Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga jordbruk.

1913-04-08 · 12 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 11 av 12 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:43, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga jordbruk.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

1

Nr 43.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1913, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl.

Maj:t angående utredning och förslag till åtgärder i syfte

att för arrendatorer av vissa fastigheter i Norrland och

Dalarne underlätta fastigheternas förvärvande såsom självständiga

jordbruk.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande

behandling hänvisad motion, nr 206, hava herrar Widén och Wedin

hemställt, att Riksdagen måtte ^skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes verkställa utredning, i vilken omfattning, och på vilket sätt

åtgärder från statens sida må kunna vidtagas — i form av anslag till beredande

av lån på billiga villkor eller annorledes — för att förhjälpa arrendatorer

å sådana fastigheter, som avses i lagen om uppsikt å vissa jordbruk

i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, att förvärva dessa fastigheter

såsom självständiga jordbruk, samt för Riksdagen framlägga de förslag,

som av denna utredning föranledas.

Till stöd härför har anförts följande:

»Vid förra årets riksdag framlade undertecknade en motion angående

utredning rörande de åtgärder, som borde vidtagas för att underlätta för

arrendatorer å bolags och s. k. enskilda skogsspekulanters egendomar i

Norrland och Dalarne att bliva självständiga jordbrukare å sina hemman.

Denna motion bifölls i huvudsak av Andra kammaren utan votering, men

avslogs av Första kammaren, likaledes utan votering.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 25 käft. (Nr 43). 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

Yår motivering till denna motion var följande:

’Den s. k. Norrlandsfrågan har under de senaste åren stadigt varit föremål för

Riksdagens uppmärksamhet. Resultat därav föreligger, bland annat, uti viktiga lagstiftningsåtgärder:

lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärva

fast egendom den 4 maj 1906; lag om arrende av viss jord å landet inom

Norrland och Dalarne den 25 juni 1909; lag av samma dag angående uppsikt å vissa

jordbruk i Norrland och Dalarne; lag likaledes av samma dag om inskränkning i

rätten att erhålla ägostyckning; samt lag av den 31 juli 1907 om ändring i författningen

angående jordavsöndring m. m.

Ändamålet med denna lagstiftning är, i stort sett, att bibehålla och stärka en

självständig jordägande och jordbrukande befolkning i Norrland, Och det torde även

få lov att erkännas, såväl att denna lagstiftning varit av förhållandena högeligen påkallad

som även att den bidragit till att hejda den utveckling till den självständiga

jordbrukarebefolkningens upphörande, som var på väg att taga allt större fart. Så

har förbudslagen i stort sett inverkat återhållande på jordens övergång till bolagen.

Och att arrendelagen bidragit att väsentligt stadga och förbättra bolagsarrendatorernas

ställning tycker man sig redan nu förmärka, oaktat lagen ännu endast helt kort tid

varit gällande. Regeringen har nu gått i författning om en närmare utredning av

särskilt förbudslagens verkningar. Av en sådan utredning lärer komma att ytterligare

framgå, huru den nämnda lagstiftningen verkat och i vilka avseenden den kan behöva

fullständigas eller förbättras.

Emellertid synes det vara skäl att redan nu framdraga och göra till föremål för

utredning, så skyndsam som möjligt, en fråga, som för utvecklingen av jordbesittningsoch

jordbruksförhållandena i Norrland är av den högsta vikt. Och det är frågan om

bolagsarrendatorernas ställning i avseende å möjligheten för dem att förvärva sina

brukningsdelar, så att de bliva självständiga innehavare av desamma. Utan tvivel

har norrländska arrendelagen, såsom förut framhållits, bidragit att väsentligen stadga

arrendatorernas ställning. Främst har detta skett därigenom att arrendetiden blivit

bestämd och måste omfatta en viss minimitid, under vilken arrendatorn är berättigad

att kvarsitta vid arrendet, även om hemmanet säljes, och oavsett om hans kontrakt

är intecknat eller icke. Denna förmån har icke blivit utesluten därigenom, att en

hel del bolag, innan norrländska arrendelagen trädde i tillämpning, i syfte att utesluta

denna tillämpning, gjort upp längre tids kontrakt, på 15 å 20 år, med sina arrendatorer.

