Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga jordbruk.
1913-04-08 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
JoU 1913:43, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga jordbruk.
Dokumentets text
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
1
Nr 43.
Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1913, kl. 3 e. m.
Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.
Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte
att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och
Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga
jordbruk.
(2:a Avd.)
I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande
behandling hänvisad motion, nr 206, hava herrar Widén och Wedin
hemställt, att Riksdagen måtte ^skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes verkställa utredning, i vilken omfattning, och på vilket sätt
åtgärder från statens sida må kunna vidtagas — i form av anslag till beredande
av lån på billiga villkor eller annorledes — för att förhjälpa arrendatorer
å sådana fastigheter, som avses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk
i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, att förvärva dessa fastigheter
såsom självständiga jordbruk, samt för Riksdagen framlägga de förslag,
som av denna utredning föranledas.
Till stöd härför har anförts följande:
»Vid förra årets riksdag framlade undertecknade en motion angående
utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att underlätta för
arrendatorer å bolags och s. k. enskilda skogsspekulanters egendomar i
Norrland och Dalarne att bliva självständiga jordbrukare å sina hemman.
Denna motion bifölls i huvudsak av Andra kammaren utan votering, men
avslogs av Första kammaren, likaledes utan votering.
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 25 käft. (Nr 43). 1
2
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
Yår motivering till denna motion var följande:
’Den s. k. Norrlandsfrågan har under de senaste åren stadigt varit föremål för
Riksdagens uppmärksamhet. Resultat därav föreligger, bland annat, uti viktiga lagstiftningsåtgärder:
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva
fast egendom den 4 maj 1906; lag om arrende av viss jord å landet inom
Norrland och Dalarne den 25 juni 1909; lag av samma dag angående uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne; lag likaledes av samma dag om inskränkning i
rätten att erhålla ägostyckning; samt lag av den 31 juli 1907 om ändring i författningen
angående jordavsöndring m. m.
Ändamålet med denna lagstiftning är, i stort sett, att bibehålla och stärka en
självständig jordägande och jordbrukande befolkning i Norrland, Och det torde även
få lov att erkännas, såväl att denna lagstiftning varit av förhållandena högeligen påkallad
som även att den bidragit till att hejda den utveckling till den självständiga
jordbrukarebefolkningens upphörande, som var på väg att taga allt större fart. Så
har förbudslagen i stort sett inverkat återhållande på jordens övergång till bolagen.
Och att arrendelagen bidragit att väsentligt stadga och förbättra bolagsarrendatorernas
ställning tycker man sig redan nu förmärka, oaktat lagen ännu endast helt kort tid
varit gällande. Regeringen har nu gått i författning om en närmare utredning av
särskilt förbudslagens verkningar. Av en sådan utredning lärer komma att ytterligare
framgå, huru den nämnda lagstiftningen verkat och i vilka avseenden den kan behöva
fullständigas eller förbättras.
Emellertid synes det vara skäl att redan nu framdraga och göra till föremål för
utredning, så skyndsam som möjligt, en fråga, som för utvecklingen av jordbesittningsoch
jordbruksförhållandena i Norrland är av den högsta vikt. Och det är frågan om
bolagsarrendatorernas ställning i avseende å möjligheten för dem att förvärva sina
brukningsdelar, så att de bliva självständiga innehavare av desamma. Utan tvivel
har norrländska arrendelagen, såsom förut framhållits, bidragit att väsentligen stadga
arrendatorernas ställning. Främst har detta skett därigenom att arrendetiden blivit
bestämd och måste omfatta en viss minimitid, under vilken arrendatorn är berättigad
att kvarsitta vid arrendet, även om hemmanet säljes, och oavsett om hans kontrakt
är intecknat eller icke. Denna förmån har icke blivit utesluten därigenom, att en
hel del bolag, innan norrländska arrendelagen trädde i tillämpning, i syfte att utesluta
denna tillämpning, gjort upp längre tids kontrakt, på 15 å 20 år, med sina arrendatorer.
