

rättshaveriets grunder — komma att i större omfattning än som är oundgängligen

nödigt medföra ett upprivande av äldre, på god tro tillkomna

och av statens myndigheter sanktionerade rättsförhållanden samt därigenom

bliva ägnade att rubba tilltron till rättssäkerheten i landet. Lika tydligt

är, att samma anspråk kunna komma att för enskilda personer medföra

förluster, som med hänsyn till de förhållanden, under vilka jorden — —

— — (lika med utskottet, sid. 8 r. 20 — sid. 9 r. 9 nedifr.)----

tjäna såsom grundval för en hänvändelse till Riksdagen i dylikt ändamål.

I avseende å nu ifrågavarande slag av kronan olagligen frånhänd jord,

d. v. s. de under bruk skatteköpta hemmanen hava sålunda de i motionen

framhållna synpunkterna numera vunnit vederbörligt beaktande. Såsom

förr antytts — — — — (lika med utskottet, sid. 9, r. 4 nedifr. — sid. 10

r. 5) — — — — tillfogas onödigt lidande.

Utskottet anser sig alltså böra hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda».

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.