Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om begränsning av tiden för giltigheten av meddelat tillstånd att överbygga kungsådra m. m.

1913-05-19 · 18 sidor, varav 15 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,9 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 15 av 18 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:147, Utlåtande, i anledning av väckt motion om begränsning av tiden för giltigheten av meddelat tillstånd att överbygga kungsådra m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

1

Nr 147.

Ankom till Riksdagens kansli den 20 maj 1913 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om begränsning av tiden

för giltigheten av meddelat tillstånd att överbygga kungsådra

m. m.

(2:a Avd.)

I eu inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling

överlämnad motion, nr 199, har herr Lindhagen hemställt, att

Riksdagen ville för sin del besluta att i 8 § av lagen den 30 december

1880 angående jordägarens rätt över vattnet å hans grund införa uttryckligt

stadgande därom, att tillstånd till överbyggande av kungsådra

skall meddelas endast på viss tid ej överstigande 40 år samt en skälig

avgift bestämmas för den upplåtna vattenkraften, eller, om detta ej

ansåges böra bifallas, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t omedelbarligen

anhålla, att vid meddelande av koncession för överbyggande

av kungsådra sådana bestämmelser, som ovan sägs, måtte inflyta bland

koncessionsvillkoren.

Till stöd härför har anförts följande:

»Den nutida, bolagsbildningen är en mäktig hävstång för företagsamhet

och ekonomiskt framåtskridande. Men den har också sin baksida,

som kan betecknas såsom fruktansvärd. Denna företagsamhet är nämligen

enskild. Dess drivfjäder och ideella mål är därför icke att göra människorna

lyckliga, utan för att skaffa vinst åt aktieägarna. När en sådan makt

såsom ock är förhållandet strävar att bliva herre över både det fasta

produktionsmedlet jorden och det rörliga produktionsmedlet penningBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 85 höft. (Nr 147—148.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

kapitalet, kan man förstå vilka svårigheter måtte uppstå för det besittningslösa

flertalet av folket.

Under sådana förhållanden är det en livsfråga för detta flertal just

nu, att staten, som representerar alla, behåller de produktionsmedel varöver

densamma förfogar och i afl synnerhet sin jordegendom. Under

ett århundrade ha de enskilda intressena fatt plocka åt sig opåtalt både

det ena och det andra av dessa domäner. Det varslar emellertid som om

det allmänna rättsmedvetandet nu skulle börja vakna något samt kräva

en räfst uti alla dessa mysterier. Statsmakten måste slå vakt om sina

gamla domäner och jorddonationer och därvid även söka återvinna vad

som obehörigen frångått staten.

Under sådana förhållanden måste det väl anses särdeles obefogat

att staten avhänder sig besittningsrätt för all framtid av vad det allmänna

ännu har i sin besittning. Ett sådant avhändande i oträngt mål äger

rum genom det tillstånd Kungl. Maj:t fortfarande utfärdar för överbyggande

av Dkungsådra» på evärdelig tid.

Den gamla kungsådran beskrives i den senaste författningen av

den SO december 1880 om jordägares rätt över vattnet å hans grund på

följande sätt: »Där kungsådran av ålder varit, skall den fortfarande

lämnas öppen för allmän samfärdsel, för flottning och för fiskens gång

eller annat allmänt ändamål, så ock till bevarande av enskild rätt, som

av ådran är beroende. Kungsådran skall, så framt den ej är annorledes

bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och beräknas till en tredjedel

av vattendragets bredd vid vanligast förekommande lågt vattenstånd.»

När dispositionsrätten till ett vattenfall i dess helhet tillhör enskilda,

köper man hela kraftkällan med stränder och betalar en rund

summa utan att klaga. Men linnés kongsådra uti vattnet, da fordias

såsom eu oundgänglig samhällsangelägenhet, att dess krav väsentligen

tillfaller strandköparen såsom god pris bara, varefter presentens värde

till sist hamnar icke hos industrien, utan hos dem, som sälja industriaktier

på fondmarknaden. Det är detta anspråk kungsådrafrågan rör

sig om.

Med strandägarens påstådda så kallade lagfästa rätt till vattnet i

kongsådra förhåller det sig till eu början på det sättet, att den icke kan

vid domstol utsökas. Praktiskt taget finns således ingen juridisk rätt. Den

myckna juridik, som ödslats och ytterligare ställes i utsikt för detta

rättsanspråksbestyrkande, mäktar således under ingå omständigheter

komma med några gåvor. Den försjunker dessutom i gissningar rörande

vad gångna tiders lagstiftare menat. Om de döda ingenting annat än

trött, heter det visserligen. Men framfarna lagstiftare ha säkerligen

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

3

liksom de nutida sällan tänkt eller menat någonting alls utöver vad de

uttryckligen nedskrivit.

Någon på moralen grundad rätt för strandägare!! kan ännu mindre

spåras. Kungsådrans vatten är en produkt av ovanliggande nederbördsområden,

och vattenkraftens nutida värde är en skapelse av samhällslconjunkturerna.

Strandägaren, gammal eller ny, bär intet legitimt

krav på en evärdelig present av kungsådrans vattenkraft.

Det är väl därför uti övriga europeiska länder vattnet i allmänhet

rättsligen tillhör det allmänna. Vårt kungsådrebegrepps vagga stod

också i de tider, då allmänningsrätten och regalrätten hos oss omhägnades.

Kungsådrans lagfästande kan måhända naturligast förklaras såsom en

kompromiss mellan dessa nya samhällssträvanden och gammal skandinavisk

individualistisk rättsuppfattning.

Den enda juridik därför, som här betyder något, är den gamla

rättsregeln »beatus possidens» eller lycklig den, som har besittningsrätten,

och ännu lyckligare givetvis deri, vilken, såsom i detta fall är

händelsen, lätt sig förfoganderätten tillagd genom klar lag. Den lycklige

besittningshavaren är här de allmänna intressena. Dessa växla dock med

tiderna. Lagen uppräknar några intressen, som gjorde sig gällande

redan då lagen stiftades. Men den förbehåller ock kungsådrans vatten

lör »annat» allmänt ändamål, således även för kommande tiders nya

intressen. Målsmannen för de allmänna intressena är staten. Eder

rättare sagt de förra är en integrerande del av staten själv.

