Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av vädd motion om viss ändring i gällande bestämmelser angående sockeneller distriktsmagasinsfonder.

1913-04-08 · 5 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 4 av 5 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

JoU 1913:44, Utlåtande, i anledning av vädd motion om viss ändring i gällande bestämmelser angående sockeneller distriktsmagasinsfonder.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande AV 44.

1

Nr 44.

Ankom till Riksdagens kansli den 8 april 1913 kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning av vädd motion om viss ändring i gällande

bestämmelser angående socken- eller distriktsmagasinsfonder.

(2:a Avd.)

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förberedande

behandling hänvisad motion, nr 37, har herr Torgen föreslagit,

att Eiksdagen måtte besluta sådan förändring i bestämmelserna för s. k.

socken- eller distriktsmagasinsfonder, att dessa kunna upplösas, såvida

delägarne i övervägande skattetal förena sig därom, och detta ej förhindras

av befintliga villkor vid enskilda donationer.

Till stöd härför har anförts följande:

»I en mängd av rikets kommuner bildades i början av förra århundradet

s. k. socken- eller distriktsmagasiner, vilka hade till ändamål

att vid behov, särskilt under nödår, tillhandahålla säd åt behövande, i

första hand delägarne. Ägarne till vissa hemman anslogo en bestämd

mängd säd, som sedan utlånades mot hög ränta. Den vanligaste räntan

var en kappe per lånad spann, och spann per lånad tunna per år. Staten

bidrog även till viss del. Grundbestämmelsen var för dessa magasin,

att de voro oupplösliga, och att de ägdes av hemmanet (skattet), ej dess

personliga ägare.

De med Kungl. Maj:t och kronan upprättade kontrakten innehöllo

bland annat, »att magasinet för all framtid skulle åtfölja och vara oskiljaktigt

från de hemman, vilkas ägare uti bildandet därav deltagit».

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 sand. 26 käft. (Nr 44.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

I mån av ändrade förhållanden, särskilt i fråga om kommunikationer,

kom behovet av magasinen huvudsakligast, ja, i de flesta fall alldeles att

försvinna, och för att den samlade säden ej skulle förstöras, beslöts densammas

försäljande. Denna åtgärd skedde merendels omkring 1870-talet.

Försök att samtidigt upplösa magasinen misslyckades, om de underställdes

godkännande. Allmänt friade sig delägarne från Kungl. Maj:t och kronan

genom att återbetala deras andel. Detta skedde i kraft av en kungl.

kungörelse av den 4 dec. 1863, som samtidigt som den lade delägarnes

beslutanderätt under kommunalstämmorna jämväl fastställde kontrollen

över de genom spannmålens försäljning uppkomna penningmedlen.

Fonden skall nu förvaltas av en magasinsföreståndare, och delägarne

få uppbära den årliga avkastningen, d. v. s. räntan. Prejudikat härå

kunna nämnas några. Kungl. res. av den 21 juni 1872, den 7 juli

1876, den 26 okt. 1877 två stycken, och en bland de sista den 1 juli

1910.

Ändamålet med dessa magasin har som sagts bortfallit, och fonderingen

med bibehållandet av den årliga avkastningsrätten kan knappast betecknas

annat än löjlig, helst den i många fall är nära nog omöjlig att efterleva.

Efter sedan hemman, som ingått som delägare, ägts, sålts, ärvts och delats

under åborätt äntligen skattelösts, kanske så sent som 1854, har det alltjämt

sålts, ärvts och delats, så att dess skattetal ofta nu räknas i fem-,

sex-, ja, sjusiffriga tal, och en mångfald av ägare, vilka sinsemellan årligen

skola dela kanske 4 ä 5 kr. högst.

För delägare är bestämt, var deras rätt får utövas, men inga grunder

hur, d. v. s. ej hur röstvärdet skall beräknas. Därför sker nog utdelningen

mången gång godtyckligt. I ett fall vet jag, att avkastningen

fortfarande fonderas, i en socken har hela magasinet spårlöst försvunnit

(torde nog vara fler) och i vissa fall hava enskilda av intresse eller

okunnighet lösgjort fonden från skattet och gjort den till en lösegendom,

där person påförts lott eller andel.

Som belysande frågan hur litet magasinen nu fylla sitt ändamål kan

anföras ett exempel från Norrland. Ägare av hemman inom mera avlägsna

byar, och där sädesodling var mindre lönande, ingingo merendels som

delägare. Just sådana hemman företrädesvis hava nu blivit bolagsegendom

och kanske t. o. m. igensådda, ej med magasinsäd, utan med skogsfru.

Bolagen hava blivit stora, ofta de största delägarne i magasinen.

Någon nytta av bibehållandet av dessa magasin kan jag ej med

bästa vilja påvisa, men säkerligen skola kommunalstämmorna, Konungens

opaginerad Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

befallningshavande och Kung], Maj:t så mycket mer kunna påvisa vilket

oerhört tvisteämne de är o.»

De i motionen omförmälda socken- och distriktsmagasinen inrättades

till största delen under senare hälften av 1700-talet och början av 1800- talet i ändamål att lindra den nöd, som bristen på spannmål, förorsakad

av missväxter och jordbrukets till följd av de långvariga krigen iråkade

vanskötsel dä ofta framkallade. Sålunda uppmanades församlingarna genom

kungl. brev den 7 augusti 1750 och den 9 februari 1 757 till inrättande

av sockenmagasin för understöds och låns lämnande vid missväxter,

och vid 1780 års riksdag beviljades penningunderstöd för inrättande

av dylika magasin i alla rikets provinser. Såsom motionären

antytt, gick vid bildandet av magasinen så till, att hemmansägarne inom

en socken eller annat område för ändamålet anslogo en viss mängd

spannmål, som sedan vid inträffande missväxt eller eljest, då anledning

därtill förelåg, mot ränta och återbetalningsskyldighet in natura utlånades

till hjälpbehövande. Fastställelse av de för magasinen antagna

reglementena meddelades till en början av Kungl. Maj:t, som emellertid

sedermera genom cirkulär den 6 april 1842 å Konungens befallningsliavande

överflyttade denna befogenhet.

