Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till sådan ändring av lagen angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet, att kostnaden för underhåll av enskild väg må kunna delvis övertagas av väghållningsdistriktet.

1913-02-18 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:25, Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till sådan ändring av lagen angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet, att kostnaden för underhåll av enskild väg må kunna delvis övertagas av väghållningsdistriktet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

1

Nr 25.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. m.

Utlåtande i anledning av vädd motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående utredning och förslag till sådan ändring av lagen

angående vägliållningsbesvärets utgörande på landet, att

kostnaden för underhåll av enskild väg må kunna delvis

övertagas av väghållningsdistriktet.

(2:a Avd.)

.1 en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling

överlämnad motion, nr 149, hava herrar Olsson i Berg m. fl.

hemställt, att Riksdagen måtte besluta att i skrivelse anhålla, det Kung].

Maj:t täcktes låta utreda och till Riksdagen snarast inkomma med förslag

till sådan ändring av lagen den 23 oktober 1891, angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet, att kostnaden för underhåll av

enskild väg må kunna uppdelas emellan väghållningsdistrikt med lagenligt

bidrag av statsmedel och respektive vederbörande enskilde, i den

mån sakkunnig, objektiv uppskattning av vägens betydelse i trafikhänseende

finner densamma i avsevärd grad på samma gång tjäna ett betydande

enskilt och allmänt trafikintresse.

Till stöd härför har anförts följande:

»Bland frågor, som under senaste åren träget framförts genom

motioner i Riksdagen, är den om ökat statsbidrag till allmänna vägunderhållet

på landet.

Då detta allmänna vägunderhåll utgör en mycket tung börda för

dem det åligger samt dessutom trycker synnerligen ojämnt inom olika

till och med varandra nära belägna väghållningsdistrikt, så är det helt

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 10 samt. 11 käft. (Nr 25.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

naturligt, att energiska strävanden skola göra sig gällande för att söka

få denna börda lättad och utjämnad. Men det är icke nog med underhållstungan

av de allmänna, på respektive väghållningsdistrikt indelade

vägarne, utan jordbrukarne på landet hava därjämte ofta mycket långa

sträckor livligt trafikerade enskilda s. k. utfartsvägar från respektive

byalag och gårdar, vilkas nödtorftiga underhåll mången gång är vida

dyrbarare för dessa avlägset belägna jordbruk än det dem åliggande

allmänna vägunderhållet.

Utan nödtorftig kommunikation är ett jordbruk omöjligt i våra

dagar, då jordbrukets produkter måste förvandlas i penningar till mångahanda

utgifter; och utvecklingen för övrigt fordrar förutsättningar för

samtrafik, därest icke avlägset liggande orter inom vårt land skola helt

avfolkas.

Det är därför av nöden, och bör med rätta betraktas såsom en

ej oväsentlig statens angelägenhet att tillse, i vilken mån anordningar

kunna åvägabringas för tillgodoseende av trängande kommunikationsbehov

till avlägset liggande bygder i större utsträckning, än som nu

kan ske.

Som bekant, skall nämligen en väg helt övertagas av väghållningsdistrikt

till underhåll, därest någon hjälp från det allmänna därtill

skall kunna erhållas.

Därvid är att märka, att vägen skall hava den betydelse från trafiksynpunkt,

att den kan betraktas såsom allmän; att enligt kap. 2 § 8

väglagen ur vägkassan skall bekostas iståndsättande av enskild väg, som

till allmänt underhåll övertages; samt att det i huvudsak beror på de

väghållningsskyldiges beslut, om en enskild väg övertages av ett väghållningsdistrikt

till underhåll eller icke.

Det blir därför i oskäligt liten utsträckning, som enskilda vägar,

trots deras vidsträckta användning av eu större allmänhet, bliva indelade

till allmänt underhåll; ty detta beror sålunda på, dels om vägen har

sådan trafik, att de väghållningsskyldige anse den hava egenskap av

allmän, och dels de kostnader, som vägkassan får vidkännas förvägens

iståndsättande, så att den, tekniskt sett, får landsvägs- eller bygdevägs

natur enligt väglagen och sålunda kan komma i åtnjutande av statsbidrag.