Den allmänna, för hela riket gällande nya arrendelagen blev i allt fall tilllämplig

på dessa arrenden. Och även enligt denna arrendelag kan en arrendator med

skriftligt kontrakt icke mot sin vilja fråntagas arrendet, även efter det försäljning av

egendomen ägt rum. Förhållandena äro därför nu i de flesta fall sådana, att ett

bolag, som vill sälja, måste antingen göra upp med sin arrendator angående de villkor,

på vilka han vill avträda arrendet, eller ock sälja till arrendatorn.

Utan tvivel vore det dock bäst, även fastän arrendatorernas ställning alltså

blivit väsentligen förbättrad, om så många av dem som möjligt kunde bliva själva

ägare till den jord de bruka. Endast det intresse, som den egna torvan medför, kan

borga för en verklig utveckling av jordbruket på den jord, som nu är i trävaruindustriens

ägo. Utan tvivel gå också arrendatorernas egna önskemål livligt i denna

s. 3 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

3

riktning. Och här möter numera ett liknande intresse från bolagens sida. De förpliktelser,

som de norrländska arrende- och vanhävdslagarna pålägga bolagen, göra

dem helt naturligt benägna att avhända sig den inägojord, som de äga. Visserligen

visade sig, efter den norrländska ägostyckningslagens införande, till en början en viss

obenägenhet hos bolagen att företaga ägostyckningar; man ville ej lämna det skogsanslag,

som genom den nya författningen nödvändiggjordes. Man hoppades kanske,

att lagen härom, som till en början var blott provisorisk, snart skulle upphöra att

gälla. Men då det visat sig, att detta ej blev fallet och ägostyckningar icke medgåvos

på andra villkor än att erforderlig areal utmark lämnades, hava bolagen funnit

sig häri. Och under de senare åren hava, åtminstone i Jämtlands län, ägostyckningar

i stor mängd ägt rum å bolagsegendomar. Under åren 1906—1911 hava i nämnda

län medgivits ägostyckningar å bolagsegendomar till ett antal av 339; därav komma

t. ex. på Skönviks aktiebolag 87, på Bergvik och Ala Nya aktiebolag 65, på Sunds

aktiebolag 64 o. s. v. Försäljning av de frånstyckade hemmansdelarna har däremot

hittills ägt rum endast i ringa omfattning.

Men i den mån som bolagen bliva angelägnare att avyttra den dem tillhöriga

inägojorden, uppträder här en annan fara. Och det är, att arrendatorerna låta förmå

sig att köpa hemmanen och för köpeskillingen sätta sig i skuld till bolagen eller

andra enskilda förlagsgivare. Härigenom komma de i själva verket i sämre ställning,

än den de, åtminstone enligt nuvarande förhållanden, intogo såsom arrendatorer. Såsom

sådana ägde de sitta odrivna, så länge de uppfyllde sina kontrakt; men såsom skuldsatta

jordägare äro de i fordringsägarens hand; han kan när som helst yrka på hemmanets

exekutiva försäljning och vräka dem därifrån. Om en dylik eventualitet skulle

i större omfattning inträda, vore stor fara för handen för en mycket avsevärd del av

befolkningen i Norrland.

Här må till belysning av förhållandena och av arrendatorernas egen uppfattning

anföras några utdrag ur en skrivelse av en man ur bolagsarrendatorernas egen krets,

som tänkt litet djupare över detta ämne:

»För mig framställer sig detta spörsmål (= Norrlandsfrågan) så, att det icke

kan anses slutgiltigt löst, förrän åtminstone all den i bolags och andra jordspekulanters

ägo varande åkerjorden i Norrland blivit till den norrländska befolkningen återbördad

med full äganderätt. Det är endast med detta slutmål jag tänker mig frågans partiella

lösning. Statsmakternas uppgift skulle sålunda enligt min mening vara att vid gynnsamma

tillfällen vidta lämpliga åtgärder för att så småningom uppnå detta slutmål.

Med denna syn på saken är det tydligt, att jag visserligen anser vad som hittills

på lagstiftningens väg gjorts ha varit för sin tid likaväl motiverade som nödvändiga

åtgärder för att i den mån vid de olika tidsskedena varit möjligt hejdande förebygga

Norrlands totala ruinerande — — —.