Statsmakten har således rätt och plikt att vara med i frågan om

utbyggandet av ett vattenfall, där kungsådran linnes. Själva överbyggandet

av ådran har därför måst tillåtas genom särskild lagstiftning.

Men dessutom har ifrågasatts, att det allmänna skall betinga en arrendeavgift

(lconcessionsavgift) för upplåtelsen samt vidare att en koncession,

som ej bör uppskjutas, dock av den anledningen skall förbindas med

eu viss ej alltför lång tidsbegränsning. Detta senare ingalunda för

att sedan utan vidare återta koncessionen, utan för att få andrum att

ordna dessa saker både i ena och andra avseendet. En tidsbegränsning

framhålles nu från många industriidkare sida icke vara antaglig. Vid

enskilda gemytliga tillfällen undfaller mången dock det medgivandet,

att villkoret kanske ej är så farligt. Utåt måste man emellertid föra

ett annat tal. Ty nu eller aldrig gäller det.

Man kan ju förstå, att betänksamhet lätt uppstår hos mången

inför det obekanta i koncessionens förnyelse. Men även vattenkraftsindustrien

får väl räkna med att den står under statsmakterna och får

lita till dess avgörande. Vattenbyggare i övriga Europa nödgas i

s. 4 Kontrollera mot PDF

4 Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

gemen underkasta sig en ganska kort tidsbegränsning i koncession å

hela anläggningen. Och då häremot plägar svaras, att förhållandena

hos oss äro annorlunda, så måste man spörja sig, vari dessa avgörande

olikheter bestå och om statsmakterna hos oss skulle vara mera mindervärdiga

än de utländska. Kapitalet är vant att underkasta sig vida

större och oberäkneligare risker i konjunkturer, konkurrens och äventyrligheter

av olika slag.

En tidsbegränsning är icke heller för våra förhållanden något nytt

hugskott bara. Saken har sin förhistoria.

År 1896 beslöt Riksdagen begära förslag till lagstiftning för underlättande

av vattenfallens tillgodogörande. Detta. skulle avse dels rätt

att överbygga kungsådra, dels rätt till expropriation föi’ framdragande

av elektriska kraftledningar.

Den förra frågan framlades sedan av regeringen för 1899 års

Riksdag,* och förslaget innehöll ett medgivande av kungsådrans överbyggande

t. o. m. för all framtid. Ingen uppmärksammade då, att ett

sådant av händande av de allmänna intressenas besittningsrätt till kungsådran

utan vidare kunde ha sina betänkligheter, och förslaget gick därför

omärkt igenom. Hade en framställning emellertid skett, så lider

det inget tvivel, att Andra kammaren på den tiden skulle ha bifallit en

tidsbegränsning i själva lagen för att vinna rådrum, och saken skulle

ha varit klar och vi skulle kommit från de nuvarande bekymren i

ämnet.

Påföljande år, 1900, framlades för Riksdagen det andra begarda

förslaget om expropriationsrätt för kraftledningar. Åven ^ denna koncession

föreslogs av regeringen skola meddelas sökande för evärdelig

tid. Då blev emellertid det betänkliga även i ett sådant förslag uppmärksammat,

och motion väcktes bland annat, att lagstiftningen borde

byggas på koncession endast för vissa tider i sänder samt betalning av

en årlig koncessionsavgift. Andra kammaren biföll i huvudsak denna

framställning, men Första kammaren avslog den och frågan förföll för

den gången.

Regeringen återkom 1902 med ett förslag, som innehöll nagra

förbättringar till jordägarnas förmån, men bibehöll bestämmelserna om

evärdelig koncession utan ersättning. Ny framställning gjordes i Andra

kammaren av enahanda innehåll som förra gången, och då det blev

uppenbart, att Andra kammaren var sinnad att vidhålla sin förra ståndpunkt,

åtminstone i frågan om tidsbegränsning, ^ böjde sig slutligen

Första kammaren och genom sammanjämkning framkom nu gällande

lagstiftning; om högst 40-årig koncessionstid för kraftledningar.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

Både 1900 och 1902 hade med synnerlig skärpa från såväl regeringens

som Första kammarens sida framhållits att en evärdelig koncession

vore den oundgängliga förutsättningen för att någon kunde

inlåta sig på vattenfallens utbyggande. Men när sedan lagen i alla

fall kom med sin tidsbegränsning, så har det visat sig att dessa farhågor

icke alls besannats.

Efter dessa erfarenheter och då regeringen trots sin befogenhet

ej bland villkoren för koncessioner för överbyggande av kungsådra

jämväl upptog åtminstone tidsbegränsning, var det klart, att försummelsen

1899 måste bli uppmärksammad och försök till rättelse göras.

När Riksdagen således år 1904 begärde revision av lagstiftningen

om vattenrätt, fogades till lagutskottets betänkande en reservation, däri

yrkades, att i Riksdagens motivering skulle särskilt påpekas försummelsen

i fråga om lagstiftningen om kungsådra. »Samma skål», heter det

i reservationen, »som talade för bland annat 1902 års beslut, borde även

föranleda, att det allmänna ej för all framtid avhänder sig förfoganderätten

över vattenkraften i kungsådra och att även den möjligheten

hålles öppen att utarrendering kan ske mot upptagande av eu viss avgäld.»

I denna reservation instämde bland andra den nuvarande statsministern

Staaff. Förslaget att i motiveringen intaga nämnda förbehåll vann dock

ej Riksdagens bifall.

År 1907 väcktes särskilt förslag om tidsbegränsning i själva lagen

för överbyggande av kungsådra. Frågan om koncessionsavgift upptogs

ej den gången för att icke öka motståndet. Lagutskottet gillade enhälligt

tanken, men hemställde, att regeringen måtte anmodas att göra tidsbegränsning

av högst 40 år, intill dess ny vattenrättslagstiftning kommit

till stånd. Emellertid väckte saken ett oväntat starkt motstånd även i

Andra kammaren från industriens talesmän och frågan föll den gången.