Den allmänna, för hela riket gällande nya arrendelagen blev i allt fall tilllämplig
på dessa arrenden. Och även enligt denna arrendelag kan en arrendator med
skriftligt kontrakt icke mot sin vilja fråntagas arrendet, även efter det försäljning av
egendomen ägt rum. Förhållandena äro därför nu i de flesta fall sådana, att ett
bolag, som vill sälja, måste antingen göra upp med sin arrendator angående de villkor,
på vilka han vill avträda arrendet, eller ock sälja till arrendatorn.
Utan tvivel vore det dock bäst, även fastän arrendatorernas ställning alltså
blivit väsentligen förbättrad, om så många av dem som möjligt kunde bliva själva
ägare till den jord de bruka. Endast det intresse, som den egna torvan medför, kan
borga för en verklig utveckling av jordbruket på den jord, som nu är i trävaruindustriens
ägo. Utan tvivel gå också arrendatorernas egna önskemål livligt i denna
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
3
riktning. Och här möter numera ett liknande intresse från bolagens sida. De förpliktelser,
som de norrländska arrende- och vanhävdslagarna pålägga bolagen, göra
dem helt naturligt benägna att avhända sig den inägojord, som de äga. Visserligen
visade sig, efter den norrländska ägostyckningslagens införande, till en början en viss
obenägenhet hos bolagen att företaga ägostyckningar; man ville ej lämna det skogsanslag,
som genom den nya författningen nödvändiggjordes. Man hoppades kanske,
att lagen härom, som till en början var blott provisorisk, snart skulle upphöra att
gälla. Men då det visat sig, att detta ej blev fallet och ägostyckningar icke medgåvos
på andra villkor än att erforderlig areal utmark lämnades, hava bolagen funnit
sig häri. Och under de senare åren hava, åtminstone i Jämtlands län, ägostyckningar
i stor mängd ägt rum å bolagsegendomar. Under åren 1906—1911 hava i nämnda
län medgivits ägostyckningar å bolagsegendomar till ett antal av 339; därav komma
t. ex. på Skönviks aktiebolag 87, på Bergvik och Ala Nya aktiebolag 65, på Sunds
aktiebolag 64 o. s. v. Försäljning av de frånstyckade hemmansdelarna har däremot
hittills ägt rum endast i ringa omfattning.
Men i den mån som bolagen bliva angelägnare att avyttra den dem tillhöriga
inägojorden, uppträder här en annan fara. Och det är, att arrendatorerna låta förmå
sig att köpa hemmanen och för köpeskillingen sätta sig i skuld till bolagen eller
andra enskilda förlagsgivare. Härigenom komma de i själva verket i sämre ställning,
än den de, åtminstone enligt nuvarande förhållanden, intogo såsom arrendatorer. Såsom
sådana ägde de sitta odrivna, så länge de uppfyllde sina kontrakt; men såsom skuldsatta
jordägare äro de i fordringsägarens hand; han kan när som helst yrka på hemmanets
exekutiva försäljning och vräka dem därifrån. Om en dylik eventualitet skulle
i större omfattning inträda, vore stor fara för handen för en mycket avsevärd del av
befolkningen i Norrland.
Här må till belysning av förhållandena och av arrendatorernas egen uppfattning
anföras några utdrag ur en skrivelse av en man ur bolagsarrendatorernas egen krets,
som tänkt litet djupare över detta ämne:
»För mig framställer sig detta spörsmål (= Norrlandsfrågan) så, att det icke
kan anses slutgiltigt löst, förrän åtminstone all den i bolags och andra jordspekulanters
ägo varande åkerjorden i Norrland blivit till den norrländska befolkningen återbördad
med full äganderätt. Det är endast med detta slutmål jag tänker mig frågans partiella
lösning. Statsmakternas uppgift skulle sålunda enligt min mening vara att vid gynnsamma
tillfällen vidta lämpliga åtgärder för att så småningom uppnå detta slutmål.
Med denna syn på saken är det tydligt, att jag visserligen anser vad som hittills
på lagstiftningens väg gjorts ha varit för sin tid likaväl motiverade som nödvändiga
åtgärder för att i den mån vid de olika tidsskedena varit möjligt hejdande förebygga
Norrlands totala ruinerande — — —.