De närvarande konjunkturerna erbjuda också just nu det möjligast bästa tänkbara

tillfälle att skaffa sig fast fot i åtminstone någon liten del av denna jord. De

större trävarubolagen hava omsider kommit underfund om eller kanske tvungits att

inse, att det inte kan vara något slags mening uti och allra minst för dessa någon

fördel att fortfarande fasthålla vid äganderätten till även de små odlade jordbitarna i

Norrland och utbjuda nu dessa till salu. Och det är väl endast en tidsfråga, när

även andra jordägare skola komma till samma förståndiga uppfattning och beslut.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

Och den norrländska befolkningen önskade nog ingenting högre än att kunna som

egna torvor förvärva denna jord.

Men såväl de nuvarande arrendatorerna som andra, som här företrädesvis kunna

och böra ifrågakomma som köpare, äro fattigt folk, som på sin höjd äga sitt lilla och

torftiga bo skuldfritt och som därför med bästa vilja ej kunna reflektera på någon

affär. Ty var skola köpeskillingarna tagas ifrån?

Att av privatpersoner upplåna nödiga medel är naturligtvis en ren omöjlighet.

Och banklån på kort tid för detta ändamål kan givetvis inte vara en tanke på. Vad

som möjligen undantagsvis skulle kunna låta sig göra vore att köpa mot förbindelse

till säljaren och lämna denne inteckning för köpeskillingen i den köpta fastigheten;

men ett dylikt arrangemang vore nog den sämsta av alla utvägar. Och pengarne

skulle i varje fall bli såväl för dyra som i synnerhet för osäkra.

Om en fattig arbetare eller arrendator över huvud skall kunna tänka på att

tillhandla sig en jordbruksfastighet i Norrlands skogsbygder, måste han först

och främst ha någorlunda klart för sig, om affären såväl vad själva inköpspriset som

betalningsvillkoren och annat beträffar är sådan, att han har antagliga förutsättningar

att kunna gå i land därmed. Och då bolagshemman till större delen och de enskilda

spekulanternas så gott som undantagslöst äro i sådant skick, att de fordra sin

eventuella ägares hela kraft under hela hans tid att iståndsätta, synes mig det oeftergivliga

villkoret för en dylik affärs möjlighet vara, att köparen från början har sin

ekonomi så ordnad, att han dels icke behöver betala för hög ränta, dels ock framför allt

så ställd, att han icke vilket ögonblick som helst riskerar få hela sin skuld exekutivt

uttagen, utan ställd på sådana grunder, att han har en på förhand fixerad summa

att årligen betala i ränta och amortering. Och vad arrendatorerna särskilt beträffar,

synes det mig omöjligen kunna vara vare sig för dem själva klokt eller för landet

gagneligt och allra minst mot lagstiftarne hänsynsfullt utbyta den jämförelsevis trygga

ställning, de genom arrendelagen erhållit, mot en högeligen tvivelaktig tillvaro som

ägare av den jord de nu arrendera och samtidigt från den med stora resurser utrustade

förre ägaren på sig själv och sin ohållbara ekonomi överflytta fastighetens byggnadsoch

hävdeskyldighet.

Då det sålunda, såvitt jag kan räkna ut, inte finnes privatkapital i tillräcklig

myckenhet för finansieringen av den här ifrågavarande saken att tillgå, och då sådant

kapital, även om det funnes och mot all förmodan villigt tillsläpptes, i alla händelser icke

kan anses för ändamålet tillräckligt betryggande, kan jag för min del inte tänka mig den

här sakens förverkligande på annat sätt, än att staten tar finansieringen därav om hand.»

