Sök i Ratio Lex

Utlåtande i anledning av dels motion om ändrad lydelse av 33 § riksdagsordningen, dels ock motion om ändrad lydelse av 52 § regeringsformen och 33 § riksdagsordningen.

1913-05-22 · 20 sidor, varav 20 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Maskinläst äldre tryck. Kontrollera mot skanningen innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — riksdagens dokument · skanningen (pdf, Kungliga biblioteket)
  • Text: Texten är riksdagens maskinläsning (OCR) av det tryckta riksdagstrycket. Den är inte kontrollerad mot sidbilden och har inte rättats av Ratio Lex; fel förekommer.
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 20 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
  • Om sidnumren: Sidnumret är läst ur sidhuvudet i riksdagens text och visas bara där det står och stämmer med grannsidornas numrering; övriga sidor visas utan nummer.

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

KU 1913:27, Utlåtande i anledning av dels motion om ändrad lydelse av 33 § riksdagsordningen, dels ock motion om ändrad lydelse av 52 § regeringsformen och 33 § riksdagsordningen.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

1

Nr 27.

Ankom till Riksdagens kansli den 22 maj 1913 kl. 9 e. m.

Konstitutionsutskottets utlåtande i anledning av dels motion om

ändrad lydelse av 33 § riksdagsordningen, dels ock

motion om ändrad lydelse av 52 § regeringsformen och

33 § riksdagsordningen.

Närvarande: herrar Eden, Branting, Hellberg, Clason, Bellinder, Mannheimer, K. J. Ekman,

von Gei jer, Kjellén, Wavrinsky, von Mentzer, Gullberg, Ericsson i

Vallsta, Persson i Malmö, Magnusson i Tumhult, Larsson i Västerås, Räf,

Bogren, Jönsson i Slätåker och Säfstrand.

Till konstitutionsutskottets handläggning hava hänvisats motionerna i

Andra kammaren nr 2 av herr Byström och nr 273 av herr Ad aidén m. fl

I motionen nr 2 har herr Byström hemställt, »att Riksdagen ville

besluta, att § 33 i riksdagsordningen måtte få följande förändrade lydelse:

1. Så snart Riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av

den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning blivit av chefen

föi justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är, meddelad

kamrarna, var i vad dess ledamöter angår, läte Konungen för vardera kammaren

tillkännagiva, vilken bland dess ledamöter förordnats till talman och

vilka två till vice talmän.

2. lfa i något av de fall, som i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen

omförmälas, Riksdagen på de i samma grundlags 95 § nämnda veder
JBihany

till Riksdagens protokoll 1918. 5 sand> 25 haft. (Nr 27.) 1

s. 2 Kontrollera mot PDF

2

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

hörandes kallelse sammanträder, äger vardera kammaren att, inom sig,

välja talman och. två vice talmän.

3. Innan sådant tillkännagivande, varom i mom. 1 förmäles, eller

val enligt mom. 2 ägt rum, föres i vardera kammaren ordet av den därstädes

närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där två

eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem, som är

till levnadsåren äldst.

4. Yid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i

någon av Riksdagens kamrar, utses under enahanda ordförandeskap, som

nyss är nämnt, en av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.»

I herr Waldéns m. fl. motion nr 273 har hemställts, »att Riksdagen

måtte antaga nedanstående förslag till ändrad lydelse av § 52 regeringsformen

samt § 33 riksdagsordningen såsom vilande till vidare grundlagsenlig

behandling:

Beger ing sformen.

§ 52.

Riksdagens kamrar utse var för sig bland sina ledamöter talman

samt en förste och eu andre vice talman.

Biksdagsordningen.

§ 33.

1) Så snart Riksdagen sammanträtt och berättelse om förloppet av

den i nästföregående paragraf mom. 1 föreskrivna granskning blivit av

chefen för justitiedepartementet, eller den i hans ställe förordnad är,

meddelad kamrarna, var i vad dess ledamöter angår, väljer vardera kammaren

bland sina ledamöter talman samt en förste och en andre vice talman.

2) Innan talmän blivit valde, föres i vardera kammaren ordet av den

därstädes närvarande ledamot, som de flesta riksdagar bevistat, och, där

två eller flera ledamöter i lika många riksdagar deltagit, den av dem,

som är till levnadsåren äldst.

3) Yid samtidigt förfall för både talmannen och vice talmännen i

någon av Riksdagens kamrar utses under enahanda ordförandeskap, som

nyss är nämnt, eu av kammarens övriga ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.»

s. 3 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

3

Till stöd för sin motion har herr Byström anfört följande:

»Vår grundlag föreskriver, som bekant, att i vardera av Riksdagens

kamrar skola vara talman och vice talman, vilka utnämnas av Konungen.

Under första tiden av det riksdagsskick, som vidtog 1866, och ganska

långt framåt var det säkerligen tillräckligt och tillfredsställande, att vardera

kammaren hade sin talman och sin vice talman. Men allt eftersom

tiden skridit framåt och vårt parlamentariska liv och vårt riksdagsarbete

utvecklats, ha ökade anspråk ställts på riksdagsmännen och då icke minst

på talmännen. Mängden och längden av Kung]. Maj:ts propositioner, av

riksdagsmäns motioner och av öfriga ärenden samt mängden och längden

av talen och anförandena i kamrarna ävensom plenas längd och mängd

och själva riksdagarnas längd lägga allt större och större krav på talmännens

krafter och skicklighet.

Om, såsom ju hände vid senaste riksdagen, talmannen av sjukdom

blir hindrad att leda förhandlingarna i kammaren, så blir vice talmannen

ensam att sköta en så maktpåliggande och ihärdig syssla som detta är, i

synnerhet under senare hälften av riksdagen. Eller om vice talmannen

—- såsom ju hände för ej så länge sedan — blir av sjukdom hindrad att

vara i kammaren, så blir talmannen ensam om sin ansvarsfulla och krävande

avdelning i riksdagsår betet.

Såsom helt naturligt är, utser Konungen till talmän sådana personer

bland Riksdagens ledamöter, vilka länge deltagit i statslivets allmänna

angelägenheter, och som genom gagnande verksamhet och framstående egenskaper

vunnit stadgat förtroende. Men till detta hava de vanligtvis

kommit först vid ganska mogen ålder. Om sålunda deras förtjänster och

erfarenheter äro stora, så är därmed icke sagt, att deras kroppskrafter

äro i motsvarande grad stora, och om de äro det vid den tid, då en talman

först intager talmansstolen, dröjer det nog icke så länge, förrän även

han börjar känna årens tyngd. Dock må här sägas, att de senare årens

talmän visat sig vara i besittning av även stor kroppslig vigör för att kunna

vid många och långa sammanträden fylla sina uppgifter.

