Sök i Ratio Lex

Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 § riksdagsordningen.

1913-03-31 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:14, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 § riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr li.

1

Nr 14.

Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 5 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om

skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 §

riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Eden, Benling, Trygger* Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer,

K. J. Ekman* von Geijer, Kjellén, Wavrinsky, August

Ljunggren, Ericsson i Vallsta, Larsson i Säby, Nyström*, Persson

i Malmö* Magnusson i Törnhult, Räf, Kropp* och Säfstrand.

* Ej närvarande vid utlåtandets justering.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 1, kar herr Säfstrand

hemställt, »att Eiksdagen ville besluta att i skrivelse till Ivungl. Makt anhålla

det Ivungl. Maj:t måtte utarbeta och för nästkommande Riksdan

framlägga ett förslag om ett tillägg till § 38 riksdagsordningen i syfte

att åt konstitutionsutskottet uppdrages att avgöra, om gemensam votering

jämlikt 65 § riksdagsordningen skall äga rum i de fall, då kamrarna

härutinnan fattat stridiga beslut».

Rörande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan tilllåter

sig utskottet hänvisa till motionen.

. \1.(! tvenne föregående tillfällen hava förslag i liknande syfte som det Historik.

i den förevarande motionen angivna vant föremål för Riksdagens prövning

e lira de ej vunno dess bifall. — År 1876 väcktes inom Andra kammaren

eu motion, vari föreslogs, »att Riksdagen för sin del ville, på sätt

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 12 käft. (Nr 14.) 1

opaginerad Kontrollera mot PDF

9 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.

31 g regeringsformen föreskriver, besluta eu sådan förändring i eller förklaring

av riksdagsordningen, varigenom det bleve tydliggjort, huru kamrarna

emellan uppkommande tvister om voteringsproposition^’ för gemensamma

voteringar skola lösas». Motionären ifrågasatte tva satt för fragans

lösning, det ena, att genom samfälld votering besluta vilkendera kammares

mening i fråga om voteringsproposition skulle galla det andia, att

hänskjuta frågan till konstitutionsutskottets avgörande. I sitt utlutande,

vari den väckta motionen avstyrktes, erinrade konstitutionsutskottet darom,

att i regel båda kamrarna måste vara ense för att ett beslut skall komma

till stånd och att eu frågas avgörande genom gemensam votering vore att

betrakta såsom ett av omständigheterna pakallat, for vissa fall stadga

undantag. Vidare tilläde utskottet: »Skulle åter kamrarne stanna i olika

beslut däröver, om votering i en viss fråga skall äga rum, eller angaen e

innehållet av en i sådan fråga föreslagen voteringsproposition, maste således

frågan om ärendets avgörande genom så beskaffad votering anses

förfallen, och lika som grundlagen icke anvisar något satt för lösningen

av eu sådan meningsskiljaktighet emellan kamrarne, likaså haller utskottet

före, att ett sätt för en slik lösning icke låter sig utfinnas utan att uppoffra

den i 8 1 riksdagsordningen stadgade allmänna grundsats, att bada

kamrarne skola i alla frågor hava lika behörighet och myndighet.» Emot

motionärens förslag att göra konstitutionsutskottet till skiljedomare mellan

kamrarna framhöll utskottet, att detta skulle innebära, »att i eu fråga,

där det gällde att avgöra, om den ena kammaren borde underkasta ett av

kammaren fattat huvudsakligt beslut eu ytterligare prövning, lata kamrarne

underordnas eu av dem själva vald avdelning av Riksdagen. Aven

om man skulle vilja antaga, att konstitutionsutskottet, oberoende av alla

tänkbara inverkande omständigheter, i frågor, som så väsentligen röra de särskilda

kamrarnes inflytande på besluten, skulle kunna intaga eu fullkomligt

opartisk ställning, bleve det dock på utskottet, som det komme att bero

om Riksdagen i de sålunda till utskottet hänskjuta frågor skulle handla

såsom två grundlagsenligt skilda kamrar eller såsom eu kammare, och härigenom

skulle otvivelaktigt åt utskottet uppdragas en myndighet, som

komme att stå i strid med tvåkammarsystemets vasen och vara pa de - samma vilande grundlagars anda och mening.» Slutligen framhölls, att

dittills vunnen erfarenhet icke ådagalagt behovet av en grundlagsändring

det av motionären angivna syfte.