År 1909 upprepades framställningen om tidsbegränsningen, dock

med den förändringen att medan år 1907 en tidsbegränsning av högst

40 år begärdes, föreslogs nu att »vid meddelande av tillstånd till överbyggnad

av kungsådra göres sådan begränsning av tiden för tillståndet,

som kan för olika fall anses av förhållandena påkallad». I lagutskottet

tillstyrkte sedan sex reservanter från Andra kammaren förslaget, och

kammaren antog denna gång förslaget, vilket dock afslogs af Första

kammaren.

Det har sedan väckt ett stort uppseende inom industrikretsar, att

advokatfiskal i kammarkollegium Axel Klockhoff i sitt utlåtande förra

året över eu begärd koncession av överbyggande av kungsådra i Skallböleforsen

i Ljungan hemställt om att koncessionen måtte nu till en

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

början ställas på eu viss tid eller, såsom lian exempelvis föreslog, 75

år. Vattenkrafts föreningen gick i anledning därav till och med in till

regeringen med en petition, däri föreningen angrep alla dessa »projekt

av kronans ämbetsmän, dessa upprepade anfall mot strandägarens lagfarna

rätt till vattnet» samt uttalade hurusom det vore »lyckligt, om

dessa kronans ämbetsmän för framtiden ville taga den hänsyn till sagda

industri, att de icke genom hugskott onödigtvis försvårade dess tillvaro

och utveckling».

Det må häremot erinras, att advokatfiskalens hemställan om eu

tidsbegränsning icke var värre enastående än att alla vattenbyggare i

övriga Europa få underkasta sig den beträffande hela vattendraget,

att det hos oss har en förebild i 1902 års lagstiftning om kraftledningar,

att det uttryckligen år 1904 förordades bland annat av landets

nuvarande statsminister, att det enhälligt tillstyrktes av 1907 års

lagutskott och att det påyrkades av 1909 års Andra kammares majoritet.

Däremot kan med skäl anmärkas mot advokatfiskalens förslag, att en

tid av 75 år är ett alldeles för långt provisorium för att vinna det

rådrum för frågans definitiva lösning som erfordras. Hall här som

vid elektriska kraftledningar fastställts i lagen eu koncessionstid av 40

år, skulle det säkert visa sig, att de stora farhågorna skulle även i detta

fall utebli. Allra minst kan det inträffa, såsom också hotats, att

kapitalet skulle vända sig till utlandet, ty där möter det överallt just

dylika korta tidsbegränsningar för koncession på kraftanläggningar.

Då nu emellertid även den nya regeringen avgjort denna sak

väsentligen i överensstämmelse med storindustriens och vattenkraftsföreningens

önskningar, återstår det för den, som från början stritt

för kungsådrans bibehållande såsom en allmän tillhörighet, ingenting

annat än att fortsätta med opinionsyttringarna genom fortsatt framläggande

liksom även 1904, 1907 och 1909 av de förslag till åtgärder,

som erfordras.

Enligt de nuvarande bestämmelserna har regeringen rättighet att

stadga tidsbegränsning. Något undantag i detta avseende är icke inrymt

uti den allmänna rätt, som är tillagd Konungen att stadga koncessionsvillkor.

Det överensstämmer också med själva lagstiftningens

anda. Lagutskottet hemställde jämväl 1907 enhälligt, att regeringen

måtte begagna sig av en sådan rätt. Av enahanda skäl är regeringen

oförhindrad att fastställa en arrendeavgift tills vidare för de stora ekonomiska

värden, som genom koncessionen överlämnas.

Vill man emellertid vara fullständigt trygg för att dessa angelägenheter

bliva iakttagna av regeringarna, är det ur själva sakens

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

7

synpunkt tryggast, att dessa koncessionsvillkor uttryckligen uppräknas i

själva lagen.

Ett talande exempel på vilka äventyrligheter den obegränsade

rätten att överbygga kungsådra kan få i speciella fall innefattar

exemplet från Gullspångsälven, där ett bolag fick sådan rätt. Därmed

följde ock möjlighet att uppdämma den stora sjön Skagern, varigenom

en myckenhet småbönder kring sjöns stränder hotades i sin existens.

»Det stora folkkriget kring sjön Skagern», som i följd härav uppstod,

har låtit mycket tala om sig. S. Nordström i Höglund a väckte i anledning

därav år 1911 en riksdagsmotion, som med eu längre motivering

förordades av fem reservanter i lagutskottet. Motionen vann ej

då Andra kammarens bifall. Men detta »krig» skall nog få betydelsefulla

verkningar.»

Sedan numera de tekniska förutsättningarna för ett effektivt tillgodogörande

av vårt lands rika vattenkraftstiilgångar få anses föreligga

och i sin män, på ett väl förut oanat sätt, vidgat den inhemska kraftindustriens

utvecklingsmöjligheter, har uppmärksamheten alltmera samlat

sig kring frågan, i vad mån våra vattenrättsförhållanden tillåta ett

bättre och fullständigare tillgodogörande av den hittills i stor utsträckning

outnyttjade vattenkraften i våra strömfall och forsar. Lika kraftigt

som målsmännen för industrien och strandägarna själva framhållit

vikten av, att från lagstiftningens sida icke läggas alltför hämmande

band på denna för vårt land så betydelsefulla kraftindustriella utveckling,

lika bestämt har från en annan sida hävdats den meningen, att statens

oavvisliga skyldighet härvidlag framför allt bör vara att värna om

det allmännas rätt och därvid tillse, såväl att icke de nationalekonomiskt

så betydande värdekällor, som vattenfallen äro, helt prisgivas åt ur allmän

synpunkt mindre tilltalande spekulationsintressen, som ock att icke

vid det i och för sig berättigade tillgodoseendet av de kraftindustriella

driftsändamålen, dessa ensidigt gynnas till förfång för andra till våra

vattenleder anknutna betydelsefulla intressen av allmän eller enskild natur.

Det är denna senare uppfattning, som i den förevarande motionen

gjort sig gällande.

Vilkendera av dessa ståndpunkter man emellertid än må intaga,

och vilken grundsats sålunda staten än anses böra följa i sin vatten - rättspolitik, är det givetvis av största betydelse att klargöra gränserna

för statsmakternas rättsligen grundade befogenheter i avseende å kontrollen

över enskilds rätt att tillgodogöra sig vattenkraftstillgång. Därest

man härvidlag utgår från den nuvarande vattenrättslagstiftningen eller

Utskottet.