Såsom vårt politiska liv utvecklat sig synes det vara lämpligt, att de

män, som vid talmansbordet skola dels leda förhandlingarna och dels uppbära

den heder, som tillkommer talmansskapet, bliva tre i vardera kammaren.

Det finnes nu tre riksdagspartier, och man kunde ju, om man så

vill och om man från övriga synpunkter finner det lämpligt, taga en talman

eller vice talman från vardera partiet.

Herr

Byströms

motion.

s. 4 Kontrollera mot PDF

4

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

I utlandet finnas också förebilder till detta.

Frågan om ökandet av antalet vice talmän har förut varit föremål för

motion i Riksdagen, n.r 1891 t. ex. väcktes i Andra kammaren en motion,

varur följande må anföras:

»Det enligt grundlagen föreskrivna förfaringssättet att utse talmän har

visserligen hittills utan annan olägenhet än farhågan kunnat fortfara, men

under denna riksdag hava förhållanden redan inträffat, vilka äro ganska

varnande, nämligen att talmannen i Första kammaren och vice talmannen

i Andra kammaren insjuknat, och man kan hava anledning frukta, att sådant

skulle kunna inträffa icke allenast för det närvarande med endera

eller båda av de ännu friska talmännen, utan även framdeles, att båda i

endera kammaren bleve genom sjukdom eller andra omständigheter urståndsätta

att leda kammarens överläggningar, varav måste följa, antingen att

kammarens och i viss mån Riksdagens arbete för längre eller kortare tid

måste avstanna, eller andra åtgärder vidtagas, som icke finna något stöd i

riksdagsordningen.»

Sedan denna motion förevar har visserligen lagen något ändrats, men

behovet av ökat antal talmän står dock kvar. Motionen ifråga yrkade

också, att kamrarna skulle själva få utse sina talmän. I Första kammaren

förelåg en motion, som yrkade på att två vice talmän i vardera kammaren

skulle utnämnas.

I ett yttrande i Första kammaren 1891 av en av konstitutionsutskottets

medlemmar heter det: »Konstitutionsutskottets samtliga ledamöter voro

ense därom, att en sådan förändring av grundlagen vore lämplig och av

behovet påkallad.»

I riksdagen var man åtminstone i allmänhet av samma mening. Men

under det Första kammaren kunde godtaga förslaget om att två vice talmän

i vardera kammaren utsågos, ville Andra kammaren därtill hava lagt Riksdagens

rätt att själv välja talmän. Genom denna sammankoppling av ärendena

förföll frågan. Och torde det väl nu vara bäst att varje fråga avgöres för sig

Nu synes ock finnas en ganska allmän och enig mening om, att frågan

bör lösas på sätt som föreslås i denna motion, om man nämligen får döma

från yttranden av olika riksdagsmän och av uttalanden, som gjorts i tidningar

som representera olika politiska åskådningar. Och kunde det anses

nödigt exempelvis redan 1891 att öka antalet talmän, huru mycket mera

behövligt är icke detta nu, då riksdagsarbetet blivit så omfattande som nu

är fallet. Om man till exempel jämför »Register öfver Riksdagens protokoll

med bihang» för år 1893 med registret omkring tjugu år senare eller

s. 5 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27. 5

med »Register öfver Riksdagens protokoll med bihang» för år 1912, så

finner man, att det förra upptager allenast 183 sidor, under det att det

senare omfattar icke mindre än 414 sidor. Ärendenas mängd har sålunda

storligen förökats på dessa 20 år.

I fråga o ni arbetet inom utskotten så har det ökade antalet frågor

och ärenden där redan tagit större antal ledamöter av Riksdagen i anspråk

än förr. .Detta har kunnat ske därigenom att utskottens antal ökats.

Vad som i detta avseende i början av 1866 års riksdagsskick var tillräckligt,

har sedan visat sig vara otillräckligt. Så kan ock sägas om antalet

talmän.»

Till stöd för herr Waldéns m. fl. motion hava motionärerna anfört Herr Walföljande:

déns m. fl.

motion.

»Efter det nya representationsskickets tillkomst har vid flera tillfällen

i Riksdagen väckts förslag om sådan ändring av regeringsformens § 52

och riksdagsordningens § 33, att kamrarna måtte äga rätt att själva* utse

sina talmän och vice talmän.

Ett sådant yrkande framställdes redan vid 1872 års riksdag i en

motion i Andra kammaren av A. Törnfelt, vilken motion av konstitutionsutskottet

avstyrktes. Sex reservanter från Andra kammaren yrkade dock

bifall till densamma, nämligen herrar Ola Jönsson i Kungshult, Per Nilsson

i Espö, Sven Nilsson i Österslöv, Lyttkens, Rydberg och O. Wikström.

Båda kamrarna avslogo motionen, Andra kammaren dock väsentligen

av formella skäl och med ogillande av utskottets motivering. Eu

liknande motion väcktes 1873 i Första kammaren av A. O. Wallenberg.

Första kammaren avslog densamma, under det Andra kammaren återremitterade

utskottets avstyrkande hemställan för utarbetande av förslag i överensstämmelse

med motionärens yrkande. Vid 1884 års riksdag väcktes

å nvo en liknande motion i Andra kammaren av F. T. Borg. Även denna

blev av konstitutionsutskottet avstyrkt samt nu av båda kamrarna avslagen.

1891 föreslog däremot konstitutionsutskottet med anledning av eu

motion i Andra kammaren av Ola Bosson Olsson, att regeringsformens

§ 52 måtte erhålla följande ändrade lydelse: »Riksdagens kamrar utse var

för sig bland sina ledamöter talmän och två vice talmän».

Ur utskottets motivering, vilken sedermera legat till grund för liknande

hemställan från dess sida vid 1895 års riksdag, vilja vi anföra följande.

