Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 § riksdagsordningen.
1913-03-31 · 6 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
- Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
- Textkvalitet: God — ungefär 0,3 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 5 av 6 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
- Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
KU 1913:14, Utlåtande, i anledning av väckt motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 § riksdagsordningen.
Dokumentets text
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr li.
1
Nr 14.
Ankom till Riksdagens kansli den 1 april 1913 kl. 5 e. m.
Konstitutionsutskottets utlåtande, i anledning av väckt motion om
skrivelse till Kungl. Maj:t angående tillägg till 38 §
riksdagsordningen.
Närvarande: herrar Eden, Benling, Trygger* Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer,
K. J. Ekman* von Geijer, Kjellén, Wavrinsky, August
Ljunggren, Ericsson i Vallsta, Larsson i Säby, Nyström*, Persson
i Malmö* Magnusson i Törnhult, Räf, Kropp* och Säfstrand.
* Ej närvarande vid utlåtandets justering.
I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 1, kar herr Säfstrand
hemställt, »att Eiksdagen ville besluta att i skrivelse till Ivungl. Makt anhålla
det Ivungl. Maj:t måtte utarbeta och för nästkommande Riksdan
framlägga ett förslag om ett tillägg till § 38 riksdagsordningen i syfte
att åt konstitutionsutskottet uppdrages att avgöra, om gemensam votering
jämlikt 65 § riksdagsordningen skall äga rum i de fall, då kamrarna
härutinnan fattat stridiga beslut».
Rörande de skäl motionären anfört till stöd för sin hemställan tilllåter
sig utskottet hänvisa till motionen.
. \1.(! tvenne föregående tillfällen hava förslag i liknande syfte som det Historik.
i den förevarande motionen angivna vant föremål för Riksdagens prövning
e lira de ej vunno dess bifall. — År 1876 väcktes inom Andra kammaren
eu motion, vari föreslogs, »att Riksdagen för sin del ville, på sätt
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 12 käft. (Nr 14.) 1
opaginerad Kontrollera mot PDF
9 Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
31 g regeringsformen föreskriver, besluta eu sådan förändring i eller förklaring
av riksdagsordningen, varigenom det bleve tydliggjort, huru kamrarna
emellan uppkommande tvister om voteringsproposition^’ för gemensamma
voteringar skola lösas». Motionären ifrågasatte tva satt för fragans
lösning, det ena, att genom samfälld votering besluta vilkendera kammares
mening i fråga om voteringsproposition skulle galla det andia, att
hänskjuta frågan till konstitutionsutskottets avgörande. I sitt utlutande,
vari den väckta motionen avstyrktes, erinrade konstitutionsutskottet darom,
att i regel båda kamrarna måste vara ense för att ett beslut skall komma
till stånd och att eu frågas avgörande genom gemensam votering vore att
betrakta såsom ett av omständigheterna pakallat, for vissa fall stadga
undantag. Vidare tilläde utskottet: »Skulle åter kamrarne stanna i olika
beslut däröver, om votering i en viss fråga skall äga rum, eller angaen e
innehållet av en i sådan fråga föreslagen voteringsproposition, maste således
frågan om ärendets avgörande genom så beskaffad votering anses
förfallen, och lika som grundlagen icke anvisar något satt för lösningen
av eu sådan meningsskiljaktighet emellan kamrarne, likaså haller utskottet
före, att ett sätt för en slik lösning icke låter sig utfinnas utan att uppoffra
den i 8 1 riksdagsordningen stadgade allmänna grundsats, att bada
kamrarne skola i alla frågor hava lika behörighet och myndighet.» Emot
motionärens förslag att göra konstitutionsutskottet till skiljedomare mellan
kamrarna framhöll utskottet, att detta skulle innebära, »att i eu fråga,
där det gällde att avgöra, om den ena kammaren borde underkasta ett av
kammaren fattat huvudsakligt beslut eu ytterligare prövning, lata kamrarne
underordnas eu av dem själva vald avdelning av Riksdagen. Aven
om man skulle vilja antaga, att konstitutionsutskottet, oberoende av alla
tänkbara inverkande omständigheter, i frågor, som så väsentligen röra de särskilda
kamrarnes inflytande på besluten, skulle kunna intaga eu fullkomligt
opartisk ställning, bleve det dock på utskottet, som det komme att bero
om Riksdagen i de sålunda till utskottet hänskjuta frågor skulle handla
såsom två grundlagsenligt skilda kamrar eller såsom eu kammare, och härigenom
skulle otvivelaktigt åt utskottet uppdragas en myndighet, som
komme att stå i strid med tvåkammarsystemets vasen och vara pa de - samma vilande grundlagars anda och mening.» Slutligen framhölls, att
dittills vunnen erfarenhet icke ådagalagt behovet av en grundlagsändring
det av motionären angivna syfte.
