Sök i Ratio Lex

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21

1913-04-28 · 39 sidor, varav 34 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,8 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
  • Sidnummer: 34 av 39 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:21, Konstitutionsutskottets memorial Nr 21

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

1

Nr 21.

Ankom till Riksdagens kansli den 2 maj 1913 kl. 4 e. m,

Konstitutionsutskottets memorial, angående fullbordad granskning

av de i statsrådet förda protokoll.

Till konstitutionsutskottet kava, på därom hos vederbörande gjord

framställning, blivit överlämnade de under tiden från och med den 15

januari 1912 till och med den 14 januari 1913 i statsrådet förda protokoll,

nämligen över

justitiedepartementsårenden från och med den 19 januari 1912 till

och med den 14 januari 1913;

justitieärenden från och med den 26 januari 1912 till och med den

20 december 1912;

utrikesdepartementsärenden från och med den 19 januari 1912 till

och med den 14 januari 1913;

lantförsvarsärenden från och med den 19 januari 1912 till och med

den 14 januari 1913;

sjöförsvarsärenden från och med den 19 januari 1912 till och med

den 14 januari 1913;

civilärenden från och med den 19 januari 1912 till och med den

14 januari 1913;

finansärenden från och med den 19 januari 1912 till och med den

14 januari 1913;

ecklesiastikärenden från och med den 19 januari 1912 till och med

den 14 januari 1913; samt

jordbruks är enden från och med den 19 januari 1912 till och med

den 14 januari 1913.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 saml. 19 käft. (Nr 21.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

Vid den granskning av ovan omförmälda protokoll för tiden från

och med den 15 januari 1912 till och med den 14 januari 1913, som

i överensstämmelse med grundlagens föreskrift blivit företagen och nu

fullbordad, har utskottet varken funnit skäl att emot någon statsrådets

ledamot tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning förekomma

att framställa någon anmärkning på grund av § 107 av samma

grundlag;

vilket utskottet får för Riksdagen tillkännagiva.

Stockholm den 28 april 1913.

På utskottets vägnar:

NILS EDEN.

Reservationer:

I) av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Geijor, Kjellén, von

Mentzer, Bäf och Lundström i Göteborg, som anfört:

(Protokoll över justitiedepartementsärenden den 1 november 1912.)

Av protokollet över justitiedepartementsärenden den 1 november

1912 nr 20 med därtill '' hörande handlingar inhämtas, att chefen för

justitiedepartementet, statsrådet Sandström, i underdånighet anmält en

av handlanden, mosaiske trosbekännaren "Wulff Rotstein från Ryssland,

gjord ansökning att, sedan Rotstein, enligt i siyrut avskrift företedd a\- handling den 21 maj 1912, av B. Brauer för 21,000 kronor inköpt

fastigheten nr 60 i andra kvarteret Dahlberg i Karlskrona, Kungl. Maj:t

måtte tillåta sökanden att besitta denna fastighet; att i anledning av

berörda ansökning Konungens befallningshavande i Blekinge län och

befälhavande amiralen i Karlskrona avgivit infordrade utlåtanden; samt

att på statsrådets tillstyrkan Kungl. Maj:t funnit gott tillåta sökanden

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 3

att äga och besitta omförmälda av honom inköpta fastighet samt därå i

vederbörlig ordning erhålla lagfart, såvida annat laga hinder än sökandens

egenskap av främmande makts undersåte därvid icke mötte, varjämte

tillfogats vanligt villkor för sökanden att hava ombud för sig vid

tillfällen, då sökanden icke personligen uppehölle sig i riket.

Eotsteins ansökan är dagtecknad den 23 maj 1912 och ingavs till

justitiedepartementet den 25 i samma månad. Vid ansökningen var

fogad, bland andra handlingar, avskrift av köpeavhandlingen. Genom

nådig remiss den 28. maj anbefalldes Konungens befallningshavande i

Blekinge län a it avgiva utlåtande i ärendet. Konungens befallningshavande

hörde. magistraten i Karlskrona, som i skrivelse den 3 juni ytt

rade, att magistraten för sin del icke hade något att erinra mot bifal.

till den gjorda anhållan. Emellertid återremitterade Konungens befallningshavande

handlingarna till magistraten, som anmodades inkomma

med utredning .angående Eotsteins vistelse i Karlskrona och eventuellt

annorstädes i riket. Magistraten återställde handlingarna den 13 juli

med rapport från stadsfiskalen i Karlskrona. Av rapporten framgick

bland annat, att Eotstein år 1902 eller 1903 ankommit från Kyssland

till Malmö; att han sedermera varit bosatt i Lund men nästan ständigt

vistats på resande fot för försäljning av skrot (lump) och dylikt samt

manufakturvaror; att han år 1907 bosatt sig i Karlskrona, där han allt

sedan dess drivit skrotaffär; samt att affären innehaves av en i Lund

bosatt person, som anmält densamma till handelsregistret, men att affären

bedreves huvudsakligast, för Eotsteins räkning. Efter förnyad remiss

från. Konungens befallningshavande avgåvo såväl poliskammaren som

magistraten i Karlskrona yttranden, vari Eotsteins ansökan tillstyrktes.

Poliskammaren tilläde, att densamma så mycket hellre gjorde detta, som

enligt vad poliskammaren inhämtat, Ketstein förbundit sig att erlägga

ett avsevärt vite till säljaren, därest köpet icke bleve beståndande. Enligt

köpeavhandlingen är emellertid något sådant vite icke fästat vid

köpet.

Konungens befallningshavande yttrade i underdånigt utlåtande den

17 september, att befallningshavanden emot nådigt bifall till ifrågavarande

ansökning ej hade något att erinra.

Handlingarna blevo därefter av Kungl. Maj:t genom desamma

åtecknat, av expeditionschefen i justitiedepartementet expedierat beslut

den 28 september 1912 remitterade till befälhavande amiralen i Karlskrona

Ludvig Sidner, som i utlåtande den 8 oktober 1912, av skäl att

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

det ej kunde anses önskvärt eller tillrådligt, att utländsk undersåte besutte

fastighet inom fästnings skyddsområde, hemställde, att ansökningen

ej måtte vinna nådigt bifall.

Med avseende å detta amiral Sidners utlåtande torde böra erinras,

att Kungl. Maj:t den 1 april 1912 utfärdat nådig förordning angående

utlännings tillträde till arméns och marinens etablissemang och övningar

m. m., vilken förordning i § 1 mom. 1 innehåller följanue: »Utlänning

må ej tillåtas att inkomma inom befästningsområde, ej heller att utan

Konungens i statsrådet givna tillstånd bosätta sig inom skyddsområde,

som må vara för fästning bestämt. De villkor, på vilka utlänning må

kunna tillåtas att tillfälligtvis uppehålla sig inom fästnings skyddsområde,

bestämmas likaledes av Konungen i statsrådet».

Av förarbetena till nämnda förordning synes framgå, att — utom

det för varje fästning fastställda befästning sområdet, innefattande fästningens

samtliga verk och försvarsanstalter, samt försvarsområdet, vars

utsträckning fastställes i generalorder av hemlig natur och varmed menas

det område, för vars försvar kommendanten eller befälhavaren under

krigstid är ansvarig — bör, där så tinnes erforderligt, tör fästning utanför''befästningsområdet

fastställas jämväl ett skyddsområde, bestående av

visst kringliggande område, inom vilket ur säkerhetssynpunkt utlänning

ej må utan tillstånd bosätta sig. Detta område har ansetts lämpligen

böra, där så låter sig göra, bestämmas efter de territoriella församlingarnas

gränser och skulle sålunda beträffande nu ifrågavarande fästning

omfatta hela Karlskrona stad.

I ärendet har visserligen för utskottet blivit upplyst, att tillstånd

att besitta fast egendom i Karlskrona förut meddelats utländska undersåtar.

Sådant har nämligen efter år 1875 inträffat i tre fall, av vilka

det sista år 1886. Men därvid är att märka, att det är först genom

ovannämnda förordning av deri 1 april 1912, som anordningen med särskilda

skyddsområden till värn mot obehörigt iakttagande av fästningarna

och de åtgärder, som där äga rum, blivit i vårt land införd.

Det förefaller oss vid sådant förhållande synnerligen anmärkningsvärt,

att omedelbart efter förordningens utfärdande och mot befälhavande

amiralens avstyrkande en utländsk makts undersåte får tillstånd att inom

det område, som är avsett till skyddsområde för Karlskrona fästning,

vinna en så fast position, att han icke allenast skall hava rättighet att

vara bosatt därstädes, utan till och med tå där äga och besitta fast

egendom. Förordningen har för blotta bosättandet inom skyddsområdet

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

o

fordrat den garanti, att det ej må ske utan Konungens i statsrådet givna

tillstånd. Att därutöver medgiva utlänning rätt även att såsom ägare

besitta och erhålla lagfart å fast egendom och sålunda på ett synnerligen

effektivt sätt binda sig och kommande rättsinnehavare fast vid området,

synes icke vara förenligt med de grundsatser, som i nämnda förordning

kommit till uttryck. Amiral Sidner, vars utlåtande har formen av ett

principuttalande härutinnan, har också kort och gott yttrat, att det ej

kan anses önskvärt eller tillrådligt, att utländsk undersåte besitter fastighet

inom fästnings skyddsområde.

I betraktande av de omständigheter, som sålunda förekommit, anse

vi, att i detta ärende rikets sannskyldiga nytta och säkerhet icke blivit

av departementschefen iakttagna.

Även i ett annat avseende förefaller oss behandlingen av detta

ärende anmärkningsvärd. 1 gällande stadga angående fördelning av

ärendena mellan statsdepartementen är föreskrivet, att ärende, som anses

i något avseende falla inom området för annat departement än det, vilket

detsamma enligt den stadgade fördelningen tillkommer, skall beredas

i samråd med chefen för det andra departementet.

Av vad som i ärendet förekommit torde vara uppenbart, att detta

ärende av chefen för justitiedepartementet bort beredas i samråd med

chefen för sjöförsvarsdepartementet. Vid det slutliga avgörandet i konseljen

har visserligen statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet

varit närvarande. Men därmed är icke departementsstadgans föreskrift

om gemensam beredning av ärendet uppfylld. Hade ärendet kommit

till behandling jämväl inom sjöförsvarsdepartementet, hade måhända försvarets

intressen blivit tillgodosedda på ett helt annat sätt än nu blivit

händelsen. I varje fall föreligger här ett uppenbart förbiseende av bestämmelserna

i gällande författning.

På grund av vad vi sålunda anfört hava vi inom konstitutionsutskottet

yrkat anmärkning enligt § 107 regeringsformen emot chefen för

justitiedepartementet statsrådet Sandström.

II) av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, von Gei jer, Kjellén, von

Mentor, Nyström, Bäf och Lundström i Göteborg, som anfört:

(Protokoll över sjöförsvarsärenden den 18 oktober 1912, nr 20.)

»Frågor rörande vårt sjöförsvars vidmakthållande hava under de

senare åren upprepade gånger varit ägnade att tilldraga sig allvarligt

s. 6 Kontrollera mot PDF

6

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

beaktande. Även innevarande år har vid konstitutionsutskottets granskning

av statsrådsprotokollen detta varit fallet. Särskilt har uppmärksamheten

därvid fästs på frågan om åtgärder för upprätthållande till

erforderlig styrka av vår flottas bemanning.

Nödvändigheten av att vidtaga särskilda åtgärder för upprätthållande

av flottans bemanning betonades redan den 2 augusti 1911 i underdånig skrivelse

av chefen för marinstaben. Till dennes utlåtande hade remitterats

ett den 28 oktober 1910 av marinförvaltningen avgivet förslag, att till

statsverket skulle inlevereras ett visst belopp av den då till något över

76,000 kronor uppgående så kallade rekryteringsfonden, och hade marinförvaltningen

stött detta förslag bland annat därpå, att enligt dess uppfattning

rekryteringen väl kunde handhavas utan stöd av fondens tillgångar.

Chefen för marinstaben förklarade sig icke kunna dela denna

åsikt och framhöll, att lättheten eller svårigheten att rekrytera huvudsakligast

sammanhängde med de ekonomiska villkoren på arbetsmarknaden.

Under åren närmast före 1908 hade vakanserna ökats i oroväckande

grad, under 1908 —1910 hade däremot rekryteringen varit

kraftig, men 1911 hade åter resultatet visat sig ganska otillfredsställande,

så att under årets sex första månader kunnat anställas blott 187 man

mot 218 under samma tid 1908, 303 1909 och 318 1910. Utsikterna

voro ock mindre goda, men därjämte kunde under åren 1912, 1913 och

1914 motses en betydande avgång, enär tiden då utginge för de stora

årskontingenter, som anställts under de goda rekryteringsåren 1908—

1910. Åven hösten 1911 hade omkring 300 korpraler eller 1 klass

sjömän uttjänt sin tjänstetid, och endast få av dessa kunde på grund

av de goda konjunkturerna på arbetsmarknaden antagas taga förlängd

anställning, för såvitt ej kraftiga åtgärder vidtoges för att förmå dem av

dessa man önskade kvarhålla, särskilt korpralerna, att rekapitulera, vartill

det säkraste medlet syntes vara att erbjuda dem en avsevärt stor

rekapitulationspremie ävensom att bereda dem en extra tjänstledighet.