»Utskottet anser det uppenbart, att under ett utbildat konstitutionellt

statsskick representationen bör äga att själv utse sin ordförande; och ser

s. 6 Kontrollera mot PDF

6 Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 27.

man på förhållandena inom andra konstitutionella länder, synes denna grundsats

hava vunnit allmän tillämpning. I Norge, Danmark, Belgien, Tyskland,

Frankrike och Schweiz äger representationen att fullt självständigt

utöva denna rätt. Uti Italien, Österrike, Ungern och Spanien välja deputeradekamrarna

själva sina presidenter. Begeringen utser däremot president

för den del av representationen, som motsvarar svenska Biksdagens Första

kammare. Härvid är dock att märka, att denna avdelning av ifrågavarande

länders representation helt och hållet eller till huvudsaklig del består av

personer, som där taga plats antingen på grund av utnämning av konungen

eller på grund av börd eller ämbetsmannaställning. I Nederländerna utser

konungen presidenter för generalstaternas båda avdelningar. Yid nämnandet

av president för Andra kammaren är han dock bunden vid ett av kammaren

uppgjort förslag på tre personer, av vilka de två, som ej vid tillfället

nämnts av konungen, sedermera tjänstgöra såsom vice-presidenter. I

England väljer underhuset själv talman. Valet skall visserligen bekräftas

av regeringen, men denna bekräftelse är en ren formsak. I överhuset är

eu av ministrarna, det vill säga eu av den parlamentariska majoritetens

förtroendemän, självskriven talman.

I Sverige åter har berörda grundsats alls icke vunnit någon tilllämpning.

Den svenska Biksdagen är utesluten från varje inflytande på

bestämmandet av vem det må tillkomma att leda förhandlingarna inom Biksdagens

kamrar.

Till förmån för de nu gällande bestämmelserna uti ifrågavarande avseende

har såsom en omständighet av väsentlig betydelse blivit framhållet,

att Konungens rätt att utse talmän skulle äga ett stöd i den för vår grundlag

egendomliga myndighet, som blivit talmannen förlänad, att, när han

finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse, vägra proposition. Det

saknar icke sin vikt, har man sagt, att den, åt vilken tolkningen av rikets

grundlagar i ty fall anförtros, erhållit sitt uppdrag av Konungen och

därigenom kan förutsättas innehava en i förhållande till de åsikter, vilka

inom kammaren från motsatta håll möjligen söka göra sig gällande, oberoende

ställning.

Den anförda omständigheten talar emellertid, enligt utskottets åsikt,

ej i någon mån för bibehållande av nuvarande stadgande. Man torde

nämligen ej med skäl böra förutsätta, att kamrarna skulle till ledare av

sina förhandlingar utse personer, som i en sådan ställning icke skulle göra

till sin högsta uppgift att städse iakttaga grundlagens föreskrifter. Skulle

åter en dylik fara få anses möjlig, så synes denna i alla händelser icke

s. 7 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27. 7

större än den, som under motsvarande förhållanden kan hota från den av

Konungen utsedde talmannen. TJtskottet vill ock erinra därom, att talmännens

rätt att vägra proposition var stadgad redan i 1723 års riksdagsordning,

samt att enligt samma riksdagsordning talmännen skulle utses

ej av Konungen, utan av de särskilda stånden. Dessa bestämmelser gällde

sedan ända till l/i2, det vill säga under hela den så kallade frihetstiden,

utan att man tran denna tid torde kunna framvisa några svårare olägenhetei,

som förorsakats av talmans rätt att vägra proposition, om än inom

de särskilda stånden tvister ej sällan på grund därav uppstodo. Efter

Gustaf Hirs statsvälvning blevo samtliga talmännen, utom ärkebiskopen,

som var självskriven talman i prästeståndet, utnämnda av Konungen, och

deras rätt att vägra proposition framträder nu såsom ett viktigt medel för

Konungen att inverka pa ständernas beslut. Upprepade exempel finnas

därpå, att talmännen vägrat proposition på befallning av Konungen eller i

enlighet med hans antydda vilja.

I 1809 års regeringsform bibehölls visserligen Konungens rätt att utnämna

talman, men enligt 1810 års riksdagsordning tillädes konstitutionsutskottet

den utskottet ännu tillkommande viktiga befogenheten att skilja

emellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition, en

bestämmelse, vartill den huvudsakliga grunden säkerligen är att söka i de

missförhållanden, som framträdde under den närmast föregående perioden.

Då numera på grund av denna bestämmelse en talmans propositionsvägran

kan underställas konstitutionsutskottets prövning och avgörande,

torde å ena sidan Konungens rätt att nämna kamrarnas talmän ej vidare

kunna anses äga någon betydelse för Konungens och Riksdagens inbördes

maktställning. A andra sidan finnas såväl i nyss berörda stadgande som

i de båda kamrarnas inbördes förhållande till varandra och i den grundlagsstadgade

rätten för varje riksdagsman att till protokollet fritt tala och

utlåta sig fullt betryggande garantier för att ej någon olägenhet skulle

följa, om kamrarna berättigades att själva välja sina talmän.

Under sådana förhållanden kan stadgandet om vem det må tillkomma

att utse kamrarnas talmän, enligt utskottets åsikt, ej betraktas annat än

som blott eu formbestämmelse, men då finues ej heller något skäl, varför

den svenska Riksdagen ej borde få utöva ifrågavarande, för varje representation

i ett konstitutionellt samhälle naturliga rätt. Om än förändringen

endast rör er en form,, är denna dock av så stor vikt för Riksdagens värdighet,

att utskottet ej tvekar att tillstyrka det av motionären framställda

förslaget.»

s. 8 Kontrollera mot PDF

8

Konstitutionsutskottets -utlåtande Nr 27.

Andra kammaren godkände, men Första kammaren avslog denna utskottets

hemställan.

Vid 1892 års riksdag yrkade E. Norman i en motion i Andra kammaren,

att konstitutionsutskottets förslag av 1891 måtte antagas. Denna

gång blev förslaget av utskottet avstyrkt. Mot detta beslut reserverade

sig hrr Ljungman, Bengtsson, Boström, Dabn, Elowson, Johnsson, Wikstén,

Wahlin och Hedin, vilka yrkade bifall till motionen. Andra kammaren

biföll reservanternas förslag, medan Första kammaren avslog motionen.

1893 väcktes å nyo samma motion av hr Norman, och utgången blev

såväl i utskott som kamrar densamma som föregående år. Vid samma

riksdag föreslog herr C-hr. Billow i en motion i Andra kammaren, att denna

kammare skulle äga att själv välja talman och två vice talmän, under

det Första kammarens talmän fortfarande skulle utses av Konungen. Motionen

avstyrktes av konstitutionsutskottet, men nio reservanter från Andra

kammaren tillstyrkte densamma. Första kammaren biföll utskottets avstyrkande

hemställan, under det Andra kammaren antog reservanternas

förslag.