Yid påföljande års riksdag bragtes frågan åter pa tal genom en ävenledes
i Andra kammaren väckt motion, i vilken hemställdes, att 33 b
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
3
riksdagsordningen måtte erhålla ett tillägg i syfte, att åt konstitutionsutskottet
skulle uppdragas att besluta, om samfälld omröstning jämlikt
65 § riksdagsordningen skulle äga rum i de fall, då kamrarna härutinnan
fattat stridiga beslut. Även nämnda motion avstyrktes av konstitutionsutskottet
under åberopande av de skäl, som angivits i det förut relaterade
utlåtandet, varjämte utskottet tilläde, att det borde överlämnas åt den konstitutionella
praxis att utveckla de rättsgrundsatser, som vid sådana frågors
avgörande borde följas. Slutligen tilläde utskottet: »Den erfarenhet,
som . . . framgår ur det förflutna, giver anledning till det antagandet för
framtiden, att, i händelse endera kammaren avslår eu föreslagen voteringsproposition
och sålunda hindrar en frågas avgörande genom samfälld omröstning,
den därvid skall ledas av sin övertygelse om det rätta; och även
under den mindre antagliga förutsättning, att endera kammaren någonsin
skulle tillåta sig att härvid överskrida sin grundlagsenliga befogenhet,
varemot för övrigt talmannens rätt att vägra proposition utgör ett värn,
så synes en sådan enstaka tilldragelse vara vida mindre att befara än
den samfällda omröstningens utvidgning på lagstiftningens, förvaltningens
och andra områden, varav följden, såsom utskottet tillförene erinrat, skulle
bliva undergrävandet av den grundval, varpå vår representation är byggd,
eller tvåkammarsystemet.»
Sedan förutnämnda motioner förekommo, hava upprepade fall inträffat,
då kamrarna icke kunnat enas, om gemensam votering borde äga rum eller
icke, och då i följd härav frågan om sådan votering fått förfalla. Dessa
förhållanden ådagalägga obestridligen, att ännu ingen fullt enhetlig tolkning
av grundlagens bestämmelser om den gemensamma voteringen trängt
igenom. Det är förklarligt, att under sådana förhållanden tanken på ett
avgörande av dylika tvister mellan kamrarna genom deras hänskjutande
till en särskild instans på nytt kommit upp. Emellertid anser sig utskottet
icke heller nu kunna tillstyrka den form för ett dylikt avgörande,
som i den föreliggande motionen föreslagits.
Den rätt att skilja mellan kamrarna i dylika fall, som motionären vill
tilldela konstitutionsutskottet, skulle för detta utskott innebära en utsträckt
befogenhet av synnerligen ingripande betydelse. Visserligen äger, såsom
motionären framhållit, konstitutionsutskottet redan nu »att med Riksdagens
makt besluta uti de fall, då olika meningar mellan kamrarna uppstå, till
vilket utskott uppkomna frågor och ämnen böra hänvisas, samt även att
skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition».
Utskottets
yttrande.
4
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
Men beträffande det förstnämnda av dessa båda fall torde det böra påpekas,
att det ej kan anses tillnärmelsevis vara av den reella betydelse, som en
fråga om gemensam votering; i det senare fallet åter är det ej fråga om
att upphöja konstitutionsutskottet till skiljedomare mellan kamrarna. Dessa
konstitutionsutskottets nuvarande befogenheter kunna således icke anses tillnärmelsevis
så betydelsefulla som den nya, som motionären föreslår. Om
konstitutionsutskottet skulle få rätt att vid tvist mellan kamrarna avgöra,
huruvida gemensam votering skall äga rum eller icke, så skulle därmed i
utskottets hand läggas befogenheten att kunna tvinga eu kammare till sådan
votering mot dess förut intagna ståndpunkt, och konstitutionsutskottets
avgörande av dylika frågor skulle alltså komma att på eu synnerligen
viktig punkt ingripa i kamrarnas självständighet. Ett dylikt ingripande
skulle allt efter utskottets sammansättning och meningarna inom
detsamma vid olika tillfällen tydligen kunna komma att rikta • sig i ett fall
mot den ena, i ett annat fall mot den andra kammaren. Mot att förläna
utskottet eu sådan rätt måste givetvis betänkligheter resa sig.