Sattes denna premie till 200 kronor för eu ny anställningstid av två år,

kunde man måhända ock hoppas att förmå dem att söka genomgå underofficersskola

och att för framtiden fästa sig vid flottan. Detta skulle

ock lända till ekonomisk vinst för statsverket, enär kostnaden för att

utbilda eu menig till korpral mångfaldigt övervägde det belopp, som

ifrågasattes till rekapitulationspremier, och som syntes kunna utgå

ur rekryteringsfonden, som antagligen komme att räcka för ändamålet

2 ii 3 år. Föreskrifter syntes dock blott böra utfärdas att gälla under

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 7

1911, och därunder ytterligare erfarenhet inhämtas. Chefen för marinstaben

föreslog alltså bland annat, att för korpral vid sjömanskåren,

som under vissa förhållanden före anställningstidens slut eller senast ett

år därefter toge förlängd eller ny anställning på minst två år, skulle få

utbetalas en rekapitulationspremie av 200 kronor, och att för ändamålet

erforderliga medel skulle få utgå från rekryteringsfonden.

Förslaget remitterades till marinförvaltningen, vars utlåtande är

daterat den 17 oktober 1911, ehuru det icke expedierats förrän den 24

april 1912, Marinförvaltningen fann syftemålet med den gjorda framställningen

^synnerligen behjärtansvdrt», men ansåg ej den föreslagna utvägen

tillrådlig. För ändamålet torde nämligen komma att erfordras

vida större och mera påräkneliga tillgångar än rekryteringsfondens kapital

eller framtida inkomster erbjöde. För en under ett år försöksvis

anordnad rekapituleriug kunde fonden visserligen bereda medel, men

hade .man eu gång slagit in på principen, torde man även framdeles

bliva nödsakad fortsätta för att fortfarande få behålla manskapet, Fn

anordning med premieutbetalning måste därför nödvändigtvis bliva av

permanent natur, och komme i följd därav att, sedan rekapituleringsfondens

tillgångar efter något år närmade sig slutet, nödga Riksdagen

att anslå särskilda medel för ändamålet; och utfärdande av bestämmelser i

det angivna syftet syntes därför varken kunna eller böra meddelas utan

att Riksdagens medgivande inhämtats. Efter vissa andra detaljanmärkningar

emot förslaget slöt marinförvaltningen med, att frågan om

vad som borde och kunde göras för vinnande av en tillfredsställande

rekrytering förtjänade särskild utredning, vilken dock ej av marinförvaltnmgen

i detta sammanhang torde kunna förväntas; emellertid vidhöll förvaltningen

icke sitt förslag om viss del av rekryteringsfondens inbetalande

till statsverket, utan hemställde, att dessa medel fortfarande finge

innestå.

Den 4 maj 1912 ingav emellertid chefen för marinstaben en ny

framställning 1 ämnet. I densamma betonades åter, hurusom det med

hänsyn till den jämförelsevis stora kostnad, som vid flottan måste nedläggas

för att utbilda eu rekryt till korpral, vore av stor ekonomisk

betydelse att söka nedbringa det årliga rekryteringsbehovet till det

minsta möjliga. Detta kunde ske, om yrkesutbildat manskap i större

utsträckning ån hittills kunde förmås kvarstå i tjänst efter den första

anställningstidens slut; och åtgärderna borde därför företrädesvis inriktas

på att förmå korpraler att rekapitulera, så att i första hand förhands
-

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottet memorial Nr 21.

folkets numerär måtte hållas fulltalig. På grund av den stora avgången

bland yrkesutbildat manskap hade vakanserna under de senaste åren i

medeltal varit omkring 400. Då nu rekryteringen sedan hösten 1910

lämnat ett ganska klent resultat och 1908 års klass, som hösten 1912

vore berättigad avgå, uppginge till omkring 586 man, vore utsikterna

att nedbringa vakansantalet synnerligen små; på grund av förhållandena

å arbetsmarknaden m. m. förefunnes anledning antaga att största delen

av nyssnämnda årsklass komme att lämna tjänsten vid ansökningstidens

slut, »därest icke särskilda åtgärder vidtagas för att förmå åtminstone

en del av ifrågavarande manskap att rekapitulera»; i annat fall skulle

vakansantalet kunna komma att uppgå till närmare 1,000 man. Då det

för flottans lerig sberedskap är av den allra största betydelse, att det antal förhandsmän,

som är erforderligt för flottans mobilisering och för vilka löner finnas i stat

upptagna, även i verkligheten finnes i tjänst, anser jag här omhandlade fråga vara

av den vikt att oberoende av de åtgärder, som framdeles må vidtagas, sådana medel

som kunna tänkas leda till ett dylikt mål, med det snaraste böra komma till

användning.» Chefen för marinstaben erinrade i anslutning härtill till sitt

redan den 2 augusti 1911 avgivna förslag om rekapitulationspremier,

hänvisade till de skäl, som då anförts beträffande nödvändigheten av att

åtgärder i detta syfte vidtoges och framhöll »vikten av att redan till instundande

höst medel måtte beredas att i tjänsten få behålla de korpraler,

vilkas första anställningstid utgår den 31 instundande oktober, och vilkas

Qvarstannande i tjänst anses önskvärt.''» Av det manskap, som vore.berättigat

avgå på hösten, beräknades 283 man vara korpraler, av vilka

266 innehade sådan yrkesskicklighet och tjänstbarhet m. m., att deras

kvarstående i tjänst ansågs »synnerligen önskvärt». Under förutsättning

att till envar av dessa, som före anställningstidens slut eller senast ett

år därefter toge förlängd eller ny anställning på minst 2 år, utbetalades

eu rekapitulationspremie av 200 kronor, skulle sålunda 53,200 kronor

vara erforderliga. Skulle Ivungl. Maj:t anse, att dessa medel ej lämpligen

kunde erhållas på sätt som föreslagits i skrivelsen av den 2 aug.

1911 — d. v. s. ur rekryteringsfonden —■ hemställdes, att Kungl. Maj:t

täcktes »att hos innevarande riksdag» — d. v. s 1912 års riksdag

utverka medgivande att för bebådande av rekapitulationspremier åt manskap

vid sjömanskåren under tiden intill den 1 november 1913 finge

utgå ett belopp av högst 50,000 kronor från besparingar å flottans avlöningsanslag.

Skrivelsen, som inkom till sjöförsvarsdepartementet den 6 maj 1912,

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 9

remitterades samma dag av statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartementet

till marinförvaltningen för avgivande av skyndsamt utlåtande.

Detta, som avgavs redan den 7 maj, och som dagen därpå inkom till sjöförsvarsdepartementet,

innehöll att ehuruväl »det med hänsyn till sjöförsvarets

effektivitet måste anses synnerligen önskvärt», att på sätt chefen för marinstaben

föreslagit, »till bestridande av kostnader för utbetalande av rekapitulationspremier

åt manskap vid sjömanskåren under tiden intill den 1

november 1913» finge utgå högst 50,000 kronor av besparingar å flottans

avlöningsanslag, marinförvaltningen, då tillgångarna å detta anslag

voro synnerligen hårt medtagna, dock ej kunde tillstyrka bifall till stabschefens

framställning. Om emellertid rekryteringsförhållandena ansåges

oundgängligen kräfva, att åtgärder i det av stabschefen angivna syftet

omedelbart vidtoges, skulle för år 1912 beloppet kunna utgå av rekryteringsfondens

medel, vilka den 31 senaste mars uppgått till 103,230

kronor 18 öre. Även marinförvaltningen hade sålunda nu vitsordat

den synnerliga önskvärdheten med hänsyn Ull sjöförsvarets effektivitet, att

rekapitulationspremier finge utgå i enlighet med marinstabschefens

förslag.

Icke dess mindre fingo månader förflyta, innan något av chefen

föi sjöförsvaisdepartementet atgjordes i saken. Den 19 augusti inkom

till departementet en ny framställning i frågan, denna gång från stationsbefälhavaren

vid flottans station i Stockholm, daterad den 17 augusti.

Den framhöll det stora antal vakanser, som redan då förelåg vid flottans

sta don i Stockholm 15 % av den på stat upptagna numerären, _

redan detta antal ur bemanningssynpunkt betänkligt, och betonade,

att vid den på hösten förestående avgången detta antal kunde beräknas

stiga till 28,5%. Bland dem funnes ett ej ringa antal korpraler. -»Med

den stora personalbrist, som härigenom uppstår, torde det ej bliva möjligt att

på ett tillfredsställande sätt mobiliseringsbemanna våra krigsfartyg.»

Med anledning därav ansåg stationsbefälhavaren sin skyldighet vara

att skyndsamt för Kungl. Maj:t framhålla detta förhållande, på det att

den av chefen för marinstaben i hans skrivelse av den 2 aug. 1911

föreslagna åtgärden eller om så skulle finnas lämpligare annan »snarast

möjligt vidtages» för att söka minska »den nu befarade stora avgången i

synnerhet bland korpralerna.»

Framställningen, som även berörde andra frågor, remitterades till

chefen för marinstaben, vars yttrande avgavs den 18 september och inkom

till departementet den 20 sept. I detta yttrande — marinstabsBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

chefens tredje framställning i frågan — erinrade denne om sina två

föregående underdåniga skrivelser i ämnet, framhöll att han i dem närmare

utvecklat de skäl, som talade för de föreslagna åtgärdernas skyndsamma

vidtagande, och anmälde att enligt inkomna rekryteringsrapporter

och med hänsyn till läget på arbetsmarknaden ringa utsikter förefunnes

att under kommande höst och vinter kunna påräkna någon större rekryteringsfrekvens

för sjömanskåren. ''»Att eventuellt heslut beträffande

rekapitulationspremiers utbetalande torde skyndsammast böra vidtagas, om åtgärden

skall hava åsyftad verkan, är uppenbart, enär icke längre tid än

omkring sex veckor återstår, till dess anställningstiden utgår för det manskap,

som i höst är berättigat att avgå ur tjänst, och emedan sagda manskap troligen

redan börjat planera för sin framtida utkomst.» Marinstabschefen

hemställde i följd därav, att statsrådet behagade utverka att föreskrift

om rekapitulationspremiers utbetalande i enlighet med förslaget av den

2 augusti 1911 »skyndsammast varder beslutat».

Icke dess mindre fick ärendet fortfarande vila och föredrogs i statsrådet

först den 18 därpå följande oktober. Sedan chefen för sjöförsvarsdepartementet

därvid anmält de nu berörda yttrandena och närmare

refererat vissa av dem samt redogjort för dittillsvarande rekryteringsbestämmelser,

enligt vilka till varje man högst finge utgå 90 kronor,

fortsatte han i fråga om de föreslagna rekapitulationspremierna: »Lika

med marinförvaltningen hyser jag stora betänkligheter mot anlitande av

den utväg, som chefen för marinstaben föreslagit till främjande af rekapitulation

av visst manskap vid flottans sjömanskår. Då emellertid antalet

vakanser inom denna kår otvivelaktigt kan befaras komma att inom

den närmaste tiden ökas i synnerligen oroväckande grad, icke minst

inom de högre tjänstbarhetsgraderna, vilka för flottans krigsberedskap

äro av den allra största betydelse, finner jag mig med hänsyn till de

nu rådande allvarliga utrikespolitiska förhållandena böra låta de nämnda

betänkligheterna falla samt tillstyrka omedelbart vidtagande av åtgärd i

det av chefen för marinstaben angivna syfte.» Han tillstyrkte alltså

Kungl. Maj:t att medgiva, att till korpral vid flottans sjömanskår, vilkens

anställningstid utginge den 31 oktober [1912] och som innehade

sådan yrkesskicklighet samt med avseende på lastbarhet i övrigt och

uppförande vore så vitsordad, att hans kvarstående .i tjänst kunde anses

synnerligen önskvärt, Ange, därest han antingen innan eller vid anställningstidens

utgång erhållit eller erhölle förlängd anställning för en

tid av minst två år eller ock före den 1 februari 1913 erhölle ny an
-

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 11

ställning för en tid av minst två år, utbetalas såsom rekapitulationspremie

ett belopp, som utöver honom tillkommande lega finge uppgå till

högst 150 kronor; samt att kostnaderna härför intill högst 40,000 kronor

finge av marinförvaltningen förskjutas av omhänderhavande medel.

Kungl. Maj.ts beslut utföll i enlighet med statsrådets hemställan.

Det sålunda omsider fattade beslutet expedierades därpå först tio

dagai senare eller den 28 oktober genom en s. k. note till marinförvaltningen,

från vilken denna note anlände till flottans station i Stockholm

den 29 oktober och till flottans station i Karlskrona den 30 oktober.

Det kungl. brev i frågan, som följde efter noten, anlände till marinförvaltningen

först den 2 november.