Vid 1895 års riksdag föreslog herr Ola Bosson Olsson i motion i

Andra kammaren, att konstitutionsutskottets förslag av 1891 i denna

fråga måtte antagas. Utskottet tillstyrkte motionen med åberopande av

den ovan refererade motiveringen från 1891. Båda kamrarna avslogo

emellertid nu motionen och antogo i stället ett av herr G. llyding väckt

förslag om tillägg av nuvarande mom. 4 i § 33 riksdagsordningen.

Andra kammarens sålunda visade ovillighet till den reform, som den

förut gång på gång omfattat, torde böra ses i samband med den starka

förskjutning åt höger, som just detta år tog sig uttryck i de båda lantmannapartiens

sammanslagning.

Frågan togs åter upp vid 1906 års riksdag genom en motion i

Andra kammaren av Chr. Olsson i Viken. Såsom stöd för sitt yrkande,

att kamrarna själva måtte utse sina talmän, anför motionären bland annat

följande: -— — — »Nog borde väl åt de valda representanterna för det

»mognaste och trognaste folk i världen» kunna utan risk anförtros en

rätt, som icke nekats ens den anspråkslösaste stadsfullmäktigekorporation.

Icke har väl Sveriges folkrepresentation visat sig underlägsen andra länders

i politisk bildning, takt och mogenhet? Jag tvivlar på att ens reformens

argaste vedersakare skulle ens våga påstå något sådant eller att det

skulle innebära någon risk att befria vår representation från detta konungamaktens

förmynderskap. •— — — -— — •— — — — •— — — Man

s. 9 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

9

säger, att reformen icke skulle vara nyttig, ock såsom skäl härför anför

man, att talmansvalet i kamrarna kunde göras till en partifråga, under

det Kung]. Maj:t måste anses höjd över partihänsyn. Men är detta sista

så alldeles säkert? Månne icke på grund av händelsernas egen logik utvecklingen

allt mera gått i den riktning, att Konungen måste utse sina

rådgivare, åtminstone de tongivande bland dem, ur ett visst politiskt

parti? Den upphöjdhet över alla partier, som förr skulle särskilt kvalificera

Kungl. Maj:ts regering att utnämna talmän, torde snart vara en saga

blott. Och om man tänker sig in i saken, kan man inte undgå att finna,

att det vore värre, om partisynpunkter finge spela in vid regeringens utnämnande

av talmän, än om så skedde vid talmansvalet i de olika kamrarna.

— För min del tror jag emellertid, att faran för att partihänsyn

härvidlag skall bliva dominerande är lika liten i senare fallet som i det

förra ...»

Motionen blev av konstitutionsutskottet avstyrkt, men sex reservanter

från Andra kammaren, nämligen herrar Elowson, av Callerholm, Eriksson

i Yallsta, Kvarnzelius, Beckman och Centerwall, hemställde om bifall till

det i motionen framställda förslaget. Såväl Första som Andra kammaren

avslog emellertid motionen, den senare med 99 röster mot 78. Än en

gång hade sålunda denna kammare »gått till Canossa», som motionären

ironiskt anmärkt beträffande 1895 års beslut i denna fråga

Av den översikt vi här lämnat angående denna frågas föregående

behandling i Biksdagen framgår sålunda, att konstitutionsutskottet vid

tvenne riksdagar tillstyrkt samt Andra kammaren för sin del tre för att

ej säga fyra gånger bifallit väckt förslag om rätt för kamrarna att själva

utse sina talmän och vice talmän. Bedan detta visar, att åtminstone före

gamla lantmannapartiets självuppgivelse i mitten på 1890-talet det inom

den folkvalda delen av vår representation förefunnits en bestämd opinion

för att frigöra Biksdagen från det förmynderskap, vari den i berörda avseende

befinner sig gent emot den första statsmakten. Och det bör väl

vara all anledning antaga, att denna opinion nu efter det politiska genombrottet

i vänsterriktning ej skall vara mindre bestämd och klar än för 20

år sedan. Måhända skulle nu även Första kammaren under de nya förhållandena

kunna anse tiden vara inne för en grundlagsändring, vilken

man från detta håll hittills tillbakavisat huvudsakligen med åberopande av

det skäl, att den endast skulle avse tillämpningen av en statsrättslig princip,

utan att vara betingad av något praktiskt behov.

Talmansfrågan är för närvarande aktuell på grund av det från olika

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 5 samt, 25 käft. (Nr 27.) 2

s. 10 Kontrollera mot PDF

10

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

håll å nyo framställda kravet på tvenne vice talmän i varje kammare,

varom redan motion föreligger vid innevarande års riksdag. Idet torde då

vara synnerligen lämpligt att i samband med eu tidsenlig ändring i detta

hänseende även söka få genomfört det gamla önskemålet om kamrarnas

rätt att själva utse sina talmän, ett önskemål, som ur folklig synpunkt

hittills ansetts så gott som självklart. Härigenom skulle talmansfrågan

erhålla eu slutgiltig lösning och Sveriges Riksdag komma att även i fråga om

fullmyndighet i detta avseende bliva jämställd med övriga folkvalda representationer.

*

Det parlamentariska styrelsesättet, byggande främst på folkviljans

uttryck i valen till Andra kammaren, har nu med 1911 års regeringsskifte

erkänts som en naturlig frukt av även vårt lands fortgående utveckling

i demokratisk riktning. Därmed har den gamla fiktionen måst uppgivas,

att regeringen kallas till sin post av någon över de partier, som

inom nationen och folkrepresentationen framträda, fritt svävande och upphöjd

makt och sålunda skulle i sin relation till Riksdagen på visst sätt

befinna sig på ett högre plan än denna. Sa mycket mera framstar då

som en föråldrad anomali, att denna regering, som framgått ur kretsen av

Andra-kammar-majoritetens tillitsmän, skulle i och med denna sin upphöjelse

få ensam bestämmanderätt över något så för hela det parlamentariska

arbetet grundläggande som vardera kammarens konstruering av sitt

eget presidium. Just en parlamentarisk regering må väl vara stark nog

redan genom att den bäres uppe av ett flertal i parlamentet, och det finnes

efter vår uppfattning intet hållbart skäl till en sådan maktkoncentration,

som att till regeringens inre rådslag också förlägga utseendet av Riksdagens

talmän och vice talmän. Fastmer torde en befogad omsorg om Riksdagens

självständighet gent emot en sålunda stärkt regeringsmakt göra det i alldeles

särskild grad nödigt och nyttigt, att det gamla frisinnade önskemålet,

att kamrarna själva utse sina talmän, nu omsider förverkligas. Väl har

någon gång uttryckts farhågor, att på detta sätt det kunde tänkas uppstå

konflikter mellan en på Andra kammaren stödd regering och ett Förstakammar-presidium

av annan politisk färg. Med den aktning för grundlag,

för form och tradition, som i allmänhet utmärker det svenska riksdagsarbetet,

torde dock sådana farhågor vara särdeles löst grundade och kunna

efter vår mening ingalunda få gälla gent emot representationens naturliga

krav på fullmyndighet beträffande valet av sina egna främsta förtroendemän.»