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

i varje fall önskar följa de grundläggande principerna i denna, är

det begreppet kungsådra och frågan om detta begrepps principiella

räckvidd, som bliver avgörande jämväl lör omfånget av statens rätt.

Det är också på tillvaron av kungsådreinstitntet, som motionären vill

grunda en allmängiltig rätt för staten att vid utbyggandet _ av vattenfall,

där kungsådra finnes, tillämpa ett fullt genomfört koncessionssystem.

Såsom motionären erinrar, bär frågan om en koncessionslagstiftning

beträffande kungsådra vid flera tillfällen under de senaste åren

varit föremål för Riksdagens prövning. Rörande den ställning, Riksdagen

därvid intagit till frågan, vill utskottet hänvisa till den redogörelse

härom, som finnes intagen i motionen..

I detta sammanhang torde förtjäna erinras, att, sedan 1904 års

riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t anhållit om förslag till fullständig

revision av vår vattenrätts!agstiftning, vilken skrivelse föranledde^ tillsättandet

av de så kallade vattenrätts- och dikningslagskommittérna,

dessa kommittéer utarbetat och till Kungl. Maj:t den 7 december 1910

avlämnat gemensamt förslag till vattenlag. Detta förslag, på vars bestämmelser,

avsedda att i väsentligen annan ordning än genom kungsådran

skydda de intressen, som nu genom kungsådran tillgodoses, utskottet

nu saknar anledning att ingå, utgör ännu föremål för Kungl.

Maj :ts prövning.

Innan utskottet övergår till frågan, i vad mån det av motionären

påvrkade förfarandet kan vara behövligt för tillvaratagande av det allmännas

intresse, torde det vara lämpligt att i korthet redogöra för

kungsådreinstitutets ställning i nutida svensk vattenrätt. Härigenom

torde ock något belysas, i vad mån detta institut redan bildat utgångspunkt

för den hittills av statsmakterna följda vatten!allspolitiken.

Kungsådra finnes enligt gällande lag i sådana vattendrag, där den

»av ålder varit», och omfattar en tredjedel av vattendragets bredd via

vanligast förekommande lågt vattenstånd samt skall anses framgå i^ det

djupaste vattnet. På nämnda sätt är kungsådra i anseende till förekomst,

läge och storlek beskriven i 7 § 2 mom. av kungl. förordningen

om jordägares rätt över vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Kungsådras ändamål angives i samma lagrum vara, att den del av

vattendraget, som därav innefattas, skall »lämnas öppen för allmän samfärdsel,

för flottning och fiskens gång eller annat allmänt ändamål så

ock till bevarande av enskild rätt, som är av ådran beroende». Enligt

8 § av samma förordning kan emellertid Kungl. Maj.t medgiva, att i

kungsådra må, för tillgodogörande av vattenfall eller fors, byggas i en
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

9

lighet med vad eljest jämlikt vattenrättsförordningen gäller beträffande

strandägares rätt att bygga i vattendrag. Övriga bestämmelser av civilrättslig

natur i avseende å kungsadra förekomma dels i nyssnämnda

kungl. förordning och dels i lagen om rätt till fiske den 27 juni 1896,

vari stadgats förbud att i kungsådra utsätta fiskeredskap, som kan hindra

fisken att framgå, men torde de i detta sammanhang kunna förbigås

såsom saknande betydelse för bedömande av frågan om kungsådras

natur.

Såsom synes, äro gällande vattenrättsförordnings bestämmelser om

kungsådra icke omedelbart ägnade att belysa frågan om kungsådreinstitutets

principiella innebörd, och framför allt lämna de intet uttryckligt

besked rörande det nära till hands liggande och ofta framkastade spörsmålet

om äganderätten till kungsådra.

Någon tillfyllestgörande ledning för bedömandet av denna fråga

står ej heller att vinna genom eu jämförande undersökning av de vattenrättsliga

bestämmelser, vilka föregått de nu gällande, och som sålunda

i viss mån kunna sägas utgöra dessas förutsättningar och grundvalar,

nämligen de i ämnet givna stadganden, som innehöllos i 1734 års lag,

genom vilken för första gången i allmän lag intogos bestämmelser om

kungsådra. Av dessa kvarstå numera endast 12 kap. 4 § jordabalken,

vilket lagrum dock, vid sidan av sitt innehåll i övrigt, avseende bestämmande

av rågång mellan olika byar i vatten, beträffande kungsådra

blott hänvisar till byggningabalken. De lagrum i denna senare

balk, som med hänvisningen avses, äro 17 kap. 4 § samt 20 kap. 2 och

3 §§•_ Dessa lagbud stadgade — om man bortser från ett förbehåll,

medgivet till förmån för vissa privilegierade redan förvärvade rättigheters

bestånd — undantagslöst förbud att stänga kungsådra, Huvudstadgandet

om kungsådra innefattades i 20 kap. 3 § byggningabalken, som fastställde

det mått: »tridiung av vattnet», vartill kungsådran skulle lämnas

öppen. Samtliga sistberörda tre lagrum upphävdes genom 1880 års vattenrättsförordning,

varigenom kungsådras storlek och läge i vattendraget

fixerades på ovan angivet sätt. Under det att ändamålen med kungsådras

tillvaro icke i ett sammanhang varit uttryckligen angivna i 1734

års lag, sammanförde och uppräknade den nya förordningen åtskilliga

betydelsefullare intressen, som kungsådran skulle hava till uppgift att

skydda. Någon nyhet i detta avseende infördes icke, i det att kungsådra

jämväl enligt före år 1880 gällande rättspraxis synes hava varit

avsedd såväl att vara en för alla samhällsmedlemmar tillgänglig samfärdselled

som att i allas intresse tillgodose fiskerinäringen.