Yad som i denna fråga framför allt synts anmärkningsvärt, är

den oförklarliga långsamhet, med vilken från chefens för sjöförsvarsdepartementet

sida det så ytterligt viktiga ärendet handlagts och den

åtgärd försenades, som dock befanns nödig att vidtaga. Såsom av

föregående redogörelse framgår, hava välgrundade och enträgna framställningar

i ärendet ingivits icke mindre än fyra gånger, nämligen av

chefen för marinstaben redan i början av augusti 1911, i början av maj

1912 och i mitten av september 1911, och dessutom av stationsbefälhavaren

vid flottans station i Stockholm i augusti 1912. Att marinstabschefens

första framställning i ärendet — vilken närmast afsåg rekryteringen

redan under 1911 — icke omedelbart föranledde någon åtgärd,

må ju hava förklaring i det dröjsmål, som föranleddes af dess långsamma

behandling i marinförvaltningen, och i den kritik denna myndighet

underkastade det, låt vara att den redan då erkände dess syfte vara

»synnerligen behj ärtans värt». Kär däremot framställningen förnyades av

chefen för marinstaben i början av maj 1912 under betonande av både

att det »för flottans krigsberedskap var av den allra största betydelse»

att åtgärder »med det snaraste» vidtoges, och att dessa åtgärder måste

i tid vidtagas för att få behålla det eljes den 31 oktober avgående manskapet,

— när marinförvaltningen samtidigt lät sina betänkligheter mot

rekapitulationspremiers utbetalande falla och fann det »med hänsyn till

sjöförsvarets effektivitet synnerligen önskvärt» att sådana finge utgå;

och när tillika det framhölls, att om ej andra utvägar funnes, saken

borde framläggas för den då samlade Riksdagen, så synes ingen giltig

förklaringsgrund finnas för att frågan icke, såsom det påyrkats, med det

snaraste omhändertogs, utan i stället ett dröjsmål inleddes, som fick sitt

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

slut först efter mitten av oktober månad, d. v. s. efter närmare ett hälft

år. Icke ens de förnyade allvarliga påminnelserna av den 17 augusti

och den 18 september och den i den sista gjorda erinringen, att åtgärden

skulle bliva förfelad, om den ej »skyndsammast» vidtoges, enär det

den 31 oktober avgångsberättigade manskapet antagligen redan börjat

planera för sin framtid, lyckades framdriva något beslut i frågan förrän

den 18 oktober, d. v. s. mindre än två veckor före avgångsterminen,

och detta ehuru statsrådet själv i sitt anförande till statsrådsprotokollet

framhållit, att vakanserna inom kåren otvivelaktigt kunde befaras komma

natt ökas i synnerligen oroväckande grad, icke minst inom de högre tjänstbarhetsgraderna,

vilka för flottans krigsberedskap äro av allra största betydelse».

Men även sedan beslutet fattats, fingo ytterligare tio dagar förflyta,

innan det expedierades, så att det kom vederbörande stationsbefälhavare

till hända först två, respektive en dag före manskapets av
-

gångsdag.

Även det i departementschefens anförande till statsrådsprotokollet

framburna argumentet för att åtgärden omsider vidtogs, eller hänsynen

till de då rådande allvarliga utrikespolitiska förhållandena, har synts anmärkningsvärt,

då däri synes ligga, att chefen för sjöförsvarsdepartementet

ansett svenska flottans förmåga av mobiliseringsbemanning och krigsberedskap

mindre viktig, när icke särskilt allvarliga utrikespolitiska förhållanden

föreligga. Då statsmakterna stadfäst staterna för flottan, upptagande

viss manskapsstyrka, har det utan allt tvivel varit statsmakternas

uppfattning, att denna alltid borde i möjligaste mån hållas fulltalig.

Det har icke heller kunnat undgå uppmärksamheten, att de pa

departementschefens tillstyrkan vidtagna förändringarne i marinstabschefens

förslag varit av beskaffenhet, att de måst menligt inverka på

åtgärdens effektivitet. Marinstabschefen hade föreslagit en rekapitulationspremie

av 200 kronor; den av departementschefen förordade nedsättningen

till 150 kronor måste givetvis göra rekapitulationsvillkoren mindre

lockande. Marinstabschefen hade vidare föreslagit, att rekapitulationspremierna

skulle få utbetalas till dem, som loge nyanställning före. anställningstidens

utgång eller senast ett år därefter d. v. s. under tiden

intill den 1 november 1913; på departementschefens tillstyrkan inskräntes

emellertid sistnämnda sluttermin till före den 1 februari 1913, d. v. s.

begränsades högst väsentligt. Då därtill kommit å ena sidan, att beslutet

blott avser dem, som rekapitulera »för en tid av minst två år», å

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

13

andra sidan, att enligt kungl. kungörelsen av den 31 december 1907

angående antagning av manskap vid flottans sjömanskår hvarje anställning

inom densamma, även förnyad anställning, skall ske så, att tjänstetiden

alltid kommer att utgå den 31 oktober, så har resultatet af dels

departementschefens nyssberörda modifikation i fråga om slutterminen,

dels åtgärdens försening, som praktiskt omöjliggjorde varje tillämpning

av beslutet före den 31 oktober 1912, blivit, att de, som enligt detsamma

vilja åtnjuta rekapitulationspremierna, måste rekapitulera, icke,

såsom företrädesvis avsetts för de två åren från 31 oktober 1912 till 31

oktober 1914, utan från någon dag under tiden november 1911—januari

1912 till den 31 oktober 1915, d. v. s. för eu tid av minst två

år och nio månader, något, som givetvis i hög grad måste försvåra den

avsedda rekapitulationen.

Såsom efter ärendets försenande ju var att vänta, har den omsider

vidtagna åtgärden icke heller haft önskad effekt. Enligt numera mottagen

uppgift skall antalet rekapitulanter blott hava uppgått till 27,

därav 12 vid Stockholms station och 15 vid Karlskronas. Antalet vakanser

steg också från 341 den 1 november 1912 till 714 den 15 november

och var ännu den 1 april 1913 fortfarande över 650 och dock

lära alltjämt icke några nya åtgärder hava vidtagits för att söka nedbringa

detsamma.

På grund av ovanstående anse vi statsrådet och chefen för sjöförsvarsdepartemeutet

i sina rådslag i detta ärende icke häva med nit,

skicklighet och drift utövat sitt förtroendeämbete, och hava vi förty

ansett, att anmärkning enligt § 107 regeringsformen bort mot honom

framställas.

III) af herr Lundström i Göteborg, med vilken herrar Clason, Sellinder,

K. J. Ekman, Kjellén, von Mentser, Nyström och Saf instämt:

(Protokoll i civilärenden den 21 juni 1912).

Under okt., nov. och dec. månader 1911 samt januari 1912 hade

från Konungens befallningshavande i olika län till Kungl. Maj:t inkommit

ett stort antal anmälningar angående utländska mormonagenter och deras

fördärvbringande verksamhet i olika delar av riket, näml.

den 9 okt. från k. bfhde i Malmöhus län ang. 3 personer;

»11 » från k. bfhde i Jönköpings län ang. 2 personer;

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstiiutionstitskottcts memorial Nr 21.

den 14 okt. från k. bfhde i Kristianstads län ang. 2 personer;

» 25 » från k. bfhde i Malmöhus län ang. 4 personer;

» 13 nov. från k. bfhde i Kopparbergs län ang. B personer;

» 21 » från k. bfhde i Södermanlands län ang. 4 personer;

» 14 dec. från k. bfhde i Västmanlands län ang. 3 personer;

» 12 jan. från översth. ämb. i Stockholm ang. 5 personer;

» 23 » från k. bfhde i Kopparbergs län ang. 2 personer;

» 31 » från k. bfhde i Östergötlands län ang. 2 personer;

I flertalet fall hade vederbörande Konungens befallningshavande tillstyrkt

de ifrågavarande mormonagenternas utvisning nr riket, i några fall

hade anmälningarne endast överlämnats för den åtgärd Kungl. Maj:t

kunde finna lämplig. Polismyndigheter, som i åtskilliga fall företagit

noggranna undersökningar, magistrater, domkapitel o. s. v. hade i de

flesta fall mycket bestämt tillstyrkt utvisning.

Först i tillförordnad regering den 21 juni 1912 företogs emellertid

detta ärende till avgörande med det resultat, att endast tvenne mormonagenter

utvisades ur riket, medan rörande alla de övriga anmälda, inalles

27, de från vederbörande Konungens befallningshavande inkomna framställningarne

förklarades till ingen åtgärd föranleda.

Det, som i detta ärende först och främst synes anmärkningsvärt,

är det dröjsmål, varmed detsamma handlagts. Utvisningsmål bruka i

alla länder, såsom naturligt är, behandlas med ytterlig skyndsamhet och

omsorg. Här har det första mål, som inkom sedan den nuvarande

regeringens medlemmar inträdde i sina ämbeten — den föregående

regeringen hade just kort förut beslutat fyra i Norrland verkande moral

onagenters utvisande — fått vänta 8 Va månad på avgörande och flertalet

7 månader eller däröver. Även omsorgen med ärendets förberedande

synes synnerligen bristfällig, då dels under ärendets hela långa

vilotid i civildepartementet inga som helst ytterligare undersökningar anställts

eller yttranden infordrats, dels det studium av handlingarne, som

förekommit, varit så ytligt, att man icke ens märkt, att två av de på

olika tid och från olika ort inkomna anmälningarne rörde samma person,

utan låtit denne även vid avgörandet i stadsrådsprotokollet uppträda

såsom två personer — Bengt Johnsson och Bengt Jönsson — vilka

»bägge» få kvarbliva i riket, dels ock slutligen urvalet av dem, som

ansågos böra utvisas, åtminstone i ena fallet synes hava skett fullkomligt

slumpvis.

Därjämte måste det emellertid betraktas såsom synnerligen anmärk
-

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

15

ningsvärt, att Kungl. Maj:t bland de anmälda 29 utländska mormonagenterna

ansett sig höra utvisa endast 2 och låtit alla de öfriga 27,

bland vilka flere funnos med synnerligen svåra indicier, i riket fortsätta

sin folkförförande och samhällsskadliga verksamhet. I 1912 års statsverksproposition

— liksom även i innevarande års — begärdes anslag

till mormonagitationens bekämpande under uttryckligt betonande av dess

samhällsskadlighet, och detta underströks ytterligare av statsrådet och

chefen för ecklesiastikdepartementet i ett yttrande i Andra kammaren den

9 mars 1912. Riksdagen har också av samma skäl beviljat anslag till

mormonagitationens bekämpande. Den verksamhet, som med detta jämförelsevis

obetydliga anslag kan åstadkommas, räcker emellertid helt naturligt

icke ens till de inländske mormonagenternas gendrivande, och det

synes då vara synnerligen nödvändigt, att Kungl. Maj:t gent emot de

utländska mormonagenter, som översvämma riket, använder sin utvisningsrätt,

på samma sätt som redan skett i Preussen och Norge (se 1912 års

statsverksproposition 8:de huvudtiteln s. 531) samt under 1911 i Sverige.

Att låta utländingar, mot vilka säkra indicier såsom mormonagenter

föreligga, fortfarande vistas och verka i landet synes icke vara förenligt

med rikets sannskyldiga nytta.

Ehuru klart är att ansvaret för ärendets förhalande och bristfälliga

förberedelse vilar på chefen för civildepartementet, vilken i detta fall icke

synes ha handlat med nit, skicklighet och drift, har jag dock ansett,

alldenstund ärendet avgjorts i tillförordnad regering, att anmärkning enligt

107 § regeringsformen bort framställas mot alla ledamöterna i nämnda tillförordnade

regering, hans excellens ministern för utrikes ärendena greve

Ehrensvärd samt statsråden Petersson, Schotte och Larsson.

IY) av herr Kjéllén, med vilken herrar Clason, Béllinder, K. J. Ekman,

von Geijer, von Mentzer, Räf och Lundström i Göteborg instämt och som

anfört:

(Protokoll över civilärende den 21 juli 1912: närvarande h. exc. herr ministern

för utrikesärendena greve Ehrensvärd samt statsråden Larsson, Sandström

och Petrén; beslut om H. Maj:t Konungens samt utrikesministerns resa

utom riket.)

Gällande regeringsforms § 8 innehåller: »Ej må Konungen fatta

något beslut i mål, varöver statsrådet höras bör, därest icke minst tre

av statsråden, utom vederbörande föredragande, tillstädes äro. Stats
-

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

rådets samtliga ledamöter, där de icke laga förfall äga, skola övervara

alla mål av synnerlig vikt och omfattning — — —.»

Här konstitueras en skillnad mellan smärre regeringsärenden, för

vilkas handläggning det är nog med 4 rådgivares närvaro, och viktiga

mål, där statsrådet bör vara fulltaligt samlat (numera 11), när Konungen

fattar sitt beslut. Tankegången är tydligen den, att kontrollen på den

personliga konungaviljan bör avpassas efter ärendenas betydelse, och att

en talrikare konselj betyder en starkare kontroll.