* Till och med den ryska Duman, som tillkommit efter ovan anförda översikt av förhållandena

i utlandet, samt den nya finska lantdagen utse själva sitt presidium.

s. 11 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Kr 27.

11

De föreliggande motionerna av herr Byström samt av herr Waldén

m. fl. överensstämma härutinnan, att i båda yrkas sådana ändringar i grundlagarna,

genom vilka vardera kammaren skulle erhålla ytterligare eu vice

talman. Motion i denna riktning väcktes redan vid 1891 års riksdag,

men det förslag, som av dåvarande konstitutionsutskott framlades, nämligen

att Riksdagens kamrar skulle själva var för sig välja en talman och två

vice talmän, antogs endast av Andra kammaren och föll i den Första.

Redan då anfördes, att inträffande förfall för både talman och vice talman

kunde förorsaka betänkliga rubbningar i Riksdagens verksamhet. Några

år senare, år 1897, infördes visserligen den bestämmelse, som utgör sista

momentet av § 33 i gällande riksdagsordning, nämligen att vid samtidigt

förfall för både talmannen och vice talmannen vederbörande kammare utser

en av sina övriga ledamöter att tjänstgöra som talman, till dess förfallet

upphört. Men denna utväg för det extraordinära fall, att både talman och

vice talman samtidigt måste anmäla förfall, kan numera knappast anses

vara till fyllest. Aven om båda äro oförhindrade, kunna med Riksdagens

växande arbetsbörda, med det stigande antalet plena och dessas förlängning

förhållanden inträffa, under vilka det skulle vara väl behövligt att äga tillgång

till ännu eu på förhand utsedd man för att fylla talmannens värv. I

händelse åter av längre tids förfall, exempelvis genom sjukdom, för antingen

talmannen eller vice talmannen, kan bördan för den, som ensam har att

leda förhandlingarna, bliva otillbörligt tung. Erfarenheten har vid ett eller

annat tillfälle visat, vad detta kan innebära. Den utvägen för den tjänstgörande

talmannen att i dylikt fall, när det på grund av trötthet kunde

vara behövligt, draga sig tillbaka, varigenom kammarens rätt att enligt

1897 års reform utse en tillfällig talman skulle inträda, torde knappast

ingå i denna reforms förutsättningar och har ej heller hitintills kommit till

användning.

Utskottet finner alltså, att den i motionerna föreslagna förstärkningen

av antalet talmän är av behovet påkallad. Erinras kan, att det också

inom ett flertal främmande parlament visat sig erforderligt att hava mer

än en vice ordförande i respektive kammare. Sålunda välja den danska

riksdagens Landsting och Folketing vardera två viceformsend, och likaledes

tillsätta finska lantdagen och tyska riksdagen två vice presidenter. Samma

förhållande råder beträffande det belgiska parlamentets och den preussiska

riksdagens båda kamrar. I andra representativa församlingar såsom Frankrikes

senat och deputeradekammare väljas icke mindre än fyra vice presidenter.

Utskottets

yttrande.

s. 12 Kontrollera mot PDF

12

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

Herr Byström har, i likhet med 1891 års konstitutionsutskott, föreslagit

förändringen i den form, att två vice talmän skulle tillsättas, medan

herr Waldén förordat den åtskillnad dem emellan, att de skulle betecknas

såsom »en förste och eu andre vice talman». Utskottet finner den senare

anordningen, som har sin motsvarighet i andra länder, vara att föredraga.

I herr Byströms motion föreslås, att den nya vicetalmansposten endast

skall infogas i gällande bestämmelser om utnämning av talmän genom

Konungen. Herr Waldén åter har infogat sitt förslag om två vice talmän

i ett förslag till sådan grundlagsändring, att såväl talmän som vice talmän

skola väljas av kamrarna själva.

Såsom erinras i den historik, vilken ingår i herr Waldéns motion,

har frågan om rätt för Riksdagens kamrar att själva utse sina talmän och

vice talmän redan förut vid flera tillfällen varit föremål för Pdksdagens

prövning, och för en reform i denna riktning har Andra kammaren, utom vid

ovan anförda riksdag 1891, även uttalat sig åren 1873, 1892 och 1893.

De skäl, som tala för en sådan förändring, äro med särskild klarhet sammanfattade

av 1891 års konstitutionsutskott i dess nyss nämnda yttrande,

som likaledes i huvudsak återgivits i herr Waldéns motion.

Utskottet finner dessa skäl vara giltiga. Utskottet anser i likhet med

1891 års konstitutionsutskott, att om också förändringen endast rör en

form, så är denna dock av stor vikt för Riksdagens värdighet och därmed

av principiell innebörd. Det kan ej förnekas, att Kung], Maj:ts befogenhet

att tillsätta Riksdagens talmän icke står i god överensstämmelse med den

ställning, som Riksdagen intager i svenskt statsliv, utan fastmer innebär

ett ingripande av regeringsmakten på ett område, där det med vårt statsskick

bör tillkomma folkrepresentationen att själv bestämma. Såsom i

motionen framhållits och av 1891 års konstitutionsutskott utvecklats, är

det också i andra länder med konstitutionel] författning allmän regel, att

representationerna, åtminstone vad beträffar de folkvalda kamrarna, tillsätta

sina presidenter. Motionären har påpekat, att denna regel t. o. m. gäller

den ryska duman och den nya finska lantdagen. Att den svenska riksdagen

i ifrågavarande avseende skall intaga en särställning förefaller såsom

eu anomali, vilken det torde vara på tiden att utplåna.