De sålunda bildade magasinen, vilka enligt samtida vittnesbörd vid

sin uppkomst voro ägnade att fylla ett verkligt behov, kommo emellertid

så småningom, i den mån kommunikationerna förbättrades och jämväl

i övrigt förändrade förhållanden inträdde, att åtminstone i vissa

trakter av landet bliva skäligen obehövliga, vilket visade sig däri, att

de endast i ringa grad anlitades av lånesökande. Då vid sådant förhållande

den i magasinen förvarade spannmålens kapitalvärde kom att

lämna endast obetydlig ränta, började det framstå såsom ett önskemål

att genom magasinens indragning och spannmålens förvandling i fruktbärande

kapital kunna bereda socknen eller distriktet större avkomst

av det i spannmålen nedlagda kapitalet, än som med magasinens bibehållande

kunde vinnas. På därom av Rikets Ständer i en vid 1862

—1863 års riksdag till Kungl. Maj:t avlåten skrivelse, nr 143, gjord

framställning stadgades därför i en den 4 december 1863 utfärdad kungl.

kungörelse, att det skulle ankomma på vederbörande kommunalstämma

att i de fall, då sådant icke av befintliga villkor vid enskilda donationer

förhindrades, vidtaga de förändringar med dylikt magasin, som av kommunalstämman

ansåges nyttiga, under iakttagande likväl, att, därest magasinsrörelsen

korame att minskas eller helt och hållet indragas, det

Historik.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

Utskottet.

genom den befintliga spannmålens föryttrande erhållna penningkapitalet

skulle under behörig kontroll bibehållas. I anledning av det sålunda

lämnade medgivandet torde under den närmast därpå följande tiden den

i magasinen förvarade spannmålen i allmänhet hava blivit försåld, därvid

i enlighet med stadgandet i ovanberörda kungl. kungörelse av de

erhållna försäljningssummorna bildades fonder, vilka icke få skingras

eller minskas, utan alltjämt skola förvaltas för delägarnas gemensamma

räkning.

Motionären hemställer nu om sådan ändring i gällande bestämmelser

angående ifrågavarande fonder, att dessa må kunna upplösas, såvida delägarne

i övervägande skattetal förena sig därom och detta ej förhindras

av befintliga villkor vid enskilda donationer.

Utskottet har för sin del icke funnit de av motionären till stöd

för framställningen anförda skäl vara av sådan beskaffenhet, att utskottet

ansett sig böra i anledning av desamma tillstyrka bifall till

motionen. Visserligen lärer det icke kunna bestridas, att ifrågavarande

fonder — med hänsyn till de hjälpmöjligheter av andra slag, som vid

inträffande missväxt i någon landsända numera erbjuda sig — förlorat

en stor del av sin ursprungliga betydelse, men å andra sidan bör enligt

utskottets mening icke heller förbises, att fonderna i fråga, trots den utveckling,

förhållandena på hithörande områden under tidernas lopp undergått,

likväl allt fortfarande, särskilt i mera avlägset belägna och av

missväxt ofta hemsökta trakter, rätt använda, kunna hava en uppgift

att fylla. Med tämligen stor säkerhet torde ock kunna påstås, att en

fördelning av fondernas medel, på grund av de obetydliga belopp, som

i allmänhet skulle belöpa å de särskilda delägarna, endast undantagsvis

skulle för delägarna vara av någon större betydelse i ekonomiskt hänseende.

Den av motionären anmärkta svårigheten att rätt verkställa fördelningen

av fondernas årliga avkastning — vilken svårighet väl för

övrigt i lika hög grad skulle göra sig gällande vid den av motionären

ifrågasatta fördelningen av fondernas kapitalbelopp — lärer enligt utskottets

mening lämpligen kunna undvikas därigenom, att avkastningen,

i stället för att fördelas mellan delägarna, disponeras för något delägarnas

gemensamma behov eller, därest något dylikt icke för tillfället skulle

föreligga, tills vidare lägges till fondens kapitalbelopp. Att, såsom motionären

påpekat, de angående ifrågavarande fonder gällande bestämmelserna

i åtskilliga avseenden, exempelvis beträffande dispositionen av fondernas

s. 5 Kontrollera mot PDF

Jordbruksutskottets utlåtande Nr 44.

5

avkastning, äro ofullständiga, vill utskottet icke förneka, men torde detta

enligt utskottets uppfattning icke höra föranleda till fondernas upplösning

utan endast, därest så skulle finnas lämpligt, till erforderlig komplettering

av bestämmelserna i fråga.

På grund av vad sålunda anförts hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må av Riksdagen

bifallas.

Stockholm den 8 april 11) 13.

På jordbruksutskottets vägnar:

D. PERSSON i Tällberg.

Närvarande: herrar Persson, Tamm, Odelberg, frili. De Geer, Paulson, Fahlén,

Lindblad, Pers, Lundell, Nilsson i Kabbarp, Kronlund, Linders,

Hellström, Barthelson, Bosson och Nilsson i Linnés.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 10 samt. 26 Käft. (Nr 44.)

2

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.