Gränsen mellan större och smärre mål, alltså tillika mellan grundlagens

krav på större och mindre konseljer, kommer i allmänhet att bero

endast på subjektiv uppfattning. Men i några objektivt bestämda specialfall

har regeringsformen uttryckligen föreskrivit den strängare formen, i

det den fordrar närvaro av »statsrådets samtliga ledamöter», »hela statsrådet»

eller »statsrådet in pleno». Dessa fall äro: beslut om krig eller

fred enligt § 13, om Konungens utrikes resa enligt § 39, lyftande av

kreditiverna enligt § 63 samt beslut i fråga om grundlagsändring enligt

§ 81. Här kan således ingen tvekan råda; grundlagens bud är klart

och diktatoriskt.

Bland dessa fall finna vi, som nämnt, även frågan om Konungens

resa utom rikets gränser. Därom innehåller § 39 i sin begynnelse:

»Till Konungen utrikes resa, meddele han statsrådet in pleno denna sin

föresats och inhämte dess tankar däröver, på sätt 9 § omtalar. Besluter

Konungen därefter sådan resa —--». Grundlagstiftarna av 1809

hava uppenbarligen betraktat det som en allvarlig sak, att Konungen lämnar

sitt rike; den historiska erfarenheten ända från Karl XII:s dagar hade

lärt dem detta. Det är också välbekant, att den kontroll på en obetänkt

resa, som de här skapade med sitt krav på statsrådets plenarmöte vid

beslutets fattande, var en återstod av ännu strängare bestämmelser i

1700-talets regeringsformer.

Under dessa förhållanden är det ägnat att väcka synnerlig uppmärksamhet,

att ovannämnda statsrådsprotokoll innehåller beslut om

Konungens utrikes resa, utan att någon av de fyra närvarande statsråden

ansett sig böra göra föreställningar enligt § 9 regeringsformen

emot, att ett ärende, som enligt grundlagens bokstavliga föreskrift skall

företagas endast i statsrådet in pleno, således blivit behandlat i den

vanliga lilla konseljen, och att den av grundlagen fordrade strängare

kontrollen därmed vid tillämpningen eftergivits.

Ku inhämtas av statsrådsprotokollet över civilärenden av den 25

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 17

juni 1912, att ledighet från statsrådsgöromålen beviljats följande kungliga

rådgivare: h. exe. herr statsministern Staaff för tiden från och med

den 1 juli till och med den 11 augusti, statsrådet Petersson likaså från

den 8 juli till den 11 augusti, statsrådet Berg från den 11 juli till den

21 augusti, statsrådet Bergström från den 26 juni till den 6 augusti och

statsrådet Stenström från den 26 juni till den 31 juli. Härtill lägger

protokollet över civilärenden av den i 2 juli ledigheter för statsråden Schotte

och fritt. Adelswärd för tiden 18—28 juli. Det visar sig således, att

endast de fyra ovannämnda herrar statsråd voro i tjänstgöring den 21

juli, då ärendet om Konungens resa företogs till behandling. Härmed har

man låtit sig nöja, under tydlig förutsättning att beviljad semester konstituerar

ett laga förfall av den kraft att den förmår bryta grundlagens

fordran på samtliga statsråds närvaro vid tillfället.

Till en början vill jag allvarligt ifrågasätta riktigheten av en sådan

tolkning, som skulle öppna en bekväm väg för statsråd att undgå

ansvar och Konungen att undgå kontroll genom ansökan, resp. beviljande

av. tillfällig tjänstledighet. Under föreliggande omständigheter lär

visserligen ett bestämt påstående, att man »uppenbarligen handlat emot

rikets grundlag» — varigenom förutsättningen i regeringsformen § 106 skulle

förelegat — icke med skäl kunna göras. Men lika uppenbart är, att

grundlagens mening bakom bokstaven blivit annullerad av bekvämlighetshänsyn

för statsrådens räkning. Bet bör anmärkas, att genom särskilt

beslut i samma konselj statsrådet Berg kallades tillbaka ur ledigheten,

för att grundlagens minimifordran på konseljer (4 närvarande) skulle tillfredställas

under Konungens frånvaro. Det borde icke hava mött oövervinneliga

svårigheter att för dagen åtminstone i någon mån komplettera

konseljen och således taga någon hänsyn till grundlagens stränga fordran

i här föreliggande fall — även om det nu var nödvändigt att bevilja

två av statsråden ledighet endast tre dagar före den stora frågans

avgörande.

Det har inom utskottet utrönts, att det åtminstone en gång förut i senare

tider förekommit, att Konungens utrikes resa beslutits med endast fyra närvarande

rådgivare. Pör var och en, som anser rikets sannskyldiga nytta

kräva, att de grundlaga formerna under alla omständigheter iakttagas,

intill dess de lagligen ändrats, utgör detta en ökad anledning att genom anmärkning

påkalla rättelse. För den åter, som anser det i varje särskilt

fall böra med avseende å reala omständigheter prövas, huruvida den av

grundlagen föreskrivna formen eller någon annan skall vid rikets styBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21.) 3

opaginerad Kontrollera mot PDF

]g Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

relse komma till användning, må här framhållas den särskilda vikten

av den resa, som H. M. Konungen vid detta tillfälle beslöt företaga.

Denna särskilda vikt markerades i själva konseljen genom Konungens

kallelse till utrikesministern att vara honom på resan följaktig; och den

satte sedan spår i vår historia genom den s. k. kommunikén av den 25

juli mellan Sveriges och Kysslands regeringar, vilken kommuniké blev

resans resultat. Det har icke blivit upplyst, att man i fall av sådan

betydelse förut i praktiken eftergivit grundlagens fordran på den strängaste

kontrollformen.

På dessa grunder har jag ansett, att anmärkning enligt regeringsformens

§ 107 bort riktas emot de vid ovannämnda tillfälle närvarande

statsråden, då de genom underlåtenhet att göra föreställningar medverkat

till, att ett viktigt regeringsbeslut blivit fattat i annan och mindre beläggande

form än grundlagen avsett.

Y) av hrr Clason, Bellinder, Kjéllén, von Menteer, Bäf och Lundström

i Göteborg, som anfört:

(Protokoll över civilärendeu den 3 augusti 1912, punkt 44.)

I nämnda protokoll meddelas, att den tillförordnade regeringen, bestående

av hans excellens herr ministern för utrikes ärendena greve Ehrensvärd,

statsråden Schotte, friherre Adelswärd och Sandström, funnit gott

»anbefalla statskontoret att till f. d. kaptenen J. G:son Crafoord såsom

ersättning för en av honom verkställd utredning om den sannolika kostnaden

för entreprenadsystems användande vid statsbaneanläggningen

Sveg_Bruntio utbetala ett belopp av åttahundra kronor, att utgå av

sjätte huvudtitelns anslag till extra utgifter».

På utskottets första i vanliga former avfattade rekvisition av handlingarna

rörande det i protokollet omförmälda ärendet meddelades till

svar, att inga handlingar förefunnes. Sedan därefter utskottet anhållit

om ’ överlämnande av samtliga de handlingar, som anginge meddelandet

av det uti nämnda statsrådsprotokoll omförmälda uppdraget åt kaptenen

J. G:son Crafoord att verkställa ifrågavarande utredning samt utförandet

av berörda uppdrag, överlämnades åtskilliga handlingar, av vilka två

avsågo det omförmälda uppdraget. Den ena utgjordes av en till statsrådet

och chefen för civildepartementet ställd, ej med datum försedd, men

»Stockholm i juni 1912» av J. G:son Crafoord undertecknad skrivelse; den

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. . 19

andra av ett vid skrivelsen fogat, den 8 juni 1912 av samme man dagtecknat

kostnadsförslag till järnväg mellan Sveg ock Brunflo. Skrivelsens

inledningsord: »Sedan jag erhållit herr statsrådets uppdrag att

yttra mig över lämpligheten att låta utföra den av Riksdagen beslutade

järnvägen Sveg—Brunflo å entreprenad, får jag härmed vördsamt anföra

oljande» 0. s. v. invisa, att det ifrågavarande uppdraget meddelats herr

Crafoord av civilministern. Skrivelsens innehåll åter utgöres huvudsakligen

av. en under hänvisning till det bifogade kostnadsförslaget verkställd

kritik av järnvägsstyrelsens kostnadsförslag till omförmälda järnvägsanläggning.

. ®ec^an emellertid på förfrågan hos statsbanebyggnadens i Östersund

arkiv, om därstädes funnes eller funnits några handlingar angående det

åt kaptenen Crafoord meddelade uppdraget samt i sistnämnda fall vart

de överlämnats, ingått det svar, att inga handlingar rörande saken där

funnes förvarade, men att dels herr Crafoord vid besök hos härvarande arbetschef

anhållit om upplysningar rörande sättet för kostnadsberäkning av

nämnda statsbana under förmälan att han hade eu skriftlig anmodan därom

från statsrådet och chefen för civildepartementet, och att detta papper

därefter tillställts kung!, järnvägsstyrelsen, dels sedermera till arbetschefen

ingått en skrivelse, vari meddelades att det Crafoord lämnade

uppdraget slutförts, anhöll utskottet på sedvanligt sätt genom vederbörande

statsråd om föranstaltande därom, att utskottet måtte från kun°i.

järnvägsstyrelsen erhålla dessa båda skrivelser. Det härå från statsrådet

erhållna svaret innehöll, dels att varken berörda »skriftliga anmodan»

eller den senare skrivelsen funnes i förvar bland järnvägsstyrelsens

handlingar, dels att ej heller i civildepartementet förvarades koncept

till eller avskrift av ifrågavarande skriftliga anmodan och skrivelse,

vilken sistnämnda utgjorts av ett handbrev från departementschefen.

Beträffande ifrågavarande ärendes handläggning väcker det till eu

början uppmärksamhet, att det kaptenen Crafoord meddelade uppdraget

tydligen givits honom icke av Kung!. Maj:t utan av departementschefen,

utan att denne därtill erhållit något Kungl. Maj:ts bemyndigande. Yårt

statsskick känner emellertid icke regerande ministrar; såväl regeringsormens

bestämmelser i § 4, att »Ivonungen äger att allena styra riket»,

och 1 § 7, att alla regeringsärenden, med undantag av kommandomål’

»skola inför Ivonungen i statsrådet föredragas och där avgöras», som ansvarighetslagens

för statsrådets ledamöter stadgande om desses skyldig
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

het »att endast Konungen råd giva men ej jämte honom regera», innebära

uttryckliga förbud däremot. De bemyndiganden, som genom särskilda

författningar i vissa fall meddelats statsråd att avgöra vissa frågor,

äro här icke tillämpliga. Icke heller innebär föredragandens skyldighet

enligt § 8 regeringsformen att före regeringsärendenas föredragning

i statsråd bereda dem »genom nödiga upplysningars inhämtande från

vederbörande ämbetsverk» någon rättighet för honom att utan Kungl.

Mai-.ts bemyndigande för beredningen på eget bevåg tillkalla privata

personer, vilka därigenom erhålla kraf på ersättning av statsmedel. Det

är oss visserligen icke obekant, att exempel på ett sådant förfaringssätt

även tidigare förekommit, men detta berättigar icke mot grundlagens

bud till ett fortgående på samma väg, och är dessutom fullständigt

onödigt, då intet hindrar vederbörande föredragande att, där så finnes

behövligt, hos Kungl. Maj:t utverka bemyndigande att tillkalla sakkunnige.

,

Berörda förfarande har i föreliggande fall emellertid även ur andra synpunkter

befunnits anmärkningsvärt. Det åt kaptenen Crafoord av departementchefen

lämnade uppdraget har tydligen avsett att åvägabringa någon slags

kontrollundersökning av det arbete, som järnvägsstyrelsen hade att för ifrågavarande

handel utföra. Det är då påfallande, att uppdraget icke på nåo-ot

sätt omnämnes i det statsrådsprotokoll av den 29 juni 1912, enligt

vilket, vid föredragning inför Konungen av Riksdagens skrivelse av den

30 maj angående bland annat järnvägsbyggnaden mellan Sveg och Brunflo,

åt järnvägsstyrelsen uppdrogs att inkomma med förslag till definitiv

plan för denna järnvägsanläggning, och detta oaktat uppdraget åt kapten

Crafoord enligt de av denne uppsatta handlingarna tydligen hade meddelats

honom åtskilligt tidigare. Departementschefen har således, Kungl.

Makt ovetande, sökt genom en privat person etablera en slags kontrollundersökning

över det sätt, varpå ett av statens ämbetsverk fullgjorde

ett genom Kungl. Maj:ts beslut åt detsamma uppdraget tjänsteåliggande.

Man har svårt att tänka sig ett förfaringssätt, som. är mera främmande

för de förvaltningsgrunder, som äro hävdvunna i vårt land..