Byggningabalkens grundsats, att kungsådrans fria lopp under alla

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 85 käft. (Nr 147—148.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

förhållanden skulle bevaras, fanns upptagen såsom ovillkorlig även i 1880

års vattenrättsförordning. Det var, såsom motionären erinrat, först till

följd av ett beslut av 1899 års Riksdag, som en modifiering av denna

grundsats kom till stånd genom lagen den 20 oktober 1899, enligt vilken

Konungen må i förekommande fall lämna tillstånd till kungsådras

överbyggande.

Av denna korta redogörelse för innehållet av 1734 års lagstiftning

i ämnet torde framgå, huru svårt det är att omedelbart ur eu

senare tids positiva rätt söka vinna klarhet i fråga om kungsådrans

rätta natur och räckvidden av statens dispositionsrätt rörande densamma,

Då emellertid i fråga om kungsådreinstitutets uppkomst och utveckling

i svensk rätt intill tiden för 1734 års lagstiftning ganska stor oklarhet

råder och skilda åsikter gjort sig gällande, ställer sig utskottet tveksamt

till möjligheten att på grundvalen av det i ämnet föreliggande

rättshistoriskå materialet ernå önskvärd objektiv visshet om den rättsliga

innebörden av berörda institut. Också hava i detta hänseende bland

rättslärda olika meningar yppat sig, för vilka utskottet tillåter sig att

i största korthet härnedan redogöra.

Enligt den mening, som under senare tid hittills torde varit den

förhärskande och den, som tillika obestridligt utgör förutsättningen för

såväl vattenrättsförordningen av år 1880 och lagen om rätt till fiske

av år 1896 som det av vattenrätts- och dikningslagskommittéerna avgivna

förslag till ny vattenlag, hava strandägarna mellan sig uppdelat

och förfoga med äganderätt över grunden i våra vattendrag, även sådana,

i vilka kongsådra finnes. Förfäktarna av denna åsikt åberopa i

främsta rummet till stöd för sin mening bestämmelsen i 12 kap. 4 §

jordabalken: »År å, sjö, eller sund, sidolångs byar emellan; ngen dä

halvt vardera», och tolka detta lagrum så, att detsamma anses giva en

ovillkorlig regel för fördelningen av vattendrags botten mellan därintill

gränsande enskilda strandfastigheter. Äganderätten till grunden medför

emellertid, enligt denna åsikt, för den enskilde strandägaren även äganderätt

till och rätt att fritt tillgodogöra sig allt det därå framflytande

vattnet, en grundsats, som tydligt är uttryckt i 1 § av gällande vattenrättsförordning.

Denna teori innebär tydligen en sådan uppfattning av

kungsådrans natur att denna, långt ifrån att från strandägares äganderättsområde

i vattendrag avskära någon del av vattnet, än mindre

grunden därunder, allenast innebär skyldighet för honom att, till

förmån för vissa allmänna och enskilda intressen, låta viss del av vattnet

ohindrat framrinna. I överensstämmelse med denna åsikt fram
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147. 11

hålles i kommittébetänkandet, »att statens rätt med hänsyn till kungsådran

är begränsad till att såsom målsman för de allmänna intressena

genorn^ sina organ tillse, att knngsådrebestämmelserna efterlevas».

It^n läkt motsatt asikt har emellertid numera inom kammarkollegium.

förfäktats av vissa av kollegiets ledamöter och även å andra håll

vunnit anklang. Med hänvisning till den rättshistoriska utvecklingen

gör denna asikt gällande, att kungsadran är en kvarleva av eu ursprunglig

allmänning, som omfattat alla vattenområden inom landet, samt att

särskilt alla strömmar i riket ännu så sent som under mitten av 1600- talet räknats för »kronans regal»». Den i 12 kap. 4 § jordabalken

fastslagna ragångsbestämmelsen, som för övrigt blott avsåge att byar

emellan uppdragna gränsskillnaden i ett av vatten täckt bottenområde,

utsträckte icke jordägares .område i vattendraget längre än intill kungsådrans

gräns och under inga omständigheter därutöver, ens i vad anginge

den av kungsådrans vatten täckta grunden. Kungsådra vore följaktligen

i avseende å både vatten och grund att anse såsom en kronan

tillhörig egendom, och kungsådras befintlighet i strömfall grundade sålunda

ett kronans rättsliga delägarskap däri.

Ännu en tredje åsikt, i visst avseende medlande mellan de båda

nu angivna, har emellertid framträtt. I likhet med den sist berörda av

dessa utgår densamma från antagandet om ett ursprungligt allmänt

vattenregal, varifrån kungsådrebegreppet direkt låter sig härledas, men

medgivei,. att kionans regalansprak, under lång tid energiskt drivna,

numera ej toide kunna göras gällande såsom en statens äganderätt till

kungsådia, i varje fall icke till kungsådras botten. Men oberoende av

fragan om ägandeiätten till denna senare maste kungsådra, enligt denna

åsikt, fortfarande anses utmärka en staten i egenskap av målsman för

det allmänna tillkommande självständig rätt, varigenom kungsådras

vattentillgång fullständigt undantages från de enskilda strandägarnas

ägovälde. För en sådan uppfattning av kungsådra innebär givetvis

denna något annat och vida mera än allenast en inskränkning i strandägarnas

dispositionsrätt över vatten till förman för vissa allmänna eller

enskilda intressen. Bland annat torde därav följa, att denna statens

förfoganderätt övei kungsådras vatten låter sig effektuera även i annan

och vidsträcktare mån än genom kungsådras öppenliållande i enlighet

med vattenrättsförordningens föreskrifter.

Utan att inlåta sig på någon granskning av de slutsatser med

avseende å föreliggande motion, vartill envar av dessa så vitt skilda

synpunkter på kungsådras rättsliga innebörd givetvis lämnar anlednin o
°

01

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

12 .

vill utskottet framhålla, att det genomförda koncessionssystem, _ som

motionären förordar, säkerligen låter sig, rättsligt sett, utan svårighet

förlika med åsikterna om kungsådra såsom en kronans egendom eller i

varje fall såsom föremål för en fullt självständig allmänningsrätt, men

däremot näppeligen, åtminstone ifråga om en till staten utgående koncessionsavgift,

torde vara förenligt med den rättsuppfattning, för vilken

i detta sammanhang först redogjorts.