De närvarande konjunkturerna erbjuda också just nu det möjligast bästa tänkbara
tillfälle att skaffa sig fast fot i åtminstone någon liten del av denna jord. De
större trävarubolagen hava omsider kommit underfund om eller kanske tvungits att
inse, att det inte kan vara något slags mening uti och allra minst för dessa någon
fördel att fortfarande fasthålla vid äganderätten till även de små odlade jordbitarna i
Norrland och utbjuda nu dessa till salu. Och det är väl endast en tidsfråga, när
även andra jordägare skola komma till samma förståndiga uppfattning och beslut.
4
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
Och den norrländska befolkningen önskade nog ingenting högre än att kunna som
egna torvor förvärva denna jord.
Men såväl de nuvarande arrendatorerna som andra, som här företrädesvis kunna
och böra ifrågakomma som köpare, äro fattigt folk, som på sin höjd äga sitt lilla och
torftiga bo skuldfritt och som därför med bästa vilja ej kunna reflektera på någon
affär. Ty var skola köpeskillingarna tagas ifrån?
Att av privatpersoner upplåna nödiga medel är naturligtvis en ren omöjlighet.
Och banklån på kort tid för detta ändamål kan givetvis inte vara en tanke på. Vad
som möjligen undantagsvis skulle kunna låta sig göra vore att köpa mot förbindelse
till säljaren och lämna denne inteckning för köpeskillingen i den köpta fastigheten;
men ett dylikt arrangemang vore nog den sämsta av alla utvägar. Och pengarne
skulle i varje fall bli såväl för dyra som i synnerhet för osäkra.
Om en fattig arbetare eller arrendator över huvud skall kunna tänka på att
tillhandla sig en jordbruksfastighet i Norrlands skogsbygder, måste han först
och främst ha någorlunda klart för sig, om affären såväl vad själva inköpspriset som
betalningsvillkoren och annat beträffar är sådan, att han har antagliga förutsättningar
att kunna gå i land därmed. Och då bolagshemman till större delen och de enskilda
spekulanternas så gott som undantagslöst äro i sådant skick, att de fordra sin
eventuella ägares hela kraft under hela hans tid att iståndsätta, synes mig det oeftergivliga
villkoret för en dylik affärs möjlighet vara, att köparen från början har sin
ekonomi så ordnad, att han dels icke behöver betala för hög ränta, dels ock framför allt
så ställd, att han icke vilket ögonblick som helst riskerar få hela sin skuld exekutivt
uttagen, utan ställd på sådana grunder, att han har en på förhand fixerad summa
att årligen betala i ränta och amortering. Och vad arrendatorerna särskilt beträffar,
synes det mig omöjligen kunna vara vare sig för dem själva klokt eller för landet
gagneligt och allra minst mot lagstiftarne hänsynsfullt utbyta den jämförelsevis trygga
ställning, de genom arrendelagen erhållit, mot en högeligen tvivelaktig tillvaro som
ägare av den jord de nu arrendera och samtidigt från den med stora resurser utrustade
förre ägaren på sig själv och sin ohållbara ekonomi överflytta fastighetens byggnadsoch
hävdeskyldighet.
Då det sålunda, såvitt jag kan räkna ut, inte finnes privatkapital i tillräcklig
myckenhet för finansieringen av den här ifrågavarande saken att tillgå, och då sådant
kapital, även om det funnes och mot all förmodan villigt tillsläpptes, i alla händelser icke
kan anses för ändamålet tillräckligt betryggande, kan jag för min del inte tänka mig den
här sakens förverkligande på annat sätt, än att staten tar finansieringen därav om hand.»