Sedan han därpå sökt utveckla betydelsen för Norrland och därmed även för

landet i sin helhet av att erhålla en för jordens kultur och uppodling intresserad

självägande befolkning i de förutvarande arrendatorernas ställe, eller snarare arrendatorsklassens

övergång till att bliva självägare, vilken övergång emellertid bör, för att vara

till godo, ske under ekonomiskt betryggande förhållanden — framhåller han, att staten

utan tvivel genom odlingens och välståndets tillväxt skulle få mångdubbelt igen vad

den sålunda utlagt eller förskotterat; ty här vore naturligen icke fråga om någon gåva,

utan allenast om ett förskott. Därpå fortsätter han:

»Till sist ber jag vördsammast få erinra därom, att staten genom egnahemslånen

redan förut fastslagit den här ventilerade saken som en statsangelägenhet. Ty det

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr do.

skulle även i det här fallet egentligen inte bli fråga om någonting annat än egna

hem, fast efter något större måttstock än vad som hittills använts. Om själva egnahemssaken

vill jag inte säga annat än gott. Dock skall jag tillåta mig uttala mina

starka tvivelsmål om, huruvida dessa efter samma mått för hela riket tillmätta egna

hem kunna antagas lämpa sig lika bra för Norrlands skogsbygder som för Skånes

slätter. I alla händelser är nog tiden ännu icke inne att i våra bygder forcera egnahemssaken

i dess nuvarande form var som helst, utan på sin höjd koncentrera verksamheten

på vissa centrala platser. I långt från kommunikationsleder och mera betydande

arbetscentra belägna skogsbygder passa icke för närvarande dessa små jordbrukslägenheter

och äro icke heller nu på sådana ställen nödvändiga. I dessa skogsbygder

finnas nu massor av små jordbruksfastigheter till salu för billigt pris. I mitt

omedelbara grannskap finnes exempelvis en sådan fastighet på omkring 10 tunnland

odlad jord och tämligen bra hus, som med lagenlig stödskog torde kunna köpas för

mellan 4 och 5 tusen kronor. Om jag ägde denna fastighet och ville jobba i egna

hem, kunde jag stycka den till 4 sådana och, efter åtskilliga vederbörandes utlåtanden,

utan tvivel också få till stånd 4 stycken för närvarande på denna plats ekonomiskt

omöjliga miniatyrjordbruk och få staten att därpå offra flera gånger fastighetens nuvarande

värde. Jag frågar: Varför i all rimlighets namn kan ej staten låna arrendatorn

å detta hemman vad ett eget hem skulle kosta och hjälpa honom att köpa hela

fastigheten för beloppet, då staten i så fall och i motsats till det förra finge mer än

fullgod säkerhet? Den man, som jag här talar om, har just 4 snart stora pojkar,

som kanske utan statslån i framtiden kunde bygga tre nya gårdar till den nuvarande

å denna jordbit, när och om utvecklingen därtill skulle föranleda.»

Så långt den ifrågavande arrendatorn.

Ovedersägligt synes det vara, att här är ett fält, där det är synnerligen angeläget,

att statsmakten ingriper för att länka utvecklingen i de rätta banorna. Om den

hittills genomförda norrlandslagstiftningen haft till ett huvudsakligt syfte, att den

odlade jorden skulle ur trävarubolagens och skogsjobbarnes händer återgå till den

jordbrukande befolkning, som själv bebor och brukar jorden, så måste det ses till att

detta sker på ett ändamålsenligt och betryggande sätt. Och billigt samt även lämpligt

är, att den befolkning, som för närvarande brukar jorden, sättes i tillfälle att

förvärva den såsom självägare. Detta lärer dock i regel ej kunna gå utan att staten

träder emellan, icke med några gåvor, utan medelst understöd eller förskott, som

skola återgäldas. I de jordbrukskommissioner, som enligt uppsiktslagen blivit tillsatta,

finnas inom varje län . myndigheter, som äro i tillfälle att pröva såväl den ifrågavarande

brukarens personliga och ekonomiska kvalifikationer för den begärda hjälpen

som även de omständigheter i själva avtalet, som böra vara av betydelse för avgörande,

om och i vilken mån hjälp lämnas bör.

Frågan härom bör dock, innan något bestämt förslag kan framläggas, bliva

föremål för en noggrannare undersökning än den, som kunnat ligga till grund för

förevarande framställning, särskilt i syfte att utröna, om förhållandena i detta avseende

äro liknande i alla delar av Norrland; den ovan lämnade framställningen hänför sig

nämligen närmast till förhållandena i Jämtlands län.