Anmärkningsvärt är också, att såsom av handlingarna i målet framgår,

i detsamma jämväl förekommit vissa skrivelser från departementschefen

direkt — d. v. s. med förbigående av vederbörande centrala ämbetsverk

till en underordnad ämbetsman, av vilka skrivelser åtminstone

eu synes hava inneburit en anmodan till vederbörande att i. sin

ämbetsutövning vidtaga vissa åtgärder. Även en sådan form av mims
-

s. 21 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

21

terstyrelse saknar stöd i vår författning, vilken tvärtom i § 47 regeringsformen

ålägger vederbörande ämbetsmän att »förvalta den åliggande sysslor

och värv enligt de instruktioner, reglementen och föreskrifter, som dem

givna äro eller framdeles» — givetvis i författningsenlig ordning —

»kunna givas», att »lyda Konungens bud och befallningar» o. s. v., men

alldeles icke berättigar en departementschef att, Kungl. Maj:t ovetande,

utfärda dylika föreskrifter.

Slutligen har det måst i hög grad påkalla uppmärksamheten, att

samtliga aktstycken i målet handlagts på sådant sätt, att de kommit att

stanna utanför den offentlighet i vår statsförvaltning, som är föreskriven

ej mindre i regeringsformen § 86 än även i tryckfrihetsförordningen,

och som utgör en av vårt statsskicks viktigaste grundvalar. När i

regeringsformen § 86 föreskrives, att alla handlingar och protokoll

i vad mål som helst, statsrådsprotokollen undantagna, »må ovillkorligen

genom trycket kunna utgivas», och när i tryckfrihetsförordningen § 2

mom. 4:o detta exemplifieras bland annat därmed, att såväl alla ämbetsverks

samt ämbets- och tjänstemäns relationer, memorialer och ämbetsbrev

som ock alla »enskilda personers memorialer, ansökningar, förslag,

betänkanden» o. s. v. till de delar därav, som till publika ämbetsmäns

och verks handläggning komma, skola kunna av vem som helst utbekommas,

så kringskäres givetvis denna grundsats på det eftertänkligaste,

om handlingarna i ett visst mål hållas utanför offentlighetens

ram. De enda handlingar i detta mål, som utskottet lyckats utbekomma,

— kaptenen Crafoords skrivelse i juni 1912 med åtföljande kostnadsförslag

— sakna emellertid varje påteckning om, att de blivit diarieförda,

och lära under sådana förhållanden svårligen kunnat i vederbörlig

ordning av allmänheten utbekommas. Till departementschefens båda

skrivelser i målet saknas, såsom ovan meddelats, i departementet koncept,

ej heller finnas där avskrifter av desamma, och de original, som tydligen

förefunnits, har det ej lyckats utskottet att erhålla. Hela den

kontroll över uppdragets tillkomst, omfattning och avslutning, som det

av flere skäl skulle varit av vikt att kunna åvägabringa — bland annat

även för ett bedömande av både dess behövlighet och dess honorerande

— har under sådana förhållanden icke ens av konstitutionsutskottet

kunnat presteras.

Hela ärendets handläggning visar sålunda, att en grundlagsstridig

ministerstyrelse här sökt framträda, som utan Ivungl. Majds bemyndigande

utdelar ett statsutgifter föranledande uppdrag åt enskild person,

s. 22 Kontrollera mot PDF

22

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

Namnförändring

t

Elfvestad.

som bakom och vid sidan av den lagliga ämbetsförvaltningen söker ingripa

i förvaltningens gång, och som slutligen undandrager sig vederbörlig

kontroll över såväl ärendets närmare handläggning som grunderna

för utbetalandet av statsmedlen genom att låta samtliga akter i målet

vare sig icke diarieföras eller på annat sätt bliva oåtkomliga för allmänheten.

Då ett sådant system måste anses stridande mot vår författnings

både bokstav och anda, hava vi ansett, att anmärkning enligt

regeringsformens § 107 bort framställas dels mot departementschefen

statsrådet Schotte med anledning av den förberedande handläggningen av

ärendet, dels mot de övriga i beslutet deltagande ledamöterna av den

tillförordnade regeringen, h. exc. ministern för utrikes ärendena greve

Ehrensvärd samt statsråden friherre Adélswård och Sandström.

Yl) av herrar Clason, och Bellinder:

(Protokoll i civilärenden den 1 juni 1912, nr 43, den 1 november 1912,

nr 44, och den 15 november 1912, nr 20.)

Å kommunalstämma i Elfvestads socken i Linköpings län den 9 april

1911 uttalade sig stämman, sedan till dess kännedom kommit att namnet

å poststationen i socknen ändrats till Älfvestad, enhälligt för att den förut

brukliga namnformen Elfvesta borde bibehållas, och anförde såsom skäl

härför, att efter namnändringen förväxlingar ägt rum, i det att brev,

som skolat befordras till Elfvesta, returnerats dit från Ålfvesta och andra

poststationer med liknande namn, beroende på att prickarna över A

genom slarvigt skrivsätt utelämnats.

Den 2 maj 1911 beslöt därpå kyrkostämman i socknen att ingå

till vederbörande med hemställan, att såväl post- och järnvägsstationens

som församlingens lika namn fortfarande måtte få skrivas med E, icke

såsom påbjudits Ä, och anförde såsom tungt vägande grund härför, att

post- och fraktgods ofta kommit på avvägar och försenats, enär förväxlingar

skett med namnen Ålfvesta, Avesta och Alvastra. Ansökningar

insändes därpå dels till Kungl. Maj:t, dels till kung! järnvägsstyrelsen

och kungl. generalpoststyrelsen.

Generalpoststyrelsen framhöll i utlåtande av den 17 november 1911,

att förändringen av poststationens namn från Elfvesta till Älfvestad skett

vid utgivandet av 1908 års post- och telegrafortslexikon, i vilket grunderna

i sjunde upplagan av svenska akademiens ordlista jämlikt kungl.

kungörelsen den 22 januari 1909 blivit följda. Det nya namnet hade

s. 23 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 23

emellertid visat sig medföra postala olägenheter, i det att försändelser

felexpedierats, och generalpoststyrelsen ansåg därför önskvärt, att det

åter ändrades på sätt sökandena hemställt. Skulle hinder däremot möta,

ifrågasattes, att poststationen erhölle alldeles ny benämning.

Järnvägsstyrelsen, vars yttrande avgavs den 28 februari 1912, framhöll,

att även namnförändringen å järnvägsstationen, som läge vid Mellersta

Östergötlands järnväg, skett med anledning av kungl. kungörelsen den

22 januari 1909, men vitsordade, likasom generalpoststyrelsen, att den

givit anledning till felexpedieringar. Då därtill även postala olägenheter

förekommit, ansåg järnvägsstyrelsen sökandenas framställning ej hava

saknat fog. Då styrelsen emellertid höll före, att »ett återinförande av

den gamla, med nu gällande stavningsprinciper fullkomligt stridande

formen Elfvestad (eller Elfvesta)» vore mindre lämpligt, i all synnerhet

som ej heller denna torde vara helt och hållet betryggande mot felexpedieringar,

. infordrade järnvägsstyrelsen förslag till nytt namn från

den enskilda järnvägens styrelse, och sedan denna såsom sådant föreslagit

namnet Älfvan, samt generalpoststyrelsen och telegrafstyrelsen förklarat

sig däremot ej hava något att invända, så hemställde järnvägsstyrelsen

om denna benämning å järnvägs- och poststationen.

Kammarkollegium, som hördes över sökandenas framställning, meddelade,

att någon ändring av socken- och jordeboksnamnet Elfvestad

varken ägt rum eller föreslagits.

På tillstyrkan av statsrådet och chefen för civildepartementet beslöt

Kungl. Maj:t den 1 juni 1912, att sökandenas framställning, i vad

den angick sockennamnet, icke påkallade något Kungl. Maj:ts yttrande,

samt att post- och järnvägsstationen finge benämnas Älfvan.

Sedan järnvägs- och generalpoststyrelserna beslutat att låta stava

post- och järnvägsstationen i Skeninge Skänninge, och i stadsfullmäktige J

i Skeninge motion väckts om åtgärder för att få nämnda påbud upphärt

och för att åt samhället rädda dess från urminnes tider nedärvda

namn, beslöto stadsfullmäktige, som konstaterade, att den åsyftade stavningsukasen

väckt lika djup som allmän förstämning inom samhället,

och som fann densamma varken ur derivations- eller fonetisk synpunkt

befogad, den 5 mars 1912 enhälligt att på sätt motionären föreslagit

ingå med framställning för att åt staden bevara ett från urminnes tider

emottaget arv, som dess invånare icke utan smärta kunde se förvanskat.

Länsstyrelsen framhöll i yttrande av den 13 mars 1912, att stads
-

Namn>rändring

i

Skeninge.

s. 24 Kontrollera mot PDF

24 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

fullmäktiges fordran syntes berättigad, samt bifogade en utredning, av

vilken framgick, att vid en i lantmäterikontoret gjord undersökning av

samtliga förrättningsakter rörande staden under de sista tvåhundra åren

konstaterats, att i samtliga fall stadens namn stavats med E (därav 5

gånger Scheninge, 6 gånger Skenninge och 41 gånger Skeninge).

Ärendet remitterades därpå till ortnamnskommittén, av vars den 8

maj 1912 avgivna utlåtande framgår, att under medeltiden i såväl latinska

som svenska urkunder namnets stavning växlat, varvid i de latinska

stavningen med e och ett n påvisas tidigast 1247, med e och två n

tidigast 1248, med m och ett n tidigast omkring 1270 och med se och

två n tidigast 1282, samt i de svenska stavningen Skeninge framträder

1343, Skälunge åter 1373. Ortnamnskommittén vitsordade vidare rik
tigheten

av stadsfullmäktiges uttalande, att staden fått sitt namn efter

Sken-ån. Efter vissa språkliga anmärkningar mot stadsfullmäktiges argumentering

framhöll kommittén, att -»Skänninge trots Sken-ån bör ha nn

likaväl som munnen trots mun». Beträffande stavningen med ä däremot

kunde man vara något tveksam, ty visserligen stavade ordlistan ä-ljudet

före nn med ä i nästan alla fall, men undantag förekomme dock (penning,

presenning, Henning). Yille Kungl. Maj:t alltså tillåta, att Skänninge

stavas Skenninge, »är däremot icke annat att invända än att därigenom

oregelbundenheterna i vårt stavningssätt skäligen onödigt ökas.»

Medgivandet av en stavning Skeninge skulle däremot införa ett enastående

undantag och »torde därför icke böra ifrågakomma»..

Generalpoststyrelsen uttalade i yttrande av den 28 maj 1912, att

ur uteslutande posta! synpunkt intet vore att erinra vare sig mot stadsfullmäktiges

förslag Skeninge eller den senare ifrågasatta formen Skenninge,

men ansåg, att därest förändring skulle ifrågakomma, den sistnämnda

formen på ortnamnskommitténs skäl vore att föredraga framför återgång

till den ursprungliga. ^

Järnvägsstyrelsen erinrade i utlåtande av den 2 september 1912

om vissa stationsnamn som stavades med ä och två n, hänvisade vidare

till ortnamnskommittén, samt framhöll för egen del vidare, att ingendera

av stavningsformerna Skänninge eller Skeninge ur ren järnvägssynpunkt

föranlett några förväxlingar eller olägenheter, men att »ett bifall till

den gjorda framställningen helt säkert skulle framkalla anspråk å andra

håll om återgång till förut brukligt stavningssätt», varför styrelsen hemställde,

att stadsfullmäktiges framställning skulle lämnas utan avseende.

På tillstyrkan av statsrådet och chefen för civildepartementet besmt

s. 25 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 25

Kung].. Maj .t den 1 nov. 1912 att vad i ärendet förekommit icke skulle

till någon Ivungl. Maj:ts åtgärd föranleda.

Ett liknande fall föreligger jämväl i fråga om stationen Esperöd i

Vanstad socken å Ystad Eslöfs järnväg. Sedan kommunikationsverkens

styrelsei påbjudit, att namnet framgent skulle skrivas Åsperöd, väcktes

härav stor förstämning i orten. Vanstads sockens kommunalstämma beslöt

den 20 april 1911 att uttala sig för önskvärdheten, att namnet

skulle såsom tidigare tecknas med E. På sammanträde med ortsbefolkningen

den 15 maj 1911 beslöts enhälligt att ingå med ansökan om föreläggande

för vederbörande myndigheter, som ändrat namnet, att skyndsamt

vidtaga nödig rättelse och återställa namnet i dess gamla och rätta

form. Framställningen, som avgavs den 1 juni 1911, betonade, att

namnet Esperöd (med E) hade stöd både i ortsuttalet och i 700-årig

hävd. I densamma eller därvid fogade bilagor meddelades, att namnets

äldsta kända form Esbiruth förekomme redan så tidigt som i ett gåvobrev

av biskop Åbsalon från år 1201 och att det av traditionen sattes

i samband med dennes broder Esbern, som också omnämndes i brevet.