Sedan han därpå sökt utveckla betydelsen för Norrland och därmed även för
landet i sin helhet av att erhålla en för jordens kultur och uppodling intresserad
självägande befolkning i de förutvarande arrendatorernas ställe, eller snarare arrendatorsklassens
övergång till att bliva självägare, vilken övergång emellertid bör, för att vara
till godo, ske under ekonomiskt betryggande förhållanden — framhåller han, att staten
utan tvivel genom odlingens och välståndets tillväxt skulle få mångdubbelt igen vad
den sålunda utlagt eller förskotterat; ty här vore naturligen icke fråga om någon gåva,
utan allenast om ett förskott. Därpå fortsätter han:
»Till sist ber jag vördsammast få erinra därom, att staten genom egnahemslånen
redan förut fastslagit den här ventilerade saken som en statsangelägenhet. Ty det
opaginerad Kontrollera mot PDF
Jordbruksutskottets utlåtande Nr do.
skulle även i det här fallet egentligen inte bli fråga om någonting annat än egna
hem, fast efter något större måttstock än vad som hittills använts. Om själva egnahemssaken
vill jag inte säga annat än gott. Dock skall jag tillåta mig uttala mina
starka tvivelsmål om, huruvida dessa efter samma mått för hela riket tillmätta egna
hem kunna antagas lämpa sig lika bra för Norrlands skogsbygder som för Skånes
slätter. I alla händelser är nog tiden ännu icke inne att i våra bygder forcera egnahemssaken
i dess nuvarande form var som helst, utan på sin höjd koncentrera verksamheten
på vissa centrala platser. I långt från kommunikationsleder och mera betydande
arbetscentra belägna skogsbygder passa icke för närvarande dessa små jordbrukslägenheter
och äro icke heller nu på sådana ställen nödvändiga. I dessa skogsbygder
finnas nu massor av små jordbruksfastigheter till salu för billigt pris. I mitt
omedelbara grannskap finnes exempelvis en sådan fastighet på omkring 10 tunnland
odlad jord och tämligen bra hus, som med lagenlig stödskog torde kunna köpas för
mellan 4 och 5 tusen kronor. Om jag ägde denna fastighet och ville jobba i egna
hem, kunde jag stycka den till 4 sådana och, efter åtskilliga vederbörandes utlåtanden,
utan tvivel också få till stånd 4 stycken för närvarande på denna plats ekonomiskt
omöjliga miniatyrjordbruk och få staten att därpå offra flera gånger fastighetens nuvarande
värde. Jag frågar: Varför i all rimlighets namn kan ej staten låna arrendatorn
å detta hemman vad ett eget hem skulle kosta och hjälpa honom att köpa hela
fastigheten för beloppet, då staten i så fall och i motsats till det förra finge mer än
fullgod säkerhet? Den man, som jag här talar om, har just 4 snart stora pojkar,
som kanske utan statslån i framtiden kunde bygga tre nya gårdar till den nuvarande
å denna jordbit, när och om utvecklingen därtill skulle föranleda.»
Så långt den ifrågavande arrendatorn.
Ovedersägligt synes det vara, att här är ett fält, där det är synnerligen angeläget,
att statsmakten ingriper för att länka utvecklingen i de rätta banorna. Om den
hittills genomförda norrlandslagstiftningen haft till ett huvudsakligt syfte, att den
odlade jorden skulle ur trävarubolagens och skogsjobbarnes händer återgå till den
jordbrukande befolkning, som själv bebor och brukar jorden, så måste det ses till att
detta sker på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Och billigt samt även lämpligt
är, att den befolkning, som för närvarande brukar jorden, sättes i tillfälle att
förvärva den såsom självägare. Detta lärer dock i regel ej kunna gå utan att staten
träder emellan, icke med några gåvor, utan medelst understöd eller förskott, som
skola återgäldas. I de jordbrukskommissioner, som enligt uppsiktslagen blivit tillsatta,
finnas inom varje län . myndigheter, som äro i tillfälle att pröva såväl den ifrågavarande
brukarens personliga och ekonomiska kvalifikationer för den begärda hjälpen
som även de omständigheter i själva avtalet, som böra vara av betydelse för avgörande,
om och i vilken mån hjälp lämnas bör.
Frågan härom bör dock, innan något bestämt förslag kan framläggas, bliva
föremål för en noggrannare undersökning än den, som kunnat ligga till grund för
förevarande framställning, särskilt i syfte att utröna, om förhållandena i detta avseende
äro liknande i alla delar av Norrland; den ovan lämnade framställningen hänför sig
nämligen närmast till förhållandena i Jämtlands län.