Emellertid är det angeläget, att vad som skall göras icke fördröjes och att alltså

denna undersökning kommer till stånd så skyndsamt som möjligt.’

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

De skal, som sålunda anförts för att staten snarligen bör vidtaga åtgärder

för att befrämja ett framtidsmässigt ordnande av jordbruks- och

jordbesittningsförkållandena för befolkningen å de stora områden i Norrland,

som äro i trävarubolagens och de s. k. enskilda skogsspekulanternas

ägo, förefinnas i oförminskad omfattning och styrka.

Yanbävdslagen driver bolagen, såsom väl även var avsett, att sälja

inägojorden i ökad omfattning och numera kanske även till något billigare

pris än förr. Arrendatorerna å denna jord äro naturligt nog villiga att

köpa. Men de sakna i allmänhet tillräckliga medel. Här möta faror förnämligast

i två riktningar. För att kunna åstadkomma köpeskillingen, går

arrendatorn in på, att så litet skog och odlingsmark lägges till inägolotten,

som med lag är förenligt, ja, ändå mindre. Det finnes till och med exempel

på, att han går in på att köpa en inägolott, till vilken finnes varken

skog av någon betydelse eller betes- och odlingsmark; och då en sådan

inägolott numera varken genom ägostyckning eller avsöndring kan frånskiljas''

hemmanet och han således ej därå kan få lagfart, förmås han att

köpa den med skyldighet att »söka lagfart på egen risk» — en lagfart,

som han aldrig kan få. Eller ock lägges till inägolotterna, som ägostyckats

»på lager» före 1905 års lag, i form av något slags nyttjanderätt

»på 20 år» rätt att taga vedbrand (men ej virke till reparationer) på hemmanets

skog. Yad är detta för framtiden? Meö även där det ej går så

långt, föreligger faran att, i stället för kraftiga och utvecklingsdugliga jordbruk

—- som en stor del bolagshemman dock nu utan tvivel äro —, erhållas

där uppe en mängd småbruk av otillräcklig bärkraft och med

innehavare, som riskera att förr eller senare bli ett proletariat.

Den andra faran är, såsom i fjolårets motion antytts, att, även där

hemmanet, som säljes, gives tillräckligt bärkraftig omfattning, arrendatornköparen

kommer i skuld för köpeskillingen till bolaget-säljaren eller

till andra enskilda långivare; och även om i förra fallet bolaget för närvarande

är tillmötesgående och välvilligt, kan t. ex. snart nog aktiemajoriteten

övergå i andra händer, och då ändras signalerna. Den nye ägaren

är i själva verket mera beroende och sämre ställd, än han förut var som

arrendator.

Det vore för visso för den framtida utvecklingen av ej blott jordbruket,

utan även skogskulturen, i Norrland i högsta grad ödesdigert, om

bolagshemmanen skulle övergå till att bliva, icke som man avsett bärkraftiga

och utvecklingskrafti ga allmogehemman, utan smålägenheter utan bärkraft

och utvecklingsförmåga.

s. 7 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43

7

Men härför är risken stor, om staten ej griper in. Ägostyckningsoch

jordavsöndringslagarne för Norrland hava sökt leda lagstiftningen i

de rätta banorna; möjligen behöva de i vissa avseenden förbättras eller,

kanske snarare, bliva föremål för en mera målmedveten tillämpning än

hittills, särskilt i den högsta instansen. Men vad som dock främst erfordras

är, att staten träder till för att, på sätt som i fjolårets motion antyddes,

underhjälpa arrendatorernas strävanden att göra sig självständiga

på sina hemman.

Visserligen hava de s. k. egnahemskommitterade, oaktat vår motion

i fjol föll, i viss mån upptagit dess tanke och satt i gång eu utredning,

som syftar till att få kännedom om omfattningen av den jord, som av bolagen

antingen avskilts från deras hemman för att försäljas eller med vilken

de hava för avsikt att så förfara; och denna utredning kan ju komma

till nytta även för det, som avses i vår motion. Men syftet med sagda

utredning kan dock ej bliva annat än att utröna, i vad mån ifrågavarande

egendomar kunna ingå i egnahemsbildandet. Den kan icke tjäna till att

avhjälpa det behov, som i förevarande fråga är det huvudsakliga och

trängande — bolagsarrendenas förvandling till självständiga, bärkraftiga

allmogehemman. Inom ramen för egnahemspolitiken kan denna för Norrlands

framtid, det våga vi påstå, avgörande jordfråga icke lösas. Ett försök

härtill skulle till och med förrycka hela denna egnahemspolitik; det

uppvisades för övrigt märkvärdigt nog av eu bland motionens motståndare

under fjolårets debatt i Första kammaren.