Yid påföljande års riksdag bragtes frågan åter pa tal genom en ävenledes

i Andra kammaren väckt motion, i vilken hemställdes, att 33 b

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.

3

riksdagsordningen måtte erhålla ett tillägg i syfte, att åt konstitutionsutskottet

skulle uppdragas att besluta, om samfälld omröstning jämlikt

65 § riksdagsordningen skulle äga rum i de fall, då kamrarna härutinnan

fattat stridiga beslut. Även nämnda motion avstyrktes av konstitutionsutskottet

under åberopande av de skäl, som angivits i det förut relaterade

utlåtandet, varjämte utskottet tilläde, att det borde överlämnas åt den konstitutionella

praxis att utveckla de rättsgrundsatser, som vid sådana frågors

avgörande borde följas. Slutligen tilläde utskottet: »Den erfarenhet,

som . . . framgår ur det förflutna, giver anledning till det antagandet för

framtiden, att, i händelse endera kammaren avslår eu föreslagen voteringsproposition

och sålunda hindrar en frågas avgörande genom samfälld omröstning,

den därvid skall ledas av sin övertygelse om det rätta; och även

under den mindre antagliga förutsättning, att endera kammaren någonsin

skulle tillåta sig att härvid överskrida sin grundlagsenliga befogenhet,

varemot för övrigt talmannens rätt att vägra proposition utgör ett värn,

så synes en sådan enstaka tilldragelse vara vida mindre att befara än

den samfällda omröstningens utvidgning på lagstiftningens, förvaltningens

och andra områden, varav följden, såsom utskottet tillförene erinrat, skulle

bliva undergrävandet av den grundval, varpå vår representation är byggd,

eller tvåkammarsystemet.»

Sedan förutnämnda motioner förekommo, hava upprepade fall inträffat,

då kamrarna icke kunnat enas, om gemensam votering borde äga rum eller

icke, och då i följd härav frågan om sådan votering fått förfalla. Dessa

förhållanden ådagalägga obestridligen, att ännu ingen fullt enhetlig tolkning

av grundlagens bestämmelser om den gemensamma voteringen trängt

igenom. Det är förklarligt, att under sådana förhållanden tanken på ett

avgörande av dylika tvister mellan kamrarna genom deras hänskjutande

till en särskild instans på nytt kommit upp. Emellertid anser sig utskottet

icke heller nu kunna tillstyrka den form för ett dylikt avgörande,

som i den föreliggande motionen föreslagits.

Den rätt att skilja mellan kamrarna i dylika fall, som motionären vill

tilldela konstitutionsutskottet, skulle för detta utskott innebära en utsträckt

befogenhet av synnerligen ingripande betydelse. Visserligen äger, såsom

motionären framhållit, konstitutionsutskottet redan nu »att med Riksdagens

makt besluta uti de fall, då olika meningar mellan kamrarna uppstå, till

vilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra hänvisas, samt även att

skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition».

Utskottets

yttrande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.

Men beträffande det förstnämnda av dessa båda fall torde det böra påpekas,

att det ej kan anses tillnärmelsevis vara av den reella betydelse, som en

fråga om gemensam votering; i det senare fallet åter är det ej fråga om

att upphöja konstitutionsutskottet till skiljedomare mellan kamrarna. Dessa

konstitutionsutskottets nuvarande befogenheter kunna således icke anses tillnärmelsevis

så betydelsefulla som den nya, som motionären föreslår. Om

konstitutionsutskottet skulle få rätt att vid tvist mellan kamrarna avgöra,

huruvida gemensam votering skall äga rum eller icke, så skulle därmed i

utskottets hand läggas befogenheten att kunna tvinga eu kammare till sådan

votering mot dess förut intagna ståndpunkt, och konstitutionsutskottets

avgörande av dylika frågor skulle alltså komma att på eu synnerligen

viktig punkt ingripa i kamrarnas självständighet. Ett dylikt ingripande

skulle allt efter utskottets sammansättning och meningarna inom

detsamma vid olika tillfällen tydligen kunna komma att rikta • sig i ett fall

mot den ena, i ett annat fall mot den andra kammaren. Mot att förläna

utskottet eu sådan rätt måste givetvis betänkligheter resa sig.