Emellertid är det angeläget, att vad som skall göras icke fördröjes och att alltså
denna undersökning kommer till stånd så skyndsamt som möjligt.’
6
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
De skal, som sålunda anförts för att staten snarligen bör vidtaga åtgärder
för att befrämja ett framtidsmässigt ordnande av jordbruks- och
jordbesittningsförkållandena för befolkningen å de stora områden i Norrland,
som äro i trävarubolagens och de s. k. enskilda skogsspekulanternas
ägo, förefinnas i oförminskad omfattning och styrka.
Yanbävdslagen driver bolagen, såsom väl även var avsett, att sälja
inägojorden i ökad omfattning och numera kanske även till något billigare
pris än förr. Arrendatorerna å denna jord äro naturligt nog villiga att
köpa. Men de sakna i allmänhet tillräckliga medel. Här möta faror förnämligast
i två riktningar. För att kunna åstadkomma köpeskillingen, går
arrendatorn in på, att så litet skog och odlingsmark lägges till inägolotten,
som med lag är förenligt, ja, ändå mindre. Det finnes till och med exempel
på, att han går in på att köpa en inägolott, till vilken finnes varken
skog av någon betydelse eller betes- och odlingsmark; och då en sådan
inägolott numera varken genom ägostyckning eller avsöndring kan frånskiljas''
hemmanet och han således ej därå kan få lagfart, förmås han att
köpa den med skyldighet att »söka lagfart på egen risk» — en lagfart,
som han aldrig kan få. Eller ock lägges till inägolotterna, som ägostyckats
»på lager» före 1905 års lag, i form av något slags nyttjanderätt
»på 20 år» rätt att taga vedbrand (men ej virke till reparationer) på hemmanets
skog. Yad är detta för framtiden? Meö även där det ej går så
långt, föreligger faran att, i stället för kraftiga och utvecklingsdugliga jordbruk
—- som en stor del bolagshemman dock nu utan tvivel äro —, erhållas
där uppe en mängd småbruk av otillräcklig bärkraft och med
innehavare, som riskera att förr eller senare bli ett proletariat.
Den andra faran är, såsom i fjolårets motion antytts, att, även där
hemmanet, som säljes, gives tillräckligt bärkraftig omfattning, arrendatornköparen
kommer i skuld för köpeskillingen till bolaget-säljaren eller
till andra enskilda långivare; och även om i förra fallet bolaget för närvarande
är tillmötesgående och välvilligt, kan t. ex. snart nog aktiemajoriteten
övergå i andra händer, och då ändras signalerna. Den nye ägaren
är i själva verket mera beroende och sämre ställd, än han förut var som
arrendator.
Det vore för visso för den framtida utvecklingen av ej blott jordbruket,
utan även skogskulturen, i Norrland i högsta grad ödesdigert, om
bolagshemmanen skulle övergå till att bliva, icke som man avsett bärkraftiga
och utvecklingskrafti ga allmogehemman, utan smålägenheter utan bärkraft
och utvecklingsförmåga.
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43
7
Men härför är risken stor, om staten ej griper in. Ägostyckningsoch
jordavsöndringslagarne för Norrland hava sökt leda lagstiftningen i
de rätta banorna; möjligen behöva de i vissa avseenden förbättras eller,
kanske snarare, bliva föremål för en mera målmedveten tillämpning än
hittills, särskilt i den högsta instansen. Men vad som dock främst erfordras
är, att staten träder till för att, på sätt som i fjolårets motion antyddes,
underhjälpa arrendatorernas strävanden att göra sig självständiga
på sina hemman.
Visserligen hava de s. k. egnahemskommitterade, oaktat vår motion
i fjol föll, i viss mån upptagit dess tanke och satt i gång eu utredning,
som syftar till att få kännedom om omfattningen av den jord, som av bolagen
antingen avskilts från deras hemman för att försäljas eller med vilken
de hava för avsikt att så förfara; och denna utredning kan ju komma
till nytta även för det, som avses i vår motion. Men syftet med sagda
utredning kan dock ej bliva annat än att utröna, i vad mån ifrågavarande
egendomar kunna ingå i egnahemsbildandet. Den kan icke tjäna till att
avhjälpa det behov, som i förevarande fråga är det huvudsakliga och
trängande — bolagsarrendenas förvandling till självständiga, bärkraftiga
allmogehemman. Inom ramen för egnahemspolitiken kan denna för Norrlands
framtid, det våga vi påstå, avgörande jordfråga icke lösas. Ett försök
härtill skulle till och med förrycka hela denna egnahemspolitik; det
uppvisades för övrigt märkvärdigt nog av eu bland motionens motståndare
under fjolårets debatt i Första kammaren.