Nej, från egnahemskommitterade kan ej hjälpen komma, Denna viktiga

fråga måste behandlas självständigt ur de synpunkter, som här ovan utvecklats.

Uppenbart är, att staten för ifrågavarande ändamål måste träda emellan

med anslag för att för arrendatorerna finansiera inköpen. Men detta

bör dock icke under några omständigheter ske på sådant sätt, att staten

ger någon skänk; det vore ej ens bra för arrendatorerna själva. Staten

bör på de förskott, som den lämnar, taga fullt den ränta, som erfordras

för att göra staten betäckt. För arrendatorerna bleve det i allt fall en

betydande förmån mot att ligga i händerna på säljaren eller andra enskilda

långivare. Angående storleken av detta anslag våga vi dock ej uttala oss;

därför fordras utredning. Något oöverkomligt behöver det dock ej bli;

det kan ju ej vara fråga om, att vartenda bolagshemman skall köpas. Ej

heller lärer det ankomma på oss att närmare, än vi sökt göra i fjolårets

motion, angiva de former eller de säkerhetsåtgärder, som erfordras för att

den lämnade hjälpen verkligen må tjäna vad därmed avses.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

Utskottet.

Utskottet anser sig till fullo kunna instämma i motionärernas uttalanden

om önskvärdheten av att arrendatorerna å bolags och enskilda skogsspekulanters

egendomar i Norrland och Dalarne i vidsträcktaste mån må

beredas möjlighet, eventuellt med statens tillhjälp, att förvärva de av dem

brukade fastigheterna såsom självständiga jordbruk. Betydelsen av att

erhålla en för jordens kultur och uppodling intresserad självägande jordbruksbefolkning

i de förutvarande arrendatorernas ställe ligger enligt utskottets

mening i så öppen dag, att vad motionärerna härom anfört svårligen

torde kunna motsägas. Såsom framhålles i det utlåtande, som under

fjolårets Biksdag av Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott avgavs i

anledning av motionärernas då i ämnet gjorda framställning, är emellertid

den av motionärerna åsyftade övergången från arrendatorer till självägande jordbrukare

till sitt värde väsentligen beroende av de omständigheter, under vilka

densamma äger rum, och de garantier, som kunna vinnas för de nya egna

hemmens säkra bestånd. I likhet med motionärerna anser utskottet, att

riskerna i dylikt hänseende betydligt minskas, därest övergången, på sätt

motionärerna antytt, finansieras genom statens mellankomst, och arrendatorerna

sålunda — i stället för att, såsom eljest ofta torde komma att

bliva fallet, för köpeskillingen råka i skuld till fastigheternas förre ägare

eller enskilda långivare — redan från början beredes en såvitt möjligt

oberoende och självständig ställning.

Om utskottet sålunda är ense med motionärerna däruti, att staten ifall

av behov bör träda hjälpande emellan för att sätta de i motionen omförmälda

arrendatorerna i tillfälle att förvärva äganderätten till de av dem

innehavda fastigheterna, har utskottet däremot icke kunnat finna den av

motionärerna i dylikt hänseende begärda skrivelsen till Kungl. Maj:t för

närvarande av behovet påkallad. Då nämligen, såsom av motionärerna

framhållits, de av Kungl. Maj:t den 20 januari 1911 tillkallade sakkunniga

för utredning angående egnahemsfrågan redan hava sin uppmärksamhet

riktad å de av motionärerna framförda synpunkterna, torde det enligt

utskottets förmenande redan av denna anledning vara mindre lämpligt att,

innan resultatet av bemälda sakkunnigas arbete föreligger, hos Kungl.

