Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar på landet.
1913-02-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1913:26, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar på landet.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 20.
1
Nr 20.
Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. in.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t
angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning
och förbättring av enskilda vägar på landet.
(2:a Avd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
överlämnad motion, nr 12, har herr Molin i Dombäcksmark hemställt,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag, i vad mån och under vilka villkor staten bör bidraga
i kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar
på landet enligt lagen den 5 juli 1907.
Till stöd härför har anförts följande:
»I en inom Andra kammaren vid 1912 års riksdag väckt motion
hemställde undertecknad, ’att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utredning och förslag i vad mån och under vilka
villkor staten bör bidraga i kostnaderna för indelning och förbättring
av enskilda vägar på landet enligt lagen den 5 juli 1907’. Denna motion
blev i enlighet med jordbruksutskottets avstyrkande utlåtande avslagen,
och de huvudsakligaste motiven för denna åtgärd synas vara att söka
i jordbruksutskottets förmodan, att meningen i min motion vore att på
något sätt lägga hinder i vägen för enskilda vägars intagande i allmän
vägdelning, då förhållandena det påkallade. Såsom framgår av de anföranden,
jag höll i Andra kafhmaren, var detta alls icke min mening,
men tillät jag mig betvivla, att staten för närvarande hade resurser att
med ens lösa vägfrågan enligt lagen om väghållningsbesvärets utgöBihang
till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 12 käft. (Nr 26—27.)
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.
rande på landet den 23 oktober 1891. Motionens motståndare förbisågo
nämligen den viktiga omständigheten, att vissa delvis mycket
svåra villkor förutsätta en enskild vägs intagande i allmän vägdelning.
Först och främst fordras, att vägen ej på någon sträcka skall ha större
lutning än 1 : 20. Vidare skall vägen vara av god beskaffenhet. Vederbörande
väghållningsdistrikt skall om saken höras. Konungens befallningshavande
skall döma väghållningsskyldige att underhålla densamma.
Vägen skall därförinnan givetvis vara undersökt av ingeniörer och väldiga
apparater igångsatta för frågans framförande. Då därtill kommer,
att de stora kostnader, som följa nya vägdelningar, i det allra längsta
avskräcka väghållningsskyldige från att påkalla ny vägdelning, är det
lätt att förstå, vilka snart sagt oöverstigliga hinder som möta, då fråga
uppstår att intaga en enskild väg i allmänt vägunderhåll. Att den utväg,
jag i min motion föreslagit, skulle omöjliggöra eller försena viktigare
enskilda vägars intagande i allmän vägdelning eller indelning
till allmänt underhåll, är så mycket mindre sant som åtgärden att lämna
statsbidrag till sådana vägars indelning och iståndsättande tvärtom
skulle föra frågan om väganias indelning till allmänt underhåll närmare
målet. I stället för att, såsom jordbruksutskottet vid 1912 års Riksdag
förmenat, min motion skulle föra vägfrågan på »avvägar», är min motion
ett led i strävandet att komma fram till det idealistiska tillstånd, då
alla vägar av betydelse för den allmänna samfärdseln bliva indelade
till allmänt underhåll. Det torde också böra fastslås, att motionen ej
heller avser att göra ändringar i lagen om väghållningsbesvärets utgörande
på landet den 23 oktober 1891 överflödiga. Givetvis tarvas även
i denna lag betydande ändringar för att möjliggöra än flera vägars indelning
till allmänt underhåll. I en annan vid årets riksdag väckt
motion har jag påkallat Riksdagens uppmärksamhet i denna fråga.
Men icke alla enskilda vägar ha utsikt att i sinom tid bli indelade
till allmänt underhåll. En stor mängd enskilda vägar komma att förbli
enskilda vägar allt framgent, då de ej kunna tillmätas betydelse för
den allmänna samfärdseln i vidare mån än för ett större eller mindre
antal enskilda. För dessa, som bo i obygden och endast hava usla
byvägar att trafikera, vore ett handtag från statens sida synnerligen
välkommet. Rättvisan kräver, att dessa, som bo i obygden i saknad av
kommunikationer, men som dock lika med andra i detta hänseende bättre
situerade få betala vägskatter och underhålla vägskiften miltals från
hemmet, få den hjälpen, att staten bidrager i kostnaden för utfartsvägens
indelning och i särskilt ömmande fall jämväl bidrager i kostnaderna
för dess iståndsättande.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.
3
Jag tillåter mig till sist anföra ett brottstycke av ett brev, som
kom mig tillhanda under 1912 års riksdag, från en småbrukare i
Kristianstads län, vilket visar, att ifrågavarande framställning ingalunda
är blott och bart en norrländsk fråga. Han skriver: »Undertecknad vill
härmed till Eder herr riksdagsman framföra min stora tacksamhet för
den motion, Ni i Riksdagen framfört angående statsbidrag till indelning
och förbättring av enskilda vägar. Jag beklagar, att joi-dbruksutskottet
avstyrkt denna motion, som jag anser hava det största värde för förbättrandet
av lantbefolkningens kommunikationer. Under nuvarande
förhållanden är det ofta slumpen, som avgör, vilka vägar, som bliva
allmänna, och många så kallade enskilda vägar äro ofta av långt större
betydelse än en stor del allmänna vägar. Det skulle mycket glädja mig
om Eder motion i framtiden vunne gehör i Riksdagen och vill jag härmed
bedja Eder att icke släppa denna nyttiga sak.»
