Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar på landet.

1913-02-18 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:26, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar på landet.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 20.

1

Nr 20.

Ankom till Riksdagens kansli den 19 februari 1913 kl. 2 e. in.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t

angående bidrag av statsmedel till kostnaderna för indelning

och förbättring av enskilda vägar på landet.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling

överlämnad motion, nr 12, har herr Molin i Dombäcksmark hemställt,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning

och förslag, i vad mån och under vilka villkor staten bör bidraga

i kostnaderna för indelning och förbättring av enskilda vägar

på landet enligt lagen den 5 juli 1907.

Till stöd härför har anförts följande:

»I en inom Andra kammaren vid 1912 års riksdag väckt motion

hemställde undertecknad, ’att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl.

Maj:t anhålla om utredning och förslag i vad mån och under vilka

villkor staten bör bidraga i kostnaderna för indelning och förbättring

av enskilda vägar på landet enligt lagen den 5 juli 1907’. Denna motion

blev i enlighet med jordbruksutskottets avstyrkande utlåtande avslagen,

och de huvudsakligaste motiven för denna åtgärd synas vara att söka

i jordbruksutskottets förmodan, att meningen i min motion vore att på

något sätt lägga hinder i vägen för enskilda vägars intagande i allmän

vägdelning, då förhållandena det påkallade. Såsom framgår av de anföranden,

jag höll i Andra kafhmaren, var detta alls icke min mening,

men tillät jag mig betvivla, att staten för närvarande hade resurser att

med ens lösa vägfrågan enligt lagen om väghållningsbesvärets utgöBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 12 käft. (Nr 26—27.)

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

rande på landet den 23 oktober 1891. Motionens motståndare förbisågo

nämligen den viktiga omständigheten, att vissa delvis mycket

svåra villkor förutsätta en enskild vägs intagande i allmän vägdelning.

Först och främst fordras, att vägen ej på någon sträcka skall ha större

lutning än 1 : 20. Vidare skall vägen vara av god beskaffenhet. Vederbörande

väghållningsdistrikt skall om saken höras. Konungens befallningshavande

skall döma väghållningsskyldige att underhålla densamma.

Vägen skall därförinnan givetvis vara undersökt av ingeniörer och väldiga

apparater igångsatta för frågans framförande. Då därtill kommer,

att de stora kostnader, som följa nya vägdelningar, i det allra längsta

avskräcka väghållningsskyldige från att påkalla ny vägdelning, är det

lätt att förstå, vilka snart sagt oöverstigliga hinder som möta, då fråga

uppstår att intaga en enskild väg i allmänt vägunderhåll. Att den utväg,

jag i min motion föreslagit, skulle omöjliggöra eller försena viktigare

enskilda vägars intagande i allmän vägdelning eller indelning

till allmänt underhåll, är så mycket mindre sant som åtgärden att lämna

statsbidrag till sådana vägars indelning och iståndsättande tvärtom

skulle föra frågan om väganias indelning till allmänt underhåll närmare

målet. I stället för att, såsom jordbruksutskottet vid 1912 års Riksdag

förmenat, min motion skulle föra vägfrågan på »avvägar», är min motion

ett led i strävandet att komma fram till det idealistiska tillstånd, då

alla vägar av betydelse för den allmänna samfärdseln bliva indelade

till allmänt underhåll. Det torde också böra fastslås, att motionen ej

heller avser att göra ändringar i lagen om väghållningsbesvärets utgörande

på landet den 23 oktober 1891 överflödiga. Givetvis tarvas även

i denna lag betydande ändringar för att möjliggöra än flera vägars indelning

till allmänt underhåll. I en annan vid årets riksdag väckt

motion har jag påkallat Riksdagens uppmärksamhet i denna fråga.