Maj:t göra framställning om ytterligare utredning av nu ifrågavarande

spörsmål. Av vad vid frågans tidigare behandling inom Biksdagen av ene

motionären anfördes ävensom av den motivering, motionärerna givit sin

framställning, synes för övrigt framgå, att den åtgärd, motionärerna företrädesvis

önska få från statens sida vidtagen för förverkligandet av de i motionen

uttalade önskemål, är inrättandet till förmån för ifrågavarande arren
-

s. 9 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

9

datorer av en särskild lånefond, avsedd att anlitas jämsides med den allmänna

egnahemslånefonden. Behövligheten och lämpligheten av en dylik anordning

synes emellertid enligt utskottets uppfattning starkt kunna betvivlas.

För nu ifrågavarande arrendatorer erbjuder sig nämligen i lika mån som

för andra, vilka hava för avsikt att under äganderätt förskaffa sig ett eget

hem, möjlighet att erhålla lån ur egnahemslånefonden, och enligt vad för

utskottet uppgivits, hava ock i vissa trakter av Norrland bolagsarrendatorerna

redan i icke obetydlig utsträckning begagnat sig av denna

möjlighet. Att egnahemslåneformen på grund av de angående dylika lån

gällande särskilda bestämmelserna skulle vara mindre lämplig för fall av

här ifrågavarande slag, har icke heller av motionärerna påvisats. Endast

undantagsvis torde värdet av de hemman, varom i motionen är fråga,

överstiga 7,000 kronor, vilket är maximivärdet å bebyggd jordbruksfastighet,

för vars förvärvande egnahemslån kan erhållas. Ur dylik synpunkt

torde sålunda hinder för egnahemslåneformens användning för nu ifrågavarande

ändamål i allmänhet icke föreligga. Visserligen kunna enligt

gällande bestämmelser egnahemslån icke beviljas till högre belopp än fem

sjättedelar av det beräknade värdet å den till inköp ifrågasatta egendomen,

varför den lånesökande, där han icke själv äger för ändamålet tillräckliga

medel, måste vara beredd att på annat sätt förskaffa sig den återstående

sjättedelen av det erforderliga kapitalet, men då i regel de arrendatorer,

varom i motionen är fråga, icke torde befinna sig i sämre ekonomisk

ställning än andra, som äro i behov av egnahemslån, torde icke heller

denna bestämmelse kunna åberopas såsom skäl, varför just för dessa arrendatorer

skulle behövas någon annan låneform än för andra egnahemsspekulanter.

— I detta sammanhang må jämväl anmärkas, att i enlighet

med vid fjolårets riksdag fattat beslut bestämmelsen om att lånesumman

vid egnahemslån icke i något fall finge överstiga 5,000 kronor numera

jämlikt kungl. kungörelse den 10 juni 1912 blivit upphävd.

Nu låter det visserligen tänka sig, att egnahemslånefonden, som åtminstone

av vissa län redan hårt anlitats, skulle, därest densamma i någon

större omfattning toges i anspråk för nu ifrågavarande arrendatorers räkning,

komma att visa sig otillräcklig, så att andra lånesökandes behov

icke längre i önskvärd grad skulle kunna tillgodoses. Därest så skulle

visa sig bliva fallet, synes det emellertid utskottet, i likhet med vad av

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott vid fjolårets riksdag framhållits,

som om lämpligaste utvägen vore att i mån av behov öka nämnda fond i

stället för att, såsom motionärerna synas ifrågasätta, upplägga en särskild

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 25 käft. (Nr 43). 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

fond enbart för detta ändamål. — För närvarande utgå emellertid de för

egnahemslån avsedda medlen med så pass betydande belopp, att desamma

enligt utskottets mening åtminstone för den närmaste framtiden torde komma

att visa sig för ändamålet tillräckliga. I detta avseende må framhållas,

hurusom vid fjolårets riksdag för år 1913 ställdes till Ivungl. Maj :ts disposition

ett från 5,000,000 till 7,500,000 kronor förhöjt belopp för att användas

till egnahemslån samt att Ivungl. Maj:t i statsverkspropositionen till

innevarande års Riksdag begärt, att enahanda belopp för samma ändamål

måtte för år 1914 ställas till K. Maj:ts förfogande.