Nej, från egnahemskommitterade kan ej hjälpen komma, Denna viktiga
fråga måste behandlas självständigt ur de synpunkter, som här ovan utvecklats.
Uppenbart är, att staten för ifrågavarande ändamål måste träda emellan
med anslag för att för arrendatorerna finansiera inköpen. Men detta
bör dock icke under några omständigheter ske på sådant sätt, att staten
ger någon skänk; det vore ej ens bra för arrendatorerna själva. Staten
bör på de förskott, som den lämnar, taga fullt den ränta, som erfordras
för att göra staten betäckt. För arrendatorerna bleve det i allt fall en
betydande förmån mot att ligga i händerna på säljaren eller andra enskilda
långivare. Angående storleken av detta anslag våga vi dock ej uttala oss;
därför fordras utredning. Något oöverkomligt behöver det dock ej bli;
det kan ju ej vara fråga om, att vartenda bolagshemman skall köpas. Ej
heller lärer det ankomma på oss att närmare, än vi sökt göra i fjolårets
motion, angiva de former eller de säkerhetsåtgärder, som erfordras för att
den lämnade hjälpen verkligen må tjäna vad därmed avses.»
8
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
Utskottet.
Utskottet anser sig till fullo kunna instämma i motionärernas uttalanden
om önskvärdheten av att arrendatorerna å bolags och enskilda skogsspekulanters
egendomar i Norrland och Dalarne i vidsträcktaste mån må
beredas möjlighet, eventuellt med statens tillhjälp, att förvärva de av dem
brukade fastigheterna såsom självständiga jordbruk. Betydelsen av att
erhålla en för jordens kultur och uppodling intresserad självägande jordbruksbefolkning
i de förutvarande arrendatorernas ställe ligger enligt utskottets
mening i så öppen dag, att vad motionärerna härom anfört svårligen
torde kunna motsägas. Såsom framhålles i det utlåtande, som under
fjolårets Biksdag av Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott avgavs i
anledning av motionärernas då i ämnet gjorda framställning, är emellertid
den av motionärerna åsyftade övergången från arrendatorer till självägande jordbrukare
till sitt värde väsentligen beroende av de omständigheter, under vilka
densamma äger rum, och de garantier, som kunna vinnas för de nya egna
hemmens säkra bestånd. I likhet med motionärerna anser utskottet, att
riskerna i dylikt hänseende betydligt minskas, därest övergången, på sätt
motionärerna antytt, finansieras genom statens mellankomst, och arrendatorerna
sålunda — i stället för att, såsom eljest ofta torde komma att
bliva fallet, för köpeskillingen råka i skuld till fastigheternas förre ägare
eller enskilda långivare — redan från början beredes en såvitt möjligt
oberoende och självständig ställning.
Om utskottet sålunda är ense med motionärerna däruti, att staten ifall
av behov bör träda hjälpande emellan för att sätta de i motionen omförmälda
arrendatorerna i tillfälle att förvärva äganderätten till de av dem
innehavda fastigheterna, har utskottet däremot icke kunnat finna den av
motionärerna i dylikt hänseende begärda skrivelsen till Kungl. Maj:t för
närvarande av behovet påkallad. Då nämligen, såsom av motionärerna
framhållits, de av Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 tillkallade sakkunniga
för utredning angående egnahemsfrågan redan hava sin uppmärksamhet
riktad å de av motionärerna framförda synpunkterna, torde det enligt
utskottets förmenande redan av denna anledning vara mindre lämpligt att,
innan resultatet av bemälda sakkunnigas arbete föreligger, hos Kungl.