Vad uttalet anginge, så hade i namnet det slutna e-ljudet bibehållits av

ortsuttalet troget tiderna igenom. Tillika framhölls, att den nya stavningen

genom vårdslös adressering föranlett förväxlingar med Askeröds

station i närheten. Framställningen var jämväl åtföljd av dels protestlistor

från ortsbefolkningen, undertecknade av inemot 400 personer, som

med beklagande och ogillande av stavningsändringen yrkade, att stationsnamnet

skulle bibehållas i sin gamla och rätta form, dels intyg från

landsarkivet i Lund, visande att stavningen med E vore konstaterad

utom från 1201 även från 1300-talet, samt att den undantagslöst användes

i kronans jordeböcker under 1600- och 1700-talen, dels slutligen

intyg från länets lantmäterikontor i Kristianstad, som utvisade, att

detsamma vore förhållandet i alla därstädes förvarade kartor och handlingar.

Över framställningen hördes ett flertal myndigheter. Vanstads sockens

kommunalstämma yrkade ånyo genom beslut den 21 aug. 1911

kraftigt på bortjustering av det nyskapade namnet. Hos lokala myndigheter

i orten framträdde delade meningar; häradsskrivaren i orten framhöll

emellertid vikten af att iakttaga stor försiktighet i ändring af begynnelsebokstafven

i namn uti legala handlingar. Docenten i nordiska

språk i Lund E. Olsson framhöll, att härledningen icke med absolut

säkerhet kunde utredas, men att alla skäl syntes honom tala för härledBihang

till Riksdagens protokoll 1913. 5 sand. 19 käft, (Nr 21). 4

Namnförändring

av

Esperöd.

s. 26 Kontrollera mot PDF

26

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

ning av »äspe» (— aspdunge), samt att även Esbjörn i första ledet ursprungligen

haft JEs-. Uttalet i trakten ansåg han vara ett ljud, liggande

mellan ä och e, men mera e-liknande likasom i fråga om korta ä-ljud i

trakten i allmänhet. Stavningen med ä ansåg han vara i överensstämmelse

med kungörelsen av den 22 januari 1909. Över övriga skäl, som

anförts mot stavningen med ä, ansåg han sig icke befogad att yttra sig.

Landshövdingeämbetet i Malmöhus län framhöll den 18 november 1911,

att ortsbefolkningens stora flertal tydligtvis högligen ogillade och kände

förtrytelse över ändringen; att det helt visst vore en allmänt gängse

uppfattning, att stavning av ortnamn och personnamn icke borde ändras,

även om stavningen av andra ord i språket underkastades förändringar,

och att landshövdingeämbetet gärna ville instämma i det principiella i en

sådan uppfattning. »Att gamla ortnamn i deras hävdvunna stavningssätt

äro kära för vederbörande orts befolkning», måste anses vara både naturligt

och aktningsvärt; med kärleken till hembygden följde nödvändigtvis

kärleken till hemortens namn. I föreliggande fall ansåg dock landshövdingeämbetet

den rent språkliga härledningen böra i första hand vara

bestämmande, och då denna talade för Åsperöd, hemställde landshövdingeämbetet,

att besvären skulle lämnas utan avseende.

Ortnamnskommittén ansåg sig icke kunna finna, att den i ärkebiskop

Absalons brev åberopade Esbern haft något med ortens uppröjande

att skaffa, eller att namnet eljes kunde härledas från honom, samt

instämde med docenten Olsson.

Kammarkollegium meddelade den 21 december 1912, att någon

ändring av jordeboksnamnet å egendomen Esporöd icke ägt rum, samt

biträdde landshövdingeämbetets hemställan.

Järnvägsstyrelsen, som yttrade sig den 16 okt. 1912, meddelade,

att, enligt uppgift från Ystad—Eslöfs järnvägsaktiebolag, på grund av stavningsförändringen

»felexpedieringar numera ofta förekomma», men att i

postalt hänseende sådana ej syntes hava föranletts. Styrelsen hade därför

sökt erhålla en »fullkomligt ny, lämplig och av ortsbefolkningen

godkänd benämning» å stationen, men misslyckats, och ansåg under

sådana förhållanden, att stationens nya namn borde bibehållas, i vilket

utlåtande generalpost- och telegrafstyrelserna förklarades instämma.

Järnvägsstyrelsen hemställde alltså, att sökandenas framställning. borde

lämnas utan avseende. Kungl. Maj:t avslog även i detta fall på tillstyrkan

av statsrådet och chefen för civildepartementet den 15 november

1912 sökandenas framställning.

s. 27 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

27

Frågan om principerna för regeringsbeslut över ortnamnsförändringar

var som bekant vid 1908 års riksdag föremål för behandling af konstitutionsutskottet,

som funnit, att Ivungl. Magt på förslag av ortnamnskommittén,

med vilken åtskilliga myndigheter instämt, beslutit, att sockennamnet

Timmelhed skulle förändras till Timmele. Ortnamnskommittén

både stött sitt förslag dels på rrttalet. dels på namnets äldsta skrivformer.

Mot förslaget hade emellertid gensaga inlagts dels av socknens kommunalstämma,

dels av byamännen uti bjm Timmelhed, vilka senare anfört,

bland annat, följande:

»Av handlingarna i ärendet hava vi inhämtat, att namnet på vår by under

gångna tider stavats på mångahanda olika sätt. Somliga av dessa namnvarianter

kunna väl för värf, nutidsmänniskans, öga och öra te sig något sällsamma.

ÅT äro dock övertygade, om att de allesamman, hvart och ett på sin tid, väl fyllde

sitt ändamål, samt att de, som, använde dem, hade dem kära, och att de ej

gärna hade utbytt dem mot andra. ÅT hava ej heller sport, att något sådant någonsin

föreslogs dem. Man hade väl då annat att tänka på och syssla med. Vi

kunna ej heller rätt förstå, huru någon (myndighet eller enskild) skulle kunnat

ha något intresse av att namnet på deras (vår) by skulle ha bokstaverats på annat

sätt, än det på varje tid hävdvunna.

I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan inneslutet.

Den i denna tiden och ibland oss hävdvunna bokstaveringen av namnet på vår

by är Timmelhed. För oss är det namnet kärt, ty det är för många av oss namnet

på vår födelse- och fosterbygd och våra fäderneärvda gårdar; för oss alla är

det namnet på våra hem. Vi förstå väl vetenskapsmannens intresse, då han

forskar efter de svenska ortnamnens ursprungliga form. Vi värdera och taga

med nöje kännedom om resultaten av denna hans forskning — det ligger ett

stycke av vårt folks historia däri. Men kommer han för att rustad med statsmyndigheternas

maktmedel ålägga oss att skriva våra ortnamn på något fornsvenkt

sätt och icke så som det vunnit burskap i denna tidens språk, då protestera

vi på det bestämdaste. Vi protestera mot ifrågasatt påbud, att namnet på

vår församling, vår by och våra gårdar skall bokstaveras på något annat sätt

än det nu och ibland oss hävdvunna.»

Konstitutionsutskottet anförde för sin del, bland annat, att enligt

utskottets uppfattning »förändringar av ortnamn endast böra förekomma,

då verkligt behov därav föreligger», och något sådant hade utskottet uli

ifrågavarande fall icke kunnat finna ådagalagt. Att på de anförda skälen

— uttalet, tidigare skrivsätt och den föreslagna namnformens förekomst

i vissa tryckta arbeten — företaga eu namnförändring synts utskottet

vara så mycket mer betänkligt, som ett dylikt förfarande skulle

leda till alltför orimliga konsekvenser. »Vad som emellertid framför

allt ådragit sig utskottets uppmärksamhet, är», yttrade utskottet, »att

Ortnamnsförändringar

inför 1908

års riksdag.

s. 28 Kontrollera mot PDF

28

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

Praxis

1908—1911.

förevarande namnförändring beslutats i strid mot socknens önskan och byamännens

enhälligt uttalade och, enligt utskottets uppfattning, välgrundade

protester. Bet synes nämligen utskottet uppenbart, att vid avgörarde av

frågor av denna art ett synnerligt stort avseende måste fästas vid deras

önskningar, som äro i saken närmast intresserade, och detta så mycket

mera, som man i våra dagar ansett sig böra genom en särskild lagstiftning

bereda skydd för enskilda släktnamn. Att en kommun bör

kunna äga samma anspråk på skydd för sitt namn, som en enskild,

finner utskottet ligga i öppen dag, likasom ock att enahanda skydd på,

om möjligt, än starkare grunder bör tillkomma enskilda fastighetsägare

för gårdar, som av dem innehavas.»

På, bland annat, dessa grunder och då det synts utskottet vara av

vikt, natt ett ytterligare fortskridande på den sålunda inslagna vägen icke

måtte ifrågakomma», anmälde utskottet saken enligt § 107 regeringsformen.

Även bland dem, som ansågo, att frågan ej bort göras till föremål

för anmälan enligt § 107, funnos, såsom af såväl utskottets betänkande

som kammardebatterna framgår, målsmän för samma ståndpunkt som

utskottets, eller att ett förfarande sådant som det i ärendet tillämpade

icke borde för framtiden upprepas. Det torde ock med tog kunna påstås,

att denna uppfattning var den i riksdagen förhärskande. I Andra kammaren

hävdades den kraftigt av bland annat dess nuvarande både talman

och vice talman.

Vad sålunda 1908 uttalats av konstitutionsutskottet och inom riksdagen,

vann ock under de närmast följande åren önskad effekt. Yid

en granskning av förslag till de ortnamnsförändringar, som af ortnamnskommittén

under dessa år framlagts för regeringen (finansministerns

föredragning) befinnes nämligen den genomgående regeln hava varit den,

att endast de förslag vunnit godkännande, mot vilka den av namnet

närmast intresserade orten — socknen o. s. v. — ej käft något att erinra,

under det att åter de förslag avslagits, mot vilka orten protesterat,

och detta även om andra myndigheter tillstyrkt dem.

Under Kung!. Maj:ts avgörande hänskjutas som bekant av ortnamnskommittén

endast socken- och häradsnämd; över s. k. jordeboksnamn

bestämmer kammarkollegium, och s. k. naturnamn — namn å sjöar, berg

in. m. — äro överlämnade till kommitténs eget gottfinnande. Antal

ortnamnsändringar, som under åren 1908—1911 av kommittén dragits

under Kungl. Maj:ts avgörande, hava varit några och tjugu. I de flesta

s. 29 Kontrollera mot PDF

29

Konstitutionsutskottet memorial Nr 21.

av dessa hava vederbörande kommuner ej haft något mot förändringen

att invända, och den hav då stadfästs.

När däremot 1908 ortnamnskommittén föreslagit, att Bollebygds härad

och socken skulle skrivas Bållebygd, men socknen enhälligt uttalade sig

för det gamla namnet, avslogs förändringen. Detsamma blev 1910 resultatet,

då ortnamnskommittén föreslagit, att sockennamnet Fritsla skulle

ändras till Frisla; socknen protesterade och Kung!. Maj:t avslog.

Likaledes då samma år kommittén föreslagit ändring av häradsnamnet

Sundal till Sunndal; ortens målsmän inlade sin gensaga, och Kungl. Maj:t

avslog. Likaledes då samma år kommittén föreslagit ändring av sockennamnet

Hackvad till Hackva/ kommunalstämman beslöt att enhälligt

och kraftigt protestera, och Ivungl. Maj it avslog. Likaledes när kommittén

samma år föreslagit förändring av sockennamnet Norska Skogsbygd till Närska

Skogsbygd; socknen protesterade och föreslog i stället namnet Skogsbygden,

vilket ock av Kungl. Maj:t stadfästes. Likaledes, när samma

år kommittén föreslog, att sockennamnet Boderna skulle ändras till Bodarne:

kommunalstämman föreslog i stället ortens gamla namn Bamundeboda,

vilket av Kungl. Maj:t godkändes. I de båda sistnämnda fallen

underställdes de av respektive socknar föreslagna nya namnen jämväl

ortnamnskommittén, som då fann sig föranlåten att med frångående av

sina ursprungliga förslag ansluta sig till socknens, ett bevis alltså, att

de av kommittén först framlagda förslagen enligt kommitténs egen uppfattning

saknade tillräckligt bärande motiv. En nyligen verkställd, sakkunnig

och ingående granskning av ortnamnskommitténs namnregleringar

har också påvisat, att mot såväl kommitténs allmänna principer för namnändnngar

som mot dess tillämpning av dessa principer mycket befogade

anmärkningar kunna göras.*

Det system, som sålunda efter 1908 års Kiksdags ingripande synes

varit det förhärskande i fråga om ortnamnsförändringar, som av ortnamnskommittén

underställts Kungl. Maj:t — en förändring godkänd, endast då

orten godkänt den, men avslagen då orten protesterat — har, såsom av

ovanstående framgår, däremot nu övergivits i fallen Elfvestad, Skeninge

och Esperöd. Denna systemväxling synes både obefogad och skadlig.