Frågan - om motionens överensstämmelse med den ena eller andra

åskådningen rörande kungsådras natur skulle emellertid sakna annat

intresse än det rent teoretiska, därest icke dels nuvarande vattenrättsförordning,

såsom förut är antytt, bestämt anknöte sig till eu av dessa

åskådningar, och dels motionären själv ifrågasatt, huruvida hans önskemål

läte sig realisera inom gällande lagstiftnings ram.

I detta avseende behöver endast framhållas, att vattenrättsförordningen

lika litet före som efter tillkomsten av 1899 års lagändring förutsätter

någon annan statens befogenhet med avseende å kungsådra än

den, som betingas av det allmännas kontroll däröver, att kungsådra ej

stäno-es till men för andra berättigade intressen än vederbörande strandägares

driftintressen.

Såsom av motionen framgår, åsyftar motionären emellertid att

tillgodose andra intressen än sådana, som. endast fordra kungsådras

öppenhållande. Motionärens yrkanden lämna oförtydbart ledning härutinnan.

Han påyrkar i första hand en uttrycklig och för Kung!. Maj:t

bindande lagbestämmelse därom, att Kungl. Maj:t vid meddelande av

tillstånd att bygga i kungsådra skall fastställa viss tidsbegränsning, ej

överstigande 40 år, för tillståndets giltighet ävensom bestämma »skälig

avgift för den upplåtna kraften». Alternativt föreslår motionären en

anhållan hos Kungl. Maj:t om sådan tillämpning av gällande lag, att

vid meddelande av koncession för kungsådras överbyggande sådana bestämmelser

i fråga om tidsbegränsning och avgift, som nyss angivits,

må inflyta bland koncessionsvillkoren. Åven den flyktigaste granskning

av de av motionären påyrkade koncessionsbestämmelserna liksom hven

av motionärens motivering härför torde giva vid handen, att dessa bestämmelser

icke enbart eller ens huvudsakligen kunna vara avsedda att

bättre omgärda rätten till kungsådras öppenhållande. I detta avseende

är för övrigt redan nu så väl sörjt, att ytterligare garantier knappast

torde vara tänkbara. De i vattenrättsförordningen åsyftade allmänna

och enskilda intressen, som kunna vara knutna till kungsådras fria lopp,

äro ju antingen sådana, som gå ut pa tryggande av fri samfärdsel och

fri fiskeled eller på hindrande av för odling eller anläggningar skadlig

s. 13 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

13

uppdämning. Uppenbart torde emellertid vara, att samtliga dessa intressen,

eller kungsådreintressena i egentlig mening, sin natur likmätigt

aldrig torde kunna tänkas påkalla någon annan koncessionspolitik från

statens sida än just en sådan, som går ut på att allt framgent och

under alla förhållanden i möjligaste mån bevara kungsådras fria lopp.

Därför har ock numera städse, och detta med fullt fog, den Kung!.

Magt tillagda prövningsrätten ansetts innefatta befogenhet icke blott att

avgöra, huruvida tillstånd till kungsådras överbyggande över huvud

taget borde lämnas, utan även att vid meddelandet av sådant tillstånd

fästa de villkor, som funnes nödiga för att ändamål, vilka antingen nu

vore eller framdeles kunde bliva beroende av kungsådrevattnets fria

framrinnande, fortfarande trots luingsådrebyggnaden måtte varda tillgodosedda,

såsom om nämnda vatten alltjämt lupit fritt.

Det anförda torde hava tillfyllest ådagalagt, att ur synpunkten av

de egentliga kungsådreintressenas skyddande en utvidgning av statens

rätt med avseende å kungsådra torde vara helt överflödig, liksom ock en

uppmaning till Kungl. Maj:t att i vidsträcktare mån än som skett utnyttja

denna rätt. Härmed är naturligtvis intet omdöme fällt om det

eventuellt ur andra synpunkter berättigade uti motionärens önskemål.

Sålunda torde, utan att nödvändigt hylla principen om kungsådra såsom

en kronans egendom eller åtminstone en statens allmänning, envar

kunna erkänna möjligheten av att densamma i en framtid kan bliva av

lagstiftningen erkänd såsom den rätta, eller att i varje fall utvecklingen

kan leda dithän, att en mångfald andra bestämningar tillei’kännas

kungsådrebegreppet än de, som hittills vunnit beaktande. Bland

de allmänna intressen, som under förstnämnda förutsättning synas

kunna inbegripas uti kungsådrans ändamål, och vilka kungsådra

sålunda skulle få till uppgift att tillvarataga, torde i främsta rummet

komma statens intresse att draga ekonomisk vinst av kungsådras

vattenkraft.

Detta rent fiskaliska intresse kan ju — om man bortser från statens

i sådant fall naturliga rätt att själv uppträda såsom företagare vid

eller delägare i vattenkraftsanläggningar ■— tillgodoses antingen så, att

staten förbehåller sig hemfallsrätt till vattenverk eller betingar sig ersättning

för kungsådrevattnets utnyttjande av andra. Det är givetvis upptagandet

av en sådan arrendeavgift, som motionären åsyftar med sitt

yrkande ifråga om koncessionsavgift. Oavsett att tanken på tillgodoseende

av ett dylikt statsfinansiellt intresse principiellt synes innebära

ett statsmakternas bestämda avståndstagande från den hittills gällande

rättsuppfattningen, torde möjligheten att realisera samma tanke förut
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

sätta en genomgripande lagändring i enlighet med det första av

motionärens yrkanden. Att såsom motionären alternativt yrkar, med

bibehållande av nuvarande lagbestämmelser, Kungl. Maj:t skulle tillerkännas

befogenhet att bland tillståndsvillkoren för rätt till kungsådras

överbyggande inrycka bestämmelse om sådan avgift, torde

sålunda vara uteslutet. Men enär ett bifall till motionärens första

alternativ beträffande upptagandet av arrendeavgift uppenbarligen

skulle innebära, att Riksdagen redan nu, innan vattenrättslagstiftningen

hunnit undergå Kungl. Mapts slutliga granskning, intoge

en bestämd ståndpunkt till frågan om statens äganderätt till kungsådra,

synes det utskottet, som om ett bifall till motionen, så vitt densamma

avser upptagande av koncessionsavgift, för närvarande icke

lämpligen borde kunna ifrågakomma.