Såsom skäl emot upphävandet av Konungens prerogativ att utse talmän

har anförts, att detta vore betingat av de svenska talmännens befogenhet

att vägra proposition, därest de finna en väckt fråga strida mot grundlagens

lydelse. Redan 1891 års konstitutionsutskott har emellertid uppvisat,

att detta skäl icke är hållbart. Och då för bibehållande av den nu
-

s. 13 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets Utlåtande Nr 27. 13

varande ordningen göres gällande, att något behov av en reform icke föreligger,

så går denna argumentering på sidan av frågans verkliga innebörd.

Förslaget om kamrarnas rätt att välja är icke föranledd av det sätt, på

vilket Kung!. Maj:t utövat sitt prerogativ vid tillsättandet av talmän.

Utskottet hyser fastmera den uppfattningen, att de av Konungen utsedda

talmännen handhaft sina åligganden med oväld och skicklighet och i följd

härav åtnjutit kamrarnas förtroende. Men å andra sidan kan med allt

skäl förutsättas, att också kamrarna, därest de själva få rätt att utse sina

talmän, i lika hög grad som Kungl. Maj:t skola vara måna om att ifrågavarande

för en säker och lugn fortgång av riksdagsarbetet så viktiga

förtroendeposter bliva besatta med för desamma ur olika synpunkter verkligt

skickade personer. Frågan är av principiell natur och bör såsom sådan

bedömas. Och de principiella skäl, som tala för reformen, äro för utskottet

avgörande.

Utskottet tillstyrker alltså bifall till herr M aidéns motion. Det torde

emellertid vara lämpligt, att det av honom framställda yrkandet något

närmare utformas, så att även sättet för val av talmän angives i riksdagsordningen.

Med den betydelse, som talmansbefattningarna äga för Kiksdagens

arbete, bör valet anordnas i sådana former, att en omsorgsfull prövning

garanteras vid de viktiga posternas besättande.

hör andra länders parlament äro också i allmänhet särskilda regler

stadgade för presidentvalen. Enligt i respektive kamrars reglementen givna

bestämmelser fordras vid danska riksdagens val av form am d absolut majoritet.

Yinnes ej sådan i första omröstningen, anställes ett nytt val, och skulle

ej heller härvid absolut majoritet erhållas, anställes en tredje omröstning

mellan de två, som vid det andra valet erhållit de flesta rösterna. Vid lika

rösttal i tredje omröstningen skiljer lotten. På samma sätt sker val av

vice-formmild. Liknande förfaringssätt användas jämväl i belgiska och

franska parlamenten med den modifikation, att i händelse av lika rösttal

vid tredje omröstningen den äldste anses vald, samt att vad beträffar tillsättande

av vice-presidenter i franska parlamentets kamrar, vilka, som redan

framhållits, vardera utse fyra vice-presidenter, detta sker genom listval,

varvid i tredje omröstningen röstning äger rum mellan dubbelt så

många kandidater som de, vilka skola utses. Äfven i tyska riksdagen

gäller fordran på absolut majoritet; uppnås ej sådan vid första valförrättningen,

företages omröstning mellan de fem, som fått högsta rösttal, och

om ej heller nu majoriteten blir den stadgade, röstas på nytt mellan de

två, som fått de flesta rösterna vid sistnämnda omröstning. I händelse av

s. 14 Kontrollera mot PDF

14

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

lika rösttal vid den tredje omröstningen sker lottdragning. Samma bestämmelser

gälla för val av presidenter och vicepresidenter i preussiska

riksdagens båda kamrar.

I motsats till den redan omförmälda valmetoden står det sätt, på vilket

det engelska underhusets »speaker» väljes; detta sker nämligen med acklamation,

varefter valet underställes konungens — rent formella — stadfästelse.

För val av president eller vice-president i norska stortinget finnes ej

någon föreskrift om absolut majoritet ens vid första omröstningen, utan

tillämpas den i tingets Forretningsgrunder givna allmänna regeln om val,

enligt vilken endast relativ majoritet erfordras. Skulle högsta rösttalet

tillfalla flera kandidater, kan varje medlem av tinget begära ny omröstning

mellan dessa. Begäres icke ny omröstning eller tillkommer vid sådan omröstning

högsta rösttalet fortfarande flera, sker lottning mellan dessa.. Det

kan för övrigt anmärkas, att president och vice-president i stortinget

endast tillsättas för en tid av fyra veckor.

Den princip, som i flertalet av nu omnämnda valmetoder kommit till

uttryck, att valen så vitt möjligt böra grundas på absolut majoritet, anser

utskottet böra komma till tillämpning även vid val av talmän och vice

talmän i vår riksdags båda kamrar. Genom uppställande av en sådan

fordran markeras, att valen av talmän och vice talmän böra vara uttryck

för ett allmännare förtroende inom vederbörande kammare, vilket för talmanskallets

lyckliga utövning är eu viktig förutsättning. A andra sidan

kan denna fordran på absolut majoritet svårligen uppställas utan tilläggsbestämmelser,

som i händelse av splittring på ett praktiskt sätt och utan

alltför stor tidsutdräkt bringa rösterna att samla sig om de huvudkandidater,

vilka vid valet kunna komma i fråga.

Utskottet har för detta syfte funnit sig böra i huvudsak förorda det

förfaringssätt, som användes i danska riksdagen och i de belgiska och franska

parlamenten. För det fall, att absolut majoritet ej vinnes vid första omröstningen,

föreslår utskottet eu andra omröstning. Därigenom att denna

andra omröstning ej bindes vid de namn, som i den första omröstningen

förekommit, är en möjlighet given att uppställa en ny kandidat, vilkens

namn måhända har lättare att samla erforderligt antal röster än något av

de namn, som först varit ifrågasatta. Men kan ej heller vid den andra omröstningen

något namn samla mer än hälften av de avgivna rösterna, torde

valbarheten enligt i nämnda parlament tillämpade regler böra begränsas

till de två, som i den andra omröstningen erhållit de flesta rösterna, och den

s. 15 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

15

tredje omröstningen måste då bliva avgörande, så att den förklaras vald,

som nu erhåller flertalet avgivna röster. För den händelse i andra omröstningen

rösterna utfallit lika för två eller flera, erfordras särskild föreskrift

om lottning dem emellan för att avgöra, vilka två som i tredje omröstningen

kunna komma i fråga. Skulle åter i den slutliga, tredje omröstningen

rösterna bliva lika fördelade, gäller den allmänna regeln om lottning

i riksdagsordningen § 75.