.Den 1908 hävdade principen att i hithörande fall ett synnerligen stort

avseende bör fastas vid de närmast intresserades önskningar, och att en

* H. Geijer, Ortnamnens undersökning och reglering, Stblm 1912.

opaginerad Kontrollera mot PDF

.30

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

kommun bör äga samma anspråk på skydd för sitt namn som en enskild,

har sedan dess icke förlorat något i giltighet. Att det i föreliggande

fall närmast gällt icke kommunen själv, men väl dess likanämnda

järnvägs-, post- och telegrafstation, hade bort vara ett ökat skäl till

varsamhet. Så länge socknen, staden eller egendomen fortfarande heta

respektive Elfvestad, Skeninge och Esperöd — och dessa namn hava som

bekant hittills ej ändrats, ej heller lärer ens av Kung]. Maj:t någon för

invånarna förbindande ändring kunna påtvingas dem — länder det för

så väl ortsbefolkningen som utomstående blott till förvirring, om den

likanämnda stationen skall förete en avvikande namnform.

Kiktigketen av det ovan sagda lärer icke heller jävas av den under

ärendets handläggning gjorda hänvisningen till kungörelsen av den 22

januari 1909 angående ortnamns stavning enligt grunderna i sjunde upplagan

av svenska akademiens ordlista.

Det synnerligen obestämda »grunderna i sjunde upplagan av den

utav svenska akademien utgivna ordlistan» lämnar givetvis utrymme för

olika tolkningar. Att det i föreliggande fall skulle framtvinga namnformerna

Älfvestad, Skänninge och Äsperöd, är däremot ingalunda ådagalagt.

I fråga om Elfvestad saknas i akterna varje försök till utredning,

och under sådana förhållanden är den för språkvetenskapliga undersökningar

veterligen icke dokumenterade järnvägsstyrelsens påstående,

att skrivsättet Elfvestad vore »fullkomligt stridande mot nu gällande

stavningsprinciper», av intet värde. Vad angår Skeninge, har utredningen

ådagalagt, att orten hai'' sitt namn av Sken-an, att skrivsättet

med e är " det" äldsta redan under medeltiden, måhända redan då

det vanligaste och åtminstone under de senaste tvåhundra aren det

undantagslösa, samt att ortnamnskommittén själv, trots sin förkärlek

för ä-formerna, måst uttala sin tvekan om deras tillämpning i detta

fall, samt mot eu skrivform med e sagt sig icke hava »annat att

invända, än att oregelbundenheterna i vårt stavningssätt skäligen

onödigt ökas» — en invändning, som ifråga om ortnamns skrivsätt

naturligtvis är synnerligen litet vägande. ad slutligen angår Esperöd,

där jämväl namnförändringen genomförts utan föregående språklig

undersökning, så är där härledningen osäker, uttalet ovisst —

enligt ortsbefolkningen e, enligt en språkforskare mellan ä och e,

men närmare e, under det att ingen påstått ä men tiaditionen

och århundradens stavsätt obetingat e. I både det första och det

sista fallet har dessutom ådagalagts, att den gjorda namnförändringen

s. 31 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 31

medfört verkliga — postala eller trafiktekniska — olägenheter, men icke

dess mindre har den av ortsbefolkningen begärda återgången till överensstämmelse

med de i orten eljes brukade namnformerna, — eu återgång,

som åtminstone i det första fallet av generalpoststyrelsen tillstyrkts

—_ av järnvägsstyrelsen avvisats uteslutande på grund av en i

detta fall ingalunda obestridlig tolkning av ett stavningscirkulär.

Men äfven om detta cirkulär här varit tillämpligare än vad det visat

sig vara, synes detta dock icke ha bort föranleda den utgång de nu

ifrågavarande målen fått. I valet mellan försöken att på ortnamn schablonmässigt

tillämpa i sig själf oklara och ingalunda motsägelselösa stavningsregler

och att, där ej synnerligen starka grunder tala för motsatsen,

lata orten behålla det namn den själf önskar, tala alla skäl för att gå

den sista vägen. Även från språkforskarehåll har erkänts, att eu stavning,

som fullständigt reglerar t. ex. förhållandet mellan e och ä, o och ä,

enkelskrivning och dubbelskrivning av konsonant, icke på långa tider, om

ens någonsin, är att vänta, och det har likaledes framhållits, att det i

fråga om ortnamn i flere fall förefinnes skäl att stanna vid en konservativare

stavning än den som för språkets ordförråd i allmänhet blir regel. På

denna sida ej blott saknas sålunda allmängiltiga regler; det erkännes

även, att förändringar böra ske med varsamhet. På motsatta sidan åter

— ortsbefolkningens — möter ej blott de närmast intresserades naturliga

rätt till både skydd för sitt ortnamn och, såsom i dessa fall, värn

mot förvillande dubbelbeteckningar av detsamma. I deras hävdande av

denna rätt ligger också, såsom av alla hithörande uttalanden framgår,

ett fullt befogat och enligt vår uppfattning synnerligen aktningsvärt drag

av hembygdskänsla, av pietetsfull kärlek till det häfdvunna och fäderneärvda

namnet på deras fosterbygd och hemort, eu känsla, som ingen

utomstående, allra minst rikets regering, bör hafva anledning att kränka,

och vars kränkande endast kan, fullständigt i onödan, oroa en lojal

och hemkär bygdebefolkning. Samma grunder, som på sin tid föranledde

Kungl. Maj:t att i enlighet med ortbefolkningens protester avvisa

sådana ortnamnskommitténs namnförändringar som Bållebygd, Frisla,

Iiackva m. fl., borde alltså i detta fall hava fått göra sig gällande. Och

att förändringarna i de nu förevarande fallen gällt ett införande av en

beteckning med ä i stället för med c, borde så mycket hellre talat för

bifall till sökandenas framställning, som förändringen måste befordra eu

förskjutning i namnens uttalsformer, som de sökande själva med all rätt

betecknat såsom ett förfulande af desamma. Ått åter kränkningen av

s. 32 Kontrollera mot PDF

32

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

den hävdvunna namnformen i dessa fall blott drabbat namnen på en

socken, en stad bland rikets mindre och en gård, kan givetvis icke urskulda

densamma, då varje ort här bör hava anspråk på samma rättsskydd.

Konsekvenserna av det passerade kunna ju emellertid framträda

mera bjärta och närgångna, när invånarne i rikets första och

andra stad i '' kraft av någon ny stavningsukas en vacker dag få i officiella

publikationer och på sina järnvägstationers fasader läsa beteckningarna

Ståkkhållm och Jötebårj, — eller när ukasen om Svärja emanerar

— och kanske skall då känslan för befolkningens rätt och intresse

framträda starkare.

])å vi sålunda, i likhet med 1908 års konstitutionsutskott ansett,

att ett fortskridande på den nu åter inslagna vägen icke bär ifrågakomma,

hava vi mot departementschefen, statsrådet Sdiotte, yrkat anmärkning

enligt § 107 regeringsformen.

YIT) a) av herr von Mentzer, med vilken herr Tiäf instämt:

(Protokoll över ecklesiastikärenden den 19 januari 1912, nr

1 89, den 2 februari 1912, nr 48, den 17 maj 1912, nr 54 och den

24 maj 1912, nr 46.)

Den 19 januari 1912 förklarade Kungl. Maj:t Kaggsjö biblioteksförening

med avseende å rätt att under de i kungl. kungörelsen angående

understöd åt folkbibliotek den 16 juni 1905 stadgade villkor komma

i åtnjutande af statsbidrag för upprättande och underhåll af föremngsbibliotek

tills vidare under åren 1912—1915 likställd med skoldistrikt

eller kommun under förutsättning, att biblioteket utan åtskillnad på person

hölles öppet för allmänheten inom bibliotekets verksamhetsområde.

Enahanda förklarande meddelades den 24 maj 1912 angående föieningen

»Folkets bibliotek i Slöinge»; och den 17 maj 1912 förklarade

Kungl Maj:t Stockholms distriktsloge av goodtemplarorden med avseende

å nämnda rätt tills vidare under åren 1911 — 1915 vara likställd med

skoldistrikt eller kommun. _

Den 2 februari 1912 beviljade Kungl. Maj:t åtskilliga anslag ochbland

dem åt goodtemplarordens storloges studiekommitté ett tusen kronor

för förmedling åt folkbibliotek och niohundra kronor för upprättande av

vandringsbibliotek samt åt folkbiblioteket i Luleå sju hundra kronor likaledes

för upprättande av vandringsbibliotek.

opaginerad Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21. 30

Innan jag något närmare redogör för behandlingen av dessa ärenden,

anser jag mig höra fästa uppmärksamheten därpå, att nämnda kungl

kungöra se den 16 juni 1905, vilken numera blivit ersatt med bunt

ungoreisen den 23 september 1912, innehöll jämte annat, att understöd

1 1 1 %Sm<3 -6 u^a ^ skoldistrikt och kommuner ävensom till

med skoldSt’ pV11 iV KungL ^aj:t förklarades härutinnan likställda

det även f l 912 t °™ “dfr vis8a anSivna villkor, däribland

nJll t , kun»orelse förekommande villkoret, åt t böcker av

0sedigt innehåll ej finge med bibliotek införlivas. Kungörelsen innehöll

\ dåre, ^ att statsbiaragen skulle, på rekvisition av vederbörande biblioteksstyrelse,

utbetalas • 1 Stockholm av statskontoret och å övriga orter av

Konungens befallnmgshavande, sedan folkskoleinspektör, elle°r i Stockholm

stadskonsistoriet, vitsordat, att föreskrivna villkor blivit uppfyllda

ävensom att därest lokal förening ville erhålla rätt till åtnjutande av

SftäMmVi TF fö" t h?3 KUnSl Maj:t SÖka förklarande att bliva

1 med sk°ldlstrikt eller kommun samt därvid bifoga de uppgifter

R fuZhV''~''n TZZZ “•*«• Sig Tara f5r,i5“‘ W understed.''

blunda förklarandet, att förening likställdes med skoldistrikt eller

kommun, medförde ratt till statsbidrag, måste det anses hava tillkommit

departementschefen att vid dylikt ärendes beredning tillse, att biblioteket

1 råga var saoant, att det kunde vara förtjänt av statsunderstöd. För

att han skulle kunna göra detta hava ansökningarne även plägat åtföl
de

bibli0teken tillhöriga hö ekern a. Åtminstone i

U a iall, av vilka det ena här nedan närmare beröres, har departements

enefen också vidtagit åtgärder ’ ~±j. i- •• 1 - ---

o,. .. ~~ c*~ x syfte att böcker med osedligt innehåll

atte inmönstras ur biblioteken, innan ansökningarne bleve beviljade.

Kolande Raggsjo biblioteksförenmgs bibliotek har föreningen i sin

underdåniga ansökan upplyst, att biblioteket bestod av tjugonio större

och mindre band Visserligen har folkskoleinspektören i distrikt »dl

ifrågavarande bibliotek», såsom han säger, »synes fylla ett verkligt be
LinJT

koZemiSen rYfl Smt tiU efterrättelse bestämmelsfrna i

kungl kungörelsen den 16 juni 1905 angående statsbidragtillfolk
lbhotek»

hemställt, att Konungens befallningshavande i Västerbottens

ian villo tillstyrka nådigt bifall till den underdåniga ansökningen var

fo kskdei^f8 H” beMi,nmSf availde åtalat sig i överensstämmelse* med

ifne! In t‘^ MeU dä den sistnämndes yttrande

ende Z V {nS •1 “ måtto’ att det kan anses innebära - bero
de

Pa oIlka tolkning - antingen ett intyg eller ett antagande be
Bihang

Ull Riksdagens protokoll 1913. 5 samt. 19 käft. (Nr 21) 5

s. 34 Kontrollera mot PDF

34 Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

träffande föreningens åtlydnad av gällande bestämmelser, förefaller det,

som om förteckningen över bibliotekets böcker bort i likhet med hvad

som i allmänhet skett, företes, innan statsrådet tillstyrkt nådigt bifall

till ansökningen.

I fråga om goodtemplarordens storloges studiekommittes ansökan

tyckes statsrådet hava haft så mycket mindre anledning att tillstyrka

densamma, innan studiekommittén företett särskild förteckning å de inköpta

eller till inköp förordade broschyrerna och tidskrifterna, som

Konungens befallningshavande i Östergötlands län i sitt underdåniga utlåtande

fäst uppmärksamheten på frånvaron av en dylik förteckning.

Det skulle kunna synas, som om det ej vore av synnerligen stor betydelse,

att, sedan underordnade myndigheter tillstyrkt nådigt bifall till

de underdåniga ansökningarne, katalogerna över böckerna företeddes för

Kungl Maj:t, innan ansökningarna slutbehandlades. Men då, såsom

jag strax vill framhålla, det inträffat, att de underordnade myndigheterna

gjort dylik tillstyrkan, oaktat katalogerna upptagit böcker, som bort

utmönstras, innan ansökningarne bifallits, har det visat sig, huru angeläget

det är, att katalogerna framläggas för Kungl. Maj:t, i fall verklig

tillsyn skall hållas däröver, att statsunderstöd icke lämnas åt bibliotek

med böcker av osedligt innehåll.