Det ställer sig nämligen ofta så, på grund av de ökade kostnaderna

för väghållningsdistriktet, som föranledas av övertagande av enskilda

vägar till allmänt underhåll, att de väghållningsskyldige ställa

sig avvisande i det längsta — och i varje fall blir utgången beroende

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

*

på eu mer eller mindre tillfällig1, godtycklig uppfattning lios de vägkållningsskyldige,

som ej sällan är framkonstruerad.

Det vore därför otvivelaktigt önskvärt, om väglagen kunde ändras

därhän, att den bleve så att säga mera elastisk, i ändamål att uuderhållstuugan

av enskild, för en viss allmänhet betydelsefull väg kunde

lagenligt uppdelas emellan väghållningsdistrikt och de respektive enskilde.

Därför, då iråga väckes om väghållningsdistrikts övertagande av

enskild väg, borde en sakkunnig och objektiv utredning åvägabringas

t. ex. genom den särskilda nämnd, om vilken väglagen i kap. 4 stadgar

— för att bestämma, i vilken mån sådan enskild väg är att anse

såsom allmän och huruvida eventuellt underhållstungan borde fördelas

emellan väghållningsdistriktet och de respektive vederbörande enskilde

underhållsskyldige.

Enligt väglagen ha vi såsom bekant två slag af allmänna vägar,

nämligen lands- och bygdevägar, vilkas karaktär är betingad av deras

större eller ringare betydelse för den allmänna trafiken.

De praktiska förhållandena äro nog emellertid sådana, att det med

skäl kan ifrågasättas, huruvida icke en tredje kategori av vägar väl läte

försvara sig. Det finnes ju inom varje ort i hela vårt land för trafiken

på landet betydande vägar av enskild natur, om vilka man kan säga,

att de från trafiksynpunkt hava en komplicerad egenskap av allmänna

och enskilda.

Det är just beträffande sådana vägar, som stora orättvisor och

svårigheter yppas beträffande underhållningsskyldighetens utgörande i

förhållande till trafikanternas nytta av vägen.

Här borde en uppskattning, på ovan antytt eller annat sätt, kunna

ske, för att utröna sådan vägs egenskap av allmän å ena och enskild

å andra sidan, och underhållskostnaden sålunda fördelas i den mån

vägens egenskap, från ovan angivna synpunkt, betingade sådan fördelning.

Efter vårt förmenande, skulle mycket vinnas, om en ändring av

väglagen i ovan angivna syfte bleve genomförd, därigenom ock de

svåraste olägenheterna beträffande byavägsunderhållet skulle kunna

avhjälpas.

Emellertid lärer knappast en motionär kunna åstadkomma den

förberedande utredning, som för det åsyftade målets vinnande erfordras,

och föreslå behövliga ändringar i väglagen.»

Utskottet vill ingalunda bestrida riktigheten av det i motionen utskottet.

påpekade förhållandet, att vissa enskilda vägar å landet, med hänsyn

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 25.

till å dem framgående trafik, tjäna ett — i många fall betydande —

allmänt samfärdselintresse samtidigt som ett mera begränsat enskilt

eller lokalt samt sålunda lända till gagn och användning icke blott för

dem, vilka vägunderhållet i varje särskilt fall åligger, utan i avsevärt

större omfattning. Ej heller har utskottet förbisett, att denna bristande

överensstämmelse mellan trafikintresse och väghållningsbesvär i vissa

fall kan bliva så stor, att ett verkligt missförhållande uppstår, i det att

en eller ett fåtal enskilda måste ensamma och kanske med betydande

kostnader underhålla för allmän samfärdsel behövliga vägar. Då utskottet

sålunda medgiver det befogade i motionärernas framhållande av

att faktiskt underhållsskyldigheten av vissa vägar, som, oaktat sin betydelse,

dock ej äro att räkna såsom allmänna, understundom kan ställa

sig tryckande för och ojämnt belasta vissa enskilda vägintressenter,

finner utskottet å andra sidan icke lämpligt att utan vidare godtaga det

förslag till berörda missförhållandes avhjälpande, som blivit av motionärerna

framlagt.