De bestämmelse]- angående sättet för val av talmän och vice talmän,

som utskottet sålunda ansett sig böra föreslå Riksdagen, torde lämpligen

böra införas i riksdagsordningen § 33, 2, vars nuvarande föreskrift genom

den nya ordningen blir överflödig och alltså bör utgå. För § 33, 1

tillstyrker utskottet den i herr Waldéns motion föreslagna lydelse. Styckena

3 och 4 i samma paragraf torde böra omredigeras på sätt skett i herr

Waldéns förslag (där de fått nr 2 och 3).

Den ändring av § 52 regeringsformen, som påkallas genom att rätten

att utse talmän och vice talmän överflyttas till kamrarna, torde kunna

begränsas så, att här endast angives själva grundsatsen: Riksdagens kamrar

utse var för sig talman samt en förste och eu andre vice talman.

Slutligen har utskottet ansett, att med de sålunda föreslagna grundlagsändringarna

också lämpligen borde förenas eu mindre jämkning i riksdagsordningens

§ 34. Enligt denna paragraf skola vid riksdagens högtidliga öppnande

talmännen i kamrarnas namn till Konungen framföra deras undersåtliga

vördnad, och tiden för detta riksdagens öppnande bestämmes av Konungen

inom den gräns, att den »ej må utsättas senare än å andra söckendagen

efter riksdagens början». Öppnandet kan sålunda enligt nuvarande bestämmelser

utsättas till samma dag som riksdagen börjar. Det torde

emellertid vara tydligt att, om kamrarna få rätt att välja sina talmän,

den dag, då riksdagen börjar, bör reserveras för detta val, och att endast

på så sätt någon garanti vinnes, att valet hunnit ske, innan talmännen

skola enligt § 34 uppträda på rikssalen. Utskottet föreslår i detta syfte

eu sådan ändring i § 34, att riksdagens öppnande ej må kunna utsättas

till samma dag som riksdagens början. Ändringen torde enklast formuleras

så, att den av Konungen för riksdagens öppnande bestämda tid

»må utsättas till första eller andra söckendagen efter riksdags början».

Utskottet vill till sist framhålla, att de nu föreslagna förändringarna

i riksdagsordningen medföra vissa ändringar i kamrarnas arbetsordningar

(till äventyrs också i reglementariska föreskrifterna § 3), vilka förändringar

emellertid kunna och böra anstå till grundlagsändringens genomförande.

s. 16 Kontrollera mot PDF

16

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

På grund av vad sålunda blivit anfört får utskottet hemställa,

att Eiksdagen måtte antaga att vila till vidare

grundlagsenlig behandling följande

Förslag

till ändrad lydelse av:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) (Utskottets förslag:)

§ 52. § 52.

Kamrarnas talmän och vice tal- Riksdagens kamrar utse var för

män utnämne Konungen. sig talman samt en förste och en

andre vice talman.

Riksd aq svedning en.

§ 33.

1. Så snart Eiksdagen sammanträtt

och berättelse om förloppet av

den i nästföregående paragraf mom.

1 föreskrivna granskning blivit av

chefen för justitiedepartementet, eller

den i hans ställe förordnad är, meddelad

kamrarna, var i vad dess ledamöter

angår, läte Konungen för vardera

kammaren tillkännagiva, vilken

bland dess ledamöter förordnats till

talman och vilken till vice talman.

2. T)å i något av de fall, som

i 91, 92, 93 och 94 §§ regeringsformen

omförmälas, Riksdagen på de

i samma grundlags 95 § nämnda veder

bör andes kallelse sammanträder,

§ 33.

1. Så snart Eiksdagen sammanträtt

och berättelse om förloppet

av den i nästföregående paragraf mom.

1 föreskrivna granskning blivit av

chefen för justitiedepartementet, eller

den i hans ställe förordnad är, meddelad

kamrarna, var i vad dess ledamöter

angår, väljer vardera kammaren

bland sina ledamöter talman samt

en förste och en andre vice talman.

2. Talman samt förste och andre

vice talman väljas var för sig i nu

nämnd ordning. Bär någon erhållit

mer än hälften av de avgivna rösterna,

är han behörigen vald. Aro

s. 17 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

17

(Nuvarande lydelse:)

äger vardera kammaren att, inom sig,

välja talman och vice talman.

3. Innan sådant tillkännagivande,

varom i mom. 1 förmäles, eller

val enligt mom. 2 ägt rum, föres i

vardera kammaren ordet av den därstädes

närvarande ledamot, som de

flesta riksdagar bevistat, och, där två

eller flera ledamöter i lika många

riksdagar deltagit, den av dem, som

är till levnadsåren äldst.

4. Yid samtidigt förfall för både

talmannen och vice talmannen i någon

av Riksdagens kamrar utses under

enahanda ordförandeskap, som nyss

är nämnt, en av kammarens övriga

ledamöter att tjänstgöra såsom talman,

till dess förfallet upphört.

§ 34.

Konungen låter offentligen kungöra

den av honom för riksdags öppnande

bestämda tid, som ej må utsättas

senare än å andra söckendagen

Bihang till Riksdagens protokoll 1913.

(Utskottets förslag:)

rösterna så delade mellan flera, att

ingen uppnått dylik röstövervikt, anställes

ny omröstning. Får ej heller

därvid någon mer än hälften av de

avgivna rösterna, anstålies en tredje

omröstning mellan de två, på vilka

vid andra omröstningen de flesta rösterna

fallit; hava i sistnämnda omröstning

två eller flera nått lika antal

röster, skiljes dem emellan genom

lottning, när så erfordras. Vid tredje

omröstningen är den vald, som erhållit

de flesta rösterna.

3. Innan talmän blivit valde,

föres i vardera kammaren ordet av

den därstädes närvarande ledamot,

som de flesta riksdagar bevistat, och,

där två eller flera ledamöter i lika

många riksdagar deltagit, den av

dem, som är till levnadsåren äldst.

4. Yid samtidigt förfall för

både talmannen och vice talmännen

i någon av Riksdagens kamrar utses

under enahanda ordförandeskap, som

nyss är nämnt, eu av kammarens

övriga ledamöter att tjänstgöra såsom

talman, till dess förfallet upphört.

§ 34.

Konungen låter offentligen kungöra

den av honom för riksdags öppnande

bestämda tid, som må utsättas

till första eller andra söckendagen

5 samt. 25 käft. (Nr 27.) 3

s. 18 Kontrollera mot PDF

18

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

(Nuvararde lydelse:)

(Utskottets förslag:)

efter riksdags början. På den tid

— — — — framställa.

efter riksdags början. På den tid

— framställa.