I anledning av föreningen Folkets biblioteks i Slöinge ifrågavarande

ansökan sändes den 7 februari 1912 från ecklesiastikdepartementet till

föreningens ordförande ett meddelande, däri det hemställdes, huruvida

föreningen vore villig att ur sitt bibliotek utmönstra och till ecklesiastikdepartementet

insända »de under nr 197 i bibliotekskatalogen upptagna

romaner av Paul de Kock». Sedan svar ej avhörts härå och ny

förfrågan avlätits till föreningen den 13 maj 1912, har föreningens ordförande

uti skrivelse till departementet näst därpå följande dag under

förmälan, att meddelandet av den 7 februari ej kommit honom till

hända, förklarat, att »den av Eder i skrivelsen omnämnda boken nr 47

i vår bokkatalog äro vi villiga utmönstra». Oaktat statsrådet, som vid

eu blick i katalogen haft tillfälle finna, att under nr 47—48 fanns där

upptagen en bok med titeln Näktergalen av J. Brun, sålunda icke

tyckes hava tillsett, att de förut anmärkta romanerna blivit insända till

departementet, har han efter tillstyrkan av vederbörande folkskoleinspektör

och landshövdingeämbetet i Hallands län utan förbehåll om. de anmärkta

romanernas utlämnande anmält ansökningen till nådigt bifall.

När jag nu i det följande går att något vidröra ett par bibliotek,

s. 35 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

35

som enligt de företedda katalogerna innehållit böcker med obestridligen

osedligt innehåll, beder jag att först få nämna dels, att dessa kataloger

upptaga förutom de av mig anmärkta böckerna åtskilliga andra böcker,

vilka redan genom sina titlar synas giva vid handen, att de ej hava

det sedliga innehåll, som rätteligen kan påfordras, och dels att jag, som

meddelat utskottet de anmärkta böckernas titlar och författare och som

är beredd ait, om så påfordras, till herr statsrådet göra enahanda meddelande,

icke nu kommer att lämna uppgift härom, emedan jag befarar,

att det skulle kunna föranleda det, som väl alla borde enas om att

motarbeta, nämligen böckernas spridning.

Bland de böcker, som tillhandahållas enligt de vid styrelsens för

folkbiblioteket i Luleå underdåniga ansökan fogade kataloger hava iakttagits

särskilt tvenne böcker. I den ena av dem låter författaren en

ogift kvinna på ett sinnlighetsretande sätt redogöra för, bland annat, ett

dygns besök, som hon i hemlighet gjort tillsammans med en ung man

ett par mil från sitt hem och varunder deras tillfälliga värdinna å det

ställe, de gästade, av för denna fullgiltiga skäl betraktade dem såsom

äkta makar. I den andra av dessa böcker lämnar författaren åtskilliga

sedlighetssårande skildringar. Så t. ex. omtalar han, huru eu äldre

student under den avskyvärdaste smädelse av Gud gör en yngre kamrat

underkunnig om sättet att förföra en kvinna, varefter författaren utförligt

beskriver den yngres besök hos en fallen kvinna m. m. Utan att

föranstalta någon som helst utgallring bland bibliotekets böcker har,

sedan Kungl. Maj:ts befallningshavande i Norrbottens län hemställt om

förhöjt anslag, Kung], Maj:t på statsrådets tillstyrkan beviljat biblioteket

det bär ofvan nämnda anslag.

I de kataloger, som åtföljt ansökningen från Stockholms distriktsloge

av godtemplarorden, finnas upptagna icke allenast sistberörda bok

och sju — säger sju — böcker av den författare, vilkens romaner till

följd av deras erkänt osedliga innehåll man, på sätt jag förut angivit,

genom anmaning från departementet sökt få bort ur biblioteket i Slöinge’

utan även dessutom en bok, som vida övergår de nyss skildrade i gemen

uselhet och som fördenskull ensam för sig borde göra det omöjligt för

det bibliotek, som vill påräkna statsunderstöd, att erhålla sådant, så länge

den boken finnes i biblioteket. Allt detta oaktat har statsrådet, sedan

ö\erstathallai eämbetet förklarat sig icke hava något att erinra mot ansökningen

och densamma blivit tillstyrkt av Stockholms stads konsistorium,

hemställt om nådigt bifall till den underdåniga ansökningen. Det har i

opaginerad Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial nr 21.

detta fall förefunnits så mycket större anledning att noga tillse bibliotekets

beskaffenhet som bibioteksstyrelsen för arbetsåret 1911 —1912 meddelat,

att den litteratur, som förnämligast blivit läst, varit svenska originalberättelser

och romaner, att ntlåningsverksamheten under året omfattat

31 loger i staden med tillsammans 6,073 band och 17 loger i

landsorten medelst vandringsbibliotek, att 38 vandringsbibliotek varit ute

med sammanlagt 1,290 band, att utlåning därjämte skett till en studiecirkel

med ett bibliotek och 33 band, att 4 ungdomsloger begagnat

biblioteket och att 20 medlemmar lånat tillsammas 462 band, att av

allmänheten 14 låntagare lånat 184 band samt att tillsammans 8,042

band utlånats.

Det kan säkerligen icke nog starkt betonas, huru viktigt det är,

att det betydande anslaget till folkbibliotek, vilket utgick under år 1912

med sammanlagt 110,000 kronor och för följande år höjts till 170,000

kronor, blir väl använt och framförallt icke kommer att stödja spridning

av böcker med osedligt innehåll. Vid tanken härpå och då chefen

för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Berg, på vilkens föredragning

samtliga nu angivna ärenden blivit avgjorda, upprepade gånger synes

bava uraktlåtit att ägna den omsorg häråt, som honom tillkommit, har

jag icke kunnat finna att han i denna angelägenhet utövat sitt höga

ämbete på sätt, som vederbort, vadan jag ock ansett, att utskottet bort

framställa anmärkning mot honom jämlikt § 107 i regeringsformen.

b) av herrar Bellinder, K. J. Ekman, Kjellén och Lundström i Göteborg:

Lika med herr von Mentzer anse vi det vara av synnerlig vikt, att

anslaget till folkbibliotek blir väl använt och framför allt icke kommer

att stödja spridning av böcker med osedligt innehåll. I detta avseende

framgår av handlingarna i ärendet, att gällande bestämmelser rörande

villkoren för rätt till understöd från berörda anslag icke alltid blivit med

tillbörlig omsorg iakttagna. Vi äro förvissade om, att sedan uppmärksamheten

nu blivit fäst på förhållandet och på den fara för vårt folks andliga

hälsa, som vid eu bristande kontroll härutinnan kan uppstå, en noggrannare

prövning skall ägnas ansökningar om statsunderstöd till bibliotek

av ifrågavarande slag. Ehuru vi sålunda i anmärkningen i fråga

icke vilja inlägga något direkt personligt klander, hava vi dock funnit

saken vara av den viktiga principiella innebörd, att den bort komma till

Riksdagens kännedom; och då under för handen varande omständigheter

s. 37 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial nr 21.

37

ingen annan väg därtill lagligen står oss öppen, hava vi biträtt herr

von Mentzers yrkande.

Till) av herrar Er allting, Wavrinsky, Persson i Malmö och Larsson i

Yästerås, som anfört:

(Protokoll över jordbrnksärenden den 15 nov. 1912, nr 25, samt den 31

dee. 1912, nr 70.)

På framställning av chefen för jordbruksdepartementet, vari på

övligt sätt förenade sig samtliga övriga statsråd, beslöt Kungl. Maj:t den

15 nov. 1912 att till Tuna tabriksaktiebolag på ansökan bevilja under

vissa villkor, men utan tidsbegränsning, tillstånd att få överbygga Skallböleforsen

i Ljungans kongsådra.

Detta beslut fattades i strid mot den bestämda varning, som framförts

av advolcatfiskalsämbetet i kammarkollegium i dess skrivelse till

Kungl. Maj:t av. den 16 oktober 1912, vari påyrkats att tillståndet

måtte begränsas till 75 år — efter vår mening för övrigt eu överflödigt

lång tid — och uttalats , att en upplåtelse på obegränsad tid kunde innebära,

att »kungsådreinstitutet så småningom försvinner ur svensk rättsordning

utan någon som helst lagstiftningsakt».

"Visserligen har jordbruksministern i sitt anförande till statsrådsprotokollet

sökt göra gällande, att samma syfte, som med förslaget om

tidsbegränsning avsåges bevakandet av framtida allmänna intressen —- skulle till och med bättre kunna uppnås på en annan väg, nämligen

genom »lämpligare avfattade förbehåll». Han har i sådant syfte omformulerat

det villkor, som finnes upptaget under punkt VI, och därvid

inskjutit, att bolaget skall vara pliktigt att »efter domstols bedömande»

åter helt eller delvis borttaga sin fördämning. Han synes emellertid då

ha förbisett att denna utväg var pa tal redan när 1899 års förordning

tillkom, men att dåvarande justitieministern Annerstedt bestämt motsatte

sig att fråntaga Kungl. Maj:t den administrativa prövningsrätten i dylika

fall och förlägga densamma till eu underordnad myndighet. »Domstolarna

äro dock till», yttrade han i Första kammaren, »i första rummet

för att avgöra rättstvister mellan enskilde eller mellan dem och kronan.

Att tillvarataga det allmännas intressen är något som allmänneligen

anses höra tillkomma Kungl. Maj:t.» Det kan sättas i fråga om icke

under sådana förhållanden Kungl. Maj:ts beslut innebär ett så stort avsteg

från gällande förordning, att måhända en underdomstol kan vägra

s. 38 Kontrollera mot PDF

38

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

att upptaga ett sådant ärende till handläggning, så mycket mera som

domstolens reella kompetens att med nödig överblick och hänsyn till

befolkningens intressen kring vattendragen lösa så maktpåliggande uppgifter

väl måste anses rätt tvivelaktig. Erfarenheterna rörande domstolarna

såsom bevakare av det allmännas rätt, när det gäller skogar,

domäner och även vattenfall äro verkligen icke av den art, att de bort

uppmuntra till ett sådant steg, där man i vart fall kommit ut på gränsen

i fråga om huruvida icke härmed en ny lagstiftning föregripes.

Jordbruksministern har emellertid i sin motivering velat göra gällande,

att detta Kungl. Maj:ts beslut icke skulle på något vis föregripa den

blivande lagstiftningen. Det är dock att märka, att 1907 års lagutskott

bestämt uttalade som sin mening, att det vore olämpligt att med nu

gällande lagbestämmelser rätt till överbyggande av kungsådra upplåtes

utan tidsbegränsning, och att 1909 års Andra kammare uttryckte samma

mening. Man hade haft rätt att av Kungl. Maj:t påräkna större hänsyn

för dessa uttalanden.

Kär kungsådrefrågan vid remissen av statsverkspropositionen den

22 januari i år bragtes på tal i Andra kammaren, sökte herr statsministern

visa, att med den lagtillämpning regeringen stannat vid, skulle

vägen vara öppen att möjliggöra tillgodoseendet av ett nytt allmänt ändamål,

så snart detsamma komme att framträda. Han upprepade likaledes,

att regeringen står fri och obunden i fråga om en blivande ny

lagstiftning. Han förbigick dock i sitt uttalande alldeles den huvudpunkt

i anmärkningarna, som ligger i det omotiverade frånhändandet

från Kungl. Maj:t av bevakandet av det allmännas rätt och denna uppgifts

hänskjutande till underdomstolarna. Han förbigick likaledes det

påtalade förhållandet, att jordbruksministern i sin motivering givit en

tolkning av ändamålet med kungsådran, som kan hota att utan lagstiftningsakt

utsudda hela kungsådrebegreppet ur svensk lag. Icke heller

gavs någon förklaring varför regeringen, då den meddelat en, låt vara

vid vissa villkor bunden koncession på evärdelig tid, uraktlåtit att förbehålla

staten en koncessionsavgift.

Yi ha sålunda icke kunnat finna, att anmärkningarna mot det beslut

Kungl. Maj :t i denna fråga fattat blivit genom de hittills givna förklaringarna

tillfredsställande bemötta. Och då vi finna dessa anmärkningar

i huvudsak väl grundade, och frågan är av synnerligt stor betydelse

för bevarandet i samhällets besittning av resterna av förut bortskänkta

eller bortslumpade värdefulla naturrikedomar, ha vi funnit oss

s. 39 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets memorial Nr 21.

39

pliktiga att inom utskottet yrka anmärkning mot föredragande statsrådet

enligt § 107 regeringsformen.

Ett alldeles liknande fall förekom strax därefter i fråga om en ansökan

från aktiebolaget Edängeforsen rörande Ljusnans kungsådra. Det

första beslutet har sålunda redan skapat prejudikat, vilket ju är ett ytterligare

starkt skäl efter vår mening till att konstitutionsutskottet bort

påtala dem båda såsom försummelse att »iakttaga rikets sannskyldiga

nytta».

Herr Trygger har begärt få antecknat, att han varit förhindrad deltaga

i dechargefrågans slutliga avgörande, samt herr Clason, att han på

grund av sjukdom endast delvis deltagit i dechargefrågans slutliga avgörande

inom utskottet.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.