På grund av vad sålunda anförts och då icke heller övriga av motionärerna

åberopade skäl och synpunkter varit av beskaffenhet att kunna

övertyga utskottet om behovet av den av motionärerna föreslagna skrivelsen

till Kungl. Maj:t, har utskottet ansett sig böra hemställa,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens

åtgärd föranleda.

Stockholm den 8 april 1913.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

Närvarande: hrr Persson, Tamm, Odelberg, frih. De Geer, Paulson, Fahlén, Lindblad,

Pers, Lundell, Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders, Hellström, Barthelson,

Bosson och Nilsson i Linnås.

Reservation:

av G. A. E. Kronlund, som ansett, att utskottets utlåtande bort hava

följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet det vara av högsta vikt

för utvecklingen av jordbruks- och jordbesittningsförhållandena i Norrland

och Dalarna, att arrendatorna å bolags- och därmed jämnställda enskilda

s. 11 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

11

skogsspekulanters hemman beredes möjlighet att bliva självständiga jordbrukare

å dessa hemman. Inom Norrlandskommittén egnades denna fråga

mycken uppmärksamhet, och genom den speciallagstiftning, som är resultatet

av dess arbete, har också sagda mål i åtskilliga avseenden befrämjats.

För att emellertid mera effektivt befordra bolagshemmanens övergång till

självständiga jordbrukshemman erfordras framför allt ett kraftigt ekonomiskt

stöd från statens sida.

I detta avseende synes ingalunda vara tillräckligt att hänvisa till befintligheten

av egnahemslånefonden och den av hushållningssällskapen

såsom låneförmedlare därmed bedrivna egnahemsverksamheten.

Liksom de säregna sociala och ekonomiska förhållanden, som skapats

av trävaruindustrin i Norrland och Dalarne, kraft speciallagstiftning och

särskilda åtgärder i övrigt för dessa landsdelar och deras jordbrukande befolkning,

torde ett fram tidsmässigt ordnande af jordbesittningsförhållandena

för befolkningen å de stora områden i Norrland och Dalarne, som ägas av

trävaruindustrin, kräva speciella åtgärder av såväl lagstiftnings- som ekonomisk

art.

Det ekonomiska stödet synes staten böra lämna denna befolkning på

ett mera direkt och effektivt sätt än vad som kan ske efter de normer,

som gälla egnahemsverksamheten i allmänhet.

Sålunda torde vara nödvändigt, att staten själv omedelbart ställer sig

såsom långivare åt befolkningen för det ändamål varom här är fråga och

sålunda ikläder sig den därmed förenade risk samt att låneunderstöden i

de särskilda fallen bliva så tilltagna och lämnas under sådana former, att

det därmed åsyftade ändamål ernås, nämligen tillskapandet av en självständig

jordbrukareklass å de forna bolagshemmanen.

I samband med en dylik låneverksamhet från statens sida måste

jämväl tillses, att de fastigheter, som sålunda kunna från trävaruindustrin

förvärvas, till sin omfattning och beskaffenhet få tillräcklig bärkraft för ett

självständigt jordbruk.

Med hänsyn slutligen till de uppoffringar, som i förenämnda syfte måste

från statens sida ifrågakomma, framstår såsom en angelägenhet av stor

vikt, att staten genom lämpliga lagstiftningsåtgärder sörjer för att de sålunda

bildade jordbruken varda jämväl för framtiden bibehållna i den

jordbrukande klassens hand.

Emellertid torde först genom en fullständig utredning av frågan i dess

helhet kunna närmare angivas, vilka vägar som lämpligen böra beträdas

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 43.

för att på ett för såväl staten som de enskilde tillfredsställande sätt ordna

ifrågavarande högst viktiga och betydelsefulla angelägenhet.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att Riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t

anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning,

i vilken omfattning och på vilket sätt åtgärder

må kunna vidtagas för att förhjälpa arrendatorer å

sådana fastigheter, som avses i lagen om uppsikt å vissa,

jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909,

att förvärva dessa fastigheter såsom självständiga jordbruk

samt för Riksdagen framlägga de förslag, vartill

en dylik utredning kan föranleda.

samt av B. Persson.

Stockholm 1913. Kungl. Hofboktryckeriet, Iduns Tryckeri-A.-B.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.