Då Konungen, — — — —

undersåtliga vördnad.

Då Konungen, — — — —

undersåtliga vördnad.

Stockholm den 22 maj 1913.

På utskottets vägnar:

KILS EDÉK.

Reservationer:

av herrar Kjellén och von Mentor i fråga om vissa punkter av utskottets

motivering'' för bifall till herr Waldéns yrkande;

av herrar Clason, Bellinder, K. J. Ekman, Magnusson i Tumhult, Räf

och Jönsson i Slätåker, som anfört:

Då denna fråga senast var föremål för Eiksdagens handläggning, eller

år 1906, yttrade konstitutionsutskottet, som avstyrkte förslaget om rätt för

Eiksdagens kamrar att själva utse sina talmän, bland annat följande:

»Den Konungen tillkommande rätten att utnämna kamrarnas talmän

och vice talmän utgör ett prerogativ, som 1809 års grundlagsstiftare vid

avvägandet av maktförhållandet mellan Konung och Eiksdag ansett sig böra

tillerkänna Konungen. Erfarenheten från den tid, då riksstånden ägt att

själva välja sina ordförande, har uppenbarligen därvid varit bestämmande.

För vidtagande av den ändring motionären föreslagit borde

därför synnerligen talande skäl kunna hämtas ur en senare tids erfarenhet.

Detta är emellertid enligt utskottets uppfattning ingalunda fallet.

Under den tid vårt nuvarande statsskick ägt bestånd har nämligen den

Konungen anförtrodda utnämningsrätten blivit så utövad, att något behov

av dess borttagande icke gjort sig gällande. Hägra olägenheter av denna

Konungens makt har Eiksdagen hittills ej erfarit, utan snarare därav

hämtat icke oväsentliga fördelar. Talmännen hava alls icke ensidigt utsetts

med avseende å deras partiställning, och den oväld och aktning för kam
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

19

rama och deras ledamöters rättigheter, varmed de av Konungen utsedde

talmännen fullgjort sitt värv enligt grundlagarna, har vunnit allmänt erkännande.

Att trots detta förhållande förslag väckes om överflyttande av

ifrågavarande rätt från Konungen till Eiksdagens kamrar, torde endast

kunna förklaras av benägenheten att söka bringa våra grundlagars stadganden

i överensstämmelse med vissa inom den allmänna statsrätten uppställda,

mer eller mindre allmänt tillämpade grundsatser, vilka betraktade

i och för sig och oberoende av de förhållanden, under vilka deras genomförande

yrkas, kunna äga en viss giltighet. Men mot dylika grundlagsändringar,

som icke betingas av något verkligt behov, uttalar sig riksdagsordningen,

då den ålägger konstitutionsutskottet att hos Riksdagen förorda

endast sådana ändringar i rikets grundlagar, som utskottet anser högst

nödiga och nyttiga. Bedömt ur denna synpunkt anser utskottet motionärens

föreliggande förslag icke vara av beskaffenhet att böra tillstyrkas.

Till stöd för eu grundlagsändring av ifrågavarande art har emellertid

. blivit anfört, att om än något verkligt behov för en dylik ändring för

närvarande icke förefinnes, densamma dock borde vidtagas för att förebygga

de olägenheter, som i framtiden kunde uppstå därigenom, att Konungen

begagnade sig av rätten att utse talmän för att på obehörigt sätt inverka

på Riksdagens förhandlingar.

Utskottet vill häremot erinra, att en dylik uppfattning innebär ett

överskattande av den makt talmännen kunna tänkas utöva inom kamrarna

och ett misskännande av Riksdagens förmåga att värna om sina rättigheter,

f len konstitutionsutskottet enligt riksdagsordningen tillkommande rätten att

skilja mellan kammare och dess talman, då den senare vägrar proposition,

utgör helt visst en tillräcklig garanti för att grundlagarnas bestämmelser

icke varda av talmännen åsidosatta. I alla händelser har utskottet icke

kunnat finna, att den omständigheten, att talmännen komme att utses av

Riksdagens kamrar, skulle gorå dem mera skickade att fylla sitt grundlagsenliga

värv, än då de av Konungen emottaga sitt uppdrag. Skärpes motsättningen

mellan partierna inom kamrarna, kommer helt visst valet av talmän

att, i likhet med vad fallet var under den s. k. frihetstiden,

bliva ett partival, där den inom vederbörande kammare rådande majoriteten

bestämmer valets utgång uteslutande efter partiets syften och för

gagnandet av dess intressen. Det ligger nära till hands att antaga, att

den på detta sätt utsedde talmannen skulle känna sig mera beroende av

det parti, som valt honom, än den av Konungen utnämnde av konungamakten.

Då det emellertid alltid måste vara av största vikt, att talmän
-

s. 20 Kontrollera mot PDF

20

Konstitutionsutskottets utlåtande Nr 27.

nen intaga en fullt självständig och opartisk ställning till partierna inom

kamrarna, har utskottet icke kunnat finna motionärens förslag innebära

någon som helst fördel framför den nuvarande ordningen för utseende av

talmän. Sådana olägenheter, som man genom den ifrågasatta grundlagsändringen

velat förebygga, skulle därigenom ingalunda undanröjas utan

snarare framkallas. Vår parlamentariska historia ävensom erfarenheten

från andra länders representationer giva åtminstone stöd för ett dylikt

antagande. Utskottet håller före, att just den omständigheten, att talmännen

utnämnas av Konungen, innebär eu trygghet för att dessa jämväl

under politiskt upprörda tider med oväld utöva sin uppgift att leda förhandlingarna

inom kamrarna och tillse, att grundlagarnas bestämmelser

därvid varda iakttagna. Utnämningen skall nämligen av Konungen verkställas

efter konstitutionella former på tillstyrkan av ett för sina rådslag

ansvarigt statsråd.»

Då de grunder, som här anförts, synas oss i väsentliga delar fortfarande

äga giltighet, hava vi ansett Konungens rätt att utse kammarens

talmän och vice talmän böra bibehållas, och hemställa alltså, att utskottets

förslag icke må vinna Riksdagens bifall.

Därjämte hava herrar Magnusson i Tumhult, Bäf och Jönsson i Slätåker

hemställt, att herr Byströms motion måtte av Riksdagen bifallas.

av herr von Geijer, som med instämmande i huvudsak av vad herr

Clason m. fl. anfört till stöd för sin avvikande mening jämväl hemställt,

att utskottets förslag ej må vinna Riksdagens bifall.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1913.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.