Även andra anmärkningar kunna göras mot motionärens förslag. Kedan

vid behandlingen av 1876 års motion anfördes, att i händelse av lika

röstetal inom konstitutionsutskottet vid ett avgörande av en dylik tvist mellan

kamrarna konstitutionsutskottets beslut kunde komma att bero av den förseglade

sedeln. I sådant fall skulle utskottets avgörande svårligen kunna

vinna den auktoritativa betydelse, som i en så viktig fråga måste vara mer än

någonsin önskvärd. Lika litet som med nu rådande system för avgörande av,

vilka frågor som skola göras till föremål för gemensam votering, en fullt

fast praxis uppstått, lika litet torde för övrigt någon garanti finnas för att

en sådan kommer att utbildas, om avgörandet förlägges till konstitutionsutskottet.

Man lärer nämligen knappast med säkerhet kunna förutsätta,

att den kammare, som genom konstitutionsutskottets beslut i visst fall mot

sin egen uppfattning tvungits till gemensam votering, genom detta utskottets

beslut skulle anse sig bunden för liknande fall i framtiden. Även

inom konstitutionsutskottet självt skulle meningarna tvivelsutan kunna

växla med växlande sammansättning av utskottet.

Givetvis måste det anses som en olägenhet, att olika meningar uppstå

mellan kamrarna i frågor av denna art. Nämnda olägenhet har dock hittills

icke visat sig så stor, att allvarligare följder för riksdagsarbetet uppstått.

Om detta i framtiden skulle bliva fallet, genom att till äventyrs den

ena kammaren skulle konsekvent avslå proposition om gemensam voterings

förrättande i viktiga slag av ärenden, som den andra kammaren bestämt

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.

5

anser falla under sådan votering, kunna anledningar uppstå att söka

ingripa till avhjälpande av sådana missförhållanden, men i så fall torde

måhända även andra utvägar än de av motionären föreslagna kunna

komma under övervägande, exempelvis genom ett försök till närmare precisering

av grundlagarnas bestämmelser om de fall, i vilka gemensam votering

skall äga rum.

På grund av vad sålunda anförts får konstitutionsutskottet hemställa,

att herr Säfstrands ifrågavarande motion icke måtte

till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 31 mars 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Reservation

av herr Saf strand, som anfört:

Mot utskottets motivering får jag anföra följande: Utskottet framhåller,

att den beslutanderätt, som tillkommer konstitutionsutskottet, är

av nästan enbart formell natur. Häremot må som ett exempel påpekas,

att enligt regeringsformens § 106 äger konstitutionsutskottet och icke

Riksdagen att påkalla statsrådens juridiska ansvarighet genom åtal inför

riksrätt, vilket väl får anses som en nog så reell befogenhet.

Beträlfande att konstitutionsutskottets avgörande av frågor, som i

motionen åsyftas, skulle komma att på en synnerligen viktig punkt ingripa

i kamrarnes självständighet, så torde det vara tydligt, att i solklara fall,

där praxis redan är stadgad, såsom t. ex. vad angår de ordinarie statsinkomsterna,

någon förändring icke kan komma i fråga. Det är således

endast gränsfall det här rör sig om. Att konstitutionsutskottet, vilket har

till sin särskilda uppgift att yttra sig över konstitutionella frågor, härvidlag

Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 5 samt. 12 höft. (Nr 14.) 2

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.

bör vara mera kompetent som grundlagstolkare än en hel kammare, som

har alla möjliga riksdagsfrågor att syssla med, kan väl icke vara för

mycket sagt.

Ett annat argument mot det i motionen framförda förslaget är, att

vid lika röstetal inom konstitutionsutskottet skulle den förseglade sedeln

komma att avgöra. Alldeles detsamma kan ju emellertid tänkas bli fallet

inom en kammare, som fattar beslut angående gemensam votering.

I slutet av sitt yttrande ställer sig utskottet mera sympatiskt gentemot

den första i motionen påpekade utvägen, dock med användande av

ordet katagori i stället för specifikation, vilket väl skall antyda, att definitionerna

å de olika grupper av frågor, som skola underkastas gemensam

votering, böra göras så vida som möjligt. Men just då råkar man ju ut

för den eventualiteten att åter stå inför en mängd gränsfall, om vilka det

kan tvistas och vilkas lösning icke heller då kan ske annat än genom

voteringsvägran.

Då emellertid utskottet i sitt yttrande icke tagit absolut avstånd från

motionens grundtanke, bär jag icke ansett mig böra reservera mig emot

själva beslutet.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag,

Stockholm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.