Maj:t göra framställning om ytterligare utredning av nu ifrågavarande
spörsmål. Av vad vid frågans tidigare behandling inom Biksdagen av ene
motionären anfördes ävensom av den motivering, motionärerna givit sin
framställning, synes för övrigt framgå, att den åtgärd, motionärerna företrädesvis
önska få från statens sida vidtagen för förverkligandet av de i motionen
uttalade önskemål, är inrättandet till förmån för ifrågavarande arren
-
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
9
datorer av en särskild lånefond, avsedd att anlitas jämsides med den allmänna
egnahemslånefonden. Behövligheten och lämpligheten av en dylik anordning
synes emellertid enligt utskottets uppfattning starkt kunna betvivlas.
För nu ifrågavarande arrendatorer erbjuder sig nämligen i lika mån som
för andra, vilka hava för avsikt att under äganderätt förskaffa sig ett eget
hem, möjlighet att erhålla lån ur egnahemslånefonden, och enligt vad för
utskottet uppgivits, hava ock i vissa trakter av Norrland bolagsarrendatorerna
redan i icke obetydlig utsträckning begagnat sig av denna
möjlighet. Att egnahemslåneformen på grund av de angående dylika lån
gällande särskilda bestämmelserna skulle vara mindre lämplig för fall av
här ifrågavarande slag, har icke heller av motionärerna påvisats. Endast
undantagsvis torde värdet av de hemman, varom i motionen är fråga,
överstiga 7,000 kronor, vilket är maximivärdet å bebyggd jordbruksfastighet,
för vars förvärvande egnahemslån kan erhållas. Ur dylik synpunkt
torde sålunda hinder för egnahemslåneformens användning för nu ifrågavarande
ändamål i allmänhet icke föreligga. Visserligen kunna enligt
gällande bestämmelser egnahemslån icke beviljas till högre belopp än fem
sjättedelar av det beräknade värdet å den till inköp ifrågasatta egendomen,
varför den lånesökande, där han icke själv äger för ändamålet tillräckliga
medel, måste vara beredd att på annat sätt förskaffa sig den återstående
sjättedelen av det erforderliga kapitalet, men då i regel de arrendatorer,
varom i motionen är fråga, icke torde befinna sig i sämre ekonomisk
ställning än andra, som äro i behov av egnahemslån, torde icke heller
denna bestämmelse kunna åberopas såsom skäl, varför just för dessa arrendatorer
skulle behövas någon annan låneform än för andra egnahemsspekulanter.
— I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att i enlighet
med vid fjolårets riksdag fattat beslut bestämmelsen om att lånesumman
vid egnahemslån icke i något fall finge överstiga 5,000 kronor numera
jämlikt kungl. kungörelse den 10 juni 1912 blivit upphävd.
Nu låter det visserligen tänka sig, att egnahemslånefonden, som åtminstone
av vissa län redan hårt anlitats, skulle, därest densamma i någon
större omfattning toges i anspråk för nu ifrågavarande arrendatorers räkning,
komma att visa sig otillräcklig, så att andra lånesökandes behov
icke längre i önskvärd grad skulle kunna tillgodoses. Därest så skulle
visa sig bliva fallet, synes det emellertid utskottet, i likhet med vad av
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott vid fjolårets riksdag framhållits,
som om lämpligaste utvägen vore att i mån av behov öka nämnda fond i
stället för att, såsom motionärerna synas ifrågasätta, upplägga en särskild
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 25 käft. (Nr 43). 2
10
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
fond enbart för detta ändamål. — För närvarande utgå emellertid de för
egnahemslån avsedda medlen med så pass betydande belopp, att desamma
enligt utskottets mening åtminstone för den närmaste framtiden torde komma
att visa sig för ändamålet tillräckliga. I detta avseende må framhållas,
hurusom vid fjolårets riksdag för år 1913 ställdes till Ivungl. Maj :ts disposition
ett från 5,000,000 till 7,500,000 kronor förhöjt belopp för att användas
till egnahemslån samt att Ivungl. Maj:t i statsverkspropositionen till
innevarande års Riksdag begärt, att enahanda belopp för samma ändamål
måtte för år 1914 ställas till K. Maj:ts förfogande.