Även andra anmärkningar kunna göras mot motionärens förslag. Kedan
vid behandlingen av 1876 års motion anfördes, att i händelse av lika
röstetal inom konstitutionsutskottet vid ett avgörande av en dylik tvist mellan
kamrarna konstitutionsutskottets beslut kunde komma att bero av den förseglade
sedeln. I sådant fall skulle utskottets avgörande svårligen kunna
vinna den auktoritativa betydelse, som i en så viktig fråga måste vara mer än
någonsin önskvärd. Lika litet som med nu rådande system för avgörande av,
vilka frågor som skola göras till föremål för gemensam votering, en fullt
fast praxis uppstått, lika litet torde för övrigt någon garanti finnas för att
en sådan kommer att utbildas, om avgörandet förlägges till konstitutionsutskottet.
Man lärer nämligen knappast med säkerhet kunna förutsätta,
att den kammare, som genom konstitutionsutskottets beslut i visst fall mot
sin egen uppfattning tvungits till gemensam votering, genom detta utskottets
beslut skulle anse sig bunden för liknande fall i framtiden. Även
inom konstitutionsutskottet självt skulle meningarna tvivelsutan kunna
växla med växlande sammansättning av utskottet.
Givetvis måste det anses som en olägenhet, att olika meningar uppstå
mellan kamrarna i frågor av denna art. Nämnda olägenhet har dock hittills
icke visat sig så stor, att allvarligare följder för riksdagsarbetet uppstått.
Om detta i framtiden skulle bliva fallet, genom att till äventyrs den
ena kammaren skulle konsekvent avslå proposition om gemensam voterings
förrättande i viktiga slag av ärenden, som den andra kammaren bestämt
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
5
anser falla under sådan votering, kunna anledningar uppstå att söka
ingripa till avhjälpande av sådana missförhållanden, men i så fall torde
måhända även andra utvägar än de av motionären föreslagna kunna
komma under övervägande, exempelvis genom ett försök till närmare precisering
av grundlagarnas bestämmelser om de fall, i vilka gemensam votering
skall äga rum.
På grund av vad sålunda anförts får konstitutionsutskottet hemställa,
att herr Säfstrands ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Stockholm den 31 mars 1913.
På utskottets vägnar:
NILS EDEN.
Reservation
av herr Saf strand, som anfört:
Mot utskottets motivering får jag anföra följande: Utskottet framhåller,
att den beslutanderätt, som tillkommer konstitutionsutskottet, är
av nästan enbart formell natur. Häremot må som ett exempel påpekas,
att enligt regeringsformens § 106 äger konstitutionsutskottet och icke
Riksdagen att påkalla statsrådens juridiska ansvarighet genom åtal inför
riksrätt, vilket väl får anses som en nog så reell befogenhet.
Beträlfande att konstitutionsutskottets avgörande av frågor, som i
motionen åsyftas, skulle komma att på en synnerligen viktig punkt ingripa
i kamrarnes självständighet, så torde det vara tydligt, att i solklara fall,
där praxis redan är stadgad, såsom t. ex. vad angår de ordinarie statsinkomsterna,
någon förändring icke kan komma i fråga. Det är således
endast gränsfall det här rör sig om. Att konstitutionsutskottet, vilket har
till sin särskilda uppgift att yttra sig över konstitutionella frågor, härvidlag
Bihang till Biksdagens protokoll 1913. 5 samt. 12 höft. (Nr 14.) 2
6
Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 14.
bör vara mera kompetent som grundlagstolkare än en hel kammare, som
har alla möjliga riksdagsfrågor att syssla med, kan väl icke vara för
mycket sagt.
Ett annat argument mot det i motionen framförda förslaget är, att
vid lika röstetal inom konstitutionsutskottet skulle den förseglade sedeln
komma att avgöra. Alldeles detsamma kan ju emellertid tänkas bli fallet
inom en kammare, som fattar beslut angående gemensam votering.
I slutet av sitt yttrande ställer sig utskottet mera sympatiskt gentemot
den första i motionen påpekade utvägen, dock med användande av
ordet katagori i stället för specifikation, vilket väl skall antyda, att definitionerna
å de olika grupper av frågor, som skola underkastas gemensam
votering, böra göras så vida som möjligt. Men just då råkar man ju ut
för den eventualiteten att åter stå inför en mängd gränsfall, om vilka det
kan tvistas och vilkas lösning icke heller då kan ske annat än genom
voteringsvägran.
Då emellertid utskottet i sitt yttrande icke tagit absolut avstånd från
motionens grundtanke, bär jag icke ansett mig böra reservera mig emot
själva beslutet.
Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag,
Stockholm 1913.
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.