Återstår så frågan om tidsbegränsning. Då motionären påyrkar

eu sådan, torde han i främsta rummet haft i sikte statens nyssberörda

intressen av iiskalisk natur. Förutom sådana kunna ju emellertid tänkas

åtskilliga andra allmänna intressen, vilka icke heller kunna hänföras till

dem, som för sitt eget tillgodoseende kräva kungsådras öppenhållande.

Hit höra sådana allmänna intressen, som icke omedelbart äga sammanhang

med kungsådran, men vilka kunna tänkas skyddade genom villkor

fästade vid tillståndet till dennas överbyggande, såsom behovet att förse

viss ort med elektrisk kraft, förbud mot export av dylik kraft, företräde

för svensk industri och arbetskraft vid kraftanläggnings utförande med

flera dylika ändamål. Hit torde ock kunna hänföras ett eller annat

redan erkänt kungsådreintresses, exempelvis fiskes, eventuella anspråk

att genom statens försorg av dammägare i ett vattendrag tillförsäkras

i form av viss årlig avgift utgående understöd såsom skälig ersättningför

det intrång eller avbräck intresset ifråga kan lida genom lämnat

överbyggnadstillstånd. Även är ju tänkbart, att andra dylika intressen,

som kunna ställa anspråk på kungsådras vatten, men som vid tiden

för tillstånds meddelande äro till arten okända, i framtiden kunna

r^ppa sig.

Med avseende fästat därpå, att en annan rättsuppfattning än den

nu rådande framdeles kan tränga igenom i vår lagstiftning, är utskottet

villigt erkänna betydelsen därav, att staten icke avhändes rätten att i

en framtid med avseende å kungsådra ordna förhållandena efter de

grundsatser, som kunna prövas bäst överensstämma med statens rätt

och det allmänna bästa.

Oavsett huruvida eu på förhand bestämd koncessionstid kan vara

förenlig med nu gällande rättsgrundsatser eller med åsyftningen av

s. 15 Kontrollera mot PDF

15

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

1899 års lagändring, hyser utskottet den uppfattningen, att omsorgen

om statens framtida rätt med avseende å kungsådra icke lämpligen bör

leda till, att Riksdagen bifaller motionärens yrkanden i detta hänseende.

Redan den omständigheten, att så diametralt motsatta åsikter i fråga

om kungsådras natur göra sig gällande hos på vattenrättens område

sakkunniga, torde visa, huru svårt det är för statsmakterna att för

närvarande och innan vattenrättslagstiftningen i sin helhet förelio-o-er

till provning, intaga någon bestämd ställning till kungsådreproblemet,

ens i fråga om fastställande av koncessionstid för rätt att överbygga

kungsådra. Men lika litet som ett dylikt föregripande av vattenrättelagstiftningen

. i dess helhet, enligt utskottets mening, vore lämpligt

eller klokt, lika litet torde det vara av förhandenvarande förhållanden

påkallat.

Koncessionstidens begränsning torde nämligen icke vara det enda

ellei ens det bästa medlet att förbehålla statsmakterna deras bestämmanderätt

för framtiden ifråga om kungsådrans vatten. Vid meddelande av

sökt tillstånd^ till kungsådras överbyggande kan nämligen på sätt jämväl

skett såsom särskilt villkor föreskrivas förpliktelse för dammägaren

att underkasta sig de ytterligare villkor för kungsådrans begagnande,

som till följd av ny lagstiftning kunna ifrågakomma. Statsmakternas

rätt att framdeles revidera tillståndsvillkoren för bättre tillgodoseende

av det allmännas intressen lämnas i sådant fall uppenbarligen

oförkränkt I ett dylikt villkor, därest det eljest är för det

avsedda ändamålet tillräckligt tydligt avfattat, inbegripes givetvis rätt

för statsmakterna, att, närhelst ändrade rättsförhållanden sådant påkalla,

reglera redan gjorda upplåtelsers framtida innehåll och i sådant hänseende

föreskriva tidsbegränsning, arrendeavgift, hemfallsrätt eller över

huvudtaget varje sådan förändring, som betingas av ny lagstiftning.

Oavsett att ett så beskaffat villkor ansetts förenligt med gällande lagi

torde det dessutom obestridligt vara mera ändamålsenligt än den av

motionären i samma syfte föreslagna tidsbegränsning såsom villkor för

kungsadias upplåtande, bindel- det att tidsbegränsningen möjliggör

revision av koncessionsvillkoren först vid koncessionstidens utgång —

efter motionärens förslag alltså efter 40 år — och sålunda kan komma

att verka såsom ett hinder för tillämpning av eventuella nya lagbestämmelsei,

kunna däremot sadana bestämmelser genom ett på förhand

tiäffat förbehåll av ovan antydd karaktär omedelbart vinna tillämpning

jämväl i fråga om redan verkställda upplåtelser, vilka sålunda omedelbart

och såsom en direkt följd av lagstiftningen kunna beredas ett

nytt och tidsenligt innehåll.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

Om sålunda ett dylikt förbehåll, enligt utskottets mening, å ena

sidan torde ur det allmännas synpunkt vara ett synnerligen verksamt

medel att garantera statens framtida kontroll över kungsådrevattnets

disposition och i detta hänseende vara att föredraga framför den av

motionären förordade tidsbegränsningen, torde detsamma å andra sidan

jämväl medföra större trygghet för vattenkraftsindustrien än tidsbegränsning

skulle kunna erbjuda. Ty visserligen skulle genom denna

senare en dammägare, som förvärvat koncession å vattenkraftsanläggning

i kungsådra, med avseende å denna koncessions innehåll vara säkerställd

mot förändringar under den tid, koncessionen varade, men riskerade

å andra sidan att vid denna tids utgång icke erhålla förlängd

koncession samt tvingas till bortrivande av kanske ytterst dyrbara anläggningar

utan rätt att göra ersättningsanspråk gällande. Blotta tillvaron

av denna möjlighet, som kanske i de flesta tall skulle innebära,

att vattenverksägaren ej hunne amortera det i nämnda anläggningar

nedlagda kapital, synes kunna verka avskräckande på den enskilda

företagsamheten och sålunda försvåra det ur den ekonomiska utvecklingens

synpunkt så önskvärda utnyttjandet av våra stora vattenkraftstillgångar.