Med hänvisning till min motion i ämnet vid 1912 års Riksdag och
de anföranden jag höll i Andra kammaren vid ärendets behandling, får
jag på grund av det sålunda anförda yrka, — — — —»
Såsom i motionen erinras, förevar vid 1912 års riksdag en av samme
motionär väckt, till syfte och yrkande med den nu föreliggande fullt
överensstämmande motion, vilken emellertid i enlighet med jordbruksutskottets
avstyrkande utlåtande blev av Riksdagen avslagen.
I sitt berörda utlåtande anförde utskottet följande:
»Utskottet vill till en början erinra därom, att vid 1910 års riksdag
inom Andra kammaren väcktes en motion om skrivelse till Kung!.
Maj:t angående revision av gällande lag om enskilda vägar på landet. I
motiveringen framhöll motionären, hurusom å många av de vägar, som
blott vore eller begagnades som enskilda, framginge allmän trafik i stor
omfattning, vilket hade till följd att vissa väghållare oskäligt betungades.
För att åstadkomma utjämning av förhållandena med därav härflytande
lättnad för de av underhåll av enskilda vägar mest betungade borde,
enligt motionärens mening, det allmänna träda emellan; och förordade
motionären därför, att av det från staten utgående bidraget till väghållningsskyldige
in natura inom kommunerna viss del borde enligt å
vägstämma fattat beslut kunna få användas som bidrag till enskilda
vägars byggande och underhåll.
I sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 70, yttrade
jordbruksutskottet följande:
''Motionärens anmärkningar mot lagen den 5 juli 1907 om enskilda
vägar på landet synas huvudsakligen härleda sig från de rådande för
-
Utskottet.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.
hållandena beträffande underhållet av starkt trafikerade sådana vägar. I
avseende härå vill utskottet erinra, att man icke, såsom motionären antagit,
vid tillkomsten av nämnda lag förbisett, att å många av dessa
vägar framginge allmän trafik i stor omfattning. För sådant fall äro
nämligen stadganden givna i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet med däri sedermera gjorda ändringar.
I § 41 av denna lag föreskrives nämligen att, vid vägdelningsförrättning,
till handläggning skall företagas, bland andra, frågan om
bestämmande av de vägar, vilka skola såsom allmänna anses. I § 4 av
samma lag meddelas närmare föreskrifter angående förfarandet, när
fråga uppstår om förändring av redan befintlig väg till bygdeväg eller
landsväg. Dessa lagrum avse tydligen att avhjälpa det av motionären
åsyftade missförhållande, att för den allmänna samfärdseln behövliga
vägar underhållas av en eller ett fåtal enskilda. Sant är visserligen,
att det understundom kan visa sig svårt att få enskild väg indelad till
allmänt underhåll, äfven när billigheten synes kräva detta. Då emellertid
stadgandena härom, såsom redan nämnts, återfinnas i lagen om väghållningsbesvärets
utgörande på landet, torde, därest lagstiftningen skall
tillgripas för de uppgivna missförhållandenas avhjälpande, en revision
av lagen om enskilda vägar i alla händelser icke vara på sin plats.’
På grund av vad sålunda sagts och då sådan erfarenhet om nämnda
lags verkningar i olika afseenden under den korta tid, lagen funnits till,
ej kunnat vinnas, att en revision av lagen kunde därav föranledas, hemställde
utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda. Detta blev också båda kamrarnas beslut.
Ehuru den nu föreliggande motionen närmast avser statsbidrag för
indelning och förbättring av enskilda vägar på landet och således icke
omedelbart berör frågan om eller i vad mån staten bör bidraga till själva
byggandet och underhållet av dylika vägar, finner dock utskottet här
ovan återgivna uttalanden av 1910 års jordbruksutskott i det väsentliga
äga tillämplighet även på den nu förevarande framställningen. Visserligen
anser utskottet i likhet med motionären önskvärdt, att indelning
av de enskilda vägarna på landet i vidsträcktare mån, än hittills torde
hava varit fallet, må komma till stånd. Dock synes det utskottet, som
om kostnaderna för dylika vägindelningar icke i allmänhet skulle behöva
ställa sig så stora, att en därför intresserad väghållare av ekonomiska
hänsyn skulle låta avskräcka sig att, då verklig anledning därtill
förelåge, begära indelning av en enskild väg, i vars underhåll han
deltoge. I varje fall anser utskottet frågan om de enskilda vägarnas
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.
5
indelning icke vara av beskaffenhet, att för närvarande påkalla statsmakternas
ingripande.»
Då detta enligt utskottets mening i än högre grad gällde frågan
om förbättrandet av samma vägar, hemställde utskottet, att motionen
icke måtte av Riksdagen bifallas.
Av det anförda utlåtandet framgår, att 1912 års jordbruksutskott,
som sålunda ägnat vederbörlig uppmärksamhet åt den vid sagda års
riksdag ifrågakomna motionens såväl motivering som yrkande, visserligen
delat motionärens önskan om en i allt större omfattning bedriven
indelning av enskilda vägar på landet, men icke funnit frågan om de
enskilda vägarnas indelning än mindre förbättring vara av natur att för
det dåvarande påkalla statsmakternas ingripande.
Såsom synes, grundar sig den nu förevarande motionen på enahanda
skäl och synpunkter som den av motionären förut i frågan väckta.
Några nya sådana, som skulle kunna giva utskottet anledning att frångå
sin förut uttalade ståndpunkt i frågan, har motionären, enligt utskottets
mening, icke förebragt.
Med åberopande av de synpuukter, som kommit till uttryck i ovanberörda
av 1912 års jordbruksutskott gjorda uttalanden, får utskottet
sålunda hemställa,
att förevarande motion icke må av Riksdagen bifallas.
Stockholm den 18 februari 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg.
Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Pers, Ericsson, Lundell, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlund,
Andersson, Linders och Hellström.
Utskottet.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.