På grund av vad sålunda anförts och då icke heller övriga av motionärerna
åberopade skäl och synpunkter varit av beskaffenhet att kunna
övertyga utskottet om behovet av den av motionärerna föreslagna skrivelsen
till Kungl. Maj:t, har utskottet ansett sig böra hemställa,
att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.
Stockholm den 8 april 1913.
På jordbruksutskottets vägnar:
D. PERSSON i Tällberg.
Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,
Pers, Lundell, Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders, Hellström, Barthelson,
Bosson och Nilsson i Linnås.
Reservation:
av G. A. E. Kronlund, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava
följande lydelse:
I likhet med motionärerna anser utskottet det vara av högsta vikt
för utvecklingen av jordbruks- och jordbesittningsförhållandena i Norrland
och Dalarna, att arrendatorna å bolags- och därmed jämnställda enskilda
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
11
skogsspekulanters hemman beredes möjlighet att bliva självständiga jordbrukare
å dessa hemman. Inom Norrlandskommittén egnades denna fråga
mycken uppmärksamhet, och genom den speciallagstiftning, som är resultatet
av dess arbete, har också sagda mål i åtskilliga avseenden befrämjats.
För att emellertid mera effektivt befordra bolagshemmanens övergång till
självständiga jordbrukshemman erfordras framför allt ett kraftigt ekonomiskt
stöd från statens sida.
I detta avseende synes ingalunda vara tillräckligt att hänvisa till befintligheten
av egnahemslånefonden och den av hushållningssällskapen
såsom låneförmedlare därmed bedrivna egnahemsverksamheten.
Liksom de säregna sociala och ekonomiska förhållanden, som skapats
av trävaruindustrin i Norrland och Dalarne, kraft speciallagstiftning och
särskilda åtgärder i övrigt för dessa landsdelar och deras jordbrukande befolkning,
torde ett fram tidsmässigt ordnande af jordbesittningsförhållandena
för befolkningen å de stora områden i Norrland och Dalarne, som ägas av
trävaruindustrin, kräva speciella åtgärder av såväl lagstiftnings- som ekonomisk
art.
Det ekonomiska stödet synes staten böra lämna denna befolkning på
ett mera direkt och effektivt sätt än vad som kan ske efter de normer,
som gälla egnahemsverksamheten i allmänhet.
Sålunda torde vara nödvändigt, att staten själv omedelbart ställer sig
såsom långivare åt befolkningen för det ändamål varom här är fråga och
sålunda ikläder sig den därmed förenade risk samt att låneunderstöden i
de särskilda fallen bliva så tilltagna och lämnas under sådana former, att
det därmed åsyftade ändamål ernås, nämligen tillskapandet av en självständig
jordbrukareklass å de forna bolagshemmanen.
I samband med en dylik låneverksamhet från statens sida måste
jämväl tillses, att de fastigheter, som sålunda kunna från trävaruindustrin
förvärvas, till sin omfattning och beskaffenhet få tillräcklig bärkraft för ett
självständigt jordbruk.
Med hänsyn slutligen till de uppoffringar, som i förenämnda syfte måste
från statens sida ifrågakomma, framstår såsom en angelägenhet av stor
vikt, att staten genom lämpliga lagstiftningsåtgärder sörjer för att de sålunda
bildade jordbruken varda jämväl för framtiden bibehållna i den
jordbrukande klassens hand.
Emellertid torde först genom en fullständig utredning av frågan i dess
helhet kunna närmare angivas, vilka vägar som lämpligen böra beträdas
12
Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.
för att på ett för såväl staten som de enskilde tillfredsställande sätt ordna
ifrågavarande högst viktiga och betydelsefulla angelägenhet.
På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,
att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,
i vilken omfattning och på vilket sätt åtgärder
må kunna vidtagas för att förhjälpa arrendatorer å
sådana fastigheter, som avses i lagen om uppsikt å vissa,
jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909,
att förvärva dessa fastigheter såsom självständiga jordbruk
samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill
en dylik utredning kan föranleda.
samt av B. Persson.
Stockholm 1913. Kungl. Hofboktryckeriet, Iduns Tryckeri-A.-B.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.