Om återigen en tillståndsinnehavare icke är underkastad

risken °av tillståndets totala återkallande efter viss tid, något varom

tydligen regeringen ensam ägde att träffa avgörande, utan endast behöver

vänta sådana ändringar i tillstånds villkoren, som kunna betingas

av ny lagstiftning, och vilka sålunda förutsätta båda statsmakternas

godkännande, torde därmed eu rättsordning vara åvägabragt, som, samtidigt

med att densamma på möjligast effektiva sätt tillvaratager det

allmännas rätt, dock icke verkar skrämmande på vattenfallsägarne eller

hämmande på vattenfallens tillgodogörande genom industrien, vilken

vid sådant förhållande kan antagas våga och kunna planera betydligt

mera omfattande anläggningar såväl för kraftens upptagande som för

dess distribuering inom större områden, än vad eljest, med hänsyn till

den begränsade amorteringstiden, torde kunna bliva möjligt.

Av motionärens egna uttalanden att döma synes den närmaste

anledningen till förevarande motion hava varit den omständigheten, att

Kungl. Maj:t den 15 november 1912 meddelat Tunn fabriksaktiebolag

tillstånd att överbygga kungsådran i Ljunga älv vid Skallböleforsen,

utan att därvid bland villkoren härför intagits någon tidsbegränsning.

Det torde då vara av största intresse att finna, hurusom Kungl. Maj:t

vid detta ärendes handläggning följt just den nu antydda utvägen att

tillvarataga det allmännas eventuella men nu icke aktuella anspråk på

kungsådrans vatten. Att Kungl. Maj:t i detta fall uttryckligen förbe
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

17

hållit staten full bestämmanderätt att stadga nya villkor för kungsådrans

begagnande, framgår tydligt av de villkor för det åstundade tillståndets

meddelande, som av Kung!. Maj:t vid nämnda ärendes avgörande blevo

stadgade. Jämte övriga villkor är nämligen, såsom synes av det över

ifrågavarande ärende inför Kungl. Maj:t förda protokoll, under punkt

VIII stadgat: »att dammägaren jämväl skall vara underkastad de ytterligare

villkor rörande rätten att tillgodogöra sig vattnet i kungsådran,

som kunna föranledas av ny lagstiftning beträffande vattenrätten och

därmed sammanhängande ämnen».

Klart torde vara, att, om staten genom ett så omfattande förbehåll

kan bereda sig tillfälle att i en framtid vidtaga de ändringar i tillståndsvillkoren,

som kunna föranledas av ny lagstiftning avsedd att lämna

utrymme åt statens fiskaliska intresse, Kungl. Maj:t givetvis äger träffa

liknande förbehåll i avseende å sådana allmänna intressen, som, utan att

innebära några fiskaliska anspråk, dock äro av den natur, att de ej inbegripas

bland de speciella kungsådreintressena och därför vid tillståndets

lämnande måhända ej äro för handen och kanske ej ens kunna då

förutses. Jämväl sådana intressen — på vilka i ett föregående sammanhang

flera exempel nämnts — hava numera vid tillstånds meddelande

vunnit Kungl. Maj:ts beaktande. Åven i detta avseende är den berörda

tillståndsresolutionen för Runa fabriksaktiebolag belysande. Bland tillstånds

villkor en upptagas nämligen här dels under punkt VI: »att för

den händelse dammanläggningen framdeles skulle befinnas utgöra hinder

för behörigt tillgodoseende av något allmänt, i denna resolution ej särskilt

omnämnt ändamål, dammägaren skall vara skyldig att efter domstols

bestämmande antingen, såvitt det för ändamålets tillgodoseende

linnes nödigt, återställa vattnets fria lopp i kungsådran eller där det

finnes tillräckligt, bekosta och för framtiden underhålla de anordningar,

som till följd av dammbyggnaden i kungsådran kunna anses erforderliga»;

och dels under punkt IV g den mera speciella föreskriften, att dammägaren

skall erlägga viss årlig avgift, avsedd för fiskets befrämjande i

Ljungan, vilken avgifts storlek emellertid icke fixerats att gälla för all

framtid utan underkastats reglering efter en tid av 25 år.

Vid denna frågas tidigare behandling i Riksdagen — åren 1904,

1907 och 1909 — har man tydligen tänkt sig tidsbegränsningen såsom

det enda möjliga sättet att bereda statsmakterna tillfälle att framdeles

bestämma tillståndsvillkoren på ett ur det allmännas synpunkt mera

tillfredsställande sätt än med nu gällande lagstiftning låter sig göra.

Då numera ett annat tillvägagångssätt för vinnande av samma mål

blivit i praxis tillämpat ligger saken tydligen i ett helt annat läge.

Bihang till Riksdagens -protokoll 1913. 10 sand. 85 käft. (Nr 147—148.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

Ig Jordbruksutskottets utlåtande Nr 147.

Tidsbegränsningen är, såsom påvisats, icke det enda, ej heller det anda
målsenligaste

medlet för frågans lösning.

Under åberopande av det anförda, far utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 19 maj 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

Närvarande: herrar Persson, Odelberg, frili. De Geer, Falilén, Lindblad, Lundell,

Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders, Hellström, greve Wachtmeister,

Ingeström, frih. Gyllenstierna, Jonsson, Ekerot och Bosson.

Reservationer:

av A. T. Odelberg, G. L. De Geer, A. H. Falilén, E. A. Lindblad,

P. O. Lundell, J. Gyllenstierna och V. A. Ekerot mot utskottets motivering;

samt av N. A. Nilsson och S. Unders, vilka i utskottet gjort

yrkande därom

att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t ville

hemställa, dels att Kungl. Maj:t vid meddelande av tillstånd

för överbyggande av kungsådra måtte bestämma

viss tid för denna rättighets utövande, dels ock att

Kungl. Maj: t måtte taga i övervägande, huruvida skälig

avgift för den upplåtna vattenkraften bör utgöras.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.