Men icke alla enskilda vägar ha utsikt att i sinom tid bli indelade

till allmänt underhåll. En stor mängd enskilda vägar komma att förbli

enskilda vägar allt framgent, då de ej kunna tillmätas betydelse för

den allmänna samfärdseln i vidare mån än för ett större eller mindre

antal enskilda. För dessa, som bo i obygden och endast hava usla

byvägar att trafikera, vore ett handtag från statens sida synnerligen

välkommet. Rättvisan kräver, att dessa, som bo i obygden i saknad av

kommunikationer, men som dock lika med andra i detta hänseende bättre

situerade få betala vägskatter och underhålla vägskiften miltals från

hemmet, få den hjälpen, att staten bidrager i kostnaden för utfartsvägens

indelning och i särskilt ömmande fall jämväl bidrager i kostnaderna

för dess iståndsättande.

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

3

Jag tillåter mig till sist anföra ett brottstycke av ett brev, som

kom mig tillhanda under 1912 års riksdag, från en småbrukare i

Kristianstads län, vilket visar, att ifrågavarande framställning ingalunda

är blott och bart en norrländsk fråga. Han skriver: »Undertecknad vill

härmed till Eder herr riksdagsman framföra min stora tacksamhet för

den motion, Ni i Riksdagen framfört angående statsbidrag till indelning

och förbättring av enskilda vägar. Jag beklagar, att joi-dbruksutskottet

avstyrkt denna motion, som jag anser hava det största värde för förbättrandet

av lantbefolkningens kommunikationer. Under nuvarande

förhållanden är det ofta slumpen, som avgör, vilka vägar, som bliva

allmänna, och många så kallade enskilda vägar äro ofta av långt större

betydelse än en stor del allmänna vägar. Det skulle mycket glädja mig

om Eder motion i framtiden vunne gehör i Riksdagen och vill jag härmed

bedja Eder att icke släppa denna nyttiga sak.»

Med hänvisning till min motion i ämnet vid 1912 års Riksdag och

de anföranden jag höll i Andra kammaren vid ärendets behandling, får

jag på grund av det sålunda anförda yrka, — — — —»

Såsom i motionen erinras, förevar vid 1912 års riksdag en av samme

motionär väckt, till syfte och yrkande med den nu föreliggande fullt

överensstämmande motion, vilken emellertid i enlighet med jordbruksutskottets

avstyrkande utlåtande blev av Riksdagen avslagen.

I sitt berörda utlåtande anförde utskottet följande:

»Utskottet vill till en början erinra därom, att vid 1910 års riksdag

inom Andra kammaren väcktes en motion om skrivelse till Kung!.

Maj:t angående revision av gällande lag om enskilda vägar på landet. I

motiveringen framhöll motionären, hurusom å många av de vägar, som

blott vore eller begagnades som enskilda, framginge allmän trafik i stor

omfattning, vilket hade till följd att vissa väghållare oskäligt betungades.

För att åstadkomma utjämning av förhållandena med därav härflytande

lättnad för de av underhåll av enskilda vägar mest betungade borde,

enligt motionärens mening, det allmänna träda emellan; och förordade

motionären därför, att av det från staten utgående bidraget till väghållningsskyldige

in natura inom kommunerna viss del borde enligt å

vägstämma fattat beslut kunna få användas som bidrag till enskilda

vägars byggande och underhåll.

I sitt i anledning av motionen avgivna utlåtande, nr 70, yttrade

jordbruksutskottet följande:

''Motionärens anmärkningar mot lagen den 5 juli 1907 om enskilda

vägar på landet synas huvudsakligen härleda sig från de rådande för
-

Utskottet.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

hållandena beträffande underhållet av starkt trafikerade sådana vägar. I

avseende härå vill utskottet erinra, att man icke, såsom motionären antagit,

vid tillkomsten av nämnda lag förbisett, att å många av dessa

vägar framginge allmän trafik i stor omfattning. För sådant fall äro

nämligen stadganden givna i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets

utgörande på landet med däri sedermera gjorda ändringar.