Utskottet anser det nämligen vara ganska antagligt, att, även med

tillhjälp av redan förefintliga lagbestämmelser, det skall låta sig göra

att komma betydligt närmare det tillstånd av rättvisa i avseende å

underhållet av i motionen åsyftade vägar, vartill motionärerna säga sig

sträva.

I sådant hänseende erbjuda såväl lagen den 23 oktober 1891 angående

väghållningsbesvärets utgörande på landet som lagen den 5

juli 1907 om enskilda vägar å landet otvivelaktigt ganska betydelsefull

hjälp. Vad don förra lagen beträffar, äro ju de stadganden, som

återfinnas i dess 4, 41 och 42 §§, delvis avsedda just att öppna möjlighet

för förändring av enskild väg till allmän, då samfärdselförhållandena

sådant påkalla. Och härvidlag är att märka, att det ingalunda, såsom

motionärerna förmena, är förbehållet de väghållningsskyldiga i distriktet

att avgöra, huruvida en sådan förändring skall komma att äga rum, I

stället är det ju i varje särskilt fall Konungens befallningshavanda obetaget

att besluta om enskild vägs indelning till allmänt underhåll, så

snart utredning visar, att det allmänna samfärdselintresset överväger.

Otvivelaktigt torde alltså vara, att genom nämnda lagstadgandens alltjämt

fortgående praktiska utnyttjande ett flertal enskilda vägar, som

rätteligen borde hava egenskapen av allmänna, komma att därtill omvandlas.

Vad åter angår lagen om enskilda vägar å landet, torde utan

överdrift kunna påstås, att genom densammas tillkomst, en jämnare fördelning

åstadkommits, än vad förut varit fallet, beträffande underhålls
-

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlutande Nr 25.; 5

bördan för sådana vägar, i dot att åtminstone alla de personer, som

hava stadigvarande nytta av en väg, numera kunna förpliktas till gemensamt

underhåll av densamma. Då emellertid härtill kommer, att under

den korta tid, sistberörda lag funnits till, endast ganska ofullständig

erfarenhet kunnat vinnas om densammas verkningar, såväl i förevarande

som andra avseenden, torde det vara lämpligt att, i och för ett allsidigt

bedömande av det av motionärerna framkastade spörsmål, avvakta

ytterligare erfarenhetsrön av lagen.

Slutligen torde i detta sammanhang förtjäna beaktande ett av

Kungl. Maj:t, under sjätte huvudtiteln, innevarande års Riksdag förelagt

förslag om ett extra anslag av 500,000 kronor till anläggning av enklare

vägar i Norrbottens, Västerbottens och Jämtlands län. Skulle detta

förslag vinna Riksdagens bifall, kommer därigenom att tillskapas en i

viss. måtto ny vägtyp, och torde det, innan någon åtgärd i den av

motionärerna antydda riktningen vidtages, vara av stort intresse att

erfara, vilken betydelse för ifrågavarande landsdelar ett dylikt nytt vägsystem

kan visa sig medföra.

Av _ det sagda torde framgå, att utskottet, som livligt behjärtar

det i motionen uttryckta önskemål om en sa vitt möjligt jämnare och

mindre tyngande fördelning av underhållsskyldigheten cåv vissa betydelsefullare

enskilda vägar å landet, dock håller före, att detta önskemål

väsentligen torde kunna vinnas inom nuvarande lagstiftnings ram samt

genom ett mera genomfört utnyttjande av de möjligheter, nämnda lagstiftning

medgiver. Att, innan en kommande utveckling jävat detta

utskottets antagande, i enlighet med motionärernas förslag genom lagändring

söka utforma en ny vägtyp, utgörande ett slags mellanting

mellan allmänna och enskilda vägar, anser utskottet icke tillrådligt.

Utskottet finner sig därför böra hemställa,

att förevarande motion ej må av Riksdagen bifallas.

Stockholm den 18 februari 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg

Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,

Pers, Ericsson, Lundell, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton,

Kronlimd, Andersson, Linders och Hellström.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.