I § 41 av denna lag föreskrives nämligen att, vid vägdelningsförrättning,

till handläggning skall företagas, bland andra, frågan om

bestämmande av de vägar, vilka skola såsom allmänna anses. I § 4 av

samma lag meddelas närmare föreskrifter angående förfarandet, när

fråga uppstår om förändring av redan befintlig väg till bygdeväg eller

landsväg. Dessa lagrum avse tydligen att avhjälpa det av motionären

åsyftade missförhållande, att för den allmänna samfärdseln behövliga

vägar underhållas av en eller ett fåtal enskilda. Sant är visserligen,

att det understundom kan visa sig svårt att få enskild väg indelad till

allmänt underhåll, äfven när billigheten synes kräva detta. Då emellertid

stadgandena härom, såsom redan nämnts, återfinnas i lagen om väghållningsbesvärets

utgörande på landet, torde, därest lagstiftningen skall

tillgripas för de uppgivna missförhållandenas avhjälpande, en revision

av lagen om enskilda vägar i alla händelser icke vara på sin plats.’

På grund av vad sålunda sagts och då sådan erfarenhet om nämnda

lags verkningar i olika afseenden under den korta tid, lagen funnits till,

ej kunnat vinnas, att en revision av lagen kunde därav föranledas, hemställde

utskottet, att motionen icke måtte till någon Riksdagens åtgärd

föranleda. Detta blev också båda kamrarnas beslut.

Ehuru den nu föreliggande motionen närmast avser statsbidrag för

indelning och förbättring av enskilda vägar på landet och således icke

omedelbart berör frågan om eller i vad mån staten bör bidraga till själva

byggandet och underhållet av dylika vägar, finner dock utskottet här

ovan återgivna uttalanden av 1910 års jordbruksutskott i det väsentliga

äga tillämplighet även på den nu förevarande framställningen. Visserligen

anser utskottet i likhet med motionären önskvärdt, att indelning

av de enskilda vägarna på landet i vidsträcktare mån, än hittills torde

hava varit fallet, må komma till stånd. Dock synes det utskottet, som

om kostnaderna för dylika vägindelningar icke i allmänhet skulle behöva

ställa sig så stora, att en därför intresserad väghållare av ekonomiska

hänsyn skulle låta avskräcka sig att, då verklig anledning därtill

förelåge, begära indelning av en enskild väg, i vars underhåll han

deltoge. I varje fall anser utskottet frågan om de enskilda vägarnas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 26.

5

indelning icke vara av beskaffenhet, att för närvarande påkalla statsmakternas

ingripande.»

Då detta enligt utskottets mening i än högre grad gällde frågan

om förbättrandet av samma vägar, hemställde utskottet, att motionen

icke måtte av Riksdagen bifallas.

Av det anförda utlåtandet framgår, att 1912 års jordbruksutskott,

som sålunda ägnat vederbörlig uppmärksamhet åt den vid sagda års

riksdag ifrågakomna motionens såväl motivering som yrkande, visserligen

delat motionärens önskan om en i allt större omfattning bedriven

indelning av enskilda vägar på landet, men icke funnit frågan om de

enskilda vägarnas indelning än mindre förbättring vara av natur att för

det dåvarande påkalla statsmakternas ingripande.

Såsom synes, grundar sig den nu förevarande motionen på enahanda

skäl och synpunkter som den av motionären förut i frågan väckta.

Några nya sådana, som skulle kunna giva utskottet anledning att frångå

sin förut uttalade ståndpunkt i frågan, har motionären, enligt utskottets

mening, icke förebragt.

Med åberopande av de synpuukter, som kommit till uttryck i ovanberörda

av 1912 års jordbruksutskott gjorda uttalanden, får utskottet

sålunda hemställa,

att förevarande motion icke må av Riksdagen bifallas.

Stockholm den 18 februari 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,

Pers, Ericsson, Lundell, Nilsson i Kabbarp, greve Hamilton, Kronlund,

Andersson, Linders och Hellström.

Utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.